Eva Lindh

Herr talman! Ja, det finns en ideologisk skillnad mellan oss.

Det som alla kommissioner har lyft fram, nu senast regeringens egen produktivitetskommission, är bristande kostnadskontroll, svårigheter att styra resurserna dit där behoven är som störst och ökade risker för välfärdsbrottslighet.

Jag tänker att när det blir så här tydligt borde vem som helst känna att man måste göra något åt detta. Man borde åtminstone inte tvinga regioner att använda en lagstiftning som ger dessa effekter.

Jag blir upprörd när jag ser det här. Nu känner vi till effekterna; vi har fått dem på papper. Det är tydligt att det är så här. Trots det visar regeringen inte någon som helst vilja att göra något åt det grundläggande problemet att vi har en lagstiftning som ökar riskerna för välfärdsbrottslighet. Det kan inte vara okej att skattemedel som är avsedda för äldreomsorg och sjukvård går till annat, att skattemedel inte används effektivt till det de är avsedda för och att man öppnar för välfärdsbrottslighet. Det här är faktiskt helt obegripligt.

Här finns skillnaden mellan vad vi socialdemokrater tycker och vad regeringen uppenbarligen tycker. En rimlig utgångspunkt borde ju vara att vilja ha en effektiv och jämlik vård.

Herr talman! Låt mig börja med att bemöta sjukvårdsministerns svar på våra frågor.

Vi är inte emot valfrihet. Jag har aldrig sagt att en region inte skulle kunna införa någon typ av valfrihetssystem om de vill det. Det vi är ute efter är för det första att avskaffa tvångs-LOV och för det andra att se över lagstiftningen så att den inte ger de här effekterna. Det är ju inte bara vi som kritiserar dem utan också regeringens egen kommission.

Låt mig börja med effektiviteten. Kommissionen visar på en bristande kostnadskontroll och svårigheter att styra resurserna dit behoven är som störst. Är vi inte rädda om skattepengarna? Ska inte pengarna gå till den vård som människor behöver? Det är väl inte meningen att vi ska ha ett system som innebär att det hela blir mindre effektivt och att pengarna försvinner till annat? Vi socialdemokrater vill verkligen förändra det här så att det blir bättre kontroll.

Det andra jag vill ta upp är välfärdsbrottsligheten, fusket. Många gånger handlar det också om kriminellt utnyttjande. Innan vi får tillbaka detta om vad vänstern tycker eller inte: Jag är inte emot seriösa utförare. Tvärtom vill vi göra det bättre för de seriösa, för som det är nu är det svårt för dem att konkurrera med dem som fuskar.

Sjukvårdsministern säger att detta har hög prioritet, men jag ser inte det. Sjukvårdsministern läser upp en del saker, så det kan tyckas att man har gjort mycket. Men man har faktiskt inte gjort något åt det som verkligen spelar roll för att minska välfärdsbrottsligheten. Jag ser att man snarare skyddar vinstjakten och den bristande kostnadskontrollen. Man gör inte nog för att stoppa välfärdsbrottsligheten.

Jag hör ministern säga att hon delar ilskan över de avarter som finns, och det är ju bra att vi har en gemensam syn på vad som är rätt och fel. Men det krävs handling. Vi vet att systemet kan utnyttjas av oseriösa aktörer, och när kommuner och regioner börja granska verksamheter inom LOV hittar de väldigt ofta omfattande brister.

Som kommunalråd i Linköping hade jag ansvar för äldreomsorgen, och ett av de viktiga beslut vi tog när vi tog över makten där var att börja granska alla LOV-företag inom äldreomsorgen. Jag minns inte om det var 16 eller 18 företag, men det var i alla fall många företag som fuskade eller utnyttjade systemen. Efter granskningen fick de inte fortsätta. Det är detta man ser när man ökar kontrollen och verkligen granskar dessa verksamheter.

För oss socialdemokrater går behoven och förutsättningarna för personal och klienter i äldreomsorgen före vinstjakten.

Herr talman! Den svenska välfärden och sjukvården bygger på en enkel princip, nämligen att vård och omsorg ska ges efter behov och inte efter plånbok. Inte heller bör lönsamhet styra sjukvården.

I dag ser vi dock ett system där den principen allt oftare sätts ur spel, och en viktig förklaring är lagen om valfrihetssystem. Den förkortas LOV, vilket är det jag konsekvent kommer att använda i debatten – bara som ett förtydligande. När lagen infördes var ambitionen att öka effektiviteten, förbättra kvaliteten och ge människor större valfrihet, men verkligheten har visat att så inte blev fallet.

Regeringens egen produktivitetskommission konstaterar i sitt slutbetänkande att LOV inte har levererat de produktivitets- och effektivitetsvinster som utlovades. Tvärtom pekar kommissionen på att systemet har bidragit till sämre kostnadskontroll och öppnat upp för risker för välfärdsbrottslighet.

I primärvården är problemet särskilt tydligt. Regionerna är i dag skyldiga att använda LOV inom primärvården, vilket innebär fri etableringsrätt för privata vårdgivare. Det finns alltså ingen möjlighet för regionerna att begränsa hur många aktörer som etablerar sig eller var de etablerar sig.

Jag lyssnade på den tidigare debatten med sjukvårdsministern, där sjukvårdsministern väldigt ofta hänvisade till att det är regionerna som har och ska ta ansvaret för sjukvården men inte nämnde särskilt mycket om regeringens eller statens ansvar. Här är det ju väldigt tydligt att regionerna faktiskt inte ens kan styra eller ta ansvaret, eftersom den möjligheten är inskränkt av en tvångs-LOV.

