Ciczie Weidby

Herr talman! Jag har givetvis respekt för att Mats Persson inte hann lyfta alla förslag som regeringen har för att stärka rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning.

Jag har ett litet förslag. Funktionsrätt Sverige och Vänsterpartiet tycker till exempel att det vore en väldigt smart och bra idé att ta fram en nationell handlingsplan som innehåller mål och åtgärder för att se till att höja sysselsättningsgraden hos personer med funktionsnedsättning så att den hamnar på samma nivå som hos den övriga befolkningen.

I en sådan nationell handlingsplan kan man ta fram och diskutera exempelvis Samhall eller i vilken utsträckning och på vilken nivå man ska ha lönebidragsanställningar, men naturligtvis också företagens ansvar. Det finns många länder som säger att när man har över ett visst antal anställda har man också vissa skyldigheter. På så vis kan man tvinga in en mångfald och ta ett samhällsansvar för att alla människor ska ha rätt att arbeta.

Jag skulle verkligen se fram emot att den här regeringen visade att dess arbetslinje, att man ska ta jobb i stället för bidrag, faktiskt också gäller dessa personer, som inte vill någonting annat än att gå från bidrag till jobb och få känna sig viktiga och behövda på arbetsmarknaden.

Det kan hända att jag får ta en särskild debatt, herr talman, med statsrådet om funktionsrättsfrågorna och de funktionshindrades möjligheter och rättigheter på arbetsmarknaden. Men en nationell handlingsplan vore kanoners.

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att ansluta till debatten när jag så att säga hade statsrådet på tråden.

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt skydd mot arbetslöshet. Det står i artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Rätten till arbete, som även omfattar rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete, förtydligas i artikel 6 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Rätten till arbete för personer med funktionsnedsättningar förtydligas också. Konventionen talar om att rätten till arbete och sysselsättning även ska gälla personer med funktionsnedsättning. De ska också ha lika villkor som alla andra.

Bara för att man har en funktionsnedsättning betyder inte det att man inte på samma sätt som alla andra vill förtjäna sitt uppehälle. Man har också rätt att kunna få göra det genom ett fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden i en arbetsmiljö som är öppen, och så vidare.

Det är nu 15 år sedan som konventionen trädde i kraft i Sverige. Men det finns många brister i arbetet med att Sverige ska leva upp till konventionen om att alla människor ska ha rätt till arbete och en egen försörjning.

Det skulle vara lätt att rabbla fakta. SCB har tagit fram jättemycket data på området om hur många personer med olika funktionsnedsättningar som är arbetslösa. Det är samma procentsats på 40 procent över tid. Det är alltid likadant oavsett vad vi har för konjunktur och alldeles oavsett vilken regering vi har. Detta är en grupp som alltid blir åsidosatt och vars rättigheter och skyldigheter inte uppmärksammas.

Av en annan debatt jag hade med Mats Persson märker jag att han vinklar in sig på människors skyldighet att ta arbete och att inte leva på bidrag. Det är den klassiska liberala linjen och synen på människor.

När man träffar personer från funktionsrättsrörelsen säger de: Men snälla, var är vår rätt att få delta på arbetsmarknaden? Vi blir alltid hänvisade till en massa åtgärder, bidrag och så vidare. Jag får aldrig vara med och bidra och själv känna att jag går till jobbet, att jag bidrar till min egen försörjning och att jag lever ett liv som jag själv får bestämma över.

Herr talman! Jag tänker att Mats Persson jättegärna får berätta: Hur ska regeringen se till att alla personer inte bara ska ha utan också har rätt att få en sysselsättning som är meningsfull för dem?

Fru talman! Jag och Mats Persson har väl läst samma utredning, En effektutvärdering av arbetsförmedling med fristående leverantörer. Den är mycket tydlig med att det blir dyrare och mindre effektivt när privata aktörer går in än när Arbetsförmedlingen själv gör det.

Jag pratade med några fackligt organiserade arbetsförmedlare. De sa så här:

Vi tror att det går att reformera arbetsmarknadspolitiken och styra om resurserna. Pausa experimentet med privat arbetsförmedling! Styr om resurserna för att kraftigt förbättra Arbetsförmedlingens service till arbetsgivare och arbetssökande! Avsätt resurser för att utveckla moderna digitala plattformar och för att investera i ett brett rekryterings- och utbildningsarbete! Arbetsförmedlingen behöver anställa och behålla fler erfarna arbetsförmedlare. Medarbetare behöver fördjupade kunskaper i bland annat funktionshindersfrågor och företagsekonomi. Det är en förutsättning för att bättre kunna stödja arbetsgivare som anställer personal långt från arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är superkloka saker. Jag uppmanar verkligen Mats Persson och regeringen att besöka och prata med många arbetsförmedlare. De vill inget annat än att se till att alla människor har ett jobb att gå till.

Jag vill avsluta med att säga att jag verkligen önskar att vi i det här landet kunde ha en aktiv statlig arbetsförmedling och en arbetsmarknadspolitik som på riktigt syftar till att alla människor ska kunna gå till ett arbete och som gör att alla människor har rätt att gå till ett arbete och försörja sig. Jag tror inte att människor bara är lata hela tiden och inte vill arbeta, men alla måste få rätt förutsättningar för att kunna ta ett arbete och bli självständiga individer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag har så många frågor och alldeles för lite tid.

Jag tänker att den ideologiska svängningen i arbetsmarknadspolitiken och den första slakten av Arbetsförmedlingen skedde redan under alliansregeringens första mandatperiod, och som jag minns det var Liberalerna en del av Alliansen. Mats Persson har givetvis rätt i att den fullständiga och totala kollapsen av detta skedde i och med januariavtalet, men Liberalerna var väl åtminstone till en början med även i det. Mats Persson kan alltså inte helt svära sig fri från den fullständiga slakten av Arbetsförmedlingen.

Någonstans måste man ändå fundera. Jag gillar verkligen att vi pratar ideologi, för det är precis därför vi är här. Det är därför det finns flera partier. Min och Vänsterpartiets ideologi är ju att vi tror på att fatta beslut i den här kammaren som gör att alla myndigheter kan verka så bra som möjligt för att alla personer i det här landet ska få precis de stöd och möjligheter som de kan få. Det handlar om likvärdighet.

Så ser det dock inte ut när man slänger ut pengar på de privata aktörerna i stället för att satsa på Arbetsförmedlingen. Man kan inte bara klaga på att Arbetsförmedlingen inte gör det den ska eller borde göra mer. Det vi nu ser har hänt på Arbetsförmedlingen är nämligen att väldigt många av de otroligt duktiga förmedlarna har flytt - givetvis, för det är väl klart att de gör det om de inte känner att de får göra det de är bäst på. Det finns liksom inga resurser, utan de ska bara jaga och vara en kontrollfunktion.

Många av de arbetsförmedlare jag träffar tycker verkligen om sitt jobb. Vi vet att de som verkligen behöver stöd är de som står långt från arbetsmarknaden. Väldigt många kommer ganska snart in i ett nytt jobb; man kanske bara behöver ett eller två möten med någon för att fundera ut att man exempelvis behöver en viss utbildning för att ta sig vidare. Men jag upplever att regeringen inte har en äkta ambition när det till exempel gäller alla de personer som har olika funktionsnedsättningar och som aldrig riktigt får komma in på arbetsmarknaden. Jag upplever att inte heller den här regeringen vill se till att det finns ett likvärdigt stöd till dem över hela landet.

Det är också så att en vits med att det ska finnas en bra, tydlig och likvärdig arbetsförmedling i hela landet är att man med lite statlig kontroll också mycket tydligare kan se skillnaderna i vilka behov som finns i olika delar av landet. Behoven är nämligen inte desamma i hela landet.

