Ciczie Weidby

Herr talman! Om vi nu ska vara privata och personliga kan jag berätta att jag är född 1974. Det är ett fantastiskt år på många sätt och vis och också det år då vi fick en föräldraförsäkring i det här landet. Det betydde att min pappa kunde vara hemma lite grann med mig. Det välkomnade han väldigt mycket, trots att de andra gubbarna på bygget hånade honom lite. Det är ju inte männens sak att vara hemma med barnen, eller hur? Han hade dessutom skaffat barn med en sjuksköterska - och inte vilken sjuksköterska som helst utan en barnsjuksköterska. Det fattar ju alla att om det är någon som ska vara hemma och ta hand om barnen är det ju hon. Men det fantastiska här är att det gav honom möjligheten att vara lika mycket förälder som min mamma var. Det är ju det som är pudelns kärna.

Vi har jättemånga lagstiftningar där man från början tyckte att man till exempel fick uppfostra sina barn med örfilar. Man tyckte: "Ingen ska berätta för mig hur jag ska uppfostra mitt barn! Aga och misshandel är två olika saker!" Vi sa: "Nej, så är det inte."

Hela vår moderna demokrati bygger på att vi har gått ifrån väldigt många olika föreställningar. Någon kom på: "Hallå! Kvinnor måste ju få rösta." Men jättemånga tyckte: "Det tror vi inte alls att de är kapabla att göra." Saker och ting förändras i ett samhälle. Vissa normer och värderingar förändras genom att dessa saker förändras.

Jag frågade om de osakliga löneskillnaderna som ju är ett resultat av att vi inte delar på ansvar och så vidare i samhället. Jag ger Camilla Rinaldo Miller tiden i sitt sista anförande till att rada upp alla de fantastiska åtgärder och förslag som regeringen har för att komma till rätta med de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor i vårt land.

Herr talman! Jag vill också prata om föräldraförsäkringen. Det framgick med all önskvärd tydlighet att Kristdemokraterna och Camilla Rinaldo Miller inte tycker att staten ska lägga sig i hur man tar ut sina föräldradagar och använder föräldraförsäkringen. Man jag har några frågor.

Hur kommer det sig att kvinnor väljer att vara hemma med barnen i mycket större utsträckning och därmed får sämre löneutveckling, sämre pension och så vidare? När Camilla Rinaldo Miller säger att staten inte ska styra blir detta ändå något slags statlig lönesänkarpolitik som befäster kvinnolöner i det här landet trots att vi har avskaffat dem för länge sedan.

Camilla Rinaldo Miller sa också i sitt anförande att vi har osakliga löneskillnader i Sverige. Jag missade nog dessvärre raden av åtgärder som regeringen tänker vidta för att få bukt med dem. Det finns ju olika åtgärder, men jag måste tyvärr ha missat dem i Camilla Rinaldo Millers anförande.

Fru talman! Den uppmärksamma noterar att jag inte brukar ta debatter i finansutskottet, men på grund av sjukdom är jag här för att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 17. Jag ska också kort redogöra för vad den innebär.

Under de senaste åren har det allt oftare larmats om bedrägerier med bank-id. År 2022 kom Finansinspektionen med rapporten Förstärkt digital motståndskraft hos företag i den finansiella sektorn. Finansinspektionen noterar i den att bank-id enbart står under begränsad tillsyn. Tjänsten fyller en central funktion, och Finansinspektionen anser därför att det allmännas möjlighet att utöva tillsyn över bank-id och andra liknande tjänster behöver ses över så att de omfattas av tydligare reglering och tillsyn.

Hösten 2022 kom dessutom Allmänna reklamationsnämnden, Arn, med nya rekommendationer för banker vars kunder har blivit lurade av bedragare. I åtta av nio ärenden anser Arn att banken ska återbetala merparten av de besparingar som bedrägerioffer har förlorat. Bakgrunden till Arns rekommendationer var den dom som Högsta domstolen meddelade samma sommar. Det målet handlade om en konsument som 2018 blev lurad att lämna ut sina bankuppgifter via telefon och förlorade en stor summa pengar.

Trots domen i HD och rekommendationen från Arn har bankerna vägrat ersätta kunder som blivit bedragna. Vänsterpartiet menar att nuvarande lagstiftning bör utvärderas så att den är ändamålsenlig och skyddar konsumenterna.

Fru talman! Sammanfattningsvis behövs det lagstiftning som innebär att konsumenternas skydd mot bedrägerier på betalningsmarknaden stärks, och befintliga lagar och regler för betaltjänster bör utredas för att säkerställa att de är tillräckliga för att motverka bedrägerier på betalningsmarknaden. Dessutom bör lagstiftningen utvärderas så att konsumenterna inte får bära ansvaret för obehöriga uttag, i synnerhet med bank-id, bankdosor och Swish.

