Azra Muranovic

Herr talman! Givetvis ska en ambassadör göra besök och ha en öppen dialog och kontakt. Det som är oroande, beklagligt och anmärkningsvärt i detta fall är att hon väljer att besöka dem inom det korta tidsspannet av en dag. Kärnan i frågan är inte att hon har besökt Mladen Grujicic utan att hon väljer att göra det på detta sätt. Detta är en djupt oroande signal, som har spridit sig i den bosniakiska diasporan i Sverige.

Det är också oroande att utrikesministern sitter i en regering som är i händerna på ett uttalat främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen. Det är svårt att tro att regeringen håller i taktpinnen i många frågor, även utrikesfrågor. Sverigedemokraterna har som bekant arbetat flitigt med att försämra dialogen med länder med stor muslimsk befolkning, och de har genom sitt påhejande av koranbränningar bidragit till att höja terrorhotnivån i Sverige. Nu kan de inte längre hålla sig retoriskt utan pekar ut muslimer som en samhällsfara - och jag vill att utrikesministern noterar att de pekar ut muslimer, inte islamister, som en samhällsfara.

Jag kommer som bekant från Bosnien. Folkmordet i Srebrenica är väldigt bekant för mig liksom folkmordsliknande övergrepp i min hemstad Prijedor och i Sanski Most, Novo Sarajevo och Novi Grad. När kriget pågick sa man faktiskt "vi hanterar muslimerna innan de dödar oss". Det var ett preventivt folkmord.

Senast i går under statsministerns frågestund sa just en sverigedemokratisk ledamot när han pratade om muslimer: De vill döda oss. Glädjande nog sa statsministern ifrån. Men det är oerhört oroande att utrikesministern och den svenska regeringen väljer detta sällskap trots grova och farliga uttalanden. Och när jag ser att Sveriges ambassadör till Bosnien och Hercegovina slår två flugor i en smäll genom att besöka både folkmordsförnekare och folkmordsoffer drar i alla fall jag öronen åt mig, och jag tror att många som var med om detta också drar öronen åt sig.

Jag undrar hur utrikesministern kommer att agera inom sitt område och hur han tänker påverka riksdag och regering att arbeta med relationen till bosniakerna i både Sverige och Bosnien.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Sedan 1993 var Srebrenica en frizon under FN:s beskydd, men det visade sig att detta inte innebar ett tillräckligt skydd mot den anfallande bosnienserbiska armén. Under några dagar i juli 1995 blev Srebrenica en arena för ett omfattande folkmord, det första i Europa sedan förintelsen. Över 8 300 män och unga pojkar - jag tror att den lägsta åldern var 13 - mördades systematiskt under drygt en vecka.

Omvärlden klarade inte av att skydda de civila. I stället lämnade man alla civila åt deras öde, trots att flera FN-trupper faktiskt var på plats i Bosnien. Förutom den holländska bataljonen var även den nordiska bataljonen i Tuzla. Jag vet att man tog hand om flyktingar, men man var faktiskt på plats inte alls långt ifrån området där detta pågick i över en vecka.

Det här var ett svek utan dess like. Det blev nämligen mycket tydligt att det är skillnad på civila och civila, trots att vi alla är européer. "Aldrig mer", sa vi efter Förintelsen - men civilbefolkningen i Rwanda lämnades ensam. Och efter att omvärlden sett hur folkmordet i Rwanda spred sig som en löpeld valde man ändå att lämna även civilbefolkningen i Srebrenica ensam, utan förmåga att skydda eller försvara sig.

Det är därför otroligt anmärkningsvärt att välja att besöka Srebrenicas borgmästare, Mladen Grujicic, som är en uttalad förnekare av folkmordet i Srebrenica. Han förnekar inte heller bara folkmordet; detta är en människa som dessutom kallar Internationella brottmålsdomstolen en fars och inte erkänner dess rätt att döma i frågan gällande det serbiska folket. Att besöka honom och samtidigt klämma in ett besök på Srebrenica Memorial Center i Potocari för att lägga ned blommor tycker jag är mycket anmärkningsvärt.

Att våra svenska ambassadörer ska ha en god diplomatisk relation och öppna dialoger med alla är en självklarhet, men att välja att göra ett besök hos en folkmordsförnekare och senare samma dag lägga ned blommor för offren för samma folkmord är mycket anmärkningsvärt. Det tolkades inte som att ambassadören skulle åka och träffa Mladen Grujicic för att sätta ned foten, utan det tolkades som att hon förminskade offren i Srebrenica.

Jag förstår fortfarande inte varför man valde att lägga de två besöken på samma dag. Förstår man inte allvaret i att besöka en borgmästare som glorifierar folkmord och samtidigt förnekar det, oavsett om denna är folkvald eller inte, och samma dag besöka minnesplatsen för offren? Jag förstår inte det. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring.

Herr talman! Jag har en ganska enkel fråga att ställa tillbaka när det gäller säkra ursprungsländer. Statsrådet sa att det i dag är Migrationsverkets uppgift att ta fram säkra länder. Men i Tidöavtalet läggs det fram på ett annat sätt.

Vem kommer att besluta vad som är säkra länder? Kommer det att vara regeringen, eller kommer det att vara det oberoende Migrationsverket som myndighet?

När det gäller kvotflyktingarna har jag en fråga om integrationsförmågan, som inte är likadan för alla människor. Vi föds alla olika, och vi har olika behov. Väger integrationsförmågan tyngre än skyddsbehovet i en asylprocess?

