Acko Ankarberg Johansson

Herr talman! Tack, ledamöterna, för kompletterande inlägg!

Låt mig säga till ledamoten Anna Vikström att jag är väldigt glad över att ni i Socialdemokraterna har bytt fot. Under den förra mandatperioden tyckte ni inte att ökad vårdkapacitet behövdes. I dag är vi helt överens. Jag är glad över att det är så och att vi kan ta gemensamma steg framåt.

Jag är också glad över att Socialdemokraterna nu ser behovet av mer nationell styrning – jag tror till och med att ni uttrycker det som kontroll. Jag tycker att det är en god tanke. Min uppfattning är att vi borde ha statlig vård, men även om vi inte har det måste de pengar vi ger från staten få verkan. Det är därför vi har bytt styrform under det här året. Det är nu inte längre en förhoppning att vårdplatserna ska ökas, utan de närmare 6 miljarder kronor som har betalats ut måste leda till det – annars ska de betalas tillbaka. Det är en helt ny variant som inte har funnits tidigare på Socialdepartementets område.

Jag delar helt ledamotens uppfattning att det måste ge resultat och att det måste bli en ökning av antalet vårdplatser. För att det ska lyckas handlar det om förbättrad arbetsmiljö och kompetensförsörjning.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna Vikström och Boulwén för deras inlägg.

Låt mig börja med frågan om kompetensförsörjningen, som är helt avgörande för vår hälso- och sjukvård. Jag är väldigt glad över att interpellanten kopplar Nationella vårdkompetensrådet och ökad vårdkapacitet till varandra, för de hänger helt ihop. Det var också därför vi valde att inte längre enbart ha överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner som styrmedel utan ha en förordning som säger att man ska lyckas med tre saker för att få och behålla pengarna – annars får man betala tillbaka dem: öka vårdkapaciteten, korta köerna och lägga pengar på kompetensförsörjning och arbetsmiljö.

Det är just denna tredje del, kompetensförsörjning och arbetsmiljö, som är nyckeln till de andra två, ökad vårdkapacitet och kortare köer. Därför är jag väldigt glad över att interpellanten lägger ihop detta med Nationella vårdkompetensrådet, för det hänger verkligen ihop.

Det är förstås intressant med initiativ från Socialdemokraterna i riksdagen. Vi har dock under den här mandatperioden fattat beslut om en förordning, ett styrande dokument, som innebär att man får betala tillbaka pengarna om man inte levererar ökad vårdkapacitet och förbättrad arbetsmiljö.

Interpellanten lyfte också frågan om de många varslade. Det är verkligen inte bra att varsla många, för det skapar känslan: Hur blir det för mig framöver? Men glädjande nog har regionerna lyssnat till beskeden från regeringen. Vi gav också 9 miljarder under förra året för att minska risken för uppsägningar. Det är väldigt få som har sagts upp från svensk hälso och sjukvård. Det är inte i närheten av tusentals.

När regeringen förra våren befarade att 5 000–6 000 personer skulle sägas upp lade vi ytterligare 6 miljarder till de tidigare aviserade 3 miljarderna. Sammantaget motsvarade det 10 500 sjukskötersketjänster. Det gavs extra medel för att man skulle minska risken för uppsägningar, och man har verkligen svarat mot det. Detta är nödvändigt för att vi ska klara framtidens och dagens hälso- och sjukvård.

Den nationella planen för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning innehåller väldigt många olika förslag. Hela slutredovisningen är på så där 120 sidor, så det är klart att man inte kan gå igenom allt, men för varje åtgärdsförslag talas det om vem som har i uppdrag att genomföra det. Det borgar också för att vi framöver kan följa upp om den kommunala, regionala och statliga nivån har gjort sitt och se hur vi ska gå vidare framåt.

