Emma Nohrén

Fru talman! Tack för anförandet, Kjell-Arne Ottosson!

Jag blir lite fundersam när jag lyssnar på Kjell-Arne Ottosson. Också jag bor på landsbygden – jag tror faktiskt att flertalet i vårt utskott är landsbygdsbor, inte bara Kjell-Arne Ottosson. Jag tror att de flesta på landsbygden vill ha service där. Man vill ha skola, vård och omsorg. Man vill känna att man kan bo där. På ledamoten låter det som att om man inte får bo nära vatten kommer man att dö. Jag tror inte att det finns några belägg för det över huvud taget. Sedan har man kanske ett trevligare liv om man tittar ned i en vattenspegel, men det viktigaste är väl ändå att ha tillgång till service.

Jag vill påminna Kjell-Arne Ottosson om att den regering som hans parti tillhör har dragit ned med 100 miljoner och 36 servicecenter i Sverige. Man har satt ett tak på Klimatklivet. 30 procent av landsbygdsföretagen och bönderna står i kö och kan inte göra den omställning de behöver göra.

Det enda man har gjort för landsbygden är att sänka bensinpriset och låsa in folk i gammal teknik i stället för att göra det möjligt att leasa elbilar och ställa om för ett modernt Sverige i framtiden.

Om det här ska vara den största landsbygdsreformen undrar jag hur det är ställt med Kristdemokraternas landsbygdspolitik. Att få bygga ett hus nära en liten å eller ett dike kan inte vara den största överlevnadsfrågan, speciellt inte när det faktiskt finns stora nackdelar för samhället i många andra delar. Varför slår man på stora trumman och tar bort förbudet i stället för att göra de små ändringarna så att man kan få ett gott liv och service? Varför tar man bort i stället för att modifiera?

Fru talman! Det är stora ord om en frihetsreform för landsbygden. Konsekvensbeskrivningar och remissinstanser pekar dock på att detta kommer att få konsekvenser runt framför allt tätorter och städer. Det kommer alltså att bli högst tryck där trycket redan är högt. Det är dessa miljöer som kommer att exploateras och byggas bort. Då hade det kanske varit bättre att förändra lagstiftningen så att det hade blivit lättare att söka dispens eller få tillstånd att göra det John Widegren pratar om än att bara ta bort lagstiftningen.

I slutet av sitt svar sa John Widegren att vi ska skydda naturvärden där det behövs och att det ska utgå ersättning. De enligt John Widegren förhatliga länsstyrelserna – eller det kanske var ett för stort ord, men du brukar ofta klaga på dem – är trots allt statens förlängda arm, och jag tror inte att de blir bättre av att Tidöregeringen hela tiden tar bort pengar för dem eftersom det då blir mycket svårare för dem att göra sitt arbete. När man nu tar bort lagstiftningen bör man i stället ge länsstyrelserna pengar så att de faktiskt kan hitta och skydda dessa naturvärden så att enskilda inte gör misstag som går ut över resten av samhället. Kommer dessa medel att komma?

Fru talman! Jag tackar John Widegren för ett intressant anförande som tydligt visade på skillnaderna i ideologi.

John Widegren började med att säga att detta innebär inskränkningar för den enskilde och att det är upp till var och en att göra sina egna misstag och se vad som funkar. Men kan John Widegren och Moderaterna någon gång tycka att de gemensamma nyttorna och det allmänna faktiskt går före den enskildes rätt att göra som den vill? Samhällsutveckling blir ju ofta bättre om man gör den ihop. Det finns lagar och regler för hur mycket en fabrik får släppa ut, och det tror jag att även Moderaterna accepterar. Men så fort det handlar om en enskild privatperson ska den få göra som den vill och kan bäst själv. För mig rimmar det ganska ofta illa.

Nu tar man bort en lagstiftning som har gjort att vi har gemensamma förhållningsregler för hur vi ska göra med vatten – denna viktiga resurs som kanske kommer att bli ännu viktigare i framtiden för klimatanpassning, dricksvatten, bättre jordbruk och skogsbruk, djurliv, rekreation och turism. Dessa värden går inte alltid ihop med den enskildes behov, men om jag förstod John Widegren rätt ska markägaren ha rätt att göra vad den vill på sin mark, punkt. Stämmer det?

Fru talman! Det blir nästan filosofiska frågor. Jag skulle vilja säga att det ofta framstår som en landsbygdsfråga att ta bort strandskyddet. Men tittar man på var exploateringstrycket troligtvis kommer att vara störst ser man att det är i närheten av våra tätorter och städer. Det är också där det finns minst tillgång till vatten och redan har byggts väldigt mycket på det man har sparat.

Vi tycker också att det ska vara en levande landsbygd, men vi har haft ett dispensförfarande för att åstadkomma det. När det gäller bevattningsdammarna och klimatåtgärderna av dem har vi också förslag på att lagstiftningen gällande strandskyddet där ska ändras.

Det man gör med den här lagstiftningen är att med landsbygden som argument ta bort skyddet för små vattendrag och sjöar överallt i hela landet. Den som läser remissvaren ser att många är otroligt kritiska, framför allt i de större städerna eftersom det blir ett ökat tryck på stränderna där. De försvinner också, och de behövs.

Jag tror alltså att man skulle behöva göra det här på ett helt annat sätt. Jag tror att man behöver rätta till det som behöver rättas till, där lagstiftning och annat har halkat efter, men fortsätta att ha ett starkt strandskydd i hela landet – med möjlighet till dispens när det behövs. Landsbygden kanske är just ett sådant ställe där man ska vara än mer frikostig med dispens än man har varit, även om vi ser att man har varit frikostig hittills också.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag tycker att det är jättebra att ledamoten tog replik på mig så att vi får titta på detta. Dels finns det skillnader i hur vi ser på saken, vilket nog är bra att reda ut, dels finns en del missförstånd om hur vi tolkar det här.

