Mirja Räihä

Fru talman! Det är återigen dags att debattera Justitieombudsmannens rapport. För min del är det fjärde gången. Vi får se om man återkommer till de här debatterna nästa mandatperiod; det får tiden utvisa.

Konstitutionsutskottet konstaterar att en grundläggande förutsättning för att ombudsmännen ska kunna fullgöra sin extraordinära tillsyn är att det finns en fungerande ordinär tillsyn. Så är det inte just nu. Utskottet vill därför påminna om det tillkännagivande som riksdagen under 2023 riktade till regeringen om att utreda den offentliga tillsynen.

Under 2024 ökade antalet klagomål med 11 procent, vilket då var den största ökningen i myndighetens historia. Under 2025 uppgick ökningen till cirka 32 procent, eller cirka 3 700 klagomål, jämfört med 2024. JO fick hantera 18 000 klagomål under förra året och befarar att man nästa år kommer att uppnå 20 000 klagomål.

Ökningen har skett på bred front, men en särskilt markant ökning noteras när det gäller polisen, de allmänna domstolarna, utbildningsväsendet, utlänningsärenden och socialtjänsten. Flest klagomål rör dock fortfarande Kriminalvården, men antalsmässigt har anmälningarna mest ökat när det gäller polisen. Där hade det kommit in cirka 660 klagomål jämfört med året tidigare, vilket motsvarar en ökning med knappt 50 procent.

Fru talman! Jag har varje år fastnat för just Kriminalvården i stället för enstaka berättelser i rapporten. I februari 2025 publicerades en rapport om förhållandena inom häktesverksamheten, och i maj 2025 offentliggjordes en rapport om förhållandena inom anstaltsverksamheten. Av rapporterna framgår att de intagnas brist på egen tid löpte som en röd tråd genom kartläggningen. Andra riskområden som identifierades var att matchningen av vilka som skulle dela cell uteblev eller var bristfällig och att det överlag inte gjordes någon strukturerad uppföljning.

Den sammanfattande slutsatsen blev att förhållandena på häktena riskerar att medföra att de intagna utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling och att konsekvenserna för de intagna på anstalterna är än allvarligare. Det är dock inte bara riskerna för de intagna som ökar utan även riskerna för kriminalvårdarna, som jobbar i en arbetsmiljö där riskerna ökar markant när situationen är som den är.

Kriminalvården har redovisat att myndigheten till följd av det ansträngda läget tvingas till ett mer omfattande medvetet risktagande när det gäller placeringen av intagna. Trenden är ett ökat antal rapporterade incidenter med våld och hot, både mellan de intagna och mot de anställda.

Då blir det problematiskt att Kriminalvården inte har någon ordinarie tillsyn. Detta gör att de intagna skickar sina anmälningar direkt till JO och att tillsynen på detta sätt blir extraordinär.

Fru talman! Givetvis har JO försökt att lösa detta bland annat genom att delegera en del ärenden till byråcheferna och nu även till rättssakkunniga på myndigheten. Effektiviteten hos myndigheten är stor och det finns planer för ytterligare effektivisering. Givetvis har det nyöppnade kontoret i Göteborg gjort sitt för att effektivisera arbetet.

Konstitutionsutskottet tar i sitt ställningstagande upp följande, och jag upprepar det jag sade tidigare: En grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt extraordinära tillsynsuppdrag är att det finns en välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem.

Precis detta uttalade sig utskottet om även förra året, och i den rapport som lämnades 2024 uttalade sig utskottet på samma sätt. Utskottsinitiativet lämnades av ett enigt utskott redan 2023.

Vi vet nu att en utredning är tillsatt och att Statskontoret för närvarande utreder frågan om behovet av en ordinarie tillsyn av både Kriminalvården och polisen. Utredningen ska presenteras i slutet av 2026. Det har tagit väldigt lång tid att utreda en så viktig fråga. Andra lagar och saker i den här kammaren har hanterats mycket snabbare än ett utskottsinitiativ av ett enigt utskott.

Fru talman! Ombudsmännens vägledande uttalanden i beslut och yttranden bör vara ett angeläget inslag i arbetet med att förbättra lagstiftningen, andra föreskrifter och förvaltningen. Ombudsmännens iakttagelser bör också beaktas i det allmänna arbetet för en god förvaltning samt för att förebygga brister och felaktigheter i den offentliga verksamheten.

Utskottet förutsätter att regeringen och myndigheterna vidtar de åtgärder som krävs för att komma till rätta med de fel och brister som ombudsmännen konstaterat. För att stärka förutsättningarna för JO som extraordinärt tillsynsorgan behöver regeringen verkligen vidta åtgärder i enlighet med tillkännagivandet, och med det läggs rapporten till handlingarna.

Fru talman! Jag kommer att beröra ärendet om uttalanden om Region Stockholm som har valsat runt under den här mandatperioden.

Jag satt just och räknade bakåt. Hur länge har jag själv varit anställd inom Region Stockholm? Det blir faktiskt 45 år i juli. Jag får vara anställd i två år till innan jag kastas ut i pension och inte får ha fast anställning.

Det här är en viktig fråga för mig. Den handlar ju om min arbetsgivare, som jag faktiskt har respekterat i 45 år, och jag känner att många av de här uttalandena inte är riktigt sanningsenliga eller grundar sig på underlag som är verifierade.

Konstitutionsutskottet har granskat uttalanden om ätstörningsvården i Stockholm och vårdköer i Region Stockholm. Uttalandena har gjorts i spontana repliker men också i förberedda anföranden. Därtill kan jag konstatera att det här fortsätter i kammaren. Så sent som i förra veckan lyftes ätstörningsvården upp i partiledardebatten, i ett förberett anförande på fem minuter. Det är dock inte anmält till konstitutionsutskottet.

Som alltid har utskottet skickat frågor till Regeringskansliet. Här gällde frågorna vilka underlag statsministern och socialtjänstministern haft för sina uttalanden och för att stärka sina uttalanden. Här har jag hittat två anledningar till brist: dels svaret på sju rader från Regeringskansliet, dels att man inte har verifierat sina uppgifter.

Här är svaret: ”Uttalandena grundades bl.a. på hälso- och sjukvårdsförvaltningen vid Region Stockholms uppgifter om antalet vårdplatser” – om antalet vårdplatser, inte om vårdköer – på den omständigheten att regionen inte förlängt avtalet med Mandometerklinikerna och på patientberättelser som förekommit i medierna. Enligt patientberättelserna fungerade inte Region Stockholms ätstörningsvård på ett tillfredsställande sätt. Socialtjänstministern hade därutöver tagit del av ytterligare patientberättelser med motsvarande innebörd.”

Det här var det enda svar KU fick från Regeringskansliet, och bara det svaret tycker jag är en brist.

Utskottet konstaterar följande, fru talman: ”Det har i granskningen inte framkommit vad de aktuella uttalandena till fullo grundar sig på. När det gäller statsministerns uttalande ska det dock beaktas att det gjordes i samband med ett replikskifte under en pågående partiledardebatt. Socialtjänstministerns uttalande får däremot antas ha gjorts inom ramen för ett förberett anförande. Utskottet vill mot den bakgrunden framhålla vad det tidigare uttalat om att uttalanden från statsråd ska vara korrekta och rättvisande.” Detta är utskottets mening.

Låt oss prata om vad som gäller för ätstörningsvården i Stockholm. Regeringskansliet svarar att man inte har förlängt avtalet. Men, mina vänner och fru talman, det gick inte att förlänga det avtalet.

Var och en av oss som har hållit på med kommunala upphandlingar vet att man bestämmer vilken tid avtalet gäller för och hur många gånger man får förlänga det, och efter det ska en ny upphandling göras. Men här bestämde man att man på grund av den bristande kvaliteten hos företaget ville ta tillbaka detta i egen regi till det som hette Ätstörningscentrum i Stockholm.

Vad gällde då den bristande kvaliteten? Jo, det var för få kontakter med legitimerad personal, det handlade om att metoderna inte var evidensbaserade och det handlade om att man registrerade fel. När man hade skrivit i appen vad man hade ätit registrerades det som fysiskt besök.

Tingsrättens dom var hård. Man ska betala tillbaka 67 miljoner till Region Stockholm och dess skattebetalare.