Jag vill lyfta fram en av slutsatserna i det här dokumentet, som interpellanten också nämner, nämligen att de regionala vårdkompetensråden har kommit olika långt. Ett av de arbeten som jag tror behöver göras framöver är att se till att det i hela landet finns regionala vårdkompetensråd som uppfattar sig ha det mandat de behöver för att tillsammans kunna göra kloka insatser. Men hittills har de fungerat lite olika. Detta är nog helt naturligt, när det har startat på det här viset. De behöver bli mer ensade, så att de gemensamt har den kraft som krävs när de samlar alla aktörer för att vidta kloka åtgärder.

I övrigt tycker jag att ledamoten Boulwén gick igenom Nationella vårdkompetensrådets förslag väl, så jag behöver inte upprepa dem.

Herr talman! Anna Vikström har frågat mig om jag bedömer att de åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet föreslår i sin plan är relevanta för kompetensförsörjningen i vården och vilka åtgärder som är nödvändiga att genomföra.

Anna Vikström har också frågat mig vilka åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet har föreslagit i sin slutrapport till regeringen som jag och regeringen kommer att genomföra.

Anna Vikström har slutligen frågat mig vilka övriga åtgärder jag avser att vidta för att vårdplatserna ska öka i snabbare takt framöver än under de senaste åren avseende somatiska vårdplatser, psykiatriska vårdplatser och intensivvårdsplatser.

Inledningsvis, herr talman, vill jag understryka att personalen är hälso och sjukvårdens viktigaste resurs och den grund som hälso- och sjukvården vilar på. Arbetet med att säkra kompetensförsörjningen är långsiktigt, och för att klara vårdens behov i hela landet anser regeringen att det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen behöver stärkas.

Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Uppdraget redovisades den 31 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet presenterade då 25 olika förslag till insatser för att förbättra kompetensförsörjningen i Sverige. Förslagen handlar bland annat om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal. I maj 2024 ändrade regeringen uppdraget och Socialstyrelsen gavs därmed i uppdrag att genom Nationella vårdkompetensrådet inhämta synpunkter, anpassa, förankra och säkerställa att planen bidrar till att stärka vårdkapaciteten. Det ändrade uppdraget slutredovisades den 25 februari i år.

Regeringen anser att Nationella vårdkompetensrådets arbete och förslag till nationell plan med insatser bidrar till en positiv utveckling av kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. Majoriteten av förslagen ligger inom ramen för det som i dag beslutas av respektive sjukvårdshuvudman, universitet och högskola, och jag har noterat att flera ändamålsenliga insatser redan pågår för att förbättra kompetensförsörjningen inom hälso och sjukvården. Flera av de förslag som lämnats har hanterats i tidigare utredningar på området, och förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Regeringen har vidare gett en särskild utredare i uppdrag att analysera möjliga förändringar som kan behövas i regelverk och strukturer när det gäller reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården och tandvården för att möta de utmaningar som dessa verksamheter står inför. Det uppdraget ska redovisas senast den 30 maj 2025.

Regeringen genomför även en rad olika satsningar på hälso- och sjukvården för att antalet vårdplatser ska öka. Regeringen avsätter bland annat 7,5 miljarder kronor till regionerna för att stärka tillgängligheten, öka vårdkapaciteten och korta vårdköerna.

Regeringen avsätter också 250 miljoner kronor 2025 för att inrätta en nationell vårdförmedling som ska ge patienter vård där det finns ledig kapacitet. Vidare har Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 500 miljoner kronor till regionerna för att öka antalet höftleds-, framfalls- och gråstarrsoperationer, där många patienter väntat allt för länge på en operation. Alla dessa insatser syftar till att säkerställa att vård ges på rätt nivå och att landets samlade vårdkapacitet används så effektivt som möjligt.

Med det vill jag tacka Anna Vikström för frågorna och ser fram emot debatten!

Fru talman! Mina närmaste regionturnéer går till Jönköpings län och Västmanland – i närtid. Region Jämtland Härjedalen var jag alldeles nyligen i. Senaste besöket var i Skåne.

Men detta är inte i närtid. Det är lika bra att säga det, så att ledamoten vet om det.

Fullmäktige har ett förslag att ta ställning till i dag. Utredningen har varit väldigt tydlig med att det inte är enkelt att snabbt dra ned kostnader, för det blir nya kostnader på annat håll, framför allt nya kostnader för transporter. Nettobesparingen är 46 miljoner årligen, som utredningen har tagit ställning för. Jag tycker att det är klokt att man inte bara räknar brutto utan faktiskt ser på de totala kostnaderna.

