Mirja Räihä

Herr talman! Det här med språk är väldigt intressant. När mina nu medelålders söner var små tittade de på mig och sa: Mamma, när vi blir vuxna, kommer vi att prata lika konstig svenska som du? Det var den ingången mina barn hade.

Jag valde också en gång i tiden att låta mina barn gå i en svensk förskola. Vi pratade finska hemma och kunde ge det språket i hemmiljö, men det var väldigt viktigt med modersmålsundervisning när pojkarna väl började skolan.

Jag brukar ibland prata om Ville, min mellangrabb, som fick för sig att flytta till Thailand för tre år sedan - en idiotisk idé, men jag kunde ju inte hindra en 35-åring att lämna landet. Det första jobb han fick i Bangkok var i den finskspråkiga kundtjänsten på en firma. Globalt kan alltså ett litet modersmål som bara talas av 5 miljoner människor i världen komma till nytta i vuxen ålder i det första jobbet utomlands.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det talas 200 modersmål i Sverige. Givetvis är svenska det största - 8 miljoner människor har svenska som modersmål - tätt följt av finska och arabiska. Sedan har vi väldigt många små språk, och där behöver man verkligen koncentrera sig på att barnen ska ges denna undervisning.

Jag fick inte riktigt svar på frågan hur denna utredning kommer att utveckla modersmålsundervisningen för just dessa barn, som redan har en välutvecklad svenska och är väldigt integrerade. Okej, det är jättebra att man säger att det inte ska behövas förkunskaper i nationella minoritetsspråk för att få läsa dessa i skolan, men om jag inte kan ett ord samiska, meänkieli eller finska är en timmes undervisning i modersmål per vecka rätt verkningslöst. Det kommer man aldrig att kunna använda för att utveckla den identitet, den kultur och de språkkunskaper som man enligt lag ska kunna utveckla för att förstärka sig själv som människa.

Jag hade önskat ett svar på den frågan, eftersom jag tycker att utredningen är väldigt inriktad på integration och på att modersmålsundervisning inte får inverka menligt på inlärningen av svenska. Vi har ju stora grupper av barn i den svenska skolan som är integrerade och som behöver bra modersmålsundervisning, och de diskuteras ingenstans.

Jag håller med Linus Sköld: Det har varit väldigt tydligt under de senaste veckorna att Sverigedemokraterna önskar att utredningen hamnar på att ta bort rätten till modersmålsundervisning, samtidigt som statsrådet själv i intervjuer säger: Nej, absolut inte, den skrivningen finns inte i Tidöavtalet!

Just nu behöver vi lita på statsrådet. Men jag hoppas verkligen att statsrådet inte blir fullständigt överkörd av regeringsunderlaget. Vi ser en överhängande risk för det.

(Applåder)

Herr talman! I Tidöavtalet - som vi alla vet är överenskommelsen mellan sverigedemokrater, moderater, kristdemokrater och liberaler - anges det att en utredning ska tillsättas med uppgift att se över modersmålsundervisningen i syfte att den inte negativt ska påverka integration eller elevernas kunskapsutveckling i svenska språket.

Av den lagstiftning som kom 2009 framgår att den som har ett annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla och använda detta språk och att det är en skyldighet att den enskilde ges denna möjlighet. Det finns bestämmelser om elevers rätt till modersmålsundervisning i grundskolan och motsvarande skolformer samt i gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan i skollagen, skolförordningen och gymnasieförordningen.

Det finns också ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, och en elev som tillhör någon av de nationella minoriteterna ska enligt skollagen också erbjudas modersmålsundervisning i elevens nationella minoritetsspråk.

Herr talman! Jag deltog så sent som i augusti 2022, precis innan valet, i en debatt om modersmålsundervisning på Finlandsinstitutet här i Stockholm. Då var en del av det nuvarande regeringsunderlaget mycket tydlig med sin viljeinriktning om att slopa modersmålsundervisningen för alla andra språkgrupper än de nationella minoriteterna. Dock anser man i all forskning hittills, både i Sverige och internationellt, att modersmålsundervisningen är viktig för barn för att de ska utveckla sitt språk och sig själva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då presenterades också en rapport som var djupt kritisk mot hur mycket eller hur lite elever fick undervisning i sitt modersmål. En timme i veckan var på tok för lite. I rapporten talade man om att tre timmar per vecka skulle kunna vara den mängd av lektionstimmar som man kan använda.

Modersmålsundervisning ger eleverna möjlighet att utveckla kunskaper i och om sitt eget språk. Det är en plattform för att stärka språkfärdigheter och förståelse. Genom att lära sig sitt modersmål kan eleverna bättre förstå sin kulturella identitet och känna sig mer förankrade. Detta bidrar givetvis till deras personliga utveckling.