Konsekvensen av detta är att vårdcentraler etableras där det är mest lönsamt, inte där behoven är störst. Det innebär överetablering i områden där människor är relativt friska och underetablering i glesbygd eller socioekonomiskt utsatta områden, där behoven ofta är större. Det är också just detta som regeringens egen produktivitetskommission riktar tydlig kritik kring. Man beskriver hur företagsekonomiska överväganden, snarare än medicinska behov, styr etableringar. Detta är inte bara ett effektivitetsproblem; det är också ett jämlikhetsproblem.

Det är det här som gör mig och många med mig så upprörda: när sjukvården inte längre ska styras efter behov utan efter var vinsterna är som störst och som mest möjliga.

Samtidigt innebär detta som sagt att regionernas möjlighet att planera och styra vården kraftigt begränsas. Det blir svårt att använda skattemedel som är ämnade och tänkta till sjukvården till just det de ska användas till. Utöver detta ser vi en allvarlig konsekvens, nämligen ökad välfärdsbrottslighet.

LOV-systemet har i flera fall inte bara visat sig vara sårbart för att utsättas för oseriösa aktörer eller kriminellt utnyttjande, utan det har också öppnat för det. Då är det svårt att se att regeringen skulle prioritera detta.

Fru talman! Jag inleder, även om det känns lite omoraliskt eftersom ledamoten Clara Aranda inte kan svara på detta, med att säga till Clara Aranda att jag har fått flera meddelanden om att det inte bara är påståenden att sverigedemokratiska ledamöter åker runt och säger att Ostlänken kan skippas till förmån för andra projekt. Även om Sverigedemokraterna tidigare har röstat för det säger man alltså något annat nu. Det är därför det väcker frågor. Jag vill bara förtydliga det.

Tack för svaret, statsrådet! Det är bra. Det känns ändå bra för mig som östgöte, som pendlare och som Linköpingsbo att veta att infrastrukturministern åtminstone ser behoven. Det låter fånigt, men det känns viktigt att vi åtminstone ser samma grundläggande behov. Vi ser att människor faktiskt står där och väntar på perrongen och att regionen och kommunen måste pausa utvecklingen av stadskärnan och av hela regionen – jag är ju Linköpingsbo.

Men det handlar också om alla överfulla tåg och om att vår egen lokaltrafik inte kan planera för och lägga in fler avgångar för att möta det stora behov som finns därför att det är fullt på rälsen. Då är det bra att vi åtminstone ser samma grundläggande behov.

Vad behöver göras? Jag håller med om att vi hade behövt göra mer. Jag håller med om det. Men det tröstar inte dem som nu står och väntar. Det är därför som regeringen och infrastrukturministern nu måste ta ansvar för sina beslut och sina planer. Nu är det uppskjutet, och det sörjer vi. Det är därför jag har ställt frågorna.

Fru talman! Jag lyssnade noga på vad infrastrukturministern sa – hela svaret.

Jag tackar för svaret, även om jag inte känner att jag blivit klokare nu än av Andreas Carlsons tidigare svar; han kan inte föregå, han kan inte säga någonting, men det kommer.

Men det här är inte ett lugnande besked för vare sig mig eller de som står i det här läget. Vi har väntat för länge – det är vi överens om. Det började byggas, och då växte hoppet. Det är bra. Vi var alla glada när spadtaget togs för de första delarna av Ostlänken. Det är fantastiskt! Vi har jobbat länge för detta.

Jag har som kommunpolitiker och kommunalråd i Linköping följt processen under många år. Men när beslut skjuts på framtiden växer en stor frustration fram bland befolkningen i Östergötland. Man har tappat tron på att bygget ska bli av eftersom det hela tiden skjuts framåt.

Det finns behov, och inte bara av att göra det viktiga som vi faktiskt ändå pratar om. Jag nämnde i min första del sträckan fram till Linköping. De förhoppningarna har skjutits på framtiden. Men det man inte ser alls är förlängningen ut ur Linköping, vidare västerut och sedan söderut. Det finns stora behov. Där ger inte infrastrukturministern några svar. Jag har full respekt för att det pågår planering, men det ministern kan säga i dag är om han ser behovet, om han ser hur det påverkar inte bara resenärer utan också näringslivets, kommunernas och regionernas möjligheter till planering.

Fru talman! Eftersom en riksdagsledamot inte så ofta kan ställa frågor till Sverigedemokraterna vill jag passa på när ledamoten Aranda är med i debatten.

Det går lite rykten – det kanske är hörsägen – om att sverigedemokrater åker runt i landet och säger att ett stationsläge i Linköping eller en ostlänk vidare ned genom Östergötland inte är en viktig satsning. Nu när ledamoten Aranda ger sig in i debatten kan det passa bra att inte bara prata om sådant jag inte kan svara på utan om de frågor som har ställts till infrastrukturministern om planering och farhågor om vad som kan hända. Det som Sverigedemokraternas talare i debatten kan svara på är hur Sverigedemokraterna ser på detta. Finns det ett behov av en ostlänk eller bryr man sig inte om framtida järnvägssatsningar för Sveriges bästa? Det skulle jag gärna vilja ha svar på från Clara Aranda i debatten.

Fru talman! Linköping och Norrköping utgör i dag en sammanvävd arbetsmarknadsregion. Det innebär att tusentals människor varje dag pendlar mellan städerna, till arbete, studier och samhällsviktiga funktioner.

Men kapaciteten på spåren har nått sin gräns. Pendlare blir kvar på perronger när tåg ställs in. Förseningar hör till vardagen. Osäkerheten påverkar människors livspussel, arbetsgivarnas planering och regionens utveckling. Orsaken är välkänd: Det är för få spår, för låg kapacitet och för hög belastning. Det är just därför Ostlänken är så avgörande.

