Emma Nohrén

Fru talman! Jag kan upplysningsvis säga att ersättningen för viltskador i Sverige är 57 miljoner, och bara nästa år kommer det att vara mer än en tredjedel till bara för att skjuta av vargar. Vi vet att stammen är i dåligt genetiskt skick. Det är få individer redan i dag, och det går inte att uppnå en gynnsam bevarandestatus med 170 vargar. Ändå tycker regeringen att det är värt att ta pengar från rennäringen, fiske och vattenbruk, viltskadeersättningen och insatser för skogsbruket för att på sikt få ned vargstammen till 170 individer. Regeringen har också öppnat för att man kan behöva flytta individer från andra stammar.

Är detta värt alla dessa pengar, inklusive det som händer på de områden som får minskade medel, för att göra denna symbolfråga så stor? Dessutom verkar EU-kommissionen ha starka åsikter om detta och menar att Sverige förmodligen inte får göra så här.

Hur motiverar ni att det är värt 83 miljoner nästa år och över 300 miljoner på tre år, som delvis tas från andra områden, för att minska vargstammen?

Fru talman! Det är svårt att inte fortsätta på den inslagna fiskevägen i det tidigare replikskiftet. Men jag ska försöka flytta mig till skogen och vargarna. Ingen kammardebatt utan vargar!

Eftersom ledamoten tillhör samma parti som den vargansvariga landsbygdministern ställer jag frågan till honom. Ledamoten tog upp att regeringen har beslutat att minska vargstammen till 170 individer. EU-kommissionen har dock begärt svar på hur Sverige tänker eftersom detta inte är förenligt med en gynnsam bevarandestatus och annat.

Eftersom dagens debatt handlar om budgeten tänker jag att vi ska kolla på den. Både ledamoten Oscarsson och ledamoten från Moderaterna sa att man satsar pengar på detta – något vi kommer att debattera på tisdag. Det handlar om mer än 300 miljoner på tre år, varav 83 miljoner nästa år. Mycket av dessa pengar kommer från det utgiftsområde vi diskuterar i dag, utgiftsområde 23. Regeringen skriver att man ska ta 20 miljoner från insatser för skogsbruket, 10 miljoner från ersättning för viltskador, 4 miljoner från främjande av rennäringen och 20 miljoner från stödåtgärder för fiske och vattenbruk. Från dessa områden tas alltså 53 miljoner av de 83 miljoner regeringen satsar nästa år på att minska vargstammen.

Men detta är ingen satsning utan en omfördelning och omplacering av pengar. Det är inga nya pengar, utan regeringen tar från andra områden. Hur gynnar det exempelvis fiske och vattenbruk att det blir färre vargar i skogen? Vad ska dessa pengar gå till?

Fru talman! Tack, John Widegren, för det som förefaller vara ett uppriktigt svar!

Det är trots allt John Widegrens regering och samarbetsparti som har sett till att vi har hamnat i den här situationen. Det är inte så att vi inte visste om att det skulle bli de här konsekvenserna. Detta har ju vi från oppositionen och remissinstanser sagt.

De allra flesta arbetskraftsinvandrare jobbar just i yrken där det inte är så höga löner. Det finns specialistyrken, där vi har väldigt stort behov av utländsk arbetskraft, men framför allt handlar det om gröna jobb och de delarna, där det också finns säsongsarbetare.

Det här har ni gjort ”med berått mod”; jag höll på att säga det gamla slitna uttrycket. Det är er regering som har satt oss i den här situationen. Men ni har ett drygt halvår på er att förändra situationen. Betyder det att vi kanske kan få se någonting till vårändringsbudgeten?

Fru talman! Tack, John Widegren, för anförandet!

Jag var i valet och kvalet om jag skulle trycka på knappen, men du fångade mitt intresse när du i ditt anförande började prata om att det saknas arbetskraft. Det vet vi om. Så är det inte bara på det här stället utan på många.

En av anledningarna till att det saknas arbetskraft är de regler som den här regeringen har infört, speciellt när det gäller arbetskraftsinvandring. Du ska tjäna över 33 000 för att kunna få ett jobb i Sverige om du kommer från något annat land. Jag hade själv kontakt med vården alldeles nyligen. Jag kan säga att jag inte hade fått mycket vård om det inte hade varit för utlandsfödda svenskar. Det var de som såg till att stället sköttes.

På många ställen är det samma sak i lantbruket och skogsbruket, där det handlar om att sätta plantor, jobba på gårdar och så vidare.

Jag ska inte förlänga detta alltför mycket, men jag blev nyfiken när det lät som att ledamoten faktiskt öppnade för förändrade regler när det gäller arbetskraftsinvandring. Stämmer det, eller drömhörde jag?

Fru talman! I dag är det budgetdebatt om utgiftsområde 23. Eftersom Miljöpartiet vill se ett anslag som går utöver budgetramen kan jag inte reservera mig mot regeringens förslag. I stället lämnar vi ett särskilt yttrande där vi framför vad vi tycker och hur vi ser på detta. Jag ska göra några nedslag i vad vi vill på det här området.

Jordbruk, skogsbruk, vattenbruk och fiske är grunden för alltihop. Det ger oss mat, energi och livskvalitet – en ren natur. De gröna näringarna är en central del av samhällsekonomin. De är avgörande för en levande landsbygd och för att vi ska få mat och andra saker in till städerna. Det är de som håller igång både Sverige och världen.

