Mirja Räihä

Fru talman! Det är klart att man behöver förstärka uppföljningen av minoritetspolitiken. Men i ett läge där samtliga grupper är emot det förslag som Kulturdepartementet lade fram på samrådet låter det lite magstarkt att man ska titta på det.

MUCF har fått göra en egen utredning om flytten av minoritetsfrågor till myndigheten. Dess svar är att man varken kan frågorna eller har kompetens när det gäller minoritetslagstiftning.

Minoritetsgrupperna själva beskriver situationen som att hela havet stormar och vill åtminstone invänta Riksrevisionens rapport om effektiviteten i minoritetsarbetet i Sverige. Den kommer i början av sommaren och kan bli vägledande när det gäller organiseringen av minoritetsarbetet och hur det bäst ska följas upp.

Hela havet stormar är rätt uttryck för hur även jag upplever regeringens minoritetspolitik efter alla kontakter med minoritetsgrupperna som jag haft nu.

Det som har hänt hittills och som upplevs som väldigt svårt är neddragning av medel till språkcentrumen, neddragning av medel till länsstyrelsernas arbete med stöttning av kommuner och regioner när det gäller förskola och äldreomsorg i förvaltningskommunerna och neddragning av medel till riksorganisationer. Ett exempel är Sverigefinländarnas delegation, vars anslag har minskats med 44 procent i årets budget.

Vidare är det indragna medel till det samnordiska språkcentret för samiska, Sámi Giellagáldu. På det sättet tvingas Sametinget finansiera den delen och avstå från andra samiska kultursatsningar. Därtill är regeringens syn på konsultationslagen när det gäller den samiska befolkningen och deras rätt till samråd i frågor som berör dem något bristfällig. Det finns nu en anmälan till konstitutionsutskottet.

Regeringen har också utsett en utredare som jämför samer med frimärkssamlare och tornedalingar med bandyintresserade när det gäller deras intresse av att finnas tillgängliga i arbetet med framtagandet av en kulturkanon. Dessa betraktelser görs dessvärre i offentlighetens ljus, så det är verkligen hela havet stormar samtidigt som olika organisationer försöker hitta ett sätt att vara verksamma i en mycket osäker tid.

Jag har till och med fått motta mejl från något som jag inte ens visste fanns, Förbundet Skogsfinnars Intressen i Sverige, som är starkt emot att placera uppföljningsfrågorna hos MUCF.

Jag ställde två enkla frågor i min interpellation: Vad är anledningen till ett byte av uppföljande myndighet? Och tänker kulturministern fullfölja planen trots motståndet från de nationella minoriteterna?

Motståndet är verkligen massivt när 22 organisationer försöker sätta ned foten. Och som sagt fick jag mejl även från skogsfinnarnas förbund.

Fru talman! Kulturministern har svarat på frågan om anledningen men fortfarande inte på frågan om regeringen är beredd att köra över 22 minoritetsorganisationer.

Man kan ställa ytterligare en fråga: Är regeringen beredd att, innan man fattar beslut, invänta Riksrevisionens rapport om effektiviteten i minoritetsarbetet?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka kulturministern för svaret, även om det var rätt knapphändigt.

Det är sant att det finns en utredning som tillsattes av den förra regeringen och som bland annat handlar om vilken myndighet som ska vara uppföljande myndighet i stället för Länsstyrelsen Stockholm.

Det behöver sägas att utredaren föreslår att Isof ska vara uppföljande myndighet. Med tanke på det ansvar som Isof har haft, med språkcentrum för fyra av fem minoritetsspråk, kan man tro att utredarens förslag skulle kunna förbättra uppföljningsarbetet. Isof kan alltså låta rätt, men de som deltog i samrådet såg risker med det – risker som hänger ihop med årets budget.

De som deltog i samrådet ansåg att det inte är läge för detta just nu eftersom anslagen till Isof dröjde och i slutändan minskade. Anslagen är inte heller permanenta. En stor del av personalen varslades om uppsägning på grund av arbetsbrist, och Isof tvingades även säga upp medarbetare.

Regeringen verkar inte vilja följa upp utredningen, utan man föreslog att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ska vara uppföljande myndighet för minoritetspolitiken. Samtliga 22 minoritetsorganisationer var emot detta förslag.

Det är sant att departementet har haft samråd med minoritetsgruppernas företrädare. Det hölls den 26 mars i år, och 22 organisationer från de fem minoritetsgrupperna deltog i samrådet. Frågan som behandlades var att byta uppföljande myndighet från Länsstyrelsen Stockholm till MUCF i Växjö.

Fru talman! Samrådet var enhälligt emot flytt av myndighetsansvar. Deltagarna ansåg att MUCF inte kommer att kunna vara den motor som långsiktigt kan driva frågorna eller utveckla minoritetspolitiken. Deltagarna hade svårt att tro att myndigheten kommer att kunna följa upp minoriteternas rättigheter när det gäller både social- och skollagstiftningen.

Samtidigt uttryckte man att Länsstyrelsen Stockholm har utvecklats som uppföljande myndighet och nu förstår minoriteternas behov mycket bättre.

Deltagarna i samrådet kritiserade förslaget hårt. Regeringen fick kritik för att vilja diskutera organisation trots att den inte har en strukturerad minoritetspolitik och inte heller mål för politiken. Det var, som en deltagare uttryckte det, fel frågor i fel ordning.

Statssekreteraren som var på plats försäkrade att Kulturdepartementet kommer att ta med sig synpunkterna. Men när sista bilden i presentationen kom upp efter en lång diskussion stod det på den: Nästa steg – uppdrag till MUCF och länsstyrelsen att förbereda flytten. Här kände samtliga minoritetsgrupper givetvis att de löper risk att bli fullständigt överkörda.

Kulturministern har svarat på frågan om vad anledningen är. Jag förstår att utredningen som tillsattes av den förra regeringen är en viktig del i den här diskussionen och ett svar på vad anledningen är.

Däremot har jag inte fått svar på min andra fråga, den som de nationella minoriteterna behöver få svar på: Tänker ministern köra över samtliga minoritetsorganisationer och ge uppdraget till MUCF?

Fru talman! Jag tänker för min del uppehålla mig vid minoritetspolitiken i Sverige.

Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken, så att de hålls levande. Minoritetslagen fyller 25 år i dag.

Konstitutionsutskottets betänkande innehåller många motioner med syftet att stärka minoritetspolitiken i Sverige. Ändå har regeringen försvagat stora delar av minoritetspolitiken. Motionerna handlar om stöd till organisationer, urfolksstatus, språksatsningar med mera. Jag yrkar bifall till reservation 15 under punkt 12, reservation 18 under punkt 15 och reservation 29 under punkt 21.

Under den här veckan har vi firat 250 år av judiskt liv i Sverige. Firandet är en markering av det beslut som fattades av Gustav III 1775 om att de med judisk tro inte längre skulle tvingas konvertera till kristendom.

Det är bra att regeringen förstärker arbetet med att skydda judiskt liv i Sverige. Den förstärkningen är nödvändig utifrån att antisemitismen verkar vara rätt omöjlig att utrota i Sverige och i Europa. Målet för vårt uppdrag i riksdagen måste vara att antisemitismen aldrig ska låtas frodas och inte ska få fortsätta växa i vårt land.

Den judiska minoriteten är på ett särskilt sätt utsatt för hat och hot från extrema grupper av olika slag. Ett fortsatt arbete för att stärka säkerheten kring judiska institutioner och för att öka tryggheten för judar i Sverige är nödvändigt. Polisen bör ha ett särskilt uppdrag att stärka säkerheten kring utsatta arrangemang och institutioner.