Ostlänken handlar inte om prestige. Den handlar om just fler spår, högre kapacitet och en fungerande vardag för människor i Östergötland. Den handlar om jobb, klimat, tillväxt och ett land som hänger ihop. Men i stället för framsteg ser vi nu förseningar. Trafikverkets nya plan visar att Ostlänken inte ens beräknas vara klar till 2037.

Fru talman! Det här handlar om resenärer. Men det handlar också om kommuner och näringsliv som har planerat bostäder, arbetsplatser och investeringar utifrån statens löften om infrastruktur. När projekten nu försenas slås benen undan för planering och framtidstro. Det undergräver också förtroendet för staten och de löften som ges. Om statliga löften inte går att lita på – hur ska då kommuner våga planera långsiktigt?

Samtidigt hör vi regeringen tala om historiska infrastruktursatsningar. Vi hörde det alldeles nyss här i talarstolen. Men sanningen är att anslagen till järnväg har minskat och att viktiga investeringar skjuts på framtiden.

Till detta kommer ytterligare ett allvarligt problem: Det finns fortfarande ingen plan för hur Ostlänken ska ansluta söderut från Linköping till Södra stambanan. För Linköping innebär det stora problem för stadsutvecklingen. För regionen innebär det sämre möjligheter till pendling och regionförstoring. Det innebär alltså att planen just nu bara handlar om in i Linköping och inte ut ur Linköping.

Det finns en bred regional samsyn om detta, också mellan de olika politiska partierna. Man kan inte bygga fyra spår in i Linköping och sedan låtsas som att kapacitetsproblemet söderut försvinner av sig självt. Det behövs fortsatt planering, det behövs politiska besked och det behövs ansvar.

Även om den här regeringen just nu inte avser att planera arbetet från mitten av Linköping ned mot Jönköping och vidare söderut kommer man en dag att behöva göra förstärkningar också där eftersom även sträckan mellan Linköping och Mjölby är så tungt belastad, men också eftersom behoven söderut, norrut och däremellan kommer att öka.

Jag undrar därför vad infrastrukturministerns besked är till alla dem som står på perrongen och väntar just nu.

Fru talman! Ett: Vi är emot att plocka ut vinst, det vill säga att ta bort pengar från välfärden. Det är det vi är emot. Det är det som skadar kvaliteten i välfärden, och den vinstjakten måste stoppas.

Två: Jag tror att ledamoten behöver läsa på lite. Det är ju inte så att Malmö får en högre andel av utjämningen. Jo, om man räknar i antal invånare, därför att Malmö är större än till exempel Perstorp. Malmö har fler invånare än Perstorp. Men Perstorp får mer per invånare. Ledamoten bör läsa på lite innan han uttalar sig om saker som handlar om utjämningssystemet, för ledamoten har inte fog för det han säger. Det där är bara osanningar som sprids.

Tre: Nej, mer pengar kanske inte spelar så stor roll om det finns tillräckligt med pengar. Då kanske inte mer pengar spelar så stor roll. Men det finns inte tillräckligt med pengar i välfärden, och då spelar pengar roll.

Jag kan göra en jämförelse om det som vi inte är överens om. Om man ger pengar till människor som redan har spelar det inte så stor roll, eller hur? Men om man ger pengar, det vill säga skattesänkningar, till dem som inte har spelar det väldigt stor roll. SD-regeringen kanske borde fundera lite över hur det hänger ihop.

Fyra: Jag begärde bara en tidsuppskattning av när förslagen om en rättvisare fördelning av skattemedlen, det vill säga pengarna till välfärden i utjämningssystemet, kommer. När kan vi få en mer rättvis och jämlik välfärd i hela landet? Det undrar jag. När blir det?

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten Adam Reuterskiöld, men jag vill först bara kommentera ett par saker som ledamoten sa i sitt anförande.

Ett: Reuterskiöld står här och säger att mer resurser förstärker problemen snarare än löser problemen. Jag tycker att det är ett hån mot alla dem som jobbar till exempel inom äldreomsorgen, som måste springa fortare och fortare hela dagarna och ändå känner när de går hem att de inte har hunnit möta de äldres behov. Det är klart att pengar spelar roll.

Två: Det är inte så att vi socialdemokrater vill stoppa möjligheten att välja vård och skola. Vi vill stoppa vinstjakten. Det är skillnad. Men Moderaterna tror inte att någon kommer att vilja bedriva vård eller skola om man inte får ta ut helt ohejdat mycket av de pengar som faktiskt ska gå till skola eller vård. Det har vi olika syn på, och vi tycker att pengar som är avsedda till skolan eller till vården ska gå till just det.

Men nu till min fråga. Adam Reuterskiöld nämnde just att det är stora skillnader i hela landet och att det är helt andra förutsättningar för mindre kommuner i glesbygd och på landsbygd. De får kämpa mycket hårdare därför att utmaningarna är större.

Nu lade ju den parlamentariska kommittén i början av mandatperioden fram ett förslag som vi faktiskt var eniga om. Ingenting har kommit ut av det, mer än att regeringen har kommit med förslag som gör det svårare för många av de kommuner som behöver lyftas.

Min fråga till ledamoten är: Vad händer? När kommer det ett förslag? Regioner och kommuner förtjänar ett svar. Människor i Sverige förtjänar ett svar.

Fru talman! Sverige är ett starkt land, men styrkan i ett land mäts inte i diagram eller budgettabeller. Den mäts i hur välfärden fungerar i människors vardag – när eller om barnet får stöd i skolan, den äldre får omsorg i tid och familjen möter en vård som finns där när den behövs. Det är där politikens verkliga resultat syns. Och det är därför den här debatten är så viktig. För när kommuner och regioner pressas ekonomiskt är det inte siffror som drabbas först; det är människor.