Herr talman! Vänsterpartiet anser att det ska råda ordning och reda vid offentlig upphandling. Arbetstagare som arbetar inom offentligt finansierade verksamheter som upphandlas ska garanteras sjysta löner och villkor. Skattemedel ska inte gå till företag som dumpar löner och arbetsvillkor.

I dag finns stora problem med hur offentlig upphandling tillämpas. Alltför ofta är lägsta pris vägledande, vilket leder till att oseriösa företag vinner upphandlingar genom att hålla priserna nere på bekostnad av en god arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor. De krav som ställs följs alltför sällan upp.

Herr talman! Efter valet 2014 slöt Vänsterpartiet en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En av punkterna handlade om att få bort social dumpning i offentlig upphandling. Den delen av överenskommelsen resulterade i propositionen Nytt regelverk om upphandling, som antogs av riksdagen med vissa ändringar. Beslutet innebär att de upphandlande myndigheterna vid upphandlingar över tröskelvärdet ska ställa särskilda arbetsrättsliga villkor, såsom krav på kollektivavtalsenliga villkor vad gäller lön, arbetstid och semester. Det var behövligt. Därmed garanteras arbetstagarna sjysta löner och villkor.

Nu är det dock hög tid att genomföra förslagen i denna proposition fullt ut. I propositionen föreslogs även att upphandlande myndigheter, utöver möjligheten att ställa krav på kollektivavtalsenliga villkor vad gäller lön och semester, även skulle få ställa krav på försäkringar, pensioner och annan ledighet än semester. Den här delen av propositionen avslogs av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. Dessutom begränsades möjligheten att ställa krav på lön, arbetstid och semester till upphandlingar över tröskelvärdena, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av upphandlingarna. För en stor andel av upphandlingarna finns det således inte möjlighet att ställa sådana krav, vilket såklart skapar utrymme för underbudskonkurrens och social dumpning i samband med offentlig upphandling.

Herr talman! Ett problem som inte åtgärdats genom det nya regelverket är just de långa underentreprenörskedjor som flera av oss har pratat om här i dag och som ofta präglar offentligt upphandlade projekt, särskilt inom bygg- och anläggningsbranschen. Huvudentreprenörer tar ofta in flera led av underentreprenörer. Detta leder till långa kedjor, vilket såklart innebär brister i samordning och kontroll. Ju längre ned i kedjorna man kommer, desto sämre koll har man på arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svartjobb, skattefusk och låglönekonkurrens är vanligt förekommande.

Vänsterpartiet anser att det som huvudregel ska ställas krav på att det finns max två led av underentreprenörer vid offentlig upphandling. Då skulle möjligheterna till samordning och kontroll stärkas.

Problemet med långa underentreprenörskedjor vid offentlig upphandling är akut och behöver åtgärdas nu. Det blev ytterst tydligt under 2023, då vi kunde konstatera att många av de tragiska arbetsplatsolyckorna med dödlig utgång skedde på arbetsplatser med okontrollerbart många underentreprenörer.

Ett annat problem med den nuvarande upphandlingslagstiftningen är när en ny entreprenör tar över driften över en verksamhet som från början drevs av till exempel en kommun eller en myndighet. I samband med övergången till den nya entreprenören kan man nämligen låta alla de som var anställda där tidigare söka sina tjänster på nytt till ett betydligt sämre kollektivavtal och därmed en avsevärt lägre lön.

Detta är ett återkommande problem vid offentliga upphandlingar. Grundproblemet är att det är möjligt för beställaren att anta det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga för beställaren, det vill säga lägsta möjliga kostnad inom ramen för lagstiftningens krav.

Detta innebär att företag som omfattas av kollektivavtal med lägre löner och ofta sämre villkor såklart vinner upphandlingarna. För de anställda innebär detta en successiv lönesänkning i samband med varje ny upphandling. Detta, mina vänner, är en form av statligt sanktionerad lönesänkningspolitik.

För att komma till rätta med detta bör upphandlingslagstiftningen ses över. Det ska inte vara möjligt för beställaren att i samband med en ny upphandling anta bud som innebär sänkta löner för de anställda. Det är rimligt att de anställda, när det blir en ny entreprenör, följer med och garanteras precis samma löner och villkor som de hade tidigare.

Till sist, herr talman, saknas även nationell koordinering mellan de upphandlande myndigheterna. Bristen på nationell koordinering gör att oseriösa företag som upptäcks i en kommun eller region kan fortsätta att bedriva sin verksamhet och vinna kontrakt i andra delar av landet. Detta måste vi komma till rätta med.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör dels utreda möjligheten att upprätta system där samtliga upphandlande myndigheter och statliga och kommunala bolag måste delta, dels inrätta en svart lista över oseriösa företag.

