Eva Lindh

Herr talman! Det här är bara tramsiga påståenden. Det var vi som satte igång Utbetalningsmyndigheten. Vi är väldigt tydliga med att vi inte accepterar välfärdsbrottslighet. Man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar. De ska gå till välfärd, inte ned i kriminellas fickor. Inte heller vill vi ha vinstjakt i välfärden.

Dessutom verkar det som att ledamoten lyssnade dåligt på vad jag sa i mitt anförande. Vi motsätter oss inte det här förslaget, för vi tycker att det är bra att stärka kontrollen för att bekämpa välfärdsbrottsligheten i både kommuner och regioner. Då är det också bra om Utbetalningsmyndigheten får i uppdrag att göra detta.

Det vi säger är att man inte ska stanna där. Här har vi vår kritik. Varför tycker Sverigedemokraterna inte att vi ska granska de stora koncernerna, där det finns en stor andel fusk? Det gäller inte alla, men det handlar om miljarder kronor. Vi trodde för några år sedan att det handlade om 150 miljarder. Jag hoppas att ledamoten har läst den senaste rapporten, där det framgår att det här bara har ökat.

Det är klart att vi måste sätta stopp för det. Det stora pengarna finns där miljardrullningarna sker. Varför inte säga ja till att granska det?

Varför säger vi inte nej till förslaget? Vi tycker att det är ett bra förslag att också granska i kommuner och regioner. De gör redan det, men kan man stötta och stärka det arbetet är det bra.

Jag hoppas och tror att vi kommer att vinna valet i höst. Då kan vi förstärka det som vi tycker saknas i de förslag som kommer nu. Men vi säger inte nej till de delar som regeringen lägger fram som också vi kan stödja.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik på Mattias Eriksson Falk. Men när en ledamot står och framför rena falsarier i talarstolen här i riksdagen måste man ju reagera. Det här kan jag inte låta vara osagt.

Mattias Eriksson Falk säger att det spelar roll hur kommunerna styrs och vilka som styr dem. Ja, det räcker ju att titta här i Stockholm, där man verkligen har tagit krafttag mot välfärdsbrottsligheten. Men när man hittar fusk och felaktigheter rider regeringen och Sverigedemokraterna ut till försvar för de koncerner som har fuskat när de tagit ut vinst eller som har tagit emot felaktiga utbetalningar.

Om Sverigedemokraterna verkligen menar allvar på det här området, varför fortsätter man då att tycka att det är okej att skattebetalarnas pengar försvinner ut i fusk eller kriminellt utnyttjande, när det gäller koncerner eller företag? Det är min fråga.

Herr talman! De senaste åren har det blivit allt tydligare att samhället har förlorat den demokratiska kontrollen över välfärden. Oseriösa aktörer och vinstdrivande koncerner har flyttat fram sina positioner med vinstjakt och ökade klyftor i välfärden som följd. Ekonomisk brottslighet och korruption har blivit allt vanligare.

Välfärdsbrottsligheten omfattar långt mer än välfärdssystemen, och det handlar om att kriminella aktörer på felaktiga grunder systematiskt tillskansar sig bidrag och ersättningar och även att de själva bedriver välfärdsverksamhet för att komma åt offentliga medel.

Organiserad brottslighet riktad mot välfärden omfattar stora belopp varje år, och det försvagar välfärden och våra skyddsnät. Därför är det bra att vi inrättade den ganska nya myndigheten Utbetalningsmyndigheten, och vi är glada över att verksamheten fungerar. Vi har tidigare lyft fram att myndigheten borde få ett brottsförebyggande uppdrag, vilket SD-regeringen inte har svarat på ännu, men vi tycker att det vore viktigt att göra det för att kunna punktmarkera kriminella.

Herr talman! Vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen. Det gör vi därför att välfärden ska gå till människor som behöver den, inte till fuskare, inte till kriminella och inte till organiserade upplägg som utnyttjar våra gemensamma system.

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att välfärden är under press. Man riktar in sig på våra trygghetssystem. Felaktiga utbetalningar sker genom falska uppgifter, skenanställningar, felaktiga folkbokföringar och avancerade upplägg där flera system används samtidigt. Det handlar inte om småsaker, inte heller om småpengar, utan det handlar om pengar som skulle ha gått till äldreomsorg, till skola, socialtjänst och stöd till människor som faktiskt behöver hjälpen.

Det förslag som vi behandlar i dag innebär att kommuners utbetalningar av ekonomiska stöd till individer, till exempel försörjningsstöd och andra personrelaterade ersättningar, ska kunna granskas av Utbetalningsmyndigheten genom dataanalys och riskurval. Det är i grunden bra.

Kommunerna ser ofta sin del av bilden, till exempel ett försörjningsstöd, men en statlig myndighet kan se helheten. Just därför behövs bättre samordning, och det är därför vi är positiva till förslaget.

Låt oss vara ärliga. Kommunernas möjligheter att kontrollera varierar mycket. Vissa kommuner har väl utvecklade kontrollfunktioner för att hitta välfärdsbrottslighet. Andra, inte minst mindre kommuner, har begränsade resurser och begränsad kompetens för avancerade granskningar. Därför är det rimligt att staten lägger till ett extra lager av kontroll.

Det här handlar inte om att staten ska ta över kommunernas arbete, utan det handlar om att stärka arbetet. Om felaktiga utbetalningar minskar frigörs också resurser till det som välfärden är till för, nämligen samhället och människorna.

Herr talman! Samtidigt finns det legitima invändningar. Det innebär nya administrativa krav på kommunerna, och flera remissinstanser har efterfrågat bättre konsekvensanalyser, tydligare rättssäkerhet för individer och tydligare gränser för personuppgiftshantering. Det måste tas på allvar. Det är klart att om staten ställer krav måste man också skicka med finansiering och möjligheter att fullgöra detta.

Men, herr talman, nu kommer jag till det som vi socialdemokrater anser är den stora bristen i regeringens politik. Återigen ser vi samma mönster från SD-regeringen. När det gäller välfärdsbrottslighet riktas strålkastarljuset nästan alltid mot individer men nästan aldrig mot de stora pengarna, nästan aldrig mot de privata aktörer som verkar i välfärden.