Det största problemet med det beslut vi debatterar i dag är att man tar bort en lagstiftning i stället för att se till att till exempel göra undantag för diken. Här får ju naturliga bäckar samma icke-skydd som ett dike. Det blir en odifferentierad lag, eftersom det inte finns någon lag. I stället blir det fritt fram överallt. Det finns ju andra plan- och byggregler, men strandskyddet och syftena med det är borta.

Jag tycker att det är helt fel väg att gå att ta bort en lagstiftning i stället för att försöka ändra eller lägga lagförslag som faktiskt förbättrar den och gör den mer ändamålsenlig.

Jag yrkade på två reservationer därför att vi ju har förslag om att man ska kunna göra undantag för bevattning, dammar och sådana saker. Man ska kunna göra sådana utan att helt plötsligt få strandskydd över en gård. Det var inte tanken från början. Vi tycker däremot att det är väldigt stelbent att bara säga att allting som gjorts senare än år 1975 per definition inte ingår i lagstiftningen. Då missar man målet, för det kan ha hänt ganska mycket med miljövärden på 50 år.

Vårt största problem med detta är att man inte förändrar, rättar till eller moderniserar lagstiftningen, utan man tar bort den och ger en fjällbäck samma lagskydd – eller icke-lagskydd – som ett dike i Skåne.

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för frågan. Först och främst: Om Tidöregeringen hade gett mer pengar till naturvård hade naturvårdsområdena kanske inte växt igen.

När det gäller strandskyddsområdena ser vi att länsstyrelsen bör ha en större roll. Vi har tidigare motionerat om att vi tycker att det här ska återgå till hur det var. Många kommuner är så små att man har svårt med kompetensen gällande hur detta ska hanteras. Det måste givetvis initieras på kommunal nivå, och man måste ha den kommunala kompetensen. Länsstyrelsen behöver dock ha en större samordnande roll, eftersom vatten rör sig i landskapet. Det man gör i en kommun påverkar ofta nästa – eller en tidigare – kommun också.

När man tittar på till exempel framtida väder och hur det kommer att bli med klimatanpassning ser man att vi måste jobba mer över kommungränserna. Där kommer länsstyrelserna att ha en otroligt mycket större och mer betydande roll, och de måste få medel att kunna jobba med detta. Det diskuterade vi på förmiddagen.

Det fanns förslag i Miljömålsberedningen som även Kjell-Arne Ottosson stod bakom som ledamot i denna. De handlade om länsstyrelsens samordnande roll, vilken vi tycker är bra. Vi var också överens där om att ändra strandskyddets syften så att de följer EU:s ramdirektiv för havsmiljö och vatten samt art- och habitatdirektivet. Det skulle vara syftet i stället för att, som nu, ha tio olika att-satser.

Om vi hade följt det vi kom överens om i Miljömålsberedningen – och som alla partier var överens om i det stycket – hade vi löst en hel del av de problem som man nu försöker lösa genom att i stället ta bort en lagstiftning.

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan!

Om ledamoten läser vidare i samma reservation ser han att det även står att regelverket för till- och ombyggnad av befintliga byggnader på landsbygden kan behöva en översyn för att till exempel underlätta för generationsboende. Det står lite mer i själva motionstexten, men det är detta som finns med i reservationstexten. Vi ser alltså absolut detta.

Men jag tycker att det här är fel verktyg att använda för de saker som ledamoten efterfrågar. Det finns redan LIS-områden. Det handlar om landsbygdsutveckling i strandnära områden. Det är en reform som utreddes 2009 och som kom till lite senare. Kommunerna kan då peka ut strandnära områden för byggande eller andra saker.

Det har fungerat både bra och lite dåligt, men det är en ganska ny lagstiftning. Varför inte i stället skruva i den så att den blir bättre? Den största anledningen till att man inte tycker att det är en bra lagstiftning är att man har fått nej till byggnation i områden på grund av höga naturvärden eller på grund av något som handlar om friluftslivet.

Då betyder det att man har vägt intressena mot varandra och sett att det finns en anledning till att vi har ett strandskydd. Då har det legat kvar, och då har vissa blivit sura. Det är inte så att man automatiskt får detta med LIS bara för att man ansöker om det. Däremot kan man kanske flytta det till ett annat område.

Jag tycker absolut att det är viktigt att utveckla detta så att lagstiftningen fungerar så som den var tänkt, så att vi får utveckling, boendemiljöer och företagsområden även i landsbygden.

Fru talman! Vi är här för att debattera strandskyddsregler. Betänkandet tar upp några motioner från allmänna motionstiden, men framför allt handlar det om propositionen Lättnader i strandskyddet – ett första steg. Där har regeringen har lagt fram förslag om att ta bort det generella strandskyddet från vattendrag som är mindre än två meter – hur man nu ska mäta det framgår inte – och från vattenansamlingar som är mindre än en hektar.

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1, som innebär avslag på propositionen. I vanliga fall brukar vi bara yrka bifall till en av de motioner vi har för att inte ta upp för mycket tid, men här vill jag också yrka bifall till reservation 5, som handlar om vad vi skulle vilja göra i stället, så att man inte bara säger att vi är emot.

Fru talman! Det vi nu diskuterar framställs ofta som mindre justeringar. Det står att det är lättnader i strandskyddet. Det beskrivs som någonting i marginalen för att ta bort bisarra detaljregleringar. Men, fru talman, det är faktiskt en radikal kursändring. Det handlar om ett regelverk som avskaffas helt och hållet. I stället för att förbättra och förändra utifrån ny kunskap tar man bort en lagstiftning som kom till på goda grunder.