Jag ställde en fråga till statsministern vid utfrågningen, och jag skulle med facit i hand vilja ställa denna fråga igen. Det handlar om väldigt få kontakter med legitimerad personal, metoder som inte är evidensbaserade och att man nu är återbetalningsskyldig. Frågan är: Skulle statsministern fortfarande försvara Mando i kammaren? Statsministern svarade i utfrågningen att han inte ville kommentera enskilda avtal och enskilda företag, och sedan började han prata om Nya Karolinska sjukhuset. Det var inte detta det var meningen att vi skulle prata om.

Fru talman! Vidare handlar anmälan om vårdköerna, som påstås ha blivit längre, men om man litar på Socialstyrelsens mätningar har köerna tvärtom blivit kortare. Väntetiden för operation har kortats med tre veckor. Man har även förkortat väntetiden för vanliga operationer, alltså det som innefattas i vårdgarantin.

Man kan jämföra med väntetiderna i riket. Väntetiden för höftprotesoperation är 51 dagar i Stockholm och 114 dagar i snitt i riket, för gråstarr är det 36 dagar i Stockholm och 56 dagar i riket. För framfallsoperation får man vänta i 95 dagar i Stockholm, och snittet i riket är 153 dagar. För knäprotesoperation är det 66 dagar i Stockholm och 139 dagar i riket, när man mäter. Slutligen får man i Region Stockholm vänta i 50 dagar på operation av ljumskbråck och 124 dagar i hela riket. Alla dessa exempel ingår i vårdgarantin.

Det hade varit snyggt att som minister titta på hela underlaget. Ännu bättre hade det varit om utskottet hade fått mer underlag från Regeringskansliet än de få rader som var resultatet. Därtill kan sägas att Vårdföretagarna, de privata vårdföretagens husorgan, kom med sin rapport i slutet av förra veckan – och hör och häpna! Region Stockholm är bäst i klassen.

Det är min rekommendation att man börjar ta fram rätt underlag innan man uttalar sig i kammaren.

Bristerna i det här ärendet handlar i synnerhet om socialtjänstministerns uttalande om ätstörningsvård – för det uttalandet var förberett. Det handlar också om att varken statsministern eller socialtjänstministern kunde redovisa vilka underlag de använde sig av för sina uttalanden.

Herr talman! Jag vill i detta inlägg kommentera tre ärenden som alla har bäring på arbetsgivarpolitiken i Regeringskansliet. Jag börjar med utlysning av tjänster i Regeringskansliet.

Regeringskansliet har använt sig av en Ipad för utlysning av tjänster. Ipaden har funnits inom skalskyddet och bara kunnat användas av dem som redan finns i Regeringskansliet. I några fall har det handlat om tjänster som inte omfattas av undantaget i myndighetens instruktion från kravet på information om lediga anställningar.

Ett sådant exempel är att assistenttjänster inte har anmälts till Arbetsförmedlingen eller att Ipaden har använts till att förlänga visstidsanställningar. I min värld är det ett samtal mellan närmaste chef och den anställde.

Herr talman! Om vi går vidare i arbetsgivaranmälningarna handlar det om åsiktsregistrering inom Regeringskansliet. Anmälaren skriver följande: I Dagens ETC kunde vi den 25 mars 2025 ta del av anonyma vittnesmål gällande en mer utbredd kultur inom Regeringskansliet, där tjänstemän nu upplever en allt större politisering av personalpolitiken från arbetsgivarens håll. Det talas bland annat om åsiktsregistrering av opolitiska tjänstemän och att de som anses illojala hamnar i frysboxen utan arbetsuppgifter. Även fackliga representanter bekräftar denna bild.

Utskottet har naturligtvis utrett ärendet och skickat frågor till Regeringskansliet. Utskottet har landat i precis samma uttalande som förra året när vi talade om Regeringskansliets lönepolicy, och detsamma framgår av Regeringskansliets svar: Regeringskansliet ska alltid iaktta saklighet och opartiskhet i rekryteringar och befordringar. Avseende ska alltså endast fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Det säger sig självt att det är så det ska vara.

Vidare anförs att för tjänstemän i Regeringskansliet gäller liksom för andra statligt anställda den statliga värdegrunden. Regeringskansliet har också etiska riktlinjer som anger vissa generella principer för hur tjänstemän ska agera i sitt arbete och behandlar bland annat regler om jäv, intressekonflikter samt offentlighet och sekretess.

Utskottet anser att det stora flertalet tjänstemän inte är politiskt tillsatta utan behåller sina anställningar vid regeringsskiften, oavsett regeringens politiska sammansättning. Det är väsentligt att dessa tjänstemän rekryteras på sakliga grunder. Dessa tjänstemän bidrar med sin kompetens oavsett regeringens politiska inriktning. Utskottet anser liksom tidigare att denna ordning är av central betydelse och framhåller vikten av att den består.

Därtill framförs det från Regeringskansliet att man inte registrerar de opolitiska tjänstemännens politiska åsikter eller partitillhörighet. Utskottet har fullt förtroende för de svar som Regeringskansliet lämnar om registrering av politiska åsikter.

Sedan kommer vi till nästa ärende, som också tangerar arbetsgivarpolitiken. Det gäller det så kallade tjänstemannauppropet inom Regeringskansliet. Uppropet handlar om ett brev som opolitiska tjänstemän har skickat till förvaltningsdirektören på Regeringskansliet. Utskottet har i våra utfrågningar gång på gång fått höra att arbetsgivarpolitiken är förvaltningsdirektörens ansvar och inte politikens ansvar.

I denna utredning görs också jämförelser med förra årets anmälan om löneprocessen på Regeringskansliet. Regeringskansliets uppgift är att bereda regeringsärenden och biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet i övrigt. Ovan nämnda bestämmelser omfattar verksamheten vid Regeringskansliet. Vid Regeringskansliet är det stora flertalet tjänstemän inte politiskt tillsatta, utan de behåller sina anställningar vid regeringsskiften. Det är precis samma utlåtande som vi hade i det förra ärendet, om åsiktsregistrering. Dessa tjänstemän bidrar med sin kompetens oavsett regeringens politiska inriktning.

Det brev som är aktuellt i granskningen kom från medarbetare vid Regeringskansliet och var ställt till Regeringskansliets förvaltningschef. Efter att det hade mottagits genomfördes möten med företrädare för arbetstagarorganisationerna och med företrädare för den grupp som undertecknat brevet. Därefter genomfördes ett möte på Utrikesdepartementet, där såväl politisk som opolitisk ledning deltog.

Efter brevets tillkomst har ett antal åtgärder vidtagits för att informera om tjänstemannarollen och de opolitiska tjänstemännens roll i förhållande till den politiska ledningen.

Det här ärendet har verkligen diskuterats i utskottet. Vi hade kanske inte från början någon jättegemensam nämnare när det gäller hur vi hanterar detta. Jag personligen och den grupp som jag företräder har lutat oss mot den lagstiftning som är gällande på arbetsmarknaden. Det är precis så här man ska hantera ett ärende när de anställda gör något som behöver åtgärdas. Det är inte regeringens sak att åtgärda det, utan det är verkligen direktörens sak att åtgärda detta.

Åtminstone jag kan se att hanteringen har varit riktigt by the book. Jag önskar ibland, herr talman, att det fanns fler sådana här tillfällen, där man hanterar ett ärende precis enligt lagstiftningen för arbetsmarknaden.

Fru talman! Det är klart att inga beslut har fattats, men det är ju därför det är viktigt att väcka frågan nu – innan besluten fattas. Det är väl sämre att ha en interpellationsdebatt när utbildningarna väl är borta. Det tycker i alla fall jag.

Jag vill ändå skicka med statsrådet att även Umeås utbildningar är viktiga i arbetet med återtagande och revitalisering av språk. Det handlar om att få fram förskollärare och lärare som är tvåspråkiga. Även om universiteten är fria i sitt utövande och i att välja vilka utbildningar de ska ge måste väl även universiteten följa minoritetslagstiftningen i Sverige, och därför behöver vi verkligen ha ordentliga samråd kring detta.

Nu har man utlovat ett samråd, men det jag har hört om samråden är tyvärr att två timmar bokas, att en statssekreterare håller låda i trekvart och att det sedan finns en kvart för att ta in synpunkter. Oavsett om man är statsråd för högre utbildning, utbildningsminister, civilminister eller vad som helst behöver regeringen nog börja respektera samråden med minoritetsgrupperna. Jag är rädd att det här samrådet kommer att bli precis som de samråd jag har hört om hittills, där de medverkande inte riktigt har lyssnat på varandra. Vi behöver komma till en punkt där vi har en dialog i stället för envägskommunikation.