Regeringen väljer här med kirurgisk precision att begränsa uppdraget till utbetalningar till enskilda personer, trots att flera remissinstanser uttryckligen har pekat på behovet av ett bredare perspektiv. Bland annat har Upphandlingsmyndigheten lyft upp att utbetalningar till enskilda huvudmän inom skolsektorn också borde omfattas. De har rätt. Vad talar vi om här? Vi talar om miljardbelopp av offentliga medel. Enskilda huvudmän, alltså fristående skolor och förskolor, får varje år mycket stora ersättningar från kommuner och stat. Det är våra gemensamma skattepengar. När miljardbelopp betalas ut måste också kontrollen vara stark.

Myndigheter har återkommande pekat på betydande risker för felaktiga utbetalningar och brister i kontrollsystemen. Det finns dokumenterade exempel där det har påverkat statsbidrag och ersättningar. Då blir frågan ändå enkel. Varför ska staten analysera misstänkta felaktigheter hos en ensamstående mamma som söker försörjningsstöd – missförstå mig rätt, även jag tycker att man inte ska ägna sig åt fusk eller felaktigheter – men inte fullt ut granska stora välfärdskoncerner som tar emot enorma offentliga belopp? Varför gäller den hårda kontrollen alltid nedåt men så sällan uppåt?

Vi socialdemokrater menar att välfärden ska präglas av demokratisk kontroll, ordning och reda och ansvar för varje skattekrona. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Fusk ska bekämpas oavsett vem som fuskar. Samma princip måste gälla för alla. Därför beklagar vi att regeringen inte gick vidare med remissinstansernas förslag om att också inkludera utbetalningar till enskilda huvudmän, till exempel i skolsektorn. Det hade varit samhällsekonomiskt klokt, det hade varit rättvist och det hade framför allt varit att på riktigt ta kampen mot välfärdsbrottsligheten.

Herr talman! Vi stöder propositionen eftersom kampen mot välfärdsbrottslighet måste stärkas. Men vi accepterar inte en politik där kontrollen stannar och inte granskar stora privata aktörer i välfärden. Vill man värna skattebetalarnas pengar måste man våga granska där pengarna finns. Det är socialdemokratisk välfärdspolitik.

Fru talman! Jag märker att äldreministern visar stort engagemang när det gäller vad Socialdemokraterna har gjort eller inte. Tänk om äldreministern också hade visat lika mycket engagemang för att förbättra äldreomsorgen på riktigt!

Det vi nu ser, bortom siffrorna, är att statsbidragen i reala termer inte har ökat. I verkligheten finns det stora brister i äldreomsorgen på många håll i Sverige. Vad Sverige behöver är satsningar på äldreomsorgen, med resurser för arbetsvillkor, så att människor orkar och vill jobba kvar.

Regeringen var väldigt stolt över att man tillsatte en äldreminister, men den posten har inte fyllts med politik för att förbättra äldreomsorgen. Vad säger äldreministern om det?

(Applåder)

Herr talman och justitieministern! Det är inte så att vi tycker att alla de 20 punkterna är fel, utan det handlar om huruvida vi har gjort tillräckligt för att stoppa den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Svaret på den frågan är nej. Det visar flera rapporter, så vi behöver göra mer.

Precis som jag har sagt hotar detta vårt samhälle och vår tillit. Det riskerar naturligtvis också att spä på den brottslighet vi har i Sverige, för utan pengar är det inte så lätt att bedriva den brottslighet vi ser just nu och som plågar vårt land.

Vad mer behöver vi då göra? Det är naturligtvis helt okej att justitieministern ställer frågor till oss, och som Ingela Nylund Watz tidigare har sagt kommer hon att läsa upp några av våra förslag. Det som anstår en opposition är ju att ställa frågor till ansvarigt statsråd, och efter höstens val kanske Moderaterna har möjlighet att göra samma sak som vi gör nu – och ställa oss till svars. Välkomna till den rollen!

Nu visar OECD att vi är sämst i klassen. Den modell som vi har nu fungerar därmed inte. Jag kanske är raljant, men det vi behöver för att tömma ekan på vatten är ju förutom dessa tio små leksaksspadar också större spadar – alltså andra, effektivare verktyg – för att tömma ekan på vatten, det vill säga för att stoppa den ekonomiska brottsligheten. Mer behöver göras.

De frågor vi har ställt i dag är om justitieministern delar den bedömning vi gör, det vill säga att de verktyg som behövs för att stoppa den ekonomiska brottsligheten inte finns, och vad statsrådet i så fall avser att göra. Vilka verktyg kan han tänka sig att ta fram?

Herr talman och justitieministern! Det är inte så att vi tycker att alla de 20 punkterna är fel, utan det handlar om huruvida vi har gjort tillräckligt för att stoppa den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Svaret på den frågan är nej. Det visar flera rapporter, så vi behöver göra mer.

Precis som jag har sagt hotar detta vårt samhälle och vår tillit. Det riskerar naturligtvis också att spä på den brottslighet vi har i Sverige, för utan pengar är det inte så lätt att bedriva den brottslighet vi ser just nu och som plågar vårt land.

Vad mer behöver vi då göra? Det är naturligtvis helt okej att justitieministern ställer frågor till oss, och som Ingela Nylund Watz tidigare har sagt kommer hon att läsa upp några av våra förslag. Det som anstår en opposition är ju att ställa frågor till ansvarigt statsråd, och efter höstens val kanske Moderaterna har möjlighet att göra samma sak som vi gör nu – och ställa oss till svars. Välkomna till den rollen!

Nu visar OECD att vi är sämst i klassen. Den modell som vi har nu fungerar därmed inte. Jag kanske är raljant, men det vi behöver för att tömma ekan på vatten är ju förutom dessa tio små leksaksspadar också större spadar – alltså andra, effektivare verktyg för att stoppa den ekonomiska brottsligheten. Mer behöver göras.

De frågor vi har ställt i dag är om justitieministern delar den bedömning vi gör, det vill säga att de verktyg som behövs för att stoppa den ekonomiska brottsligheten inte finns, och vad statsrådet i så fall avser att göra. Vilka verktyg kan han tänka sig att ta fram?

Herr talman! Tack så mycket till justitieministern – och förstås till min partikollega, som har begärt den här debatten, för det är en viktig fråga.

Vi pratar ju ofta om den organiserade brottsligheten och hur den tar sig uttryck i sprängningar och skjutningar som plågar vårt land. Det är viktigt att vi pratar om det, och det är viktigt att vi tar tag i det. Det är vi helt överens om.