Vänsterpartiet anser att det ska råda ordning och reda på svensk arbetsmarknad i allmänhet och inom det offentliga i synnerhet. Med detta vill jag tacka för ordet och för besöket i finansutskottet och yrka bifall till reservation nummer 8.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Vilken tur att Oliver har en replik kvar eftersom han inte svarade på hur många underentreprenörer man ska kunna ha.

Oliver Rosengren säger att det ska vara tydligt och enkelt att göra rätt och att konkurrera. Men så är det inte nu, för de som vinner upphandlingar är alltid de som kommer med lägsta pris. Man kan räkna ut hur det kommer sig att de har det lägsta priset; det är för att entreprenören i fråga köper upp andra leverantörer under sig för att utföra jobbet. Det är detta som är pudelns kärna och problemet: att de bra företagen inte tillåts konkurrera på lika villkor. En entreprenör kommer in och ger ett pris och köper sedan in väldigt lågbetalda personer för att göra jobbet. Det vore mycket bättre om man begränsade antalet underentreprenörer så att man visste vem som utför jobbet och, framför allt, om villkoren för att utföra jobbet är hyggliga och bra.

Jag skulle kunna ställa många fler frågor, men jag stannar där. Oliver Rosengren får nu möjlighet att under två minuter berätta hur han tänker att det ska se ut och hur många underentreprenörer man ska kunna ha för att bedriva en bra och säker verksamhet.

Herr talman! Jag tar varje möjlighet jag får att ha en liten debatt med Oliver Rosengren.

Oliver pratar mycket om att han vill förenkla regler. Det vore spännande att höra vilka regler det är som ska förenklas, för mycket är ju väldigt enkelt redan som det är nu.

Det handlar också mycket om att sänka priser. Då blir jag nyfiken. När man ska sänka priserna ytterligare, på vems bekostnad ska man sänka dem? Är det någon sorts statlig lönesänkarpolitik där man för varje upphandling kan försämra löner och villkor? Är det de som får sätta livet till på arbetsplatser i förenklingar som gör att man inte har någon kontroll som ska betala prissänkningen?

En annan fråga jag har är hur många underentreprenörer Oliver Rosengren och Moderaterna tycker ska kunna finnas. Hur många är rimligt? Är det 10, är det 20 eller är det 119 stycken, som i fallet med den tragiska hissolyckan i Sundbyberg? Har Moderaterna en siffra på hur många underentreprenörer de tycker är rimligt att ha?

Herr talman! Fackförbundet ST, som organiserar statligt anställda tjänstemän, har vid flera tillfällen uppmärksammat de problem som statens anlitande av bemanningsföretag medför. Förutom det faktum att staten använder sig av bemanningsföretag i mycket större omfattning än när möjligheten infördes har det också skett en förändring vad gäller innehållet i de inhyrda personernas arbetsuppgifter. Inhyrda från bemanningsföretag används numera inte längre enbart inom stödfunktioner, till exempel reception, växel och administration, utan även för arbete i myndigheternas kärnverksamhet, det vill säga myndighetsutövning.

Enligt fackförbundet ST kan denna utveckling dels innebära en risk för det offentligas möjligheter till insyn, kontroll och ansvarsutkrävande, dels få negativa konsekvenser för kvaliteten i handläggningen. I förlängningen innebär det en degradering av den svenska förvaltningsmodellen. Enligt ST bör staten därför upphöra med att använda bemanningsföretag för kärnverksamheter och kärnuppgifter.

Statlig förvaltning och statistikfrågor

Vänsterpartiet delar denna kritik mot att staten anlitar bemanningsföretag i allt högre grad. Vid sidan av det uppenbara problemet att privaträttsliga organ därmed blir en del av myndigheternas kärnverksamhet finns det ytterligare två problem i sammanhanget som jag gärna vill lyfta fram.

Det första är att användandet av bemanningsföretag skapar en uppdelning av personalen, där de inhyrda får en högre tröskel till delaktighet i och inflytande över jobbet. Detta påverkar dels arbetet i sig, dels möjligheten att driva en facklig verksamhet.

Det andra är att den utbredda inhyrningen innebär en stor kostnad för staten. Under 2016 granskade ST:s förbundstidning Publikt ett femtontal statliga arbetsgivare - myndigheter - där det fanns konsulter. De hade hyrts in på heltid under flera år.

Enligt granskningen är flera myndigheter helt beroende av dyra konsulter, vilket innebär stora kostnader för staten. Vi har tidigare här i kammaren hört både moderater och sverigedemokrater prata om hur viktigt det är att hushålla med statens resurser, att vara effektiv och att ha respekt för skattebetalarnas pengar. Detta borde då också vara något som regeringspartierna med stödparti ställer upp på.

Vänsterpartiet anser att statens användande av bemanningsföretag ska avvecklas helt. Det handlar dels om att staten ska vara en bra arbetsgivare, dels om att värna den myndighetsutövande verksamheten. Ett första steg är att tydliggöra detta i de statliga myndigheternas arbetsgivarpolicy.

