Sanna Backeskog

Herr talman! Saga, Joullnar, Ellinor, Jeanette, Carine, Caroline, Aida, Tally, Tova - alla är kvinnor som mördats av en man de har eller har haft en relation med. Det är bottenlöst och ofattbart. Dessa kvinnor har fått uppmärksamhet, men först när det har varit för sent. De har redan förlorat sina liv, och deras anhöriga och familjer har förlorat en nära. De här kvinnorna är den synliga toppen på det gigantiska, fruktansvärda isberg som utgörs av alla de kvinnor och barn som utsätts för våld i sin vardag i Sverige i dag.

Mäns våld mot kvinnor förblir ett misslyckande som etsar sig fast i alla delar och alla skikt av vårt samhälle. Det är ingen nyhet att våld, särskilt mot kvinnor, ofta uppträder i nära relationer.

Startskottet är ofta psykiskt våld. Våldet härstammar från en grundläggande maktstruktur där förövaren använder olika metoder för att upprätthålla kontroll över och bryta ned brottsoffret. Det kan handla om psykiskt, fysiskt, ekonomiskt eller sexuellt våld, men oavsett uttryck skadar det offret och ger sår som tar tid att läka.

Eftervåld är det begrepp som används om våld som mannen fortsätter att utsätta kvinnan för efter att hon har lämnat relationen. Det är alltså, begreppet till trots, ett högst pågående våld som ofta eskalerar och blir som farligast just när kvinnan flyr hemmet.

I Sverige lever cirka 14 000 kvinnor med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. Kvinnor och barn som lever gömda på flykt från en livsfarlig man tillhör samhällets allra mest utsatta. När hotet är hedersrelaterat kan situationen vara extra farlig då det kan handla om flera personer som brottsoffret behöver skydd från och all kontakt med alla familjemedlemmar ofta behöver brytas.

Många kvinnor som lever gömda vittnar om en mycket ensam och svår tillvaro där samhällets stöd brister på flera nivåer. Utredningar rapporterar också om uteblivna viktiga kallelser till vården på grund av skyddade personuppgifter samt att det som absolut inte får hända, att personuppgifterna blir röjda till förövaren, händer i alltför stor utsträckning.

Herr talman! En kvinna som lever gömd som jag träffade berättade för mig om hur det psykiska våldet eskalerade efter att hon lyckats ta sig och sin dotter från förövaren och fly till kvinnojourens skyddade boende. När han inte kunde komma åt henne direkt gjorde han allt han kunde för att skada på andra sätt, som genom förhalad bodelningsprocess och upprepade umgängestvister samt genom att systematiskt sprida lögner om henne till socialtjänst, till barnets skola, till det sociala nätverket och i sociala medier. Hon sa ungefär så här till mig: Att bevisa sin oskuld vid falska anklagelser och att smutskastas i sociala medier tar tid, kostar pengar och tär på den psykiska hälsan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Herr talman! Den 31 januari släpptes Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar för 2022 och 2023, och rapporten visar på stora brister i samhällets skyddsnät och på att flera av de fruktansvärda morden eller grova misshandelsfallen kanske hade kunnat förhindras. Majoriteten av offer och gärningsmän hade kontakter med till exempel socialtjänst, polis eller hälso- och sjukvård året innan brottet ägde rum, och här har man upptäckt ett trettiotal brister; exempelvis har riktlinjer och metodstöd inte efterföljts.

Låt mig vara kristallklar. Jag vill tydligt understryka att ansvaret för våldet alltid ligger hos förövaren. Men så länge det finns förövare måste samhället vara starkt för att stoppa gärningsmannen och ge stöd och skydd till brottsoffret. Här måste Sverige kunna bättre.

Nytt i årets rapport från Socialstyrelsen är att man har kunnat se en allvarlig koppling mellan fysiskt och psykiskt våld. Det finns flera ärenden där det enbart förekommit psykiskt våld innan ett mord begåtts. Rapporten visar att riskerna med psykiskt våld har underskattats, och det framkommer också i rapporten att våldsutövaren sällan uppmärksammas. Uppgifter om till exempel kontrollerande beteende, stalkning och hot har inte tagits på fullt allvar.

Herr talman! Såväl Socialstyrelsen som Jämställdhetsmyndigheten och kvinnoorganisationer vittnar om att samhället har många verktyg och metodstöd som borde kunna reducera våldet mot kvinnor och barn. Under vår tid i regering har nya brottstyper tillförts i brottskatalogen, och flera straffskärpningar har gjorts. Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog fram en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck samt ett 99-punktsprogram.

Det finns riktlinjer för såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det finns forskning att vägledas av, och det finns evidensbaserade metoder för det förebyggande arbetet.

Men ett stort problem som många ser är implementeringen. Riktlinjer och metodstöd måste följas, och riskbedömningar ska göras på rätt sätt. Medarbetare som kan möta såväl våldsutsatta som förövare måste ha tillräcklig kunskap för att kunna agera. Samhället måste bli mycket bättre på att upptäcka barn som far illa hemma, och arbetet mot destruktiva maskulinitetsnormer måste växlas upp. Men för detta, herr talman, behövs resurser.

Herr talman! Ojämställda löner och pensioner i kombination med dagens bostadssituation försvårar för utsatta kvinnor att lämna en våldsutövare. Många kvinnor drabbas hårt ekonomiskt vid en separation eller kan över huvud taget inte separera från sin partner på grund av ekonomiska faktorer. Att arbeta mot de ökade klassklyftorna och för ekonomisk jämställdhet är alltså nödvändigt också ur ett våldsperspektiv.

Herr talman! Våld mot kvinnor är för oss socialdemokrater det yttersta uttrycket för ojämställdhet mellan män och kvinnor. Vi ser att det för att möta våldet är av stor vikt att öka jämställdheten i samhället. Vi är ett feministiskt parti, och med det menar vi att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter. Kvinnor ska ha samma rätt till ett eget arbete och en egen försörjning och ha makten över sitt eget liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

Herr talman! Många våldsutsatta kan vittna om vilket fantastiskt stöd kvinnojourer och Brottsofferjouren kan ge. Det finns en alldeles särskild kraft i civilsamhället, och dessa organisationer behövs verkligen här hos oss. De kan erbjuda stöd till den enskilda, de kan engagera och folkbilda och de är en väldigt viktig röst i samhällsdebatten.

Civilsamhället är en viktig del av vår grundläggande demokrati, men det behöver långsiktig och trygg finansiering. Nu står flera livsviktiga organisationer inför kraftigt minskat anslag eller försämrade förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet. Jag blir faktiskt både arg och beklämd när jag hos civilsamhället ser en uppgivenhet och en oro över utvecklingen, där frågan om mäns våld mot kvinnor får minskat utrymme i debatten och man upplever en oro över att tilltron till demokratin riskerar att undermineras.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga något om några av våra reservationer. Vi socialdemokrater ser att alltför mycket ansvar läggs på den utsatta: Hon ska våga lämna våldsutövaren. Hon ska samla bevis och anmäla. Hon ska skydda sina barn, och hon ska leva som gömd. Samhällets skyddsnät måste vara starkare än så.

Satsningarna på polisen och deras specialistkompetens och samverkan med andra aktörer måste utvecklas, inte avvecklas. Polisen måste handlägga mäns våld mot kvinnor på samma sätt som alla andra allvarliga och grova brott. Det arbetssätt som används av till exempel Trygghetens hus i Bollnäs eller som användes av Stockholmspolisens verksamhet Igor ska inte läggas ned utan spridas till alla delar av landet.