Det som vi kanske inte alltid pratar lika mycket om är att bakom vapnen finns pengarna. Om pengarna inte finns blir det mindre möjligt att köpa de där vapnen. Och bakom pengarna finns i allt större utsträckning företag – företag som skapas för att kunna utöva ekonomisk brottslighet och kriminella aktiviteter.

Det sorgliga är att samtidigt som kriminella i allt högre utsträckning använder företag som brottsverktyg och dessutom använder pengarna till att begå skändliga handlingar mot oss alla och mot samhället fortsätter seriösa företagare att betala skatt. De följer regler och tar ansvar för sina anställda. De konkurreras då ut av aktörer som fuskar med moms, utnyttjar arbetskraft, tvättar pengar och använder hot och våld som affärsmodell. Det här är alltså inte bara ett brottsproblem. Det är ett näringspolitiskt problem, och det är ett välfärdsproblem. Det undandrar pengar från det som vi vill, kan och ska finansiera gemensamt.

Justitieministern har väldigt tydligt berättat om vilka insatser som regeringen har gjort. Justitieministerns budskap är att man har gjort mycket för att agera mot den ekonomiska brottsligheten. Men sammanfattningsvis, precis som min kollega Ingela Nylund Watz läste upp och sa i sitt anförande, är det inte vad studier visar. Vi har inte kommit åt den ekonomiska brottsligheten.

Jag vill lyfta upp en rapport som OECD har lagt fram om Sverige. Huvudbudskapet är i praktiken detta: Sverige har goda ambitioner och starka institutioner men är svagt på faktisk lagföring och företagsansvar när det gäller ekonomisk brottslighet och korruption. Sveriges förmåga att utreda och lagföra internationell korruption och företagsrelaterad ekonomisk brottslighet väcker allvarlig oro.

För att översätta det här till vanlig svenska: Sverige är riktigt dåligt på att bekämpa ekonomisk brottslighet – faktiskt sämst i klassen av de länder som OECD har tittat på.

Det här innebär ju att vi har mycket mer som behöver göras därför att ekonomisk brottslighet är dåligt därför att det undandrar resurser från vårt samhälle och det gemensamma. Det undergräver möjligheterna för seriösa företag att konkurrera på lika villkor. Och pengarna som man får ut av detta används till sprängningar, skjutningar och annan brottslig verksamhet. Det undergräver tilliten i vårt samhälle.

Frågan från min kollega Ingela Nylund Watz är alltså synnerligen skälig. Vad behöver, ska och planerar regeringen att göra mer?

Herr talman! Tack så mycket till justitieministern – och förstås till min partikollega, som har begärt den här debatten, för det är en viktig fråga.

Vi pratar ju ofta om den organiserade brottsligheten och hur den tar sig uttryck i sprängningar och skjutningar som plågar vårt land. Det är viktigt att vi pratar om det, och det är viktigt att vi tar tag i det. Det är vi helt överens om.

Det som vi kanske inte alltid pratar lika mycket om är att bakom vapnen finns pengarna. Om pengarna inte finns blir det mindre möjligt att köpa de där vapnen. Och bakom pengarna finns i allt större utsträckning företag – företag som skapas för att kunna utöva ekonomisk brottslighet och kriminella aktiviteter.

Det sorgliga är att samtidigt som kriminella i allt högre utsträckning använder företag som brottsverktyg och dessutom använder pengarna till att begå skändliga handlingar mot oss alla och mot samhället fortsätter seriösa företagare att betala skatt. De följer regler och tar ansvar för sina anställda. De konkurreras då ut av aktörer som fuskar med moms, utnyttjar arbetskraft, tvättar pengar och använder hot och våld som affärsmodell. Det här är alltså inte bara ett brottsproblem. Det är ett näringspolitiskt problem, och det är ett välfärdsproblem. Det undandrar pengar från det som vi vill, kan och ska finansiera gemensamt.

Justitieministern har väldigt tydligt berättat om vilka insatser som regeringen har gjort. Justitieministerns budskap är att man har gjort mycket för att agera mot den ekonomiska brottsligheten. Men sammanfattningsvis, precis som min kollega Ingela Nylund Watz läste upp och sa i sitt anförande, är det inte vad studier visar. Vi har inte kommit åt den ekonomiska brottsligheten.

Jag vill lyfta upp en rapport som OECD har lagt fram om Sverige. Huvudbudskapet är i praktiken detta: Sverige har goda ambitioner och starka institutioner men är svagt på faktisk lagföring och företagsansvar när det gäller ekonomisk brottslighet och korruption. Sveriges förmåga att utreda och lagföra internationell korruption och företagsrelaterad ekonomisk brottslighet väcker allvarlig oro.

För att översätta det här till vanlig svenska: Sverige är riktigt dåligt på att bekämpa ekonomisk brottslighet – faktiskt sämst i klassen av de länder som OECD har tittat på.

Det här innebär ju att vi har mycket mer som behöver göras därför att ekonomisk brottslighet är dåligt därför att det undandrar resurser från vårt samhälle och det gemensamma. Det undergräver möjligheterna för seriösa företag att konkurrera på lika villkor. Och pengarna som man får ut av detta används till sprängningar, skjutningar och annan brottslig verksamhet. Det undergräver tilliten i vårt samhälle.

Frågan från min kollega Ingela Nylund Watz är alltså synnerligen skälig. Vad behöver, ska och planerar regeringen att göra mer?

Fru talman! Lönegapet ökar. Skillnaderna mellan kvinnor och män ökar.

Jämställdhet uppstår inte av sig själv – det vet Socialdemokraterna och Liberalerna. Det krävs politiska prioriteringar. Det krävs kraft. Det krävs också mod. Många gånger – så har det varit i historien, och så är det också i dag – krävs det att politiken går före för att förändra och för att öka jämlikheten och jämställdheten mellan kvinnor och män. Därför är det med sorg man ser att detta inte sker.

Sverige backar. Jag tror att ganska många väljare i Sverige ser det. Jag vet att många har sett att det faktiskt inte har skett några framsteg. De har sett att jämställdheten minskar. Vi ser också något internationellt. Många länder ser med sorg i hjärtat vad som händer i Sverige. De önskar att Sverige ska gå före.