(Applåder)

Herr talman! Vi har uppenbarligen olika syn på vad som begränsar möjligheten att söka asyl i Sverige. Jag tycker att den begränsas av att UNHCR, enligt Tidöavtalet, i sitt urval av kvotflyktingar ska ta hänsyn till deras integrationsmöjligheter när man bestämmer vilka som är kvotflyktingar. Det är inte jag som har skrivit detta; statsrådet själv har faktiskt varit med i de processerna.

Jag vill dock ta upp något helt annat: förföljelse från hemlandets myndigheter. Jag ställde i höstas en skriftlig fråga om det till statsrådet. Det kan vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelser i hemlandet.

Många från Belarus har sökt asyl i Sverige och blivit avvisade, trots att Europaparlamentet i maj 2023 antog en resolution som skarpt fördömer Belarusregimens omänskliga behandling av politiska fångar och deras familjer och det fortsatta förtrycket av den politiska oppositionen, det civila samhället, fackföreningarna, juridiska försvarare, oberoende medier och nationella minoriteter i Belarus. I resolutionen uppmanas EU och medlemsstaterna att utveckla ett riktat EU-stödprogram för att hjälpa offer för politiskt förtryck, bland annat genom att förbättra asylförfaranden och tillhandahålla tillfälligt skydd i EU för dem som söker tillflyktsort av politiska skäl.

En person som är förföljd eller riskerar förföljelse, omänsklig behandling eller förföljelse av myndigheterna i sitt hemland kan söka asyl i Sverige. Uppehållstillstånd ska också beviljas den som bedöms vara flykting i enlighet med FN-konventionen eller skyddsbehövande i enlighet med EU-gemensamma regler.

Trots detta har Migrationsverket systematiskt utvisat belarusier. Förrförra året, 2022, utvisades 130 belarusier. 98 procent av alla de som sökte asyl skickades ut; de fick avslag på sin asylansökan.

Jag undrar om det är att ta ansvar.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svar!

Som anges i interpellationen är Sverige ett land som har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bland annat att Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt och att det ska göras av en oberoende handläggare.

I den individuella prövningen ingår att ta hänsyn till den sökandes könsidentitet eller sexuella läggning, om den sökande till exempel är homo- eller bisexuell eller är transperson. Därefter ska Sverige ge uppehållstillstånd till den som är flykting enligt FN-konventionen men kan också ge uppehållstillstånd till alternativt skyddsbehövande i enlighet med EU:s gemensamma regler.

Jag håller med om att en prövning av asylrätten självklart måste vara rättssäker och av god kvalitet. Men det är svårt att se att rättssäkerheten ska ta avstamp i Tidöavtalet. Det gäller särskilt eftersom Tidöavtalet syftar till att göra det svårare att vara asylsökande men också flykting eller papperslös.

Det övergripande målet för Tidöavtalet är att minska migrationen oavsett vilka konsekvenser det kan få för individens mänskliga rättigheter eller värdighet. Vi ser också en tydlig sammanblandning där man sätter likhetstecken mellan migration och kriminalitet, och man pekar ofta ut personer med migrationserfarenhet som orsak till Sveriges problem.

Herr talman! Tidöavtalet har kritiserats hårt bland annat av Civil Rights Defenders. Man har pekat på särskilda inslag i Tidöavtalet, till exempel transitcenter för hela asylprocessen där människor ska vara instängda eller begränsning av vidarebosättning till Sverige. Det innebär i praktiken att man minskar antalet kvotflyktingar och att UNHCR:s urval av kvotflyktingar ska ge en välgrundad prognos för god integration. Det tar inte hänsyn till skyddsbehovet utan till integrationsförmågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan ta exemplet med översyn av prövning av asylärenden från säkra länder. Migrationsverket använder en förteckning över så kallade säkra ursprungsländer som myndigheten antar. Därifrån behöver man naturligtvis inte söka skydd. För en individ från ett sådant land som söker skydd i Sverige innebär det en ökad risk för att asylärendet inte kommer fram och att individen hinner avvisas innan den hinner överklaga ett negativt beslut.

Att addera ytterligare länder till en sådan lista innebär därför en ökad risk för bristande rättssäkerhet och inskränkning av principen om non-refoulement som förbjuder stater att skicka tillbaka någon till ett land där deras liv eller friheter sätts i fara.

Min första fråga till statsrådet är om hon skulle kunna utveckla vad som behöver reformeras i samtliga av asylrättens delar. Vad är det exakt som är fel i dag? Det gäller särskilt asylregelverket.

Skulle statsrådet också kunna förklara på vilket sätt man kommer att garantera en rättssäker asylprocess som inte leder till att Sverige avviker från FN:s flyktingkonvention, vår egen lagstiftning och EU-regler?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Det har snart gått två år sedan Rysslands överfallskrig mot Ukraina började, och det har snart gått tio år sedan Ryssland annekterade Krimhalvön och staden Sevastopol. Ukraina kämpar just nu för sitt folk, sin självständighet, sin rätt att välja sin egen väg och sin framtid men också för alla oss andra.

Jag är stolt över att den socialdemokratiska regeringen från första dagen tydligt gav sitt stöd till Ukraina efter anfallet, och jag är glad över den enighet som råder i riksdagen om att Sverige måste fortsätta på den vägen och säkra freden i Europa.

Putins Ryssland har alltmer utvecklats till en renodlad diktatur med en imperialistisk längtan där oppositionella fängslas, torteras och tystas för alltid - i Ryssland liksom utanför landets gränser. Det egna folkets liv och väl är inte något som bekymrar Putin; det ser vi tydligt.

För att uppnå sina imperialistiska mål vill Ryssland lamslå Ukraina och få landet att underkasta sig Putins vilja, men man vill också skrämma sina grannar till lydnad.

