Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det finns en finsk ståuppkomiker som heter Ismo Leikola. Han har en föreställning om det finska språket och om hur enkelt det är att lära sig. Det räcker med två ord: No niin. Alla ska kunna förstå vad det betyder, beroende på hur man säger det. Det är lite för enkelt men ändå rätt roligt.

Språkcentrum för nationella minoritetsspråk har en oerhört viktig roll. Det övergripande uppdraget för språkcentrumen är att tillgodose den aktuella minoritetens behov och rätt att återta språket genom att aktivt främja och stimulera ökad användning av språket, stärka enskildas förutsättningar att bruka och återta språket samt sprida kunskaper om språket och hur det kan revitaliseras. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation.

I juni 2018 fick Isof i uppdrag av regeringen att utreda hur språkcentrum för de nationella minoritetsspråken kan organiseras. En första redovisning lämnades i februari 2019, med förslag på inrättande av språkcentrum för finska och meänkieli. I oktober samma år kom förslag som gällde jiddisch och romska.

I oktober 2021 aviserade regeringen en satsning på nationella minoritetsspråk, och i regleringsbrevet för 2022 fick Isof ett uppdrag som handlade om detta. Nu finns språkcentrumen på plats, och de har antagit de första verksamhetsplanerna. Detta tar ju lång tid.

Herr talman och statsrådet! Minoritetsspråken har genom decennierna hanterats på oerhört olika sätt, och synen på minoritetsspråkens ställning har ändrats. Familjerna ser inte längre ut som förr. Jag kan relatera till mitt eget liv och mina egna barn, som är födda 1979, 1984 och 1986 och som alltså är medelålders män i dag. Då var man ofta gift med en finne. Man pratade finska hemma och överförde språket och kulturen, alltifrån finsk tango till all annan finsk kultur, till sina barn. Det var ett naturligt sätt för barnen att lära sig språket. Förskolan kunde se att barnen utvecklades till tvåspråkiga individer när skolan började.

Dessa barn blev vuxna män, och då trädde de svenska svärdöttrarna in i familjen. Då var det inte riktigt lika lätt längre. Då blev det betydligt svårare att bära fram språket, och därmed kulturen och rötterna, till barnbarnen. Familjerna ser annorlunda ut i dag, och därför är behoven andra.

Det finns givetvis behov av förskolor med inriktning på minoritetsspråk, och det finns behov av äldreomsorg på minoritetsspråk. Om vi blir gamla och drabbas av minnessjukdom tappar vi det inlärda språket och återgår till det språk vi lärde oss först. Här har språkcentrumen en oerhört viktig roll för att stötta kommunernas minoritetssamordnare i arbetet med de frågor som man är skyldig att arbeta med.

Jag har inte krävt i min interpellation att statsrådet nu ska komma med svar om hur mycket medel det kommer att finnas i kommande budgetar, men som det ser ut nu försvårar den nuvarande budgeteringen rekryteringen till språkcentrumen. Språkcentrumen är inte ett projekt på några år, utan det handlar om att långsiktigt arbeta med de frågor som finns i uppdraget för språkcentrumen. Därför skulle ett löfte om att verksamheten ska kunna vara permanent vara välkommet och viktigt för framtiden, framför allt för dem som driver språkcentrumen och för dem som arbetar där.

Kan statsrådet åtminstone börja fundera över hur regeringen ska kunna permanenta verksamheten för språkcentrum, som vi har krävt i två budgetar, för att kunna ge trygghet till samtliga språkcentrum som finns?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en viktig interpellation. Det handlar både om språkcentrumen och den övergripande frågan hur vi ska se till att våra nationella minoritetsspråk får förutsättningar att leva vidare och inte bara bli antika språk utan språk som talas och lever vidare.

Språkcentrumens verksamhet har varit viktig för att både öka kunskapen om och bevara och främja de nationella minoritetsspråken. Låt mig åter påpeka att jag givetvis inte kan föregripa budgetprocessen och ge några pengabesked, men att detta är en viktig verksamhet och att språkcentrumen gör stora insatser för våra nationella minoritetsspråk hoppas jag framgick tydligt av mitt svar.

Låt oss komma ihåg att regeringen även har gjort andra satsningar. Språkcentrumen är en viktig pusselbit, men det har också gjorts andra satsningar för att främja de nationella minoritetsspråken. Det finns ett särskilt handlingsprogram, som utgår från stärkandet av de nationella minoritetsspråken. Regeringen har också vid ett flertal tillfällen förstärkt bidragen till språkrevitalisering, och dessa pengar fördelar Isof.