Egentligen undrar jag hur det kommer sig att högern, och väldigt ofta Liberalerna, faktiskt tycker så illa om - kanske till och med hatar - Arbetsförmedlingen så mycket. Varför finns det alltid en aversion mot statliga myndigheter och tanken att de ska kunna göra ett bra jobb? Varför är det alltid så självklart att man ska strössla en massa miljoner på privata företag?

Fru talman! Jag tackar Mats Persson för svaret, som med skarp tydlighet vittnar om att regeringen kommer att fortsätta att satsa på de dyrare, men inte bättre, privata matchningstjänsterna. Han hänvisar till fortsatt stöd till den uppdaterade versionen av Rusta och matcha, där regeringen hoppas att ökade incitament, alltså mer pengar, ska leda till ett bättre och mer försvarbart resultat för de privata matchningstjänsterna.

Det slår mig nu att det här påminner mycket om galenskapen i att göra samma sak flera gånger och ändå förvänta sig ett annat resultat.

Den rimliga slutsatsen hade varit att regeringen, i stället för att skicka våra skattepengar till de vinstdrivande matchningsföretagen, gav resurserna till Arbetsförmedlingen, där pengarna jobbar mycket bättre. Det förtjänar att påpekas att rapporten ligger i linje med vad tidigare forskning visat, nämligen att de privata utförarna inte överträffar de offentliga i att få arbetssökande i jobb.

Fru talman! Mats Persson erkänner trots allt en del av verkligheten när han i sitt svar säger att det finns en betydande grupp av inskrivna arbetslösa som står långt ifrån arbetsmarknaden och som har stora behov av stöd.

I sitt svar lyfter han fram att myndigheten ska få lite mer pengar för att i större utsträckning kunna tillhandahålla förstärkt stöd med sin egen personal. Det vi pratar om är alltså 79 miljoner kronor i ökat stöd. Det kan låta mycket, men det ska ställas mot de 2 miljarder som Mats Persson och hans regering tänker fortsätta att strössla över de privata matchningstjänsterna.

Jag menar att detta, fru talman, är ett uttryck för det stora systemfel som numera helt och hållet präglar den svenska arbetsmarknadspolitiken. Den är helt ideologistyrd i stället för att styras utifrån en riktig ambition att få människor i arbete.

Om vi till exempel skulle vilja titta bakåt skulle vi se att vi i Sverige faktiskt har varit ett väldigt bra land - ett föregångsland - när det gäller vår arbetsmarknadspolitik. Vi har byggt den på forskning och vetenskapligt beprövade metoder för att verkligen se till att människor kommer i jobb. Det har varit en arbetsmarknadspolitik som inte bara har ambitionen utan verkligen vill att människor ska få den hjälp och det stöd de behöver för att komma in på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag måste därför ändå ställa frågan en gång till: Är det rimligt och smart att fortsätta lägga så ofantligt mycket mer pengar på de privata matchningstjänsterna trots att vi har läst i rapporten att de privata tjänsterna inte är bättre? Arbetsförmedlingen är ju faktiskt bättre.

Fru talman! Det är jätteförvirrande, för jag vet inte om det var en komplimang eller inte. Jag har svårt att uppfatta om "hederlig" är bra eller inte när vi nu pratar om olika ord och vad "cynisk" och "hederlig" är.

Oliver Rosengren beskrev vår politik som allt åt alla. Vi menar att alla individer har ett ansvar men att alla också har ett ansvar att se till att alla i samhället har det bra. Det är socialism, och det är så fint att alltid se till att höja golvet och inte bara ge till dem som redan har mest.

Att försämra akassan så här mycket slår otroligt hårt mot jättemånga av dem i min gamla bransch, inom handel, hotell och restaurang och så vidare. De kämpar redan för att få en heltidsersättning och riskerar nu att snabbt bli utblottade.

När det gäller hederligheten försöker jag komma på något att säga om Socialdemokraterna, men det får jag återkomma till. Jag har bara 20 sekunder på mig, och det är alldeles för kort tid. Men jag tackar för dina frågor och för möjligheten att prata om Vänsterpartiets politik: åt alla efter behov och av var och en efter förmåga.

Fru talman! Tack så jättemycket, Oliver Rosengren, för att du begärde replik på mitt anförande så att jag får möjlighet att säga att Vänsterpartiet inte är ett parti som säger att man inte behöver göra någonting och att det inte finns några som helst krav! Så har det såklart aldrig varit.

Vi menar att det är rimligt att ersättningen inte bara ska vara okej de första 100 dagarna. Det är alltså tre månader, och det är inte en jättelång tid. Allt beror så mycket på vilken typ av bransch man är i och vilket annat jobb man kan ta.

Inte någonstans i mitt anförande säger jag att det inte finns olika typer av rekvisit som man ska uppfylla för att fortsatt få sin arbetslöshetsersättning. Inte någonstans säger jag att den arbetslösa kan sitta och rulla tummarna i en faslig massa dagar. Inte någonstans säger jag detta.

Det jag däremot säger är att vi ska ha en bra akassa eftersom det gör att människor kan fortsätta att ha den levnadsstandard de har. Det är också bra för samhället att människor inte kastas ut och behöver gå från det de har innan de kommer i nytt arbete. Jag säger också att man inte ska misstro personer för att de inte hittar ett arbete och straffa ut dem för det direkt. Det är bara detta jag har sagt i mitt anförande och som Vänsterpartiet tycker.

Fru talman! I det gamla bondesamhället var arbetslöshet en helt okänd företeelse. Det fanns arbete åt alla, och det var andra problem som gjorde tillvaron osäker, som missväxt, torka, sjukdomar, olyckshändelser och krig.

Arbetslösheten kom först med skapandet av industrier, när människor faktiskt blev anställda. Även om lönerna var låga innebar en anställning ändå pengar till mat, boende och kläder. Men när anställningen upphörde och arbetaren blev arbetslös försvann också den ekonomiska tryggheten.

Det fanns en fattigvård, men kraven för att kunna få hjälp var väldigt hårda, och ersättningen - om man över huvud taget fick någon, som sagt - var minimal. Att tvingas gå till fattigvården upplevdes av många som väldigt förnedrande. För att stärka sin ställning gentemot arbetsköparna började de anställda runt om i Europa därför att bilda fackföreningar.

I takt med att man började organisera sig på det viset föddes också idén att starta egna arbetslöshetskassor, som såklart finansierades av medlemmarna och där den arbetslöse kunde få hjälp. Tanken var en väldigt enkel typ av solidaritet: Alla som arbetar lägger en slant varje månad för att kunna hjälpa den som för tillfället inte har någon försörjning, så att denne inte behöver gå från hus och hem mellan jobben.

Fru talman! Enligt regeringen behöver arbetslöshetsförsäkringen förändras. Rätten till akassa och storleken på ersättningen bör, enligt regeringen, baseras på inkomster i stället för arbetad tid. Enligt regeringen behöver arbetslöshetsförsäkringen på ett bättre sätt än i dag bidra till omställning mellan arbeten vid arbetslöshet. Enligt regeringen syftar propositionen till att skapa en tydligare omställningsförsäkring som stärker arbetslinjen - det har vi hört tidigare - och minskar risken för fusk samtidigt som den administrativa bördan minskar.

Fru talman! Den enda av regeringens uppfattningar som Vänsterpartiet delar är den att arbetslöshetsförsäkringen behöver förändras. Fler löntagare behöver omfattas av försäkringen, en högre andel av de arbetslösa behöver få 80 procent av sin tidigare lön i ersättning, ersättningsnivåerna behöver höjas och indexeras och den successiva nedtrappningen av ersättningen bör slopas.