Samtidigt brådskar det med en omställning. Vi vet att världen har feber. Vi behöver få ned utsläppen. Vi behöver göra en omställning och se till att den inte sker på bekostnad av miljömålen. Det måste vara ekosystemens livskraft som sätter ramarna för politiken.

Det behövs ett utvidgat synsätt på vad mark ska producera per hektar, utöver livsmedel. Olika ekosystemtjänster som rent vatten, bördiga jordar och biologisk mångfald måste räknas in. I vår budgetmotion har vi flera förslag på stödåtgärder och satsningar som måste genomföras för att komma närmare detta.

En stor del av utgiftsområdet gäller skogsbruk. Det behövs en omställning till ett mer naturnära, hyggesfritt skogsbruk där skogen kan brukas samtidigt som de andra värdena bevaras. Det finns stora problem med det skogsbruk som bedrivits under nästan 100 år i Sverige. Det var state of the art på sin tid. Nu vet vi bättre och kan bättre, men det tar tid att ställa om system där man har jobbat på ett visst sätt i nästan ett sekel. Det behövs därför reformer och omställningsstöd för att vi ska kunna bruka skogen samtidigt som vi bevarar de andra värdena.

Vi ser att det behöver införas ett bonus malus-system, ett ganska tråkigt och akademiskt ord. Därigenom skulle man kunna få in en avgift på de större kalhyggena för de klimatutsläpp som de orsakar i närtid. Pengarna skulle i stället gå tillbaka till att genomföra en omställning för de skogsägare som vill jobba på naturnära sätt. Vi switchar helt enkelt om alltihop.

Avgiften skulle inte gälla de allra minsta kalhyggena, vilket gör att den inte drabbar de allra flesta privata ägare. Medelhygget i Sverige är mellan två och tre hektar, beroende på var i Sverige man befinner sig. Ofta är dessa motorn i ett familjeföretag. Men nu pratar vi om de som är större. I mitt tycke finns skräckexempel på tio hektar stora hyggen. För dem ska det finnas en avgift som kan gå tillbaka så att vi kan få tillbaka ett annat skogsbruk.

För att man ska kunna bruka skogen på andra sätt behövs också ett stöd under tiden man gör en omställning. Vi vill se ett omställningsstöd för hyggesfria skogsbruksmetoder. Egentligen ska man nog kalla dem naturnära skogsbruksmetoder, eftersom ”hyggesfritt” har fått en klang som syftar på ett sätt. Men eftersom skogarna är olika behövs olika metoder på olika ställen och beroende på skogens ålder.

Vi tycker också att man behöver hjälpa skogsägare vid exempelvis generationsskiften. Nedtagning av skog är ofta det som finansierar det hela när man tar över och köper ut sina syskon. Vi vill ha ett lånesystem som innebär att man förmånligt kan låna till detta så att man inte behöver ta ned allting på en gång. I stället kan man få till en omställning så att vi får generationsskiften och fortfarande kan göra det på ett bra sätt. Många står annars utan andra alternativ.

Vi ser att många skogsägare vill ställa om sitt skogsbruk, men man har inte kunskapen och det finns ingen hjälp att få. Vi vill därför ha en kompetensutvecklingscheck, som entreprenörer skulle kunna söka för att tillskansa sig kunskap som de sedan kan erbjuda skogsägare. Jag har själv haft problem med att hitta entreprenörer som kan avverka i min skog på det sätt som jag skulle vilja.

Det här är något om hur vi ser på skogen och som vi har med i vår budgetmotion.

Vi har också andra skrivningar om skogen som värde. De som vill bevara sin skog och inte har löst in den har inte fått pengar för den. Det måste finnas pengar. Skogsägare ska inte behöva vänta i åratal för att pengarna i statens budgeten har tagit slut, även om det i det här fallet har skickats vidare till Skogsstyrelsen. Det måste finnas medel så att man får pengar när man inte avverkar utan vill lösa in sin skog. Annars hamnar man i limbo, vilket urholkar systemet och förtroendet för de lagar och regler vi har. Det här måste lösas.

Fru talman! Det blir väldigt mycket skog här. Under veckan har vi i tidningarna kunnat läsa om ökad ekofobi. Det skulle man kunna skratta åt. Men forskning – jag tror att den var gjord vid Lunds universitet – har visat att många i dag känner avsky för naturen och inte vill vara i naturen. Det låter lite tokigt, men jag tror också att det är ett problem. Om man inte vågar vara ute i naturen och vet hur det ser ut där har man heller inte någon känsla för vad man ska bevara eller hur man ska bruka den.

En orsak till det är att vi bor längre och längre ifrån naturen. Många har inte kunskap och självförtroende nog att gå ut i naturen. Ett sätt att råda bot på det är att den tätortsnära naturen finns kvar och är tillgänglig. Vi vet ju att skogens sociala värden är väldigt viktiga. Därför har vi en satsning på bevarande av tätortsnära skog och att man ska tillgängliggöra dessa områden mer för alla. Jag tror att detta skulle kunna vara en del av många för att råda bot på ekofobin, som jag hoppas att vi kan få bukt med.

Fru talman! Jag ser att min talartid rinner iväg. Vi har förstås också satsningar på jordbruket och andra delar. En sak som jag vill ta upp innan jag avslutar är one-stop shop.