Det här är ett exempel där statsrådet säger att det finns problem. Det är det vi hela tiden får höra. Men varför arbetade man inte för att förbättra detta när det här lades fram? Det är jag nyfiken på att få höra om. Vad har regeringen gjort, och hur har man agerat?

Vi måste minska det osakliga gapet mellan mäns löner och kvinnors löner. Vi behöver öka jämställdheten. Jag har en förhoppning om att statsrådet ska visa det engagemang för jämställdhetsfrågorna som jag tror mig veta finns i grunden. Men vad gör regeringen nu?

Fru talman! Tack för att jag får delta i debatten, och tack till min kollega Sofia Amloh som har lyft frågorna! Det är väldigt viktiga frågor.

Låt mig börja med det som det faktiskt handlar om: jämställdhet och jämställda möjligheter för kvinnor och män i Sverige. Detta bekymrar mig, för jag tycker inte att den här regeringen har gjort förutsättningarna för kvinnors jämställda möjligheter bättre, antingen det gäller ekonomiskt eller deras deltagande i samhället.

Jag hade önskat att jag skulle kunna stå här och berömma ett statsråd från Liberalerna. Socialdemokraterna och Liberalerna har ju i historien kämpat tillsammans för jämställdhet. Vi har kämpat för att förbättra på många områden. Det var det som gjorde att Sverige var främst i världen när det gällde jämställda möjligheter för kvinnor och män.

Det vi ser nu är att det backar. Gång på gång under mandatperioden har de budgetar som SD-regeringen lagt fram försämrat förutsättningarna för kvinnor. Man har försämrat möjligheterna för kvinnor att stå starka, till exempel så att en utsatt kvinna kan lämna en våldsam man. Man har också försämrat grunden för jämställda möjligheter för kvinnor och män. Den här regeringen har försämrat jämställdheten i Sverige.

Det är återigen männen som står som vinnare i alla de budgetar som den här regeringen har lagt fram. Varför nämner jag detta? Jo, eftersom det här är grunden i statsrådets svar. Utifrån mina tidigare debatter med statsrådet tvekar jag inte – jag är övertygad om att Nina Larsson är engagerad i jämställdhetsfrågor. Men det engagemanget och den kraften verkar inte ha smittat av sig på resterande statsråd i regeringen, och då blir det svårt att få igenom saker.

Var står vi när direktivet kommer? Vi är femte från botten av alla EU:s medlemsländer när det gäller utvecklingen mot jämställdhet. Utvecklingen går alltså inte framåt, utan vi ligger nu i botten. Lönegapet har ökat och är större än för sex år sedan. När regeringens svar på direktivet kommer finns inget jättestort förtroende.

Jag läser i statsrådets svar: ”Därför agerar nu regeringen.” Då undrar jag: Vad innebär det? På vilket sätt agerar regeringen? Vad är det man gör för att implementera det här? Den här debatten är inte till för att behandla hela jämställdheten, men jag undrar också: På vilket sätt agerar regeringen för att förbättra jämställdheten för kvinnor i dag? Jag ser nämligen inte att den gör det, vilket jag är väldigt bekymrad, ledsen och orolig över.

Vi behöver svar på den fråga som Sofia Amloh har ställt. Vad händer? Varför agerar inte regeringen när det gäller det här direktivet eller andra frågor som berör jämställdheten i Sverige?

Herr talman! Just nu lever vi i en tid av oro och osäkerhet. Kriget i Mellanöstern påverkar hela världsekonomin. När viktiga transportvägar som Hormuzsundet hotas får det direkta konsekvenser för tillgången på olja och gas. Det ser vi redan i form av stigande drivmedelspriser, press uppåt på inflationen och ökade kostnader för hushåll och företag.

Det här är en kris långt borta, men det är också något som märks i människors vardag – vid pumpen, i mataffären och i plånboken. Och det blottlägger en svaghet i Sverige: Vi är fortfarande alltför beroende av olja, och den här regeringen har gjort oss mer beroende av olja.

Så länge det beroendet finns kvar kommer vi också att vara mer sårbara för krig, konflikter och kraftiga svängningar på världsmarknaden. Det är en sårbarhet vi måste ta på allvar. Samtidigt kräver situationen här och nu politiskt ledarskap och förmåga att agera snabbt, tydligt och ansvarsfullt.

Herr talman! Varje tid har sin utmaning, och hur vi väljer att möta den avgör inte bara hur vi klarar oss här och nu utan också vilket samhälle vi bygger för framtiden. Men det vi ser från den här regeringen är något annat. Beskeden är spretiga och otydliga. Ena dagen sägs det att ekonomin är stark, nästa dag att pengarna är slut. Samtidigt varnas det för ransonering av drivmedel, något som naturligtvis skulle få stora konsekvenser för människor, och när åtgärder väl presenteras är de ofta sena eller otillräckliga. Det skapar osäkerhet i ett läge där Sverige behöver stabilitet och trygghet.

Under flera år har den ekonomiska politiken inte levererat det som krävs. Tillväxten har varit låg. Arbetslösheten är rekordhög, många företag kämpar i motvind och konkurserna är rekordmånga. Samtidigt har viktiga investeringar i energisystemet och elektrifieringen inte kommit på plats i den takt som behövs för oss alla. Det gör oss mer utsatta när krisen slår till.

Vi socialdemokrater har krävt att regeringen ska agera. Vi har krävt en skyddsplan för svensk ekonomi och svenska jobb. Vi har krävt åtgärder i EU för att bryta kopplingen mellan el- och gaspriser. Vi har krävt mer stöd till vanliga familjer, inte minst i ett läge där kostnaderna ökar snabbt. Och vi har krävt ett tydligare arbete för att stärka Sveriges energisäkerhet. Men väldigt mycket av detta kvarstår.

Herr talman! Det här gäller inte minst elstöden. Elräkningarna den här vintern har varit en tung belastning för många hushåll. Redan i höstas varnade vi för risken att regeringens modell inte ens skulle kunna aktiveras. Vi krävde att de medel som fanns avsatta i budgeten skulle användas så att ett fungerande system skulle kunna tas fram.

Nu har regeringen till slut valt att betala ut stöd, vilket i grunden är bra, men problemet kvarstår. Utformningen håller inte.

Vi har sett det förut. Elstöden 2022 och 2023 präglades av stora brister. Vissa hushåll fick orimligt mycket stöd, andra fick vänta länge och stöden träffade inte alltid dem som hade störst behov. Trots detta har regeringen inte tagit fram en bättre modell.