Det är eftersträvansvärt att staten agerar som ett positivt föredöme i principiella arbetsgivarfrågor. Om staten går före och ser till att undvika problematiska bemanningslösningar vid den egna personalförsörjningen kan det förhoppningsvis få spridning till andra delar av verksamheten och arbetsmarknaden.

Med det yrkar jag bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr ålderspresident! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 4.

Samhall har sedan starten 1980 spelat en viktig roll för många människor med olika typer av funktionsnedsättningar. Genom Samhall har de fått en anställning, ett sammanhang och en egen försörjning. Under de senaste 20 åren har dock Samhall verkligen förändrats i grunden, från ett statligt bolag med socialt ansvar till ett bemanningsföretag som verkar enligt marknadens principer. Tillverkning av varor har i hög grad ersatts av produktion av tjänster som städning, tvätt och fastighetsskötsel. Krav på lönsamhet, kundfokus och affärsmässighet har införts, och allt högre krav ställs på de anställda. Samhalls huvuduppdrag, att skapa utvecklande jobb åt personer med funktionsnedsättning och på så sätt ge dem en plats på den ordinarie arbetsmarknaden, tycks helt ha gått förlorat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

Det är Arbetsförmedlingen som anvisar personer till anställning hos Samhall. Majoriteten har en så kallad anställning för skyddat arbete. Personer som till följd av en funktionsnedsättning inte är aktuella för något annat arbete och som har behov som inte kan tillgodoses genom andra insatser får anvisas till skyddat arbete.

Enligt en rapport från Arbetsförmedlingen uppger dock fyra av tio arbetsförmedlare att det inte är de personer som har störst behov av insatsen som får anställning genom skyddat arbete hos Samhall. Det har också under lång tid framförts kritik om att Samhalls verksamhet inte är anpassad efter målgruppens förutsättningar. Ett flertal granskningar har dessutom visat på omfattande brister i arbetsmiljö och arbetsvillkor med höga sjuktal och många olycksfall som följd.

Herr ålderspresident! Enligt Riksrevisionen brister Samhall i att ge anpassade och utvecklande arbeten till sina anställda. Den övergripande slutsatsen är därför att Samhall faktiskt inte uppfyller hela sitt samhällsuppdrag. Detta beror, enligt Riksrevisionen, framför allt på att regeringens styrning har varit väldigt starkt fokuserad på bolagets affärsmässighet och ekonomiska utveckling. För lite uppmärksamhet har ägnats åt kvaliteten på den sysselsättning som erbjuds. Även Samhalls interna styrning och organisation har varit alltför inriktad mot affärsmässighet.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen att utreda vilken organisationsform som bäst uppfyller riksdagens mål med verksamheten. Utredningen bör utgå från att det fortsatt ska vara en statlig aktör som ansvarar för och genomför uppdraget att ge meningsfullt och utvecklande arbete åt personer med funktionsnedsättning som Arbetsförmedlingen anvisar.

Herr ålderspresident! Vänsterpartiet har under lång tid kritiserat Samhalls utveckling. Vi menar att grundproblemet är kravet på affärsmässighet. Det driver upp tempot, höjer kraven på de anställda och sållar bort dem som inte håller måttet. Vi anser helt krasst att kravet på affärsmässighet måste bort, för det går inte att förena med grunduppdraget.

I debatten om Samhall har det till och med framförts krav om att bolaget ska avvecklas. Vänsterpartiet delar inte den uppfattningen. Vi anser tvärtom att Samhall bör utvecklas. Det finns goda möjligheter att just utveckla Samhall i rätt riktning, så att verksamheten fungerar för den målgrupp som den skapades för. Utvecklingen av Samhall bör givetvis ske i nära samarbete med funktionsrättsrörelsen, som företräder just Samhalls målgrupp.

Funktionsrätt Sverige har presenterat ett antal förslag på hur Samhall bör utvecklas. De förslagen sammanfaller som av en händelse väldigt väl med Vänsterpartiets uppfattning. Jag ska nu lyfta fram några av dem.

Man bör öka inflytandet och delaktigheten för dem som Samhalls verksamhet är till för. Man bör ge funktionsrättsrörelsen samt experter och forskare inom arbetsliv och funktionsnedsättning representation i Samhalls styrelse.

Man bör avskaffa eller åtminstone sänka kravet på affärsmässighet för verksamheten och ge Samhall ett tydligt uppdrag och förutsättningar att bredda sin verksamhet så att syftet att ta emot och ge stöd till personer som står allra längst från arbetsmarknaden verkligen kan uppfyllas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

Man borde också ändra ägardirektiven, så att ursprungsuppdraget att vara "grindvakten mot förtidspension" förstärks och den ursprungliga målgruppen får adekvat arbetslivsinriktad rehabilitering.