Något man alltid får höra om när man träffar lantbrukare är regelkrånglet. De vill ha regelförenklingar, för det är så jobbigt med alla papper. Med större gårdar och mer ansvar blir det också mer att hålla reda på. Man ska givetvis inte ha regler för reglernas skull. De som inte behövs ska bort. Men de som finns måste de förhålla sig till och få hjälp med.

I dag har en lantbrukare ofta elva till tolv olika myndighetskontakter. Vi vill se en one-stop shop där man som lantbruksföretagare bara behöver ringa ett samtal och ha en kontakt för att få hjälp med allt detta. Personen på andra sidan luren ska kunna guida och hjälpa en i det här.

Detta förslag finns med i vår motion, och vi har också anslagit pengar för att man ska kunna påbörja arbetet liksom andra delar för att starta generationsskiften. Det är sådant som behövs för att dessa näringar ska gå bra.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Nu var inte frågan riktigt om kvoterna. Vi vet att Ices headline advice nästan följdes, och det är positivt. Det står hela riksdagen bakom och är tacksam för.

Problemet är att vi har sett att rådgivningen inte följer hela ekosystemet och att det finns svårigheter där, och man ska nu ta initiativ till att förändra det. Som ministern sa var det ministern som fick in det i skrivningarna.

Jag undrar återigen: Vilka initiativ har man för att se till att det blir en förändring så att nästa rådgivning inte hamnar där?

(Applåder)

Herr talman! Också jag har en fiskefråga till landsbygdsministern.

Det är snart en månad sedan uppgörelsen om kvoter för framför allt Östersjön blev klar i ministerrådet. Beslutet blev en besvikelse, trots svenskt nej. Vi fiskar för mycket och går över den vetenskapliga rådgivningen.

Ett av de grundläggande problemen är den vetenskapliga rådgivningen från havsforskningsrådet Ices som man förlitar sig på när man gör fiskekvoterna. Den tar inte ett helhetsgrepp på fiskens roll i ekosystemet och andra parametrar. Där har Sverige drivit på och försöker att ändra det. Vi behöver ändra spelplanen till nästa års fiskeförhandlingar.

I rådets beslut för en månad sedan fanns också en tydlig skrivning om att man ska begära en återhämtningsplan. Nu när Sverige genom ministern är ordförande i Baltfish, det organ där Östersjöländerna samarbetar om fisket, är det ett unikt tillfälle att driva på.

Min fråga är: Vilka konkreta initiativ har ministern tagit och avser ministern att ta för att åstadkomma de förändringarna i rådgivningen?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 46 i betänkandet Cirkulär och giftfri ekonomi, så att jag inte glömmer bort det. Den handlar om EU:s kemikalielagstiftning och om att vi måste snabba på den. Detta tror jag är viktigt för alla frågor som vi diskuterar i dag.

Herr talman! Vi står mitt i en trippelutmaning eller kanske en kvadrupelutmaning: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, resursbrist och ett växande hot från farliga kemikalier.

Vi vet att vi överskrider planetens gränser när det gäller sex av nio parametrar och att de andra har orange eller rött ljus. Vårt nuvarande system bygger på att utvinna, använda och sedan slänga, trots att vi vet att resurserna är ändliga och trots att det finns enorma möjligheter i det vi i dag kallar avfall. I en värld med akuta klimat- och biodiversitetskriser och med dagens osäkra omvärldsläge har vi inte råd att slösa. En cirkulär ekonomi är inte något som är nice to have, utan det är faktiskt nödvändigt.

Det har jobbats länge med detta, herr talman, och EU har ett enormt batteri av lagstiftning. En del har antagits, och annat är på gång: ekodesignförordningen, ett nytt avfallsdirektiv, grönt produktpass och producentansvar för textil.

Många svenska företag ligger i framkant, men då krävs att politiken hänger med och att vi ger förutsättningar för alla att jobba med detta. Utan politisk styrning är det sällan de bästa lösningarna som vinner, utan det gör de billigaste lösningarna och kryphålen. Då slutar det med att vi gör som i dag: eldar textil och exporterar elektronikskrot till länder med mycket sämre arbetsmiljö- och miljöskydd. Så kan vi inte ha det, herr talman.

I betänkandet har vi flera reservationer, och vi har förslag inom områden som hållbar design, livslängd och företagens förutsättningar. Vi har också förslag inom nyckelområden som byggsektorn, metall och mineral, avfall och matsvinn och till och med om hur man ska återanvända båtar. Detta tänker man kanske inte är ett stort problem, men det är det längs våra kuster. Och inte minst har vi våra näringsämnen, kväve och fosfor, som vi använder för att göra livsmedel och andra grödor och för att odla bomull till våra kläder. Det använder vi linjärt i dag i stället för att cirkulera.

Då talartiden inte är så lång att den räcker till allt kommer jag framför allt att uppehålla mig vid två frågor: textil och kemikalier.

Textilsektorn har kommit i ropet. Vi fick ett insamlingskrav. Kommunerna ansvarar för det från och med den 1 januari i år, men det har inte gått så bra. Vi var lite oförberedda, men vi hoppas att det kommer ett producentansvar.

Textil har en enorm miljöpåverkan. Enligt Naturvårdsverket slänger vi 8 kilo textilier per person och år i Sverige. Innan vi hade den insamlingslag som kom vid årsskiftet var det bara en fjärdedel som samlades in. Varför är det då så viktigt att återanvända textil? Av allt textilavfall som samlas in i världen är det 1 procent som återvinns och blir ny fiber – 1 procent globalt. Och då köper vi ungefär 12 kilo per person i Sverige.