Vi är nog rätt eniga i den här kammaren om att det arbete som görs är bra. Men sedan kommer resten, som vi socialdemokrater inte tycker har varit så bra. Alla minoriteter får nämligen minskade resurser för att fortsätta med sitt viktiga arbete. De försämringar som har skett i budgeten för 2025 är rätt många.

Institutet för språk och folkminnen respektive Sametinget har i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald. De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara centrala aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet hos dessa minoriteter. Genom att ge dem möjlighet att arbeta långsiktigt och stabilt säkerställs att deras värdefulla arbete kan fortsätta.

Språkcentrumens arbete för att revitalisera och bevara minoritetsspråk är inte ett projektarbete som pågår under några år utan ett långsiktigt arbete. Här drog dock regeringen ned anslagen från 38 miljoner till 8,5 miljoner i årets budget. Konsekvensen blev att Isof i juni 2024 varslade all personal om uppsägning på grund av arbetsbrist och fick lov att verkställa uppsägningar i december 2024. Detta var inte en förstärkning av minoritetsarbetet.

Fru talman! Visserligen ökade generositeten från regeringen i regleringsbrevet. I det fördelades medel från länsstyrelser till språkcentrumen, så att den totala potten blev 28 miljoner kronor. Det är dock fortfarande för lite medel, och det är mindre än den summa som vi socialdemokrater har i vår budgetmotion. Där fortsätter vi att föreslå 38 miljoner, vilket vi anser är en rimlig summa. Vi anser också att anslagen måste permanentas, så att språkcentrumen kan bygga upp sin verksamhet. Finansieringen bör verkligen fortsätta för samtliga fem språkcentrum.

Regleringsbrevets innehåll innebär också att länsstyrelserna får mindre medel för att stödja förvaltningskommunerna när det gäller både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk. Enligt lagen är de här kommunerna tvungna att kunna ordna både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk.

Utöver detta blev konsekvensen att en del riksorganisationer för minoritetsgrupper blev av med stora delar av sina anslag. Ett exempel är Sverigefinländarnas delegation, som förlorade 44 procent av de anslag de får för att kunna fungera som paraplyorganisation.

Fru talman! En sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade redan i slutet av 2023 över sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett gediget arbete som tydligt visar på det förtryck den svenska staten utsatte tornedalingar för med språklig, religiös och kulturell assimilation som syfte. Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Remisssvar kom in fram till april 2024. Givetvis har det kommit ett antal remisssvar. Men väldigt lite har beslutats av regeringen om hur detta arbete ska kunna gå vidare.

Konsekvensen har blivit att meänkieli minskat i användning. Jag kommer ihåg att när jag som tonåring åkte till Haparanda pratade alla i alla affärer meänkieli. Nu får man leta efter människor som pratar det språket. Då har språket inte förts vidare till nästa generation annat än i en mycket begränsad utsträckning.

I kommissionens slutbetänkande konstateras att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar för att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken och att denna gottgörelse och försoning behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.

Regeringen har nu gett Forum för levande historia i uppdrag att ta fram en populärversion av Sannings- och försoningskommissionens arbete. Det välkomnar förstås vi socialdemokrater. Men regeringen behöver fortsätta att ta till sig kommissionens utredning och i första hand erkänna de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten och också överväga andra förslag från utredningen. Jag kan här berätta att Svenska kyrkan har erkänt hur den har förtryckt tornedalingar. Men man väntar fortfarande på svar från staten.

Fru talman! Älvdalska har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald. Trots det klassas älvdalskan som dialekt.

Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige. Vidare är det flera experter som har uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status.

Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Fru talman! Resursbiblioteken utgör en viktig resurs för att återta och bevara språk. Många gånger dör minoritetsspråket i tredje generationen. Det ser jag i min egen familj. Då är litteratur ett bra sätt att bevara språket. Resursbiblioteken för minoritetsspråk gör ett fantastiskt arbete med att serva alla kommuner, skolor och andra institutioner med bokpaket och litteratur för läsecirklar i hela landet.

Även samråden med minoritetsgrupper är viktiga i sammanhanget. Konsultationslagen för samråd med samer är viktig och behöver användas på ett sätt som beskrivs i förarbeten för lagen. Samråd ska genomföras i god tid innan regeringen fattar beslut, och detta ska genomföras i god anda präglad av uppriktighet och ärlighet.

Det är viktigt att lyssna på minoritetsgrupperna. Det som är aktuellt just nu är byte av uppföljande myndighet för minoritetspolitiken. Utredaren som har utrett ett eventuellt byte föreslår ett byte från Länsstyrelsen i Stockholms län till just Isof. Men av någon dunkel anledning föreslår regeringen MUCF i Växjö. Det är en myndighet som inte har kompetens för minoritetsfrågorna. De säger själva: Vi har inte kompetens, men vi är lite nyfikna. Alla minoriteter är emot den förändringen.

Avslutningsvis: Vissa delar av minoritetspolitiken förstärks i budgeten. Det är sant. Men regeringen har även gått rätt hårt åt andra delar av minoritetspolitiken.

Fru talman! Jag beklagade inte att regleringsbrevet kom så sent - jag har full förståelse för kammarens arbete och att budgeten måste vara klar först. Men jag beklagar att kulturministern tar pengar från länsstyrelsernas arbete i förvaltningskommunerna med förskola, äldreomsorg och kommunal information på minoritetsspråk. Man tar de pengarna för att förstärka språkcentrumen. Det är detta jag beklagar. Man tar med ena handen för att ge med den andra.

Då får vi ju problem på annat håll i stället. Det blir väldigt svårt att arbeta med minoritetsspråk i förskolan och att ge äldreomsorg på minoritetsspråk i kommunerna, något som faktiskt är ett måste i förvaltningskommuner. Det är precis detta som kulturministerns partikamrat i Skellefteå påpekar i en debattartikel i Dagens Arbete i dag. Jag rekommenderar att kulturministern läser den. Jag tyckte att den var väldigt bra.

Jag kan konstatera att jag inte har fått svar på mina frågor, framför allt när det gäller detta med att utvärdera konsekvenserna. Jag är facklig företrädare och har jobbar fackligt hela mitt liv. Det första jag alltid kräver är en konsekvensbeskrivning och en riskanalys. Båda två fattas i regeringens politik när det handlar om minoriteter.

Jag vädjar till kulturministern att ta upp frågan om konsekvenserna i de samråd som kulturministern ändå har med samtliga minoritetsgrupper.

(forts. § 8)

Fru talman! Interpellationen handlar om Sámi Giellagáldu, men jag anser att det måste sättas in i samma sammanhang som regeringens minoritetspolitik just nu.

Jag har haft flera interpellationsdebatter med kulturministern om regeringens politik för de nationella minoriteterna och har fått till svar antingen att den här regeringen prioriterar minoritetsfrågor eller att ledamoten kommer att bli glad när regleringsbrevet kommer. Det senare har handlat om just finansieringen av språkcentrumet.

Men låt oss titta på vad som hänt hittills. Budgetramen för minoritetsfrågor har minskats med sammanlagt 50 miljoner, från 207 miljoner till 157 miljoner. Det kan låta som lite pengar, som kaffepengar, i statens stora budget. Men i just de här verksamheterna kommer minskningen på 50 miljoner att få otroligt stora konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anslaget till språkcentrumen drogs ned från sammanlagt 38 miljoner förra året till 8,5 miljoner. All personal varslades i juni på grund av arbetsbrist, och i december började man verkställa uppsägningarna på språkcentrumen. Chefen för språkcentrumen för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib har redan gått vidare till nya utmaningar. Det är inte så konstigt; är verksamheten så svajig går man.