Modersmålet är en grund för att förstå och uttrycka komplexa tankar och känslor. Det ger också en djupare förståelse för världen och olika perspektiv, inklusive på svenska och andra språk.

Det som nu är av yttersta vikt är hur statsrådet kommer att gå vidare med frågan om modersmålsundervisningen i skolorna och säkerställa den. Utredningens direktiv syftar till stor del på rätt nyanlända barn och deras möjlighet till integration och kunskaper i svenska språket, men det är svårt att i direktiven hitta något som skulle kunna utveckla undervisningen för barn som behöver stärka modersmålet.

Herr talman! Svaret ger onekligen upphov till flera frågor. Hur kommer statsrådet att arbeta med att utveckla undervisningen för alla barn som är i behov av modersmålsundervisning? Hur ska även barn som redan är integrerade i Sverige och har fullgoda kunskaper i svenska få bra undervisning i sitt modersmål för att kunna bevara språket och kulturen? Det är ytterligare frågor som väcktes av det svar som jag fick av statsrådet.

(Applåder)

Fru talman! Jag håller med statsrådet, för jag vet också att rekrytering av tvåspråkig personal är väldigt svårt. Det är givetvis en gedigen fråga för kommunerna att jobba med att få den tvåspråkiga personalen. Däremot tror jag inte att man kan utbilda tvåspråkig personal, för det här är rätt svåra språk.

Man kan lösa problemen på olika sätt. Jag har sysslat med äldreomsorgsfrågor och har haft förslag på lösningar, men tyvärr satt jag inte i majoritet då. Jag vet också hur det blir för de äldre när det svenska språket försvinner och man inte kan göra sig förstådd på sitt eget språk. Det blir en rätt förtvivlad situation.

Vi har i de två senaste budgetarna, både för 2023 och 2024, yrkat på att man ska permanenta verksamheten med språkcentrum. Och vi lär fortsätta att med en dåres envishet kräva att man ger en möjlighet till språkcentrum att fortsätta med sitt arbete, för precis som jag sa är det här inte ett projekt på två tre år. Det här är någonting som vi behöver göra i fem sex decennier eftersom det är så pass många som har tappat språket.

På universiteten säger man att det är allt fler som söker till enstaka kurser för att läsa finska, till exempel, för att kunna återta språket. Någonstans är det viktigt, och jag kan utifrån mig själv intyga att språket försvinner så himla snabbt. När de vuxna sönerna flyttade hemifrån hade jag ingen att prata finska med hemma, annat än katterna. Sedan märker jag helt plötsligt att jag inte längre kan, och när det blir så behöver man hantera det själv. Men för våra barns och barnbarns skull behöver språkcentrumen fortsätta.

Herr talman! Jag tror mig ändå veta att det finns stora skillnader i Sverige när det gäller vad som ingår som rättigheter i de kommuner som är förvaltningsområden. Det är lätt i Stockholm. Senast jag räknade fanns det 13 förskoleavdelningar med inriktning på finska, och på Söder finns en förskoleavdelning som har fokus på meänkieli och samiska. Det finns två äldreboenden med tvåspråkig personal, och det finns två sverigefinska skolor. Men i andra kommuner är det svårare. Luleå sägs vara bäst på förskoleverksamhet på finska, men mitt lilla barnbarn Juni Maria kom inte in för att kön var så lång. Detta kan leda till språkdöd.

Språkcentrumens uppdrag är omfattande och inget kortsiktigt projekt på få år. De ska verka för språkbärare i hela landet och regelbundet analysera behoven och språksituationen för respektive minoritet. De ska samla och förmedla goda exempel och erfarenheter av språkrevitalisering på nationell, lokal och internationell nivå. Givetvis ska de också stödja familjer i språköverföringen och individer i språkanvändningen. De ska också stödja andra aktörer inom revitaliseringsarbetet och samverka med övriga språkcentrum och med kommuner, regioner, utbildningsaktörer, resursbibliotek, myndigheter, föreningar och organisationer i hela landet. Språkcentrumen har alltså ett otroligt brett uppdrag för att de verkligen ska kunna arbeta med våra minoritetsspråk. De ska givetvis också informera om minoriteternas språkliga rättigheter och synliggöra språket i samhället.

Även kommunernas minoritetssamordnare är viktiga spindlar i detta nät, och det är viktigt att det finns ett aktivt samarbete mellan dessa och språkcentrumen.