Socialdemokraterna vill att kontaktförbud ska beviljas i större utsträckning och oftare förenas med fotboja. Kontaktförbudslagstiftningen skärptes under den förra mandatperioden. Men vi har också hört om brister i hur den tillämpas och att vi behöver skärpa lagstiftningen och utveckla den på flera områden för att fler våldsutsatta kvinnor och barn ska kunna leva i trygghet och frihet.

Den viktiga utredningen, som vi socialdemokrater tillsatte i regeringsställning, är presenterad, och remisstid pågår. Vi ser fram emot att regeringen lägger fram en proposition på området.

Herr talman! Vi socialdemokrater vet att samhället är som bäst när vi håller ihop. Alltför ofta känner brottsoffer ensamhet och att samhället inte tillräckligt står på deras sida. Brottsoffrets ställning och rättigheter måste stärkas. En ny brottsofferlag skulle kunna samla och förstärka brottsoffers rättigheter. Hela samhällets resurser måste finnas där för den utsatta. För oss socialdemokrater är det en fråga om upprättelse, respekt och rättvisa.

Herr talman! Jag ser att jag har dragit över min uppskattade talartid en aning. Jag ber om ursäkt för det.

Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer och yrkar bifall till reservation 16 om en brottsofferlag.

Herr talman! Vi behöver en kraftfull kvinnofridspolitik och en barnrättspolitik som genomsyrar hela samhället - skolan, socialtjänsten, sjukvården, arbetslivet och rättsväsendet. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck får inte undanträngas. Det får inte ta paus. Det måste bedrivas i hela samhället på alla nivåer och i hela landet. Allt annat vore att svika Sveriges kvinnor och barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Våldsbrott och brottsoffer

(Applåder)

Herr talman! Jag är mycket väl medveten om att det finns mycket att göra på det här området och också att våldet inte kommer att upphöra enbart genom ett straffansvar för det psykiska våldet. Men jag tror faktiskt att det skulle kunna fungera normbildande om det införs med en tydlig plan för kunskapsspridning och metodstöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett straffansvar förtydligar att den som har utövat psykiskt våld är en förövare och att man också ser riskerna för eskalering med ett sådant beteende, som i de fall som Socialstyrelsens rapport har beskrivit eller i fallet med Tintin, som tvingades till umgänge med sin pappa trots att det fanns tydliga uppgifter om psykiskt våld.

Att stoppa tvångsumgänget är också en fråga som är oerhört angelägen och något som är helt nödvändigt, och jag tror att psykiskt våld skulle kunna spela roll vid riskbedömningar i utredningar.

Det här handlar också om rätten till upprättelse för dem som har blivit utsatta. Det är särskilt viktigt när det gäller barn. De behöver bli trodda på och själva få en förståelse för att det aldrig är deras fel. Ansvaret ligger alltid hos förövaren.

Jag vill avsluta med att tacka justitieministern för debatten. Det är återigen positivt att jag märker en samsyn någonstans. Jag tycker mig också ana en ambitionshöjning från regeringen den senaste tiden. Det är glädjande att justitieministern lyfter fram Kontaktförbudsutredningen, som vår regering tillsatte. Kanske kan vi här få ett besked om när justitieministern tror att den kan komma på plats, också en väldigt angelägen fråga.

Vi behöver se fler propositioner på bordet. Vi behöver också se medel till kommuner och regioner och till civilsamhället som möter brottsoffren. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor får inte undanträngas. Det får inte ta paus. Det måste bedrivas i hela samhället på alla nivåer. Allt annat vore att svika Sveriges kvinnor och barn.

(Applåder)

Herr talman! Jag förstår att justitieministern precis som jag följer konton på sociala medier som belyser våldsutsattheten i nära relationer. Vittnesmålen på till exempel Instagramkontot Gömda Kvinnor ger en tydlig bild av hur angeläget det är att snabbt komma åt problemet med psykiskt våld. Jag blir så förbannad - ursäkta språket - när jag ser hur hänsynslösa förövare kan fortsätta utöva våld mot sina expartner och också sina barn efter separationen.

En kvinna som jag träffade berättade för mig om hur det psykiska våldet eskalerade efter det att hon lyckats ta sig och sin dotter från förövaren till kvinnojourens skyddade boende. När han inte kunde komma åt henne direkt, personligen, gjorde han allt han kunde för att skada henne på andra sätt, till exempel genom att förhala bodelningsprocessen - som justitieministern har nämnt - och genom upprepade tvister om vårdnad och umgänge. Han spred också lögner om henne till familj och vänner. Hon sa ungefär så här: Att bevisa sin oskuld vid falska anklagelser och när man smutskastas i sociala medier tar tid, kostar pengar och tär på den psykiska hälsan.

Herr talman! Såväl Socialstyrelsen som Jämställdhetsmyndigheten och kvinnoorganisationerna vittnar om att samhället faktiskt har en hel del verktyg och metodstöd på plats som borde kunna reducera våldet mot kvinnor och barn. Nya brottstyper har tillförts i brottskatalogen, och flera straffskärpningar har gjorts. Det finns en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, och det finns ett 99-punktsprogram. Det finns riktlinjer för såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det finns viktig forskning att vägledas av och evidensbaserade metoder gällande det förebyggande arbetet. Det behövs mer, men det finns viktiga verktyg på plats. Ett stort problem som väldigt många aktörer pekar på är dock implementeringen.

Att införa straffansvar för psykiskt våld tänker jag skulle kunna fungera normbildande för samhället i stort och för våra viktiga institutioner som skolan, socialtjänsten och vården. Det skulle kanske göra att man tar sådana här uppgifter om våld på större allvar. Det skulle naturligtvis behöva göras ihop med fler kunskapshöjande insatser.

Samhället måste vara bättre på att upptäcka barn som far illa och utsätts för våld hemma. Det behövs en jämlikhetspolitik mot social utsatthet, och arbetet mot destruktiva maskulinitetsnormer i skolan måste fortgå. Jag tänker också att riktlinjerna och metodstöden som Socialstyrelsen beskriver inte följs måste följas. Riskbedömningar måste användas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla medarbetare som kan tänkas möta våldsutsatta eller förövare behöver ha tillräcklig kunskap och tillräckliga verktyg för att kunna agera. Socialstyrelsen lyfter till exempel fram i sin rapport att det är mycket angeläget att socialtjänsten i större utsträckning uppmärksammar det psykiska våldet och vilka konsekvenser det kan få för den våldsutsatta. För det behövs kunskapshöjande insatser.

Att socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården är livsviktiga aktörer tror jag nog att vi alla är överens om. Men det ekonomiska läget ute i landet är tufft, och där vill jag understryka att det inte handlar om kommunens prioriteringar i första hand utan att det helt enkelt saknas pengar därför att kommunerna inte alls har blivit kompenserade för inflationen eller för kostnadsökningarna av regeringen.

Det handlar till exempel om att man behöver lägga viktiga förebyggande enheter åt sidan. Då kan det vara svårt att samtidigt jobba kompetensutvecklande och utvecklingsbaserat.

Därför vill jag avslutningsvis, herr talman, fråga vilka åtgärder som justitieministern kommer att vidta när det gäller just de här frågorna - kunskapsökning, förebyggande arbete och att viktiga verktyg och riktlinjer verkligen implementeras där de behövs och över hela landet.