Nu finns det risk att vi ser samma misstag igen. Rapporten pekar på att uppemot 800 000 hushåll, människor som bor i bostadsrätter eller hyresrätter med gemensamma elavtal, kan bli helt utan stöd. Det är hushåll som också drabbas av höga elräkningar men som nu riskerar att falla mellan stolarna.

Jag kan bara konstatera att den här regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna glömmer och sviker de här människorna – särskilt alla kvinnor som bor i hyresrätt och väljer att, eller måste, åka kollektivt. Och kollektivtrafiken är viktig.

Det här är inte rimligt, då ett elstöd måste vara träffsäkert. Det måste vara rättvist, och det måste nå fram till dem som faktiskt behöver det. Därför menar vi att regeringen måste återkomma till riksdagen med ett system som lever upp till just det här, ett elstöd som tar hänsyn till hushållens verkliga situation och till skillnader i inkomster, konsumtion och boendeform.

Vi menar också att regeringen måste agera i EU för att möjliggöra mer flexibel användning av de så kallade flaskhalsintäkterna. Detta är ju pengar som i grunden kommer från svenska elkunder, och de skulle kunna användas för att stötta svenska hushåll i tider av höga elpriser. Här har regeringen varit passiv.

Samtidigt vet vi att problemen inte försvinner. Den vinter vi just har gått igenom visar att höga elpriser inte är ett undantag. Kyla, hög förbrukning och ett pressat energisystem kan slå hårt i hela landet. Det här kräver bättre förberedelser, bättre analys och bättre politik.

Vi socialdemokrater ville se en bred energiöverenskommelse för att snabbt få på plats mer energi här och nu. I ett läge med höga elpriser och stor osäkerhet hade Sverige behövt samla sig. Företag och hushåll behöver besked, stabilitet och långsiktiga spelregler. För det krävs samarbete, inte låsningar.

En energiöverenskommelse hade kunnat skapa just detta: tydlighet för investeringar, snabbare utbyggnad av elproduktion och bättre förutsättningar att möta krisen. Vi skulle behöva en satsning på flera kraftslag. Regeringen valde dock en annan väg, och det försvagar Sverige i ett läge där vi hade behövt bli starkare tillsammans.

Herr talman! Samtidigt som vi måste rätta till det som inte fungerar måste vi också agera här och nu. Den här krisen handlar dock inte bara om elpriser eller drivmedel här och nu, utan den handlar om vår långsiktiga sårbarhet. Varje gång oljepriset stiger och varje gång en konflikt bryter ut påverkas svenska hushåll direkt. Det är konsekvensen av ett beroende som vi ännu inte har brutit.

Vi måste därför göra två saker samtidigt. Vi måste agera här och nu för att skydda människor från prischocker, och vi måste rusta Sverige för framtiden genom att minska vårt beroende av olja.

Här och nu handlar det om konkreta åtgärder. Vi har också föreslagit att skatten på bensin och diesel ska sänkas. Det är nödvändigt för att dämpa kostnaderna och motverka inflationen. För många människor är bilen en förutsättning för att vardagen ska fungera, och det måste politiken ta hänsyn till.

På längre sikt handlar det dock om något större. Sverige behöver system som gör oss starkare och mer självständiga. Det handlar om att bygga ut elproduktionen med fler kraftslag, att elektrifiera transporter och industri, att utveckla mer svenska bränslen och att steg för steg minska vårt beroende av importerad olja. Det här är inte bara klimatpolitik. Det här är trygghetspolitik och ekonomisk politik, och det är en fråga om att ge människor kontroll över sin egen vardag.

Ett Sverige som är mindre beroende av olja är ett Sverige som står starkare i kris, och det är dit vi måste. Varje tid har sin utmaning, och vår utmaning är tydlig: att hantera krisen här och nu med stöd som faktiskt fungerar, att rätta till det som blivit fel och kräva ansvar när politiken brister och att bygga ett starkare Sverige där vi inte längre är lika sårbara för världens oro.

Detta är ett ansvar vi socialdemokrater är redo att ta – med handlingskraft, med rättvisa och med en tydlig riktning framåt.

Jag vill avsluta med att göra det jag ska, alltså att yrka bifall till reservation 2. Vi står naturligtvis bakom båda våra reservationer, men för tids vinning yrkar vi bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att kommentera att vi kanske har lite olika syn på vad tillräckliga resurser är till hälso- och sjukvården och psykiatrin och hur den fungerar. På många håll i landet är ju köerna väldigt långa och svårigheterna stora.

Men jag tolkar det som att socialministerns bedömning är att en reform kommer att sjösättas där det finns tillräcklig finansiering och tillräckliga resurser avsatta för kompetensförsörjning. Jag undrar verkligen om bedömningen är att det kommer att bli så. Det vore fint att höra.

Låt mig avsluta – för det här är mitt sista anförande – med vad det här handlar om. Jag är glad över att utredningen tillsattes, att den presenterades och att det finns ett starkt stöd för detta. Jag är glad, trots att jag kanske tycker att det har dröjt, att det nu finns ett förslag på plats. Jag tror att det är bra att det också finns en delegation som följer detta. Jag är lite bekymrad över om finansieringen och kompetensförsörjningen kommer att räcka. Men det som verkligen behövs är att man har i åtanke vilka människor det handlar om. Vi behöver reformer och förbättringar som möter de människor som är särskilt utsatta i Sverige i dag, som har både psykisk ohälsa och beroende. De har nämligen drabbats och ramlat mellan stolarna alldeles för länge.

Herr talman! Ja, man ska vara noga med ord. Jag sa att ingenting hände under ganska lång tid. Det är min bedömning, och det är också många andras bedömning. Det fanns en utredning som var färdig. Den var ute på remiss för ganska lång tid sedan.

Även om socialministern säger att han har ett stort engagemang har ändå en lång del av mandatperioden gått utan att det har lagts fram något tydligt förslag. Det är alltså inte bara jag som har undrat över detta. Det är mot bakgrund av detta som jag sa att inget har hänt under en tid.