Jag hoppas att finskan får vara kvar på Umeå universitet, för jag är övertygad om att det behövs.

Fru talman! Jag tror att nästan alla minoritetsspråk i Sverige i dag drabbas av språkdöden i tredje generation. Jag tror att jag har sagt det förut.

Jag har tre söner som alla talar flytande finska och läser och skriver finska. Men de kom ju inte hem med finska flickor som de skulle gifta sig med, utan det var flickor som inte kan finska. Därmed blir svenskan det språk som talas hemma, och där kommer det som förskolan och skolan kan erbjuda i ett helt annat ljus när det gäller att revitalisera språket och få det att stanna kvar. Det blir allt fler generationer som inte längre pratar minoritetsspråken.

Man kan titta på de samiska språken. Vi har fem olika samiska språk, varav några är större och några väldigt små. Jag förstår givetvis att det är väldigt svårt att reglera och ge den typen av utbildning, men finskan är ju ett stort språk. Ungefär 700 000 människor i Sverige har finska rötter och vill läsa finska. Lärarutbildningarna i minoritetsspråk kommer att vara oerhört viktiga för de framtida möjligheterna att bevara språken. Där har Umeå universitet faktiskt fyllt en funktion. Man har varit en viktig del av en fungerande infrastruktur när det gäller revitaliseringen av minoritetsspråk, och i Umeå handlar det alltså om finska.

Det är bra att man nu har permanentat medelstilldelning till språkcentrumen, som givetvis också kan göra ett jobb när det gäller revitaliseringen. Resursbiblioteken gör sin del – vuxna människor kommer till resursbiblioteket i Stockholm och säger: ”Jag vill lära mig att läsa finska, men jag måste ha böcker på Alfons Åberg-nivå!” Det handlar om att kunna öka läshastigheten och förstå. Min egen son säger att de finska orden är så långa att det blir svårt att läsa för deras lilla barn. De utbildningar som finns på universiteten är liksom grunden för resten av det språkvitaliserande arbetet när det gäller minoritetsspråk.

Även andra verksamheter kräver att personalen är tvåspråkig. Det handlar om det som ligger inom kommunernas förvaltning, som förskolan. Vi ska kunna ha förskollärare som utbildats i finska, och vi ska kunna ha äldreomsorgspersonal som utbildats i finska. Stockholm har det enda äldreboendet i landet som är helt finsktalande, och där säger man att det börjar bli väldigt svårt att hitta tvåspråkig personal. Tvåspråkighet är givetvis ett krav när man har hand om senildementa personer.

Det som har hänt och som håller på att hända kommer att åsidosätta den minoritetslag vi har, fru talman. Även om både statsrådet Edholm och jag tycker att det här är viktigt har det hänt saker som har gjort att det har blivit betydligt svårare att tillhöra de nationella minoriteterna.

Regeringen fattar kollektiva beslut, har jag lärt mig under mina år i riksdagen, och regeringens kollektiva beslut har inneburit att man har dragit ned på medel till minoritetsgruppernas finansiering. Där behöver man givetvis göra någonting mer i nästa budget. Det är därför jag säger att vi måste se risken med att lägga ned utbildningarna. Om man lägger ned utbildningarna i Umeå behöver man se det i ljuset av andra beslut som har fattats när det gäller minoritetspolitik. Det gäller till exempel stödet till riksorganisationerna, där medlen från länsstyrelserna har minskat. Det är dock inte statsrådets område, och nu är det Umeå universitet vi pratar om.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Edholm!

Jag är givetvis säker på att svaret innehåller det statsrådet kan göra i det här läget eller vad statsrådet inte kan göra i det här läget. Det var kanske ett svar som jag också förväntade mig. Men samtidigt är det så här: Man kanske inte kan göra någonting nu, men man kan faktiskt göra saker när man gör budgeten för staten. Man kan påverka tilldelningen av medel så att man kan behålla utbildningar.

Jag blev själv uppmärksammad på frågan efter en artikel i Hufvudstadsbladet. Det innebär att medier i Finland har uppmärksammat den här frågan. Man kanske inte kan säga att den har uppmärksammats i svenska medier.

Jag kommer ihåg att jag debatterade modersmålsundervisning med statsrådet under riksmötet 2023/24. Vidare debatterade jag avskrivningen av Jarmo Lainios utredning om modersmålsundervisning med utbildningsministern under detta riksmöte. Båda de interpellationerna hänger ihop med denna interpellation, tycker i alla fall jag.

Så här svarade ministern i en av de tidigare interpellationsdebatterna:

”De nationella minoritetsspråken har en särställning i Sverige. Jag anser att det bör förbli så. De nationella minoriteterna har rättigheter som går utöver rättigheterna för andra grupper som har andra språk än svenska som modersmål. Jag tycker också att det ska förbli så.”

Fru talman! I samma debatt sades detta:

”Jag vill också poängtera att när det gäller de nationella minoritetsspråken i Sverige har rättigheten att läsa dessa språk till och med förstärkts det senaste året. Man ska kunna läsa ett nationellt minoritetsspråk utan att man har förkunskaper, vilket tidigare krävdes. Där har regeringen faktiskt förstärkt möjligheten.”

Det senaste är nog nästan det enda som har verkställts från just Lainioutredningen. Resten har avskrivits utan något som helst samråd med minoritetsgrupperna.

Men samtidigt är det klart att det finns brist på lärare i minoritetsspråk, och det är där Umeå universitet kommer in – givetvis tillsammans med andra universitet och högskolor. Nu har Umeå universitet svarat den sverigefinska delegationen med att de kommer att ha samråd om undervisning i finska på universitetet. Men hittills har nog inte de här samråden riktigt upplevts som samråd av minoritetsgrupperna. De har snarare upplevts som envägsinformation till minoritetsgrupperna, och sedan är mötet slut.

Fru talman! Den sverigefinska delegationen har lämnat följande synpunkter när det gäller risken för att utbildning i finska ska försvinna på Umeå universitet – det är fortfarande en risk och inget beslut:

Sverige behöver språkkunniga experter i finska. Behovet finns inom skola, modersmålsundervisning, översättning, tolkning, äldreomsorg, kultursektorn, medier, forskning, civilsamhället, offentlig förvaltning och språk- och minoritetspolitik. Finska är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk, och Sverige har både nationella skyldigheter och internationella åtaganden att skydda och främja språket. Dessa åtaganden kan inte uppfyllas utan långsiktig akademisk kompetens, lärarutbildning, forskning och högre utbildning i finska.

Därtill har regeringen försvårat riksorganisationernas möjligheter att delta i samråden genom att dra ned stödet till riksorganisationerna ordentligt. Den sverigefinska delegationen fick 833 000 år 2022. Nu får de 140 000. Detta försvårar möjligheterna.

Om Umeå universitet nu lägger ned utbildning i finska blir det än svårare att få fram lärare i minoritetsspråk. Då återstår frågan: Hur kommer regeringen att säkerställa att det finns tillräckligt många lärosäten för att få fram lärare i minoritetsspråk?

Herr talman! Det var verkligen en harang om socialdemokratisk politik, men jag hade önskat att vi pratade om regeringens politik.

Samråd årligen är jättebra, men det jag hör från grupperna är att det är väldigt mycket envägskommunikation. Det kommer en regeringsföreträdare och berättar något, och sedan är samrådet klart.

När det gäller MUCF kanske det blir bra. Samtidigt var det 22 organisationer som sa: ”Gör inte det här nu”, men regeringen gjorde det i alla fall.

Det finns också specifika områden. Jag hade en interpellationsdebatt med utbildningsministern där vi debatterade att regeringen hade kastat en utredning om minoritetsspråk i skolan i papperskorgen utan att ha något samråd om den över huvud taget. Nog kan man säga att det som regeringen gör inte alltid är så bra för minoritetsgrupperna.

Det är fortfarande så att Sverigefinländarnas delegation under de fyra år som gått sedan regeringen tillträdde har fått en neddragning från 883 000 till 140 000 kronor per år. Det gör att den organisationen kommer att få väldigt svårt att klara sig. Grif, som fått sina anslag halverade, kommer också att få väldigt svårt att klara sig. De har riktigt jobbiga frågor att tampas med. Det handlar om den antiziganism som finns i samhället, som kanske inte är lika prioriterad som alla andra saker för den här regeringen just nu.