Herr talman! Tack, justitieministern, för att du vill diskutera de här jätteviktiga frågorna med oss denna fredagsförmiddag!

Fredagen är ju för många den sista dagen på arbetsveckan, och det är nog många som nu ser fram emot helg. Men för många kvinnor och barn är fredagen den värsta dagen i veckan. Det är då som kanske fredagsölen knäpps och kontrollerande beteenden och hotfulla och nedvärderande kommentarer haglar.

Någon heltäckande definition av psykiskt våld finns inte, men det kan röra sig om upprepade kränkningar eller att skämma ut den utsatta inför andra. Förövaren är ofta manipulativ, och det är vanligt att offret till slut börjar tro på det som förövaren säger. Det kan rikta sig mot allt det som definierar personen, som föräldraförmågan, intelligensen, humorn eller sexualiteten. Ofta handlar det om att ta kontroll över och inskränka den utsattas livsutrymme och sociala relationer.

Det kan också handla om ekonomiskt våld, precis som Åsa Eriksson berättade. Därför tycker jag att det är bra att vi kan debattera detta i samma debatt här i kammaren i dag.

Psykiskt våld är med dagens lagstiftning väldigt svårt att komma åt. Det försätter kvinnor och barn i en ytterst sårbar situation.

En orsak till att psykiskt våld inte uppmärksammas tillräckligt kan vara att riskerna med våldet underskattas. Forskning visar dock att allvarligt psykiskt våld, i form av exempelvis hot och kontrollerande beteende, kan få liknande negativa hälsokonsekvenser som fysiskt våld - PTSD, depression, självskadebeteende och fysisk ohälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Riksdagsledamoten Sofia Amloh och jag hade en givande dialog med justitieministern om denna fråga i kammaren förra året. Då upplevde jag att vi var överens om att det är angeläget att hitta en väg framåt för att bättre kunna stoppa förövaren och säkerställa våldsutsattas trygghet och rätt till frihet. Därför, herr talman, måste jag erkänna att jag blev mycket besviken när jag såg regeringens propositionslista för 2024 och bjöd då in till interpellationsdebatt igen för att fråga om arbete med en proposition pågår i Justitiedepartementet.

Sedan vi debatterade den här frågan förra året har tyvärr mäns våld mot kvinnor aktualiserats ytterligare. År 2024 är hittills ett väldigt mörkt år då minst 13 kvinnor har mördats.

Men vi vet också mer i dag än vi gjorde förra året. Den 31 januari släpptes Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar för 2022-2023. Sammanställningen av utredningarna presenteras vartannat år, och nytt för årets rapport är att man har kunnat se en allvarlig koppling mellan psykiskt och fysiskt våld.

Det finns flera ärenden där det enbart förekommit psykiskt våld innan ett mord begåtts. Här finns en tydlig brist i samhällets skyddsnät. Rapporten visar att när brottsoffer berättat om psykiskt våld, som kontrollerande och nedvärderande beteende eller att gärningsmannen förföljt och hotat brottsoffret efter en separation, har detta tyvärr inte tagits på tillräckligt stort allvar. Riskerna med psykiskt våld har underskattats. Det framkommer också i rapporten att våldsutövandet sällan uppmärksammas.

Jag förstår att justitieministern och departementet behöver göra viktiga avväganden med propositionen, dels för att säkra rättssäkerheten, dels för att säkra att lagstiftningen får avsedd effekt. Men därför vill jag fråga om vi skulle kunna få lite tydligare besked från justitieministern om huruvida han anser att det är angeläget att få på plats en väl avvägd lagstiftning gällande kriminalisering av psykiskt våld och om hur arbetet på departementet faktiskt ser ut.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Som ytterst ansvarig politiker eller tjänsteman för en verksamhet går det verkligen att hålla i och hålla ut och vänta på bättre tider, som representanter från den här regeringen har föreslagit. Men Gävleborgs och Sveriges barn och unga kan inte vänta, för deras barndom är nu. Gävleborgs och Sveriges äldre kan inte vänta, för deras rätt till en trygg ålderdom pågår just här och nu.

Det är nu som Joel och hans familj behöver stöd och insatser från föräldrastödet, skolan, föreningslivet och fältarbetarna. Det är nu som Kerstin lever sina sista pigga år i livet och behöver gemenskap och samvaro. Det är nu som Anna och hennes barn lever under dödshot från en våldsam man och behöver en trygg plats akut. Då kan man inte vänta.

Det är nu som Andreas Jansson, som vi kunde läsa om i Gävletidningarna, med bipolär diagnos behöver möbelverkstaden i Aktivitetshuset i Gävle. Det är den plats som varit den trygghet som fått honom att ta steg ur sin stora utmattningsdepression. Det är nu Hasse som har en sjuk fru behöver anhörigstöd och avlastningsboende.

Fru talman! Att säga att kommande år ser bättre ut duger inte riktigt. Vi i den här kammaren kan absolut hålla i och hålla ut, men det kan inte de som mest behöver vår starka välfärd.

Jag vill tacka ministern för debatten. Det var väldigt engagerande att lyssna till erfarenheter från kommunpolitiken och hur gärna man vill satsa på det som hjärtat är fullt av.

Jag vill avsluta inte med att fråga något utan med att välkomna ministern till Gävleborg och till våra kommuner och den välfärd vi har där, som vi är så stolta över men just nu också så oroliga för. Vi får hålla tummarna för att det kommer ett nödvändigt tillskott till Kommunsverige i höstbudgeten om inte förr.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill nog ändå komma med några fler exempel bara för att ge statsrådet en bred bild av vad som händer ute i Kommunsverige.

I mina många möten med representanter från polisen, Kriminalvården och civilsamhället i min roll som ersättare i justitieutskottet får jag en samstämmig bild av att vi måste bli bättre på att arbeta förebyggande. De flesta menar att de senaste regeringarnas satsningar på rättsväsendet har varit bra och rätt, för brotten måste bekämpas. Men, fru talman, vi måste också bekämpa brottens orsaker, och för det krävs en stark välfärd.

I Gävle har man länge försökt möta upp de här behoven. Man samverkar evidensbaserat och långsiktigt mellan professioner, till exempel via SIG, sociala insatsgrupper. Vi har en socialtjänst att vara stolta över i Gävle. Där finns verksamheter som Grinden, som är en trygg plats för barn och unga som har en förälder med psykisk ohälsa eller beroendesjukdom. I Gävle finns också Familjestödet, som ger föräldrar föräldrakurser, rådgivning och gruppsamtal. Vi har även fantastiska fältarbetare som bygger relationer med våra unga och som kan fånga upp och vara snabbfotade när det är oroligt i en stadsdel.

I Gävle har man också alltid prioriterat ett starkt förenings- och fritidsliv. Kanske är det just tack vare det aktiva förebyggandearbetet som stadsdelen Sätra och min egen stadsdel Andersberg, vilka båda har eftersatta bostadsområden med socioekonomiska utmaningar, inte återfinns på polisens lista över utsatta områden.

Inflationen och kostnadsökningarna har slagit väldigt hårt mot Gävle precis som mot många andra kommuner. Sektorn välfärd behöver spara 180 miljoner, som Linnéa Wickman nämnde. I socialnämnden, som leds av civilministerns partikollega Martina Kyngäs, har man behövt fatta beslutet att omprioritera resurser från det förebyggande till arbetet med HVB-placeringar för att kunna hämta hem 40 miljoner. I förarbetet till beslutet kan man läsa att förutsättningarna för att arbeta förebyggande och med tidiga insatser vid behov kommer att minska samt att man ser en ökad risk för social oro och kriminalitet i Gävle.