Fru talman! I Sverige har vi en lång tradition av att skydda natur. Utifrån ny kunskap har vi förbättrat och utökat regelverket. De första strandskyddslagstiftningarna kom i början av 1950-talet. Då handlade det om att säkra allmänhetens tillgång till stränder. Det var framför allt för att industrisemestrarna kom till. Man tyckte att arbetarna skulle ha sunda nöjen, och därför skulle de ha tillgång till vatten och vattenlek.

Sedan har man därefter utökat detta och sett att det också har stora värden för djur och natur. Man kan säga att den lagstiftning som vi i dag har till största delen härrör från 1974 års lagstiftning, som trädde i kraft 1975. Sedan skedde också en förändring i miljölagstiftningen under 90-talet. Där är vi i dag. Det är klart att det har hänt mycket saker sedan dess. Vi har också fått andra möjligheter att bygga och så vidare. Vissa ändringar kan behöva göras.

Vi ser i dag att vi behöver klimatanpassa landskapet på ett annat sätt. Det har att göra med att vi i mångt och mycket har byggt bort oss på en del ställen, att vi har effektiviserat så mycket att vi har bitit oss i svansen eller att vi har lärt oss nya saker. Vi förstår också att det kan bli fel om man vidtar en åtgärd, till exempel klimatanpassar och bygger en bevattningsdamm, och sedan får ett strandskydd på det hela som alltså lägger en död hand över den andra verksamheten. Detta tar vi upp i reservation 5.

Men låt mig återgå till strandskyddet. Det är otroligt viktigt med strandskydd för allmänhetens tillgång till vatten, för att vi ska kunna gå utmed våra stränder och för att vi ska ha samma möjlighet, oavsett storlek på plånbok, att ägna oss åt det rörliga friluftslivet. Men strandskyddet är också en av våra absolut viktigaste natur- och miljölagstiftningar.

Områdena kring stränderna är våra mest artrika. Det gäller även små vattendrag. Kanske är de små vattendragen ibland viktigare än de större, för de finns utspridda i landskapet. De är väldigt viktiga äggläggningsplatser för till exempel insekter. Många av dem lever under en stor del av sina liv som nymfer och larver under ytan för att sedan flyga upp. Vattendragen är barnkammare och skafferi för våra fiskarter. För många av våra landlevande djur är det också otroligt viktigt att hitta vatten. Dessutom blir det spridningskorridorer i vår natur när det finns möjlighet till fri passage runt omkring. Det gör att djurlivet kan transporteras och att vi får vad som brukar kallas för konnektivitet mellan olika områden.

När man nu tar bort detta gör man det utan att inventera var det faktiskt är så viktigt att det borde vara kvar. I dag har man möjlighet att söka dispens för de här sakerna. Det ges dispens. Jag tog i ett replikskifte upp hur mycket som faktiskt försvinner. Bara de senaste fem åren är det alltså mer än 150 mil av Sveriges strandlinjer som på lagliga grunder faktiskt har bebyggts.

Då kan man undra: Behöver vi verkligen ta bort allt detta i lagen? Man aviserar också att detta är ett första steg och att man sedan vill ta bort ytterligare delar av lagstiftningen. Men ett starkt generellt strandskydd är avgörande för allemansrätten och för ekosystemen.

Den del av lagstiftningen som man nu vill ta bort kom till 1975. Den kom till för att länsstyrelserna aviserade att de inte hade möjlighet – och medel – att vara ute och se var detta var viktigt och vad man skulle ha. Det blev alltså ett generellt förbud som man kan söka dispens från.

Den här situationen finns fortfarande kvar. Länsstyrelsen i Stockholm säger i sitt remissvar om förslaget om slopat strandskydd vid små vattendrag att resursbristen riskerar att leda till omfattande negativa konsekvenser.

Vi ser också att om det är någonting som den här regeringen har gjort så är det att man har dragit ned på resurserna till länsstyrelserna. Detta lär alltså inte bli lättare.

Regeringen har sagt att man gör det här för att underlätta på landsbygden. Man vill att det ska kunna byggas mer. Men när man får frågor om det säger man att det inte kommer att byggas så mycket. Den som pratar om det ropar alltså bara på vargen utan att vargen kommer. Då undrar jag: Tror man att det kommer att byggas 50 000 nya bostäder, eller vad det är, som en minister säger? Eller tror man att det inte kommer att hända någonting, som en annan minister säger?

Detta är väldigt konstigt. Dessutom finns det inte med i konsekvensutredningarna.

Vi ser också att man saknar motivering när det gäller det här. Man säger att man tror att det kommer att bli bättre. Konsekvenserna av förslaget har mildrats något. Men låt oss säga att strandskyddet upphävs i många län. Det säger ingenting om värdena där. Flera länsstyrelser har redan gjort det här på eget bevåg. De har medvetet tagit det steget. Men det är inte ett skäl till att ta bort det på andra ställen, där länsstyrelserna har sagt att det finns en anledning till att det är kvar. De har inte resurser för att göra detta på ett annat sätt. Det här blir ett jättekonstigt sätt att resonera.

Det finns en enighet i riksdagen om att ändra just de delar där det handlar om problem eller där man kan se att det blir onödiga målkonflikter. Men det finns inte en enighet om att ta bort en lagstiftning. Tittar man på vad svenska folket säger i olika opinionsundersökningar och sådant ser man att det inte heller finns ett folkligt stöd för det. Det är ett brett majoritetsstöd för ett starkt strandskydd i alla opinionsundersökningar som har gjorts.