Nu har det presenterats ett förslag. Men det är inte särskilt tydligt vad det exakt kommer att innebära. Det måste ändå socialministern erkänna. Det finns inget tydligt förslag om hur pengar ska omfördelas. Socialministern säger att det kommer att göras, men han säger inte tydligt hur. Det är inte heller tydligt exakt hur det hela ska ske, för man har tillsatt en ny person som ska leda arbetet. Detta har jag full förståelse för, för det är en jättestor systemförändring. Men socialministern måste förstå att det är många som undrar vad som har hänt under mandatperioden.

Detta handlar ju om människor. Behovet har varit akut under en lång tid, och därför krävs det också politiska prioriteringar. Jag ställer mina frågor för att det finns en risk för att vi gör samma misstag igen om vi inte tillsammans granskar vad som sker med den här patientgruppen.

Även om dessa grupper, som är de mest utsatta i vårt samhälle, har ett stort intresse för vad som sker i politiken är de inte lika aktiva när det gäller att ta kontakt eller ropa efter hjälp eller stöd. Därför måste vi vara noggranna med att se efter var prioriteringarna behövs allra bäst. Det här är en grupp som verkligen behöver prioriteringar.

En av de största frustrationerna för socialarbetare är just när man möter människor med flera olika svårigheter och problem. Då tenderar man nämligen att inte vara så tydlig med vem som tar huvudansvaret. Här hamnar man dessutom mellan två olika system, och det är inte alltid så lätt. Här behövs det verkligen mer samordning och mer tydlighet samt den systemförändring som utredningen föreslog.

Det bra med detta är att vi ändå verkar vara eniga om vad det är som behövs. Det är alltid bra; det är liksom en bra start. Socialministern säger att han har ett stort engagemang för människor med psykisk ohälsa, svårigheter och beroende. Jag misstror honom inte på något sätt, men vi vet hur situationen i psykiatrin ser ut just nu. Det finns en risk. Till exempel behöver kompetensen höjas. Det är redan nu tufft i psykiatrin på olika håll i vårt land. Bedömer socialministern att det behövs några kompetensförstärkningar eller andra insatser för att det här verkligen ska bli en bra och lyckad förändring?

Herr talman! Människor med det som vi kallar för samsjuklighet, alltså psykisk ohälsa i kombination med beroende, tillhör de mest utsatta i samhället. De möter i dag inte en sammanhållen vård. De möter ett system som är splittrat och otydligt och som inte ger den vård som behövs.

Jag har själv i ganska många år verkat som socialarbetare och sett vad som händer när ansvaret är oklart. Människor bollas mellan psykiatri och beroendevård. Ingen tar helhetsansvar, och till slut faller dessa människor mellan de så kallade stolarna. Vi har system som inte fungerar bra när människor har flera olika svårigheter att tampas med.

Den utredning som den S-ledda regeringen tillsatte visade just detta: Ansvaret är splittrat. Tvångsvården handlar mer om omhändertagande än om behandling. Det saknas en fungerande länk mellan vård före, under och efter insatser. Och det får konsekvenser. Människor skrivs ut utan stöd, och många återfaller tyvärr. Jag har träffat ganska många nyligen, faktiskt – en del som jag har mött i mitt yrke och en del som jag har vuxit upp med – som har både psykiska utmaningar och beroende. De berättar hur det ser ut och att de oroar sig.

Vi kan ibland tro att alla människor inte hänger med i politiken. Men de hänger med. De vet att det har gjorts en utredning, och de frågar också efter detta.

Vård för den här gruppen kräver något helt annat än det vi ser i dag. Det kräver en sammanhållen vårdkedja, en personcentrerad vård och ett tydligt ansvar där hälso- och sjukvården kliver fram.

Detta var ju inte kontroversiellt. Det har heller inte varit kontroversiellt. Tvärtom är vi många som har sett detta. Utredningen fick ett ovanligt brett stöd från professioner, från forskare, från brukarorganisationer och från huvudmän.

Men anledningen till min fråga, förutom det uppenbara intresset för detta och att jag verkligen vill se att det händer nånting positivt för den här gruppen, är att det för varje dag som går är ytterligare en person som inte får ett sammanhållet stöd.

Eftersom utredningen ju var klar redan för en tid sedan och det ännu inte har hänt någonting är det för mig viktigt att ställa frågan: Vad händer? Socialministern har ju nämnt de frågor jag har ställt: Vad finns det för tidsplan, och vad kommer att hända?

Under den tid som har gått har verkligheten fortsatt som förut. Människor har fortsatt att bollas runt. Anhöriga har fortsatt att bära ett orimligt ansvar, och verksamheter har fortsatt att arbeta i ett system som motverkar dem.

Mina frågor gäller dels vad som händer och hur tidsplanen ser ut – jag har läst en del, men det finns ju en möjlighet att utveckla detta i svaret – dels vad som kommer att hända framöver. Vad händer med finansieringen?

En del av den kritik som har kommit handlar ju om att det är orimligt. Finansieringen är orimlig när det handlar om att genomföra en så stor systemförändring. Hur ska vi fördela om pengar mellan kommuner och regioner?

Fru talman! Jag måste ändå svara på detta. Det är tre förlorade år därför att tillväxten har varit i EU:s bottenliga och därför att arbetslösheten är rekordhög. Om Sverige hade presterat åtminstone som i de jämförbara länderna i EU hade vi inte haft den här ökande arbetslösheten. Vi hade haft mer resurser till att exempelvis stärka välfärden i hela landet – också i storstadskommuner.

Civilministern ger exempel och säger att det nu finns beredskapspengar till nedläggningshotade sjukhus. Ja, det finns ju ett skäl till att de är nedläggningshotade, nämligen att man inte har gett tillräckliga resurser. Inflationen drabbade inte bara enskilda personer utan också kommuner, och det finns även andra skäl. Man har inte gett kommuner och regioner tillräckligt med resurser för att klara välfärden på det sätt som åtminstone vi i Socialdemokraterna har ambitionen att göra, det vill säga se till att välfärden är bra i hela landet.

Drivmedelspriserna kommer upp varje gång; det känns som att det är det enda bärande argumentet. Ja, de var höga – på grund av världsmarknaden. Men jag ska inte gå in på det, utan det här ska handla om att jag tycker att det är helt orimligt att inte ge små kommuner i gles- och landsbygd och socioekonomiskt utsatta kommuner de resurser som krävs för att vi ska klara att leverera en bra välfärd i hela landet. I beslut efter beslut har man i stället försvårat för de här kommunerna. De har inte bara fått mindre pengar totalt utan också mindre pengar eftersom regeringen har beslutat att ta bort de extra resurser de hade i början av mandatperioden.