Metoden som används för att tvinga Ukraina till underkastelse är ren råhet. Det ukrainska folket bombarderas, beskjuts, våldtas, torteras och mördas. Barn från Ukraina kidnappas till Ryssland som ett led i en strategi att döda den ukrainska identiteten.

Vi bevittnar hur varken Rysslands eller Ukrainas befolkning lever säkert när Putin bestämt sig för att försöka besanna sina imperialistiska drömmar. I stället för fredssamtal pekar alla tecken på att Putin rustar upp Ryssland för ett långt krig, både militärt och mentalt.

Jag vill verkligen betona att det är otroligt viktigt att vi förstår att det är i Ukraina man kämpar för den europeiska säkerhetsordningen och våra värderingar. Det är i Ukraina som kampen utkämpas för mänskliga rättigheter, för folkrätten och för demokratin. Ukrainas sak är vår sak, och vi måste göra det vi kan för att Ukraina ska vinna freden.

Vi har alla tillsammans med ukrainarna fått lära oss att frihet och självständighet är något vi aldrig kan ta för givet. Vi har fått lära oss av historien att vi aldrig kan acceptera det som Putin håller på med. Vi måste därför visa motståndskraft i alla dess former, och vi måste orka hjälpa Ukraina att vinna det här maratonloppet.

Herr talman! Sedan Rysslands olagliga aggression mot Ukraina började verkar det som att den internationella rätten har fått backa till förmån för maktspråk och militärt våld. Det är en skrämmande utveckling som vi ser på flera ställen på jorden, inte minst i Europa.

Ett exempel är hur den konfliktladdade regionen Nagorno-Karabach och den etniskt armeniska befolkningen har hanterats av Azerbajdzjan sedan man blockerade Latjinkorridoren och slutligen tog över regionen med hjälp av militär styrka. En frusen konflikt som spänner över decennier hanterades på några veckor och slutade med att över 100 000 etniska armenier flydde från Nagorno-Karabach till ett redan hårt pressat Armenien. Allt detta pågick samtidigt som de ryska fredsbevarande styrkorna skulle garantera fred i regionen. Det går inte att lita på Putin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Armenien pressas nu hårt från alla håll och får noga överväga sin positionering för att undvika ytterligare konflikt med sina grannar - senast i går kväll.

Sveriges regering bör agera ihop med EU så att scenarion från Nagorno-Karabach inte upprepas på västra Balkan, där vi ser de tendenserna.

Ett sammanhållande och utvidgat EU är avgörande för att skapa fred i vår region. Alternativet vore den starkes rätt att ta för sig hur som helst och strunta i staters suveränitet.

Flera länder i Europa, även Sverige, står under ständiga påverkanskampanjer, cyberattacker och undergrävande verksamhet av samhället från bland annat Rysslands sida. I Moldavien är hybridattackerna som mest påtagliga och pressar det moldaviska samhället hårt.

Det ryska invasionskriget i Ukraina ledde till att Ukraina, Moldavien och Georgien ansökte om medlemskap i EU i sin strävan att behålla sin frihet och sitt oberoende. Att dessa länder, liksom länderna på västra Balkan, söker sig till EU är viktigt för Europas och Sveriges säkerhet. Dessa länder ska känna att det finns en ljusare europeisk framtid för dem.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja prata om barn.

Miljontals barn och unga lever med sjukdomar som lätt botas med mediciner. Miljontals barn och unga har inte mat för dagen utan svälter. De utsätts för våld. De kidnappas. De saknar tak över huvudet. De tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Flickor som precis fått mens ses som giftasmogna. Hundratusentals barn och unga lever i krig med konstant rädsla och oro för nästa attack och med ett trauma de kommer att bära med sig resten av livet. Men i dag är det allra värst att vara barn på Gazaremsan. Där dödas omkring hundra barn per dag. Det är ett barn var tionde minut.

I denna situation väljer den svenska regeringen att skala ned biståndet till organisationer som arbetar med just barn, när det borde vara tvärtom. Sverige, ett land som har infört barnkonventionen som svensk lag, förankrar inte sin utrikes- eller biståndspolitik i barnkonventionen; det är uppenbart.

Barns rättigheter, skydd och skolgång bör ses som en investering i en trygg framtid. Men tyvärr är det många länder i världen som brister i att skapa trygghet för barn. Det är förödande att se värderingar som frihet, demokrati, jämlikhet och jämställdhet backa runt om i världen. Vi som har detta borde bemöta tillbakagången kraftfullt med ett starkare FN och med mer bistånd.

I stället använder den här regeringen biståndet som ett politiskt slagträ. Det urholkar biståndet, inte bara som begrepp utan som ett verktyg för en fri, rättvis och demokratisk värld.

(Applåder)

Herr talman! Det gläder mig att frågan är viktig och att initiativet togs, men jag undrar fortfarande hur man nu har stämt av biståndspolitiken, reformagendan för biståndet och den utrikespolitik som bedrivs, med tanke på att det är just barn som lider oerhört i världen i dag och att Sverige backar på många ställen.

Gudrun pratade sig varm för Tanzania, men när det gäller Mali, Burkina Faso och Sydsudan rimmar det inte riktigt med de ambitioner som Gudrun pratar om, då man drar sig undan helt och hållet där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Du pratade om att det är alla hjärtans dag, Gudrun Brunegård, och att ditt hjärta klappar för biståndet och barnen. Det gläder mig, för det gör mitt också, speciellt för barns rättigheter. Jag tycker att det är ett jätteviktigt område där hela framtiden beror på hur vi arbetar med frågan.

Eftersom du tillhör regeringspartiet, Gudrun, vill jag fråga dig: Hur har den utrikespolitik och den biståndspolitik som regeringen bedriver just nu stämts av mot barnkonventionen?

