Fru talman! Malin Larsson har frågat mig på vilka grunder jag baserar mitt kritiska ställningstagande gällande förslaget om att förändra verksamheten vid Sollefteå sjukhus och vad jag menar med uttalandet om att regionen bör ta ett omtag.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god hälso- och sjukvård i enlighet med bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), förkortad HSL. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen har kommuner och regioner stor frihet att välja var och hur till exempel akutsjukvård ska bedrivas.

Av HSL framgår bland annat att regionen ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regionens ansvar för hälso- och sjukvård och att regionen ska planera sin hälso- och sjukvård så att katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. I lagen anges vidare att regionen ska organisera hälso- och sjukvårdsverksamheten så att vården kan ges nära befolkningen. Om det är motiverat av kvalitets- eller effektivitetsskäl får vården koncentreras geografiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utvecklingen mot en mer nära vård med fokus på primärvården syftar till att kunna möta de utmaningar som hälso- och sjukvården står inför och samtidigt ha kontroll på kostnaderna. Detta kräver förändringar av strukturen och sättet att organisera vården. Den övergripande målsättningen är att säkerställa förutsättningar att ge rätt vård vid rätt tidpunkt och på rätt plats i ett tydligt nivåstrukturerat system och alltid utifrån medicinskt prioriterade behov. Detta innebär också delvis förändrade roller för sjukhusen utifrån behoven i befolkningen och utvecklingen av övrig hälso- och sjukvård.

Med detta sagt är en robust och tillgänglig hälso- och sjukvård med beredskap för kris och krig också en grundläggande förutsättning för att säkerställa god vård. Därför är det avgörande att noggrant analysera vilka konsekvenser nedläggning av akutsjukvården kan få, särskilt i en tid då Sverige stärker sin beredskap.

Jag är medveten om utmaningarna i hälso- och sjukvården, som också påverkas av den ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn. Inflationen och högre pensionskostnader har pressat regionernas ekonomi. Staten kan inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott, men för att dämpa de värsta effekterna tillförde regeringen under 2024 totalt 9 miljarder kronor genom två sektorsbidrag riktade specifikt till hälso- och sjukvården, mot bakgrund av regionernas utmanande ekonomiska situation.

Även om det ekonomiska läget nu förbättrats är situationen fortsatt utmanande för regionerna. Regeringen avsätter därför 2 miljarder kronor i ytterligare ett sektorsbidrag för 2025. Dessutom fördelar regeringen knappt 3,7 miljarder kronor genom den nya statsbidragsförordningen om god och nära vård, som ersätter den tidigare överenskommelsen och ger ökad tydlighet och förutsägbarhet. Ytterligare 5,9 miljarder kronor fördelas till regionerna enligt den nya statsbidragsförordningen om stärkt tillgänglighet och ändamålsenlig vårdkapacitet inom den specialiserade hälso- och sjukvården.

Med detta vill jag, fru talman, tacka Malin Larsson för frågan och ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Låt mig börja i de delar ledamoten så klokt lyfter fram, nämligen att vi har möjlighet att må bättre tack vare en fantastisk sjukvård men att vi ändå inte alltid gör det. Sjukskrivningarna ökar med många människor som upplever psykisk ohälsa, stress och mycket annat. Där når vi inte fram med den bästa vården och hjälpen. Vi förbättrar välfärdsvillkoren på många sätt, men vi kan inte alltid balansera dem med en bättre hälsa. Det är väl en av de utmaningar vi har framöver, alltså att också i det perspektivet ställa om så att vi faktiskt svarar mot människors behov.

När det gäller stora delar av sjukvården ligger vi i världstopp. Vården har verkligen internationell klass. Men när vi samtidigt möter hur situationen ser ut – väldigt många, omkring 40 procent brukar man räkna med, av dem som är i vårdcentralers eller hälsocentralers väntrum söker för utmattningsdepression, stress eller psykisk ohälsa – visar det sig att vi inte riktigt svarar mot behoven.