Jag tycker inte att detta är värdigt. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta arbeta för att stärka välfärden i hela landet.

Fru talman! Det är faktiskt ganska upprörande att vi har tre förlorade år för Sverige då arbetslösheten har ökat dramatiskt och resurserna till välfärden har minskat. Det är faktiskt så att kommunerna och regionerna fått mycket mindre resurser till att bedriva den välfärd som så väl behövs i hela landet. Det är bristfälligt och otillräckligt stöd till hela välfärden, och dessutom har man tagit bort det särskilda stöd till just de kommuner vi pratar om i gles- och landsbygd. Man drog bara bort det.

Det finns inga besked om en förbättrad och mer jämlik kostnadsutjämning så att hela Sverige får tillgång till en bra välfärd. Och sedan kommer – som ett hån mot många av de kommuner som kämpar allra hårdast – ett litet utdrag ur utredningen, som innebär en försämring för många av de små kommuner som kämpar allra mest. Jag kan inte se annat än att man faktiskt sviker kommuner, och naturligtvis också människor, i gles- och landsbygd. Jag blir upprörd av det. Jag tycker att människor ute på landsbygden förtjänar bättre välfärd.

Jag har inte hört ett enda argument gällande varför man inte har gjort mer för att förbättra välfärden i hela Sverige. Jag förstår det inte. Det som sägs ibland är att man behöver effektivisera, men vi ser snarare tvärtom att många av de små kommunerna i gles- och landsbygd är extremt effektiva. De bedriver en mycket bättre välfärd än vad man skulle kunna tro med de bristande resurser de har därför att de hittar många sätt att försöka effektivisera.

Trots detta struntar man i befolkningen i gles- och landsbygd – jag tycker verkligen att man gör det. Välfärden är inte viktig bara för människor i större kommuner och i större regioner utan också i små regioner och i små kommuner.

I grunden handlar det faktiskt om vilken riktning man vill ha i Sverige. Vill man att hela Sverige ska kunna leva och utvecklas måste man ju se till att ta fram reformer och förslag för att göra det bättre för hela Sverige. Det handlar både om ett bättre utjämningssystem och om mer resurser till kommuner och regioner.

Sammantaget med andra frågor, som vi inte ska diskutera här men som handlar om att man har dragit bort till exempel servicekontor och andra insatser för att näringslivet ska blomstra och leva i andra delar av landet, tror jag att det här riskerar att förstöra tilliten. Jag tror inte att statsrådet egentligen vill det. Jag hoppas och tror att vi verkligen vill ha ett land som håller ihop och där alla har goda förutsättningar för att leva också i gles- och landsbygd.

Jag tycker att statsrådet borde kunna ge mer besked. Nu har vi hört att det inte kommer något i år – så verkar det ju – men varför?

Fru talman! Oavsett vem du är och var du bor ska du kunna lita på att samhället finns där, att ditt barn får en bra utbildning, att du får vård när du behöver den och att du får en trygg omsorg när du blir äldre. Det är grunden i den svenska välfärdsmodellen, och det är också grunden i den socialdemokratiska idén om jämlikhet. Men så ser det inte ut i dag.

Just nu befinner sig välfärden i ett tufft läge, och det slår olika hårt. Små kommuner, glesbygdskommuner och kommuner med stora socioekonomiska utmaningar har betydligt sämre förutsättningar än andra. Samtidigt ökar behoven – fler äldre, större kompetensbrist och ökade kostnader. Resultatet blir att barns skolgång, äldres omsorg och människors tillgång till vård riskerar att avgöras av postnummer. Det är inte värdigt ett land som Sverige.

Därför är det kommunala utjämningssystemet så avgörande. Det är ett av de viktigaste verktygen vi har för att hålla ihop vårt land. Det handlar om solidaritet mellan kommuner och mellan människor.

I april 2022, alltså förra mandatperioden, var hela riksdagen överens om att en ny översyn behövdes. Till och med de partier som nu sitter i regeringen var angelägna om att utredningen skulle genomföras. Det visade tydligt att förändringar behövs för att säkerställa likvärdiga förutsättningar. Vi kanske inte var helt överens om grunden till det, men vi drev på för att de likvärdiga förutsättningarna skulle vara bärande i den här utredningen.

I juli 2024 överlämnades slutbetänkandet till regeringen. Förslagen har varit på remiss. Allt underlag finns. Men inget händer. Den proposition som kommuner och regioner väntat på finns inte med i regeringens planering, och den deadline som hela processen arbetade mot – ett genomförande från den 1 januari 2026 – har redan passerat.

Fru talman! Jag hoppades ändå på att få ett svar. Det är inte första gången som jag och civilministern debatterar den här frågan. Jag känner mig som en budbärare för ganska många kommuner och regioner men faktiskt inte bara för dem. Människor som bor ute i landet undrar vad som händer. Jag har inte fått mycket till svar. Det svar som har kommit i dag tackar jag naturligtvis för, men det är nog det mest intetsägande svar jag fått. Det säger bara att det arbetas, men det säger inte när, inte hur, inte varför.

Det är precis som statsrådet säger: Man har gett ett förslag, som civilministern har argumenterat för. Han vill ha kommunsammanslagningar.

Jag vill lyfta fram en kommun som ett exempel. Jag är från Östergötland – det brukar höras. En av kommunerna i södra Östergötland heter Ydre kommun. Det är en av Sveriges minsta kommuner. De har reagerat; de har skrivit en skrivelse till alla riksdagsledamöter och till statsrådet i vilken alla civilsamhällesorganisationer och näringslivet säger: Gör inte det här! Vi behöver mer resurser, inte en kommunsammanslagning.

Herr talman! Ja, det var därför jag inledde med att jag var glad över att det sades att detta faktiskt bereds vidare. Det är ju inte helt löst. Jag ser att det finns en möjlighet, men det är inte helt löst.

Jag har i nästan 20 år jobbat som socialarbetare. Jag har nästan aldrig mött någon som inte vill komma i arbete. En del säger att de inte vill det. En del har tappat så mycket av sin självkänsla att de säger att detta ändå är lite gött. Det tycker inte människor. De vill vara självförsörjande. De vill kunna bidra. Det finns en otrolig massa människor i Sverige just nu – en halv miljon – som faktiskt inte får göra det.