Jag noterar att Sollefteå kommun lyfter precis det perspektiv som ledamoten gör: Det gäller att säkerställa att så många som möjligt vill bo kvar i Sollefteå, alltså att säkra befolkningsunderlaget. Därför har man fattat ett beslut om att man gärna vill stödja så att sjukhuset finns kvar på olika sätt. Det finns möjligen formella skäl som gör att man inte kan göra detta från kommunens sida utifrån det ansvar man har, men jag delar kommunens uppfattning att det är viktigt att man har verksamheter på plats.

Det pågår en försvarsutbyggnad, och det är precis den här frågan om beredskap som jag har lyft i mina diskussioner. Utifrån uppbyggnaden av regementet och utifrån den position som riksdagen har bedömt är viktig i Västernorrland – med utbyggnaden av regementet i Sollefteå – behöver man också se på sjukvårdsbehovet.

Säkrar man att det finns tillräcklig sjukvård möjliggör det också för regementet att utvecklas på det sätt man vill. Man får ett bättre befolkningsunderlag.

Sedan är alltid den svåra frågan: Kommer de att pendla, eller kommer de att bosätta sig där? Har man en fungerande välfärdsstruktur på plats ökar chansen att de faktiskt vill bosätta sig där. Det finns alltså mycket att vinna på att tänka som Sollefteå kommun gör och att göra vad man kan för att behålla viktiga välfärdsfunktioner. Det stärker Sollefteå kommun, och det stärker hela Västernorrland.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ja, det hade väl varit märkligt om jag inte hade ansett att Sollefteåbor ska ha en god, trygg och patientsäker hälso- och sjukvård. Det framgår av lag. Hade jag uttalat mig på något annat vis hade ledamoten behövt lyfta det, tycker jag.

Som sagt: Intervjun gjordes på måndagen i samband med en annan presskonferens då jag också svarade på de här frågorna. Själva utredningen hade inte kommit. Jag kunde inte uttala mig om den, för den fanns inte i sinnevärlden. Jag hade inte möjlighet att titta på den. Den har jag alltså inte uttalat mig om.

Min bedömning gäller det som sker i Västernorrland och på många andra håll, där man långsamt förändrar. Jag preciserar inte detta till Sollefteå, utan det handlar om det som sker på många håll när man långsamt flyttar den ena kompetensen efter den andra från sjukvårdsverksamheten. Till slut får man, efter många år, konstatera: Nu kan vi inte fortsätta bedriva ett sjukhus med akutverksamhet.

Jag tror att det är ett dåligt sätt att hantera strukturförändringar. Jag tror att man behöver göra dem mer koncentrerat och precist, om man ska göra dem. Att långsamt flytta det ena efter det andra är ingen bra utveckling. Man behöver i stället på ett annat sätt ta ett ansvar för helheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppfattar att regionfullmäktige i dag har möjligheten att fatta beslut om på vilket sätt man vill gå vidare. Jag tror att både ledamoten och jag kan säga att alla tar ansvar. Det tycker man ju att man gör utifrån sin situation och den uppfattning man har i frågan. Det är alldeles uppenbart att partier fattar olika beslut och att det finns splittrade uppfattningar inom partier. Det återstår att se hur själva fullmäktigebeslutet blir i dag. Jag förstår att man från den styrande majoriteten anser att man just har gjort ett omtag. Fullmäktige får bedöma i dag om man har gjort det och om det är tillräckligt.

Jag kommer aldrig att backa från att Sollefteåborna behöver en god, trygg och patientsäker sjukvård, för det framgår av lag. Detta uppdrag har varenda ledamot i regionfullmäktige.