Som jag sa används redan kusterna och stränderna väldigt mycket. De små är minst lika viktiga som de stora. De är kapillärerna. Jag var tidigare i dag, tillsammans med flera kollegor här, på ett seminarium om klimatanpassning. Det är just i de områden som är kapillärer som klimatanpassningen börjar när det gäller att ta upp vatten.

Vi har inte ens kommit in på dricksvattenproduktion. Jag ser att jag har överskridit min talartid. Jag kommer att återkomma i de olika replikskiftena, misstänker jag.

Jag vill återigen säga att jag tycker att det här är ett otroligt dåligt sätt att skydda och ta vara på naturen, och det är dåligt att man kommer med argument för en sak utan att ha utrett konsekvenserna. När man har tagit bort det här kommer det att vara borta för evigt. Det betyder att de här miljöerna kommer att stå oskyddade.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten talar om små vattendrag och små sjöar som om de är obetydliga, men ofta har de en otroligt stor ekologisk betydelse som spridningskorridorer. Tack vare strandskydd finns det natur på båda sidor. Vatten i naturen är otroligt viktigt för både livet under ytan och livet på ytan. Det här är väldigt viktiga områden när det gäller klimatanpassning och översvämningsskydd. En liten sjö, i detta fall en hektar, är två vanliga fotbollsplaner eller en och en halv allsvensk fotbollsplan. Det är alltså ganska stort.

Ofta är det strandmiljöerna, inte de stora djupa vattnen, som är de absolut mest artrika när man talar om vattenmiljöer. Det handlar om när hav möter land och där land möter vatten. Det är dessa miljöer som kan komma att påverkas. När man bygger nära kommer det att bli svårt att vidta åtgärder som en eventuell återställning av meandrar, till exempel när man ska återställa vatten i åkerlandskap.

Som jag sa finns det vissa saker som skulle behöva ändras på, men regeringen och Sverigedemokraterna tar snarare bort än rättar till. Det är det jag vänder mig emot.

Staffan Eklöf pratade också om att det finns otroligt mycket vatten här, att vi har en strandskyddslagstiftning och att vi inte behöver ha allt det här. Trots det försvinner stränder varje år. Enbart 2020 påverkade 17 ½ mil av bebyggelse strandlinjer som var till nytta. Bara de senaste åren har nästan 150 mil stränder i Sverige tagits i anspråk. Detta har skett trots att vi har strandskyddsområden.

Vad är problemet, Staffan Eklöf? Vi kan ju göra detta med små förändringar. Varför måste man ta bort hela lagstiftningen? Hur ska vi säkerställa att det som behöver skyddas verkligen skyddas?

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet!

Det var klargörande om hur Sverigedemokraterna ser på det här. Jag vet att ni är nöjda med det förslag som ligger på bordet. Jag hör till dem som tycker att det är fruktansvärt och hade gärna sett att det stoppades.

Jag fastnade för några saker som Staffan Eklöf sa, till exempel att detaljregleringarna är bisarra. Det finns vissa delar i strandskyddet som efter tidens tand kanske skulle behöva ändras för de areella näringars skull och liknande. Det har också vi sagt. Men är det inte väldigt radikalt att ta bort en hel lagstiftning? Jag tycker att namnet på betänkandet, Lättnader i strandskyddet, är förvillande. Det ni gör är ju att ta bort en hel lagstiftning.

Historiskt sett motiverades införandet av lagen 1975 med dels ett kraftigt ökat exploateringstryck på stränder till följd omfattande fritidshusbebyggelse, dels bristande utredningsresurser att utse strandområden i behov av skydd. Man gick från en modell där länsstyrelserna införde skydd vid behov till förbud från början, med möjlighet till dispens. Anledningen var att det saknades resurser hos länsstyrelserna att hinna med att först inventera och sedan utse de områden som skulle vara skyddade.

Nu går man tillbaka till det, men i samma andetag tar man bort pengar från länsstyrelserna, och har gjort så under flera år. Nu säger man att de har möjlighet att peka ut skydd igen och att inga stora värden kommer att försvinna. Då blir min fråga: Kommer Sverigedemokraterna att se till att länsstyrelserna nu får möjlighet att gå ut och inventera och skydda det som behöver skyddas när hela lagstiftningen helt tas bort?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, så att jag inte glömmer bort det.

Herr ålderspresident! Vi är här och debatterar vapen. Det är justitieutskottet. I vanliga fall hör jag hemma i miljö- och jordbruksutskottet. Men här sammanfaller intressena när det handlar om jaktvapen. Det var därför jag skrev min motion.

Vapen, vem som hanterar vapen, vem som har tillgång till vapen, vem som har vapen hemma och hur man hanterar vapen väcker starka känslor. Det är ett stort ansvar för dem som har vapen att uppföra sig korrekt och följa lagar och regler, ibland oskrivna regler, för att upprätthålla acceptansen för detta.

Som talaren före mig, Martin Melin, sa är det inte en rättighet att vara vapenägare utan en möjlighet.

Sverige har ett stort antal vapen i förhållande till folkmängden. Förra året fanns det ungefär 660 000 registrerade vapeninnehavare som tillsammans ägde ungefär 2 miljoner skjutvapen. Det är samlare, målskyttar, tävlingsskyttar och framför allt jägare. 80 procent av alla registrerade skjutvapen är för jaktliga ändamål.

Jag är själv jägare. Det är ganska exakt 19 år sedan jag fick licens för mitt första vapen, som jag ärvde av min farbror. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid jakten.

Det är ett ämne som engagerar många. Det är ungefär 250 000–280 000 per år som löser jaktkort. Sverige har en väldigt hög acceptans för jakten. Den sticker ut bland andra länder, även bland de nordiska länderna.

