Gustaf Lantz

Herr talman! Jag önskar ett förtydligande från kulturministern när hon säger att alla vet vad som har pressat ekonomin.

Det är såklart en press utifrån som handlar om hur omvärlden ser ut. Men det är regeringen som har makten och förmågan att låna upp stora belopp, vilket man också har gjort. Man har lånat från framtida generationer på ett otroligt expansivt sätt.

Regeringen har dock valt att se till att människor måste gå till jobbet trots att de är sjuka för att kunna få betalt. Man har valt att höja priset på mediciner, och man har valt att inte höja barnbidraget.

Jag undrar därför: Vad menar egentligen kulturministern? Står man inte för sina prioriteringar, där det är de som har högst inkomster som har fått högst skattesänkningar? Står man inte för att man har enorma resurser som man har lånat och som skulle kunna se till att hjälpa de familjer som nu är otroligt pressade i den tid vi lever i?

Herr talman! Jag tycker att Camilla Waltersson Grönvall är en i allra högsta grad anständig politiker. Jag tycker också att Fredrik Reinfeldt var en mycket anständig politiker, och mycket av den lagstiftning som nu reformeras gällde även under hans regeringstid. Jag tycker också att jag själv är en anständig politiker.

Detta blir ett bra test inför valrörelsen. Vi ska kanske mer försöka fokusera på sakfrågor, se det positiva i varandra och hålla oss till en saklig diskussion.

Jag tyckte att statsrådet argumenterade väldigt väl för varför vi måste se till att få ett offentligt ägande av HVB-hemmen när hon pratar om de kraftfulla nya åtgärderna. Det är jättebra att de kommer på plats. Som jag ser det är det inte lämpligt att privata aktörer ges de här befogenheterna, särskilt som vi vet att det är väldigt svårt att komma åt de kriminella som finns i branschen. Att ge kriminella den typen av verktyg är att ta en stor risk. Det talar också för att vi ska ha driften i offentlig regi.

Överlag tycker jag att det lämpar sig dåligt att låta marknaden sköta detta, särskilt som vi vet hur marknaden har utvecklats när det gäller HVB-hem.

Nu har jag 45 sekunders talartid kvar. Jag vill passa på att önska talmannen, presidiet och också statsrådet en riktigt god jul. Jag hoppas att du, Camilla Waltersson Grönvall, får lite välförtjänt vila. Jag vet att du varit förkyld en del gånger men ändå kämpat på med rösten i kammaren. Den här debatten var nära att bli av för en månad sedan, men nu blev den alltså äntligen av. Det är jag tacksam för.

Jag vill ge ministern ett medskick: Ta gärna fajten med statsministern och förklara skillnaden mellan privata fastighetsbolag och hem som drivs för att hjälpa ungdomar att komma på rätt köl i livet. Det är en väldigt stor skillnad.

Herr talman! Det gläder mig att statsrådet är ute i verksamheterna och också träffar barnen. Det har självklart jag också gjort, och det ger väldigt mycket. Jag har också lyssnat på de barnrättsorganisationer som i sin tur har träffat barn, samlat vittnesmål och visat på väldigt stora brister. Det är viktigt.

Detta står inte på något sätt i motsats till att också lyssna till vad arbetstagarorganisationerna har att tillföra. Det är inte så att de driver något bara utifrån sin arbetsmiljö eller på grund av att det finns en konflikt mellan den vuxna personalen inom Sis och de barn som finns där. Tvärtom är de besjälade av barnens perspektiv och vill att det ska bli bra för de här barnen och att de ska ha en positiv utveckling. Det är självklart en stor drivkraft till att man har valt att jobba inom den här sektorn.

Det blir lätt så när vi diskuterar att jag blir stående med svarte petter i sista inlägget; det har hänt förut. Jag ska passa på att använda min tid här så att det inte händer. Jag har att göra med ett erfaret statsråd som ofta riktar den skarpaste kritiken mot tidigare regering i sitt sista inlägg, kanske av taktiska skäl. Det har jag inget emot, men jag passar på nu att säga att jag tror att väljarna är väldigt intresserade av en framåtriktad diskussion. Jag tror inte heller att man vinner val på att prata om vad som var dåligt för fyra år sedan, under en tidigare regering.

Jag kan nog konstatera att det har funnits brister hos tidigare regeringar oavsett färg. Det borde ha gjorts saker tidigare. Men det intressanta är hur vi gör saker bättre framöver. Om vi ändå ska utvärdera den här mandatperioden ser vi nu när vi börjar gå mot dess slut att det inte kommer att bli någon stor förändring som gör att vi får bukt med de kriminella HVB-hemmen.