Jag hade gärna haft en statlig vård. Jag tror nämligen att det finns en poäng med att nationellt peka ut detta: Hur ska vi ha sjukvården? Var ska vi ha de olika kompetenserna? Det är långt ifrån hus det handlar om, utan det handlar om kompetenser, medarbetarnas kunskap. Var ska de finnas i landet? Var ska vi ha de större noderna, som förser de andra med en massa kompetens? Hur behöver vi bygga ut det andra nätet, som är mycket mer finmaskigt? Jag tycker att detta är en statlig uppgift.

När man fördelar detta på regionerna – det finns 21, och de är självstyrande – är inte helheten i sikte. Det handlar självklart om det man kan ta ansvar för i sin egen region och om de ekonomiska medel man har.

Men det som jag lyfter nu är inte möjligt att genomföra om inte Vårdansvarskommittén, med alla partier, väljer att se detta på ett annat sätt.

Jag noterar att flera professioner lyfter de här frågorna. Senast var det Sjukhusläkarna, som i en debattartikel just lyfte att vi skulle behöva mer nationell styrning. Det återstår att se vad riksdagens partier tycker om det. Mitt parti tycker att det behövs mer nationell styrning, men i dag är det regionpolitikerna som har ansvar. Det ska vara en god, trygg och patientsäker vård också i Sollefteå.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Låt mig börja i de delar ledamoten så klokt lyfter fram, nämligen att vi har möjlighet att må bättre tack vare en fantastisk sjukvård men att vi ändå inte alltid gör det. Sjukskrivningarna ökar med många människor som upplever psykisk ohälsa, stress och mycket annat. Där når vi inte fram med den bästa vården och hjälpen. Vi förbättrar välfärdsvillkoren på många sätt, men vi kan inte alltid balansera dem med en bättre hälsa. Det är väl en av de utmaningar vi har framöver, alltså att också i det perspektivet ställa om så att vi faktiskt svarar mot människors behov.

När det gäller stora delar av sjukvården ligger vi i världstopp. Vården har verkligen internationell klass. Men när vi samtidigt möter hur situationen ser ut – väldigt många, omkring 40 procent brukar man räkna med, av dem som är i vårdcentralers eller hälsocentralers väntrum söker för utmattningsdepression, stress eller psykisk ohälsa – visar det sig att vi inte riktigt svarar mot behoven.

Det finns alltså stora behov av god och nära vård, som ledamoten lyfter fram, för att bättre, mer personcentrerat och mer samordnat svara mot befolkningens behov. Just den här tudelningen är ju speciell. Den visar både att vi har en fantastisk vård i världsklass och att vi samtidigt inte har den tillgänglighet som behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det som är Västernorrlands utmaning är nog inte brist på god och nära vård. Det gör ni utmärkt i Västernorrland. Jag har besökt Kramfors och verksamheten med SPOT-teamen där liksom arbetet i Näsåker och mycket annat. Det är en massa goda utvecklingsmöjligheter som jag återkommande sprider till resten av Sverige. Men utmaningen är beredskap. Det handlar om den stora fråga som kammaren alldeles nyss har diskuterat i över en timme: Hur ska vi hantera det nya säkerhetspolitiska läget?

Den intervju som ledamoten refererade till gjordes inte efter det att utredningen kom, utan den gjordes på måndagen veckan innan. Jag hade alltså inte fått del av utredningen, och jag kommenterade heller inte utredningen, för den fanns inte vid tidpunkten. Sedan valde TV4 att sända min intervju långt senare, vilket har gjort att ledamoten har fått den uppfattningen. Men intervjun gjordes alltså på måndagen. Det går ju att eftersöka detta hos TV4 om man så önskar.

Jag står fast vid att det behövs ett omtag. Nu tror jag att de styrande i Västernorrland tycker att det de nu gör är ett omtag, utifrån den långa historia som har varit när det gäller Sollefteå sjukhus. Jag har förstås läst utredningen och också den bilaga som handlar om beredskap. Man har varit förutseende nog att titta på beredskapsfrågor och gjort en bedömning i det perspektivet. Man har alltså inte bara tittat på sjukvård i vanliga tider utan också i ett beredskapsperspektiv. Jag vill också ge ett plus till att man jobbar med de egna förmågorna och inte alltid tar in konsulter utifrån. Man har utgått från dem som redan finns i verksamheten. Jag tror att det är en fördel när man gör utredningar att inte bara ha konsulter utifrån utan att jobba med dem som finns lokalt och regionalt.