Fru talman! Vänsterpartiet anser, precis som LO, att en inkomstbaserad akassa med ett inkomstvillkor är helt fel väg att gå. Ett inkomstvillkor skapar nämligen per definition en inbyggd orättvisa eftersom löntagare med högre lön kvalificerar sig till akassan snabbare än löntagare med lägre lön. Till exempel kommer en löntagare med en lön på 30 000 kronor per månad bara att behöva jobba i fyra månader medan någon som bara har 20 000 kommer att behöva arbeta i sex månader för att uppnå samma resultat. Det är varken rimligt eller rättvist.

Fördelen med ett arbetsvillkor är dessutom att det är mer kopplat till arbetsmarknadsförankring, vilket bör vara en av förutsättningarna för att få arbetslöshetsersättning. Arbete är nämligen inte samma sak som inkomst, utan arbete är de arbetsuppgifter som utförs under en viss tid. En person som är arbetslös under en tid arbetar inte men söker jobb. Få arbetade timmar med hög timlön bör inte betraktas som en högre grad av arbetsmarknadsförankring än en låg timlön.

Ett av skälen till att regeringen vill ha en inkomstbaserad akassa är att det ska förenkla handläggningen, öka förutsebarheten, motverka felaktiga utbetalningar, minska den administrativa bördan och så vidare. Man menar också att den reform om arbetsgivardeklarationer på individnivå som genomfördes för ett antal år sedan ger möjlighet att på ett bra sätt få tillgång till uppgifter om en persons inkomster.

Det är bra att använda arbetsgivardeklarationerna eftersom det ökar transparensen, minskar risken för fusk och lättar på den administrativa bördan. Vänsterpartiet menar dock - precis som LO, för övrigt - att arbetstiden bör inkluderas i deklarationen och att uppgifter om arbetstid och arbetsinkomster bör hänföras till den kalendermånad då arbetet för inkomsten utfördes. Det skulle då vara fullt möjligt att använda arbetsgivardeklarationen som grund och därmed som sagt minska den administrativa bördan, samtidigt som det mer rättvisa och praktiska arbetsvillkoret kan fortsätta att vara grunden i arbetslöshetsförsäkringen.

Ett annat skäl regeringen har för att övergå till en inkomstbaserad arbetslöshetsförsäkring är att försäkringen förväntas leda till att fler kvalificerar sig för akassa. Samtidigt kan vi konstatera att den utredning som ligger till grund för propositionen har beräknat att täckningsgraden bland arbetslösa endast kommer att öka från 40 till 47 procent om man övergår från dagens villkor till dessa. Alltså kommer en majoritet av de arbetslösa även fortsättningsvis att stå utanför ersättningssystemet. Detta kan jämföras med år 2000, då omkring 80 procent av de arbetslösa hade en inkomstbaserad arbetslöshetsersättning eller aktivitetsstöd med arbetsvillkor som grund.

Om regeringen på allvar vill att fler ska omfattas av ersättningen finns det helt andra vägar att tillgå. Dessa kan man läsa om i LO:s remissyttrande, där det också finns fler förslag. Det är bara att läsa in sig på dem.

Fru talman! Vänsterpartiet är, i likhet med LO, TCO och Saco, starkt kritiskt till regeringens förslag om en så mycket tydligare nedtrappning av ersättningsnivåerna.

För det första saknas det tydligt stöd i forskningen för att nedtrappningen faktiskt leder till kortare tid i arbetslöshet. För det andra är en nedtrappning inte nödvändig av incitamentsskäl eftersom det via Arbetsförmedlingen finns befintliga kontroll- och sanktionssystem för att säkerställa att de sökande vidtar de åtgärder som krävs för att ställa om till ett nytt arbete. För det tredje leder den föreslagna nedtrappningen till ett alltför lågt inkomstskydd och i förlängningen också en press nedåt på lönerna. Det kan Vänsterpartiet aldrig acceptera. Vänsterpartiet anser, i likhet med flera fackförbund, att ersättningsnivån bör vara 80 procent under hela ersättningsperioden samt under hela den period man uppbär aktivitetsstöd.

Fru talman! Att, som regeringen föreslår, kraftigt försämra akassan pressar inte ned arbetslösheten. Arbetslöshet bekämpas genom en ekonomisk politik för full sysselsättning, genom investeringar som ger jobb och genom en aktiv arbetsmarknadspolitik som rustar de arbetslösa att ta de jobb som finns och de nya jobb som växer fram.

Det faktum att regeringen inte bedriver denna ekonomiska politik, inte genomför de stora investeringar som ger jobb och inte heller tydligt bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik värd namnet innebär att regeringen frånsäger sig ansvaret för att pressa ned arbetslösheten. I stället lägger regeringen ansvaret på individen. Det är djupt cyniskt och ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Att sänkt akassa skulle leda till lägre arbetslöshet utgår från en nationalekonomisk teori där minskad ersättning alltid leder till att arbetslösa accepterar en lägre lön när de söker jobb. Det är inte positivt för vare sig ekonomin eller arbetslösheten, vilket modern arbetsmarknadsforskning visar. Snarare skadar det produktivitetsutvecklingen och riskerar att få långsiktigt negativa konsekvenser på sysselsättningen.

Fru talman! Givet de stora försämringar som regeringens förslag innebär kan Vänsterpartiet inte ställa sig bakom propositionen. Jag yrkar därför bifall till reservation 1, som innebär avslag.

Fru talman! Arbetslöshetsförsäkringen måste förändras för att fler löntagare ska omfattas och känna ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Det är viktigt att arbetslöshetsförsäkringen omfattar en majoritet av löntagarna och att en majoritet av löntagarna kan få en ersättning som grundar sig på den faktiska tidigare inkomsten.

Vänsterpartiets mål är att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Vi vill därför höja den högsta dagpenningen och grundbeloppet, indexera ersättningsbeloppen till löneutvecklingen och höja ersättningsnivån till 80 procent för hela ersättningsperioden samt för tid med aktivitetsstöd.

Rätten till arbetslöshetsersättning ska baseras på arbetad tid. Den som ansöker om arbetslöshetsersättning ska uppfylla ett arbetsvillkor. Arbetsvillkoret ska utformas på ett sätt som gör att en majoritet av löntagarna kvalificerar sig för detta. Tid med graviditetspenning, föräldrapenning, sjukpenning, rehabiliteringspenning, smittbärarpenning, närståendepenning och sjuklön bör räknas in i arbetstiden de månader som inte är överhoppningsbara. Dessutom bör det vara den underliggande lönen, inte den tillfälliga ersättningen, som ligger till grund för arbetslöshetsersättningen när denna tid räknas in i arbetstiden.

Utöver detta bör arbetssökande med barn under 18 år även framgent ges möjlighet till en förlängning av ersättningsperioden med 150 dagar. Därtill bör den så kallade 100-dagarsregeln, det vill säga att den arbetssökande ges möjlighet att söka jobb inom sitt yrkesområde under de första 100 dagarna, återinföras.

Fru talman! Med dessa förslag till förändringar yrkar jag även bifall till reservation 3.

Slutligen vill jag tacka arbetsmarknadsutskottets personal, kammarkansliet och såklart AU:s alla förträffliga och fina ledamöter för ett väl genomfört riksmöte. Jag hoppas på och önskar alla en riktigt trevlig och somrig sommar.

Fru talman! När man säger "Det finns alltid några som ." och "Betänk att det här och det här finns" är det lite som att säga att man får knäcka ett par ägg om det ska bli en riktigt bra omelett. Den politiken är inte och kommer aldrig att vara Vänsterpartiets politik. Vi vill ha en social trygghet som gäller för alla, alldeles oavsett. Det är och kommer att vara vår politik.

Arbetslöshetsförsäkringen är just en försäkring. Den kommer ur att jag betalar varje månad för att hjälpa den av mina kamrater som blir arbetslös - och vice versa. Det är alltså en solidaritetshandling. Jag förstår att det är svårt för moderater att förstå sådana saker som solidaritet.