Men, fru talman, nu görs det i regleringsbrevet, som skulle göra mig så glad, en omfördelning av medel till minoritetsfrågor. Omfördelningen innebär att kulturministern tar med ena handen och ger med den andra. De som nu drabbas är länsstyrelserna, som måste ge av sina medel för att språkcentrumen ska fungera åtminstone drägligt. Detta innebär i sin tur att stödet till förvaltningskommunerna minskar. Och, fru talman, den operativa minoritetspolitiken bedrivs just i kommuner och regioner. Regleringsbrevet gör mig i så fall absolut inte glad.

När det gäller den operativa minoritetspolitiken i förvaltningskommunerna kommer det att vara svårt för länsstyrelserna att stötta upp, i synnerhet i småkommunerna. Jag kan nämna att i SKR:s tidning Dagens Samhälle vänder sig till och med kulturministerns egen partikamrat mot dessa minskningar i statens budget. Man menar att de påverkar kommunens möjlighet till minoritetsarbete på ett väldigt menligt sätt.

Om man sammanfattar den förda politiken, fru talman, är den krassa verkligheten att regeringen nog har rätt svårt att få ihop detta. Språkcentrumen får fortfarande 10 miljoner mindre per år än de föregående åren. Man kan nämna att Sametinget fick 11 miljoner förra året för att driva språkcentrum. Förvaltningskommunerna får mindre pengar för att arbeta med de operativa åtgärderna och försäkra sig om att förskolan och äldreomsorgen på minoritetsspråk kan utvecklas. Detta är ett kommunalt uppdrag som man måste ta sig an i varje kommun.

Denna interpellation handlar om det gemensamma språkcentrumet för samiska. Men ministern resonerar i sitt svar även kring annat än just det samiska språkcentrumet, och jag anser att även de frågorna måste sättas i sitt sammanhang, nämligen minoritetspolitik. En minskning med 50 miljoner kronor kommer inte att gå obemärkt förbi.

Jag har två frågor till kulturministern som jag tänkte ta upp nu. Kommer kulturministern att göra en utvärdering av konsekvenserna för de nationella minoriteterna i ett kommande samråd med minoritetsgrupperna? Och är kulturministern beredd att prioritera nationella minoriteter på riktigt och inte bara på papperet?

Herr talman! Så här skriver Marlen Eskander i sitt mejl till Kulturdepartementet: "Detta beslut har inte varit enkelt, men efter noggrant övervägande anser jag att det är det rätta steget att ta. Orsaken till att jag lämnar uppdraget är av principiella skäl. En av de största utmaningarna, under hela arbetets process, har varit de svårigheter som uppstår när direktivet från regeringen har frångåtts."

Det handlar alltså inte bara om det som hände, utan det handlar också om att direktiven har frångåtts under en längre tid. Därtill har även en sekreterare lämnat utredningen, och det är ju väldigt olyckligt att det händer. Är det så att hänvisningen till att direktivet inte har följts handlar om just behandlingen av och den uteblivna dialogen med minoritetsgrupperna?

Givetvis är det så att man har svarat från Kulturdepartementet att man tycker att det är väldigt olyckligt. Jag kan väl fortsätta fråga, även om ministern nu äntligen har svarat på frågor som huruvida man har haft samtal med utredaren. Ja, man har haft samtal med utredaren; dock var det statssekreteraren som hade det. Men hur tänker man fortsätta att bygga upp förtroendet mellan minoritetsgrupper och Kulturdepartementet? Det är liksom ett måste, för det är ändå så att utredaren någonstans är en representant utsedd av regeringen. Det är regeringen som tillsätter utredaren, och det är regeringen som avsätter en utredare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är övertygad om att det finns människor som följer den här debatten, för det här är av mycket stort intresse för samtliga som ingår i en nationell minoritetsgrupp. De väntar givetvis på att få svar. Är det lönt att gå till nästa möte när man blir kallad? Jag tror faktiskt att det är den frågan man ställer sig som representant för de här grupperna.

Herr talman! Det är väl jättebra att ministerns statssekreterare har haft detta samtal. Jag har dock en fundering kring detta. Här inleder man alltså relationen till minoritetsgruppernas företrädare med att säga: Jag vill egentligen inte prata med er, men jag måste. Sedan har statssekreteraren ett möte med samma utredare och säger: Du måste. Hur tror då ministern att någon tillit kommer att byggas upp mellan utredaren och minoritetsgrupperna? Jag tror att det blir rätt svårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att det är många från minoritetsgrupperna som lyssnar på den här debatten. De kan uppleva det som att nu har man tagit honom i örat, så nu kommer det att bli bra. Tilliten är dock borta.

Jag tillhör själv en minoritetsgrupp. Jag kom hit 1976 som 17-årig arbetskraftsinvandrare till Marabou. Det var min väg till riksdagen. Den finska gruppen har funnits här åtminstone sedan 1600-talet och svedjefinnarna. Det finns till och med en nationalrätt i Värmland, herr talman, som är finsk från början. Den heter nävgröt. Judarna har alltid funnits här, och naturligtvis urfolket samerna och romerna. Minoritetsgrupperna har en lång kulturhistoria i Sverige, mycket längre än just min minoritetsgrupps historia.

Det är anledningen till att det känns i hela hjärtat att bli behandlad på det sätt som man här blev behandlad: Jag pratar lika gärna med frimärkssamlare eller bandyälskare som med samer och tornedalingar! Här ligger min rädsla.

Jag vet att ministern har fått en skrivelse från minoritetsgrupperna. Jag hoppas att de har fått svar på den.

Jag håller fullständigt med om att man ska värna armlängds avstånd. Den här debatten handlar egentligen inte om att blanda sig i utredningsarbetet utan om att en regeringens utredare har betett sig fruktansvärt klumpigt gentemot de grupper som var kallade till detta möte. Det är det jag pratar om, inte om att blanda sig i utredningen. Det gör jag absolut inte. Jag värnar om den dialog som minoritetsgrupperna ska ha och som nu lite grann är skjuten i sank.

En fortsatt fråga är givetvis: Hur kan Kulturdepartementet försöka bygga tillbaka tilliten mellan utredningen och de nationella minoriteterna? Hur kan man ta emot tips om att det finns en samisk konstnär som har designat rosa bandet i år eller om att det finns en finsk tangoorkester som har spelat för fulla hus i 20 år med lika många svenskar som finnar i publiken? Utredaren behöver få reda på sådana saker snarare än att prata om bandy och frimärkssamlande. Att bygga tillit är viktigt.

Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret! Jag hade kanske ändå önskat ett lite utförligare svar.

För två veckor sedan öppnade jag Dagens Nyheter till mitt morgonkaffe. Jag måste säga att jag satte kaffet i halsen, och kulturkanon blev den morgonen en annan sorts kulturkanon. Det handlar givetvis om den stora intervju man gjorde med regeringens utredare.

Minoritetslagen anger med all tydlighet att de nationella minoriteterna ska ha möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. En svensk kulturkanon har givetvis en påverkan på alla de fem nationella minoriteterna. Minoritetsgruppernas företrädare har också stor kunskap om kulturer som länge har funnits i Sverige, så denna dialog är mycket viktig.

Minoritetslagen fyller 25 år nästa år, och den kommer att firas. Bland annat kommer Dagens Nyheter i januari att ha en hel bilaga för att påminna om detta. Det handlar om att Sverige ratificerade minoritetsspråkskonventionen för 24 år sedan.