I bilagan kan vi se – jag läser innantill i den nu – att man har gjort litteraturgenomgångar av mycket av den lagstiftning och de förordningar och föreskrifter som finns. Sedan står det att man har haft viss kommunikation med Försvarsmakten under hösten 2024. Där behöver man kanske grunna ännu mer med Försvarsmakten i Sollefteå utifrån det säkerhetspolitiska läget: Hur ser man på behoven där? Hur ska vi tänka framåt och få detta i hamn gemensamt?

Jag noterar att mitt eget parti är samlat när det gäller hur man ser på detta i Västernorrland. Jag tror att fullmäktiges sammanträde där fortfarande pågår. Frågan är inte avgjord, och samtidigt samtalar vi om detta i riksdagens kammare. Men flera andra partier är splittrade, vilket visar vilken svår situation det är för fullmäktige i regionen att fatta beslut. Då kan det vara klokt att säkerställa att man har prövat alla alternativ innan man fattar det slutliga beslutet.

Fru talman! Malin Larsson har frågat mig på vilka grunder jag baserar mitt kritiska ställningstagande gällande förslaget om att förändra verksamheten vid Sollefteå sjukhus och vad jag menar med uttalandet om att regionen bör ta ett omtag.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god hälso- och sjukvård i enlighet med bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), förkortad HSL. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen har kommuner och regioner stor frihet att välja var och hur till exempel akutsjukvård ska bedrivas.

Av HSL framgår bland annat att regionen ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regionens ansvar för hälso- och sjukvård och att regionen ska planera sin hälso- och sjukvård så att katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. I lagen anges vidare att regionen ska organisera hälso- och sjukvårdsverksamheten så att vården kan ges nära befolkningen. Om det är motiverat av kvalitets- eller effektivitetsskäl får vården koncentreras geografiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utvecklingen mot en mer nära vård med fokus på primärvården syftar till att kunna möta de utmaningar som hälso- och sjukvården står inför och samtidigt ha kontroll på kostnaderna. Detta kräver förändringar av strukturen och sättet att organisera vården. Den övergripande målsättningen är att säkerställa förutsättningar att ge rätt vård vid rätt tidpunkt och på rätt plats i ett tydligt nivåstrukturerat system och alltid utifrån medicinskt prioriterade behov. Detta innebär också delvis förändrade roller för sjukhusen utifrån behoven i befolkningen och utvecklingen av övrig hälso- och sjukvård.

Med detta sagt är en robust och tillgänglig hälso- och sjukvård med beredskap för kris och krig också en grundläggande förutsättning för att säkerställa god vård. Därför är det avgörande att noggrant analysera vilka konsekvenser nedläggning av akutsjukvården kan få, särskilt i en tid då Sverige stärker sin beredskap.

Jag är medveten om utmaningarna i hälso- och sjukvården, som också påverkas av den ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn. Inflationen och högre pensionskostnader har pressat regionernas ekonomi. Staten kan inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott, men för att dämpa de värsta effekterna tillförde regeringen under 2024 totalt 9 miljarder kronor genom två sektorsbidrag riktade specifikt till hälso- och sjukvården, mot bakgrund av regionernas utmanande ekonomiska situation.

Även om det ekonomiska läget nu förbättrats är situationen fortsatt utmanande för regionerna. Regeringen avsätter därför 2 miljarder kronor i ytterligare ett sektorsbidrag för 2025. Dessutom fördelar regeringen knappt 3,7 miljarder kronor genom den nya statsbidragsförordningen om god och nära vård, som ersätter den tidigare överenskommelsen och ger ökad tydlighet och förutsägbarhet. Ytterligare 5,9 miljarder kronor fördelas till regionerna enligt den nya statsbidragsförordningen om stärkt tillgänglighet och ändamålsenlig vårdkapacitet inom den specialiserade hälso- och sjukvården.