Av det textilavfall som exporteras från Sverige kommer ungefär 20 procent att bli nya råvaror, kanske kombinerat i bilstolar och annat. Detta är en stor förlust i sig, för textil har en väldigt stor klimatpåverkan. För att tillverka de jeans som jag har på mig har det nog krävts 10 000 liter vatten, 3–5 kilo kemikalier och ungefär 20–30 kilo koldioxidekvivalenter.

Textil påverkar väldigt mycket. 80 procent av påverkan sker i produktionsledet och 20 procent i användarledet. Så länge vi kan fortsätta att använda och återbruka är det därför bra, för då minskar vi klimatpåverkan. Det är inte hållbart att göra som vi gör i dag. De textilier som vi använder påverkar över hela världen. Det är också fruktansvärda arbetsförhållanden på många ställen där man tillverkar textil, inte bara i fabrikerna utan även där man odlar bomull eller vad det nu må vara.

Jag hoppas därför att producentansvaret för textil inte förhalas ytterligare utan att det kommer på plats snart så att tillverkarna får ansvar för att ta hand om det. Det är ett slöseri med resurser, och det är ett svek mot de företag som försöker skapa affärsmodeller. Vi behöver få till reparation, återbruk och återvinning.

Vi måste också se till att det offentliga går före och upphandlar textilier som går att återanvända och återvinna och kanske köper återanvänt i första hand. I dag är det ofta tvärtom – det finns inte med när det gäller textilier.

Herr talman! De sista minuterna vill jag använda till kemikalier. PFAS togs upp tidigt i debatten. Vi vet att det finns i kläder, smink och möbler. Ett förbud är på gång. Alla var för att det skulle förbjudas överallt och tänkte: ”Hur kan det här finnas?” Alla var eniga tills man började se att PFAS används lite överallt och att det kanske fanns något stort företag som inte kunde göra sina produkter. Man sa: ”Vi förbjuder det i konsumentledet, men de som producerar kan fortsätta att använda det.”

Man urholkar hela tiden och hittar kryphål. Så är det ofta i kemikalievärlden. Vi ser det när det gäller många ämnen. Vi börjar använda kemikalier innan vi vet hur farliga de är, och sedan när de väl finns på marknaden har vi bundit oss vid system. När de väl ska förbjudas har vi hela strukturer uppbyggda kring användningen av just dessa ämnen, och då får vi smyglösningar.

Det här måste få ett slut. Vi måste se till att vi inom EU kan förbjuda ämnen i grupp och utifrån farlighet och att det kan göras i förtid. Man måste bevisa att ett ämne är ofarligt innan det släpps ut på marknaden, i stället för att ha det som nu när man får bevisa det åt andra hållet.

Herr talman! Låt mig ta ett exempel på hur man kan använda dessa kryphål. Vi går till Eskilstuna. Där har ett företag, Senior Materials, fått tillåtelse att släppa ut 90 000 ton per år av en giftig och förbjuden kemikalie som heter metylenklorid, ett ämne som är klassat som farligt. Det finns gränsvärden. Man får bara släppa ut 1,5 kilo i timmen eller 360 kilo per dygn enligt industriutsläppsdirektivet.

Länsstyrelsen ville att företaget skulle få avslag på sin ansökan, eftersom man inte får använda så mycket som de hade ansökt om. Men då hittade någon listig person där på följande: Om vi säger att det här inte är någonting som vi använder som lösningsmedel utan att vi använder det när gör vi en ny produkt hamnar vi i en annan lagstiftning. Då får vi helt plötsligt undantag, för det finns ingenting annat att använda i just den här produktionen.

Man fick därmed tillstånd att släppa ut 90 000 ton per år av ett cancerframkallande ämne.

De här kryphålen, herr talman, måste täppas till. Vi kan inte ha en lagstiftning i vilken vi gemensamt kommit överens om att ett ämne är väldigt farligt och en annan där det blir tillåtet efter att man skruvat och vridit lite grann på argumenten. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 46, som handlar om hur vi ska förändra EU-lagstiftningen.

Herr talman! Cirkulär ekonomi är också en rättvisefråga. I många delar av världen tvingas människor i fattiga länder ta hand om vårt avfall. Jag har själv sett människor i Bangladesh som sitter och slår sönder glödlampor och utan munskydd tar ut trådarna för hand. Vi vet också att man tvättar textilier med farliga ämnen som går rakt ut i floder.

Vi i Miljöpartiet vill se till att Sverige driver på för att all hantering av avfall ska ske under säkra arbetsförhållanden, även i våra exportflöden. Vi står i en systemkris. Cirkulär giftfri ekonomi är inte en fråga för framtiden. Den måste lösas nu. Vi ska ha tydliga mål, stark styrning, modern lagstiftning som tar höjd och investeringar i lösningar som håller över tid. Cirkulär giftfri ekonomi är inte en dröm. Det är någonting vi måste få till för framtiden.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Ja, vi trycker fortfarande på i de här frågorna. Samtidigt blir frågorna mer och mer komplexa. Vi upptäcker fler samband. För tio år sedan visste vi inte om att PFAS fanns i dricksvattnet i Kallinge. Det upptäcktes då. Bara för att par veckor sedan fick man stänga av vattenkranen utanför Vingåker då man hittade nya PFAS som man inte hade en aning om. Jag har därför mycket svårt att tro att vi gör allt vi kan på detta område, när vi drar ned på pengarna till den myndighet som jobbar med det.