I direktivet från regeringen för kulturkanon står att kommittén som tar fram en sådan ska ha dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Nu var de nationella minoriteterna inbjudna till rundabordssamtal, men den av regeringen utsedda utredaren informerade då representanterna att han gör detta för att det står i direktivet, inte för att han själv vill. Han skulle inte heller ha gjort det annars. Vidare berättade han för gruppen att han var mer intresserad av att diskutera med intelligenta individer än med representanter för olika intressen.

Han var inte heller intresserad av en kanon som ger full representativitet till alla olika grupper. Men det är ju inte heller det minoritetsrepresentanterna är ute efter. De är ute efter dialog och behöver kanske inte sitta i någon expertgrupp eller något sådant. Däremot har de en kunskap om minoritetskulturer som det hade varit väldigt viktigt att kunna diskutera.

Det blir än värre i den långa intervju som Dagens Nyheter gjorde. Enligt intervjun med utredaren har alla samma möjligheter - från samer till frimärkssamlare eller från tornedalingar till bandyintresserade. Han anser också att minoritetspolitiken borde avskaffas och att alltihop kunde läggas ned. Nationella minoriteter har enligt utredaren ingen specialstatus i relation till andra människor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt har kulturministern i flera debatter med mig sagt att regeringen prioriterar minoritetspolitiken. Hur man än vänder och vrider på detta är det regeringen som tillsätter en utredare, och hen blir på det sättet också en representant för regeringen. Då kan man inte vara en fullständigt fri själ i sitt arbete.

Det sätt som minoritetsgrupperna nu blev bemötta på får många att tro att det är regeringens syn på minoriteterna som genomsyrar utredningen och att det är den synen som framkommer i intervjun. Mötet som minoritetsgruppernas företrädare blev inbjudna till är dock inte i samklang med vare sig lagen eller Europarådets konvention om skydd för de nationella minoriteterna.

Min fråga till kulturministern - som faktiskt svarade på ett mer utförligt sätt under frågestunden än i interpellationssvaret - är därför fortfarande: Avser ministern att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna? Eller har ministern kanske redan gjort det?

Herr talman! Min fråga går till kulturminister Parisa Liljestrand, och det är en fråga som vi faktiskt har diskuterat ett par gånger tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

De nationella minoritetsspråken och minoritetskulturerna måste bevaras, utvecklas och föras över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald.

De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara viktiga och uppskattade aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet. Nu har regeringen presenterat en budget som innebär en kraftig nedskärning av finansieringen: från 28 miljoner kronor till språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib och 11 miljoner till samiska språkcentrum ska språkcentrumen nu dela på 8,5 miljoner kronor. Ibland används ordet "slakt" i budgetsammanhang, och sällan har det varit mer befogat än den här gången. Det här innebär i praktiken att språkcentrum måste läggas ned.

Min fråga till kulturministern är: Hur tänker kulturministern och regeringen säkerställa att det viktiga arbetet med att bevara våra minoritetsspråk kan fortsätta och inte tappa kraft? Hur tänker ministern följa upp att det här är prioriterade frågor för regeringen?

Fru talman! Det framgår av ärendet att det är Valmyndigheten som har begärt hos regeringen att reglerna och bestämmelser ska förtydligas när det gäller val till Sametinget. Enligt Valmyndigheten är de nuvarande reglerna otydliga eller ofullständiga, vilket försvårar arbetet för valadministrationen och skapar osäkerhet för både röstberättigade och de partier, grupper och liknande sammanslutningar som ställer upp i valet.

Propositionen innehåller förslag som syftar till att åtgärda detta samt att göra bestämmelserna om val till Sametinget mer lika bestämmelserna i vallagen, den lag som gäller för alla övriga val.

Ändringarna i sametingslagen avser val till Sametinget och syftar till att göra reglerna tydligare. De innebär bland annat att det införs ett skydd för beteckningar som liknar skyddet för partibeteckningar i allmänna val samt att reglerna om anmälan och registrering inför val samt bestämmelserna om röstning och röstmottagning, vallokaler, rösträkning och mandatfördelning vid sametingsval förtydligas. Genom ändringarna blir det mer likt kyrkoval, allmänna val etcetera.

Ändringarna innebär också att det införs mer detaljerade bestämmelser om hur en röst görs i ordning och hur gransknings- och rösträkningsförrättningen ska gå till. Vidare införs det bestämmelser som helt eller i huvudsak motsvarar de bestämmelser som gäller vid allmänna val i fråga om förbud mot propaganda i vallokalen, om tillhandahållandet av valsedlar, om krav på minsta antal röstmottagare samt utbildning av dessa, om vallokalernas tillgänglighet och om hur rösträkningen ska gå till.

Val till Sametinget hålls den tredje söndagen i maj vart fjärde år, vilket innebär att nästa val äger rum den 18 maj 2025. De samer som är upptagna i röstlängden väljer Sametingets ledamöter genom direkta val. De förändringar som nu föreslås kommer att vara betydligt tydligare och mindre försvårande för att valet ska genomföras.

Fru talman! Detta ärende handlar främst om att harmonisera lagen om val till Sametinget med andra val. Även om vi socialdemokrater inte ansluter oss till det särskilda yttrandet från Vänsterpartiet kan det ändå vara på plats att påminna regeringen och riksdagen om konsultationsskyldigheten gentemot samerna. Precis som när det gäller Regeringskansliets löner är det jättebra att ge ett budskap till dem som ansvarar för detta.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, det vill säga bifall till propositionen om lagen om val till Sametinget.

Fru talman! Jag kommer för min del att uppehålla mig enbart vid det ärende som vi kallar G16 om löneprocessen på Regeringskansliet. Kanhända det beror på ett rent personligt intresse och yrkesbild.

Statsministern blev anmäld till konstitutionsutskottet efter artiklar i Dagens Nyheter då en del opolitiska tjänstemän larmade om att de upplevde att lönerna blev politiserade på Regeringskansliet. Även fackförbundet ST, Statstjänstemannaförbundet, reagerade starkt. Anledningen var att Tidöavtalet hade kommit in i lönedirektiven som exempel, som man sa efteråt, men som uppfattades av de anställda tjänstemännen som lönekriterium.

I anmälan framhålls att det inom den svenska förvaltningen finns en god tradition av åtskillnad mellan politiska och opolitiska tjänstemän där de senare står för oberoende underlag och möjliggör smidiga regeringsskiften oavsett regeringens partipolitiska sammansättning. Enligt en artikel i Dagens Nyheter vittnar opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet om att den årliga lönerevisionen fått inslag av vad som man skulle kunna kalla för en politisering.

Det anges att det av lönedirektiv inom Regeringskansliet framkommer att man avser att prioritera personer som särskilt arbetar med att genomdriva Tidöavtalet. En tjänsteman har till och med fått besked om att högre lönepåslag inte är att vänta på grund av att tjänstemannen inte arbetar med Tidöavtalets prioriteringar. I anmälan begärs att utskottet granskar om styrningen är i enlighet med gällande regelverk.

Detta ärende har man verkligen granskat på väldigt många olika sätt. Efter anmälan har utskottet skickat frågor till Regeringskansliet om hur detta kunde ske, och utskottet har haft utfrågning med både förvaltningsdirektören och statsministern. Därtill har en skriftlig fråga besvarats av civilministern, och även en interpellation har besvarats av civilministern. I de båda fallen anför civilministern att årets lönedirektiv prioriterar, liksom tidigare år, skickliga medarbetare i Regeringskansliet som har presterat väl och åstadkommit efterfrågade resultat inom alla verksamhetsområden. Det är viktigt att det gäller alla verksamhetsområden.