Det finns alltså stora behov av god och nära vård, som ledamoten lyfter fram, för att bättre, mer personcentrerat och mer samordnat svara mot befolkningens behov. Just den här tudelningen är ju speciell. Den visar både att vi har en fantastisk vård i världsklass och att vi samtidigt inte har den tillgänglighet som behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det som är Västernorrlands utmaning är nog inte brist på god och nära vård. Det gör ni utmärkt i Västernorrland. Jag har besökt Kramfors och verksamheten med SPOT-teamen där liksom arbetet i Näsåker och mycket annat. Det är en massa goda utvecklingsmöjligheter som jag återkommande sprider till resten av Sverige. Men utmaningen är beredskap. Det handlar om den stora fråga som kammaren alldeles nyss har diskuterat i över en timme: Hur ska vi hantera det nya säkerhetspolitiska läget?

Den intervju som ledamoten refererade till gjordes inte efter det att utredningen kom, utan den gjordes på måndagen veckan innan. Jag hade alltså inte fått del av utredningen, och jag kommenterade heller inte utredningen, för den fanns inte vid tidpunkten. Sedan valde TV4 att sända min intervju långt senare, vilket har gjort att ledamoten har fått den uppfattningen. Men intervjun gjordes alltså på måndagen. Det går ju att eftersöka detta hos TV4 om man så önskar.

Jag står fast vid att det behövs ett omtag. Nu tror jag att de styrande i Västernorrland tycker att det de nu gör är ett omtag, utifrån den långa historia som har varit när det gäller Sollefteå sjukhus. Jag har förstås läst utredningen och också den bilaga som handlar om beredskap. Man har varit förutseende nog att titta på beredskapsfrågor och gjort en bedömning i det perspektivet. Man har alltså inte bara tittat på sjukvård i vanliga tider utan också i ett beredskapsperspektiv. Jag vill också ge ett plus till att man jobbar med de egna förmågorna och inte alltid tar in konsulter utifrån. Man har utgått från dem som redan finns i verksamheten. Jag tror att det är en fördel när man gör utredningar att inte bara ha konsulter utifrån utan att jobba med dem som finns lokalt och regionalt.

I bilagan kan vi se – jag läser innantill i den nu – att man har gjort litteraturgenomgångar av mycket av den lagstiftning och de förordningar och föreskrifter som finns. Sedan står det att man har haft viss kommunikation med Försvarsmakten under hösten 2024. Där behöver man kanske grunna ännu mer med Försvarsmakten i Sollefteå utifrån det säkerhetspolitiska läget: Hur ser man på behoven där? Hur ska vi tänka framåt och få detta i hamn gemensamt?

Jag noterar att mitt eget parti är samlat när det gäller hur man ser på detta i Västernorrland. Jag tror att fullmäktiges sammanträde där fortfarande pågår. Frågan är inte avgjord, och samtidigt samtalar vi om detta i riksdagens kammare. Men flera andra partier är splittrade, vilket visar vilken svår situation det är för fullmäktige i regionen att fatta beslut. Då kan det vara klokt att säkerställa att man har prövat alla alternativ innan man fattar det slutliga beslutet.

Fru talman! Ja, det hade väl varit märkligt om jag inte hade ansett att Sollefteåbor ska ha en god, trygg och patientsäker hälso- och sjukvård. Det framgår av lag. Hade jag uttalat mig på något annat vis hade ledamoten behövt lyfta det, tycker jag.

Som sagt: Intervjun gjordes på måndagen i samband med en annan presskonferens då jag också svarade på de här frågorna. Själva utredningen hade inte kommit. Jag kunde inte uttala mig om den, för den fanns inte i sinnevärlden. Jag hade inte möjlighet att titta på den. Den har jag alltså inte uttalat mig om.

Min bedömning gäller det som sker i Västernorrland och på många andra håll, där man långsamt förändrar. Jag preciserar inte detta till Sollefteå, utan det handlar om det som sker på många håll när man långsamt flyttar den ena kompetensen efter den andra från sjukvårdsverksamheten. Till slut får man, efter många år, konstatera: Nu kan vi inte fortsätta bedriva ett sjukhus med akutverksamhet.