Sverige sätter jaktetiken högt. Det är en förutsättning för den höga acceptansen. I Sverige vill vi att jakten ska vara naturnära, lokal och full av hänsynstagande till viltets förutsättningar och allmänhetens åsikter. Sverige är ett unikt land. Vi har eftersöksjakt på trafikskadat vilt. Vi har en jaktkalender som utgår från varje arts ekologi. Och vi har en bra utbildning som alla jägare måste gå.

Men jakten påverkar väldigt många fler. Det gäller människor som vistas ute i skog och mark av helt andra orsaker: svampplockare, skogsägare, kanotister, strövare, scouter – you name it. De flesta svenskar är i skogen någon gång, ibland under organiserade former.

Alla är inte positiva till jakten, även om den har en hög acceptans. Ibland handlar det om att viltstammarna är för stora och att de äter upp tallplantorna. Ibland handlar det om att man helt enkelt inte vill att man ska jaga djur.

För att jakten ska kunna fortsätta att ha den höga acceptansen är det viktigt att jägarna jagar på ett sådant sätt och med sådana vapen som det faktiskt finns en folklig acceptans för.

Militära vapen, vapen som ser ut som någonting från ett tv-spel, har ingenting i skogen att göra. Det är stor skillnad på olika vapen.

Man kan på hundpromenaden eller svamppromenaden träffa på en jägare med ett vapen som jag tror att alla skulle säga är ett militärt vapen, utom möjligtvis de som själva äger ett sådant. En jägare med ett brutet vapen – om det är en hagelbössa – eller med slutstycket i hölstret visar att den faktiskt har tagit ut patronen. Om man möter den jägaren känner man sig säker. Men om en jägare har ett vapen som ser ut som någonting från tv-spelens värld blir man rädd, om det inte är en militär. Detta ger inte jägarkåren gott rykte. Det var därför jag väckte den här motionen från första början.

Det handlar framför allt om AR-15, men den har många syskonvapen, AR-10 och så vidare. Därför pratar vi om vapen med militärt utseende. Vi vet att de här vapnen har en – vad ska man säga? – status inom vissa kretsar. AR-15 är ett klass 2-vapen. Det är det vapen som används mest i världen när det gäller skolskjutningar. Det är det vapen som mördaren använde i Bryssel när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl, och det är det vapen som användes i mordförsöket på Donald Trump i juli.

Trots den här överväldigande vetskapen har vi tidigare inte haft en majoritet i Sveriges riksdag för att ändra tillbaka till hur det var före augusti 2023, då Naturvårdsverket ändrade föreskrifterna, så att det blev möjligt att söka licens för dessa vapen, inte bara för sportskytte utan också för jaktliga ändamål. Jag tycker att det var fel. Det togs upp i Vapenutredningen. Jag satt själv i referensgruppen. Det finns många, många saker i betänkandet som man kan läsa. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang, jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär, kan enligt utredningen inte motivera de risker för samhället som det innebär om de här vapnen får innehas för jakt.

De är kompatibla med större magasin. De är gjorda för att skjuta många skott. De är i många kretsar glorifierade. De är helt enkelt vapen som inte är utformade för jakt från första början. Sedan kan det finnas jättestora fördelar med dem i viss jakt, men det finns andra vapen. Och fördelarna överväger inte nackdelarna med att de finns där ute.

Är du en målskytt tillhör du en sportskytteklubb. Du har helt andra regler. Du måste öva. Du måste visa upp ditt vapeninnehav på ett helt annat sätt. Du måste vara mer målmedveten.

Är du jägare kan du få din licens, och så har du vapnet i ditt skåp och så vidare. Det är väldigt sällan lagliga vapen från jägare kommer ut och används till någonting annat. Men hos polisen och andra finns det farhågor för att de vapen vi nu talar om – om de blir tillgängliga för jakt, vilket de nu är – blir stöldbegärliga på ett helt annat sätt än andra jaktvapen är i dag.

Herr ålderspresident! Så kom då det fruktansvärda dådet i Örebro. Tio personer sköts ihjäl på Campus Risbergska, och sex personer skadades. De sista kom hem från sjukhuset den här veckan. Vi fick en skolskjutning i Sverige med fruktansvärda följder. Det var inte ett vapen med militärt utseende som användes, men vi fick ändå en skolskjutning. Statistiken visar också att detta förmodligen kommer att hända någon gång igen. Vi vill inte att dessa vapen ska finnas lättillgängliga där ute.

Vi fick en helt annan opinion i samhället. Tidöpartierna, regeringen och SD ändrade uppfattning. De sa att man nu skulle förbjuda vapen med militärt utseende och följa vapenutredningens förslag. Som det står i dagens betänkande – som alltså drogs tillbaka för att sedan debatteras i dag eftersom man skulle komma fram till en ny lag vilket man inte har gjort – är syftet med begränsningen att återställa läget till det som gällde innan Naturvårdsverket ändrade sina föreskrifter, och man avser att återkomma med hur en modell för inlösning av aktuella vapen ska utformas.

Herr ålderspresident! Vi har debatterat detta i dag. Jag har försökt ställa frågor. På företrädarna för regeringspartierna och samarbetspartiet låter det som att man egentligen inte vill ha detta förbud. När jag har frågat när det kommer att träda i kraft har jag inte heller fått något svar.

Jag hoppas att man faktiskt tar detta på allvar och ser till att genomföra det. Det enklaste hade varit att ställa sig bakom motionen så att vi hade fått ett tillkännagivande och visat riktningen och vad riksdagen anser om detta. Det har man valt att inte göra. Konspiratoriskt kan jag tänka mig att det är för att man inte vill ställa sig bakom en miljöpartistisk motion. Oavsett vilket hade man redan nu kunnat visa vad man vill i stället för att svamla på det sätt vi hört här i dag.