Det här rimmar illa med att kommunerna sedan i somras har ett lagstadgat uppdrag att arbeta brottsförebyggande. Det är ett uppdrag som kommunerna fått av staten utan att kompenseras ekonomiskt. I Gävle får man kompensation så det räcker till en knapp heltidstjänst. Jämför det med de 40 miljoner som måste sparas inom socialnämndens verksamhetsområde! I Ockelbo är summan endast 120 000 kronor samtidigt som man måste förhålla sig till den kanske skralaste budgeten i mannaminne.

Fru talman! Det är en samstämmig bild som ges från kommunerna i Gävleborg. Oavsett vilken partikonstellation som har majoritet är det riktigt tuffa tider. I de kommuner man ännu inte behövt göra kännbara neddragningar är det just för att man kan använda sig av resultatutjämningsreserven - eller Magdapengarna, som de kallas av politiska företrädare ute i landet. De medlen kom väl till pass under pandemin.

Fru talman! Nu står vi inför en kris igen. Det handlar om barnfamiljer som inte har råd att ställa näringsriktig mat på bordet och än mindre betala för fritidsavgifter och utrustning. Det handlar om en byggbransch utan uppdrag och med uppsägningar som följd. Det handlar också om ett näringsliv som frågar vart regeringen har tagit vägen. Och välfärden går på knäna med medarbetare som knappt hunnit återhämta sig från pandemin och nu återigen ställs inför omöjliga uppgifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det positiva är att det inte måste vara så här. Det är till syvende och sist en politisk prioritering från statsrådet och hans regering. Man måste inte prioritera bankers storvinster, plastpåseskatt, skattesänkningar för höginkomsttagare och lyxrenoveringar.

Fru talman! Jag är riktigt, riktigt orolig men tänker nu inte fråga ministern om det kommer några pengar i vårändringsbudgeten. De kommer om de kommer. Men jag kan i alla fall säga att jag verkligen håller tummarna för Kommunsverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för möjligheten att diskutera kommunkrisen! På regeringens hemsida kan man läsa att det åligger civilministern att verka för gott och fungerande samarbete mellan kommuner, regioner och stat så att alla nivåer ska kunna genomföra sina viktiga välfärdsuppdrag på bästa sätt.

Stycket inleds med meningen: Kommuner och regioner står inför tuffa tider, dels med ekonomisk oro, dels med krig i vårt närområde.

Fru talman! Att det är tuffa tider är ingen överdrift. Så här beskriver Magnus Jonsson, kommunstyrelsens ordförande i Ockelbo, det ekonomiska läget:

Som KSO i den minsta kommunen i Gävleborgs län och med 17 års erfarenhet är det första gången vi behöver gå efter en budget med lånade pengar och använda resultatutjämningsreserven. Vi har i år cirka 30 miljoner kronor mindre i generella statsbidragspengar från regeringen. Jag har administrerat Reinfeldts, Löfvens och Anderssons budgetar, men jag har aldrig varit med om maken till en så skral budget som den Ulf Kristersson och hans regering delar ut. Om detta får fortsätta inför 2025 och framåt måste vi fatta dramatiska beslut i vårt huvuduppdrag - vård, skola och omsorg. Det kommer att drabba våra invånare hårt.

Ola Wigg, som är kommunstyrelsens ordförande i Nordanstig, är minst lika oroad som Magnus och är ställd inför det faktum att kostnadsökningar ihop med minskade statsbidrag innebär konkreta neddragningar inom omsorgen, och det kombineras med taxeökningar. I Nordanstig kommer alltså brukare att behöva betala mer för en sämre omsorg. Budgeten går helt enkelt inte ihop annars.

Fru talman! Jag har förmånen att sitta i riksdagens justitieutskott och vill också säga något om brottsofferperspektivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sex kvinnor mördades på mindre än tre veckor. Det dödliga våldet mot kvinnor och barn ökade under 2023. Riksrevisionen ger svidande kritik mot Sveriges förmåga att skydda brottsoffer under hot. Samtidigt stryper regeringen finansieringen till kommunernas kvinnofridsarbete. Efter 17 år får Sveriges kommuner inte längre några utvecklingsmedel till kvinnofridsarbetet. Samtidigt ges inte kvinnojourerna tillräckliga resurser för att leva upp till de nya kvalitetskraven på skyddade boenden. Och Socialstyrelsens stöd till Brottsofferjourens kvinnofridsarbete minskas med 66 procent.

Menar regeringen allvar med att mäns våld mot kvinnor är en prioriterad fråga för dem måste det synas i resurserna till civilsamhället och till kommunerna. Det handlar dels om det förebyggande arbetet, dels om att man i samverkan med polisen ska kunna arbeta strukturerat och långsiktigt för att stoppa förövarna och ge skydd och stöd till brottsoffren, som man till exempel gör genom Trygghetens hus i Bollnäs. Läget är verkligen akut också inom detta område.

Fru talman! Samverkan mellan kommuner, regioner och stat är jätteviktigt för att alla nivåer ska kunna genomföra sina viktiga välfärdsuppdrag på bästa sätt. Men för att man ska kunna utföra välfärdsuppdrag behövs resurser. Medarbetarna är verkligen den viktigaste nyckeln för en god och högkvalitativ välfärd, den som vi alla förväntar oss och som vi också har rätt till. Men medarbetarna kan inte jobba gratis. De behöver rimliga arbetsvillkor, och de behöver en lön det går att leva på.

Jag är jätteoroad över vilka konsekvenser kommunkrisen får för Gävleborgs och Sveriges invånare på kort och på lång sikt.

Fru talman! Kommuninvånarna och Sverige behöver svar. Kommer statsrådet att prioritera Sveriges välfärd framför nya skattesänkningar i vårändringsbudgeten?

Fru talman! Jag lyssnade på den tidigare debatten om social dumpning, där ministern underströk att mycket har hänt sedan Statskontorets rapport släpptes 2021. Om statsrådet därmed menar att problemet med social dumpning inte förekommer längre är det inget som våra kommuner hemma i Gävleborg upplever.

Dagens Nyheters kartläggning från i höstas visar att problemet snarare har ökat sedan Statskontorets rapport och att varannan kommun uppger att andra kommuner medvetet har placerat människor som de inte önskar i sin kommun hos dem. Ofta har hemkommunen då stått för såväl flyttkostnaden som den första hyran, men därefter har man kapat banden och släppt allt ansvar.

Patrik Lundqvist nämnde tidigare hur det ser ut i Sandviken. Sandviken och Söderhamn är två av de kommuner i landet som har tagit emot flest av de dumpade, eller vad man ska kalla dem. Det handlar om fler än 15 hushåll per år, enligt Hem & Hyras kartläggning från förra året.

Det handlar om människor som är socialt utsatta av olika anledningar, till exempel för att de har flytt från krig och är relativt nya i landet. Men det handlar också om missbruksproblematik eller om skulder eller annan social utsatthet. Det kan handla om kvinnor som varit tvingade att fly från en våldsam man.

Inte sällan är barn inblandade - barn som alltså slits upp från skola, föreningsliv och kanske ett socialt nätverk för att de inte är önskade i den kommun där de har sin trygghet.