Jag hörde tidigare Oliver Rosengren raljera över att Vänsterpartiet säger: "Mer åt alla, alltid!" Vänsterpartiets politik skulle kunna vara detta, men den är också "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" - till skillnad från Moderaterna, som alltid tycker: "Mer åt dem som redan har, och de som inte har ska fortsatt ha det dåligt!"

Jag har inte fått svar på min första fråga, så, återigen: När man nu genomför dessa förändringar och vill blåsa på människor blir frågan hur man gör det. Hur ska människor kompetensutvecklas mellan två olika jobb om det inte finns en ordentlig, bra arbetsmarknadspolitik som faktiskt får människor i sysselsättning? Man kan inte bara rycka undan mattan för människor; man måste också ge ett alternativ.

Fru talman! Först tänkte jag inte ta replik eftersom det är så uppenbart att Vänsterpartiet och Moderaterna står så milsvitt från varandra. Men jag måste ändå poängtera hur anmärkningsvärt det är att Moderaterna har ett så otroligt högt tonläge i att verkligen markera hur mycket man föraktar personer som är arbetslösa och vilken cynisk ton man har om människor över huvud taget.

Jag hävdar att de allra flesta verkligen vill arbeta. Jag vet inte om Oliver Rosengren har varit arbetslös i sitt liv, vilka anställningar han har haft och vad som har hänt emellan.

Om han har varit arbetslös vet han också att man vill ingenting hellre ha än ett nytt jobb. A-kassan ger inte alls någon tillvaro bland rosa moln, utan man vill absolut gå tillbaka till ett fast arbete.

Låt oss titta på politiken som råder i Sverige nu, det vill säga försämringar i arbetsrätten, lättare att säga upp och så vidare. Det måste matchas med andra försäkringssystem. I andra nordiska länder, till exempel Danmark, pratar man om flexibilitet och security, det vill säga flexicurity. Då kan man inte försämra i alla system samtidigt, utan då måste det finnas en stark a-kassa som gör att människor kan gå mellan jobb utan att förlora på det.

Den här hungriga-vargar-jagar-bäst-politiken är lite cynisk. Vad är arbetsmarknadspolitiken?

Fru talman! Magnus Persson får givetvis köpa precis vad han vill. Jag utgår bara från vad jag noterat att Sverigedemokraterna tidigare har sagt och vad som har varit väldigt viktigt för dem.

Magnus Persson säger väldigt ofta: Jo, men vi har höjt taket. Men det är ju bara ett par hundralappar, eller hur? Samtidigt blir a-kassan mycket sämre för väldigt många av de personer som har väldigt låga inkomster. Väldigt ofta är det också de väljare som faktiskt tror på att Sverigedemokraterna ska vara deras röst. Men nu vet de kanske att de inte är det.

Fru talman! På vilket sätt menar Magnus Persson och Sverigedemokraterna att en lägre ersättning, till exempel, liksom ska öka gapet mellan de arbetslösas kompetensutveckling och arbetsmarknadens krav? Jag tror att det är bra att vi synar Sverigedemokraternas kort här och vet att en röst på Sverigedemokraterna är en röst på Ulf Kristersson och en klassisk borgerlig politik. Det kommer inte att förändras. Hur mycket Magnus Persson än säger att man har motat Olle i grind är Olle i det fallet otroligt liten, och det är ändå regeringens politik som gäller.

Fru talman! Detta är som sagt viktigt. Oavsett om Magnus Persson köper detta eller inte tycker jag att han är skyldig att förklara för sina väljare hur detta förbättrar för människor som försöker ta sig mellan två jobb men som riskerar att få gå från hus och hem däremellan.

Fru talman! Sverigedemokraterna har tidigare lovat sina väljare att man absolut inte skulle försämra a-kassan. Magnus Persson har sagt i flera intervjuer att nivån i a-kassan absolut inte var förhandlingsbar. Han har till och med sagt i tidningen Arbetet att a-kassan skulle kunna bli en fråga som spräcker Tidösamarbetet. Men tydligen är det mesta förhandlingsbart, enligt Sverigedemokraterna.

Då blir mina enkla frågor: Vad säger Magnus Persson till sina väljare nu när man har gått med på att förhandla fram försämringar som man sa att man aldrig någonsin skulle gå med på? Varför ska Sverigedemokraternas väljare lita på vad Jimmie Åkesson och Magnus Persson säger före ett val när de gör någonting annat när valet är genomfört?

Fru talman! Den aktiva arbetsmarknadspolitikens absolut främsta uppgift är att stödja personer som blir arbetslösa så att de kommer tillbaka till varaktig sysselsättning och egen försörjning. Eftersom arbetslösa individer utgör en heterogen grupp med varierande behov och förutsättningar behövs det en mängd olika arbetsmarknadspolitiska verktyg. Det är utbildning, arbetspraktik, vägledning, matchning och just subventionerade anställningar.

Vänsterpartiet tycker att subventionerade anställningar är en bra och nödvändig åtgärd för att hjälpa nyanlända, långtidsarbetslösa och personer med olika funktionsnedsättningar att få en fastare anknytning till den reguljära arbetsmarknaden. Den här typen av anställningar har även stöd i forskningen. Studier visar att personer som haft en subventionerad anställning får ett jobb utan stöd mycket snabbare jämfört med dem som varit öppet arbetslösa.

Med rätt omständigheter leder alltså denna insats från samhället till en välfärdsvinst för såväl individen som samhällsekonomin i stort.

Fru talman! De senaste åren har vi dock sett åtskilliga exempel på att oseriösa arbetsgivare inom vissa branscher sätter i system att ta in arbetslösa från en massa olika program i stället för att anställa dem som ordinarie arbetskraft. När stödperioden är slut avslutas anställningen, och därefter anställs en ny person som också har en subventionerad anställning. Vissa arbetsgivare skriver till och med öppet i sina jobbannonser att de söker personer som har rätt till subventionerad anställning.

Granskningar som genomförts av både medier och enskilda fackförbund visar på omfattande missbruk, fusk, ekonomisk brottslighet, osund konkurrens och utnyttjande av utsatta människor.

Det är uppenbart att många arbetsgivare använder dessa anställningar som ett sätt att dumpa arbetsvillkoren eller för att göra det möjligt att lägga lägre anbud vid upphandlingar. Det leder såklart till att konkurrensen snedvrids, arbetsvillkor dumpas och reguljära anställningar uteblir.

Det här har Vänsterpartiet varnat för under många år, och vi har återkommande lagt fram förslag i riksdagen för att stävja dessa oegentligheter, överutnyttjandet och andra felaktigheter kopplade till de subventionerade anställningarna.

Vänsterpartiet har bland annat föreslagit att nystartsjobb ska omfattas av krav på kollektivavtalsenliga villkor, att nystartsjobbens rättighetsstyrda konstruktion ska ändras så att arbetsmarknadspolitisk prövning och samråd med fackförbund ska genomföras inför beslut om utbetalande av subventionen samt att regeringen ska ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att skärpa kontrollen och uppföljningen av arbetsgivare som får stöd för att anställa.

Fru talman! Vänsterpartiet och jag välkomnar Riksrevisionens granskning och delar rapportens slutsatser och rekommendationer. Jag konstaterar att regeringen i skrivelsen dessvärre varken nämner hur man ser på de problem som tas upp i Riksrevisionens rapport eller lägger fram några konkreta förslag på åtgärder med anledning av de uppgifter som framkommer i rapporten. I stället lyfter regeringen fram ett antal andra åtgärder som förvisso är bra men som inte riktigt har bäring på de problem som lyfts fram i rapporten. Merparten av de åtgärder som regeringen lyfter fram hade regeringen, eller den tidigare regeringen, dessutom beslutat om redan innan den här granskningen kom. Rimligen bör regeringen alltså vidta specifika åtgärder med anledning av rekommendationerna.