Jag har inga andra frågor till kulturministern. Jag förstår att vi inte pratar pengar, och det var kanske inte meningen. Jag tog summorna som exempel från myndigheten. Men jag vill verkligen skicka med att inför budgetarbetet se över de medel som går till riksorganisationerna. De behöver kunna bevaka att minoritetspolitiken funkar. Det är ingen annan som gör det, utom givetvis Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Man behöver ha minoritetsorganisationerna med sig.

Herr talman! Det var verkligen en harang om socialdemokratisk politik, men jag hade önskat att vi pratade om regeringens politik.

Samråd årligen är jättebra, men det jag hör från grupperna är att det är väldigt mycket envägskommunikation. Det kommer en regeringsföreträdare och berättar något, och sedan är samrådet klart.

När det gäller MUCF kanske det blir bra. Samtidigt var det 22 organisationer som sa: ”Gör inte det här nu”, men regeringen gjorde det i alla fall.

Det finns också specifika områden. Jag hade en interpellationsdebatt med utbildningsministern där vi debatterade att regeringen hade kastat en utredning om minoritetsspråk i skolan i papperskorgen utan att ha något samråd om den över huvud taget. Nog kan man säga att det som regeringen gör inte alltid är så bra för minoritetsgrupperna.

Det är fortfarande så att Sverigefinländarnas delegation under de fyra år som gått sedan regeringen tillträdde har fått en neddragning från 883 000 till 140 000 kronor per år. Det gör att den organisationen kommer att få väldigt svårt att klara sig. Grif, som fått sina anslag halverade, kommer också att få väldigt svårt att klara sig. De har riktigt jobbiga frågor att tampas med. Det handlar om den antiziganism som finns i samhället, som kanske inte är lika prioriterad som alla andra saker för den här regeringen just nu.

Jag har inga andra frågor till kulturministern. Jag förstår att vi inte pratar pengar, och det var kanske inte meningen. Jag tog summorna som exempel från myndigheten. Men jag vill verkligen skicka med att inför budgetarbetet se över de medel som går till riksorganisationerna. De behöver kunna bevaka att minoritetspolitiken funkar. Det är ingen annan som gör det, utom givetvis Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Man behöver ha minoritetsorganisationerna med sig.

Herr talman! Jag behöver nog fortsätta att tjata lite om stödet till riksorganisationerna. När nedskärningen är så pass stor som 83 procent för en riksorganisation kommer det att påverka det som ministern uttryckte är så viktigt, nämligen samråd och samverkan. Det kommer kanske inte att räcka för att kunna upprätthålla organisationerna över huvud taget. Sverigefinländarnas delegation bildades år 2000, i nära dialog med den dåvarande regeringen, för att föra den sverigefinska minoritetens talan. Det är alltså bara en av organisationerna.

Den här mandatperioden har det hänt mycket, men allt har inte varit positivt. Lennart Rohdin, som jag vågar påstå är en verklig expert på minoritetsfrågor, är mycket tydlig i sina åsikter om den förda politiken. Han var utredare åt den tidigare regeringen när det gäller minoritetspolitiken. Han menar att minoritetsfrågorna fungerar därför att de nationella minoriteterna själva tar ett stort ansvar. Det är verkligen inte alltid staten, regionen eller kommunen som ser till att minoritetslagen följs. Det kan vara en förening som har ett äldreboende och på så sätt tar ansvar åt kommunen, eller det kan vara en stiftelse som driver en skola för att kunna bevara språket.

När regeringen minskade medlen till länsstyrelserna försvårade det för dem att stödja kommunerna, i synnerhet förvaltningskommunerna. Detta har kulturministern och jag debatterat tidigare. Vi har även debatterat flytten till MUCF. Då handlade det inte om att jag var för eller emot utan om att minoritetsorganisationerna blev överkörda efter samrådet. Då var upprördheten stor. Det var 22 organisationer som samlades och sa: ”Gör inte det här nu”, och så gjorde man det ändå. Det var vad interpellationen handlade om.

Jag tror dock att det kommer att bli bra med MUCF. Jag har läst båda rapporterna, dels om minoritetspolitiken under 2025, dels om romsk inkludering, och jag tycker att de har gjort ett mycket bra jobb. Rapporterna är jättebra, men regeringen behöver ta vara på dem.

I mitt vanliga liv har jag jobbat mycket med förändringar och verksamhetsflyttar, och det jag saknar i regeringens politik är en konsekvensanalys. Vad blir konsekvenserna för riksorganisationerna när man skär ned på medlen med så mycket som 83 procent för bara en av organisationerna och när man halverar stödet till den romska barn- och ungdomsorganisationen Grif?

Var finns konsekvensanalysen? Hur kommer det att påverka samrådsmöjligheterna? Hur kommer det att påverka inflytandet för minoritetsgrupperna? Hur kommer det att påverka upprätthållandet av minoritetslagen och det som står i förarbetena till lagen, nämligen att det är viktigt att ge grupperna inflytande över de frågor som berör nationella minoriteter i Sverige?

Jag förstår att ministern inte kan ta budgetdebatten med mig här. Det här är bara exempel på de skarpa förslag som MUCF lägger fram för regeringen. Jag är rätt nöjd med det, för det kommer givetvis att skapa ett tryck på regeringen att diskutera de här frågorna mer ingående.

Jag saknar dock en konsekvensanalys. Jag tror att 83 procents sänkning av stödet blir förödande för de organisationer som ska orka samråda och orka ha inflytande och som ska göra det här jobbet och faktiskt hjälpa regeringen med det här.

Herr talman! Jag behöver nog fortsätta att tjata lite om stödet till riksorganisationerna. När nedskärningen är så pass stor som 83 procent för en riksorganisation kommer det att påverka det som ministern uttryckte är så viktigt, nämligen samråd och samverkan. Det kommer kanske inte att räcka för att kunna upprätthålla organisationerna över huvud taget. Sverigefinländarnas delegation bildades år 2000, i nära dialog med den dåvarande regeringen, för att föra den sverigefinska minoritetens talan. Det är alltså bara en av organisationerna.

Den här mandatperioden har det hänt mycket, men allt har inte varit positivt. Lennart Rohdin, som jag vågar påstå är en verklig expert på minoritetsfrågor, är mycket tydlig i sina åsikter om den förda politiken. Han var utredare åt den tidigare regeringen när det gäller minoritetspolitiken. Han menar att minoritetsfrågorna fungerar därför att de nationella minoriteterna själva tar ett stort ansvar. Det är verkligen inte alltid staten, regionen eller kommunen som ser till att minoritetslagen följs. Det kan vara en förening som har ett äldreboende och på så sätt tar ansvar åt kommunen, eller det kan vara en stiftelse som driver en skola för att kunna bevara språket.

När regeringen minskade medlen till länsstyrelserna försvårade det för dem att stödja kommunerna, i synnerhet förvaltningskommunerna. Detta har kulturministern och jag debatterat tidigare. Vi har även debatterat flytten till MUCF. Då handlade det inte om att jag var för eller emot utan om att minoritetsorganisationerna blev överkörda efter samrådet. Då var upprördheten stor. Det var 22 organisationer som samlades och sa: ”Gör inte det här nu”, och så gjorde man det ändå. Det var vad interpellationen handlade om.

Jag tror dock att det kommer att bli bra med MUCF. Jag har läst båda rapporterna, dels om minoritetspolitiken under 2025, dels om romsk inkludering, och jag tycker att de har gjort ett mycket bra jobb. Rapporterna är jättebra, men regeringen behöver ta vara på dem.

I mitt vanliga liv har jag jobbat mycket med förändringar och verksamhetsflyttar, och det jag saknar i regeringens politik är en konsekvensanalys. Vad blir konsekvenserna för riksorganisationerna när man skär ned på medlen med så mycket som 83 procent för bara en av organisationerna och när man halverar stödet till den romska barn- och ungdomsorganisationen Grif?

Var finns konsekvensanalysen? Hur kommer det att påverka samrådsmöjligheterna? Hur kommer det att påverka inflytandet för minoritetsgrupperna? Hur kommer det att påverka upprätthållandet av minoritetslagen och det som står i förarbetena till lagen, nämligen att det är viktigt att ge grupperna inflytande över de frågor som berör nationella minoriteter i Sverige?

Jag förstår att ministern inte kan ta budgetdebatten med mig här. Det här är bara exempel på de skarpa förslag som MUCF lägger fram för regeringen. Jag är rätt nöjd med det, för det kommer givetvis att skapa ett tryck på regeringen att diskutera de här frågorna mer ingående.