Fru talman! Enligt utskottet är det av grundläggande betydelse att lönedirektiven i Regeringskansliet inte kan misstänkas inbegripa kriterier av partipolitiskt slag. Tidöavtalet eller tidigare avtal, såsom Januariavtalet, borde inte kunna vara ett kriterium för lönesättning.

Lönedirektivet är ett rent arbetsgivardirektiv. Men det behöver givetvis återspeglas i lönekriterierna. Det gäller i synnerhet när lönerna sätts i lönesättande samtal individuellt med varje person. Då är det än viktigare att det finns tydlighet och att varje tjänsteman på Regeringskansliet vet vad som krävs av hen och att inga missförstånd uppstår.

Den nuvarande ordningen är att det är förvaltningschefen som ansvarar för arbetsgivarpolitiken, och utskottet säger att det också bör gälla framöver. Förvaltningschefen framhöll dock vid utfrågningen att lönedirektiven blev otydligt formulerade genom det aktuella tillägget och att processen hade kunnat hanteras bättre, eller, om man upprepar vad förvaltningschefen sa, att processen fallerade.

I Regeringskansliets lönedirektiv anges bland annat att lönebildningen och lönesättningen ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt. Vidare anges att lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och krav som är förenade med arbetsuppgifterna. Skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen påverkar också lönen.

När utskottets ordförande började debatten i morse sa hon att ord är viktiga. Då kommer vi till hur lönedirektivet var formulerat från början. Det står så här om när man tänker prioritera skickliga medarbetare: Arbetsgivaren avser i detta särskilt uppmärksamma skickliga medarbetare som arbetar inom delar av Regeringskansliet där kompetensförsörjningen bedöms som särskilt viktig för att uppnå verksamhetens mål och krav och för att biträda regeringen i genomförandet av sina politiska prioriteringar som de kommer till uttryck i regeringsförklaringen och Tidöavtalet. Det kanske hade varit bra om det stått "såsom" eller "till exempel". Då hade det blivit tydligt att det är exempel. Som texten var i direktivet var det inte tydligt.

Enligt utskottet är det av grundläggande betydelse att lönedirektiven i Regeringskansliet inte kan misstänkas inbegripa kriterier av partipolitiskt slag. Den nuvarande ordningen är, som jag sa tidigare, att det är förvaltningschefen som ansvarar för arbetsgivarpolitiken. Det måste även gälla framöver.

Förvaltningschefen framhöll vid utfrågningen att lönedirektiven var otydligt formulerade genom det aktuella tillägget. Förvaltningschefen framhöll vidare att åtgärder vidtagits inom Regeringskansliet för att förtydliga lönedirektivens syfte och innehåll. Det är bra. Det är väldigt bra att den här debatten har förts. Det kommer att vara en läxa framöver för hur förhandlingsarbetet ska ske även inom Regeringskansliet.

Utskottet noterar också det som anförts av statsministern och civilministern om att det i sammanhanget var olyckligt. Dock är de eventuella brister som påtalats är av sådant slag att det inte ankommer på utskottet att granska dessa vidare. Utskottet har inte funnit att statsministern har agerat på ett olämpligt sätt i detta ärende.

Utskottet anser att det inte behövs något vidare uttalande. Däremot skickar utskottet en hälsning vidare om att även statens löner måste skötas på ett sätt som gör att varje anställd vet vad gom gäller.

Herr talman! I dag ska vi diskutera betänkande KU18 som innehåller alla de motioner om minoritetsfrågor som har kommit in under allmänna motionstiden. Motionerna handlar om judiskt liv i Sverige, urfolksstatus för tornedalingar, nytt valsystem för val till Sametinget och mycket mer. De skiljer sig avsevärt åt från varandra, men jag tror att det beror på de olika nationella minoriteternas olikheter och att problembeskrivningen också är en annan. Nationella minoriteter är verkligen inte en homogen grupp.

Den sverigefinska gruppen håller sig till språket, och problemet handlar om att kommunerna ska kunna erbjuda både förskola och äldreomsorg på finska.

Samerna har däremot problem med näringslivets intrång i det de betraktar som sitt eget, det vill säga mark för renskötsel och jakt- och fiskerättigheter.

Den judiska gruppen får leva med antisemitism, en företeelse som har pågått i århundraden och som vi ständigt behöver arbeta mot. Arbetet mot antisemitism blir aldrig färdigt. Diskussionen måste vara levande hela tiden.

Romsk inkludering handlar väldigt ofta om problem på arbetsmarknaden. Det är helt enkelt svårare för dem att få jobb.

Tornedalingar har också upplevt svåra tider. De har upplevt hur makten har velat ta både deras språk och deras kultur från dem. Tornedalingar utsattes för hård assimileringspolitik under en tid, vilket gjorde att språket höll på att försvinna.

Nu är sanningskommissionen klar med sitt arbete för tornedalingar och med sin rapport Som om vi aldrig funnits - på meänkieli heter den Aivan ko meitä ei olis ollukhaan - som har lämnats till regeringen. Där finns förslag på fortsatt försoningsprocess, synliggörande och egenmakt och hur man kan förverkliga och utöka rättigheterna. Där finns även mål om språkrevitalisering och kulturfrämjande.

Kommissionen lämnar också förslag på vidare utredningar, bland annat om minoritetens status som urfolk. Därför anser vi socialdemokrater att det är bättre att invänta ett förslag från regeringen om en helhet än att yrka bifall till enstaka motioner nu.

Nu återstår givetvis att se hur regeringen kommer att hantera frågorna i rapporten och vilka av förslagen som så småningom hamnar på riksdagens bord.

För minoritetsspråken finns nu fyra språkcentrum på plats: för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Institutet för språk och fornminnen, Isof, är en viktig aktör även om språkcentrumen är nya. Isof har fått i uppdrag att inrätta språkcentrum för de nationella minoritetsspråken. Sedan tidigare ansvarar Sametinget för flera samiska språkcentrum.

Nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk så att de nationella minoritetsspråken kan leva vidare i Sverige. Språkcentrum har inrättats för finska i Uppsala, för jiddisch i Stockholm, för meänkieli i Kiruna och Övertorneå samt för romska i Stockholm. Språkcentrumen har påbörjat sin verksamhet och tog fram de första verksamhetsplanerna under 2023.

Herr talman! Att revitalisera och behålla språk handlar om ett långsiktigt arbete. Det är inte ett projekt under bara några år. Om jag får lämna ett önskemål är det givetvis att stödet både till språkcentrumen och till de resursbibliotek som finns för de nationella minoritetsspråken permanentas. Konsekvensen är nämligen just nu att samtliga språkcentrum i juni måste varsla sina anställda om uppsägning på grund av arbetsbrist då de inte vet om verksamheten kommer att få fortsätta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Minoritetsfrågor

Herr talman! Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Minoritetspolitik är viktigt men likväl anser vi socialdemokrater att motionerna i betänkandet kan avslås. Det finns givetvis en anledning till det. Den förra regeringen gjorde en del förstärkningar som behöver utvärderas. Det finns också utredningar som påbörjades av den förra regeringen men som riksdagen ännu inte har fattat beslut om. Av denna anledning behöver vi vänta på vilka resultat som kommer fram.

Regeringen fattade i juni 2022 beslut om ett särskilt åtgärdsprogram för arbetet mot antisemitism. Programmet syftar till att komplettera den nationella planen mot rasism och alla former av fientlighet och hatbrott. Programmet innehåller åtgärder för perioden 2022-2024 och ligger i linje med EU:s handlingsplan mot rasism.