Herr talman! Språkdöden riskerar att bli verklighet i tredje generationen, och i viss mån finns den redan. Två samiska språk är på utdöende enligt det samiska språkcentrumet, och jag ser språkdöd även när det gäller det största minoritetsspråket, finskan. Många av oss som ingår i minoriteterna har inte hela familjen här. Mina barnbarn har sin gammelfarmor i Finland, 86 år och pigg. Men de kan inte kommunicera med henne. När kommunikationen upphör blir också rötterna otydliga för barnen. Var kommer jag ifrån? Vem är jag egentligen? Här tror jag att språkcentrumen kan spela en viktig roll.

I sitt svar lovar statsrådet att regeringen kommer att prioritera arbetet med språkcentrumen under 2024. Vad ger detta för signaler till verksamheterna när det gäller att kunna jobba långsiktigt? Nu är det 2024. Anser statsrådet att denna prioritering bör fortsätta även efter 2024? Jag frågar inte efter budgetmedel utan efter något slags bekräftelse på att språkcentrumen kommer att få fortleva, för deras jobb kommer att ta decennier, inte några år.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det finns en finsk ståuppkomiker som heter Ismo Leikola. Han har en föreställning om det finska språket och om hur enkelt det är att lära sig. Det räcker med två ord: No niin. Alla ska kunna förstå vad det betyder, beroende på hur man säger det. Det är lite för enkelt men ändå rätt roligt.

Språkcentrum för nationella minoritetsspråk har en oerhört viktig roll. Det övergripande uppdraget för språkcentrumen är att tillgodose den aktuella minoritetens behov och rätt att återta språket genom att aktivt främja och stimulera ökad användning av språket, stärka enskildas förutsättningar att bruka och återta språket samt sprida kunskaper om språket och hur det kan revitaliseras. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation.

I juni 2018 fick Isof i uppdrag av regeringen att utreda hur språkcentrum för de nationella minoritetsspråken kan organiseras. En första redovisning lämnades i februari 2019, med förslag på inrättande av språkcentrum för finska och meänkieli. I oktober samma år kom förslag som gällde jiddisch och romska.

I oktober 2021 aviserade regeringen en satsning på nationella minoritetsspråk, och i regleringsbrevet för 2022 fick Isof ett uppdrag som handlade om detta. Nu finns språkcentrumen på plats, och de har antagit de första verksamhetsplanerna. Detta tar ju lång tid.

Herr talman och statsrådet! Minoritetsspråken har genom decennierna hanterats på oerhört olika sätt, och synen på minoritetsspråkens ställning har ändrats. Familjerna ser inte längre ut som förr. Jag kan relatera till mitt eget liv och mina egna barn, som är födda 1979, 1984 och 1986 och som alltså är medelålders män i dag. Då var man ofta gift med en finne. Man pratade finska hemma och överförde språket och kulturen, alltifrån finsk tango till all annan finsk kultur, till sina barn. Det var ett naturligt sätt för barnen att lära sig språket. Förskolan kunde se att barnen utvecklades till tvåspråkiga individer när skolan började.

Dessa barn blev vuxna män, och då trädde de svenska svärdöttrarna in i familjen. Då var det inte riktigt lika lätt längre. Då blev det betydligt svårare att bära fram språket, och därmed kulturen och rötterna, till barnbarnen. Familjerna ser annorlunda ut i dag, och därför är behoven andra.

Det finns givetvis behov av förskolor med inriktning på minoritetsspråk, och det finns behov av äldreomsorg på minoritetsspråk. Om vi blir gamla och drabbas av minnessjukdom tappar vi det inlärda språket och återgår till det språk vi lärde oss först. Här har språkcentrumen en oerhört viktig roll för att stötta kommunernas minoritetssamordnare i arbetet med de frågor som man är skyldig att arbeta med.

Jag har inte krävt i min interpellation att statsrådet nu ska komma med svar om hur mycket medel det kommer att finnas i kommande budgetar, men som det ser ut nu försvårar den nuvarande budgeteringen rekryteringen till språkcentrumen. Språkcentrumen är inte ett projekt på några år, utan det handlar om att långsiktigt arbeta med de frågor som finns i uppdraget för språkcentrumen. Därför skulle ett löfte om att verksamheten ska kunna vara permanent vara välkommet och viktigt för framtiden, framför allt för dem som driver språkcentrumen och för dem som arbetar där.

Kan statsrådet åtminstone börja fundera över hur regeringen ska kunna permanenta verksamheten för språkcentrum, som vi har krävt i två budgetar, för att kunna ge trygghet till samtliga språkcentrum som finns?

Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord om granskningen av anställningen av nationell säkerhetsrådgivare. Konstitutionsutskottet har inte hittat några brister i hanteringen av anställningen men har trots det ägnat rätt mycket tid åt att granska anställningen närmare. Statsministern fick även svara på ett antal frågor i utfrågningen i maj om den anmälan som gjordes till konstitutionsutskottet.