Ibland kan det vara bra med en nystart, absolut, men då ska flytten komma sig av att man i beslutet utgår från barnperspektivet och vad man genuint tror är det bästa för barnen.

Fru talman! Sverige måste kunna bättre än så här. Vi behöver en bostadspolitik värd namnet. Vi behöver ökad jämlikhet, och vi behöver konkreta åtgärder mot social dumpning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar Kristoffer Lindberg för denna mycket viktiga interpellation. Jag tackar också statsrådet för svaret, även om jag inte tycker att de konkreta frågor som Kristoffer Lindberg ställde besvarades.

Vi kommer i nästkommande debatt att diskutera det hårt ansträngda läget för Kommunsverige. Den ekonomiska krisen slår verkligen hårt mot kommunerna i Gävleborg. Då känns det extra trist att statsrådet än så länge inte har mer positiva besked att komma med i debatten. Kommunerna i Gävleborg hugger verkligen i, tar sitt ansvar och bidrar till samhällsutvecklingen. De skyfflar inte över ansvaret för utsatta människor på andra kommuner, utan de gör vad de kan för att bidra till att stärka människor, ge stöd och utbildning och bidra med framtidshopp till barnen. Men för det krävs resurser. När socialtjänsterna redan i dag går på knäna blir det inte enklare när Stockholmskommuner lurar barnfamiljer att på grund av bostadsbrist flytta till våra kommuner i hopp om att kunna ge sina barn bättre liv.

Herr talman! Kristoffer Lindberg frågade om statsrådet avser att komma med förslag som främjar samarbete mellan kommunerna och åtgärder som förhindrar social dumpning. Statsrådet hänvisade i sitt svar till regeringens regleringsbrev till länsstyrelserna. Men de handlar bara om att inom befintlig ram följa och utreda samt redovisa om kommunerna i länet aktivt medverkat till att deras kommuninvånare bosätter sig i annan kommun.

Det är alltså ett redovisningsuppdrag. Länsstyrelserna har inget uppdrag att motverka social dumpning. Det har inte Utjämningskommittén heller, som statsrådet också hänvisade till i sitt svar. Det är såklart jättebra att kommittén ska se över hur kommuner kan kompenseras för socioekonomiska faktorer, men då kan man å andra sidan tolka det som att regeringen menar att det är okej att vissa kommuner lurar eller övertalar människor att flytta i stället för att ta ansvar för alla sina invånare eftersom Söderhamn, Bollnäs, Sandviken eller Gävle ska kompenseras för socioekonomiska faktorer i det kommunala utjämningssystemet.

Jag tycker inte att det är okej, för jag tror inte att det är bättre för de familjer eller individer som det faktiskt handlar om - åtminstone inte i fall där flytten går till undermåligt skötta fastigheter med oseriösa fastighetsägare, fall där varken skola eller socialtjänst har förutsättningar att vara tillräckligt snabbfotade och förbereda rätt stöd och hemkommunen inte har tagit kontakt eller fall där arbetsutsikterna är sämre än i de rika och välmående kommunerna.

Är det så, herr talman, att det korta svaret på Kristoffer Lindbergs frågor är nej? Jag känner mig orolig att så är fallet. Men statsrådet får gärna beskriva lite utförligare hur regeringen planerar att säkerställa att människor inte kan behandlas som brickor i ett spel. Det är ju det som det handlar om: utsatta människor som står med väldigt litet eget handlingsutrymme och självklart är beredda att göra vad de tror är bäst för dem och deras barn.

Herr talman! Är fenomenet social dumpning något som regeringen har för avsikt att göra någonting åt?

Herr talman! I går släppte Socialstyrelsen sin senaste rapport om skade- och dödsfallsutredningar. I rapporten kan man se en allvarlig koppling mellan psykiskt och fysiskt våld. Det finns flera ärenden där det enbart förekommit psykiskt våld innan ett mord har begåtts. Man ser också att det psykiska våldet inte tas på allvar när en person söker hjälp mot det.

Det finns en färdig utredning på regeringens bord om psykisk misshandel som ny brottsrubricering. Remissinstanserna är övervägande positiva, men detta finns inte med på regeringens propositionslista för 2024.

Justitieministern, riksdagsledamoten Sofia Amloh och jag hade en väldigt givande dialog om detta i kammaren i juni förra året. Då upplevde jag att vi var överens om att det är angeläget att bättre kunna säkerställa våldsutsattas trygghet och rätt till frihet. Inte minst är det väldigt viktigt ur ett barnrättsperspektiv.

Jag vill fråga justitieminister Gunnar Strömmer om riksdagen kan förvänta sig en proposition från regeringen om straffansvar för psykiskt våld och i så fall när.

Fru talman! Jag nämnde tidigare exempel på sjukvårdskrisen i Gävleborg. Långa utomhusköer i snöstorm till akutmottagning är varken värdigt den svenska sjukvården, patienterna eller vårdpersonalen. Jag ser två alternativa förklaringar till det som sker i sjukvården i Sverige. Antingen har regeringen misslyckats på grund av inkompetens; man har inte förstått hur svårt läget i regionerna är. Eller så har regeringen lyckats med exakt sin politik: att prioritera skattesänkningar före välfärd. Jag vet inte vad som är värst, men i vilket fall kan ett sammanbrott av svensk sjukvård inte uteslutas. Nödvändig vårdverksamhet, som hälsocentraler, försvinner, tillgängligheten försämras och personalens arbetsmiljö skadas. Detta kommer att få konsekvenser för lång tid framöver.

I min region, Gävleborg, blir situationen extra allvarlig: en kombination av en passiv regering med alltför stor tilltro till marknaden, en kapitalisering av svensk sjukvård och en regionledning med Sverigedemokraterna i täten som är mer bekymrad över vem som får vara lucia eller vilken konst som ska hänga på länsmuseet än att säkra en högkvalitativ, trygg och jämlik vård för länsborna.

Hälsocentralen i Ljusne är ett tydligt exempel - den som man lägger ned för att den inte är lönsam. Som vanligt är det människor i bruksort - eller i förort - som drabbas hårdast av borgerlig politik. Det är de och välfärdens kvinnor, som redan i dag går på knäna i en region som går med 700 miljoner i underskott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag instämmer i tidigare frågor och vädjanden om att se regionerna och att skjuta till mer medel.

(Applåder)

Fru talman! Sjukvården i Sverige befinner sig i en djup kris. I Region Gävleborg räknar man med underskott på uppemot 700 miljoner för 2023, och händer inget drastiskt kan det handla om miljardunderskott för 2024.

Fru talman! Det handlar om underskott på uppemot 700 miljoner med risk för miljardunderskott. Tyvärr väljer regeringen skattesänkningar framför att stötta sjukvården. Det innebär att regioner runt om i landet, som vi har hört här, har blivit tvingade att genomföra stora och smärtsamma åtgärder för att rädda sjukvården.

I Region Gävleborg väljer de styrande partierna Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna att inte göra något utan att vänta och se, trots att de vet att det inte kommer tillräckligt med ekonomiskt stöd från regeringen. Den passiviteten och oförmågan att agera är i sig ett hot mot sjukvården i mitt hemlän.

Fru talman! SD-regeringen tvingar ned sjukvården på knä i Gävleborg. Sveket är uppenbart. Konsekvenserna får bäras av vårdpersonalen och av patienterna.