I juni 2022 gav regeringen dessutom en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag om en nationell strategi för stärkande av judiskt liv i Sverige med fokus på överföringen av judisk kultur och jiddisch till yngre och framtida generationer.

I november 2021 beslutade regeringen att inrätta en kommitté i form av en sanningskommission för det samiska folket, vilken ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv. Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter samt lämna förslag på åtgärder. Uppdraget ska slutredovisas i december 2025.

Samtidigt pågår Renmarkskommitténs arbete där en delrapport förväntas i augusti. Kommittén har i uppdrag att analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske.

Statskontoret har även utfört en genomlysning av Sametinget på uppdrag av regeringen och utifrån de analyserna också föreslagit åtgärder.

Allt detta är givetvis sådant som riksdagen senare får hantera.

Herr talman! När vi debatterade minoritetsfrågor förra året sa jag följande: "När man läser betänkandet om minoritetsfrågor inser man att riksdagen kommer att få flera ärenden om dessa frågor på sitt bord de närmaste åren. Förhoppningsvis är det förslag som stärker nationella minoriteter. - - - Behovet att få kombinera sitt eget språk och sin egen kultur . är viktigt för oss. Det är inte enbart viktigt för oss som lever här och nu; det är nog än viktigare för kommande generationer att språket och kulturen får leva vidare."

Det man nu behöver göra är att ta ett helhetsgrepp om minoritetspolitiken framöver. Jag ser fram emot att kunna göra det när väl alla utredningar lagts på riksdagens bord.

Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 18.

Fru talman! Senast konstitutionsutskottet debatterade justitieombudsmännens ämbetsberättelse var faktiskt för ett och ett halvt år sedan. Den utredning som har gjorts av ämbetet har slutförts, och en av förändringarna är just att rapporten nu kommer på våren i stället för på hösten.

Fru talman! JO har ett fortsatt stort antal ärenden som inkommer till myndigheten. Ökningen handlade förra året främst om anmälningar som gällde Försäkringskassan, Kriminalvården, polisen och utlänningsärenden. Även sjukvården står för att stort antal anmälningar, och då främst anmälningar som handlar om felbehandlingar. Kriminalvården står för ett stort antal anmälningar, men anmälningar när det gäller polisen har minskat.

Det jag fastnade för var Kriminalvården. Av ämbetsberättelsen kan utläsas att häktade personer blir kvar i arresten med restriktioner för länge och att det finns platsbrist på fängelser. Antalet anmälningar gällande Kriminalvården uppgår till 2 100 under 2023, och stabsläget på landets fängelser kan få som konsekvens att anmälningarna ökar ytterligare under 2024.

Problemet med dessa myndigheter är att det inte finns och inte har funnits någon ordinarie tillsyn. Detta gör att medborgarna skickar sina anmälningar direkt till Justitieombudsmannen, och på det sättet blir tillsynen extraordinär. Samtidigt har åtminstone jag sett anmälningar som kanske inte ens borde komma till Justitieombudsmannen, och då talar jag om anmälningar gällande hälso- och sjukvården och felbehandlingar. De anmälningarna kanske borde gå någon annanstans. Jag har ställt mig väldigt frågande till just de anmälningarna. Men det är givetvis så att JO behöver utreda saken om det kommer in en anmälan, även om svaret är att klagomålet inte är JO:s område.

Fru talman! Givetvis har JO försökt att lösa detta, bland annat genom att delegera en del ärenden till byråcheferna. Nu går man vidare med att även rättssakkunniga ska kunna få delegerade ärenden.

Konstitutionsutskottet tar i sitt ställningstagande upp att "en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt extraordinära tillsynsuppdrag på ett ändamålsenligt sätt är att det finns en välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem". Precis detta uttalade sig utskottet om även förra året.

Regeringen har därför gett Statskontoret i uppdrag att göra en översyn av asylprocessen, och det ingår i uppdraget att utreda behovet av en extern tillsynsfunktion eller inspektion på migrationsområdet. Det bereds också ett förslag om att tillsätta en utredning som ska utreda frågor om den offentliga tillsynen av bland annat polisens och Kriminalvårdens områden. Vi socialdemokrater tycker att det är bra att regeringen går vidare med detta.

Fru talman! Nu läggs årets ämbetsberättelse till handlingarna, och vi socialdemokrater yrkar bifall till det förslag som utskottet har lämnat.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera att man har sagt att Socialdemokraterna har orsakat Västmanlands problem. I Region Stockholm har det varit borgerligt styre i 16 år, och där finns ännu större problem. Jag anser inte att vi kan skylla vårdens problem på varandra i talarstolen.

När varslen kommer i regionerna brukar den vanligaste gruppen som förlorar jobbet och kastas ut vara undersköterskorna. Det är enklast att ta undersköterskorna, och det är så det är i Östergötland. Varslen handlar om 900 undersköterskor.

Statsrådet säger att sjuksköterskor måste kunna göra sitt jobb, men den typen av varsel motverkar att sjuksköterskorna kan sköta sina jobb. De arbetsuppgifter som jag gör som undersköterska åläggs någon annan, och det är en sjuksköterska. Det innebär att de med sprutan och medicinkoppen i ena handen får bära bäckenet i andra handen, och sedan får de försöka att rulla ännu fortare med rullskridskorna för att hinna med. Det här hjälper inte situationen.

Vidare säger man att det genomförs lika många operationer. Men då får man säga hur. När Region Stockholm skulle korta operationsköerna gjordes allt på personalens övertid. De opererade på lördagar, söndagar och sena kvällar. Allt gick på övertidskontot. Det var inte gratis. Givetvis riskerades personalens hälsa. Med så mycket övertid som det blev i Stockholm riskerade vi återigen det viktigaste för oss som har jobbat i vården, nämligen patientsäkerheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tackar statsrådet för debatten.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! "Tack, ledamoten, för en mycket viktig fråga! Jag ska göra mitt bästa. Återkom annars och skäll lite på mig!" Detta sa statsrådet i vår förra gemensamma debatt om hälso- och sjukvården.

Jag har en bakgrund med cirka 40 år i den stockholmska hälso- och sjukvården. Jag har varit med om ett antal varsel i vår region, och jag tror mig veta vilka konsekvenserna blir när varslen kommer.

Troligen kommer även dessa varsel att dras tillbaka. Det brukar vara det vanliga. Men då handlar det inte om att sjukvården har bedömt att man trots allt behöver ha kvar 900 medarbetare i Östergötland eller 750 medarbetare i Värmland. Nej, det beror på att redan första dagen varslet läggs börjar alla leta efter nya jobb i omgivningen, och när sex månader har förflutit har lika många personer hunnit sluta som man hade varslat. Då får vi andra tidningsrubriker, och det står att varslet på Karolinska dras tillbaka eller att varslet i Värmland dras tillbaka.

Men fortfarande har ett stort antal anställda försvunnit. Detta påverkar patientsäkerheten, och det påverkar antalet vårdplatser i landet.

Fru talman! Varje varsel på våra sjukhus leder till oro och till en arbetsmiljö som inte håller måttet. När arbetsmiljön inte håller måttet drabbas patienten.

Ett exempel på otrygghet inom sjukvården just nu är Sahlgrenska i Göteborg. Sjukhusdirektören där har en besparingslista på flera hundra punkter, vad jag har förstått. Den har dessutom inte visats för någon, inte ens personalorganisationer. Ingenting har man förhandlat eller samverkat kring.