Jag hoppas dock att det som står i betänkandet stämmer och att man skyndsamt, under mandatperioden, återkommer med ett förbud mot vapen med militärt utseende för jaktliga ändamål.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 maj.)

Fru talman! Jag och Sten Bergheden är båda passionerade jägare. Jag vet också att man behöver ha rätt vapen vid rätt tillfälle, men det finns, tycker jag, ingen anledning att ha vapen med militärt utseende. Den lilla fördel man kan ha av dem går att få med andra vapen – eller går att kompromissa om.

Detta handlar också om allmänhetens förtroende för dem som har vapen. Det handlar om allmänhetens förtroende för jägarkåren. Om jag är ute och går med min hund och plockar svamp och möter en jägare med ett AR-15 – då blir jag rädd. Det är skillnad att möta någon med ett brutet vapen. Det är viktigt om vi ska behålla det höga förtroende för vapenägare som finns i Sverige. Det var också det vi såg i den folkliga opinionen innan och framför allt efter det fruktansvärda dådet i Örebro.

Det finns ingen anledning att ha den här typen av vapen. Det finns få fördelar med dem. AR-15 har sällan kaliber 1 – klass 1 – utan det är ofta klass 2-vapen. De är alltså ändå inte för vildsvin, som man ofta pratar om. Dessa eventuella små fördelar får man helt enkelt klara sig utan och i stället använda sig av andra vapen.

Vi ska inte ha de här vapnen i samhället. De har en speciell status. De är våldsbejakande. Det finns en kult runt dem. Det var ett sådant som användes i dådet mot Donald Trump. Det var den sortens vapen som användes vid morden på svenska fotbollssupportrar i Bryssel. Det är sådana vapen som används mest vid skolskjutningar.

Jag frågar återigen om ni kommer att förbjuda den här vapentypen. Ledamoten pratade om problemen. Men kommer ni att förbjuda dessa vapen – ja eller nej?

Fru talman! Tack, ledamoten Sten Bergheden, för anförandet! Det är roligt att ha ett replikskifte mot dig igen – det var ett tag sedan!

Jag tyckte inte heller att jag fick något riktigt svar på det här. Jag har motionerat om att vi ska förbjuda vapen med militärt utseende, som AR-15 – det finns även AR-10 och andra – för jag tycker inte att de har någonting i skogen att göra i jaktliga sammanhang. Om man är målskytt och med i en skytteklubb har jag inga problem med det, men jag tycker inte att man med en vanlig jaktlicens ska kunna ha det här vapnet.

Vi satt båda två i Vapenutredningen, så jag vet hur Sten Bergheden tidigare resonerade kring detta vapen. Nu har man från Tidögänget och regeringen ändrat ståndpunkt och vill förbjuda det här. Man hade en pressträff någon gång efter den 7 februari, och man säger nu att Vapenutredningen, som föreslog förbudet, hade rätt. Utredaren skrev till exempel att ”de fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär kan inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt”.

Nu säger man att man ska gå på utredningens förslag. Trots det låter det på Sten Bergheden som att man inte kommer att göra det, och vi fick inget svar här. Det talades om is i magen, rätt beslut, rätt och riktigt och att Naturvårdsverket ska bestämma – jag tror att det är första gången jag har hört Sten Bergheden tala positivt om Naturvårdsverket!

De gör dock sina bedömningar utifrån regleringsbrev, lagar och förordningar, så det måste till politiska beslut. Min fråga är därför: När kommer regeringens beslut? Kommer man att förbjuda vapen med militärt utseende för jaktliga ändamål?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag tycker dock att historiebeskrivningen stämde överens med vad jag sa. Det är en ändring: Med hänsyn till det arbete som pågår i frågan finner utskottet att det inte finns anledning att ta något initiativ med anledning av motionen.

Det besked man gav var dock att man skulle ändra det så fort som möjligt. Ett sätt att visa vad man vill är att rösta för motionen nu så att vi får ett tillkännagivande från riksdagen, så att det finns en viljeyttring. Som jag kan tolka det nu och som jag tror att många som tittar på oss kan tolka det förhalar man. Man kan inte säga när, var, hur och om ett förbud kommer.

Ledamoten anförde också att det kommer att vara vissa inskränkningar. Men i svaret i replikskiftet sade han att det skulle vara för vapen med militärt utseende. Men det var inget som ledamoten tog upp i sitt anförande, fru talman.

Jag vet att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringen. Men de sitter i samordningskansliet, och de har ett regeringssamarbete. Jag frågar igen: Kommer det att bli ett förbud för de här vapnen med militärt utseende för jaktändamål? Och kommer det i närtid?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Marttinen för anförandet.

Jag har skrivit en av de två reservationerna i betänkandet, nämligen om att inte göra det möjligt att få licens för vapen av militärt utseende för jakt. Jag satt själv i referensgruppen för Vapenutredningen, och det var ett förslag som hade brett stöd i utredningsarbetet och därefter hos remissinstanserna men inte av så många fler än Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Jag var med på det möte där Tidöpartierna aviserade en kursändring i frågan. Det föranledde att jag tog med den här frågan i ett yrkande i en större jaktmotion. Jag tycker inte att dessa vapen har i skogen att göra.

Sedan kom det fruktansvärda dådet i Örebro. Det hände ofattbara saker, och vapenfrågorna hamnade i skottgluggen. Den debatt som vi har i dag skulle egentligen ha hållits en vecka efter dådet – det var en slump. Tidöpartierna ändrade sig och sa att man kommer att föreslå att vapnen ska förbjudas. Man drog tillbaka den debatt som vi nu har i dag, det vill säga flyttade den tre månader framåt, för att hinna få ett förslag om förbud på plats.