Fru talman! Efter att ha hört ledamöterna Olsson och Cederfelt drar jag slutsatsen att vi i en moderat värld sköter vi oss själva och struntar i andra. Har vi inte skapat en konflikt är det inte heller vårt problem att lösa den eller på något annat sätt bistå i att komma fram till en fredsförhandling. I en moderat värld får civila palestinier och barn skylla sig själva när en terrororganisation som Hamas begår det fruktansvärda brott som begicks den 7 oktober.

Jag hoppas verkligen att inte hela det moderata partiet resonerar så. Man blir ju mörkrädd när man hör detta.

Utrikesministern säger att oron växer alltmer. Jag tycker att detta har nått kulmen - en helt ny nivå av historisk skam. Det är ett näst intill internationellt misslyckande med att skydda. Man låter Israel löpa linan ut.

Trots mina frågor har utrikesministern inte svarat. Vad är det man gör i denna intensiva diplomatiska kontakt? Vilka vägar och verktyg har använts? Vad har utrikesministern gjort för att få fram en fredslösning? Hur har han påverkat EU? Hur har han påverkat Israel? Hur har han pratat med palestinierna? Hur har han pratat med närområdet? Vad har man gjort? Varför är Sverige så passivt?

I min förra interpellationsdebatt, i november, bad jag utrikesministern att inte låta oss som svenskar skämmas över den här situationen. Nu ber jag åter utrikesministern att agera på riktigt - att inte bara skriva ord på papper utan faktiskt också följa upp dem och se till att de blir till handling.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att berätta att vi vid den här tiden förra året var på en resa i Palestina och Israel med Diakonia. Efter det hade vi en interpellationsdebatt med utrikesministern - jag vet inte om du kommer ihåg det, men det hoppas jag.

Anledningen till att vi var så bestörta var att vi, förutom att vi fått se Västbanken och hur palestinier systematiskt har behandlats, fick tillfälle att träffa Eli Hazan från Likud, som själv sa till oss, öppet och ärligt, att det inte finns några oskyldiga palestinier utan bara aktiva och inaktiva terrorister. När vi frågade honom om detta gällde gamla, barn och civila sa han: Ja, de är inaktiva terrorister. Jag vill påminna om detta, för denna syn verkar ha spillt över när det gäller hur man har hanterat Gaza och Hamas terrorattack.

I november ställde jag ytterligare en interpellation till utrikesministern, där jag efterfrågade vilka åtgärder som utrikesministern och den svenska regeringen har vidtagit för att säkerställa att barns rättigheter, i enlighet med konventionen om barns rättigheter och internationell humanitär rätt, efterlevs. Då hade över 8 000 människor dödats, och över 3 500 av de civila offren var barn.

Nu står vi här igen, två månader senare. Antalet civila offer är nu över 25 000, varav över 10 000 barn. Jag vet att en hel del moderata företrädare har problem med dessa siffror och tycker att de kan vara uppblåsta och att man inte riktigt kan veta varifrån de kommer. Men FN, Röda Korset, Läkare Utan Gränser och Amnesty använder sig av detta. Vad är det som gör att Sveriges regering tvivlar på dessa siffror och sitter på händerna?

Av de civila som mist sina liv är 10 000 barn. Siffran över barn som skadats, traumatiserats eller amputerats utan bedövning är ännu högre, liksom siffran över törstiga och hungriga barn och barn som blivit föräldralösa. Detta är en katastrof av chockartade proportioner.

Jag häpnar över att man beter sig som att det regnar och väntar på att vädret ska slå om igen. Gaza har blivit en barnagrav, men jag hör ingen från regeringen fördöma detta.

På min tidigare interpellation svarade utrikesministern: "Den svenska regeringen, tillsammans med ett enat EU, har konsekvent uppmanat båda sidor att respektera den internationella humanitära rätten och skydda den civila befolkningen. Direkta attacker mot civila och civil egendom är inte tillåtna. Principer om åtskillnad mellan militära mål och civila objekt, proportionalitet och försiktighet måste alltid tillämpas. Barn ska enligt den internationella humanitära rätten särskilt skyddas givet sin sårbarhet. Sjukhus, sjukvårdspersonal och humanitär personal åtnjuter också ett särskilt skydd."

Nu har det dödats fler barn än när vi hade den här interpellationen i november. Det har dödats fler barn i Gaza än det antal barn som dödats sammanlagt i Gaza och på Västbanken sedan 1967. Jag undrar om utrikesministern skulle kunna redogöra för vilka intensiva diplomatiska ansträngningar som har gjorts. Har man framfört allvaret i situationen till Israel, eller har de ekonomiska intressena vägt tyngre?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Region Jönköpings län var en av de regioner som tillsammans med kommuner undertecknade skrivelsen till energi- och näringsministern. Man efterfrågade en dialog om hur man kan kompenseras för uteblivet elstöd. I svaret från statssekreteraren på skrivelsen hänvisas det till att Skatteverket gör sin bedömning. Man kan sedan vända sig till en domstol och få sitt ärende prövat där. Det känns inte riktigt som att något jättestort intresse för kommunernas och regionernas sak kan tolkas in i det här kortfattade svaret. Det måste jag verkligen uttrycka.

Jag undrar: Är detta allt som kommunerna och regionerna har att vänta sig? Kommer ministern och regeringen att göra någonting, eller kommer man att sitta med armarna i kors och vänta på att domarna börjar trilla in som något slags pekfinger? Kommer man att anstränga sig för att åtminstone visa intresse för kommunerna och regionerna? Eller ännu bättre: Kommer man att lösa situationen i en konstruktiv dialog tillsammans med dem? Kommer det att komma något förslag på lösning från ministern? Hur ska man kunna lita på det när det ena löftet efter det andra bryts på löpande band?