Med detta vill jag, fru talman, tacka Malin Larsson för frågan och ser fram emot debatten.

Herr talman! Precis som jag har nämnt tidigare verkar vårdköer ha blivit ett naturligt fenomen, något man nästan räknar med ska vara så. Det är det inte.

Det är jättenödvändigt att vi bryter utvecklingen och tar oss an detta samlat. Dels har vi gett 5,9 miljarder till regionerna för att öka vårdkapaciteten. Det innebär att alla slags operationer och behandlingar ska förbättras. Fler ska få vård i tid. Dels lägger vi till en metod med statliga engångsinsatser vid tre speciella diagnoser för att kunna följa dem och se en rakare koppling mellan utförd operation och betalning. Då kan vi följa vad som händer.

Vi har nämligen lagt miljard efter miljard utan att vi har fått den effekt vi velat. Vi vet heller inte varför det har blivit si eller så. Nu tänker vi följa det hela noggrant och lära av det vi gör så att vi i nästa steg kan bli ännu mer träffsäkra och säkerställa att alla patienter, oavsett var de bor i Sverige, får den vård de behöver.

Herr talman! Ledamotens fråga anknyter till en tidigare fråga.

Jag gör inte samma bedömning som ledamoten. Det besked som TLV gav var inte en fråga om utan att de tänker börja arbeta på ett annat sätt för att möjliggöra att fler läkemedel vid sällsynta sjukdomar och tillstånd kan inkluderas i läkemedelsförmånen. Jag ser verkligen fram emot deras arbete och att se vilken effekt det får, om de hittar en metod och struktur för detta.

Vi arbetar samtidigt med strategin för sällsynta sjukdomar och tillstånd, som är ett komplement och som är lite bredare och berör andra områden.

Jag håller fullt ut med ledamoten om vikten av att jag får det läkemedel jag behöver för den sjukdom eller det tillstånd jag har. Just det faktum att allt fler läkemedel blir mer precisa och går till en mindre grupp innebär en utmaning för oss alla också ekonomiskt. Kostnaderna ökar ständigt. Det gäller för oss att gemensamt hitta goda lösningar som gör att vi kan få de läkemedel som patienter behöver.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan, och inte minst för att hon lyfter den. Kring händelser som dessa finns ett stigma att berätta om dem. Det finns många som bär på upplevelser och hemskheter som de inte har vågat berätta om, men de förföljer en hela livet och kan påverka hälsa och möjlighet till utveckling och jobb under resten av livet.

Det är väldigt viktigt att det finns en väl utbyggd vård och omsorg med hjälp att få när man berättar att man är utsatt och behöver hjälp. Det är också viktigt att adekvat hjälp ges.

Vi har två åtgärder i närtid som jag kan berätta om. I en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner har vi med denna del. Man ska arbeta särskilt med detta, och det finns pengar avsatta. Vi har dessutom gett Socialstyrelsen i uppdrag att hjälpa till med kunskapsstöd. Regionerna har alltså särskilt med detta i det avtal som vi har slutit med dem. Sedan har vi också kunskapsstödet från Socialstyrelsen. Detta tillsammans gör att jag hoppas att vi kommer att se en förbättring i år, för det är nödvändigt.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. I dag, tror jag, går förslaget ut på remiss, och det arbetet kommer att ta ett par månader. Det går inte att avgöra i förväg eftersom allt beror på vad remissinstanserna tycker. Ibland får vi tillbaka remissvar som är spretiga, om jag får uttrycka mig så. Då behöver man göra ett vägval och se hur man ska väga av. Ibland är svaren entydiga. Regeringen tycker lika, eller regeringen tycker tvärtom.

Hur snabbt arbetet går kan innebära olika tidpunkter. Vi vill göra arbetet så snabbt som möjligt därför att vi uppfattar att det finns en bred politisk enighet. Vi har i utredningen förslag som – vid en hastig anblick är det bäst att säga – ändå ser genomförbara ut. Men i utredningen finns några saker som behöver utredas vidare. Inte minst där blir det intressant att se vad remissinstanserna tycker framöver.