Jag menar också att utöver Riksrevisionens rekommendationer finns det fler saker man skulle kunna göra. I LO-rapporten Etablering eller segmentering? - En analys av systemet med subventionerade anställningar finns en mängd jättebra, konkreta förslag. Jag vill lyfta fram två av dem här. För det första bör givetvis dessa nystartsjobb behovsprövas. De bör prövas i samråd med till exempel facket innan man fattar beslut. För det andra bör Arbetsförmedlingens förutsättningar att kontrollera fusk och oegentligheter naturligtvis stärkas. Det ska också finnas möjligheter till straffsanktioner mot arbetsgivare som kringgår eller struntar i kraven. Om man bara skulle göra dessa två saker som föreslås i rapporten skulle jättemånga av de problem som uppmärksammats kunna motverkas.

Fru talman! Innan Arbetsförmedlingen fattar beslut om introduktionsjobb och lönebidrag ska myndigheten hämta in ett yttrande från berörd arbetstagarorganisation om arbetsplatsens lämplighet. Samrådet mellan Arbetsförmedlingen och berörda fackförbund är viktigt för myndighetens kontrollarbete. Vid samråden kan man nämligen samla in värdefulla uppgifter, till exempel om hur lönebilden och villkoren i övrigt ser ut eller om arbetsgivaren kanske har sagt upp personal för inte alltför länge sedan. Att ha den kunskapen som beslutsunderlag är otroligt viktigt. Det gör att man inte skapar osund konkurrens och att arbetsgivare inte kan anställa på felaktiga grunder.

Tyvärr har samrådsförfarandet mellan Arbetsförmedlingen och fackförbunden fungerat ganska dåligt under lång tid, och det har fackförbunden och även Vänsterpartiet uppmärksammat. De bristerna lyfts också fram i Riksrevisionens rapport.

Flera förbund inom branscher som har ett stort antal anställda med subventionerad anställning, till exempel hotell- och restaurangfacket, avstår helt från att yttra sig. Det är för att hanteringen helt enkelt är för omfattande och slukar för mycket av deras resurser. Så är det även för Arbetsförmedlingen.

Fru talman! Man kan fundera över att det i samband med de förordningsändringar som genomfördes i december 2022 infördes ett statsbidrag som ska kunna ge arbetstagarorganisationerna ersättning för det viktiga arbete de gör med yttranden. Det är ett resultat av långsiktigt påverkansarbete från de fackliga organisationernas sida. Men nu aviserar regeringen att man ska dra tillbaka detta. Det är ett helt orimligt beslut. I stället för att förändra utformningen och få ordning och reda aviserar man alltså att man ska avskaffa det. Det är en jättemärklig ordning, tycker Vänsterpartiet. Syftet med fackföreningarnas yttranden är ju som sagt att bidra till att säkerställa kvalitet, motverka missbruk och förhindra att människor far illa. Det borde ligga i samhällets intresse att motarbeta oseriösa arbetsgivare.

En parallell kan dras till parternas arbete med att motverka arbetslivskriminalitet i övrigt. Där har parterna möjlighet att ansöka om bidrag från staten, till exempel via Arbetsmiljöverket, för att täcka kostnaderna för arbetet de lägger ned. Vänsterpartiet tycker att samma princip ska gälla för arbetstagarorganisationernas arbete med att inkomma med yttranden till Arbetsförmedlingen.

Jag ser att kollegorna i kammaren undrar om jag tänker prata ännu mer om detta, men det ska jag faktiskt inte. Ciczie Weidby, Vänsterpartiet, avslutar härmed sitt anförande med att yrka bifall till reservation nummer 3.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)

Fru talman! För några veckor sedan kunde Dagens Arbete avslöja att Tesla har flugit in strejkbrytare till sina verkstäder. Då skrev jag en skriftlig fråga till statsrådet Paulina Brandberg. Jag frågade om hon avsåg att vidta några åtgärder för att motverka att man använder utstationerad arbetskraft som strejkbrytare.

Svaret som jag fick från Brandberg var att man stöder den svenska modellen och möjligheten för utstationerade att arbeta i Sverige och teckna kollektivavtal. Men hela Teslakonflikten handlar ju om att det är en avsaknad av just kollektivavtal.

Då blir min fråga till Paulina Brandberg: Är det meningen att man ska kunna använda utstationerad arbetskraft som strejkbrytare?

Fru talman! Regeln i arbetsmiljölagen om att skyddsombuden ska utses av en lokal arbetstagarorganisation tillkom 1951. Skälet var väldigt praktiskt. Det var få som ville vara skyddsombud, och valet var ganska komplicerat. Sedan 1951 har alltså facket haft den så kallade företrädesrätten att utse skyddsombud. Det är väldigt bra, för det har skapat ordning, struktur och trygghet. Facket ser till att valet går rätt till och att ombudet representerar löntagarna. Facket skyddar också mot trakasserier från arbetsgivaren. Ombudet kan på det sättet tryggt påpeka brister. Facket är också en garant för fattade beslut. De fackliga representanterna är utbildade och bärare av kunskaper om arbetsmiljö.

Fru talman! Regeringen säger sig vilja värna och försvara den svenska modellen tillsammans med arbetsmarknadens parter. Jag hör väldigt ofta statsrådet sjunga den svenska modellens lov.

Om man nu fortsatt vill försvara den svenska modellen ser jag väldigt bekymmersamt på att man just i den här frågan vill gå in och slå in en kil och försvaga kopplingen mellan fack och skyddsombud.

Jag förutsätter att regeringen och Paulina Brandberg ganska snart återkommer med de specifika åtgärder som krävs för att fler ska vilja bli skyddsombud. Det är bara att titta i rapporten. Det behövs tid, stöd och kunskap.

Fru talman! Man kan ana en viss frustration hos Paulina Brandberg. Hon säger att hon blir häpen över hur vi tjatar och håller på. Men åtminstone jag, och kanske även någon av meddebattörerna, blir också lite häpen över hur svårt det verkar vara för statsrådet att ge ett svar eller besked.

Det statsrådet säger nu är att hon ska sätta sig ned med parterna och lyssna till dem. Det är verkligen lovvärt. Men jag lovar dig, Paulina Brandberg, att parterna inte kommer att säga något annorlunda nu än vad de alltid har gjort. De kommer inte säga någonting annorlunda än vad som står i rapporten.

I rapporten är det jättetydligt att det behövs stöd, tid och kunskap för att fler ska vilja engagera sig i rollen som skyddsombud. Det är de absolut viktigaste sakerna som precis alla organisationer - LO, TCO, Saco, Ledarna och Företagarna - talar om. De säger att det som behövs är just stöd, tid och kunskap.

Detta är ganska lätt att åtgärda. Man kan bara läsa i många av de motioner som exempelvis jag har skrivit i ärendet. Där står det hur vi måste skydda skyddsombuden och säkerställa att de ständigt får uppbackning och tid att utföra sitt uppdrag. De måste få stöd från arbetsgivaren. Man måste se positivt på uppdraget som skyddsombud. Fortbildning är nödvändigt, så att ombuden ständigt förnyar sina kunskaper.

Med risk för att låta tjatig är jag, och troligen meddebattörerna, häpna över hur mycket statsrådet duckar för att ta frågan på allvar. Om statsrådet är så väldigt engagerad i skyddsombudens roll och i att fler ska kunna bli skyddsombud är ju denna 22-sidiga rapport bara ett facit.