Fru talman! Jag kommer från Jönköpings län. Region Jönköpings län är ännu en region som skadats av regeringens löften. Regionen ansökte om maxbeloppet på 20 miljoner kronor men fick knappt 1,9 miljoner kronor. Motiveringen var även där att regionen bedömdes bedriva primärjordbruk.

Hur kan det bli så här fel? Hur har det kommunicerats med kommuner och regioner att man för prövning av elstödet använder tillfälliga statsstödsregler som EU-kommissionen beslutat om? Jag undrar framför allt hur man har kommunicerat till regionerna och kommunerna att elstödet var villkorat och att de skulle kunna drabbas så här hårt, att de faktiskt skulle kunna bedömas som primära jordbruksföretag genom att bedriva naturbruksgymnasium, ha växthus eller ha djur ute på bete i sina naturreservat.

Jag undrar om regeringen förstår hur illa det är för kommunerna och regionerna, därför att mellan 2022 och 2023 ökade priserna och lönerna med i snitt 6,7 procent i kommunerna och 8 procent i regionerna. Med ena handen gav man ett statsbidrag på 6 miljarder kronor och med den andra tog man bort från de riktade statsbidragen till de generella statsbidragen, vilket betyder att kommuner och regioner redan i dag går back på grund av statsbidragen. På detta lägger man ett löfte om elstöd, som inte fungerar.

Förstår regeringen hur det här påverkar alla medborgare i dessa kommuner och regioner och framför allt välfärdsambitionen man hade från förra året till detta år?

Herr talman! Det gläder mig att höra speciellt det sista som sades om barnen men också det som sades om ICC:s roll att faktiskt utreda vad som har hänt.

Ledamoten Olsson försöker att få detta att framstå som att man står på den ena eller den andra sidan. Men den interpellation som jag har skrivit handlar inte om huruvida man är för eller mot Israel, utan den handlar om barnen och hur man skyddar barnen i denna fruktansvärda humanitära katastrof.

Jag vill med min interpellation framföra att Sverige med all kraft ska agera för att förhindra massgravar. Det kan inte sluta med att vi skickar svarta säckar till Gaza.

Jag vill också att en humanitär vapenvila - inte en paus - som är hållbar kommer till så att förnödenheter, medicin, vatten och mat kommer in men också så att ICC får möjlighet att i fred arbeta och skilja på fakta och anklagelser. Jag vill också betona för ledamoten Olsson och alla andra att Socialdemokraterna står upp för den internationella humanitära rätten. Det kommer vi alltid att göra.

Men ska man bygga fredliga samhällen är barnen vägen att gå. Ska man bygga en tvåstatslösning är det otroligt viktigt att barnen som har genomlidit denna kris kommer att rehabiliteras, utbildas och återintegreras och inte bara bli vaccinerade och få mat i sig. Och det är särskilt viktigt att de får det psykosociala stöd som de behöver för att kunna klara sig som vuxna.

Detta är grunden för en tvåstatslösning. Och jag ber utrikesministern att utmärka sig i fråga om detta och låta Sverige slippa skämmas och i stället låta Sverige vara den som leder vägen framåt.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I detta anförande instämde Johan Büser, Morgan Johansson, Alexandra Völker och Linnéa Wickman (alla S) samt Jacob Risberg (MP).

Herr talman! I sitt interpellationssvar pekade utrikesministern ut barn som en särskilt utsatt grupp. Det gör också Unicef, Rädda Barnen, Amnesty International och många fler. Alla betonar att barn är barn. De får inte komma under attack. De ska skyddas överallt, hela tiden.

Ändå befinner sig dessa barn mitt i ett krig, i en totalt ohållbar humanitär situation som snarare börjar likna en humanitär kollaps. Barnen har bevittnat brutala övergrepp och utsatts för allvarliga känslomässiga trauman. Alla möjliga insatser måste sättas in för att skydda barnen.

I går antogs, som flera har nämnt, en resolution med stark betoning på att alla parter måste förhålla sig till den humanitära rätten och särskilt skydda barnen i denna konflikt, för barnen bär ju inget ansvar för den. Men de betalar för den med sina liv - både de kidnappade barnen och de tusentals barn som är under ständig attack i Gaza. Resolutionen uppmanar också till en hållbar vapenvila, som inte kommer att kasta oss tillbaka till den 7 oktober utan kommer att fokusera på långsiktighet och hållbarhet och på att hjälpa och rädda barnen, utan att de tvångsförflyttas från Gaza.

Hur arbetar utrikesministern för att se till att de mest utsatta och sårbara, barnen, inte bara får mat och vatten utan också får stöd via projekt och program som syftar till att rehabilitera och återintegrera dem? Kommer man att fortsätta skära ned på biståndet på andra platser, till exempel på Västbanken, och hoppas på det bästa? Eller kommer utrikesministern att utmärka sig genom att vara den pådrivande globala kraften för en humanitär vapenvila som säkerställer att humanitär hjälp når barn i nöd i detta konfliktdrabbade område? Kommer utrikesministern att anstränga sig för att dessa barn ska få tillgång till utbildning, hälsovård och särskilt psykosocialt stöd?

Mer än 41 000 hem har utplånats, och mer än 222 000 hem har skadats. Det är 285 utbildningslokaler som är skadade och 135 vårdenheter som har attackerats; 22 sjukhus och 49 vårdcentraler är oanvändbara. Det är 3 kyrkor och 72 moskéer som är skadade.