När statsministern anställde Henrik Landerholm orsakade det spekulationer om jäv i massmedierna. Dessa spekulationer är givetvis ursprunget till anmälan. Dagstidningar skrev om eventuellt jäv. En sådan artikel fanns i Dagens Nyheter med rubriken "Experter: Kristerssons rekrytering kan vara vänskapskorruption". Anledningen var enligt tidningen det nära vänskapsförhållandet mellan statsministern och den nationella säkerhetsrådgivaren.

Anställningen föregicks inte heller av intresseanmälningar av andra som kan inneha kompetens för tjänsten. Det är inte fel i och för sig, och andra regeringar har gjort anställningar på samma sätt trots att förfarandet inte är vanligt på Regeringskansliet.

Herr talman! Utskottet har inte granskat den nationella säkerhetsrådgivaren och hans kompetens, utan man har granskat beredningen av ärendet och hur anställningen har gått till.

Utskottet har i tidigare granskningar uttalat att även om förvaltningslagen inte formellt är tillämplig på regeringsärenden är det mycket viktigt att bestämmelser för jäv följs på Regeringskansliet. Regeringskansliets etiska riktlinjer föreskriver att reglerna ska tillämpas med säkerhetsmarginal om det råder tvekan.

Vidare har utskottet tidigare uttalat att det inte bör finnas ens skäl att misstänka att någon i regeringen eller på Regeringskansliet gynnar till exempel sig själv eller någon närstående. Utskottet har konstaterat att detta inte har varit fallet när det gäller anställningen av säkerhetsrådgivaren.

Av granskningen framgår att det var statssekreteraren som ansvarade för rekryteringen av den nationella säkerhetsrådgivaren. Beslutet fattades vid ett regeringssammanträde där statsministern var ordförande. Statsministern svarade i utfrågningen att han bedömde att hans relation till säkerhetsrådgivaren inte var sådan att hans opartiskhet kunde ifrågasättas.

Herr talman! Utskottet ser inga skäl att ifrågasätta statsministerns bedömning, men med detta sagt fanns det inte heller några hinder för statsministern att låta bli att delta i beslutet. Därigenom hade han kunnat hålla ett större säkerhetsavstånd. Utskottet menar dock att granskningen i övrigt inte ger anledning till något uttalande.

Det var ett litet medskick, herr talman.

Fru talman! Jag är själv sverigefinländare sedan 1976. Som så många andra kom jag för att arbeta i den svenska industrin, för min del var det Marabou i Sundbyberg. Jag har alltid trott hårt på att språkkunskaper är viktiga, och då även minoritetsspråk.

Jag har också tyckt att det har varit viktigt att kunna ge språket till mina barn så att de kan få känsla för sina rötter, sitt språk och sin kultur. Dock brukade de oftast fråga mig om de kommer att prata lika konstig svenska som mamma när de blev vuxna. De kopplade givetvis ihop min finska brytning med vuxenlivet.

Jag har personligen också börjat tänka på ålderdomen. När man är över 60 år är det rätt naturligt. Hur kommer mina språkkunskaper att vara om jag får en minnessjukdom och tappar bort det inlärda språket? Jag tror då att tryggheten kommer att bestå av att få leva på ett äldreboende där man talar finska för att vara förstådd och där jag kan förstå människor som finns i min närhet. Men nog om mig och vem jag är.

Fru talman! I dag ska vi diskutera alla de motioner som har kommit in angående minoritetsfrågor under allmänna motionstiden. Motionerna skiljer sig åt avsevärt från varandra. Men jag tror att det beror på de olika nationella minoriteternas olikheter och att problembeskrivningen är olika.

Om den sverigefinska gruppen tycker att det handlar om språket och problemet att kommunerna ska kunna erbjuda både förskola och äldreomsorg på finska så har samerna problem med näringslivets intrång i det de betraktar som sitt eget, mark för renskötsel och jakt- och fiskerättigheter.

Den judiska gruppen får uppleva antisemitism, en företeelse som har pågått i århundraden och som vi ständigt behöver arbeta mot. Arbetet mot antisemitism blir aldrig färdigt, diskussionen måste vara levande precis hela tiden.

Romsk inkludering handlar väldigt ofta om problem på arbetsmarknaden. Det är helt enkelt svårare att få jobb som rom.

Tornedalingar har också upplevt svåra tider. De har upplevt hur makten vill ta deras språk och kultur. Tornedalingar utsattes för hård assimileringspolitik under en tid, vilket gjorde att språket höll på att försvinna helt och hållet.