Där läggs inget varsel, men tanken är att antalet anställda under året ska minska med 2 000 personer. Vårdplatser har redan stängts inom psykiatrin, kvinnosjukvården och infektionssjukvården. Det är dagens fakta när det gäller Sahlgrenska.

Men detta orsakar inte rubriker på samma sätt som orden varsel och uppsägningar. Detta låter nämligen inte lika farligt, och det låter inte lika farligt för patienter.

Jag kan konstatera att varslen ger effekt, inte bara på ekonomin. De ger snarare effekt just på antalet vårdplatser. De riskerar att minska ytterligare när vårdutbildad personal kastas ut från sjukhusen.

Alla behöver förstå vilka konsekvenser och risker varslen för med sig. Jag har en bakgrund i Kommunal. Det första jag frågar arbetsgivaren är: Vilka är riskerna? Hur gör vi handlingsplaner? Vilka blir konsekvenserna?

Men detta gör vi inte i denna kammare. Jag undrar om statsrådet själv har förstått både konsekvenser och risker när det gäller den situation som nu har uppkommit i väldigt många regioner. Ytterst handlar det om patientsäkerhet. Det handlar inte lika mycket om mitt jobb på Karolinska Universitetssjukhuset. Det handlar om hur patienterna kommer att ha det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Vi har debatterat sjukvården åtskilliga gånger i den här kammaren sedan valet. Jag vill citera det statsrådet sa förra gången vi debatterade i mars 2023, för drygt ett år sedan nu:

"Regeringen ger stora tillskott i syfte att öka såväl vårdkapacitet som antalet vårdplatser. Totalt avsätter regeringen 2 miljarder kronor årligen 2023 och de kommande åren framöver i budgetperioden för att öka antalet vårdplatser. Vidare tillförs bland annat förlossningsvården och kvinnors hälsa medel i budgetpropositionen för 2023 på sammanlagt 1,7 miljarder kronor för 2023 och därefter 1,5 miljarder kronor per år för åren därefter. Regeringen stärker också sektorn genom tillskott till de generella statsbidragen med 6 miljarder kronor per år i permanenta satsningar till kommuner och regioner."

Det här är ett citat från interpellationssvaret från statsrådet när vi hade en interpellationsdebatt om de generella statsbidragen. Vidare finns följande i svaret:

"Men det är ändå så att vi behöver fler vårdplatser. Varje gång det ´stasar´ på akuten kan det bero på att hemsjukvården är för svag och att den hade behövt mer medicinsk kompetens eller mer läkarinsatser. Det kan handla om att vi inte har platser på rätt avdelning, för det kanske är utlokalisering som är allra mest sårbart när man inte har rätt kompetens på en avdelning. Men det kan även handla om överbeläggning. Det är många faktorer som gör att det blir kö och att det ´stasar´ i systemet."

Fru talman! Det låter väldigt fint med alla löften, men det som kommer att "stasa" framöver på både akutmottagningar och vårdavdelningar är att 12 av 21 regioner aviserar att man behöver minska personal på grund av det ekonomiska läget.

Region Sörmland varslar 700 anställda. Region Östergötland varslar 900 anställda. Skånes universitetssjukhus varslar 640 anställda. Region Värmland varslar 750 anställda. Region Örebro har anställningsstopp och fyller inte på till exempel vid pensionsavgångar. Det låter snällare än varsel, men i praktiken är det ett varsel.

Jag tror att vi redan när kammaren behandlade min tidigare interpellation diskuterade definitionen av vårdplats. En vårdplats är inte en säng, för sängar finns det i överflöd i det här landet. En vårdplats är en säng, en undersköterska, en sjuksköterska och en läkare. Dessa funktioner stöds av lokalvård som håller reda på de basala hygienrutinerna och ett antal människor i köket som ser till att patienten får näringsriktig mat. Vårdplatsen stöds av fysioterapeuter, kuratorer, dietister etcetera. Så fungerar den svenska hälso- och sjukvården.

Klart är att så som det nu ser ut i regionerna kommer inte antalet vårdplatser att öka. Oavsett om regeringen ökar den statliga styrningen av vården kommer antalet vårdplatser i vårt land att minska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur är det möjligt att tro att man i en situation som denna skulle kunna utöka antalet vårdplatser så att patienter faktiskt får sina behandlingar i rimlig tid? När det handlar om personal, att personalen blir varslad på grund av arbetsbrist, drabbar det först personalen som blir arbetslös. Men i förlängningen är det alltid patienten som drabbas i form av att man hamnar i lång kö, inte får sin operation i tid etcetera.

(Applåder)

Fru talman! Då är inte frågan prioriterad hos regeringen.

För inte så länge sedan debatterade vi Språkcentrum som ett tillfälligt projekt. Nu debatterar vi resursbiblioteken. Även om jag har pratat om Finlandsinstitutets bibliotek tror jag inte att de fyra övriga resursbiblioteken har det mycket bättre.

Man måste komma ihåg hur speciellt uppdraget är. När det kommer vuxna personer in på biblioteken och vill börja läsa på det språk som de delvis har tappat säger de att de behöver böcker på Alfons Åberg-nivå. De kan inte läsa svårare texter. Vi vet att läshastigheten ökar genom att man börjar med det enkla och sedan slutar med det svåra.

Jag har inte själv haft kontakt med Kungliga biblioteket, men Finlandsinstitutets resursbibliotek har givetvis haft den kontakten. Precis som jag har sagt tycker Kungliga biblioteket att resursbiblioteken gör för mycket och att de ska göra mindre så att de kostar mindre pengar.

Jag är inte så säker på att lösningen för Sveriges politik för de nationella minoriteterna är att resursbiblioteken gör mindre. Snarare ska de göra mer. Jag skulle vara nöjd om de 10 miljonerna var utdelade, men det är de inte.

Det är klart att statsrådet inte kan styra, men så pass tydlig borde man vara att man berättar vad man menar med prioritering. Jag tycker inte att Kungliga biblioteket prioriterar det som står i regeringens budget just nu.

Jag tackar för ordet och debatten, och jag tackar för att talmannen orkar med en så sen kväll.

Fru talman! Jag är känd för att inte ge mig så lätt.

Detta svar får man när man mejlar till chefen för Finlandsinstitutets bibliotek: Jag arbetar på deltid på grund av resursbrist. Vänligen notera att svar kan dröja längre än vanligt.

För att rädda resursbiblioteket har hon beslutat att själv gå ned i arbetstid och lön. I min värld låter det inte vettigt att man ska behöva göra det.

I grund och botten handlar frågan om hela uppdragets finansiering och om huruvida 10 miljoner räcker för det arbete som ska genomföras. I detta fall ser man att det finns en stor efterfrågan på och ett stort behov av stöd från både bibliotekssektorn och den sverigefinska minoriteten men att medlen till uppdraget är ganska begränsade.

I sin slutredovisning skriver Kungliga biblioteket att fördelningen av medel förmodligen borde baseras även på efterfrågan men att en ökning av det totala anslaget skulle behövas för att kunna fördela bidrag utifrån efterfrågan. Det får givetvis bli en fråga för nästa budget.

De fortsätter: Ytterligare en aspekt som skiljer resursbiblioteken åt är villkoren för de olika språken i form av olika antal varieteter och att antalet språkbärare skiljer sig åt. Även tillgång till medier på de olika språken ser olika ut. Allt detta sammantaget gör att förutsättningarna för verksamheten skiljer sig åt mellan de olika resursbiblioteken, och fördelningen av medel borde av detta skäl förmodligen baseras på efterfrågan i någon grad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kungliga biblioteket bedömer dock att det i dagsläget inte är möjligt med någon betydande differentiering mellan de olika resursbibliotekens anslag. Det behövs minst en grundfinansiering i nivå med dagens för att kunna bedriva verksamhet vid respektive resursbibliotek.