Man bör också genomföra kompetensutvecklingsinsatser inom funktionsrättsområdet för samtliga chefer inom Samhall, och man borde förstås involvera funktionsrättsrörelsen i detta uppdrag. Man bör också stärka den introduktionsutbildning som riktas till varje ny medarbetare på Samhall.

Herr ålderspresident! Nyligen tillsatte regeringen en utredning som ska se över Samhalls uppdrag, verksamhet och förutsättningar. Det är väldigt bra. Jag noterar dock att regeringen inte ger utredningen i uppdrag att utreda Samhalls organisationsform och därmed inte heller vinstkravet, trots att detta var en tydlig rekommendation från Riksrevisionen. Enligt regeringens direktiv ska Samhall, verkar det som, även fortsättningsvis vara ett statligt bolag med krav på lönsamhet.

För Vänsterpartiet är det uppenbart att just organisationsformen är grundproblemet. Att regeringen väljer att inte utreda detta är anmärkningsvärt men inte särskilt förvånande. Det verkar som om det för högern är viktigare att leka affär med ett statligt bolag än att bidra till en värdig och utvecklande arbetsmarknad för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Då var det dags för den årliga AMT-debatten om arbetsrätt. I det betänkande vi nu debatterar, AU5, finns 16 reservationer, och tio av dem är från Vänsterpartiet. Bland alla dessa yrkar jag bifall till reservation 4, och jag kommer att ägna stora delar av mitt anförande åt plattformsekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt

Det handlar om den nya tidens daglöneri, som i dagligt tal kallas för gigarbete. Fortfarande finns det de som ser det som ett nytt och fräscht fenomen på svensk arbetsmarknad och att det är bra att man får lite gig för att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är ändå ett faktum att plattformsföretagen i dag väldigt sällan betraktas som arbetsgivare och att majoriteten av plattformsarbetarna inte betraktas som arbetstagare. Det gör att dessa arbetare går miste om flera av de rättigheter och också den anställningstrygghet som anställda har. Det innebär också att plattformsföretagen inte behöver ta något arbetsmiljöansvar för de icke-anställda arbetarna.

Dessutom är det väldigt svårt för plattformsarbetare att bli medlemmar i och representeras av fackföreningar eftersom facken i regel riktar sig till anställda och försvarar deras rättigheter i relation till en arbetsgivare.

Utöver detta finns det en mängd andra problem, såsom löneotrygghet, social otrygghet och tidsotrygghet. Plattformsarbetarnas utsatthet är omfattande, och det är verkligen beklagligt att utskottet inte ser de stora behov som finns av att komma till rätta med dessa problem.

Jag anser att utgångspunkten måste vara att plattformsföretagen ska betraktas just som arbetsgivare och att dessa arbetare ska betraktas som arbetstagare. Men då krävs det en förändrad lagstiftning som faktiskt tydliggör det. Det är uppenbart att varken nuvarande lagstiftning och rättspraxis eller ambitionsnivån från högerregeringen kommer att leda till att villkoren för dessa arbetare förbättras.

Plattformsdirektivet är förmodligen inte den enda lösningen på de omfattande problem som plattformsarbetet medför och kanske sannolikt inte heller en tillräcklig sådan. Men det är ändå ett steg på vägen för att förändra arbetarnas villkor både i Sverige och i EU. Jag menar att kommissionens direktivförslag bör genomföras i sin ursprungliga form med tillägg av de förbättringar som tillkom när parlamentet behandlade frågan och som vänstern i parlamentet ligger bakom.

Fru talman! Den nya överenskommelsen i fråga om plattformsdirektivet skiljer sig markant från den i december, främst genom att man helt plockat bort de omstridda kriterier som enligt den tidigare versionen skulle ha inneburit att plattformsarbetare som uppfyllde dem automatiskt skulle räknas som anställda och inte som egenföretagare.

Det nya förslaget gör att plattformsdirektivet i stort sett blir helt meningslöst eftersom den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter gör upp om löner och villkor, inte omfattar gigarbete när det på papperet inte finns några parter. Arbetskraften klassas inte som arbetstagare, och företagen klassas inte som arbetsgivare.

Svensk lagstiftning måste verkligen ses över när det gäller detta. De roller som råder på arbetsmarknaden måste tydliggöras.

Fru talman! Jag åker nästan aldrig taxi, men jag pratar väldigt gärna med taxichaufförer. En av dem heter Cathrine Lind. Men hon är mest känd som Taximammi, både i Uberappen och på sociala medier. I går skrev hon ett ganska långt inlägg på Instagram. Jag ska inte läsa hela, men så här skriver hon:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt

"Jag hör ofta av mina passagerare historier om hur de åkt med förare som är sura. Det kan definitivt ha att göra med hur de kör för nästan inga pengar eftersom Uber/bolt dumpar priserna istället för att se till att ha förare kvar. Eftersom kunder väljer att boka billiga resor så förarna har inget stort val annat än att köra då ni finns bara i dessa appar.