Det har förresten kommit lite kritik mot rapporten, föga förvånande från Svenskt Näringsliv. De tycker att det är tråkigt att rapporten inte alls lever upp till förväntningarna. De hade alltså förväntat sig ett annat svar än vad som kom i rapporten. Svenskt Näringsliv ställer sig frågande till om Arbetsmiljöverket verkligen har fullgjort sitt uppdrag. Jag blir nyfiken på om statsrådet delar Svenskt Näringslivs uppfattning om att det är tråkigt att rapporten inte lever upp till förväntningarna.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka för svaret men kan konstatera att ministern inte svarar på mina frågor. I stället redogör Paulina Brandberg för regeringens uppdrag till Arbetsmiljöverket och deras rapport. Det framgår inte alls om statsrådet Paulina Brandberg fortfarande anser att åtgärder behöver vidtas för att fler arbetstagare än i dag ska vilja engagera sig som skyddsombud, oavsett om skyddsombuden respektive arbetstagarna har en facklig tillhörighet eller inte.

Att utses till skyddsombud är inte bara ett uppdrag utan ett ansvar som vilar ganska tungt på axlarna. Att det uppdraget ska tillfalla just de fackliga organisationerna är inte bara en klok idé utan en nödvändighet för att säkerställa arbetstagarnas välbefinnande och trygghet på arbetsplatsen.

Fru talman! Arbetsmiljöverkets rapport är 22 sidor lång och ger en väldigt tydlig bild av vad som behövs för att fler ska vilja engagera sig som skyddsombud. Den lämnades till regeringen för drygt två veckor sedan. Rimligen borde Paulina Brandberg ha hunnit ta del av rapporten och fundera över vilka åtgärder som skulle behöva vidtas. Jag ger Paulina Brandberg chansen att faktiskt svara på mina frågor om vilka åtgärder statsrådet tänker att man behöver vidta med anledning av rapporten. Jag är också nyfiken på om Paulina Brandberg fortfarande menar att det behövs åtgärder för att fler än i dag ska vilja engagera sig som skyddsombud, oavsett om de har en facklig tillhörighet eller inte. Vilka åtgärder menar statsrådet i så fall att man ska vidta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Fru talman! Vänsterpartiet har under många år framställt krav på åtgärder för att vända den negativa utvecklingen när det gäller dödsolyckor i arbetslivet. Det är självklart välkommet att samtliga partier nu visar ett intresse för att göra något åt detta centrala samhällsproblem och att frågan om ett utskottsinitiativ har väckts i utskottet.

Under beredningens gång visade jag intresse för och ställde mig bakom Socialdemokraternas förslag. Vårt krav var att frågan skulle beredas skyndsamt i ett separat betänkande. Men en majoritet i utskottet har dessvärre inte alls ett behov av en skyndsam hantering utan har låtit förslaget till utskottsinitiativ hanteras och beredas i samma betänkande som det där min motion, med ett yrkande om en statlig kriskommission mot dödsolyckor i arbetslivet, behandlas.

Det motionsförslag som Vänsterpartiet under en lång tid har förespråkat är mycket mer omfattande än de olika förslag till initiativ som har debatterats i utskottet. Eftersom mitt motionsförslag finns med i detta betänkande väljer jag att inte ansluta mig till något annat förslag. Jag yrkar avslag på förslaget om utskottsinitiativ.

I likhet med utskottet konstaterar jag att 2023 blev ett väldigt mörkt år på den svenska arbetsmarknaden, med fler än 60 personer som dog på jobbet. Den negativa utvecklingen har fortsatt under inledningen av 2024, med dödsolyckor i en skrämmande stor omfattning. Det kan självfallet aldrig accepteras att människor dör på jobbet. Varje enskilt dödsfall är givetvis en tragedi för de anhöriga, för arbetsgivaren och för samhället.

Att döden på jobbet inte uppmärksammas i samhällsdebatten på ett sätt som står i proportion till antalet drabbade menar jag är en följd av att vi lever i ett klassamhälle. Företagens vinstjakt är ofta grunden till arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Jakten på vinst och höga överskott leder till en dålig arbetsmiljö, slarv med skyddsutrustning och undermåliga arbetsredskap.

För att man ska komma till rätta med arbetsplatsolyckor behövs det ett samhälle där människornas bästa prioriteras framför företagens vinster. Just därför har Vänsterpartiet under många år lyft frågorna om dödsolyckor i arbetslivet i riksdagen. Under nuvarande riksmöte har bland annat en särskild debatt med anledning av det höga antalet dödsolyckor hållits i kammaren, på just Vänsterpartiets begäran.

Jag noterar under debatten att det tas vissa steg i rätt riktning och att man är medveten om och debatterar frågorna. Men jag kan också konstatera, i likhet med många olika fackförbund, att det krävs ytterligare åtgärder för att vända den negativa utvecklingen. Den nollvision mot dödsolyckor som riksdagen har beslutat om kräver faktiskt mycket skarpare åtgärder än dem som hittills har vidtagits.

Jag tycker verkligen att det är beklagligt att en majoritet i utskottet har ställt sig bakom ett förslag som framstår som väldigt kraftlöst och en ordning som innebär att det blir en väldigt trög hantering av detta ärende.

Jag anser att regeringen bör tillsätta en statlig kriskommission som tar ett helhetsgrepp om alla dödsolyckor i arbetslivet och att man bör komma med konkreta åtgärder för att vända utvecklingen.

Det är positivt att läsa att Sverigedemokraterna i ett särskilt yttrande talar väl om vår motion och att de egentligen hade kunnat tänka sig att ställa sig bakom den. Jag hörde även Saila Quicklund, i ett replikskifte mellan henne och Johanna Haraldsson, säga: Det här förslaget är liksom alldeles för snävt. Vi skulle ha ett mycket bredare tag om detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Återigen: Man får jättegärna ställa sig bakom Vänsterpartiets motion om en statlig utredning och om en kriskommission för samtliga dödsolyckor.

Fru talman! Precis som flera fackförbund kan jag konstatera att lagstiftningen om arbetsmiljöbrott i dag är otillräcklig. Att brister i arbetsmiljö som orsakar dödsfall och allvarliga skador inte bestraffas är fullständigt oacceptabelt. Det är fundamentalt att arbetsgivare som missköter sitt arbetsmiljöansvar ställs till svars och straffas.

Tyvärr kan man konstatera att den ändring av regelverket om företagsbot som infördes 2020 inte har fått avsedd effekt. Trots att både propositionen och ministrarna utlovade höjda böter vid arbetsmiljöbrott har det i praktiken inte hänt någonting. En granskning som gjordes av Dagens Arbetsmiljö visar att snittbeloppet för en företagsbot är helt oförändrat även efter denna ändring. Företag som begår upprepade arbetsmiljöbrott döms inte hårdare, och företag kan till och med få rabatt på böterna. Det kan väl ändå inte ha varit avsikten med lagändringen?

Fru talman! Ett stort problem när det gäller arbetsmiljöbrott är den utspridda lagstiftningen. Bestämmelser av betydelse finns spridda i brottsbalken, arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets författningssamling. När lagstiftningen är så utspridd bidrar det till att utredningar om arbetsmiljöbrott försvåras och att relativt få åtal väcks.

I Norge, till exempel, är den genomsnittliga handläggningstiden på detta område ungefär hälften så lång som i Sverige. Ett skäl till det är just en mer enhetlig lagstiftning med en egen arbetsmiljöbalk, som underlättar utredningsarbetet. Detta tycker Vänsterpartiet är ett jättebra förslag. Vi menar att vi borde införa en enhetlig lagstiftning om arbetsmiljön och underlätta utredandet av arbetsmiljöbrott.

Fru talman! Dagens arbetsliv präglas för många människor av en ökad intensitet och stress och ett högt tempo. De senaste decennierna har arbetsplatserna slimmats och i väldigt stor utsträckning effektiviserats. De som har jobb har ofta svårt att kombinera sitt förvärvsarbete med föräldraskap, familj och fritid; tiden räcker helt enkelt inte till. Många arbetstagare tvingas dessutom att jobba övertid - samtidigt som hundratusentals människor går arbetslösa eller arbetar ofrivillig deltid.