Ledamoten säger att det handlar om prioriteringar. Så är det, och där ser man tydligt att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rika och att ha Europas tredje billigaste bensinpris. Giftfri miljö och klimat får stå tillbaka. Vi har den största utsläppsökningen, 6 procent förra året. Vi klarar inte våra klimat- och miljömål. Det är klart att det handlar om prioriteringar.

Återigen: Är ledamoten nöjd med den ambitionsnivå som finns, och tror hon att vi kommer att klara det? Tror ledamoten inte att vi hade kunnat göra mer – snabbare – och rädda människor, ibland till och med deras liv och hälsa, eftersom många av ämnena är cancerframkallande, om vi hade avsatt mer medel till detta?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

I mångt och mycket håller jag med om vad ledamoten säger. Kemikalieområdet är någonting som vi ofta har haft ganska god samsyn kring i denna kammare. Sverige har legat i framkant oavsett vilka regeringskonstellationer som har suttit vid makten. Vi har ofta slutit upp bakom de förslag som har funnits, förbud mot bisfenoler och annat.

Men trots att ledamoten säger att arbetet pågår, att Sverige är på gång, att vi fortfarande jobbar med PFAS och andra saker och att vi driver på kemikaliearbetet i EU har man dragit ned otroligt mycket på den myndighet som är vår expertmyndighet, Kemikalieinspektionen. Tillåt mig, herr talman, att läsa lite ur Kemikalieinspektionens årsredovisning för 2024.

Så här säger generaldirektören: ”Det har varit ett år präglat av omställning. Anställningsstopp har gällt under större delen av året. I juni varslades 38 tjänster och provanställningar avslutades i förtid. Under hösten har ett intensivt arbete bedrivits med omplaceringar och MBL-förhandlingar. – – – Besparingarna har skett med både tårtspade och osthyvel. Omställningen har utgått från myndighetens instruktion, ingångna avtal och lagstiftningens obligatoriska krav. Det mesta som inte är nödvändigt att göra har antingen prioriterats ned eller kommer fortsättningsvis att bedrivas med lägre ambitionsnivå. Exempelvis har myndighetens stöd till Regeringskansliet i EU-frågor minskat kraftigt.”

Det är just i EU-frågorna som detta och allt det andra är så viktigt.

Vi hade myndigheten på besök i utskottet. Vi pratade bland annat om införseln av paket, som de inte har möjlighet att kontrollera och kommer att ha än mindre möjlighet att kontrollera framöver just på grund av dessa neddragningar. De har inte de personella resurserna.

Hur rimmar detta med den ambitionsnivå som ledamoten ger uttryck för?

Herr talman! Det låter ju bra. Men då kommer vi tillbaka till den nationella politiken. Det vi har där är de olika utredningarna om regelförenklingar, som det har talats om tidigare under debattens gång. Sedan har vi det stora flaggskeppet som regeringen har aviserat med livsmedelsstrategin 2.0.

Det går inte att bortse från att just de delarna saknas där. Det är väldigt lite klimat och miljö. Det finns inga mätbara mål. Det fanns ändå med i den gamla strategin, som många sa inte höll måttet i dagens läge och skulle uppdateras.

Det fanns också mål för ekologisk odling, vissa klimat- och miljöåtgärder och så vidare. I den nya strategin är det snarare att man går bort från bonden och till vad vi ska göra med livsmedlen och hur vi ska skeppa dem vidare ut ur landet.

Min fråga blir: Vad kämpar nu Liberalerna för? Hur ser man att jordbrukets omställning ska gå till? Jag tror på ledamoten när hon säger att det är viktigt, men vi ser inte åtgärderna.

Jag är jätteglad över att Liberalerna kämpar för ett bättre djurskydd och att vi står på samma sida i kampen om att behålla beteskravet. Men när det kommer till klimat- och miljödelarna av omställningen av jordbruket och hur vi ska bygga robustheten mot klimatförändringarna och minska klimatutsläppen ser jag ingenting.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad ni arbetar för och hur det ska genomföras.

Herr talman! Problemet när man kommer som nummer två är att frågorna som jag hade tänkt ställa redan är ställda. Ledamoten får kanske se det som en chans att utveckla sin politik än mer.

Elin Nilsson sa i sitt anförande att klimat och miljö är väldigt viktigt. Vi har flera gånger under den här debatten varit inne på att ganska mycket i hög grad lyser med sin frånvaro i livsmedelsstrategin 2.0.

Samtidigt vet vi att en stor del av vår livsmedelspolitik styrs av EU och den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket ledamoten också var inne på i sitt anförande.

Ledamoten sa att man ville minska så att det bara var två saker kvar. Hur ser ledamoten och Liberalerna på att man ska höja miljöersättningar och ha stöd till betesodlingar, vallodlingar och de delarna?

Hur vill man förändra detta? Jag får ställa frågan så att det inte blir samma frågor hela tiden. Vad ser man är förändringen i CAP, och vad driver man på där?

Herr talman! Jag vet inte om vi reder ut det här i ett replikskifte, men jag fortsätter gärna diskussionerna.