Vi behöver alltså göra mer. Det handlar om både och. Det handlar absolut om att ställa krav – det tycker jag också. Och det handlar om att ge möjligheter och förutsättningar och om det som samordningsförbunden gör. När samordningsförbunden är påhittiga – de är väldigt innovativa – och hittar nya sätt att ge stöd och hjälp måste vi fånga in det. Därför blir uppföljningen otroligt viktig.

För mig är det också en skillnad. Det handlar om att ställa krav och ge hjälp. Men att göra barn fattiga som en följd av detta tycker jag inte är rimligt – det vill jag bara säga.

Det som jag önskar, förutom att det här ska lösas, är att vi funderar på hur vi kan utveckla samordningsförbunden. Jag önskar också att alla våra system ska fungera. Men jag tror inte att vare sig statsrådet eller jag tror att det kommer att vara så under överskådlig tid. Det jag skulle önska är att man löser de här problemen och ökar användningsområdet för lagstiftningen, så att detta kan komma fler till godo.

Herr talman! Jag tänkte att jag skulle gå hit och inte politisera frågan så mycket utan vara konstruktiv, men jag måste ändå få säga några saker. Vi är ändå politiker.

Statsrådet börjar med att tala om bidragsreformen. Vissa delar av det håller vi inte med om. Det ska absolut finnas en aktivitet, men vi säger nej tack till fler fattiga barn. Det vill jag bara konstatera.

Det har ändå varit märkligt med tanke på hur hög svansföring regeringen haft när det gäller arbetslinjen att vi har så många fler arbetslösa i dag. Min bedömning är att man inte har gjort tillräckligt för att låsa upp knutarna med det som ändå fungerar, och där håller statsrådet inte med. Här är det slut på min politisering, och jag går åter till frågan.

Det vi ser nu är att behoven ökar och inte minskar. Vi är ändå överens om att fler människor verkligen behöver hjälp och stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Det är inte så att de människorna inte behövs. De behövs på arbetsmarknaden och i samhället.

Det är en sorg att se att så många av dem som går arbetslösa och har varit sjukskrivna inte har fått rätt hjälp eller stöd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, och då förlorar vi kompetens.

Det har till exempel gjorts flera projekt i Östergötland där en mycket hög andel, mycket högre än vad vi någonsin hade kunnat förvänta oss, av dem som har kommit in i projekten inte bara har tagit de steg som vi talar om utan är i arbete. Det är en otrolig vinst för människorna och för samhället i stort.

Jag tror heller inte att vi är oense om att fler ska i arbete. Vi ska göra vad vi kan för att komma till rätta med det så att kompetensen används. Väldigt många av dem som nu är arbetslösa eller sjukskrivna har otroligt stor kompetens som vi behöver.

Samtidigt ser vi att samordningsförbund runt om i landet har tvingats avveckla väl fungerande verksamheter. Det beror inte på att behoven har minskat utan på att finansieringen inte längre håller. Vi behöver lösa detta.

Statsrådet säger att det tar för lång tid att ändra lagstiftningen och att man försöker att lösa det på annat sätt. Även om det nu är löst tillfälligt är det inte löst på lång sikt. Det blir konstigt att göra på det här sättet.

Det har ändå funnits i snart 40 år, och det har verkat fungera tidigare. Man har ändå gjort det. Statsrådet kan räkna på åren, för jag kan ha fel. Vi måste lösa det på kort sikt, men vi behöver också lösa det på lång sikt.

Dessutom kvarstår frågan om att följa upp. Vi måste kunna följa upp så att vi vet vad det är som verkligen fungerar. Det är både för dessa personers skull och för det vi talade om tidigare – bra sätt att arbeta måste implementeras i den vanliga verksamheten.

Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret. Jag uppskattar särskilt den sista meningen, där hon försäkrade mig om att det pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.

Statsrådet kanske känner: Herregud, vill hon ha ännu en debatt om detta med samordningsförbunden? Men anledningen till att jag ställt interpellationen är att jag vill försöka hitta sätt att få det här att fungera bättre.

Låt mig backa lite till att börja med, för en del kanske funderar över vad samordningsförbunden egentligen är. Samordningsförbunden är inte ett litet sidospår i svensk välfärd. De är ett av få system som fungerar för människor som har hamnat inte bara mellan stolarna utan också mellan myndigheter och mellan olika regelverk. Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som är redo att göra de stegförflyttningar som samordningsförbunden hjälper till med. Men det handlar också om människor med sammansatta behov. Det kan vara fråga om psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning och social problematik. Dessa personer kan inte mötas av en myndighet i taget.

Samordningsförbunden gör skillnad, men inte genom snabba mirakellösningar – det är sällan det som fungerar. Det är dock inte bara fråga om stegförflyttningar, utan samordningsförbundens hjälp har lett till att människor kommer i arbete. Även de små stegen kan ju vara helt avgörande på vägen mot arbete, bättre hälsa och i förlängningen egenförsörjning.

Jag har jobbat som socialarbetare länge. Jag vet att samordningsförbunden möter någonting som vi inte alltid kan klara av själva. Vi behöver mycket mer samordning och samarbete.

Samordningsförbunden utvecklar också arbetssätt. De har inte bara lyckats med projekt utan har även utarbetat sätt att möta människor och få dem att komma närmare arbete. Dessa arbetssätt har man sedan kunnat implementera i den ordinarie verksamheten.

Men precis som statsrådet är inne på har vi under senare år sett att det uppstått flera problem och hack. Grus i skon, kanske vi kan kalla det. Samordningsförbunden har ibland till och med varit tvungna att sluta utföra en del av sin viktiga verksamhet. Det är väldigt synd, för behovet av insatser minskar ju inte utan ökar. Arbetslösheten har inte bara bitit sig fast utan också ökat, särskilt bland dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Då borde staten, kommunerna och regionerna tillsammans stärka och inte försvaga de strukturer som fungerar. Det är sorgligt att se att det inte är så.

En av de saker som statsrådet berör är att möjligheterna att kombinera med extern finansiering inte är desamma som tidigare. Dessutom kan man inte längre följa upp, och det är ju inte bra. Nu är det dags att skriva nya riktlinjer, eller vad vi nu kallar det, för myndigheterna. Vad gör statsrådet, och hur långt kan vi komma?