Vid jul 2023 utsattes patienter vid akutmottagningen på Gävle sjukhus för en helt oacceptabel situation. Patienter och anhöriga tvingades stå länge i kö utomhus i snöstorm och oplogade vägar för att vänta på bedömning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Lokalmedierna har rapporterat om hur patienter och anhöriga fick finna sig i en situation utan bedömning av medicinsk allvarlighetsgrad. De lämnades utan tillsyn och utan möjlighet att kontakta personal eller larma. För besökarna var det länge osäkert om deras närvaro ens var noterad.

Det är uppenbart att Tidöpartierna i Gävleborg har misslyckats och att de saknar såväl kompetens som ekonomisk handlingskraft från regeringen.

Fru talman! Politik är som viktigast i svåra tider. Här har regeringens passivitet och oförmåga till prioriteringar varit uppenbara. Runt om i landet hörs vittnesmål om långa väntetider, allvarliga missar och en frustration över bristande kontinuitet.

Fru talman! Men mycket fungerar också riktigt bra, än så länge. Svensk sjukvård är högkvalitativ, världsledande faktiskt, när det gäller till exempel förlossningsvård och barnhälsovård. Hudiksvall är ett lysande exempel där medarbetarna är bäst i landet på att undvika förlossningsskador.

Sjukvårdens medarbetare är några av samhällets allra mest lojala. Det är de som bär vår välfärd. Det är de som finns där för oss när vi behöver dem som mest. Men bakom draperierna syns inte värkande kroppar och stark samvetsstress över att inte räcka till. Lönen är ibland så låg att man inte får den att räcka till det mest grundläggande.

Men snart kommer inte den här regeringen att kunna blunda längre. Det är när tillräckligt många medarbetare söker sig från vår sjukvård för att de helt enkelt inte orkar längre, eller när kompetensbristen blir tillräckligt uppenbar för gemene man. Men då, fru talman, är det för sent.

När jag träffar medarbetare i Gävleborg beskriver de en mycket svår situation med för få kollegor och för lite tid med sina patienter. Men de hänger i och biter ihop för att stötta varandra och för att kunna ta hand om sina patienter. Regeringens och Sverigedemokraternas skattesänkarpolitik från den här kammaren gör det inte enklare i Gävleborg, bara svårare.

(Applåder)

Fru talman! Det tar lång tid att bygga upp insatser för tydlig samverkan om de ska göra bra skillnad, men det går ganska fort att rasera dem om resurserna tryter. Jag känner mig orolig för om alla dessa kommuner som gör så mycket bra i dag kommer att ha möjlighet att bedriva våldsförebyggande arbete och ge stöd till våldsoffer i samma utsträckning när resurserna krymper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller våld i relation ser man att det ökar i ungefär samma takt som gängkriminaliteten. Om det är någonting jag tror att vi skulle behöva lägga mer tid, resurser och eftertanke på är det de destruktiva maskulinitetsnormerna och hur vi kan arbeta förebyggande och normförändrande.

Destruktiva maskulinitetsnormer är destruktiva på både individ- och samhällsnivå. Jag tror att fler evidensbaserade insatser behöver göras där. Det finns mycket som tyder på att män inte söker vård eller stöd vid psykisk ohälsa i samma omfattning som kvinnor gör. Tre gånger fler män än kvinnor dör i alkoholrelaterade sjukdomar, och åtta av tio som drunknar är män. En betydligt högre andel män än kvinnor uppger att de saknar en nära vän, och cirka 85 procent av de personer som misstänks för våldsbrott är män.

Det finns framgångsrika koncept och evidensbaserad forskning kring hur man kan jobba brottsförebyggande med män och unga pojkar i skolorna, men för det behöver skolorna och välfärden ordentligt med resurser. Vi behöver ta till de framgångsrika recept som finns, till exempel Shanazi hjältar i Gävle som jobbar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Där har Högskolan i Gävle precis visat på väldigt framgångsrika resultat. Unga pojkar får i grupp lära sig mer om vilka normer och värderingar man vill se, att kunna stå upp för sig själv och prata om känslor. De är väldigt positiva förebilder ute i skolorna, men det krävs att skolorna har resurser.

Fru talman! Nu har vi dagens andra debatt om det brottsförebyggande och oerhört angelägna arbetet, och därför kände jag att jag behövde hoppa in även i denna debatt. Jag skulle vilja lyfta upp det fruktansvärda våld som hänsynslösa förövare utsätter kvinnor och barn för inom hemmets väggar. Jag tror att vi behöver prata om detta i samma kontext som det förebyggande.

Varje dag utsätts flickor och kvinnor för trakasserier, våld och sexualbrott. Våldet kränker och begränsar den utsattas grundläggande fri- och rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Våldet drabbar också de barn som tvingas bevittna övergreppen. Att som barn falla offer för våld i hemmet ökar risken för att man i vuxen ålder utsätter andra eller själv blir ett offer. Även här är skolan och socialtjänsten oerhört viktiga aktörer.

Detta är förövare som finns i alla samhällsgrupper och kommer från alla olika bakgrunder, och det är våld som har förekommit i alla tider. Varje form av våld eller hot om våld mot kvinnor begränsar tryggheten och friheten även för de kvinnor som inte själva utsätts. Så länge en enda kvinna skadas av sin partner eller före detta partner har vi inte gjort tillräckligt.

Även på detta område bedrivs det riktigt bra och viktigt arbete i landets kommuner. Under den tidigare regeringen har förstärkta och mer långsiktiga resurser tillkommit till kvinno- och brottsofferjourer. Kommunerna har fått ökade möjligheter att skriva IOP-avtal med jourer och civilsamhället som främjar kontinuitet och samverkan. Nya mottagningar, relationscentrum och enheter för våldsutsatta har startat.

För ett tag sedan var jag i Bollnäs och träffade Trygghetens hus, där socialtjänst och polis samverkar tätt. Man har kontinuerliga möten med såväl skolorna som primärvården - hälsocentralerna. Man är också ute och informerar, träffar gymnasieklasser och högstadieklasser och pratar om våld i unga parrelationer, som också är ett väldigt viktigt ämne. Här har man möjlighet att se och fånga upp även väldigt tidiga tecken på våld och bryta en annars förödande våldsspiral.

Fru talman! Min fråga till justitieministern är hur regeringen ser på just det våldspreventiva arbetet mellan polis, skola och socialtjänst när det gäller mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Den fruktansvärda våldsvågen och gängkriminaliteten är en nationell, och förvisso även internationell, angelägenhet. Vi vet alla att våldsverkarna inte agerat isolerat i sin stadsdel eller i sin kommun. De insatser som kommunerna gör här och nu gör skillnad på såväl individnivå som samhällsnivå. Kommunerna kämpar hårt för Sveriges bästa.

Jag vill återkomma till det som Lars pratade om när det gäller kommunernas lagstadgade ansvar att arbeta brottsförebyggande. I Gävle kommun med sina drygt 100 000 invånare lägger man cirka 30 miljoner per år på de specifikt riktade brottsförebyggande insatserna. Det handlar till exempel om socialtjänstens familjestöd och fältassistenter som finns där ungdomar befinner sig. De fångar upp dem som är på glid och samverkar såväl med socialtjänsten, skolan och polisen som med familjen.

I skolorna sker också viktigt arbete. Från förskolan till gymnasiet jobbar Gävles skolor med våldsförebyggande arbeten, såsom Stopp min kropp, Mentorer i våldsprevention, Agera tillsammans och Machofabriken. Målet är att man tillsammans med barn och unga ska förebygga våld innan våldet sker. Kompensationen från regeringen räcker precis till en enda heltidsanställd. Det räcker inte.