För bara drygt en vecka sedan meddelade regeringen dessutom att Äldreomsorgslyftet ska kunna användas för att utbilda i våra nationella minoritetsspråk. Jag tror att detta kommer att vara en viktig pusselbit i det ledamoten efterfrågar: Hur ser vi till att familjer får tillgång till det de har rätt till för att kunna tala sitt minoritetsspråk och att äldre människor som tappat sitt andraspråk men har kvar sitt modersmål får möjlighet att göra sig förstådda på det när tanken sviktar?

Jag ser fram emot att detta arbete implementeras och att det också skapas en utbildningskedja, för en sak som jag hör när jag träffar de nationella minoriteterna är att det är svårt att hitta personal som kan tala de nationella minoritetsspråken till förskolor och äldreboenden. Här tror jag att vi har en resa att göra när det gäller att bygga ihop kunskapskedjan hela vägen, även när det kommer till medarbetare som ska jobba inom förskola, skola och äldreomsorg.

Herr talman! Jag delar bilden att det behöver bli möjligt att använda sitt minoritetsspråk i vardagen på fler ställen än i Stockholm. Under min tid som kulturminister har jag haft möjlighet att resa runt i Sverige och träffa våra minoriteter på flera olika sätt och i olika konstellationer.

Det är bara att konstatera att det här är ett bekymmer. Kommunerna, speciellt förvaltningskommunerna, bär ett stort ansvar. Och jag vet att kommunerna sliter med den här uppgiften. Jag är helt säker på att kommunerna vill uppfylla sina åtaganden när det kommer till nationella minoriteter och språken. Men de sliter med frågan om rekrytering, och de sliter med frågan om hur vi ska kunna se till att få ihop en utbildningskedja där vi också får ut medarbetare, personal, lärare och undersköterskor som får med sig denna kompetens.

Det är också därför det är viktigt för regeringen att ta steg i den riktningen, vilket vi nu gör med till exempel Äldreomsorgslyftet. Vi ser till att medlen till det också ska kunna användas i det här syftet.

Också när det kommer till det arbete som har att göra med språkrevitalisering delar jag ledamotens bild av att det är någonting som behöver ske genomgripande och över tid. Det är ingenting som kommer att gå på ett år, fem år eller ens tio år.

Vi måste komma ihåg att våra nationella minoriteter är en del av vårt gemensamma kulturarv. Språken är en del av vårt gemensamma arv. De är en del av vår gemensamma historia i Sverige, och därför bär samhället och framför allt staten ett stort ansvar för att se till att språkrevitaliseringen fungerar och att det går att upprätthålla våra nationella minoritetsspråk över tid.

Sedan är det en annan fråga hur det ska ske och i vilka former. I dag har vi en form för det. Jag kan i dag inte utlova att den formen kommer att bestå. Jag säger inte att den ska det, och jag säger inte att den inte ska det. Jag säger att jag inte kan lämna besked i frågan.

Men det jag kan ge besked om är att den form som finns i dag med språkcentrum, som gör ett fantastiskt jobb, är regeringen väl medveten om. Vi ser fram emot att ta del av de redovisningar och rapporter som nu kommer om hur man har jobbat under det gångna året. Detta ska vi ta med när vi tittar på hur framtiden ska se ut för språkrevitaliseringen för de nationella minoritetsspråken i stort.

Fru talman! Jag vill verkligen börja med att uttrycka tacksamhet gentemot ledamoten för dagens debatt om språkcentrum för de nationella minoritetsspråken. Jag tycker att det här är en genuint viktig fråga, och jag delar engagemanget. Det gläder mig också att ledamoten har detta engagemang i frågan.

Allmänhetens kunskap om Sveriges nationella minoriteter och även om de nationella minoritetsspråken är låg i dag. Det finns också en genuin oro hos språkbärarna för att de nationella minoritetsspråken dör ut på sikt.

Därför känns det väldigt bra att vi har kunnat ha denna debatt i dag och lyfta exempel på hur man kan arbeta för att bevara och främja våra nationella minoritetsspråk. Jag är övertygad om att det är genom den typen av goda exempel vi kommer att kunna höja kunskapen om våra nationella minoritetsspråk men också skapa förutsättningarna för att hålla dem levande.

Även om regeringen i dag inte kan lämna några besked om finansiering i framtiden vill jag återigen understryka regeringens vilja att fortsätta arbeta för det minoritetspolitiska målet och för att bevara och främja våra nationella minoritetsspråk för kommande generationer.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.