I kommuner och regioner runt om i landet hör vi samma budskap – från norr till söder, från öst till väst. Behoven och kostnaderna ökar, men resurserna ökar inte i samma takt. Konsekvenserna är tydliga. På sina håll växer barngrupperna mycket. Skolan får svårare att ge stöd till elever som behöver det. Socialtjänsten pressas hårdare. Äldreomsorgen brottas med bemanningsproblem. Vårdens personal tvingas springa allt fortare. Detta är verkligheten i svensk välfärd i dag.

Trots detta väljer SD-regeringen att säga samma sak gång på gång: Det behövs inte mer resurser. De säger att skattesänkningar för de rikaste är viktigare än välfärden. De säger att vinster i välfärden är viktigare än trygghet. De säger att undersköterskan, läraren och socialsekreteraren ska lösa sina uppdrag med mindre för att staten valt att ge mindre. Det är en politisk värdering.

Men, fru talman, människor kan inte vänta på resurser. Kommuner som kämpar med underskott kan inte vänta. Politik handlar om att ta ansvar när verkligheten förändras.

Senast i dag har vi sett nyheten om att 50 000 nyanställda behövs inom äldreomsorgen samtidigt som två tredjedelar av dem som redan jobbar inom äldreomsorgen vill sluta. De orkar inte jobba kvar. Därför måste arbetsvillkoren bli bättre för att vi ska klara av framtidens äldreomsorg.

Redan under pandemin var revorna inom äldreomsorgen mycket tydliga. Då pratades det väldigt mycket om att stärka äldreomsorgen. Men nu minskar möjligheterna för kommunerna att göra just det. Personalen jobbar på högvarv för att kunna ge en god omsorg till våra äldre.

En av de viktigaste frågorna i betänkandet handlar inte bara om här och nu utan också om den långsiktiga finansieringen. Kommuner och regioner behöver stabila förutsättningar, inte kortsiktiga projektpengar eller tillfälliga riktade satsningar. De behöver långsiktiga, generella statsbidrag. Det ger möjlighet att planera, anställa personal och bygga upp verksamhet över tid. Därför vill vi socialdemokrater se en bottenplatta för välfärden, där statsbidragen räknas upp i takt med inflationen. Det är så man skapar stabilitet i välfärden.

Fru talman! Särskilt tuff är situationen för små kommuner, kommuner i glesbygd och på landsbygd och kommuner som kämpar med socioekonomiska utmaningar. De har högre kostnader per invånare, de har svårare att rekrytera personal och de har mindre skattekraft.

Det är därför vi har det kommunalekonomiska utjämningssystemet – för att människor ska ha tillgång till likvärdig välfärd oavsett var i landet de bor. Men nu ser vi att regeringen i stället för att stärka systemet kommer med förslag som riskerar att slå hårt mot just de kommuner som redan har de tuffaste förutsättningarna.

Vidare har SD-regeringen tagit bort det särskilda stöd som har gått till mindre kommuner i glesbygd och på landsbygd. Man har försämrat förutsättningarna för just dessa kommuner. Det är inte att värna hela landet; det är att lämna delar av landet efter.

Fru talman! En annan central fråga i det här betänkandet handlar om vinster i välfärden. I dag är Sverige i praktiken det enda land i världen som tillåter obegränsade vinster i ett helt skattefinansierat skolsystem. Känn på den!

Konsekvenserna ser vi tydligt. Segregationen i skolan har ökat. Resurser flyttas från klassrum till aktieägare. Välfärdsbrottsligheten växer. Samma mönster som i skolan ser vi också i andra delar av välfärden. När skattemedel som är avsedda för vård, skola och omsorg tas ut som vinster går pengarna inte längre till människors behov – de går till avkastning. Men vi socialdemokrater menar att välfärdens resurser ska gå till välfärden.

Fru talman! Valfrihet är naturligtvis positivt om man kan påverka innehållet. Men då måste man kunna välja. Det måste finnas en äldreomsorg där man kan påverka innehållet och få de tjänster man behöver.

En sak borde vi dock kunna vara överens om, nämligen att valfrihet aldrig får innebära att kontrollen över välfärden försvagas. När oseriösa aktörer får tillgång till skattemedel utan tillräcklig kontroll riskerar vi inte bara kvaliteten utan också förtroendet för och tilliten till välfärden. Skattepengar ska användas till det de är avsedda för: vård, skola och omsorg.

Fru talman! Den här debatten visar en tydlig politisk skiljelinje. På den ena sidan finns de som ser välfärden som en gemensam samhällsinvestering, det vill säga vi. På den andra sidan finns de som accepterar att resurserna minskar, marknadslogiken får styra och kommunerna själva får hantera konsekvenserna, det vill säga SD-regeringen.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi vill stärka de generella statsbidragen. Vi vill skapa mer jämlika förutsättningar mellan kommuner. Vi vill stoppa vinstjakten i välfärden och säkerställa att skattemedel går till verksamheten, för bakom varje budgetpost finns en människa: barnet som behöver stödet i skolan, undersköterskan som nu springer allt fortare mellan brukare, familjen som väntar på vård och den äldre som vill känna trygghet i sin omsorg.

Välfärd är inte abstrakt politik. Välfärd är människors liv. Därför måste vi ha en politik som ger kommuner och regioner de resurser och förutsättningar som krävs. Det Sverige vi vill bygga är ett land som håller ihop, ett land där välfärden är stark, ett land där möjligheterna är jämlika och ett land där tryggheten gäller alla. Det är den vägen vi socialdemokrater väljer.