Förarna kör intensivt, för många timmar och sliter. Detta eftersom ni kunder är jätteglada att kunna boka billigt och nu underhåller dessa utländska bolag med era pengar som de glatt skickar ut ur vårt land utan att skatta ett skit!"

Jag ber om ursäkt för mitt språk, men det är alltså ett citat. Vidare skriver hon:

"De förare som kan, slutar. Det är bra förare som vi förlorar i branschen."

Hon skriver vidare:

"Skulle du köpa kläder om du visste att just de kläderna gjorts under slavliknande former där människor slitit för maten för att du som kund kan handla billigt? Kanske inte eller hur? Vi i Sverige är duktiga på att bojkotta om vi förstår att ett internationellt bolag utnyttjar människor.

MEN vi blundar totalt för vad som händer här på hemmaplan. Då säger vi 'det är inte mitt fel, de väljer själva'. Eller hur?

Så enkelt är det inte. När majoriteten av kunderna indoktrinerats av appbolagen att välja det billigaste och ni tror att vi tjänar, så har de vunnit. Man väljer att ta det billigaste och sen klagar ni på hur förarna kör. Ni får resultatet av appbolagens nonchalans. De skiter fullständigt i hur kvaliten är bara de får in sina miljoner att dra ut ur landet. Dina pengar.

Välj att vara kritisk till hur dina pengar hamnar.

14 februari stänger vi förare apparna så ni vet. Det är vårt sätt att visa kärlek till oss själva och vägra bli utnyttjade."

I morgon kan ni alltså inte boka några taxibilar via några appar.

Det är ju detta som det kokar ned till. Jag måste ändå ställa frågan: Är det viktigare för partierna i denna kammare att Uber, Volt, Bolt och allt vad de heter och de andra stora globala jättarna tjänar enorma pengar på människor som utför ett arbete där de inte får rimliga villkor?

Socialdemokraterna! Jag misstänker att ni också är ganska nöjda nu när plattformsarbetet ska regleras på nationell nivå, men det har ju gått så där hittills. Under 15 år har vi inte kommit någonvart. Hur är det tänkt att den svenska kollektivavtalsmodellen ska kunna reglera plattformsföretagen? Transportarbetareförbundet har under många år kämpat för arbetarnas villkor, men de förlorar ständigt eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.

Fru talman! Det kokar ned till detta: Om plattformsarbetet fortsätter att expandera och om sättet att organisera arbetet spiller över på ännu fler områden på arbetsmarknaden hotas hela den svenska modellen. Om arbetare inte längre ses som anställda och arbetsgivare inte längre ses som arbetsgivare kan inga förhandlingar ske och inga kollektivavtal ingås. Vad gör vi då?

Fru talman! Det är verkligen glädjande och rörande att Moderaterna pratar så väl om att förbättra arbetsmiljön. Där instämmer vi ju. Men tyvärr ser vi inga förslag på just det området, men det kanske är på väg. Vi har ju debatter angående arbetsmiljö som kommer framöver.

Jag delar också Oliver Rosengrens analys att hemarbetet är väldigt skevt fördelat, och då kan man fundera på vad ska vi göra för att komma åt det. Vad gör vi åt invanda könsmönster som gör att kvinnor väldigt ofta är de som tar det största ansvaret? Vad är det som gör att det alltid är kvinnor som tar ut en större del av föräldraledigheten och så vidare?

Man kan alltid hävda att det är upp till varje familj att bestämma allting och att vi inte ska lagstadga om saker. Men det har vi ändå gjort de senaste 100 åren. Det år jag föddes, 1974, blev det äntligen så att papporna också kunde vara hemma med sina barn. Det var många som protesterade och tyckte att det var rätt larvigt, för det var ju ändå kvinnornas uppgift att ta hand om barnen. Men allteftersom har man börjat tycka att det är ganska rimligt att båda föräldrarna, oavsett om det är två pappor, två mammor och så vidare, faktiskt delar på föräldraledigheten och också delar på arbetet där hemma. Nu ska vi ju inte debattera delad föräldraförsäkring, men det skulle alltså kunna vara en väg att gå.

Oliver Rosengren, vilka förslag finns det när det gäller att förbättra arbetsmiljön så att kvinnor ska vilja vara kvar, och med vilka politiska förslag ska man komma åt att kvinnor ofta jobbar dubbelt medan män inte gör det?

Fru talman! Oliver Rosengren och jag debatterade faktiskt arbetstid i radion i förra veckan, så jag är lite pepp på att ta upp det, även om jag inte trodde att vi skulle prata om arbetstid i dag.