Jag saknar dock en konsekvensanalys. Jag tror att 83 procents sänkning av stödet blir förödande för de organisationer som ska orka samråda och orka ha inflytande och som ska göra det här jobbet och faktiskt hjälpa regeringen med det här.

Herr talman! Som ministern sa flyttades uppföljningen från Länsstyrelsen Stockholm till MUCF vid årsskiftet. Nu har myndigheten kommit med sin första rapport, och man kan lugnt säga att rapporten innehåller en del skarp kritik mot minoritetspolitiken. Myndigheten lämnar därför skarpa förslag för att minoritetspolitiken ska kunna förbättras.

Min interpellation handlar om en del av rapporten, nämligen det ekonomiska stödet till riksorganisationerna. Dessa organisationer har bland annat till uppdrag att bevaka minoritetspolitiken, delta i samråd med förvaltningsmyndigheter och författa remissvar.

MUCF lämnar följande förslag: att regeringen beslutar att justera utformningen av förordning om statsbidrag för nationella minoriteter, att regeringen långsiktigt fastställer statsbidraget till riksorganisationerna eller organisationer av riksintresse enligt förordningen till minst 14 miljoner kronor årligen, att statsbidraget till samiska organisationer fastställs till minst 3,5 miljoner kronor årligen och att regeringen beslutar om en processfond där enskilda eller organisationer kan söka medel för att bekosta domstolstvister.

Herr talman! Min fråga i interpellationen var om kulturministern kommer att genomföra några av förslagen från den uppföljande myndigheten. Till svar får jag en beskrivning av hur mycket regeringen har gjort. Ministern nämner två saker: strategin för judiskt liv i Sverige och permanenta språkcentrum. Båda dessa åtgärder är jättebra, även om språkcentrumens framtid bekostas av annat inom minoritetspolitiken. Bland annat har riksorganisationerna och länsstyrelserna fått betala för kalaset.

Den nuvarande regeringen har mer än halverat stödet till de nationella minoriteternas riksorganisationer, från 13 miljoner tidigare år till 6,4 miljoner 2026. För Sverigefinländarnas delegations del har stödet minskat från 833 000 kronor år 2022 till 142 000 kronor år 2026, alltså en nedskärning med 83 procent under mandatperioden. Grif, en organisation för romer, har fått sina anslag halverade och har också svårt att bedriva sin verksamhet.

Jag kan konstatera att jag fortfarande är svaret fattig. När riksorganisationerna blir vingklippta på detta sätt blir det svårt att genomföra minoritetspolitik enligt lagen. Statsbidragen till riksorganisationerna är en försvinnande liten del av statens budget; de 833 000 kronor Sverigefinländarnas delegation fick förut är inte ens kaffepengar i statens budget. Staten borde ha råd att upprätthålla och dra nytta av det arbete riksorganisationerna gör.

Vad tänker kulturministern göra för att lagens intentioner om inflytande ska förverkligas?

Herr talman! Som ministern sa flyttades uppföljningen från Länsstyrelsen Stockholm till MUCF vid årsskiftet. Nu har myndigheten kommit med sin första rapport, och man kan lugnt säga att rapporten innehåller en del skarp kritik mot minoritetspolitiken. Myndigheten lämnar därför skarpa förslag för att minoritetspolitiken ska kunna förbättras.

Min interpellation handlar om en del av rapporten, nämligen det ekonomiska stödet till riksorganisationerna. Dessa organisationer har bland annat till uppdrag att bevaka minoritetspolitiken, delta i samråd med förvaltningsmyndigheter och författa remissvar.

MUCF lämnar följande förslag: att regeringen beslutar att justera utformningen av förordningen om statsbidrag för nationella minoriteter, att regeringen långsiktigt fastställer statsbidraget till riksorganisationerna eller organisationer av riksintresse enligt förordningen till minst 14 miljoner kronor årligen, att statsbidraget till samiska organisationer fastställs till minst 3,5 miljoner kronor årligen och att regeringen beslutar om en processfond där enskilda eller organisationer kan söka medel för att bekosta domstolstvister.

Herr talman! Min fråga i interpellationen var om kulturministern kommer att genomföra några av förslagen från den uppföljande myndigheten. Till svar får jag en beskrivning av hur mycket regeringen har gjort. Ministern nämner två saker: strategin för judiskt liv i Sverige och permanenta språkcentrum. Båda dessa åtgärder är jättebra, även om språkcentrumens framtid bekostas av annat inom minoritetspolitiken. Bland annat har riksorganisationerna och länsstyrelserna fått betala för kalaset.

Den nuvarande regeringen har mer än halverat stödet till de nationella minoriteternas riksorganisationer, från 13 miljoner tidigare år till 6,4 miljoner 2026. För Sverigefinländarnas delegations del har stödet minskat från 833 000 kronor år 2022 till 142 000 kronor år 2026, alltså en nedskärning med 83 procent under mandatperioden. Grif, en organisation för romer, har fått sina anslag halverade och har också svårt att bedriva sin verksamhet.

Jag kan konstatera att jag fortfarande är svaret fattig. När riksorganisationerna blir vingklippta på detta sätt blir det svårt att genomföra minoritetspolitik enligt lagen. Statsbidragen till riksorganisationerna är en försvinnande liten del av statens budget; de 833 000 kronor Sverigefinländarnas delegation fick förut är inte ens kaffepengar i statens budget. Staten borde ha råd att upprätthålla och dra nytta av det arbete riksorganisationerna gör.

Vad tänker kulturministern göra för att lagens intentioner om inflytande ska förverkligas?

Herr talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport om statens främjande av minoritetsspråk. Utskottet föreslår att rapporten läggs till handlingarna.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens insatser inte är tillräckliga för att nå målet om att hålla de nationella minoritetsspråken levande. Staten kan använda sina resurser mer effektivt, bland annat genom att fördela resurserna under längre tid i stället för att inrikta dem på korta satsningar.

Riksrevisionen bedömer även att det behövs bättre statlig samordning av undervisning i minoritetsspråken och tydligare information om vägarna till lärarutbildning i minoritetsspråken. Vidare behöver information och stöd på området samlas på ett mer tillgängligt sätt.

Rapporten har ändå något gott med sig. Nu finns medel till språkcentrumen i och med instruktionen till Institutet för språk och folkminnen där man permanentar medel till språkcentrumen. Isof har under hela mandatperioden hittills fått leva med osäker finansiering. Framtiden får givetvis utvisa om de tilldelade medlen är tillräckliga. Jag brukar säga att det här är kaffepengar i statens budget. De räcker till kaffe men inte till kaffeost.

Herr talman! Man måste komma ihåg att regeringen skar ned på medlen till språkcentrumen i budgeten inför 2025. För att rädda verksamheterna flyttades senare medel från länsstyrelserna i regleringsbrevet. Det var pengar hos länsstyrelserna som var avsedda för att stödja förvaltningskommunerna, bland annat med uppstart av minoritetsspråksförskolor och äldreboenden för dem som behöver hjälp på det egna språket på ålderns höst.

Många kommuner anser att arbetet försvårades eller till och med omöjliggjordes med besluten i regleringsbrevet. Därtill fick också riksorganisationer för nationella minoriteter minskade anslag. Till exempel anger Sverigefinländarnas delegation att de får sämre möjligheter att svara på de remisser som staten faktiskt skickar till organisationerna. Detta främjar inte heller minoritetspolitiken.

Nu har det kommit ytterligare en rapport om minoritetsspråk, skriven av MUCF och Sametinget. MUCF fick ju uppföljningsuppdraget från den 1 januari i år. Den rapporten är minst lika kritisk som Riksrevisionens. Så här skriver MUCF och Sametinget:

”Myndigheternas förutsättningar för det minoritetspolitiska arbetet påverkas i hög grad av regeringens styrning. Uppföljningsmyndigheterna har återkommande pekat på behovet av en tydligare och mer långsiktig statlig styrning för att nationella minoriteters rättigheter ska tillgodoses. Nationella minoriteter framhåller att avsaknaden av en tydlig politisk riktning utgör ett allvarligt hinder för att nå minoritetspolitikens mål.”