Vi hoppas att vi kan återkomma till riksdagen så snart som möjligt för beslut.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Förslaget från TLV är riktigt bra. Det handlar om att hitta en ny metod, en ny struktur, där man inte går på de vanliga premisserna utan faktiskt möjliggör att fler läkemedel kan komma i fråga just vid sällsynta sjukdomar.

Förslaget kom den 2 januari, tror jag, och ledamoten drar redan nu slutsatsen att det inte kommer att leda till fler läkemedel. Det är imponerande att ledamoten har den kunskapen och den förmågan att se in i framtiden.

Jag är väldigt glad över att TLV nu har kommit med detta förslag, som utvidgar möjligheten att släppa fram fler läkemedel. Glädjande nog ser vi redan att nya har kommit, till gagn för människor med väldigt svåra tillstånd som nu har fått rätt till de läkemedel de behöver. SMA är det som det särskilt har pekats på.

Vi kommer dock att behöva göra mer. Därför arbetar vi med en strategi för sällsynta sjukdomar som just har varit ute på remiss. Socialstyrelsen arbetar nu med att sammanställa svaren. Det kommer att behövas många åtgärder, både vad gäller läkemedel och vad gäller resten av arbetet, för att det på riktigt ska bli bra för alla med sällsynta sjukdomar och tillstånd.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Självklart har vi ett ansvar att se till att alla, oavsett var man bor, får del av den sjukvård man behöver.

Som jag nämnde var jag i går i Region Jämtland Härjedalen. Ni vet hur geografin ser ut. Merparten av alla i regionen bor inom tre mils radie från Östersund, men sedan bor det ändå ganska många väldigt långt bort. Hur gör man för att tillförsäkra dem den sjukvård de behöver med akuttransporter och annat?

Nu tog jag Jämtland Härjedalen som exempel. Det krävs ganska mycket resurser till helikopter och till ambulanser som är stationerade långt borta, kanske i Gäddede. Det blir en hög kostnad, och det är tufft för en region att hantera den.

Vi har dock den ordningen att det är regionerna som ansvarar för detta och inte staten. Vi har ingen statlig sjukvård. Regionerna löser det på olika sätt. Det är också klokt om regionerna samverkar. Gränserna är ju fiktiva i det avseendet. Det kan handla om att man samverkar mellan regionerna för att lösa det.

Detta är synnerligen prioriterat, och regeringen stöder det arbete regionerna gör.

Herr talman! Jag hade önskat att vi hade haft en nationell bild över vårdkapacitet. Vi saknar en sådan. Men arbetet pågår i Regeringskansliet och hos myndigheter för att få fram den.

Exempelvis besökte Region Jämtland Härjedalen departementet i går. Vi talade just om de kommande statliga engångsinsatserna. De berättade att de har ledig vårdkapacitet inom vissa områden där de kan bistå andra regioner. Region Jönköping gav samma besked i morse vid ett möte.

Det finns också privata utförare. Jag har besökt både Ersta här i Stockholm och Carlanderska i Göteborg. Båda två är stiftelser, och pengarna går tillbaka in i verksamheten. De har kapacitet.

Herr talman! Jag håller med ledamoten om att vårdköerna verkligen har bitit sig fast. Det är nästan så att en patient inte förväntar sig att få en operation i tid utan att det är en lång väntetid.

Det är också stora skillnader. Vi har regioner där man klarar vårdgarantins 90 dagar och andra områden där man har stora svårigheter. Det innebär att åtgärderna behöver se olika ut.

Det kan inte vara lika i alla regioner, utan man måste jobba utifrån lokala förutsättningar. Därför ger vi 5,9 miljarder för att öka vårdkapaciteten, där man får jobba på det sätt som passar bäst.

Vi har nu de statliga engångsinsatserna där vi lyfter fram tre speciella operationer. Där får regionerna betalt efter utförda operationer. Det innebär en klar styrning. Genomför fler operationer, så får ni betalt för den delen.