Det var några frågor som jag ställde förra veckan men inte fick svar på då. När Oliver Rosengren och Moderaterna säger att fler ska vara i arbete har han givetvis rätt i det. Men frågan är: Hur lockar man fler personer att jobba i yrken som är stressiga och krävande och gör att många sliter ut sig och blir sjukskrivna? Det presenterar Moderaterna väldigt sällan. Frågan är faktiskt hur man ska orka att jobba inom vissa branscher när det blir längre och längre till pensionen.

I omsorgsyrken och inom handeln, som jag kommer från, har folk ofta inte heltid. Där är det jättevanligt att man kanske har 25 eller möjligtvis 30 timmar på kontrakt, dels för att arbetsköparen vill ha sin flexibilitet, dels för att schemana väldigt ofta blir ganska dåliga om man har heltid.

Därför tänker jag att normalarbetstiden lika gärna kan vara just 30 timmar, för att just locka folk in i dessa yrken och för att alla ska kunna orka att jobba ända fram till pensionen.

Fru talman! Jag förstår inte varför Paulina Brandberg börjar tala om att ändra i vad som sägs i arbetsmiljölagen om skyddsombud. I arbetsmiljölagen står det att de vanligen utses av den fackliga organisationen men att det inte är ett krav. Eventuellt får Paulina Brandberg läsa lite mer där.

Återigen: Det finns inga hinder för att ett skyddsombud skulle kunna utses ändå. Men det absolut vanligaste är givetvis att det är den fackliga organisationen på arbetsplatsen som utser ett skyddsombud, därför att det är det enklaste sättet att göra det på. Då har man förtroendet från sina arbetskamrater, och det är de som rapporterar in. Det är också de partsgemensamma organisationerna som gör utbildningarna i bättre arbetsmiljö, bam, och så vidare.

Men om vi nu ska prata om lagstiftning är jag nyfiken på om statsrådet Paulina Brandberg vill ändra förtroendemannalagen så att även de skyddsombud som inte tillhör en facklig organisation också ska utses enligt förtroendemannalagen. Kan man ens det? Om man inte är utsedd i förtroende av en facklig organisation eller sina arbetskamrater - hur kan man då omfattas av förtroendemannalagen?

Jag ser att statsrådet har pannan i jättedjupa veck. Vi får se vad hon svarar på detta.

Fru talman! I går hade vi en debatt här i kammaren om dödsolyckor. Jag hamnade då i en diskussion med statsrådet Paulina Brandberg som jag upplever att vi inte riktigt blev klara med, så jag tänkte ta chansen i dag. Det hon ville prata lite mer med mig om var skyddsombuden, som ju är väldigt viktiga för arbetsmiljöarbetet, både för att förebygga faror och för att upptäcka dem.

Jag fick frågan hur jag såg på skyddsombud som inte var valda av facket. Då måste jag ställa frågan tillbaka till statsrådet. Om skyddsombuden utses av fackliga organisationer och representanter omfattas de av förtroendemannalagen, som ger dem ett skydd. Det finns anledningar till det, som att skyddsombuden ska få en bra utbildning och ledig tid till den och att de inte ska halka efter lönemässigt på jobbet på grund av uppdraget. De ska också skyddas rent rättsligt - man ska inte kunna bli omplacerad och så vidare. Det är väldigt många saker som är listiga med att man omfattas av en skyddande lag.

Nu har ju Paulina Brandberg och regeringen inte kommit fram med något förslag, och vi ska inte föregripa någonting. Men rent hypotetiskt, hur skulle det se ut om vi skulle ha fler skyddsombud som inte var valda av en facklig organisation och inte omfattades av förtroendemannalagen? Hur tror statsrådet att de skyddsombuden skulle våga ställa krav på arbetsgivare utan att riskera repressalier? Vem ger dem stöd för att hindra att de omplaceras om de är lite "besvärliga"? Om det blir en tvist, ska de då själva betala sina rättegångskostnader, eller är det någonting som staten ska göra?

De frågorna skulle jag jättegärna vilja ha svar på.

Fru talman! När man tar fram en vision, i det här fallet en nollvision, kan man inte bara säga att man inte vill att folk ska dö och nöja sig med det. Om man tänker att man inte vill att folk ska dö måste man lägga till att man därför tänker att det här, det här och det här måste göras.

Jag är genuint - inte drygt - nyfiken på vad Kristdemokraternas politik är på det här området. Även om Magnus Jacobsson bara har suttit i utskottet i ett år har det ju suttit en massa kristdemokrater där tidigare. De har heller inte skrivit i sina motioner om de här specifika arbetsmiljöfrågorna och hur man ska stoppa dödsolyckorna. Jag ställer alltså frågan en gång till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av det höga antalet dödsolyckor i arbetslivet

Fru talman! Jag ägnade mig åt att försöka leta efter vad Kristdemokraterna vill göra åt dödsolyckorna. Magnus Jacobsson berättade mycket om vad regeringen tänker göra. Gott så. Men Kristdemokraterna har inte skrivit någonting om det i enkäterna inför valet 2022, som alla andra partier gjort, och inte heller i några av sina motioner på arbetsmarknadsområdet. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt, så jag är nyfiken på att få veta mer av Magnus Jacobsson om Kristdemokraternas politik och förslag vad gäller att stoppa dödsolyckorna.