När det gäller minoritetsspråk finns det nu fyra språkcentrum på plats för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Institutet för språk och folkminnen är en viktig aktör även om språkcentrumen är nya.

Institutet för språk och folkminnen har fått i uppdrag att inrätta språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Sedan tidigare ansvarar Sametinget för flera samiska språkcentrum.

Nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk så att de nationella minoritetsspråken kan leva vidare i Sverige.

Språkcentrum har nu inrättats för finska i Uppsala, jiddisch i Stockholm, meänkieli i Kiruna och Övertorneå samt för romani chib i Stockholm. Målet var att flera av dem skulle ha kunnat påbörja sin verksamhet under 2022. Organisatoriskt ska de tillhöra institutionen men skötas som egna enheter inom myndigheten. Exakta uppdrag och arbetsbeskrivningar för de olika språkcentrumen kommer att arbetas fram inom ramen för planeringsarbetet.

Fru talman! Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Minoritetspolitik är viktigt, men likväl anser vi socialdemokrater att motionerna kan avslås och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det finns anledningar till det: Dels har den förra regeringen gjort en del förstärkningar som behöver utvärderas, dels finns det utredningar som påbörjades av den förra regeringen men som riksdagen ännu inte har beslutat om. Av den anledningen behöver vi vänta på vilka resultat som kommer fram.

Regeringen beslutade den 30 juni 2022 om ett särskilt åtgärdsprogram för arbetet mot antisemitism. Programmet syftar till att komplettera den nationella planen mot rasism och liknande former av fientlighet och hatbrott. Programmet innehåller åtgärder för perioden 2022-2024 och ligger i linje med EU:s handlingsplan mot rasism.

Den 16 juni 2022 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till en nationell strategi för stärkande av judiskt liv i Sverige med fokus på överföringen av judisk kultur och jiddisch till yngre och framtida generationer. Uppdraget ska redovisas i december 2023.

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har kommit med en delrapport men fått mer tid av Kulturdepartementet för att färdigställa sin utredning, som heter Ko ihmisarvoa mitathiin. Då människovärdet mättes och handlar om just exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Fru talman! I november 2021 beslutade regeringen att inrätta en kommitté i form av en sanningskommission för det samiska folket som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv. Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter samt lämna förslag på åtgärder. Uppdraget ska slutredovisas i december 2025.

Samtidigt pågår även Renmarkskommitténs arbete, där en delrapport förväntas i augusti. Den har i uppdrag att analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske.

Därtill har Statskontoret fått i uppdrag av regeringen att utföra en analys av Sametingets verksamhet samt föreslå åtgärder. Statskontoret ska analysera och bedöma hur Sametinget fullgör sitt uppdrag och använder sina resurser. Man ska också analysera ändamålsenligheten och effektiviteten i Sametingets interna ledning vad gäller styrning och uppföljning av verksamheten. Statskontoret ska dessutom analysera organisationsform och bedöma hur den påverkar myndighetens förutsättningar att bedriva sin verksamhet effektivt med mera.

Utifrån analyserna ska Statskontoret sedan föreslå åtgärder för att utveckla Sametingets verksamhet. Därtill följs mål för samepolitiken årligen upp i budgetpropositionen.

Även konsultationslagen kommer att utvärderas, men utskottet menar att det är för tidigt att göra det nu. Den del av lagen som innebär att även kommuner och regioner blir konsultationsskyldiga träder i kraft först den 1 januari nästa år. Övriga delar av lagen har bara varit i kraft i drygt ett år.

Jag ska givetvis också nämna något om älvdalskans ställning som ett erkänt språk. Delar av utskottet har fördjupat sina kunskaper om språket så sent som i helgen och är positiva till att erkänna språket. Men det behöver utredas lite mer. Av den anledningen är det för tidigt att besluta något om det i dag, trots att det finns motioner om detta från allmänna motionstiden. Konstitutionsutskottet måste få diskutera frågan vidare.

Fru talman! När man läser betänkandet om minoritetsfrågor inser man att riksdagen kommer att få flera ärenden om dessa frågor på sitt bord de närmaste åren. Förhoppningsvis är det förslag som stärker nationella minoriteter.

Man ska dock komma ihåg att trots minoritetsstatus är vi alla svenskar, och vi lever i Sverige. Men behovet att få kombinera sitt eget språk och sin egen kultur med detta är viktigt för oss. Det är inte enbart viktigt för oss som lever här och nu; det är nog än viktigare för kommande generationer att språket och kulturen får leva vidare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Justitieombuds-männens ämbets-berättelse

Herr talman! När jag först såg detta ärende på listan var min första tanke: En rapport - detta är väl inget märkvärdigt? Men så fel man kan ha! JO:s ämbetsrapport är fängslande läsning när man inser vilka variationer det finns i de anmälningar som kommer till JO.