Det rimliga måste såklart vara att det är möjligt för både kvinnor och män såväl i arbetaryrken som i tjänstemannayrken att kombinera heltidsarbete med föräldraskap, familj och fritid utan att slita ut sig.

I en debattartikel undertecknad av Transports, Handels och Kommunals förbundsordförande i Dagens Arena den 19 mars skriver man att man gläds åt att arbetstidsförkortning i praktiken redan är möjlig för vissa grupper - de som har möjlighet att jobba flexibelt och som kan lämna lite när som helst på förskolan, jobba på pendeltåget eller bussen, gå hem en timme tidigare från jobbet eller ta helg tidigare på fredagar - men att medlemmarna i deras förbund jobbar tuffa pass inom vården, transportsektorn och inom handeln, där arbetstiden är hårt kontrollerad. Möjligheten att åka hem ens tio minuter tidigare för att hämta på fritis är mycket begränsad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid

Fru talman! I ett hushåll med två arbetare går det obetalda hushållsarbetet liksom inte ihop om båda jobbar heltid. Då blir det väldigt ofta, som av en märklig slump, kvinnan som får gå ned i arbetstid för att få det hela att fungera. Jag undrar om det finns en vilja att på allvar ha en modern och jämställd arbetsmarknad, för i så fall måste vi också modernisera arbetstidsmåttet.

Naturligtvis håller jag med utskottet om att arbetsmarknadens parter har en central roll i hanteringen av arbetstidsfrågor, men det behövs tydligare stöd i lagstiftningen som grund för förhandlingar och avsteg i kollektivavtal. Jag hör här i debatten att man sjunger parternas lov, men då glömmer man ganska ofta att alla våra kollektivavtal såklart utgår från en lagstiftning. I grunden finns en lagstiftning, som sedan förbättras genom avtal.

Jag yrkar därför bifall till reservation 40 om att ta ett första steg mot att tillsätta en utredning med uppdraget att belysa möjligheterna till en generell arbetstidsförkortning. Jag står alltså inte här och säger att vi i morgon ska lagstifta om 30 timmars arbetsvecka.

Fru talman! Den 1 maj 1890 var kravet på åtta timmars arbetsdag den viktigaste frågan. I dag, 134 år senare, är frågan om arbetstid fortfarande precis lika aktuell. Från att ha varit bara ett fåtal fylls nu listan på med fackförbund som vill ha en arbetstidsförkortning.

Ett kortare heltidsmått löser givetvis inte alla problem i arbetslivet. I många yrken behövs mer resurser, fler kollegor och en bättre organisering av arbetet. Men kortare arbetstid är en central pusselbit för att skapa ett mer hållbart arbetsliv där fler orkar och vill arbeta ända till pensionen. Många andra länder har redan insett det - i Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike är arbetsveckan redan kortare, och storskaliga försök och satsningar på arbetstidsförkortning har gjorts i exempelvis Island, Spanien, Japan, Storbritannien och Nya Zeeland.

Fru talman! Ska Sverige verkligen vara sist ut? Det folkliga stödet finns, och det fackliga stödet finns. Det är dags att utreda och modernisera arbetstiden.

(Applåder)

(forts. § 14)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 7.

Sedan F-skattesystemet infördes 1993 har reglerna ändrats ganska många gånger, och systemet har med tiden blivit alltmer generöst. De senaste ändringarna genomfördes av den borgerliga regeringen 2009 då näringsbegreppet utvidgades i syfte att fler skulle beviljas F-skatt. Dessa förändringar innebär att det numera är tillräckligt att bara ha en enda uppdragsgivare när man är egenföretagare. Denna uppdragsgivare kan dessutom vara egenföretagarens tidigare arbetsgivare.

Detta medför såklart problem. Enligt en rapport från LO blir det allt vanligare att anställda faktiskt sägs upp och erbjuds att utföra precis samma arbete men som egenföretagare. Därmed kan arbetsgivaren sänka sina arbetskraftskostnader och också undgå sitt arbetsgivaransvar. Det här fenomenet är vanligast inom bygg- och transportsektorn och bland dem som jobbar tillfälligt i Sverige.

Enligt en rapport från TCO är nästan var tionde egenföretagare att betrakta som så kallad falsk egenföretagare, det vill säga en person som uppträder som egenföretagare med godkännande för F-skatt men som faktiskt jobbar under förhållanden som liknar en anställds. F-skattesystemets nuvarande utformning urholkar alltså hela arbetstagarbegreppet och stärker arbetsgivarnas makt och påverkar i förlängningen hela maktbalansen på arbetsmarknaden.

Fru talman! Det är nästan oundvikligt att komma in på plattformsarbete när man debatterar just F-skatt kontra egenanställning. Detta otrygga arbete har växt fram under 2010-talet. Plattformsarbetet kan se ut på många olika sätt, men de som utför arbetet förenas i att de får arbete via en digital plattform, att de i regel saknar anställning och att de betraktas som egenföretagare. Det finns förvisso plattsformsarbetare som har anställningar, men dessa så kallade hybridanställda har ofta väldigt korta tidsbegränsade kontrakt och ett litet antal schemalagda timmar varje månad.

Utvecklingen mot allt fler plattformsarbetare beskrivs ofta som att det är något slags ny typ av ekonomi som har växt fram. Man kallar det för gigekonomi, delningsekonomi och plattformsekonomi. Att hävda att det är nytt, parallellt med den flexibla kapitalismen, är dock lite överdrivet. Snarare ryms detta fenomen inom den flexibla kapitalismens ramar.

Det nya är inte yrkena i sig utan hur de som utför arbetet styrs och hur deras arbetsvillkor ser ut. Majoriteten av plattformsarbetarna saknar anställning, och detta gör att de går miste om de flesta av de rättigheter och det rättsliga skydd som anställda besitter. Arbetsköparna söker ständigt metoder för att minska kostnaderna samt runda anställningsregler och kollektivavtal.

Fru talman! Egenanställning är däremot en ganska ny företeelse på den svenska arbetsmarknaden. Egenanställningsföretagens affärsidé är att "bereda möjligheter och skapa trygghet för personer att verka som egenföretagare utan att de behöver skaffa F-skattsedel och sköta den administration som är förenad med egenföretagande".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skatteförfarande och folkbokföring

Många av plattformsarbetarna har just en egenanställning via egenanställningsföretag. På det sättet behöver plattformsföretaget inte ta något arbetsgivaransvar, utan i stället fungerar egenanställningsföretaget som något slags arbetsgivarmålvakt. Egenanställningsföretaget tar heller inte något arbetsgivaransvar för plattformsarbetarna utan fungerar bara som något slags administrativ lösning.

Många av de plattformsarbetare som har en sådan egenanställning saknar godkännande för F-skatt samtidigt som de kontinuerligt ändå utför arbete åt ett företag under anställningsliknande förhållanden. Jag anser att det bör krävas godkännande för F-skatt för att få en egenanställning. Man ska inte kunna bli egenanställd om man samtidigt, enligt Skatteverkets regler, inte kvalificerar sig för att bli godkänd för F-skatt. Egenanställning ska inte förekomma i arbeten där arbetstagaren inte kvalificerar sig för detta.

Fru talman! Det är rimligt att det ska krävas mer än en uppdragsgivare för att bli godkänd för F-skatt. Ett sådant krav måste vi såklart ha för att värna arbetstagarbegreppet och arbetsrätten. Ett rimligt formulerat uttryckligt krav på fler än en uppdragsgivare skulle också minska risken för att arbetsgivarna tvingar anställa att starta företag enbart i syfte att sänka arbetsgivarens arbetskraftskostnader.