Man skriver vidare: ”Nationella myndigheter anser att den viktigaste åtgärden för att stärka deras förutsättningar att genomföra minoritetspolitiken är att politikområdet i högre grad samlas ihop, med prioriterade åtgärder och samordnade uppdrag. För att uppnå detta föreslår vi att Regeringen utser strategiska myndigheter som får instruktionsenliga uppdrag att ha ett samlat ansvar för nationella minoriteters rättigheter inom myndighetens verksamhetsområde. Uppdragen ska innefatta redovisningskrav och ha öronmärkt finansiering. Även uppföljningsmyndigheterna behöver långsiktig finansiering för att kunna genomföra sina uppdrag på ett ändamålsenligt sätt.”

Detta säger alltså MUCF, som nu är uppföljande myndighet tillsammans med Sametinget.

Herr talman! Det är viktigt att stärka myndigheternas förutsättningar, men lika viktigt är att det finns fungerande samråd mellan regeringen och minoritetsgruppernas företrädare. Den funktionen brister stort i dag. Dialogmötena är korta och ofta enkelriktade, eller så uteblir dialogen helt i viktiga frågor. Ett sådant exempel som kan nämnas är Jarmo Lainios utredning Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering.

Utredningen om minoritetsspråk i skolan tillsattes visserligen redan 2016, men den nuvarande regeringen har bara avskrivit den eller kastat den ”på soptippen”, som nättidningen Dikko skrev. Utredningen har avskrivits av regeringen utan motivering och utan samråd med minoritetsgrupperna. Det enda svar jag fått från ansvarig minister är att utredningen var gammal.

Det här är svaret på min skriftliga fråga till utbildningsministern: ”Regeringen har alltså tidigare gått vidare med delar av förslagen i betänkandet. Betänkandet är nu åtta år gammalt. Beslutet att skriva av betänkandet betyder emellertid inte att regeringen inte kan gå vidare med förslagen eller de frågor som övervägs och därmed har beslutet inte bedömts motivera samråd med minoritetsgrupperna.”

Citatet är hämtat ur ett skriftligt svar till mig från utbildningsministern. Det var många negationer i svaret, och det är svårt att förstå. Men jag har tolkat det som att man lägger ned det här utan att över huvud taget prata med någon som berörs.

Herr talman! Visst hade ett samråd varit mer än välbefogat. Visserligen har man som ett av förslagen i utredningen infört möjligheten att utan förkunskaper läsa minoritetsspråk inom gymnasieskolan. Det finns dock en rad andra förslag i utredningen, och det finns skäl att åtminstone prata med dem som berörs.

Riksrevisionen lämnar givetvis ett antal rekommendationer, och det gör även MUCF och Sametinget. Det viktiga är att samla både Riksrevisionens rapport och den uppföljande myndighetens rapport. Min uppmaning är att inte stoppa rapporterna i byrålådan, utan att använda dem för att stärka minoritetsspråken i Sverige, revitalisera språk som har talats i Sverige i hundratals år och låta människor med minoritetsspråk återta språket.

Fru talman! I onsdags debatterades minoritetsfrågor länge här i kammaren; varje ledamot överskred till och med sin angivna talartid. Två liberaler deltog i debatten, men för dem fanns bara en enda minoritetsgrupp. De fyra andra var frånvarande under de liberala ledamöternas långa anföranden. Det var lite beklämmande med tanke på att Liberalerna som parti har gått i bräschen för minoritetsfrågorna och minoritetslagen i denna kammare. Flera ledamöter från dåvarande Folkpartiet drev dessa frågor. Lennart Rohdin var en, Nina Lundström en annan, och Sverige har den lagstiftning vi har i dag tack vare förslag från detta parti. Man har sedan envist drivit frågorna vidare här i kammaren, och i dag är det Malin Danielsson som motionerar om minoritetsfrågor.

När jag pratar om samråd pratar ministern om vad som har gjorts på skolområdet. Är det så att man helt har abdikerat när det gäller minoritetsfrågorna? Den frågan behöver ställas.

Sverigefinländarnas delegation är lika upprörd som jag över att utredningen hamnade i papperskorgen. Man samrådde inte ens om huruvida den kunde avskrivas. Det hade varit en enkel fråga att skicka till Kulturdepartementet och ha ett samråd om. Det hade nog uppskattats av minoritetsgrupperna.

Fru talman! Jag upplever att vi pratar om två olika saker just nu. Jag pratar om samråd, och utbildningsministern pratar om vad som har genomförts hittills. Det är inte det som är kärnan i interpellationen.

I går var jag i Eskilstuna på Folk och Kultur för att delta i ett samtal om minoritetspolitiken i allmänhet och tornedalingarnas sanningskommission i synnerhet. Det intressanta var att samtalet inleddes av Lennart Rohdin, som är den främsta experten på minoritetsfrågor i Sverige. Han var dessutom riksdagsledamot för Folkpartiet under 90-talet, och han har verkligen gått i spetsen för att driva minoritetsfrågorna hårt. Han utsågs också 2016 till utredare för nationell minoritetspolitik.

Fru talman! Lennart Rohdin var i går oerhört kritisk till hur minoritetspolitiken har utvecklats under de 25 år som Sverige har haft lagen om nationella minoriteter. Visserligen har vissa steg tagits, men han menade att just samrådsförfarandet från regeringen har varit och är bristfälligt.

Regeringen borde samfällt ta frågan på allvar, men i dag känns det inte som man gör det. I fråga efter fråga sätts det ljus på samråden eller på att samråden inte görs på det sätt som lagstiftaren har avsett.

Ministern svarar mig att inflytandeformerna bör anpassas efter vad som är bäst för varje situation. Då höjer nog både jag och alla andra som har sin bakgrund i nationella minoriteter kraftigt på ögonbrynen.

Utredningen handlade visserligen om undervisning i minoritetsspråk i skolan. Den handlade om att revitalisera och utveckla minoritetsspråk hos barnen. Barns rätt till sitt språk slås också fast i FN:s barnkonvention, som i dag är svensk lag. Men det är samråden som jag är ute efter här.

Fru talman! En sådan här viktig fråga borde givetvis ha genomgått ett samråd, och regeringen borde ha ställt frågan om att avskriva utredningen i detta samråd. Jag är rätt övertygad om att svaret inte hade varit att kasta utredningen i papperskorgen.

De fem minoritetsgrupperna ska inte behöva jaga regeringen och begära samråd varje gång regeringen gör något som berör dem. Efter 25 år med lagen om minoritetsgrupper borde det vara naturligt för regeringen att ordna detta. Så här var det när det gällde myndighetsbytet, och med facit i hand borde berörda organisationer kanske ha gjort detta även denna gång och högljutt krävt ett samråd. Regeringen har också dragit ned på finansieringen av riksorganisationerna, vilket givetvis försämrar deras möjligheter att bevaka allt som händer på minoritetsområdet.

Nu säger ministern att samråd kan övervägas om man ska realisera några förslag i utredningen. Vore det inte lättare att säga att regeringen ska ha samråd i så fall?

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att påminna om att det i dag är samernas nationaldag. Med detta skickar jag en hälsning till alla samer jag känner i det här landet. Tyvärr kunde jag inte vara med vid flaggceremonin utanför Stockholms stadshus, men jag har inte glömt vilken dag det är. Det är en viktig dag, och då är det passande att ha en minoritetsdebatt.

Jag tackar ministern för svaret, trots att svaret egentligen inte speglar frågorna – men så brukar det vara i kammaren.

Jag har tidigare skickat in en skriftlig fråga i samma ämne, det vill säga bristande samråd i viktiga ärenden med minoritetsgrupperna. Det är de grupperna som kan beskriva behoven och ge underlag till regeringen så att man kan fatta kloka beslut.

Jag frågade vad motiveringen var för att strunta i samrådet. Svaret var att regeringen tidigare har gått vidare med delar av förslagen i betänkandet. Det är nu åtta år gammalt! Beslutet att skriva av betänkandet betyder emellertid inte att regeringen inte kan gå vidare med förslagen eller de frågor som övervägs. Därmed har beslutet inte bedömts motivera samråd med minoritetsgrupperna.

Svaret räcker inte riktigt för mig, och svaret räckte inte heller för Sverigefinländarnas delegation. Delegationen skickade också in en skrivelse, och svaret till delegationen var en exakt kopia av det svar jag fick.