Vi vet att välfärden formade Sverige. Den byggde vår demokrati, vår tillit och vår trygghet. Den gjorde att generationer av barn kunde växa upp med framtidstro. Den gjorde att människor kände att samhället bar dem när livet blev svårt. Att nu låta välfärden försvagas är att låta sammanhållningen försvagas. Det är att skapa ett mer ojämlikt, mer otryggt och mer splittrat Sverige.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi väljer sammanhållning. Vi väljer välfärden. Jag hoppas på en ny riktning för Sverige i höst.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 2.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har tappat kontrollen över den ekonomiska politiken. I förra veckan sa finansministern att pengarna nu är slut. Oavsett vilken regering som kommer efter valet i höst finns det inget reformutrymme.

Det är inte som statsministern påstår, det vill säga att det bara är vi i oppositionen som framför kritik mot detta. Även Riksrevisionen och nu också Finanspolitiska rådet gör det. Deras kritik är att man inte tar ansvar för statsfinanserna och att de insatser man lånar till dessutom är ineffektiva.

Jag har två frågor till statsministern. Den första är om statsministern är nöjd med resultatet av den ekonomiska politiken. Den andra frågan är en upprepning eftersom statsministern inte har svarat på den. Kommer statsministern att även i vårbudgeten presentera politik som är underfinansierad?

Herr talman! Jag vill följa upp statsrådet Liljestrands svar på mina kollegors frågor om den tuffaste månaden på året.

Statsrådet säger att regeringen står på de hårt arbetande människornas sida. Jag tror knappast att den undersköterska som har fått det allt tuffare under de här åren känner igen sig i den beskrivningen. Många är ensamstående mammor som inte ens kan sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn. De känner knappast igen sig ens i den lilla ljusning som statsrådet pratar om.

Samtidigt har många fått det väldigt mycket bättre. Min fråga till statsrådet är därför: Vad säger statsrådet till den undersköterska som inte kan sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn? Kan statsrådet berätta för den undersköterskan vad statsrådet själv har gjort för den skattebonus som hon har fått under samma tid?

Fru talman! Jag hör vad finansministern säger, men jag håller inte i alla delar med om hennes beskrivning. Hon tar upp mycket som rör justitieområdet. En hel del av de straffskärpningar och förändringar som gjorts låg redan på bordet. Den S-ledda regeringen hade tagit fram dem, och därför krävdes kanske inte att man behövde ta ökade anslag i anspråk.

Jag fortsätter att fundera över detta, för jag tycker inte att de svar som jag har fått i debatten förklarar den 30-procentiga ökningen av anslaget till Regeringskansliet. Jag får fortsätta leta.

Jag vill skicka med den tanke som finansministern också tar upp om att vi ska vara rädda om de skattepengar som vi har ansvar för och fördela dem rätt. Det låter helt orimligt att Regeringskansliet har tillåtits att svälla med så mycket som 2,3 miljarder kronor.

Fru talman! Även jag brinner för att vi ska använda de skattemedel effektivt som människor betalar. Exakt den åsikten delar vi. Men då tycker jag att man också ska kunna redovisa vad de 2,3 miljarderna har gått till. En 30-procentig ökning är väldigt mycket pengar. Det är en väldigt stor ökning. Ingen gång har regeringen kunnat redovisa vad det innebär, mer än genom allmänna, svulstiga förklaringar.

Jag förväntar mig att det kommer att finnas en detaljerad redovisning när jag vill se den. Annars kan människor, till exempel jag, börja tolka det som händer i Regeringskansliet lite som en del ministrar tolkar utgifter som kommuner och regioner har – att det har anställts en massa fler kommunikatörer eller något annat – och det vore synd om Regeringskansliet verkligen har uppgraderats med de välbehövliga saker som finansministern anger.

Finansministern säger också att man genom att ge Regeringskansliet rätt förutsättningar kan genomföra viktiga reformer. Men regeringen är inte beredd att ge rätt förutsättningar till andra, som regioner och kommuner. Därför känns detta lite som dubbelmoral.

Framför allt handlar det här för mig också om bristen på transparens. Vem kan säga om det är rätt budgeterat eller inte när ingen, i varje fall inte utanför Regeringskansliet, vet vad som ingår i det ökade anslaget om 2,3 miljarder?

Gång på gång har vi socialdemokrater skrivit detta i yttranden om det utgiftsområde där detta ingår, men vi har inte fått svar. Jag tycker därför inte att det är mer än rimligt att vi kan få det.

Förutom transparens handlar det för mig också om det faktum att regeringen kräver återhållsamhet hos andra men samtidigt låter de egna kostnaderna öka kraftigt. Det man säger till andra blir inte trovärdigt om man dessutom inte kan precisera vad pengarna har gått till.

Återigen: Finns det en detaljerad lista över vad som ingår i de 2,3 miljarderna och den 30-procentiga ökningen av anslaget under den mandatperiod som det handlar om?

Herr talman! De stora anslagsökningarna till Regeringskansliet fortsätter. Mellan 2022 och 2026 ökar anslagen med omkring 2,3 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 30 procent av det totala anslaget.

Detta sker samtidigt som kommuner och regioner tvingas till kraftiga besparingar och har det tufft. Då väljer regeringen att kraftigt öka sina egna resurser. Det är väldigt svårt att förstå hur regeringen kan motivera en sådan prioritering i ett ekonomiskt läge där välfärden pressas hårt, personal varslas och kvaliteten riskerar att försämras.

Regeringen hänvisar till ökade säkerhetskrav och allmän kostnadsutveckling. Ökade säkerhetskrav är naturligtvis en viktig aspekt, men de förklarar inte en ökning av den här omfattningen. Det handlar snarare, säger jag, om en regering som ställer andra krav på sig själv än på resten av den offentliga sektorn.

Regeringen har inte under hela denna mandatperiod på ett trovärdigt sätt kunnat motivera de stora ökningar av anslaget som den har föreslagit. Anslaget är inte på en rimlig nivå.