Det vi ser är att när vi har till exempel arealstöd, som det vi har nu och som är baserat på storlek, blir det inlåsningseffekter. De allra flesta lantbrukare i dag, från de mindre jordbruksföretagen, brukar andras mark mer än sin egen – de arrenderar. Den som äger marken får till exempel ett stöd per hektar, oavsett vilket skick marken är i.

Det jag har fått till mig är att det kan vara svårt att uppnå bra vattenavrinning och marker i bra skick. Antingen får du pengar från EU eller från någon som arrenderar, vilket gör att du har ett fast pris. Det minsta är det som du får i EU-stöd. Om det i stället skulle baseras på vilken miljö och klimatnytta du bidrar med eller tillståndet på marken och de delarna skulle du få incitament att förbättra marken, avrinningen och sådana saker.

Det finns alltså många inlåsningseffekter med det stödsystem vi har i dag. I stället skulle vi kunna ha ett stödsystem eller en jordbrukspolitik som inriktas på att hela tiden göra förbättringar. Ja, det kan bli fler kontrollpunkter, men det kan också göra att vi får ökad produktion på en mark som är välskött.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag utgår från att ledamoten använde ”du” syftande på tredje person.)

Herr talman! Det är sant att ökad administration inte är något som gynnar ensamföretagare, men här handlar det snarare om att om du får betalt för den klimat- och miljönytta du ger får du också lönsamhet i andra delar av ditt jord- och skogsbruk. Små och medelstora företag har ofta möjlighet att göra sådana insatser. De kanske finns i sådana bygder att de med djuren kan hävda marker. Det här skulle vara ytterligare ett sätt för dem att få stöd för de olika delar som de gör.

Hemma på Västkusten finns till exempel en bonde som sköter både naturvården och den biologiska mångfalden på många av våra öar med bara ett fåtal djur av varje sort. Det är getter, får och kor. Allt detta kan de inte få igen i livsmedelsproduktion, men de bidrar också med andra nyttor. De får dock väldigt lite betalt för detta jämfört med vad det skulle kosta samhället om det växte igen. Sådana klimat- och miljönyttor bör man få ersättning för. Över huvud taget måste vi styra hela jordbruket mot att bli ett resilient jordbruk med klimat- och miljönytta, och de insatser och stödåtgärder man får bör inte motverka detta.

Det har nu också antagits restaureringslagstiftning, och Sverige ska om ett år lämna in sin plan för hur vi ska uppnå den. Där ingår att restaurera många av jordbrukslandskapen och återskapa miljöer, och där måste även jordbruket och lantbruket vara med. Då kan vi få fler inhemska livsmedel samtidigt som vi får miljö- och klimatnytta.

Herr talman! Vi är här för att debattera jordbrukspolitik men också en proposition om förbättrad insamling av djurhälsodata. När det gäller propositionen är vi alla överens, och jag tycker att det är bra och ett steg i rätt riktning att veterinärer nu får en tydligare skyldighet att rapportera in läkemedelsanvändning. Det ger bättre förutsättningar för god djurhälsa, minskad antibiotikaanvändning med mera och stärkt preventivt arbete. Det är alltså en välkommen förändring.

Det är också en pusselbit i ett mycket större sammanhang, nämligen jordbrukspolitiken, som vi också debatterar nu. Regeringen presenterade tidigare i år sin livsmedelsstrategi 2.0. Den ska vara en uppdatering av den livsmedelsstrategi som antogs i kammaren för snart åtta år sedan, och då var alla partier inblandade. Denna gång togs strategin fram av regeringen, och den har inte passerat kammaren, vilket gör att vi inte kan debattera den. Men i betänkandet hänvisas det mycket till livsmedelsstrategin, så jag tycker att det är i sin ordning att vi pratar om den.

I strategin står mycket om export, förädling och marknadsandelar, vilket är bra. Men det står förvånansvärt lite om dem som producerar maten, våra lantbrukare och bönder. Strategin lägger snarare fokus på utveckling av de senare leden i kedjan än på stärkt primärproduktion och dem som är ute och jobbar. Där finns inte heller några direkta styrmedel för att minska utsläppen, stärka resiliensen och klimatanpassa. Ekologiskt jordbruk och biologisk mångfald är mest fotnoter.

Det är inte bara vi som är kritiska, utan kritik kommer från många olika håll. Klimatpolitiska rådet efterlyser i sin jordbruksrapport att livsmedelsstrategin ska förtydliga hur livsmedelsproduktionen ska uppnås inom ramen för klimatmålen. Men av detta syns intet.

Strategin ska öka robustheten. Men samtidigt monteras miljöersättningar ned, och krav försvagas. För mig är robusthet att vi kan stå emot ett framtida klimat, minska utsläppen och öka den biologiska mångfalden. Det handlar om att säkra vårt jordbruk för framtiden.

Flera bolag inom skogsnäringen, exempelvis Sveaskog, tar höjd för en höjning på fyra grader Celsius i alla sina åtgärder. Jordbruket borde göra detsamma, och regeringen har ett stort ansvar för att möjliggöra detta.

Miljöpartiet vill gå en annan väg än den inslagna, och vi har många reservationer. Jag står förstås bakom alla men yrkar bifall till reservation 19 om generationsskiften.

Vi måste säkra framtidens bönder. Likaväl som vi säkrar vårt hållbara jordbruk måste vi säkra att nästa generation tar över. Det är många som vill in i yrket, men hur ska man göra när man väl står där?