Ministern sa i sitt svar att minoritetsfrågorna är viktiga för regeringen. Jag ställer mig givetvis undrande till detta. Hur visas det i praktiken? Det är riktigt att Kulturdepartementet har samråd med minoritetsgrupper, men det finns exempel som visar att samråden betyder lite för vår regering. Ett exempel är bytet av myndighet för det uppföljande arbetet. Då var det minoritetsgrupperna som krävde samråd. Trots kraftigt motstånd genomförde regeringen myndighetsbytet ett par veckor efter samrådet.

Ministern talar i sitt svar om vad regeringen har gjort inom skolområdet. Det är givetvis bra, men egentligen handlar inte interpellationen så jättemycket om skolfrågor. Den handlar om huruvida regeringen är beredd att i fortsättningen samråda om viktiga frågor, med hänvisning till att man säger att man kanske inte är så främmande för att genomföra vissa av förslagen i Jarmo Lainios utredning. Är regeringen beredd att samråda?

Man måste förstå att alla stora frågor som berör minoritetsgrupperna blir extremt viktiga för dem. Upprördheten när man inte samråder blir väldigt stor. Redan den sverigefinska gruppen, de som har rötterna i Finland, utgörs i dag av över 700 000 personer i Sverige.

Jag behöver därför ställa ytterligare frågor till ministern. Regeringen är formellt inte en förvaltningsmyndighet; det är jag medveten om. Men borde inte regeringen föregå med gott exempel när det gäller samrådsförfarandet, i synnerhet i en så viktig fråga som skolundervisningen för barn med bakgrund i någon av minoritetsgrupperna och där någon av föräldrarna är språkbärare av de här språken?

Riskerar inte regeringens agerande att underminera bestämmelsen om samråd med de nationella minoriteterna?

Fru talman! Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Lagen fyllde 25 år förra året, och detta uppmärksammade riksdagen med ett stort seminarium tillsammans med samtliga grupper.

Konstitutionsutskottets betänkande innehåller många motioner som har till syfte att stärka minoritetspolitiken i Sverige. Samtidigt skiljer sig behoven hos de olika nationella minoriteterna åt. Motionerna handlar om stöd till organisationer och om urfolksstatus, språksatsningar och ytterligare sanningskommissioner.

Jag vill medan jag kommer ihåg det yrka bifall till reservation 14, punkt 11, men vi socialdemokrater ställer oss självklart bakom samtliga reservationer som Socialdemokraterna har i detta ärende.

Under 2025 firades 250 år av judiskt liv i Sverige. Förra veckan uppmärksammade riksdagen Förintelsens minnesdag. Vi tycker att det är bra att regeringen förstärker arbetet med att skydda judiskt liv i Sverige. Denna förstärkning är nödvändig utifrån att antisemitismen både i Europa och i Sverige verkar vara omöjlig att utrota.

Målet för vårt gemensamma uppdrag i konstitutionsutskottet måste vara att antisemitismen inte får frodas och fortsätta växa i vårt land. Den judiska minoriteten är på ett särskilt sätt utsatt för hat och hot från extrema grupper av olika slag. Ett fortsatt arbete för att förstärka säkerheten kring judiska institutioner och för att öka tryggheten för judar i Sverige är nödvändigt. Polisen bör därför få ett särskilt uppdrag att stärka säkerheten kring utsatta arrangemang och institutioner.

I somras var jag i Kungsträdgården på 5 Folk Festival. Den enda grupp som inte var i tältet var den judiska gruppen. Alla andra var där. Anledningen kan vara att man känner sig otrygg och känner att man inte kan vara på plats där alla andra är.

Vi anser att det är bra att hågkomstresorna får fortsätta även i framtiden. De är en viktig del av riksdagens arbete.

Fru talman! Det finns dock ytterligare fyra nationella minoriteter som under mandatperioden faktiskt har fått minskade resurser för att fortsätta med sitt viktiga arbete. Institutet för språk och folkminnen respektive Sametinget har i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk.

Jag tror att jag har sagt detta i varje debatt: Vi har tredje generationens språkdöd i Sverige i dag. Detta behöver åtgärdas.

Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

Vi vill också understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kultur bevaras, utvecklas och förs över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald.

De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara centrala aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet hos dessa minoriteter. Genom att ge språkcentrumen möjlighet att arbeta långsiktigt och stabilt säkerställs att deras värdefulla arbete kan fortsätta.

När det för övrigt gäller språkcentrumen och deras arbete för att revitalisera och bevara minoritetsspråk är detta inte ett projektarbete under några år. Riksrevisionen har kritiserat arbetet med språk och anser att tillfälliga projekt inte är tillräckligt. Regeringen har nu äntligen valt att permanenta medel till språkcentrumen. Vi socialdemokrater tycker förstås att detta är bra, och det är något vi har krävt under hela mandatperioden.

Sanningen är dock att resurserna i budgeten för 2025 har minskat från 38 miljoner till 28 miljoner. De 10 miljoner som fattas skulle man ha kunnat göra mycket med.

Fru talman! En sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade i slutet av 2023 över sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett gediget arbete som tydligt visar på det tryck som den svenska staten satte på tornedalingar för språklig, religiös och kulturell assimilation. Försvenskningspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades, skambelagdes och osynliggjordes.

Remissvaren skulle komma in i april 2024, vilket också har skett. Väldigt lite har dock beslutats av regeringen om hur arbetet ska tas vidare, och det står fortfarande på regeringens hemsida att man fortsätter att behandla kommissionens förslag.

Konsekvensen har blivit att meänkieli har minskat i användning och inte förts vidare till nästa generation annat än i mycket begränsad utsträckning. I kommissionens slutbetänkande konstateras att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken och att denna gottgörelse och försoning behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.

Regeringen har gett Forum för levande historia i uppdrag att ta fram en populärversion av sannings- och försoningskommissionens arbete. Det är något vi välkomnar.

Fru talman! Regeringen behöver fortsätta att ta till sig kommissionens förslag och i första hand erkänna de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten men också överväga andra förslag från utredningen. Ett exempel är att utreda urfolksstatus.

Nu har kulturministern varit i Karungi kyrka och sagt att regeringen ska ta ansvar för de kränkningar som har pågått. Vi vet dock varken när eller hur, och det är anledningen till det yrkande som jag har lagt – att de ska ta ansvar. Det blir spännande att se om hela riksdagen nu tycker att det är viktigt att ta ansvar.

Nu pågår arbetet med Sanningskommissionen för det samiska folket. Jag väntar med spänning på resultatet och vilka åtgärder som föreslås till följd av kommissionens arbete.

Konstitutionsutskottet konstaterade när regeringen under våren 2025 lade ned renmarksutredningen att regeringen inte har fullföljt konsultationslagen i dess riktiga bemärkelse. Samtidigt gick regeringen faktiskt ut med att en ny utredning skulle tillsättas, men än så länge har ingenting hänt. Jag tror att samerna förväntar sig att den utredningen kommer på plats.

Konsultationslagen för samråd med samer är viktig och behöver användas på det sätt som beskrivs i förarbetena till lagen. Samråd ska alltså genomföras i god tid innan regeringen fattar beslut, och det ska genomföras i god anda präglad av uppriktighet och ärlighet.

En långsiktig strategi för romsk inkludering löper från 2013 till 2030. Det övergripande målet med strategin är att en rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Strategin handlar om åtgärder inom områdena styrning och kunskapsuppbyggnad, utbildning, bostad, hälsa, social omsorg och trygghet, kultur och språk samt romers organisering och deltagande i det civila samhället. Nu har MUCF, som är ny uppföljande myndighet, anställt ytterligare handläggare just för att jobba med den romska gruppen, så det finns en stor förhoppning om att det kan bli bättre.

Fru talman! Jag vill slutligen säga något om älvdalskans roll, som konstitutionsutskottet har pratat väldigt länge om. Den behöver utredas. Det är lite synd att en samlad riksdag inte kan fatta beslut om älvdalskans ställning i Sverige. Vi får väl se hur det går när Sverigedemokraterna har fått sin vilja igenom hos regeringen.

Det är därtill viktigt att resursbiblioteken får fortsätta att finnas till för minoritetsspråken. De gör ett fantastiskt arbete med att serva kommuner, skolor och andra institutioner med både bokpaket och litteratur för läsecirklar i hela landet.

Avslutningsvis gäller det samråd även med de andra minoritetsgrupperna. Jag blir lite ledsen när jag får höra från medier att regeringen bara avskriver en utredning om minoritetsspråk utan att förklara varför och utan att samråda med minoritetsgrupperna.