Herr talman! JO har fått ett kraftigt ökat antal ärenden. Ökningen avser främst anmälningar som gäller Försäkringskassan, Kriminalvården, polisen och utlänningsärenden. Det som är problemet är att dessa myndigheter inte har någon ordinarie tillsyn. Detta gör att medborgarna skickar sina anmälningar direkt till JO. På detta sätt blir också tillsynen extraordinär. Jag har dock sett anmälningar som JO inte borde användas till. Men kommer det in en anmälan behöver JO givetvis göra någonting åt den, även om svaret är att klagomålet inte rör JO:s område. Jag såg på sociala medier att en medborgare hade anmält sin arbetsgivare till JO för att man på arbetet infört stämpling vid in- och utpassering. Det är en partsfråga, men den hamnade på JO:s bord.

Herr talman! Givetvis har JO försökt att lösa frågan om det ökade antalet ärenden, bland annat genom att delegera ärenden till byråcheferna. Det finns även en plan framöver att delegera ärenden till vana handläggare.

Konstitutionsutskottet tar upp följande i sitt ställningstagande: "En grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt extraordinära tillsynsuppdrag . är att det finns en välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem." Vidare noterar utskottet att "2020 års JO-utredning gör bedömningen att det bör tillsättas en utredning med uppdrag att göra en bred översyn av den offentliga tillsynen". På det sättet kan man se vilket behov det finns av reformer och föreslå de ändringar som behövs när det gäller den ordinära tillsynen och klagomålssystemet inom respektive verksamhetsområde.

Fru talman! Detta är säkert att gå händelserna i förväg. Konstitutionsutskottet har precis fått den tjocka luntan om översynen av JO-ämbetet. Men när vi hanterar frågan och det man kommer fram till i översynen blir uppdraget att ta ställning till om det behövs en sådan utredning. När det gäller JO-ämbetet kommer arbetet att fortsätta.

Herr talman! Jag kommer att uppehålla mig vid en enda fråga. Det är en fråga som flera har tagit upp här, men jag tycker att den är principiellt viktig. Den handlar om överklagande av beslut om upplåtelse av jakt eller avlysning av jakt. Jag är nog en lämpad talare i den här frågan, då jag har bott i Stockholm sedan 1976 och aldrig hållit i ett gevär eller en hagelbössa.

Förvaltningslagen är tydlig när det gäller vissa allmänna krav på handläggningen. Handläggningen ska vara enkel och snabb och så kostnadseffektiv som möjligt. I kravet på snabbhet ligger att ett ärende bör tas upp till avgörande så snart som möjligt efter det att utredningen av ärendet avslutats. Utskottets granskning har visat att så icke är fallet, vilket beskrivs i betänkandet KU10. Rubriken för det jag har tittat på kanske inte låter så märkvärdig: Vissa förvaltningsärenden.

Herr talman! Det anges i förvaltningslagens 46 § att beslutsmyndigheten skyndsamt ska överlämna ett överklagande och övriga handlingar i ärendet till överinstansen. Det framgår dock av genomgången att ett antal ärenden lämnats från länsstyrelsen till Näringsdepartementet sent; det tog en vecka eller mer. Detta gäller 3 granskade ärenden av 14. I ett antal ärenden tog det flera veckor och i något fall en månad från det att ärendet som innehöll ett yrkande om inhibition kom till Näringsdepartementet till dess att beslut fattades. I flera fall blev yrkandet inaktuellt, eftersom beslutet fattades först efter utgången av tidsperioden som var aktuell. Detta gäller 5 ärenden av 14.

Ett beslut ska också innehålla en motivering. En sådan ska givetvis den som har överklagat få. Men den saknades i ett av ärendena. Man hade behövt ha med en klargörande motivering till beslutet om avslag av yrkande om inhibition. Utskottet har tidigare tagit upp i flera granskningar innan jag kom in i utskottet att detta behövs för att en fast och enhetlig praxis ska kunna upprätthållas.

Givetvis låter det inte som att det är så många ärenden som inte har hanterats i tid eller där det saknas motivering, men det är sammanlagt bara 14 ärenden som har granskats i höstgranskningen.

Konstitutionsutskottet har efter sin granskning förstås lämnat en del synpunkter. De överklagade besluten innehåller ofta yrkanden om inhibition och kan avse perioder i nära anslutning till överklagandet. Därför är det angeläget att Regeringskansliet är vaksamt på detta i fortsättningen och följer upp att länsstyrelserna överlämnar överklagade ärenden till regeringen så fort som möjligt. Givetvis är det viktigt att yrkanden om inhibition prövas skyndsamt, precis som lagstiftningen säger. Utskottet konstaterar också i ärendet att inhibitioner många gånger inte ens tas upp till prövning innan regeringen slutligt prövar överklagandet, eftersom yrkandet har mist sin betydelse.