Man kommer inte att ta tillbaka ägandet. Man går inte fram med en omvänd bevisbörda, vilket hade varit en game changer. Man går inte fram med den typen av kraftfulla medel. Det är bra att man ökar resurserna till Ivo och i viss mån ger dem bättre redskap. Men det här är, menar jag, en stor brist. Det är ett stort svek mot de här barnen att vi inte hanterar den utveckling vi har.

Det här har också accelererat missförhållandena. Vi har fått polisens rapport och granskningar från Ivo som har visat på brister under den här mandatperioden också.

Jag tycker att det är ett lite passivt förhållningssätt att prata om vad tidigare regeringar borde ha gjort. Tänk om vi under pandemin hade haft en regering som sa: ”Den förra regeringen såg inte till att vi hade rätt sjukvårdslager, så det är deras fel.” Här handlar det om att kliva fram och ta kommandot. Det handlar om att göra saker annorlunda.

Detta är en krissituation som drabbar barn väldigt hårt. Vi har en accelererande brottslighet bland unga i vårt land som vi på allvar måste adressera.

Ibland låter det som att jag är väldigt radikal som föreslår ett offentligt ägande av HVB-hem. Jag har vanan att åka till Tyskland ganska ofta. Där tycker de inte att vi är kloka. Oavsett om de är kristdemokrater eller socialdemokrater tycker de att vi har en mycket märklig ordning att privata företag kan äga HVB-hem som har hand om vården av unga. När de sedan får höra att dessa företag i sin tur är kapade av kriminella och lyfter skattepengar, tvättar pengar och rekryterar ungdomar till kriminell verksamhet blir de än mer förskräckta.

I Tyskland har man systemet att det är frivilligorganisationer som på statens uppdrag driver många av dessa verksamheter. Det gör de med stor framgång.

Sedan är det lite väl retoriskt klipskt att tala om att det ska stängas över en natt. Det är klart att det måste vara en ansvarsfull hantering av detta. Det är jag fullständigt övertygad om att en kommande socialdemokratisk regering kommer att kunna sköta.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet!

När det gäller barn med koppling till kriminalitet är utvecklingen nu väldigt mörk. Den här veckan har vi en mordmisstänkt tolvåring i Malmö. Vi vet att andelen barn som är involverade i mordärenden har ökat med 500 procent de senaste tre åren. När det gäller sprängningarna är siffran uppe i 5 000 procent. Det är en skenande, oroande och väldigt mörk utveckling.

Jag hade förmånen att få träffa förtroendevalda inom Seko, ett fack som organiserar människor som jobbar inom Sis. Det blev ett väldigt bra samtal – jag önskar att statsrådet hade fått vara med. Jag hoppas att du använder den kunskap som finns hos arbetstagarorganisationerna. Det är en viktig pusselbit när det gäller att få rätt åtgärder på plats.

De sa något till mig som var lite rörande, nämligen att det aldrig är någon som tackar dem eller säger att de gör ett bra jobb. Det gäller de som jobbar på HVB-hem eller inom Sis. I den offentliga debatten pekar vi nästan uteslutande på det som inte fungerar. Det är viktigt att säga här i dag att det görs stora insatser. Det finns stora hjärtan och stort kunnande hos dem som jobbar inom svensk ungdomsvård.

Men det finns också systematiska brister, som de som jobbar ser och reagerar på, och de vill ha en förändring. Det handlar bland annat om att de ser hela vårdkedjan. De ser det som händer före Sis och det som händer efter. De ser att det finns väldigt många HVB-hem som fungerar väldigt dåligt. Och de ser att privata HVB-hem ägs och drivs av kriminella.

Det är klart att det blir en frustration. Du lägger ned din tid och din själ, och du lägger ned arbete för att få till en positiv utveckling. Sedan vet man att det finns minst sagt oseriösa aktörer, kriminella, i vars verksamheter de här barnen hamnar.

Jag och mitt parti skulle vilja se åtgärder. Vi vill att man konstaterar att situationen är så allvarlig att ägandet måste tas tillbaka till det offentliga. Jag vet att regeringen har avfärdat detta. Jag vet att statsministern har sagt att det vore som att förbjuda privata fastighetsbolag. Jag tycker att det är ett mycket ideologiskt synsätt, om jag får låna statsrådets ord, att inte försöka lösa situationen utan i stället klamra sig fast i den här diskussionen. Valet mellan barnrätt och äganderätt är för min del lätt. Vi måste ta till nya medel, och detta är en sådan åtgärd.

Jag tycker också att polisen borde få befogenhet att själv stänga de här hemmen. Vet man om att det förekommer kriminellt ägande och kriminell verksamhet på hemmen ska polisen kunna stänga dem.

Vi har pratat om att Ivo har fått mer resurser och i viss mån fler verktyg. Det tycker jag är bra. Jag tycker dock att det är för lite och för sent.