Det har alltså blivit några förbättringar, men mycket mer behöver göras på det här området. Och skärpning, regeringen, när det gäller samråd både med samerna och med övriga minoritetsgrupper!

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Ekström och Peter Hedberg (båda S).

Fru talman! Det är återigen dags att prata om Justitieombudsmannens rapport, som vi årligen hanterar i kammaren.

Konstitutionsutskottet konstaterar i ärendet att en grundläggande förutsättning för att ombudsmännen ska kunna fullgöra sin extraordinära tillsyn är att det finns en välfungerande ordinär tillsyn. Så är det inte, och det har vi påpekat. För mig är det tredje gången jag gör det.

JO har ett fortsatt högt antal ärenden som inkommer till myndigheten. Ökningen är så stor som 11 procent för år 2024. Ökningen har kommit brett men är större för vissa områden. Inom migration är ökningen 31 procent. Men det jag brukar fastna på är kriminalvården, där antalet ärenden har ökat med 400 under 2024. Det händer varje år att jag fastnar just på kriminalvården i stället för på enstaka berättelser i rapporten.

Av ämbetsberättelsen kan utläsas att häktade personer blir kvar för länge i arrest med restriktioner på grund av platsbrist på fängelserna. Antalet anmälningar från kriminalvården uppgick till 2 100 under 2023. Enligt den matematik jag kan och snabb huvudräkning är antalet ärenden 2 500 för 2024.

Klagomålen handlar om många olika saker: att man behöver dela rum, att mötesrum har omvandlats till något annat – oftast till rum för intagna – eller att arbetsuppgifterna som man ska utföra på dagarna för att ha en vettig tillvaro inte räcker till alla för att överbeläggningen inom kriminalvården är så hög.

Det är problematiskt att just Kriminalvården inte har någon ordinarie tillsyn. Det gör att intagna skickar sina anmälningar direkt till JO, och på detta sätt blir tillsynen extraordinär.

Fru talman! Givetvis har JO försökt att lösa detta, bland annat genom att delegera en del ärenden till byråchefer och nu även till rättssakkunniga hos myndigheten. Effektiviteten hos myndigheten är stor och har varit det länge, men någonstans kommer man ändå till en gräns.

Konstitutionsutskottet tar i sitt ställningstagande upp det jag sa tidigare – att en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sin extraordinära tillsyn är att det finns välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem. Precis så uttalade sig utskottet även förra året – och 2023.

Vi har fått veta att det bereds ett förslag om att tillsätta en utredning av frågor om den offentliga tillsynen av bland annat polisen och Kriminalvården. Därför vill utskottet påminna om det tillkännagivande som riksdagen riktade till regeringen redan 2023 och fortsatte driva förra året.

Fru talman! För att stärka förutsättningarna för JO som extraordinärt tillsynsorgan behövs det verkligen att regeringen vidtar åtgärder i enlighet med detta tillkännagivande och i och med det lägger rapporten till handlingarna. Jag måste också påminna om att det tillkännagivande som kommit från konstitutionsutskottet är ett enigt tillkännagivande.

Fru talman! Jag kommer att kommentera två ärenden i granskningen. Båda bedöms av ett enigt utskott vara bristärenden.

Jag börjar dock med ett citat: ”Renmarkskommitténs första delbetänkande Jakt och fiske i renbetesland har varit på remiss och det står nu klart att kritiken är omfattande. Det inkluderar bland annat kritik från myndigheter, kommuner, intresseorganisationer samt samiska organisationer och representanter. Regeringen kommer därför inte att gå vidare med utredningens förslag.

– Kritiken har varit betydande och det är tydligt att ett omtag behövs här. Regeringen avser att så snart som möjligt tillsätta en ny utredning av rennäringslagen med nya direktiv, säger landsbygdsminister Peter Kullgren.

Regeringens avsikt med det kommande omtaget är att Renmarkskommittén avvecklas. Därefter avser regeringen att tillsätta en ny utredning av rennäringslagen. Syftet med den nya utredningen är att arbeta fram långsiktigt hållbara förslag som har bred förankring både hos dem som berörs och i riksdagen.”

Det är det här som gett upphov till den KU-anmälan som kommit in.

Fru talman! Det första ärendet jag ska tala om handlar av den anledningen om hur regeringen har hanterat konsultationslagen gentemot samerna i samband med att man aviserade att man skulle lägga ned renmarksutredningen. I ett pressmeddelande den 7 november 2024 aviserade landsbygdsministern att regeringens avsikt var att lägga ned utredningen samt att regeringen inte heller skulle gå vidare med förslagen som fanns i delbetänkandet.

Konsultationslagen är viktig för det samiska folket, som det ursprungsfolk de är. De ska ha möjlighet att samråda med regeringen eller myndigheter i ärenden som handlar om deras näringar, språk och kulturarv.

Inbjudan till samråd gick till fyra organisationer den 11 november. Tre av organisationerna avböjde samråd, eftersom de uppfattade regeringens pressmeddelande som att allt redan hade beslutats. Organisationerna uppfattade pressmeddelandet som oomkullrunkeligt. Därmed var de samiska organisationerna offside, för att använda idrottstermer.

Förarbeten till konsultationslagen säger att tidsfristen ska vara skälig och att konsultationen ska genomföras i god anda. Med det menas att konsultationen ska präglas av uppriktighet och ärlighet.

Utskottet menar att det inte motsäger lagens syfte att regeringen har bildat sig en uppfattning innan konsultation sker men att det är en förutsättning att utkomsten av konsultationen inte framstår som given på förhand. Utskottet konstaterar vidare att det finns en skillnad mellan hur pressmeddelandet och inbjudan till samrådet var formulerade. Detta gjorde att inbjudna uppfattade att beslutet redan var taget.

Gransknings- betänkandeHandläggning av vissa regeringsärenden m.m. och Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 2 och 3)

Fru talman! Utskottet konstaterar vidare att det hade varit lämpligt att skicka ut konsultationsförfrågan före eller åtminstone samtidigt med pressmeddelandet för att undvika missförstånd. Utskottet konstaterar också att det finns skäl för regeringen att överväga dels när i tid samiska företrädare bjuds in till konsultation, dels hur regeringen formulerar sig i kommunikationen.

Fru talman! Det andra ärendet jag ska tala om gäller bristen på jämställdhetsanalys när regeringen lade fram en proposition om akassan. Analysen togs fram i den förordning som angav beloppsgränserna. Regeringen menade att det inte gick att göra analysen innan gränserna faktiskt var beslutade.

Men det fanns en nedtrappningsmodell i propositionen. En kraftig sänkning av ersättningen träder i kraft efter 100 dagar i arbetslöshet. Den delen av propositionen borde ha analyserats ur ett jämställdhetsperspektiv innan propositionen lades på riksdagens bord.

Utskottet menar att propositioner ska vara väl genomarbetade och ha utförliga problem- och konsekvensanalyser. Av den anledningen behöver konsekvenser för jämställdheten redovisas så utförligt som möjligt.

Fru talman! Det är klart att det fanns begränsade möjligheter att göra en sådan genomlysning när beloppsgränserna inte fanns på bordet. Utskottet menar dock att analysen borde ha gjorts för den del av propositionen som anger den nya nedtrappningsmodellen i arbetslöshetsförsäkringen.

Fru talman! Även om frågorna handlar om myndighetsflytt behöver man sätta dem i ett sammanhang. De behöver sättas i det sammanhang som minoriteterna beskriver, nämligen att det verkligen är hela havet stormar.

Jag vet att det var den förra regeringen som tillsatte utredningen. Samtidigt behöver man kanske ändå utvärdera detta utifrån minoritetsgruppernas syn på saken. De är i samrådet tydliga med att Isof är otänkbart på grund av att regeringen har splittrat Isof så till den grad att de inte längre vågar lita på den myndigheten. De litar inte heller på MUCF eftersom de ser att MUCF kommer att ha svårt att fullgöra det här uppdraget.

Samtidigt är det så, trots att man vill ta bort nationella uppdrag från länsstyrelserna, att tilliten till Länsstyrelsen i Stockholms län har ökat. Man känner att Länsstyrelsen i Stockholms län förstår behoven och har diskussion med minoritetsgrupperna.

Man känner också: Låt oss prata om myndighetsflytt den dagen det åter finns en handlingsplan för minoritetspolitiken och mål för minoritetspolitiken i Sverige! Upplevelsen just nu är att detta inte finns. Det är det som gör att detta blir fel fråga och fel ordning.