Men nu är det fortfarande samma sak. Det enda som står i betänkandet är att det pågår ett arbete. Jag hörde ledamoten säga att det är svårt med plötsliga förändringar. Ledamoten sa också att det är svårt att förbjuda en viss vapentyp, men det är inte fråga om en viss vapentyp utan om ett visst utseende.

Har Sverigedemokraterna ändrat sig? Kommer det att bli ett förbud? Ledamoten talade om att vissa inskränkningar kommer att ske, men kommer man att tillåta vapen med militärt utseende för jakt i framtiden?

Herr talman! Jag skulle vilja gå tillbaka i tiden till 2009. Då fattade man ett ganska drastiskt beslut: Man stängde av delar av Kattegatt för bottentrålning.

Det var en överenskommelse mellan Danmark och Sverige för att rädda den sista torsken i Kattegatt. Det var få torskar kvar, om ens några, och fisket gick i stöpet. Man kom fram till att om man skyddade torsken på det här stället genom att ta bort bottentrålning kanske det fanns en möjlighet för torsken att hinna leka och bli fler. Det fanns en tro att om man fredade lekområdena för torsken skulle vi få den tillbaka.

Det var ett stort och modigt beslut. Det var ganska unikt att Sverige och Danmark gick med på det här. De gick med på att man skulle få ha fasta redskap, alltså kräftburar. Det här är framför allt kräftbottnar, där trålen faktiskt går i bottnen eftersom kräftorna lever på bottnen. Man fick ha stående burar men inte några trålar. Alla hoppades jättemycket på det här.

Tyvärr gick det inte som det var tänkt, herr talman. Torsken kom inte tillbaka. Om det var för att man skyddade området för sent, att det fanns för lite lekbiomassa, att man var på fel ställe eller att man behövde göra en kompletterande åtgärd någon annanstans vet man fortfarande inte.

Däremot såg man att bottenlivet hade kommit tillbaka. För den stora fisken var det ingen skillnad, men man såg helt plötsligt levande bottnar. Epifaunan och meiofaunan, alltså de som lever på bottnen och i bottnen, hade kommit tillbaka mycket snabbare än man hade trott.

Herr talman! När kameran åkte över bottnen såg man meterhöga piprensare och små sjöpennor. Det är svenska koralldjur. Man såg att ormstjärnorna hade återvänt. Cylinderrosor, otroligt vackra släktingar till anemonerna som har en fot nedgrävd i leran och ser ut som ett levande fyrverkeri, stod där på bottnen – för att de inte hade fått en trål i huvudet på några år.

Det här skapade huvudbry både bland myndigheterna och för oss politiker. Det här var mandatperioden 2014–2018. Området var ju skyddat för att man skulle få tillbaka torsken, men torsken kom inte tillbaka. Fiskarna ville in och fiska – de hade gått med på stoppet för att få tillbaka torsken, men de ville fortfarande tråla efter kräfta. Man hade också minskat minimimåttet på kräfta under den här tiden, vilket gjorde att det var mer fördelaktigt att fiska med trål än med bur. Man hade fått tillbaka ett skyddsvärt område med stor meio- och epifauna, men det var inte därför det var skyddat från början.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot botten-trålning i marina skyddade områden

Herr talman! Jag ska inte gå in på alla turer. Det slutade med att området blev skyddat. Det är klassat som ett Ospar-habitat – Ospar är den konvention vi har för Nordatlanten – och det är fortfarande trålförbud där. Torsken har fortfarande inte kommit tillbaka. Däremot är den stora epibentiska faunan kvar, och man ser en ökning av plattfisk och havskräfta.

Med den här lilla historien vill jag illustrera vad ett trålförbud kan göra när det gäller bottentrålning. Jag är också otroligt glad över det beslut vi ska fatta om förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden.

Man kan förbjuda det redan i dag om man vill. Skillnaden med den här lagstiftningen är att man får göra det även om det ingriper så att fisket avsevärt försvåras. Tidigare har man bara fått införa förbud om fisket inte påverkas, och då är det ju ingen mening med det. Här handlar det om att faktiskt ta bort det här fisket.

Herr talman! Det är nog få som har missat min kärlek till havet. Många i den här kammaren är kanske sedan många år tillbaka trötta på att jag tjatar om detta. Men jag är marinbiolog, och det var de här frågorna som tog mig till politiken. Det var därför jag tog klivet och gick från forskning och utbildning till att faktiskt komma in i politiken. Och jag vet inte hur många gånger jag har sagt i olika sammanhang, valrörelser och olika debatter, att Miljöpartiet vill förbjuda bottentrålning med start i marina skyddade områden. Jag har sagt det åtminstone sedan 2008, så det är många gånger.

Sedan har jag försökt byta ut ordet bottentrålning och säga att vi vill förbjuda destruktiva fiskemetoder, för det finns otroligt många olika sorters trålar. Ibland kanske bottentrålning till och med är det bästa på just den bottnen. Det beror helt och hållet på hur det är, men ett destruktivt fiskeredskap är ett som förstör mer än det gör nytta. Men varken pressmänniskor eller medier har velat använda ”destruktiva fiskemetoder”, så nu står vi här med ”bottentrålning”. Jag tror att de allra flesta förstår vad det betyder.

I dag är vi här för att faktiskt förbjuda bottentrålning i marina skyddade områden, vilket jag är otroligt glad för och har kämpat länge för. Vi var med och fick in det i januariöverenskommelsen, och nu går det äntligen igenom i riksdagen – vad jag tror.

Dock finns det, herr talman, detaljer som jag ser inte tillgodoses i det här. Det finns kryphål.