Vi borde också ha så kallad omvänd bevisbörda. Det är den som driver hemmet som ska visa att man har rent mjöl i påsen och att det är sjyst – det är inte staten som ska stå och knacka på.

Jag menar alltså att det finns saker som går att göra och som borde göras, och jag önskar att regeringen tar till sig detta.

Herr talman! Många av de ungdomar som bråkar och stökar i skolan och många av dem som hamnar på HVB-hem har upplevt våld i hemmet. Många har också NPF-diagnoser. Det handlar om att förstå hur de här barnen fungerar och var de kommer ifrån. Då är det ibland väldigt enkla lösningar. Det är klart att det blir barn med NPF-diagnoser som drabbas av den typ av åtgärder i skolan som Liberalerna har föreslagit. Men nu är detta ingen skolpolitisk debatt. Det var bara ett exempel på att liberaler kan vara hårda.

Det är uppenbart att det är svårare att vara hård mot de företag som bedriver HVB-hem i Sverige. Det finns många exempel, och det gör ont i mig att se hur ungdomar har hamnat i klorna på gängkriminella och att samhället har haft så lite motvärn och inte har kunnat göra något åt detta. Det är klart att kontroll underlättas om det offentliga bedriver verksamheten själv.

Jag tror att det i grund och botten handlar om hur man värderar situationen: Hur allvarligt tycker man att detta är? Där står vi nog på olika sidor.

Återigen kommer vi tillbaka till frågan: Men Socialdemokraterna då? Jag tror att väljarna är intresserade av en framåtriktad valrörelse. Och är det så att man som politiker drömmer om andra valrörelser, där man kontrafaktiskt ska gå tillbaka och ha åsikter om sådant som har varit och jämföra nu och då, tror jag att väljarna är ointresserade.

Jag vill lösa problem, och jag behöver inte ha någon som helst kredd för det. Jag skulle vara jätteglad om regeringen tog tag i den här frågan på allvar. Regeringen behöver inte tacka mig för att vi socialdemokrater kom med förslagen.

Herr talman! Tack, Jakob Olofsgård, för ett i många stycken väldigt bra anförande! Jag undrar dock om Liberalerna kanske hade velat gå längre givet den situation vi har.

Socialdemokraterna har lagt fram förslag om att ge polisen befogenhet att omedelbart stänga HVB-hem som är infiltrerade av kriminella. Vi har också lagt förslag om att ta tillbaka ägandet till det offentliga när det gäller de HVB-hem som har hand om ungdomar i kriminalitet.

Jag har en förhoppning att Liberalerna ändå skulle kunna nappa på detta. De har ju hårdheten i sig. Det har man ju sett på senare tid. Det har gällt att till exempel straffa barn i skolan, ofta barn med NPF-diagnoser.

Där är det lätt att vara hård, men hur lätt är det att vara hård mot marknadskrafter när man sitter i en regering ledd av statsminister Ulf Kristersson? Är man beredd att göra det som krävs och ta tillbaka ägandet på en havererad och korrupt marknad där de allra mest utsatta barnen finns?

Herr talman! Det beror väl på vilken by det är; om det är en by som befolkas av kriminella är det inte en bra miljö för ungdomar. Tyvärr är det många ungdomar som på HVB-hem möter andra gängkriminella och verksamhetsledare som är kopplade till grov organiserad brottslighet.

Jag tycker att Moderaterna är som bäst när de är pragmatiska, som egentligen bara socialdemokrater och moderater kan vara ibland när vi är som bäst. Då kan de faktiskt se att marknadsexperimentet har kommit till vägs ände.

Här måste vi också titta på ägandet. Ägandet är ingen oviktig sak. De ständiga kontrollerna har inte lett någonstans. Visst kan vi skruva lite på dem, men det går inte att komma ifrån att det går vinst från verksamheten till den som äger och att det är den som äger som har nyckeln till verksamheten, till lokalerna. Allt detta måste den som kontrollerar ta sig igenom. Jag menar att de enorma problem som finns inom svensk ungdomsvård kräver helt nya insikter och en pragmatism som gör att vi lägger ideologin åt sidan. Då kan vi se att vissa verksamheter inte är lämpade att bedrivas privat, och det beror på att marknaden har blivit så nedlusad av kriminella aktörer att det är för farligt för ungdomarna. Jag kan bara ödmjukt be Moderaterna att tänka om.

Under mina återstående 20 sekunder av talartiden tänker jag på följande fråga, som jag tror kommer att komma: Varför gjorde inte Socialdemokraterna någonting? Eftersom jag inte har rätt till ytterligare replik säger jag redan nu att valrörelsen ska handla om framtiden. Sverige har utvecklats i fel riktning, vilket många har ansvar för, men nu har det gått tre år på mandatperioden, och vi hoppas på en förändring. Jag struntar i vem som genomför den bara den blir av.