Fru talman! Visst är det irriterande när politiker inte svarar på de frågor som ställts till dem. Det är lite så vi ledamöter här i kammaren ofta känner när vi har ställt skriftliga frågor och interpellationer. Men jag lovar att jag ska svara statsrådet.

Nej, vi vill inte ta bort de skyddsombuden. Man kan redan nu utses till skyddsombud även om man inte är med i en facklig organisation. Vi tänker inte säga att de ska förbjudas eller inte finnas. Men jag tycker att krut ska läggas på att människor ska vilja bli fackligt engagerade och bli skyddsombud med det skyddsnät som förtroendemannalagen ger. Det ska inte satsas på att bara plocka ut folk som inte kommer att omfattas av förtroendemannalagen.

När det gäller rättsväsendet och politik har jag tio sekunder på mig att svara. Jag är ledsen, men jag kan inte svara på det.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Paulina för att det för en gångs skull är hon som ställer en fråga till mig. Det brukar alltid vara jag som ställer henne till svars.

Skyddsombuden behöver givetvis stärkas, och vi måste ha fler skyddsombud. Vänsterpartiet har väldigt många bra förslag på hur vi ska göra detta. En viktig sak är att man stärker förtroendemannalagen så att de som behöver ha ledigt för att exempelvis gå en utbildning också kan få det.

Men framför allt är det så att väldigt många skyddsombud upplever att de blir utsatta för hot och trakasserier från arbetsgivaren. Det man ska börja med är nog därför inte att gå på människor och anklaga dem för att de inte vill bli skyddsombud utan att ställa frågan till dem som är chefer på arbetsplatser: Hur kommer det sig att ni inte uppmuntrar fler människor att engagera sig fackligt och tillsammans utse skyddsombud på arbetsplatsen?

Fru talman! Vänsterpartiet har väldigt många förslag som vi menar är avgörande för att vända utvecklingen och motverka de dödliga arbetsplatsolyckorna. Jag ska gå igenom några.

Vi måste stärka skyddsombuden med mer utbildning och ökade befogenheter, behålla kopplingen till facket och ge de regionala skyddsombuden utökad tillträdesrätt.

Vi måste skärpa arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar och införa ett utvidgat rådighetsansvar, det vill säga att den arbetsgivare som har ansvar för en arbetsplats ska ha ansvar för alla arbetstagare som befinner sig på arbetsplatsen oavsett vem som köper deras arbete och vilken anställningsform de har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av det höga antalet dödsolyckor i arbetslivet

Vi måste skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet tycker att vi ska införa krav på max två led av underentreprenörer vid offentlig upphandling. Det entreprenörsansvar som finns i bygg- och anläggningsbranschen borde vi också ha i fler branscher.

Vi måste också stärka det statliga arbetsmiljöarbetet och tillföra mer resurser till Arbetsmiljöverket så att myndigheten kan anställa fler inspektörer och genomföra fler inspektioner. Antalet inspektörer ska givetvis vara i enlighet med ILO:s rekommendation, som säger att man ska ha en inspektör per 10 000 arbetstagare.

Slutligen måste vi, som vi har pratat om i tidigare replikskiften, skärpa straffen för arbetsmiljöbrott som leder till döden. I dag är straffen för dessa arbetsmiljöbrott alldeles för låga, och utredningarna tar alldeles för lång tid. En regering som höjer straffen för andra allvarliga brott bör rimligen även höja straffen för arbetsmiljöbrott som leder till döden. Vi kan inte hålla på och schackra med arbetsmiljön. Det måste kosta för arbetsgivaren, både i form av pengar och i form av år i fängelse.

Fru talman! Jag kan som sagt bara säga att det är toppen. Det är jättemånga bra förslag. Jag hörde också att även Sverigedemokraterna tycker att man måste skärpa straffen för arbetsmiljöbrotten, att preskriptionstiden ska förlängas och så vidare.

När det gäller tidigare regeringar och vem som borde ha gjort vad har jag aldrig suttit i någon regering eller i regeringsställning, tyvärr, men vi delar väldigt mycket synen att vi måste skärpa straffen. Jag upplever att regeringen väldigt ofta pratar om att man vill ha högre straff på allt möjligt, men just på arbetsmiljöområdet är det lite eftersatt. Även om inte Saila Quicklund kan lova när hoppas jag verkligen att det kommer propositioner på området just för att skärpa straffen vid arbetsmiljöbrott.