Över 11 000 civila har mist sina liv, 1 200 israeler och över 10 000 palestinier. Detta är siffror som vi fick för fyra dagar sedan - vi har inte de senaste siffrorna. Av dessa är 3 027 kvinnor. Det är 1 755 barn som är saknade och 4 506 barn som aldrig någonsin kommer att växa upp; de är döda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi välkomnar FN-resolutionen som betonar barnens utsatthet och kräver vapenvila från alla krigande och stridande parter. Vi välkomnar att Internationella brottmålsdomstolen utreder om det har skett krigsbrott i Gaza och Israel den senaste månaden. Ledamoten Olsson påpekade att Socialdemokraterna är bestämda när det gäller att Israel har begått krigsbrott, och han är lika bestämd när det gäller att Israel inte har begått krigsbrott. Vi välkomnar att ICC, Internationella brottmålsdomstolen, kommer in och får möjlighet att grundligt och objektivt skilja på anklagelser och fakta.

Jag hoppas att vi kan enas om detta, utrikesministern. Eller kommer Sverige att fortsätta att ha en passiv roll där Sverige brukade vara framträdande?

(Applåder)

Herr talman! Som vi kan se är det flera ledamöter som har samlats här i dag för att delta i interpellationsdebatten. Den gäller det krig som rasar i Gaza och som vi alla följer i realtid på tv, i radio och i våra sociala medier. Det är en bra och viktig debatt som äger rum. Den engagerar och väcker starka känslor. Det är otroligt ledsamt och bedrövligt att den här situationen har lett till debatten.

Jag vill uttrycka min djupa sorg och mitt deltagande för de civila vars liv gått förlorat och alla anhöriga som befinner sig i djup sorg och chock. Jag vill särskilt uttrycka min oerhörda sorg och medkänsla för alla de barn som drabbas i konflikten. Jag har själv varit ett barn i krig. Jag vet hur det känns att leva i ständig, sekundvis, skräck under en konflikt. Jag vet också vilka sår som skapas och som man får leva med och brottas med hela sitt liv. Detta är förskräckligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utrikesministern har varit tydlig med att regeringen reservationslöst har fördömt terrororganisationen Hamas, precis som vi socialdemokrater också har gjort. Attackerna ska fördömas. Det finns inget men, om eller hur kring frågan. Att på ett så brutalt och urskillningslöst sätt attackera civila och sedan sända Reels på sociala medier är inte bara skräckinjagande. Det är också hänsynslöst och saknar respekt för människovärdigheten.

Jag välkomnar att Sverige använder alla sina diplomatiska kanaler för att se till att få ut dem som tagits som gisslan med betoning på barn som befinner sig i Gaza. Men det är beklagligt att samma engagerade språk och förebråelse inte reflekteras i interpellationssvaret när det gäller Gazaremsan.

I interpellationssvaret säger utrikesministern: "Regeringen har tydligt hävdat Israels rätt att försvara sig mot Hamas fruktansvärda attacker, men även att Israels legitima respons måste ske i enlighet med den internationella humanitära rätten, vilket bland annat innebär att civila så långt som möjligt ska skyddas."

För inte alltför länge sedan figurerade utrikesministern dessutom i medier där han uttryckte att Israels militära respons var proportionerlig, alltså i enlighet med den humanitära rätten. Ändå kan vi alla se med blotta ögat att det är civilbefolkningen som betalar det högsta priset i konflikten.

Den israeliska blockaden där vatten, medicin, bränsle och andra förnödenheter stoppats har enligt utrikesministern varit ett orosmoment för den svenska regeringen. Men för de drabbade på plats har det varit en svindlande snabb katastrofutveckling som med all säkerhet försatt Gaza i en helt ny dimension av humanitär kris.

De här metoderna har kritiserats starkt av humanitära organisationer för att vara en kollektiv bestraffning som påverkat främst kvinnor, barn, äldre, sjuka och funktionsnedsatta.

Fram till förra veckan hade fler än 10 000 palestinier omkommit. 25 000 personer rapporterades vara skadade. Och många är fortfarande fast under rasmassorna efter bombningen. 1 ½ miljon människor har förlorat sina hem.

Sedan den 7 oktober har flera människo- och kvinnorättsorganisationer på plats vittnat om hur grupper som kvinnor, flickor, små barn, personer med funktionsnedsättningar och äldre är de som drabbats hårdast i detta krig. I den här konflikten har mer än 6 000 kvinnor och flickor i Gaza förlorat sina liv. UNFPA uppskattar att det finns 50 000 gravida kvinnor som behöver reproduktiva hälsoinsatser. 5 500 kvinnor förväntas föda inom de närmaste 30 dagarna. Och det sker i genomsnitt 180 förlossningar dagligen.

Jag kan inte utläsa svar på vilka åtgärder som regeringen driver för att faktiskt fastställa barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen. Jag skulle jättegärna vilja ha konkreta svar. Vilka verktyg har utrikesministern använt i sina diplomatiska kanaler?

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Jessika Roswall. I går presenterade EU-kommissionen sin rapport om EU:s utvidgning, och där föreslås att Ukraina och Moldavien ska få inleda medlemskapsförhandlingar men att Georgien ska få status som kandidatland.

Vi har hela tiden tryckt på att det är viktigt att man fortsätter att stödja kandidatländernas närmande till EU och att det ska vara en tydlig och gedigen, meritbaserad process. Men när det gäller länderna på västra Balkan har det inte varit lika tydligt. Bosnien och Hercegovina får inleda medlemskapsförhandlingar först när ett antal kriterier är uppfyllda. Vilka är de?

Hur ser EU-ministern på rapporten och de värderingar som kommissionen har kommit fram till när det gäller de olika ländernas möjlighet att bli medlemmar i unionen? Och tycker Jessika Roswall att processen är tydlig och meritbaserad?