Herr talman! Jag tackar Malin Höglund för ett i många stycken mycket bra anförande. Vi delar mycket av problembeskrivningen, och det finns en insikt hos ledamoten om den allvarliga situation vi befinner oss i.

Vi skiljer oss åt i slutsatsen om vad vi ska göra åt saken. Vi socialdemokrater har lagt fram ett förslag om att de privata HVB-hem som bedriver vård mot unga kriminella ska komma i offentlig regi. Detta är något som inte har fallit statsministern i smaken; partikamraten till Malin Höglund. Han svarade på förslaget genom att säga att det vore som att förbjuda privata fastighetsbolag, och det vore meningslöst.

Jag tänkte ställa en fråga till Malin Höglund: Delar hon sin partiledares ståndpunkt i denna del? Går det att jämföra att ta tillbaka kontrollen över HVB-hem som har hand om kriminella ungdomar till det offentliga med fastighetsbolag? Finns en öppning hos andra moderater här i riksdagen?

Herr talman! Tack så mycket för frågan! Kommuner kommer självklart att kunna gå ihop och lösa detta tillsammans.

Jag tycker att det märks lite grann att moderater och sverigedemokrater umgås väldigt mycket i Riksdagshuset men också på andra sidan vattnet, i Regeringskansliet. De ser ut att trivas väldigt bra tillsammans, och de ser ut att ha det väldigt mysigt.

Man kan ändå bli förvånad när Moderaterna öppnar munnen och kommer med de mest häpnadsväckande förslag, som äventyrar rättssäkerheten. Man kan också bli förvånad över att Sverigedemokraterna är så mjuka. Vi har ofta blivit anklagade för att driva en saft-och-bulle-politik, men det här är ju mjukt om något! Ni låter situationen fortgå med HVB-hem som är infiltrerade av den organiserade brottsligheten, och det enda ni kommer med är sanktionsavgifter och lite kontroller på marginalen åt Ivo. Det gör ni i stället för att dundra på, ta över och säga: Här går gränsen! Vi drar en röd linje. Ni har ingenting med våra barn att göra, utan ni ska bort från den här marknaden. Vi ska ta tillbaka kontrollen!

Så hade nog Sverigedemokraterna låtit för tio år sedan, men det här är kanske något slags champagne-och-kanapé-politik, där man inte tar tag i marknaden. Det är väl där skon klämmer; när det handlar om individer är det lätt att vara hård och brutal, men när man ser företag som är infiltrerade av organiserad brottslighet blir det betydligt svårare.

Herr talman! Tack så mycket, Christian Lindefjärd, för anförandet!

Min enkla fråga är egentligen: Är Sverigedemokraterna nöjda med de förslag som nu ligger på bordet, eller hade man önskat sig mer? Hade man velat vara lite tuffare och ta i lite mer för att komma till rätta med problemen? Hade man önskat en ordning där polisen kan stänga HVB-hem som man misstänker är kapade av den organiserade brottsligheten? Är Sverigedemokraterna öppna för att ta tillbaka kontrollen av de privata HVB-hem som har hand om unga kriminella till det offentliga?

Herr talman! Polisen vet, regeringen vet och vi alla vet att många HVB-hem drivs av kriminella för att rekrytera barn till brottslighet, komma över skattepengar, tvätta knarkinkomster och så vidare.

Sverige intar en extrem position vad gäller oreglerad ungdomsvård. Jag var nyligen i Tyskland, och jag talade med människor från olika sidor av politiken. Det var röda, och det var blå. Alla var lika förvånade över att vi i Sverige har ett system där tvångsomhändertagna ungdomar kan hamna på hem som drivs av privata företag.

De blev nästintill chockade när jag berättade att många av de företagen ägs och drivs av kriminella. Den mycket enkla och befogade frågan som de ställde till mig var: Varför tillåter ni detta?

Herr talman! Sverige har genomgående väldigt svårt att dra röda linjer mot den organiserade brottsligheten i välfärden. Den 29 januari 2024 avslöjade Dagens Nyheter att tingsrättsbyggnaden i Södertälje ägs av personer kopplade till den organiserade brottsligheten.

Det låter som en fars, något som hände för länge sedan, något som ligger långt bort, men ingenting har hänt. Det är samma situation i dag. Det är samma ägare och samma system. Det är ingenting annat än en skandal.

Till och med den byggnad där vi ska ge brottsoffer upprättelse och ställa kriminella till svars ägs av den organiserade brottsligheten själv. Det sker samtidigt som kriminella kan köpa och sälja HVB-hem på Blocket. När barn skjuter och spränger, när barn dör och dödar, måste vi ta kontrollen över allt detta. Allt det vi ska ta ställning till i dag är välkommet.