Jag är stolt moster till Beda, som tog examen som agrotekniker i förrgår. Det var högtidligt och fint. Hon och hennes kamrater har under sina utbildningar gått som barn i huset, och det har varit spännande att följa deras entusiasm, från gymnasiet, då de gjorde en massa olika saker, till att de till exempel jobbade på någon liten gård eller med utveckling. Men nu när de är runt 25 och inte längre ska jobba åt andra slår de huvudet i väggen. Hur ska man ha råd att ta över en gård? Om man ärver en gård, hur ska man göra för att lösa ut syskonen? Hur ska man kunna göra de stora investeringarna för att komma vidare? Entusiasmen finns fortfarande kvar, men de stöter på hinder. Här måste vi göra mer.

I år hade vi en stor bondemotion om hur man främjar nästa generations jordbrukare. Det handlar om etableringslån och rådgivning, och vi tycker att man ska utreda möjligheten till delägarskap utan att det går ut över jordförvärvslagen. Det ska också finnas satsningar på unga som vill ta över gårdar eller vill starta upp nytt.

Samtidigt måste dagens generation få stöd för att klara klimatförändringar, ökade kostnader och den osäkerhet som råder. Därför föreslår vi rådsgivningscheckar – det finns goda exempel från andra länder – kompetenspaket och ökade resurser till rådgivare på hela spektrumet i hela landet.

Vi kan inte ha en livsmedelsproduktion som är koncentrerad till enbart vissa delar av landet, speciellt inte i den tid vi nu lever i. Vi kan inte längre förlita oss på någon annans produktion när ett skepp står på tvären i Suezkanalen eller när herrarna i öst rustar. Vi måste ta eget ansvar och öka vår robusthet, och det gäller både jorden och de människor som brukar den.

Miljöpartiet ser med oro på att det fortfarande pågår storleksrationalisering av det svenska jordbruket. Detta har pågått i många år och handlar mycket om hur EU-stöden är konstruerade. Därför är det viktigt att Sverige tar strid i kommande CAP-förhandlingar för att vi ska kunna ha jordbruk och matproduktion i hela landet och för att stödsystemen inte ska riktas till de stora som redan har. Av EU:s budget går nämligen 29 procent till jordbruket. Sverige måste ta fajten, men det ser Miljöpartiet inte riktigt att man gör. Som vi hörde i Moderaternas anförande går lönsamheten först, men man måste också kunna få stöd för att öka lönsamheten, inte tvärtom.

Det svenska jordbruket måste också bli mer självförsörjande på insatsvaror. Vi behöver öka den inhemska förädlingen av växtprotein och minska beroendet av konstgödsel. Produktionen måste öka av både klimatskäl och säkerhetsskäl. Vi måste göra egna drivmedel och egen gödsel i Sverige, och vi måste få till de cirkulära systemen. Om vi också kan odla fler proteingrödor i Sverige minskar vi importen och beroendet av exempelvis soja från Brasilien. Här måste det till satsningar, innovation och forskning.

Herr talman! Avslutningsvis: Det är hög tid att jordbrukspolitiken i Sverige och i EU tar höjd för framtiden. Våra lantbrukare förtjänar en politik som stöttar omställningen och inte låser fast dem i gårdagens system. Vi tror på ett jordbruk som bygger på samspel med naturen, inte utarmning av den, och som gynnar människor, klimat och biologisk mångfald.

Herr talman! Vill man minska administrationen skulle man kunna bifalla en av Miljöpartiets motioner om en one-stop shop. Den handlar om att det ska vara 1 myndighetskontakt i stället för 15 för en vanlig bonde. Det var ungefär detta som John Widegren pratade om.

Jag återgår till de andra delarna. Jag ser inte att ni har de stödåtgärder som behövs för att få till lönsamhet för de mindre och mellanstora brukarna, John Widegren. De som går bra får det att funka och har möjlighet att göra anpassningarna, men hur ser vi till att de mindre inte får stänga igen och att de har möjlighet att göra de här sakerna? De stödformerna finns inte.

Det finns inte heller någon långsiktig strategi. I livsmedelsstrategin 2.0 är det stort fokus på export. Vi ska ha en ökad livsmedelsproduktion, och det handlar om hur man ska sälja dessa varor. Men bonden själv och vad man ska göra på gårdsnivå lyser nästan med sin frånvaro. Om vi inte har med gårdsnivån och hur den enskilde bonden eller de mindre företagarna ska kunna göra de här sakerna, så att man ser var man ska öka, hur ska man då få någonting att sälja i andra änden?

Jag tycker att livsmedelsstrategin haltar. Dessutom tar den inte sikte på framtiden i och med att den inte adresserar klimat- och miljöproblemen. Det är inte bara Klimatpolitiska rådet som säger det, utan alla som läser strategin ser att det är borta. Det finns till exempel knappt någonting om ekologiskt jordbruk.

Var finns de bitarna? Kommer ni att satsa på dem? Var det en miss? Kommer det i de nya utredningar som du pratade om, John Widegren, eller är det så att ni faktiskt bara vill se de stora jordbruken?

Fru talman! Jag tackar John Widegren för hans anförande.

Jag vet ju att det här är frågor som ligger John Widegren varmt om hjärtat. Han har ju egen verksamhet och jobbar med detta varje dag parallellt med att han är i denna kammare. Ändå fick jag inte riktigt ihop hans anförande och det han sa. Först lät det som att det var vargen som var problemet i allt. Sedan var det nya regler, som vi beslutar om i den här kammaren, där han själv sitter i ett regeringsbärande parti. Vi måste klimatanpassa, men det är bara de med hög lönsamhet som kan klimatanpassa. Vi ska göra svensk gödning och så vidare.