I grannkommunen Sandviken med 39 000 invånare pågår också ett intensivt brottsförebyggande arbete med fältassistenter och det hyllade samarbetet med Drogfri skola. Värt att nämna är också Spira, som är en unik styrmodell där hela samhället samverkar för att trygga barns och ungas uppväxtmiljö.

Staten går in med 817 000, detta samtidigt som hela den kommunala välfärdssektorn går på knäna och kommunpolitiker runt om i hela landet med olika partifärg behöver pussla med väldigt svåra prioriteringar.

Fru talman! Jag skulle återigen vilja prata om det oerhört angelägna att vi behöver se till att kommunerna och regionerna kan göra sin del i det brottsförebyggande arbetet. Det vinner hela landet på.

Fru talman! Jag vill först instämma i min partikollegas tack till justitieministern för statsrådets insatser efter det fruktansvärda dådet i Bryssel i går. Mina tankar är hos de anhöriga till de drabbade.

Jag vill också tacka interpellanten Lars Isacsson för denna viktiga interpellation om brottsförebyggande arbete.

Det är min fulla övertygelse att vi måste lyfta fram samhället och samhällsgemenskapen för att kunna trycka tillbaka gängen. Alla påverkas vi av våldet som plågar våra samhällen, skadar människor och släcker liv i en brutal våldsspiral. Våldet måste få ett slut, men det kommer att ta tid. Det kommer också att kräva stora och dyra insatser. Då krävs det politisk samverkan och en långsiktighet som sträcker sig över flera mandatperioder, men det behövs också insatser här och nu.

När det gäller utgiftsområde 14 - alltså det som rör rättsväsendet, som polis, säkerhetspolis och kriminalvård - är vi överens om beloppen och har snarlika satsningar i våra respektive budgetförslag. Men, fru talman, jag hade önskat en större politisk samsyn kring ekonomiska prioriteringar när det gäller det jämlikhetsskapande och det brottsförebyggande.

Under den tidigare regeringen skärptes eller tillkom över 80 straff. Polisen har fått ökade resurser, fler verktyg och två nya polisutbildningar. Poliserna har också fått fler kollegor. Men helt uppenbart har detta inte räckt. Helt uppenbart behövs någonting annat. För varje gängkriminell som plockas in står tre unga på kö för att efterträda honom. Vi måste göra upp med decennier av försummelse av vår välfärd och våra eftersatta bostadsområden.

De senaste 20 åren har riksdagen bestått av en borgerlig majoritet, och när Socialdemokraterna i regeringsställning har försökt att gå fram med förslag för en stärkt välfärd och en rättvisare skattepolitik har hoten om misstroendeförklaring kommit som ett brev på posten.

Men jag tror inte att vi kommer att kunna vända utvecklingen utan att använda välfärden som medel. Vi måste bli mycket bättre på att förebygga våldet och brotten. Alla unga vill såklart ha en roll i samhället. Man vill vara någon och bli respekterad. Det har dock vuxit fram en gängkultur som har ökat avståndet till det svenska samhället och där det finns unga som söker respekt och status bland kriminella och är beredda att plocka upp vapen för att få höra till. Vi måste bryta gängkulturen och stärka tillhörigheten till samhället - det är helt nödvändigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Socialdemokraternas budgetmotion försöker vi möta just dessa behov. För varje krona som läggs på polisen måste minst lika mycket satsas på det förebyggande arbetet. Det var vårt vallöfte i valrörelsen 2022, och vi står fast vid att det är det som krävs.

Vi måste bygga runt barnen: satsa på förskolor och skolor i utsatta områden, satsa på kultur för unga, ge likvärdighetsbidrag till skolan och stötta idrottsrörelsens arbete med att fånga upp unga. Vi föreslår också att underhållsstödet för ensamstående föräldrar stärks.

I Socialdemokraternas budgetmotion ökas också de generella statsbidragen markant. Kommuner och regioner går på knäna och har inte möjlighet att möta de stora behov som finns i socialtjänst och skola samt i primärvården.

Fru talman! Är regeringen beredd att ompröva sina besked om stödet till kommuner och regioner för det förebyggande arbetet?

Fru talman! Runt om i Sverige pågår nu ett mycket gott och viktigt arbete för att alla barn ska ha en trygg och likvärdig uppväxt, för föräldrarnas arbetsutsikter, för skolresultaten och för en meningsfull fritid, samtidigt som man brottas med väldigt små resurser och en ekonomisk kris.

När såväl kommun- och regionpolitiker som barnrättsorganisationer, lärare, poliser och socionomer larmar, då sänker Tidöpartierna skatten med 13 miljarder och utsätter samtidigt hela välfärden för ett stålbad. Det duger inte. De riktade satsningarna blir som att ge en kaka med ena handen men ta en gräddtårta med den andra handen.

Jag sitter i justitieutskottet och har haft förmånen att samtala med poliser runt om i landet. Jag får en ganska samstämmig bild. De lovordar de senare årens ökade fokus på brottsförebyggande arbete och väldigt tydliga samverkan med kommunerna. Samtidigt vittnar de om en djup oro för kommunernas resurser framöver. De om några vet att de viktigaste förebyggande insatserna görs i skolan, i föreningslivet, i socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården.

Sverige behöver fler lärare, förskolepedagoger, fältassistenter, socionomer och sjuksköterskor, inte färre. Vi behöver en stark samhällsgemenskap och en välfärd som kan se och möta varenda unge utifrån just det barnets förutsättningar.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för en konstruktiv debatt. Jag uppskattar hans engagemang i frågan. Jag känner mig inte tryggare med svaren. Det handlar om finansiering till välfärden och kommunernas förutsättningar att arbeta jämlikhetsskapande och förebyggande. Men jag hoppas att vi kan föra fler samtal tillsammans framöver om hur Sverige ska bli bättre på att skapa trygghet för våra barn här och nu och rusta dem för framtiden, för den enda faktiska anknytningen vi har till framtiden är barnen.

Trevlig sommar till er alla!

Fru talman! Vad hjälper ett fritidskort om familjen inte har pengar till träningskläder? Vad hjälper ett fritidskort om kommunerna tvingas minska sina bidrag till föreningar, underhåll av planer och allt annat som bygger sammanhållning, kultur och föreningsliv?

Fru talman! Det tidiga livet spelar stor roll för hur människan formas och utvecklas. Perioden upp till fem års ålder får konsekvenser för den vuxna människans förmåga att leva ett gott, rikt och långt liv. Störningar och problem i det tidiga skedet kan få livslånga konsekvenser. Ojämlikheter i det tidiga livet utgör allvarliga orsaker till att störningar och problem fördjupas.

Ofta reduceras diskussioner om ojämlikhet till inkomster och förmögenhet. Det är ett väldigt viktigt perspektiv men inte alls tillräckligt för att förstå och bekämpa ojämlikheter. Som jag nämnde i mitt inledande anförande behöver ojämlikheter förstås bredare och över hela livet. Jag pekade på ett antal faktorer som måste vägas in, och jag vill beröra en av dessa lite ytterligare, nämligen betydelsen av små barns boende och uppväxtmiljö.