Herr talman! Det handlar om:

sanktionsavgifter

att förbjuda verksamheter utan tillstånd

att tydliggöra att juridiska personer ska lämplighetsprövas

att kommuner ska vara skyldiga att anmäla brister

höjda straffavgifter.

Men vi socialdemokrater hade önskat så mycket mer. Nu hade vi chansen att få till något som på allvar utmanar den organiserade brottslighetens infiltration.

Vi hade velat ge polisen befogenheter att stänga HVB-hem som de anser vara infiltrerade och övertagna av den organiserade brottsligheten.

Varför ska det vara staten som ska bevisa att ett HVB-hem är i händerna på den organiserade brottsligheten? Varför är det inte tvärtom? Vänd på kuttingen. Vänd på bevisbördan. Låt de privata HVB-hemmen visa att polisens misstankar inte stämmer. Men detta föreslår inte regeringen.

Herr talman! Alla förslag i dag handlar om hur vi ska vässa kontrollen utifrån. Vi socialdemokrater vill inte att det offentliga ska stå på utsidan och behöva knacka på för att kontrollera ungdomshemmen.

Vi har hört berättelserna från dem som gjort detta och har haft i uppdrag att kontrollera. De möts av fientlighet, förhalningar och förfalskningar. De hotas och skräms. Det är inga nallebjörnar därute i svensk ungdomsvård. Det är personer som är djupt involverade i organiserad brottslighet.

Vi socialdemokrater vill i stället att det är de offentliga som finns på insidan, och att det är de som öppnar dörren och ser till att ta emot våra ungdomar. Vi vill ha full insyn, full kontroll, över det mest värdefulla vi har.

Herr talman! Man kan tycka att det är radikalt att ta tillbaka ägandet av HVB-hem som har hand om unga kriminella. Jag skulle vilja påstå att det är minst lika radikalt att stanna kvar i ett exempellöst system, som egentligen inte finns någon annanstans i världen, och låta saker pågå som vanligt med vissa justeringar. Det är en radikal ståndpunkt.

Jag tror på politikens möjligheter. Jag tror att om regeringen verkligen ville skulle man kunna ta tag i problemen på riktigt. Vi såg under pandemin hur snabbt Sverige kunde ställa om och göra saker annorlunda därför att vi var tvungna. Jag menar att vi nu är tvungna att göra radikala saker för att ta tillbaka kontrollen över svensk ungdomsvård. Marknadsexperimentet har nått vägs ände.

Kunde Kennedy bestämma att vi skulle ta oss till månen, och det sedan hände, måste vi rimligtvis kunna ha en regering som med beslutsamhet kan se till att vi driver bort de kriminella från svensk ungdomsvård och svensk rättskedja.

Herr talman! Om nu ägandet är så omöjligt för regeringen att ta tag i av ideologiska skäl måste vi väl ändå kunna göra det bättre än i dag genom de kontrollåtgärder som vi har talat om tidigare. Det gäller till exempel att polisen ska kunna stänga HVB-hem och omvänd bevisbörda.

Herr talman! För mig väger barnrätten tyngre än äganderätten när det kommer till barn och välfärd. En barndom går inte i repris. Barn ska vara glada, trygga och i en position där de kan drömma stort. De ska få en chans, en chans till och en chans till. Det är så vi ska behandla våra barn.

Jag kan knappt tänka mig något mer destruktivt för ett barn än att hamna i gängkriminellas vård. Jag kan heller inte tänka mig något mer destruktivt för ett samhälle än att låta de mest utsatta barnen kastas i famnen på den grova organiserade brottsligheten.

Där är Sverige i dag. Det är vad Sverige måste ta sig ifrån för att vi ska få en rimlig framtid där vi på allvar motar tillbaka den organiserade brottsligheten.

Det är dags att se verkligheten som den är och göra det som krävs. Det är dags att släppa sargen, ideologin och prestigen, kavla upp ärmarna och börja jobba för våra barns skull och hela samhällets bästa. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag noterar att utbildningsministern väljer den lätta vägen att skylla på Socialdemokraterna, men nu har det ju snart gått en hel mandatperiod.

Att eleverna inte skulle kunna få enskild undervisning eller tas från klassrummet om rätt stöd fanns är helt enkelt inte sant. En inkluderande skola innebär ju att den som har speciella förutsättningar ska kunna få den hjälp den behöver, kunna vara med i klassen när den kan och ha eget stöd när den så behöver. Men för detta krävs resurser, och för det krävs en regering som prioriterar att sätta skolan och eleverna först, inte dem med de högsta inkomsterna.