Fru talman! När Rysslands illegitima och oprovocerade storskaliga invasion av Ukraina inleddes den 24 februari 2022 förändrades hela vår omvärld. Invasionen var och är ett angrepp mot Ukrainas territoriella integritet och suveränitet, men den är också ett angrepp mot varje lands rätt att självt välja riktning för det egna landet.

Fru talman! Varje suverän stat har rätt att göra självständiga säkerhetspolitiska vägval. Varje suverän stat har en territoriell integritet och ett politiskt oberoende. Det är en stöttepelare i det folkrättsliga regelverket. Därför är Rysslands olagliga invasion av Ukraina ett angrepp mot Europas säkerhetsordning och den fred som vi gemensamt, demokratiskt och konstruktivt har byggt upp sedan andra världskriget. Den freden har Ryssland valt att fullständigt försumma, och man har visat hela världen att Ryssland helt saknar respekt för de mänskliga rättigheterna, folkrätten och de internationella samfunden.

Det råder ingen tvekan om att den ryska ambitionen är att bygga upp Ryssland till en stormakt med kontroll över delar av före detta Sovjetunionen. Putins mål var att söndra Europa, men det misslyckades då vi i Europa enades som aldrig förr kring Ukrainas kamp. EU stärktes i sin övertygelse om att Ukraina inte får falla och att vägen till freden går genom seger för Ukraina.

Fru talman! Rysslands olagliga krig i Ukraina har visat sig vara en brutal historia som få trodde skulle upprepa sig på vår kontinent. Den stora ryska militära apparaten smular ned städer under sig, sätter terror i civilbefolkningen genom klusterbombningar av civila som tagit skydd, summariska avrättningar, systematisk misshandel, tortyr, våldtäkt och kidnappning av barn. Ofta tillfångatas civilbefolkning i ockuperat område för förhör som sedan slutar med tortyr och avrättningar. Filtreringsläger som påminner om koncentrationsläger har upprättats på flera ställen där man från ryskt håll vill rensa ut nationalistiska ukrainare innan de får fly vidare.

Två särskilt allvarliga krigsbrott är inriktade mot att knäcka det ukrainska samhället långsiktigt: systematiskt sexuellt våld och kidnappning och indoktrinering av barn. Det är billiga och långvariga vapen med målet att förnedra, demoralisera och skada motståndarsidan och ett helt folk. Dessa krigsbrott sätter djupa spår i hela samhället och försvårar läkning, återhämtning och uppbyggande av samhället efter kriget.

Genom medvetna och systematiska krigsbrott, massövergrepp och brott mot mänskligheten gör Ryssland nu allt för att tvinga Ukraina till underkastelse. Rysslands tillvägagångssätt hör hemma på den historiska soptippen. Just nu dödar Putins krig ukrainare men också de egna landsmän som skickas till fronten för att vara kanonmat. Det är skamligt och oacceptabelt och ska fortsätta fördömas i dess hårdaste mening. Händelserna i Butja, Tjernihiv, Kiev, Mariupol, Charkiv och dessa städers regioner är bara några få exempel på den ryska brutalitet som saknar all respekt för mänskliga rättigheter, krigets lagar och de internationella humanitära lagarna.

Fru talman! Barn påverkas särskilt av väpnade konflikter, även i Ukraina. För att säkerställa att deras behov och rättigheter tillgodoses i enlighet med FN-konventionen om barnens rättigheter behöver alla steg i såväl humanitär respons som återuppbyggnadsinsatser göras med ett integrerat barnrättsperspektiv. I Ukraina har man genomfört en behovsanalys rörande barns särskilda utsatthet och skyddsbehov i konflikten.

Kriget i Ukraina utgör en omfattande och akut barnrättskris. Ukrainas 7,5 miljoner barn lever under ständig stress, press och risk att utsättas för våld, inklusive dödligt våld, hot och andra kränkningar av sina mänskliga rättigheter. En oberoende FN-kommission har rapporterat att barn så unga som fyra år utsätts för sexuellt och könsrelaterat våld.

Den internationella brottmålsdomstolen utfärdade nyligen arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin och barnrättskommissionären Maria Lvova-Belova. Misstankarna rör tvångsförflyttning och deportation av barn från ockuperat ukrainskt område till Ryssland. Beslutet från den internationella brottmålsdomstolen är viktigt, men det behövs insatser från fler aktörer för att kartlägga de allvarliga brott som drabbar barn i Ukraina, ställa de ansvariga till svars och på olika sätt stödja dem som utsatts för övergrepp.

Det är viktigt att FN:s råd för mänskliga rättigheter fortsatt säkerställer ett starkt mandat för den oberoende kommissionen om Ukraina. Ett annat konkret steg vore att genom FN:s arbete för barn i väpnade konflikter inrätta en särskild mekanism för att bevaka och rapportera om allvarliga brott mot barn i Ukraina - en så kallad monitoring and reporting mechanism. FN:s arbete för att skydda barn i väpnade konflikter var något som Socialdemokraterna prioriterade under det svenska ordförandeskapet i säkerhetsrådet. Den internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder mot Putin och Lvova-Belova har också riktat omvärldens blickar mot den utsatthet som barn lever med i krigets Ukraina.

Fru talman! När vi vaknade till Rysslands olagliga och storskaliga invasion av Ukraina agerade den socialdemokratiska regeringen blixtsnabbt och tydligt med att stödja Ukraina humanitärt, militärt och ekonomiskt. Det gläder mig att den högerkonservativa regeringen väljer att fortsätta på det spåret, men Ukraina behöver också förstärkt psykosocialt stöd för att hjälpa människor - särskilt barn - med de djupa traumatiska spår som satts hos dem. Sverige måste vara en stark röst och bistå Ukraina långsiktigt under återuppbyggnadsprocessen. Det gäller både materiellt och psykosocialt.