Vi kommer att återkomma i närtid om hur det ska ske. Men det gör att patienter som i dag väntar på en operation för en höftledsprotes, för framfall eller för grå starr kan förvänta sig medel för att få operationen i närtid.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan. Det finns ganska många olika saker man kan göra, inte minst det arbete som görs inom livsmedelssektorn för att säkerställa att vi blir mer självförsörjande på livsmedel. Det är i dag alldeles för många livsmedel som behöver importeras, och där har priserna ökat rejält. Jag tror att det nästan bara är morötter vi är självförsörjande på. Vi behöver alltså öka mängden livsmedel som vi har bättre beredskap för i närområdet. Om vi har mer produktion på hemmaplan skulle vi klara svängningarna på marknaden bättre.

Det är olämpligt att styra en marknad, men att kunna klara hushållsekonomin är prioriterat.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Alla berörs vi av detta dagligen. När man handlar sina matvaror är det tufft att betala för dem. Att det har skett en prishöjning råder det inget tvivel om.

Vi förstod prishöjningarna när inflationen var som högst. Det är också därför regeringen har lagt all energi vi har kunnat ur ett regeringsperspektiv på att få ned inflationen. Det har haft stor betydelse för hushållen att vi nu är tillbaka på normala nivåer. Då behöver också resten av marknaden ställa om till den nya situationen. Jag tror att det är nödvändigt att även livsmedelsindustrin tittar på sina kostnader och vad man kan göra för att hitta rätt nivåer.

Sedan är det dock svårt för en stat och en regering att styra priser, om det nu inte är Venezuelas metoder man använder – jag hörde inte att ledamoten föreslog det. Men det är svårt att styra för att hitta den riktigt kloka balansen på en marknad. Det handlar om efterfrågan och vad som är möjligt att producera. Framför allt behöver producenterna få betalt.

Herr talman! Ledamoten! Om man läser allt jag sa – det var ganska mycket – kan man se att jag var tydlig med att det inte är ett nej till att göra det men att det handlar om situationen. Hur kan vi bäst stödja de civilbefolkningar som är drabbade av en oerhörd humanitär katastrof till följd av situationen?

Vi har hittills valt den metod som vi bedömer är bäst. Det är att ge stöd och hjälp på plats. Men det innebär inte att man utesluter att någonsin hjälpa på andra håll, till exempel när det gäller den stora katastrof som också finns i Sudan. Vi ser det även i Kongo. Vi ser det på många fler håll nu.

Det finns alltså inget förbud, utan vi utgår från situationen.

Herr talman! Ledamoten! Jag uppskattar inte när man omformulerar min åsikt. Den åsikt som regeringen har haft alltsedan i våras är att vi inte utesluter att Sverige ska ta emot patienter från Gaza. Men situationen i Gaza går först, det vill säga hur vi bäst kan ge hjälp och humanitärt stöd till befolkningen på plats. Det har varit det vägval som regeringen stått inför.

Därför har vi sett till att ge ett mångmiljonstöd, senast nyligen med ytterligare 400 miljoner i humanitärt stöd till Gaza för att stödja befolkningen. Det går till FN-organ som jobbar med sjukvård, mödravård, hälsovård och socialt stöd på olika sätt. De pengarna når nämligen flest människor.

Medicinsk evakuering når väldigt få. Dessutom är det kopplat till stora svårigheter. Norge lovade i somras att ta emot väldigt många. Efter fem sex månader kom sex personer, vilket visar hur svårt det är.

Vår bedömning handlar om hur vi ger bäst humanitärt stöd. Vi ska också klara sjukvården i Sverige.

Herr talman! Ledamoten! Precis som ledamoten lyfter fram handlar det om att ha tillräckligt med personal. Jag är glad över att regionerna nu har gjort omsvängningen från att tidigare ha haft mycket bemanningsanställda till att nu ha fast anställd personal.

Det har också blivit en förändring för medarbetare, som inte alltid har varit med på förändringen. Det har inneburit stora problem och utmaningar för personalen. Jag är medveten om det. Men inriktningen är rätt. Fast anställd personal är bättre för patienterna. Det bygger också kontinuitet och är bättre när man ska utveckla kvaliteten i verksamheterna.