I början angavs det att ökningen behövdes på grund av det svenska EU-ordförandeskapet. Det kunde man ju tänka sig var rimligt, för det kostade väl lite. Men när det väl var genomfört minskade inte anslaget utan fortsatte att ligga på en hög nivå.

Min poäng är: När regeringen kräver återhållsamhet av kommuner, regioner, statliga myndigheter och en del människor och samtidigt låter de egna utgifterna växa kraftigt uppstår i min värld en tydlig förtroendeklyfta. Det handlar inte bara om kronor och ören. Det handlar om ledarskap. Det handlar om trovärdighet.

Jag ställde några frågor till statsminister Ulf Kristersson: hur statsministern motiverar de stora anslagsökningarna under mandatperioden, om statsministern tycker att det är rimligt att Regeringskansliet ökar sina kostnader med nära 30 procent samtidigt som välfärden tvingas till besparingar samt om statsministern avser att vidta några åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen inom Regeringskansliet och visa samma återhållsamhet som regeringen kräver av andra.

Nu är inte statsministern här och svarar på mina frågor. Men finansministern står här, och jag hör faktiskt inga svar. Regeringskansliet ska vara effektivt, säger hon. När regeringen pratar om effektivitet på andra områden brukar det betyda: Gör mer med mindre resurser! När det gäller regeringens eget ansvarsområde Regeringskansliet verkar det vara tvärtom.

Finansministern svarar också att det försämrade säkerhetspolitiska läget och Sveriges medlemskap i Nato medför nya uppgifter. Vad i detta kostar? Ingen gång har regeringen kunnat redovisa vad det innebär rent konkret och mer detaljerat än de här svävande svaren. Det svaret tycker jag att inte bara jag utan alla väljare är värda. Hur har Regeringskansliet tillåtits att svälla så mycket?

Herr talman! Finansministern har sagt att man har stöttat hushåll och välfärd i en svår tid, att man under hela mandatperioden har gett mest till dem som tjänar minst, att vi nu ser en ljusning och att andra länder häpnar över utvecklingen i Sverige. Men jag tror inte att det är så många av de ensamstående mammor som inte kan sätta mat på bordet till sina barn som ser den ljusningen.

Det är just därför vi har den här debatten. Jag tycker att det är djupt orättvist när ojämlikheten i Sverige tillåts breda ut sig. Människor som kan och vill arbeta får inte tag i jobb, för arbetslösheten i Sverige har ökat med 100 000 personer under den här mandatperioden.

Med vår socialdemokratiska politik hade nio av tio fått mer i plånboken. Vi hade gjort mer för att minska ojämlikheten och verkligen haft för ögonen att fler behöver komma i arbete. Det här handlar om att sätta jämlikhet, trygghet och sammanhållning före att gynna dem som har mest. Det ger ett Sverige som håller ihop och där tilliten ökar. Det är bra för de enskilda människorna, men det är också bra för svensk utveckling och för svensk ekonomi. Det kommer jag att fortsätta att jobba för oförtrutet.

Herr talman! Jag vill börja med att bemöta några av de saker som har sagts här av ledamoten Edward Riedl och finansministern.

Jag börjar med ledamoten Riedl, och jag hoppas att han lyssnar. Riedl säger i talarstolen att valåret har börjat, och det har det absolut. Han insinuerar också att det enda som jag har sagt i talarstolen är talepunkter. Jag tycker att det är ett nedvärderande av min kompetens. Jag kan läsa själv, jag kan skriva själv och jag kan tänka själv. Det är det jag gör när jag har förbereder mina debatter.

Finansministern frågar: Vad hade hänt om Magdalena Andersson hade varit statsminister? Det är bara att läsa budgeten. Vi hade sänkt skatten för många människor, men inte för dem med de högsta inkomsterna. Vi hade bekämpat inflationen, vi hade gjort tillvaron lättare och vi hade utjämnat de ekonomiska ojämlikheterna, vilket är vad vi talar om i dag. Låt mig nu återgå till temat.

Fattigdomen ökar i Sverige. Dubbelt så många lever i fattigdom i dag jämfört med 2021. Ökningen beror på lågkonjunkturen, de höga matpriserna och den höga arbetslösheten och på att SD-regeringen har valt att överkompensera höginkomsttagare men inte gjort det som behövs för att få jämlikhet i Sverige och underlätta för dem som kämpar allra mest.

Inkomstskillnaderna har ökat mer här än i andra länder. Nu är Sverige nummer sex på listan över länder med högst förmögenhetsojämlikhet. Antalet miljardärer är väldigt stort. Debattörer från högersidan säger ofta att ojämlikheten i Sverige inte är så allvarlig. Men SCB, OECD, Finansinspektionen och Långtidsutredningen säger något annat. De pekar alla på samma utveckling: Skillnaderna ökar. Det handlar om att de som äger mest får ett allt större försprång medan de som äger minst och har de minsta inkomsterna tappar och får kämpa hårdare.

När regeringen väljer att prioritera skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare är det också ett aktivt val för ökade klyftor. Samtidigt får vi rapporter från kommuner om att skolor saknar resurser, att socialtjänsten går på knäna och att äldreomsorgen pressas allt hårdare för varje år.

Det här är en kärnfråga, och det påverkar ojämlikheten i Sverige. Ska Sverige vara ett land och ett samhälle där vi investerar i jämlikhet och sammanhållning eller ett samhälle där skillnaderna tillåts växa? För mig är svaret enkelt. När ojämlikheten biter sig fast, som den tillåts göra nu, får det konsekvenser i plånboken men också bortom detta. Det blir sämre skolresultat, sämre hälsa, mer segregation, mindre tillit och svagare demokrati. Det är det vi ser håller på att utvecklas, och det gör mig ont. Det är därför jag brinner för att göra något åt den växande ojämlikheten.