Det är också viktigt att framhålla F-skattens roll som skydd för den enskilda konsumenten. Den som anlitar en uppdragstagare som är godkänd för F-skatt behöver inte göra något skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter på ersättningen. Om en oseriös uppdragstagare blir godkänd för F-skatt kan systemet inte utnyttjas i syfte att försvåra upptäckten av svartarbete.

I dag gäller ett godkännande av F-skatt tills vidare, detta för att begränsa fusk. Tidsbegränsningen ska avse både begränsat och obegränsat skattskyldiga och gälla arbetstagare som debiterar under en viss summa i skatt.

Fru talman! Maud Olofsson, näringsminister i den borgerliga regering som avreglerade F-skattesystemet 2008, önskade sig att alla skulle födas med en F-skattsedel. Det var alliansregeringen som gjorde det lättare att få F-skatt och som ändrade reglerna. I detta ligger pudelns kärna - det är fråga om vilken människosyn och ideologi man har. Är det verkligen meningen att vi människor ska födas in på en marknad?

För att travestera en gammal partiledare: Någon jävla ordning måste det vara på arbetsmarknaden. Vi kan inte ha ett system där människor tvingas in i falska egenanställningar där de i praktiken görs till daglönare. Man kan inte ena dagen säga att man värnar den svenska arbetsmarknadsmodellen och andra dagen tillåta ett system som försvagar den.

Herr talman! År 1995 tillsatte den dåvarande regeringen en kvinnomaktsutredning, som 1998 publicerade slutbetänkandet Ty makten är din . Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige.

Utredningen konstaterade bland annat att utbildning lönar sig sämre för kvinnor än för män och att yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans. Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn, men även de kvinnor som aldrig föder barn eller som har passerat de barnafödande åldrarna får betala något slags kvinnobot i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Man konstaterar vidare att den offentliga sektorn i vissa avseenden kan ses som lite mer kvinnovänlig än den privata men att den i andra avseenden exploaterar kvinnor. De många deltidsjobben och tillfälliga anställningarna gör att kvinnor utnyttjas och lämnas med dåliga löner och utvecklingsvillkor och väldigt usla pensioner, detta trots att offentlig sektor styrs politiskt.

Herr talman! Sammanfattningsvis visade Kvinnomaktsutredningen en bild av ett långt ifrån jämställt Sverige, och snart 30 år senare kan vi konstatera att många av de problem som utredningen tog upp fortfarande existerar och i vissa fall till och med har förvärrats.

Det är inte rimligt att kvinnor ska vara beroende av män för sin försörjning. Vi vänsterpartister anser givetvis att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete och en lön hela dagen. Alla som vill jobba heltid ska också ha rätten att jobba heltid.

Pensionssystemet förstärker också de könsorättvisor som finns på arbetsmarknaden. Kvinnor har i genomsnitt 70 procent av mäns pension, och skillnaden ökar med åldern. Väldigt många kvinnor tvingas att ta ut garantipension bara för att klara sig eftersom systemet inte kompenserar föräldraledighet och sjukpenningdagar på ett tillfredsställande sätt. I det nuvarande pensionssystemet riskerar en allt större andel av framtidens pensionärer, särskilt kvinnor, att bli fattiga.

Jag tror att det är dags att tillsätta en ny kvinnomaktsutredning som kan göra en ny belysning och föreslå konkreta förslag för en ökad jämställdhet.

Herr talman! I dagens Sverige har klassamhället både färg och kön. Det får konsekvenser för livets alla aspekter: var du kan hitta bostad, vilket arbete du kan få och till vilken lön, hur ditt hälsotillstånd är, hur trygg du kan känna dig i det offentliga rummet och hur länge du förväntas leva.

Medellivslängden skiljer sig avsevärt mellan olika områden i landet. I områden som befolkas av framför allt rika och svenskfödda människor lever man generellt sett längre än i områden som domineras av utrikesfödda och fattiga människor. I Malmö kan skillnaden uppgå till 7 år mellan olika stadsdelar. I Stockholm skiljer det 18 år i förväntad livslängd mellan en lågutbildad person i Vårby och en högutbildad person i Danderyd.

Vänsterpartiet strävar mot ett samhälle där ditt kön, ditt namn, platsen där du är född, platsen där dina föräldrar är födda och dina föräldrars klassbakgrund inte är det som ska styra dina möjligheter här i livet. Vi vill ha ett samhälle där alla har samma rätt till frihet, trygghet och ett liv fritt från förtryck. Vi vill att Sverige ska genomsyras av samtliga dessa komponenter, som är grundläggande för ett jämlikt Sverige.

Så ser det dessvärre inte ut i dag. I stället präglas vårt samhälle av djupa orättvisor. Samtidigt som en del blir allt rikare och får mer makt hålls andra utanför och blir alltmer marginaliserade. När klyftorna växer drabbas vissa mycket hårdare än andra. Klassklyftorna följer allt oftare etnicitet och samverkar gärna och ofta med andra maktstrukturer och diskrimineringsgrunder, såsom kön, religion, sexualitet och funktionalitet.

Herr talman! Rasismen kommer i olika former och tar sig olika uttryck. Den varierar beroende på kontext och över tid och rum och kombineras med andra maktordningar och diskrimineringsgrunder. Ibland riktas den mot mer specifika grupper med sin egen historia och sin egen bakgrund. Ibland är den odefinierad som "den andre", man kan kalla den för "invandrare" eller "utlänning".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Inte sällan används rasismen för att skilja mellan olika grupper och gärna ställa dem mot varandra i syfte att skapa en splittring i samhället och försvaga länken mellan människor. Denna splittring och exkludering passar högern perfekt. Människor som marginaliseras och ställs utanför blir måltavlor för exploatering, som billig arbetskraft, eller för nedskärningar, försämrad välfärd och inskränkta rättigheter. De attacker som till en början riktas bara mot några av oss sprids lätt vidare och leder till ett splittrat samhälle om vi inte hänger ihop.

Därför måste vi se hur kollegans, klasskompisens eller grannens otrygghet också är vår otrygghet. Vi måste se hur arbetsmarknaden skiktas etniskt och hur klass i allt högre utsträckning hänger samman med färg.

Herr talman! Jämlikhetsdata, ibland kallat jämlikhetsstatistik, är information om hur olika diskrimineringsgrunder, såsom religion, hudfärg eller etnicitet, är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Avsikten med denna data är att undersöka förekomsten och effekterna av diskriminering.

Två tredjedelar av världens stater samlar redan in jämlikhetsdata, men Sverige saknar i dag sådan statistik. Det försvårar såklart arbetet med att kunna kartlägga och arbeta mot diskriminering.

Sverige får ständigt kritik från FN, EU och Europarådet för att vi inte samlar in den relevanta kunskap som vi behöver för att kunna få en statistik om olika minoriteters situation. Det har diskuterats länge hos Diskrimineringsombudsmannen i samråd med Datainspektionen, Statistiska centralbyrån och Folkhälsomyndigheten. Slutsatsen blir alltid att jämlikhetsdata både kan och bör införas och praktiseras mer systematiskt även i Sverige.

Sverige präglas i dag av växande klyftor. Segregationen och ojämlikheten är som mest tydliga i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg samt religion eller annan trosuppfattning. Om vi verkligen vill motverka den här diskrimineringen, rasismen och ojämlikheten i samhället krävs kunskaper om olika gruppers utsatthet. Jämlikhetsdata kan ge oss precis den kunskapen.

Nu ser jag att moderaten som tidigare här i eftermiddags efterfrågade väldigt konkreta förslag på olika åtgärder har gått härifrån, men jag vill ändå tipsa om, om det är så att man tittar på det här anförandet i efterhand, att man kan rösta på reservation 19 i detta betänkande. Det är också den reservation som jag yrkar bifall till.