Det känns ibland som om Liberalerna börjar med det kommunikativa. Man hittar någonting som rimmar: pärm – skärm, bilda dig – bete dig – bry dig. Jag önskar att det fanns fler liberaler som satt och fikade länge både med lärare och med föräldrar som har mist sina barn i självmord och förutsättningslöst förde en diskussion om vad de behöver. Jag har gjort det, och jag har fått många bra inspel.

Gör om skolsystemet i grunden så att vi har resurser att satsa på alla elever! Se till att de 18,9 miljarder som mellan 2022 och 2024 har försvunnit till vinster till de nio stora utbildningsföretagen stannar i skolan! Gör läxan, gör om och gör rätt! Ta detta på allvar! Sätt eleverna främst!

Det är den önskan och det inspel som jag kommer med i dag.

(Applåder)

Herr talman! Utbildningsministern har en väldigt viktig position i det svenska samhället. Skolan är grunden för mycket.

Regeringen har tre väldigt viktiga saker på sitt bord. Den första gäller hur mycket pengar skolan får. Den andra gäller hur mycket av skolans pengar som också stannar i skolan. Den tredje gäller hur pengarna används.

När det gäller hur mycket pengar skolan får kan jag notera att Socialdemokraternas skuggbudget innehåller 3,7 miljarder mer till svensk skola. Vi kan räkna på hela mandatperioden vad gäller stöd till kommuner. Vårt parti har prioriterat välfärden och inte dem med högst inkomster och stora skattesänkningar.

När det gäller hur mycket pengar som också stannar i skolan är vi väldigt tydliga som parti. Vi vill att de pengar som skattebetalarna jobbar ihop och som vi bestämmer ska gå till skolan också ska stanna i skolan – detta för att man ska kunna ge elever rätt stöd, inte minst elever med autism och andra NPF-diagnoser som behöver särskilt stöd.

Hur pengarna används i skolan är också beroende på hur systemet ser ut. De som har de här diagnoserna – som löper otroligt mycket högre risk att ta sina liv, att må dåligt och att inte vilja gå till skolan – är inte lönsamma för de fristående skolorna. De vill helt enkelt inte ha dem. De gör vad de kan för att slippa dessa ekonomiskt icke lönsamma elever. De kan då bli kvar i den kommunala skolan, som inte har tillräckliga medel för att kunna satsa på det här.

Det är ett systemfel, och det har pågått alltför länge.

Jag har ett exempel från Uppsala på hur det här systemet fungerar. Det var en resursskola, en privat skola, där många med autismdiagnos gick. De fick beskedet: Om sex veckor lägger vi ned er skola.

De som kan någonting om hur autistiska elever fungerar vet att de behöver lång tid för att ställa om och att de har ett stort behov av att planera och att ställa in sig på förändringar.

Det var inte det att skolan gick dåligt. Den gick inte tillräckligt bra. Den gav inte tillräckligt med vinst. Fyra elever i Uppsala var inte lönsamma nog. Skolbolaget skulle säljas, och man skulle fixa till siffrorna före försäljningen.

Jag vill veta vad utbildningsministern tänker göra åt detta system, som varje dag slår hårt mot många elever. Den yttersta konsekvensen är faktiskt att elever tar sina liv för att de inte får rätt stöd. Det finns inte rätt kunnande. Det finns inte rätt resurser.

Det är bråttom.

En annan fråga är: Mot bakgrund av de tydliga band till friskolemarknaden som finns inte minst i Moderaterna, vad har utbildningsministern för förmåga att få med sig hela regeringen?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är tack vare mamma Desirée denna debatt äger rum. Hennes dotter Karolina tog sitt liv när hon bara var tolv år. Det är inte ofta jag blir nervös, men det blev jag första gången jag träffade Desirée. Jag var rädd att såra och säga fel, klampa in och riva upp. Det är lättare när man kan säga ”jag förstår hur det är”. Men jag förstår att jag inte förstår hur det är att mista ett barn.

Vad jag vet är hur kärleken till mina barn känns men inte hur det skulle vara att inte kunna ge den i livet. Ulf Lundells ord ger en aning: ”Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, så saknar jag dig.” Det finns nog bara en enda sak som är svårare att förstå än detta, och det är hur dåligt ett barn mår som har bestämt sig för att inte leva.

Vi måste tala om vad det handlar om och inte sopa under mattan, sa Desirée när jag envisades med att prata om suicid. Så vi gav vårt riksdagsseminarium rubriken Barn och självmord – för det är vad det handlar om. Det blev en både jobbig och viktig dag med forskare, anhöriga, lärare, psykologer och riksdagsledamöter. Utgångspunkten var Elinor Torps bok om Karolina, som heter Flickan i korridoren. Hon satt där i korridoren, själv, innesluten. Hon vantrivdes i skolan, och hon fick inte rätt stöd – en erfarenhet som många elever i dagens skola delar.