Jag vill svara själv på en av de frågor som jag ställde till finansministern. Den ekonomiska ojämlikheten drabbar också samhället i stort; den är inte bra för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Åtminstone detta är något som finansministern borde ägna lite tid åt.

Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste länder, och ändå växer klyftorna. Det är inte en naturlag. Det är ett resultat av politiska beslut. Under den här mandatperioden har den SD-styrda regeringens politik konsekvent gått i en riktning som ökar klyftorna i Sverige. Finansinspektionen visar att de rikaste 5 procenten nu äger ungefär hälften av alla finansiella tillgångar i Sverige. Samtidigt vet vi att över 13 procent av befolkningen lever med låg ekonomisk standard. Barn växer upp med trångboddhet, oro och begränsade livschanser – inte på grund av brist på ambition, utan på grund av brist på rättvisa villkor. Det är inte ett samhälle som håller ihop. Det är ett samhälle där möjligheter och trygghet koncentreras till ett fåtal.

Skattesänkningar har varit regeringens främsta prioritet, men det är inte vanliga löntagare som fått mest. Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet har visat att de största vinnarna är hushåll med höga inkomster medan låginkomsttagare får små eller inga förbättringar alls. Samtidigt har regeringen valt att inte höja barnbidraget trots kraftigt ökade levnadskostnader. Det är ett tydligt politiskt vägval, för barnbidraget är ett av de mest träffsäkra verktyg vi har för att minska barnfattigdom.

A-kassan har försämrats, och välfärden i kommuner och regioner är underfinansierad. Konsekvensen är att människor med små marginaler pressas hårdare medan de med stora resurser får skattesänkningar. Det är ingen slump. Det är ett mönster. Det är ett politiskt val.

När regeringen väljer att prioritera skattesänkningar framför investeringar i välfärd, när man säger nej till att höja barnbidraget men ja till sänkta skatter för höginkomsttagare och när man accepterar att ersättningar halkar efter medan priserna stiger – då driver politiken aktivt på ojämlikheterna. Konsekvenserna är tydliga. Barn växer upp i ekonomisk otrygghet. Kommuner och regioner tvingas skära i skola, socialt stöd och sjukvård. Människor som blir sjuka eller arbetslösa faller hårdare.

Sverige hade kunnat välja en annan väg. Vi hade kunnat prioritera barnfamiljer. Vi hade kunnat stärka tryggheten för alla. Vi hade kunnat investera i välfärden. Men regeringen har gjort andra val.

Politiken måste ta ansvar. Framför allt måste Sverige få en ny regering. Sverige behöver en ny riktning och en politik som bygger samman landet i stället för att dela upp det. Det är en politik där arbete lönar sig, där fler kommer i arbete, där välfärden håller ihop samhället och där även de starkaste bär sin rättvisa del av ansvaret. Med vår politik och med vår budget hade nio av tio fått det bättre ekonomiskt. Inte den tiondel som har det allra bäst, utan de andra nio av tio i Sverige. Det är det socialdemokratin står för, och det är det Sverige behöver. Det vinner hela samhället på, för all forskning visar att ett mer jämlikt land också går bättre ekonomiskt.

(forts. § 11)

Fru talman! Jag ska inleda med att besvara några påståenden som finansministern gör i talarstolen.

För det första: Jag tror att finansministern borde låta bli att slänga ur sig att vi aldrig vill sänka skatten. Vi har ju en skattesänkning i vår budget. Jag kan gärna printa ut den och ge den till finansministern så att hon kan läsa det. Vi har en bred skattesänkning, men vi har inte de extra skattesänkningar som särskilt och enbart riktar sig till höginkomsttagare. Det är där som vi framför allt skiljer oss åt.

För det andra: Självklart är mäns våld mot kvinnor ett av de mest absolut allvarliga brotten mot jämställdhet och kvinnors frihet. Men det är just därför som den ekonomiska politiken är så viktig. Kvinnor ska ha möjlighet att lämna en våldsam relation. Jag tycker att man inte ska kunna mäta ett lands ekonomiska framgång om det inte är möjligt för kvinnor att göra sig fria och få ett självständigt liv fritt från våld.

Åter till frågan: Jag tycker att den jämställdhetsanalys som regeringen har lagt fram i sin budget brister. Den visar inte verkligheten som den är. Jag sörjer att skillnaderna ökar och att vi nu får sämre ekonomiska förutsättningar för kvinnor. För mig är det här ett vägval. Antingen fortsätter vi en väg där skillnaderna de facto ökar mellan kvinnor och män och mellan hög- och låginkomsttagare eller så väljer vi en politik som bygger ekonomisk jämställdhet och social hållbarhet.

För oss socialdemokrater är valet enkelt. Regeringen har gjort ett annat val.

Fru talman! Nej, jag tvivlar inte på finansministerns engagemang i jämställdhetsfrågorna efter alla de debatter som vi har haft. Men vi drar helt olika slutsatser när det gäller vart vi ska och vilka verktyg som vi ska använda i politiken för att förbättra jämställdheten.

Jag är glad för att Matilda och alla våra farmödrar och mormödrar faktiskt har fått det bättre. Jämställdheten har förbättrats. Tyvärr har det parti som finansministern företräder kanske inte alltid varit med och röstat ja till de reformer som har förbättrat jämställdheten i Sverige.

Jag vill bara kommentera några av de saker som finansministern pekar på i sitt svar. Det hänvisas till bidragstak, till sänkt skatt som recept för att fler ska komma i arbete och till sparande.