Jag tror att det är ett dåligt sätt att hantera strukturförändringar. Jag tror att man behöver göra dem mer koncentrerat och precist, om man ska göra dem. Att långsamt flytta det ena efter det andra är ingen bra utveckling. Man behöver i stället på ett annat sätt ta ett ansvar för helheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppfattar att regionfullmäktige i dag har möjligheten att fatta beslut om på vilket sätt man vill gå vidare. Jag tror att både ledamoten och jag kan säga att alla tar ansvar. Det tycker man ju att man gör utifrån sin situation och den uppfattning man har i frågan. Det är alldeles uppenbart att partier fattar olika beslut och att det finns splittrade uppfattningar inom partier. Det återstår att se hur själva fullmäktigebeslutet blir i dag. Jag förstår att man från den styrande majoriteten anser att man just har gjort ett omtag. Fullmäktige får bedöma i dag om man har gjort det och om det är tillräckligt.

Jag kommer aldrig att backa från att Sollefteåborna behöver en god, trygg och patientsäker sjukvård, för det framgår av lag. Detta uppdrag har varenda ledamot i regionfullmäktige.

Jag hade gärna haft en statlig vård. Jag tror nämligen att det finns en poäng med att nationellt peka ut detta: Hur ska vi ha sjukvården? Var ska vi ha de olika kompetenserna? Det är långt ifrån hus det handlar om, utan det handlar om kompetenser, medarbetarnas kunskap. Var ska de finnas i landet? Var ska vi ha de större noderna, som förser de andra med en massa kompetens? Hur behöver vi bygga ut det andra nätet, som är mycket mer finmaskigt? Jag tycker att detta är en statlig uppgift.

När man fördelar detta på regionerna – det finns 21, och de är självstyrande – är inte helheten i sikte. Det handlar självklart om det man kan ta ansvar för i sin egen region och om de ekonomiska medel man har.

Men det som jag lyfter nu är inte möjligt att genomföra om inte Vårdansvarskommittén, med alla partier, väljer att se detta på ett annat sätt.

Jag noterar att flera professioner lyfter de här frågorna. Senast var det Sjukhusläkarna, som i en debattartikel just lyfte att vi skulle behöva mer nationell styrning. Det återstår att se vad riksdagens partier tycker om det. Mitt parti tycker att det behövs mer nationell styrning, men i dag är det regionpolitikerna som har ansvar. Det ska vara en god, trygg och patientsäker vård också i Sollefteå.

Fru talman! Mina närmaste regionturnéer går till Jönköpings län och Västmanland – i närtid. Region Jämtland Härjedalen var jag alldeles nyligen i. Senaste besöket var i Skåne.

Men detta är inte i närtid. Det är lika bra att säga det, så att ledamoten vet om det.

Fullmäktige har ett förslag att ta ställning till i dag. Utredningen har varit väldigt tydlig med att det inte är enkelt att snabbt dra ned kostnader, för det blir nya kostnader på annat håll, framför allt nya kostnader för transporter. Nettobesparingen är 46 miljoner årligen, som utredningen har tagit ställning för. Jag tycker att det är klokt att man inte bara räknar brutto utan faktiskt ser på de totala kostnaderna.

Jag noterar att Sollefteå kommun lyfter precis det perspektiv som ledamoten gör: Det gäller att säkerställa att så många som möjligt vill bo kvar i Sollefteå, alltså att säkra befolkningsunderlaget. Därför har man fattat ett beslut om att man gärna vill stödja så att sjukhuset finns kvar på olika sätt. Det finns möjligen formella skäl som gör att man inte kan göra detta från kommunens sida utifrån det ansvar man har, men jag delar kommunens uppfattning att det är viktigt att man har verksamheter på plats.

Det pågår en försvarsutbyggnad, och det är precis den här frågan om beredskap som jag har lyft i mina diskussioner. Utifrån uppbyggnaden av regementet och utifrån den position som riksdagen har bedömt är viktig i Västernorrland – med utbyggnaden av regementet i Sollefteå – behöver man också se på sjukvårdsbehovet.

Säkrar man att det finns tillräcklig sjukvård möjliggör det också för regementet att utvecklas på det sätt man vill. Man får ett bättre befolkningsunderlag.

Sedan är alltid den svåra frågan: Kommer de att pendla, eller kommer de att bosätta sig där? Har man en fungerande välfärdsstruktur på plats ökar chansen att de faktiskt vill bosätta sig där. Det finns alltså mycket att vinna på att tänka som Sollefteå kommun gör och att göra vad man kan för att behålla viktiga välfärdsfunktioner. Det stärker Sollefteå kommun, och det stärker hela Västernorrland.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.