Detta innebär givetvis att man jämställer samtliga fem resursbibliotek. Alla får lika mycket pengar. Jag kommer att återkomma till hur pass mycket pengar det finns kvar på Kungliga biblioteket.

Finska biblioteket kom igång med resursbiblioteksverksamheten när uppdraget gavs. Då fick man 2,1 miljoner kronor till resursbiblioteksarbetet. I år får man 1,7 miljoner.

KB skriver följande: Ansökan från resursbiblioteket för finska visar på höga ambitioner kring verksamheten. Resursbiblioteket har dock vid flera tillfällen signalerat att det fattas resurser för att bedriva verksamheten som den nu är uppbyggd. Vissa delar är både tidskrävande och utgör en stor del av budget.

Vi har förstått att bokcirkelpaketen som skickas till olika kommuner i landet är både lyckade och populära men samtidigt kostsamma både ekonomiskt och personellt. För att minska arbetsbelastningen och även budgetposten för denna del av verksamheten föreslår vi att resursbiblioteket i stället tar fram ett metodstöd om hur dessa cirklar kan genomföras - det kan ju låta klokt. Stödet kan till exempel innehålla litteraturlistor och stöd för boksamtal etcetera.

Kungliga biblioteket varslar alltså om att man har för avsikt att besluta om mindre tilldelning för 2024. Nu har jag inte läst hela citatet, då tiden tar slut.

Fru talman! Kungliga biblioteket lägger därmed fram ett förslag på en kännbar neddragning av verksamheten på resursbiblioteket. Tyvärr tror biblioteket att detta arbetssätt, att börja dra ned på befintlig verksamhet i stället för att satsa på den verksamhet som visat sig vara behövd och som använts, kan bidra till att minoritetens förtroende för och tillit till Sveriges minoritetspolitiska satsningar skadas.

När man läser KB:s förslag känns det rakt av inte som att regeringen prioriterar minoritetsfrågorna, trots att det är andra gången statsrådet försöker övertyga mig om att det är så. När kommer man att prioritera frågan på riktigt?

Jag har också räknat ut att 5 gånger 1,7 miljoner blir 8,5 miljoner. Det innebär att det finns 1,5 miljoner kvar på Kungliga biblioteket. Varför drar man då ned på stödet när det är så kännbart att förlora 400 000?

Fru talman! Vilken jättepublik vi har, statsrådet. Fantastiskt!

Kungliga biblioteket har, precis som statsrådet säger, sedan 2021 haft i uppdrag att utveckla resursbibliotek för landets nationella minoriteter. Finlandsinstitutets bibliotek är resursbibliotek för det finska språket.

I resursbibliotekens uppdrag ingår bland annat att stödja landets folkbibliotek, skolbibliotek och regionala bibliotek i arbetet med minoritetsspråket, i det här fallet finska. Stödet ska vara främjande och konsultativt. Meningen är att det ska stärka kommunernas biblioteksverksamhet, inte att kommunerna ska få ett minskat ansvar. Resursbiblioteken ska främja medieförsörjning på de nationella minoritetsspråken, och arbetet ska ha ett särskilt fokus på tillgång till litteratur för barn och unga.

Finlandsinstitutets bibliotek är landets enda specialbibliotek när det gäller litteratur på det största av de fem nationella minoritetsspråken. Biblioteket omfattar cirka 20 000 medier, och personalen har specialkunskap inom finsk och sverigefinsk litteratur.

Bibliotekets bokråd sammanställer listor över nyutkommen finskspråkig litteratur för att underlätta bokinköpen för övriga bibliotek i hela landet. Biblioteket har digitala tjänster, med e-bibliotek och streamingtjänsten Cineasterna. Personer som är bosatta i Sverige kan få tillgång till de digitala tjänsterna.

Biblioteket erbjuder finskspråkiga bokpaket för läsecirklar. Paketet innehåller åtta exemplar av samma bok. Dessa paket lånas ut till hela landet.

Bibliotekets böcker och andra medier kan inte beställas till andra bibliotek via fjärrlån. Det finns dock undantag. Det gäller Stockholmsregionen.

Uppdraget är med andra ord omfattande. Finlandsinstitutet arbetar inte bara för Stockholmsregionen utan för hela landet.

Jag är väl medveten om att det är myndigheten som ansvarar för de medel som går till resursbiblioteken. Nu har Kungliga biblioteket dragit ned på finansieringen för Finlandsinstitutets resursbibliotek, från 2,1 miljoner kronor till 1,7 miljoner kronor. Det är en försvinnande liten summa i statens enorma budget men ofantligt mycket för den lilla verksamheten på resursbiblioteket.

Fru talman! I kväll har vi pratat om miljarder. Nu pratar vi om 400 000. Men det är 400 000 som är väldigt viktiga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På biblioteket arbetar sammanlagt fem personer, inklusive chefen för biblioteket. Minskad budget kan innebära neddragning av personalstyrkan eller minskning av verksamheten, det vill säga stödet till hela landet. På Finlandsinstitutet befarar man att det kan bli både och, både neddragning av personal, neddragning av öppettider och neddragning av tjänsterna till hela landet.

Statsrådet säger i sitt svar på interpellationen att regeringen prioriterar resursbiblioteken och därför har budgeterat 10 miljoner till samtliga resursbibliotek och att det framgår av regleringsbrevet till Kungliga biblioteket. Det är dock Kungliga biblioteket som minskar stödet.

Hur kommer det sig att Kungliga biblioteket minskar budgeten med hela 400 000 om frågan är prioriterad för regeringen? Jag förstår att statsrådet inte vill detaljstyra. Men i min värld innebär en prioritering att man försöker bibehålla verksamheten i den form och den omfattning som den har i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Med tanke på min bakgrund är det kanske naturligt att jag alltid har ett visst intresse för minoritetsspråken. Men man kanske kan göra en jämförelse här. Statsrådet säger att det bara är några hundra som talar en del samiska språk. Så kan det vara också i fråga om några av de 200 modersmålsgrupperna. Då behöver det givetvis finnas en plan för det.

Det är i de små språken som språkdöden sker. Om vi uppehåller oss vid samiska ser vi i den senaste rapporten att två av de fem samiska språken håller på att dö helt och hållet. Det finns inga elever över huvud taget i modersmålsundervisningen. Ett av dem är umesamiska. Det var den senaste rapporten från Samiskt språkcentrum tydlig med. Jag tror att det andra samiska språket som håller på att dö är pitesamiska. Då har vi tre samiska språk kvar.

Visst kan en timmes undervisning i minoritetsspråk i veckan vara bättre än ingenting. Men det leder inte till att ett barn lär sig ett språk. Och jag tror knappast att ett barn som har rätt till modersmålsundervisning för att lära sig ett språk och får undervisning en timme i veckan över huvud taget intresserar sig för att stanna kvar efter skolan för att gå på den.

Det blir intressant att se vad utredningen kommer att visa. Resultatet kommer dessutom på Finlands nationaldag. Det blir extremt spännande.

Jag hoppas verkligen att statsrådet inte låter sig brottas ned av Sverigedemokraterna i den här frågan. Vi har nämligen exakt kunskap om vad det partiet vill med modersmålsundervisning i alla andra språk än de nationella minoritetsspråken. Jag är lite rädd för det som kommer efter att utredningen är klar.

(Applåder)