Jag ska börja med att göra som statsministern gång på gång har uppmanat oss att göra: titta på Danmark. Tyvärr verkar statsministern bara vilja titta på Danmark i vissa hänseenden. Forskningen om effekterna av bidragstak i Danmark är nämligen tydlig. Slutsatsen är att kvinnors arbetskraftsdeltagande minskar. Det är alltså färre kvinnor i jobb, inte fler. Dessutom visar forskning att kriminaliteten ökar. Det är en annan fråga, men det är en nog så viktig slutsats att lära oss av.

Finansministern säger att sänkt skatt gör att fler kvinnor kommer ut i arbete. Forskning visar att jobbskatteavdrag ett och två kanske gjorde det. Men nu är vi väl på nummer elva om jag inte är helt fel ute – finansministern får rätta mig om jag har fel. Då finns inte den effekten kvar.

Vän av ordning och jag själv undrar: Hur bidrar sänkt skatt för höginkomsttagare till att få in kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden? Det finns ingen forskning på det. Det går inte att svara på.

Sedan gäller det sparande. Självklart är det viktigt att spara för att kunna göra det som är viktigt, det vill säga ha möjligheten att lämna en våldsam relation. Det tycker vi alla. Men för dem som inte har några pengar att spara spelar det ingen roll om man sänker skatten på ISK eller inte. Det kan man göra ändå, men i det här fallet är det väldigt svårt för dem som inte har de marginalerna.

Jag tycker faktiskt att det är ett lite respektlöst svar till alla dem som kämpar för att ställa mat på bordet till sina barn. Hur mycket kan de spara?

Vi ser att SD-regeringens ekonomiska politik faktiskt systematiskt missgynnar kvinnor ekonomiskt. Jag menar inte att man ska beskatta kvinnor och män åtskilda. Men verkligheten är som den är. Män tjänar mer än kvinnor. Då måste man ta hänsyn till det när man tar fram politiska förslag.

Jag vill också påminna om något. Det gäller alla oss som pratar om och brinner för jämställdhet men också dem som kanske tycker att vi ändå har klarat oss bra. Vi har klarat oss bra. Vi har kommit långt i Sverige. Men just nu ligger Sverige femma från botten, av alla EU:s medlemsländer, i fråga om utvecklingen mot jämställdhet. Vi tappar alltså fart. Det är från en hög nivå. Sverige ligger fortfarande i toppskiktet. Men jag tror inte att vare sig finansministern eller jag är nöjd med att jämställdheten tappar fart. Vi kan inte bara vara nöjda med det vi har gjort fram till i dag. Vi måste också, precis som finansministern sa, titta framåt och förbättra jämställdheten även för våra barn och barnbarn.

Fru talman! Den ekonomiska politiken är ju aldrig könsneutral. Den fördelar makt, resurser och livschanser.

Den budget som den SD-styrda regeringen nu lar lagt fram för 2026 riskerar att fördjupa den ekonomiska ojämställdheten mellan kvinnor och män. Det är återigen männen som står som vinnare.

Detta är inte en politisk tolkning utan vad flera analyser av budgetpolitikens fördelningseffekter under hela mandatperioden faktiskt visar. Skattesänkningarna gynnar i huvudsak höginkomsttagare, och eftersom män i genomsnitt – precis som finansministern också sa i sitt svar – tjänar mer, arbetar mer heltid och har högre kapitalinkomster innebär detta att män får större del av skattesänkningarna än kvinnor. Det framgår också tydligt av till exempel Jämställdhetsmyndighetens rapporter om ekonomisk jämställdhet.

Samtidigt ser vi det motsatta för dem med små marginaler. Stöd till hushåll med svag ekonomi urholkas eller försvinner. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018. Samtidigt har priserna i samhället ökat med 27 procent. Det är ingen slump att kvinnor är överrepresenterade bland ensamstående föräldrar, deltidsarbetande och låginkomsttagare. Det visar statistiken. Det vet vi.

Det här sker samtidigt som regeringen underfinansierar välfärden. Gång på gång har flera varnat för att kommuner och regioner saknar tillräckliga resurser för att klara välfärdsuppdraget. Konsekvensen är högre arbetsbelastning, fler delade turer och svårare arbetsmiljö i yrken som till övervägande del är kvinnodominerade. När välfärden brister är det dessutom kvinnor som oftast får ta konsekvenserna.

Den lilla ljusningen, regeringens stolta satsning på kvinnosjukvård, har i tysthet minskats år för år och landar nu på hälften av vad som utlovades när regeringen tillträdde. Sammantaget innebär regeringens politik att resurser flyttas från kvinnor till män, från välfärd till höginkomsttagare och från jämlikhet till ökade klyftor.

Jag vill också säga några korta saker om det svar som finansministern läste upp här och också har gett skriftligt. Enligt lag är ju regeringen skyldig att genomföra en jämställdhetsanalys för att redovisa hur den förda politiken påverkar oss alla i Sverige. Finansministern har i dag och i de tidigare debatter som vi har haft också hänvisat till den jämställdhetsanalysen och sagt att budgeten är utjämnande och att den till och med ger mer till kvinnor procentuellt i förhållande till vad män har fått. Ministern säger att svaren på mina frågor finns att se där. Om det vore så väl!

Om jag ska vara snäll kan jag inte kalla den jämställdhetsanalys som regeringen presenterar för annat än siffertrixande. Därför kan inte heller några hänvisningar till den analysen faktiskt räknas. Varför? Vissa reformer räknas inte, medan andra reformer räknas. Och när man väl beräknar effekterna av vissa reformer, ja då tar man 50 procent – som om vissa reformer går lika mycket till kvinnor bara för att vi är 50 procent av befolkningen. Det stämmer ju inte. Analysen är inte djupgående, och den är inte färdig.

Sedan hänvisar finansministern till tre reformer som inte heller på något sätt bidrar till det som skulle vara bra för kvinnor. Jag får återkomma till detta i mitt nästa inlägg.