Till exempel är möjligheterna till undantag väldigt vagt preciserade. Regeringen lägger det här i knät på Havs- och vattenmyndigheten och låter kriget, höll jag på att säga, fortsätta där om att ha undantag eller inte i stället för att sätta ned foten i fråga om vad undantagen skulle kunna vara. Detta oroar. I värsta fall skulle denna lagstiftning kunna bli ett slag i luften och att alla som ansöker får ett undantag. Då blir det ingenting.

Vi skulle vilja se att man hade en mer preciserad möjlighet till undantag och att det då faktiskt finns vetenskaplig grund för att det inte påverkar. Därför yrkar jag bifall till reservation 3. Jag hade gärna sett att det hade varit med.

Vi har ytterligare en reservation. Jag ska inte yrka bifall till den, men vi vill förstås se fler åtgärder för havsmiljön även utanför de skyddade områdena. Jag vill också påpeka att införandet av detta – tillsammans med andra delar som den här regeringen har gått vidare med – kommer samtidigt som man gör drastiska nedskärningar på Havs- och vattenmyndigheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot botten-trålning i marina skyddade områden

Jag hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och ger myndigheten de medel den behöver för att detta förslag ska gå igenom så smidigt som möjligt och så snabbt som möjligt, så att vi faktiskt får fler levande fyrverkerier under vattnet i form av cylinderrosor och piprensare.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Ministern säger att ni ska prata om de här sakerna. Det är saker som vi här i Sveriges riksdag har kommit överens om. Vi är ganska eniga i de här frågorna. Men min fråga gällde vad man har gjort för att minska effekten av de beslut som togs förra året om att ha detta stora uttag.

Trålgränsen är utflyttad – gott så. Jag var själv med och tog fram underlagen för att det skulle ske. Men vi har fortfarande samma mängd fisk som ska upp. Den kommer bara att fiskas på ett annat ställe.

Kommer det att vara överflyttning av kvoter? Kommer det att vara redskapsförbud?

Herr talman! Min fråga går också till landsbygdsminister Peter Kullgren. Den kommer att handla om fiske.

Vi har pratat mycket om livsmedel här, och ett gott livsmedel är just fisk. Just nu pågår ett möte med EU-kommissionären Kadis nere i Simrishamn, på inbjudan av Isabella Lövin och de andra svenska EU-parlamentarikerna i fiskeriutskottet. Jag vet att ministern har tagit tillfället i akt att bjuda honom vidare till Gotland i morgon. Jag hoppas att vi alla har samma syfte med detta, nämligen att visa hur det ser ut i Östersjön.

Östersjön är ett hav i kris, och vi vet att det behövs åtgärder. Förra året beslutades alldeles för höga kvoter när det gäller sill och strömming. Min fråga till ministern är: Vilka åtgärder har ministern vidtagit för att mildra de beslut som togs förra året så att inte all den här fisken ska komma upp utan i stället kunna reproducera sig och bli mer fisk?

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för svaret!

Det är inte meningen att sätta dit ledamoten för vad som har hänt. Jag har knappt hunnit läsa det själv, men jag studsade på att även Klimatpolitiska rådet tar upp att det som Miljömålsberedningen föreslår inte är tillräckligt. Miljöpartiet som parti tyckte inte heller det och har också lagt en reservation, så för mig var det ingen nyhet. Men nu har vi det också utvärderat.

Det låter väl bra att man tar vidare de förslagen, men jag skulle nog ändå vilja fråga ledamoten igen: Vad gör man mer, till exempel för biologisk mångfald? Hur är det med ersättningsfrågorna gällande skogen – finns det pengar, så att man faktiskt får betalt? Kommer vi att se ett sådant paket?

I klimatfrågan måste det till saker i närtid, och där är skogen en viktig del. När det gäller biologisk mångfald handlar det om sådant som pågår och saker som måste göras i närtid för att vi inte ska förstöra miljö som det tar jättelång tid att återställa. Samtidigt måste vi ha ett hållbart brukande för att vi inte ska slå sönder vår ekonomi. Men vad ligger i regeringens pipeline för att se till att lösa den här trippelhelixen?

Fru talman! Man blir lite förvirrad när man har tagit replik på ett anförande som hölls för två timmar sedan på grund av att torsdagarna ser ut som de gör. Men jag tror att jag kan tyda mina anteckningar.

Ledamoten tog i sitt anförande upp att regeringen nu tar de nödvändiga stegen för biologisk mångfald och ser till skogsnyttan. Det är också viktigt med frihet under ansvar och rådighet över sin egen skog.

I mitt anförande och även i tidigare replikskiften pratade jag om den lagstiftning och de förordningar som vi har att följa när det gäller skogen. När det kommer till biologisk mångfald och klimatsidan levererar vi inte. Detta är inget fritt valt arbete. Vi har flera gånger nämnt OECD-rapporten som tar upp det svenska skogsbruket, och vi har den fördjupade utvärderingen som tar upp våra svenska miljömål.

Medan den här debatten har pågått har Klimatpolitiska rådet kommit med sin rapport. En av de saker som de säger är att det är bråttom att göra saker i närtid och att regeringen måste lägga fram förslag när det gäller skogen. Det arbete som Miljömålsberedningen har gjort och som ministern i morse hänvisade till när hon var hos oss i utskottet är inte tillräckligt; vi måste göra någonting nu.

Eftersom Elin Nilsson tillhör samma parti som miljöministern och Liberalerna också sitter i regeringen vill jag fråga vad regeringen gör i närtid. Hur ser man till att ta de nödvändiga stegen för biologisk mångfald och för klimatet? Statistiken säger ju att man inte gör det.