Det är något väldigt fel i svensk skola när så många elever inte finner sin plats. Många lärare gör ett fantastiskt jobb men ser själva att resurserna inte finns att ge elever vad de behöver. Det finns för lite kunskap om autism och andra NPF-diagnoser inom skolan. Hjälpen är för liten och för dålig. Vi kan så mycket bättre.

Det kändes som att vårt seminarium tände ett hopp hos deltagarna. Politiker från alla sidor lyssnade nyfiket och koncentrerat. Socialminister Jakob Forssmed höll ett väldigt bra anförande, och känslan i rummet var att detta kunde bli ett avstamp mot någonting bättre.

Men så slår jag upp DN dagen efter vårt seminarium och läser hur utbildningsministern tycker att vi ska lyssna mindre på elever och att vi ska straffa elever. Jag skämdes inför de föräldrar vars barn tagit sina liv som jag träffade den 22 oktober, de som kämpat som tigermammor och tigerpappor för att deras barn skulle ha det bra i skolan och som nu kraftsamlade igen och tog sig till riksdagen för att kämpa för andras barn.

Herr talman! Många av dem som tagit sina liv har haft autism, inte kunnat lära i rådande skolmiljö, varit frustrerade eller mobbade, stökat, bråkat och skolkat. De har inte fått rätt stöd, de har inte mötts av kunskap, de har inte kommit in i en gemenskap – de har mått som i ett helvete. De är många och blir fler. Under förra året tog 16 barn under 14 år sina liv.

Riksförbundet Attentions skolrapport visar att 83 procent av elever med NPF-diagnoser upplever fysisk och psykisk ohälsa kopplat till skolan. Skolfrånvaron har fyrdubblats sedan 2019. Ska vi verkligen lyssna mindre på dessa barn? Ska vi verkligen straffa dessa barn?

Fru talman! Det är glädjande att höra att regeringen arbetar på att ta tillbaka kontrollen över våra domstolsbyggnader, polishus och fängelser. Det är viktigt att de institutionerna aldrig kommer i händerna på den organiserade brottsligheten. Det tror jag att vi är överens om.

Men ägandet spelar faktiskt roll här. Justitieministern pratar om kontroll vid ägaröverlåtelse och annat. Det är ju så att det tecknas långa kontrakt för den här typen av byggnader. De är så att säga anpassade för en viss verksamhet och har inte sällan kontrakt på 25 år. Det är klart att det under den tiden är högst troligt att de överlåts till andra.

Dock kan man faktiskt låta ägandet vara hos staten från början och inte hålla på och lappa och laga med kontroller. Vi har sett det på HVB-hemsmarknaden, och vi ser tendenserna här också: Man är oerhört rädd att säga att vissa samhällsverksamheter är av så känslig natur att vi måste ha dem i statens ägo. Det blir billigare att bygga, det blir lättare att planera och det går snabbare. Men framför allt: I den omvärld vi lever i och med de säkerhetshot vi har, som har gift ihop sig med den organiserade brottsligheten i Sverige, måste vi faktiskt ta tillbaka kontrollen på allvar.

Jag tror att det vore klokt att se till att vi kan ge det entydiga svaret att ingen byggnad som tillhör Domstolsverket, Polismyndigheten eller någon annan del av rättskedjan ägs av den organiserade brottsligheten.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag blir lite bekymrad när jag hör justitieministern tala som om vi inte har ett tydligt marknadsmisslyckande när det kommer till rättskedjans lokaler. Den 29 januari 2024 avslöjade Dagens Nyheter att tingsrättsbyggnaden i Södertälje ägs av ett bolag kopplat till Södertäljenätverket.

Detta borde vara högst upp för en svensk justitieminister, och jag är säker på att det oroar justitieministern enormt. Frågan är nu: Vet justitieministern om det har skett någon ändring? Är tingsrätten i Södertälje fortfarande i den organiserade brottslighetens händer?

Vi vet att den organiserade brottsligheten arbetar tillsammans med främmande makt för att utföra operationer i Sverige. Samtidigt som vi lever med den verkligheten får polisen inte äga sina polishus, domstolar får inte äga rättegångssalar och Kriminalvården får inte äga sina fängelser.

Man måste hyra sina lokaler; det följer uttryckligen av svensk lagstiftning. Man är hänvisad till en kommersiell hyresmarknad dit kriminella uppenbarligen har tillträde.

När Kriminalvården ska upphandla lokaler kan den som sitter häktad för gängrelaterad brottslighet lämna anbud och bli hyresvärd åt Kriminalvården. Staten får inte heller utesluta någon från upphandlingen som har blivit dömd fem år tillbaka för allvarlig gängrelaterad brottslighet.