Herr talman! Det som är viktigt framöver är att Regeringskansliet tar till sig utskottets synpunkter och tankar. Det handlar om beslut som kan medföra en skada som inte kan repareras efteråt eller orsakar en rättsförlust av betydelse för klaganden.

Nu handlar det om jakten, men om inte Regeringskansliet är vaksamt kan det nästa gång handla om ett annat slags överklaganden som inte hanteras så som förvaltningslagen säger.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! I går tittade jag lite på siffrorna över hur många som sökt dessa utbildningar, både sjuksköterskeprogrammet och gymnasiets vård- och omsorgsprogram. Inför vårterminen 2023 sökte 2 433 till sjuksköterskeprogrammet. Det är alldeles för lite. Till gymnasieskolans vård- och omsorgsprogram sökte 4 322. Dessa siffror har varit minskande i många år, oavsett vem som har styrt. Där måste man in och titta: Hur ökar vi antalet sökande till dessa utbildningar?

Givetvis är det villkoren det handlar om. Det handlar om lönen, men det handlar också om att titta på om vi exempelvis kan minska heltidsmåttet något. Det är en viktig grej. Jag pratar inte om sex timmars arbetsdag men om att minska måttet något. Det måste finnas morötter för att söka till dessa yrken.

Problemet är också att man kanske läser till sjuksköterska men sedan slutar efter några år och söker sig någon annanstans. Det finns sjuksköterskor som jobbar på Scania i Södertälje, för då vet man till exempel vilka arbetstiderna är.

Jag vill också ta upp kökapningen när det gäller vårdplatser. Region Stockholm har hållit på med det under hela hösten. I dag uppfyller man faktiskt 82 av 88 vårdgarantier, men till vilket pris? Detta har gjorts på helgerna. Man har opererat på helgerna, och då måste operationspersonalen, anestesipersonalen, vårdavdelningarna och uppvaket jobba övertid. Och det gör man, med risk för den egna hälsan. Köerna är borta, men nu får man nya köer efter julhelgerna.

Jag är fortfarande orolig, men jag tycker ändå att det är bra att statsrådet nu säger att man ska jobba med de här frågorna. Jag vill tacka för debatten. Den var uppfriskande och hälsosam.

Fru talman och statsrådet! Jag tänker fortsätta att prata om bristen på vårdplatser, för jag tror mig ha en rätt god bild av skälen till att vi har alltför få vårdplatser.

I Region Stockholm minskade antalet vårdplatser när man byggde Nya Karolinska. Det blev en rejäl minskning av antalet vårdplatser. Jag vet inte vad det berodde på - att stockholmarna inte blir sjuka eller att tomten var för liten. Det återstår att prata om.

Bristen på vårdplatser gör att människorna far illa. I Ivos rapport, som beskriver vad inspektörerna har sett, kan man läsa att patienter ligger i korridoren i en säng utan syrgas och ringklocka. På något sjukhus har man skickat hem en patient med sepsis, alltså blodförgiftning, som egentligen borde ha lagts in. Jag kan tänka mig vilken mardröm det måste ha varit för läkaren att skicka hem en så sjuk patient för att man inte har några vårdplatser.

De här frågorna känns givetvis i hjärteroten, och det är väl bra att statsrådet ändå har en plan för hur vi ska jobba för att vi ska kunna öka antalet disponibla vårdplatser.

Men man måste komma ihåg en sak. Som jag sa har jag jobbat i 42 år inom Region Stockholm. Jag tillhör den sista generation som är så lojal med och trogen sin arbetsplats. De som kommer efter mig kommer inte att vara det. De kommer inte heller att låta sig nöjas med det som vi har låtit oss nöjas med: att det här är ett jätteroligt jobb. Ni anar inte hur roligt det är att vara undersköterska i akutsjukvården! Jag ser ungdomarna där, och det är så himla kul. Men det är inte den bild man har i dag, och det är det som minskar lojaliteten och detta att vara trogen.

Det som har hänt i Region Stockholm, till exempel, är att man så sent som 2019 på hösten varslade 350 undersköterskor och 250 läkare om uppsägning bara på Karolinska på grund av ekonomin och på grund av arbetsbrist. Jag har aldrig haft arbetsbrist på min arbetsplats - aldrig någonsin. Man anger att skälen är att vården har flyttat ut på stan, men samtidigt är de som ligger inne sju resor sjukare. Det är väldigt sjuka patienter som behöver god omvårdnad. Detta tog man inte hänsyn till, för man skulle spara pengar.