Ukraina behöver juridiskt stöd för att hantera lagförandet av och ansvarsutkrävandet för Rysslands aggressionsbrott mot Ukraina. Sverige har som nämnts välkomnat den internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder mot Putin och Ukrainas initiativ till att inrätta en särskild tribunal, men vi behöver också fortsätta det långsiktiga stödet för att säkerställa ansvarsutkrävande och lagförande eftersom det här kommer att ta lång tid.

Regeringen har välkomnat beslutet från den internationella brottmålsdomstolen och vid flera tillfällen lyft frågan om ansvarsutkrävande med koppling till konflikten i Ukraina - men i utrikesdeklarationen saknas ett barnrättsperspektiv. Det lyser med sin frånvaro.

I allt arbete för ansvarsutkrävande behöver expertis på såväl barnrätt som jämställdhet finnas med. Det krävs särskild kunskap för att utreda barns situation i konflikter på ett sätt som tar hänsyn till barns rättigheter och särskilda behov. Barns könstillhörighet kan också påverka vilka hot och risker de utsätts för. Det finns även behov av ökat samarbete mellan olika institutioner som arbetar för ansvarsutkrävande. Därför är det viktigt att fortsätta stödet till FN så att FN inte skalas ned och att erkänna att FN faktiskt är det organ som samlar oss till diskussion, samarbete och samverkan och organiserar vårt gemensamma arbete.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tycker att utrikesministern är modig som kallar Israel en demokrati och hoppas och utgår från att det också är en stat som följer rättsstatens principer när det är uppenbart i många sammanhang att den inte gör det. Jag tycker att det är väldigt modigt.

Utrikesministern nämnde att man måste åtgärda konfliktens grundorsaker. Då undrar jag hur. Vilka konkreta steg är utrikesministern och landet Sverige beredda att ta för att faktiskt närma sig ett åtgärdande av dessa? Man respekterar ju inte status quo i den heliga staden. Man respekterar uppenbarligen inte internationell rätt, och man respekterar uppenbarligen inte de mänskliga rättigheterna. Och hur följer ni upp det från Sveriges håll när man bryter mot den här respekten? Hur agerar ni?

Breaking the Silence är en organisation av före detta soldater, som vittnar om att de i sitt uppdrag och av sina befälhavare inte blev tillsagda att använda proportionalitet. De berättar också att det inte finns något sådant som en oskyldig palestinier. Det finns aktiva terrorister, och det finns inaktiva terrorister. Så ser man på alla från ett spädbarn till en äldre person.

Här krävs ledarskap och handlingskraft för att stå upp för det som är rätt och riktigt. Jag undrar vilka konkreta åtgärder utrikesministern kan tänka sig att vidta i stället för att bara tycka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Sverige är vän med både Israel och Palestina, men utöver det värderar Sverige de mänskliga rättigheterna och internationell rätt högt. Därför bör Sverige inte acceptera de brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter som konstant pågår på området. Internationell rätt omfattar båda parterna, och Sverige kan aldrig acceptera att civila är måltavlor i konflikten. Lika lite som vi kan acceptera Hamas raketbeskjutning mot Israel eller att brott mot de mänskliga rättigheterna begås på palestinsk mark kan vi acceptera den systematiska och medvetna ockupationen av Palestina, som innebär fördrivning av och dödligt våld mot palestinier.

Det är viktigt att komma ihåg att Israel-Palestina-konflikten inte är en konflikt av symmetri och jämlikhet. Israel har en av världens största krigsmakter och bär som ockupationsmakt större ansvar enligt internationell rätt. Palestina består i dag av öar efter den systematiska ockupationen av landet. Redan vid starten av staten Israel fördrevs hundratusentals palestinier, och sedan 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med internationell rätt och gjort sig skyldigt till brott mot mänskliga rättigheter.

Ockupationen av Palestina är den mest långvariga konflikten i världen, och flera generationer har präglats och formats av den.

Herr talman! Israels övergrepp mot mänskliga rättigheter, internationell rätt och palestinier är inte bara pågående utan också eskalerande. Enorma murar som har fördömts av omvärlden har upprättats för att försvåra vardagslivet för palestinier. Antal illegala bosättningar på ockuperad mark som understöds av militären växer som svampar ur jorden. Fördrivningen av palestinierna ökar. År 2022 var det dödligaste året för palestinierna sedan 2014, enligt människorättsorganisationen B'Tselem.

I januari var jag tillsammans med andra ledamöter från riksdagen på en studieresa i Palestina och Israel som var ledd av Diakonia och Act Svenska Kyrkan. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att glömma den resan. Vi möttes av våld, uppgivenhet, ilska, intolerans, diskriminering och marginalisering. Om vi inte ska kalla det apartheid saknar jag ord för att beskriva den segregation som palestinierna utsätts för. Staten Israel röker ut palestinierna med systematik och målmedvetenhet genom att skapa enorma sociala, ekonomiska och rättsliga skillnader och skillnader i människovärdet mellan israeler och palestinier.

Herr talman! Det är dags att världen reagerar och agerar för att bryta det våld som flera generationer har fötts och fostrats i och som också har påverkat deras liv och som de har drabbats av. Det gällande status quo är oacceptabelt, och Sverige måste vara ett av de länder som agerar. Så länge Israel kan ockupera Palestina utan att omvärlden reagerar handlingskraftigt väger den internationella rätten mindre när andra länder väljer att göra likadant.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Hur ser utrikesministern på Israels ockupation av Palestina? Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta för att förhindra att ännu en generation av barn och unga föds, fostras och drabbas av världens längst pågående konflikt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)