Mycket av detta sympatiserar jag med. Jag håller dock inte med om att alla regler och vargar är det som är problemet, utan det handlar väl snarare om hur vi använder oss av de olika reglerna och varför vi har dem.

Jag ser inte att ledamotens politik går ihop. Han pratade om att det bara är de med högst lönsamhet som kan klimatanpassa och klara sig i framtiden. Det räcker med att titta på hur den här våren har varit. Vi vet att vi kommer att behöva göra ännu mer. Det kommer att vara varaktiga torkor och varaktiga blötor. Då måste det finnas ett stödsystem så att även de som inte har hög lönsamhet kan ställa om, få hög lönsamhet i framtiden och inte slås ut.

Ledamoten pratade om en spik i dörren varje dag. Vad jag vet är det ingen i denna kammare som vill se det. Då måste vi se till att hjälpa dem.

Ska vi få igång produktion av svensk gödning? Var är stöden? Hur ska det göras? Jag ser ingenting från regeringen.

Vad gör ni när det gäller att hantera vatten, John Widegren? Ingenting. För att ha rent vatten måste vi ha en bättre kemikalielagstiftning så att vi inte får ut PFAS i dricksvattnet.

Ledamoten pratade om vad vi behöver, men jag ser inte att det görs någonting åt detta. I livsmedelsstrategin, som debatterades här tidigare, lyser allt detta med sin frånvaro.

Hur ska ni göra för att ta tag i de här problemen, John Widegren? Det hör jag inte.

Fru talman! Vi har olika sätt att se på detta. Här säger ledamoten att det är bättre att ta bort skyddet, så kan vi lägga till det senare om det behövs. Kommer länsstyrelserna att få mer pengar för detta? Kommer det att bli ett uppdrag att hitta dessa ställen, så att man faktiskt vet var de finns innan de går förlorade?

Ett annat sätt hade varit att man i stället för att avskaffa lagstiftningen faktiskt hade reformerat eller skruvat på lagstiftningen.

Det finns ju flera ställen där vi är överens i alla partier – delar på landsbygden med diken, anlagda vatten och sådant. Vi är kanske inte överens om årtalen, men i det stora hela. Hade det inte varit bättre att skruva på lagstiftningen i stället för att avskaffa den?

10 procent av ytan är väldigt mycket. Ska vi dessutom komma upp i 30 procent skyddade livsmiljöer, som är vårt åtagande enligt Kunming–Montreal-avtalet, går vi ju bakåt i och med det här beslutet, och då måste vi lägga till mer någon annanstans. Hur har man tänkt lösa det?

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för anförandet!

För mig är det ganska obegripligt att de liberaler som står här i dag är stolta över det som nu sker. Vi har ofta varit på olika sidor i politiken, men vi har under 30 års tid nästan alltid varit på samma sida när det gäller friluftsliv, allemansrätt och strandskydd. Vi har stått upp för den svenska modellen att alla ska ha rätt att komma ned till stränderna. Det ska vara ett rörligt friluftsliv.

Detta är intressen där enskild äganderätt får stå tillbaka för allas bästa. Det är också otroligt viktigt för djur och natur. Men de senaste åren har detta ändrats. Liberalerna är nu mycket stolta över att man ska ta bort skyddet för små vattendrag och för små sjöar och vattenansamlingar. Vi pratar mycket om att det handlar om att reformera, men här handlar det faktiskt om att avskaffa skyddet.

Samtidigt säger Elin Nilsson att det är viktigt med djurskydd, strandskydd och så vidare. Hon säger att strandskyddet ska finnas kvar där det är motiverat, men det ska vara med återhållsamhet.

Om man nu tar bort detta i hela Sverige – som vi har hört flera gånger i debatten försvinner 10 procent av de skyddade områdena i Sverige genom reformen – hur ska då Liberalerna säkerställa att strandskyddet kommer att finnas där det är motiverat? Blir det mer pengar till länsstyrelserna? Är det kommunerna som ska avgöra detta, eller är det upp till enskilda att säga var de vill ha strandskydd och inte?

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för svaret.

Självklart raljerade jag, men du lade upp det så fint!

Du pratar om lagändring, och det vi ser är ett avskaffande av en lagstiftning. Ledamoten har tillsammans med de andra från Tidöpartierna och Socialdemokraterna pratat om att förslaget är bra för landsbygdsutvecklingen. Det är en landsbygdsreform.

Vi har sett konsekvensbeskrivningarna, även om de inte var så utförliga i själva betänkandet. Många av remissinstanserna har påpekat att de största förändringarna och det största hotet blir runt tätortsnära miljöer och stadsmiljöer där trycket redan är högt.

Hur kommer det sig att man tar bort lagstiftningen i stället för att ändra de delar där vi oftast är överens – förbättringar av diken och bevattningsdammar? Man tar nu bort 10 procent av det skydd som finns i Sverige genom ett trollslag, och sedan kallar man det en landsbygdsförbättring eller reform för landsbygden. Vi vet att vattenförekomster runt tätorter och stadsnära miljöer kommer att utsättas för högt tryck. Det måste åtgärdas. Vi kommer inte att uppnå våra miljökvalitetsnormer och annat om frågan släpps fri.