Sedan kom pandemin, och då försköts varslen. Då behövde helt plötsligt alla vara kvar och ta hand om covid 19-patienter, i synnerhet under det första jättetunga skedet. När det där var över, 2020, togs varslen upp igen. Men antalet hade minskat. Då var det 157 undersköterskor - hur man nu kom fram till den siffran - och 109 läkare som skulle få gå på grund av arbetsbrist. Men man minskade inte varslet på grund av man behövde fler, utan det berodde på att det var så många som hade slutat under tiden på grund av det otrygga läget och pandemin. Därför kunde man minska varslet. I slutändan drog man tillbaka varslet, men då hade alla de som man hade behövt säga upp redan slutat. Det blev alltså en ordentlig minskning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi pratar om disponibla vårdplatser handlar det inte om en säng, en ringklocka och syrgas. Det krävs givetvis en sjuksköterska och en undersköterska som ska stå för omvårdnaden. Hur man får människor att söka både till sjuksköterskeprogrammet och till att läsa till undersköterska är ett uppdrag som är jättetungt och jättestort. Och jag lovar: Jag hjälper till!

Fru talman! Jag får börja med att tacka statsrådet för svaret. Men det är ändå som att vi har två olika åsikter om och två olika erfarenheter av hur sjukvården fungerar just nu. Det hänger givetvis ihop med de erfarenheter som jag har och som statsrådet har.

Jag har varit anställd inom Region Stockholm i 42 år. Det är jättelänge. Jag är fortfarande anställd på Tema Cancer på Karolinska Universitetssjukhuset. Det gör att jag har ett engagemang i de här frågorna.

SKR har varit tydlig i sitt budskap om att behovet av generella statsbidrag till kommuner och regioner ligger på i storleksordningen 20 miljarder. Regeringen har beslutat om 6 miljarder. Det är inte heller 6 miljarder som oavkortat går till regionerna, utan det ska delas med 290 kommuner. Då blir det inte så jättemycket i kassan per sjukhus.

Fru talman! Statsrådet avslutar sitt anförande med att säga att jag ska känna mig trygg med att regeringen tar frågan på allvar. Men jag kan inte hålla med. Jag är inte riktigt trygg. Allra minst trygg blev jag i går när jag läste om Ivos senaste inspektion i den delrapport som har kommit ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ivo har inspekterat 27 sjukhus i 21 regioner. Av dem får 26 nedslag i fråga om kvalitet och att det finns stora brister. Det 27:e har inte fått sitt svar. Det är Oskarshamns sjukhus.

För Region Stockholms del har man inspekterat Danderyds sjukhus AB, Södersjukhuset AB, Karolinska Huddinge och Astrid Lindgrens barnsjukhus som tillhör Karolinska Universitetssjukhuset.

Två av de inspekterade sjukhusen riskerar dessutom stora viten för att bristerna är så stora. För Sundsvalls sjukhus handlar det om 15 miljoner kronor och för Akademiska sjukhuset i Uppsala handlar det om 20 miljoner kronor för att bristerna är så omfattande.

Det som Ivo anger för de 26 sjukhusen är att man har dygnslånga väntetider på akuten och utbredd korridorvård. Korridorpatienterna får bjällror eller kastrullock för att uppmärksamma personalen för att det inte finns någon ringledning. Än mindre finns det syrgasuttag. När jag läste den rapporten i går var det rakt igenom en väldigt sorglig läsning.

Fru talman! I en DN-intervju den 17 januari, i veckan, säger statsrådet att det finns stora problem. Där är vi nog eniga med varandra. I samma andetag säger statsrådet: Vi bygger ut antalet vårdplatser. Det är nödvändigt för att vi ska kunna kapa köer, ge en god och nära vård och kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagen.

Jag håller fullständigt med. Men det är lite svårt att tro att det här är någonting som är snutet ur näsan, för samtidigt har neddragningarna pågått väldigt länge. Jag ställde en fråga om Region Stockholm i min interpellation, och det beror givetvis på att det är den region jag känner allra bäst.

Man kan titta på hur det ser ut på helgerna när köerna och väntetiderna på akutmottagningarna i Region Stockholm har varit väldigt långa. Covid-19 pågår fortfarande och fyller akutmottagningarna. Därtill har man säsongsinfluensa, som inte heller är någon jättelättsam sjukdom för framför allt äldre människor. Man har vinterkräksjuka, och barnakuten har fyllts på av RS-virusinfekterade barn.

Varje gång detta händer börjar givetvis vårdköerna byggas upp, och vi behöver prata om hur man kapar köerna. Jag återkommer till det i nästa inlägg.