Jag bor i Andersberg i Gävle. Det är ett eftersatt område med socioekonomiska utmaningar där ojämlikheten är hög. Jag träffar ofta föräldrar som bor i området och föreningar som är aktiva där. När de pratar med mig om vilka problem de ser i sina barns vardag är det de otillräckliga gemensamma resurserna de tar upp. De pratar inte om behov av skattesänkningar utan om oro över för små resurser i skola och förskola, om bemötandet på hälsocentralen, om behov av mödra- och barnavård och om trygga och om trivsamma boendemiljöer, utemiljöer och gångvägar. De pratar alltså om sina barns uppväxtmiljö.

Segregation är en aspekt av närmiljön som påverkar barnens utveckling. Vilket grannskap man växer upp i har betydelse för vilka livschanser som erbjuds. Barn som växer upp i utsatta områden bor i hög grad i utsatta områden även som vuxna.

Att växa upp i ett socialt utsatt område kan också innebära att växa upp med känslan av att ingen tror på en. Många är de föräldrar och barn som har berättat för mig om diskriminering och misstänkliggörande. Där jag bor i Andersberg vet vi något om detta, och lika mycket som jag älskar min stadsdel hatar jag vad ojämlikheten gör med oss och med oss Andersbergsbor.

Detta förstår våra kommunpolitiker. Socialdemokraterna i Gävle genomför nu tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna ett långsiktigt lyft för Andersberg. Det handlar bland annat om tryggare bilvägar, viktiga mötesplatser, kultur och föreningsliv och en närvarande socialtjänst och förebyggandeenhet. Det är mycket bra, men jag är djupt oroad över den ekonomiska kris som vi befinner oss i och hur våra kommunpolitiker ska klara av att möta den.

Samtidigt som hushållen får allt svårare att klara ekonomin ökar kostnaderna för kommunerna, föreningarna och bostadsbolagen. Då duger det inte att minska statsbidragen till skola, bostadsbyggande och hälso- och sjukvård.

Fru talman! Jag vill fråga statsrådet om han är beredd att påverka sina samarbetspartier för att regeringen ska kunna lägga i en högre växel och kroka arm med kommunpolitikerna i arbetet med att skapa trygga boendemiljöer och bättre livsvillkor för alla landets barn.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Hur väl ett samhälle fungerar speglas i barnens levnadssituation. Under den här våren har jag och mina partikamrater i Gävleborg satt särskilt fokus på frågan om barns uppväxtvillkor och ojämlikhet i det tidiga livet. Vi har besökt familjecentraler, förskolor, förlossningar, barnsjukvårdens och socialtjänstens förebyggandeenheter och kvinnojourer.

Mina riksdagskollegor och jag har träffat många kompetenta och engagerade medarbetare i välfärden. Vi har samtalat med barn och deras föräldrar och med ledare inom föreningslivet. Bilden är samstämmig: Ojämlikheten har ökat, och den demokratiska kontrollen över välfärden har minskat. Det finns all anledning att oroas över barnfamiljers hushållsekonomi, över bostadssegregationen, över ojämlikhet i hälsan och över den ökade psykiska ohälsan.

Detta är inget unikt för Gävleborg - klassklyftorna har ökat i hela landet. Skillnaderna mellan dem som lever i socioekonomisk utsatthet och de mest förmögna har inte varit så här stora på decennier. Det är dåligt för samhällsgemenskapen, för folkhälsan och faktiskt också för demokratin.

Allra tuffast är det för de ensamstående föräldrarna och deras barn. Jag tycker att de barnrättsorganisationer som jag träffade på ett seminarium i riksdagen tidigare i år uttryckte det väldigt klart: Det ena barnets vardag är det andra barnets utopi. Ansökningarna till Majblomman har ökat mycket det senaste året, och ansökningarna handlar om alltmer basala saker - en filt för 300 kronor, eftersom det är så kallt hemma, är ett exempel.

Ekonomisk ojämlikhet mellan hushåll återspeglas i barnens hälsa. De flesta människor kan nog skriva under på att alla borde ges samma förutsättningar och samma möjligheter att påverka sin situation och att lyckas i livet, men i praktiken skiljer sig barns förutsättningar åt redan när de först ser dagens ljus.

Den stora jämlikhetsutredningen En gemensam angelägenhet, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen och finansministern Magdalena Andersson tillsatte, visade på ojämlikheter redan i den prenatala miljön. Utredaren Per Molander lyfte till exempel upp hur höga stressnivåer hos en gravid kvinna, som är kopplade till låg inkomst och utsatta arbetsvillkor eller familjeförhållanden, ger negativa effekter på barnets kognitiva förmåga, hälsa och studieresultat. Barn i låginkomstfamiljer löper större risk att födas med låg vikt och är i större utsträckning inlagda på sjukhus eller behöver besöka läkare i öppenvården. Sambandet är extra tydligt när det gäller diagnoser som är relaterade till psykisk ohälsa. Om din hälsa är dålig i barndomen påverkar det dina förutsättningar i såväl skolan som arbetslivet.

Hushållsekonomi och hälsa är två tätt sammankopplade faktorer som har stor betydelse för de små barnens utveckling och livschanser. Andra viktiga faktorer är familjeförhållanden, förskola, skola och boendesituation.

Vi som är demokratiskt folkvalda har ett ansvar och en möjlighet att verka politiskt för att utjämna skillnader och för att inget barn ska lämnas efter. Då behövs både generella och riktade satsningar.

Vi behöver en stark välfärd som kan finnas där för varenda unge, och vi behöver en aktiv arbetsmarknadspolitik för att barnen ska få se sina föräldrar gå till jobbet. Men vi behöver också en regering som vill och klarar av att prioritera resurser dit där de behövs som mest.

Fru talman! Jag vill fråga socialministern om han anser att Arbetsförmedlingen, Sveriges kommuner och Sveriges regioner har tillräckliga resurser för att utjämna skillnader och för att ge alla barn en bra och trygg start i livet.

Fru talman! När Socialdemokraterna satt i regeringsställning tog vi flera viktiga och av barnrättsorganisationer uppskattade steg för att stärka barns rättigheter och möjligheter. Vi ökade anslaget till brottsoffer- och kvinnojourer, vilka gör livsviktiga insatser för våldsutsatta kvinnor och barn. Vi införde lex Lilla hjärtat för att stärka barns rättigheter vid familjehemsplaceringar. Vi införde också det särskilda barnfridsbrottet, som innebär att det numera är straffbart att utsätta ett barn för att bevittna brott i en nära relation. En av våra stoltaste dagar var när riksdagen röstade ja till vårt förslag att barnkonventionen skulle bli svensk lag.

Men detta räcker uppenbarligen inte. Barns rättigheter måste ständigt bevakas och förstärkas. Jag tycker att det är hög tid att ta fler steg. Barn som blivit utsatta för allvarliga brott ska inte bli svikna ytterligare en gång. Vi vill att barnahus ska finnas i hela landet. Vi vill se en samlad brottsofferlag som förtydligar och stärker brottsoffers rättigheter, och den brottsofferlagen bör extra tydligt beakta barns särskilt utsatta ställning. Där hoppas jag på samverkan oss emellan.

Rädda Barnens rapport visar med all önskvärd tydlighet att barn som blir utsatta för allvarliga brott behöver bättre stöd. De lagstadgade tiderna för utredning måste hållas, och kvaliteten måste vara hög i hela landet. Det behövs också resurser till kommuner och regioner, så att barnen kan få det stöd och den hjälp som de behöver.

Jag vill tacka justitieministern för en viktig debatt. Våra barn, alla barn som är allas barn, förtjänar samhällets samlade resurser för en trygg nutid och framtid.

Jag passar på att önska en trevlig sommar.