Allt detta påtalar Kriminalvården för regeringen i skriften Uppdrag gällande säker lokalförsörjning. I samma skrivelse anger den samlade rättskedjan, däribland Domstolsverket, polisen och Kriminalvården, att regeringen bör överväga att vissa samhällskritiska fastigheter ska ägas permanent av staten. Det är ett mycket bra råd. Vi kan inte ha business as usual för Södertäljenätverket. Vi kan inte ha dessa ruttna balkar i rättsstaten. Låt staten äga! Låt staten bygga snabbare, billigare och säkrare utan att tvingas in på en kommersiell hyresmarknad!

Jag förstår att det i den moderata ideologin ligger nära till hands att se staten som ett hinder och ett hot, men i kampen mot den organiserade brottsligheten måste staten vara stark. Vi måste kunna äga de institutioner och de byggnader som är centrala i kampen mot den organiserade brottsligheten.

Vi i Sverige utmärker oss i världen. Vi ser oss gärna som landet lagom, men det är vi inte när det kommer till dessa frågor. Vi har öppnat upp för att den organiserade brottsligheten ska kunna äta sig in våra rättsvårdande myndigheter. Till och med byggnader ska kunna ägas av den organiserade brottsligheten. De byggnader där vi ska döma brottslingar till straff och ge brottsoffer upprättelse kan inte fortsättningsvis få ägas av den organiserade brottsligheten.

Herr talman! Jag köpte min kavaj på rea, 40 procent. Så kom jag hem till min fru och sa: Nu har vi hundralappar, så vi kan käka ute i kväll! Men hon köpte inte den matten riktigt.

Minst lika märklig matematik tycker jag att regeringen har gett uttryck för när man säger att man satsar 600 miljoner kronor på kvinnors hälsa när vi vet att det fanns 1 miljard mer i den förra budgeten.

Sjukvårdsministern har gett uttryck för att allt över noll i en budget ska räknas som en satsning. I så fall borde ju regeringen ha slagit på stora trumman och sagt att man satsar 175 miljarder kronor på försvaret, men det har Pål Jonson inte gjort.

Jag vill nu att sjukvårdsministern en gång för alla reder ut om det är 1 miljard mindre till kvinnors hälsa i denna budget eller inte.

Fru talman! Vem är bäst på att skapa nya innovativa sätt att få fler ungdomar att engagera sig i idrottsrörelsen? Det är idrottsrörelsen själv. Ta till exempel Bandykul i Uppsala! Många i Uppsala har följt med i bussen till Studenternas IP och tränat bandy som knattar. Man hade inte hittat dit själv. Det bästa vi kan göra är att ge resurser till idrottsföreningar som är på tårna och har idéer, så att vi kan ha Bandykul, Innebandykul och vad man nu kan kalla det på fler ställen.

Men när vi har ett brutalt klassamhälle, som blir allt djupare och alltmer omfattande, kanske vi inte alltid ska tänka ut nya roliga grejer. Jag kan komma med en favorit i repris som regeringen skulle kunna ta fasta på, även om den är gammal: att höja barnbidraget till anständiga nivåer för vår tid. Vi har, sett till köpkraft, ett lägre barnbidrag nu än vad vi haft på otroligt länge. Med högre barnbidrag har man kanske råd att gå och titta på en elitfotbollsmatch och inspireras av den. Kanske har man råd att betala avgiften eller att göra någonting meningsfullt på sommarlovet.

Det är också så att man har sänkt bostadstillägget, vilket med precision drabbar dem som har det svårast att ha en meningsfull fritid. Jag tycker att man måste se satsningarna och det regeringen gör i en helhet och i ett sammanhang. Här kommer man med ett förslag på ett system där väldigt mycket pengar försvinner i onödig administration. Samtidigt skär man ned för barnfamiljer, varav många har det svårt att hålla näsan över vattenytan. Jag hoppas på regeringsskifte och ny politik väldigt snart.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet så mycket för frågan.

Jag måste säga att den entusiasm för fritidskortet som statsrådet uppvisar är smittande. Det är härligt med en minister som verkligen vill någonting. Det här är den stora dagen, som han själv har sagt. Det är något viktigt som vi pratar om. I mitt anförande försökte jag förmedla hur viktigt det är att ungdomar kan vara med. Det är en fantastisk ansats statsrådet har. Därför känner jag att det blir ännu viktigare att det här blir rätt. Men jag tycker att det är synd att de pengar som statsrådet ändå har lyckats få loss i sin regering, som inte har varit känd för att satsa just på dem med små inkomster utan tvärtom, nu till stor del försvinner i onödig byråkrati.

Den här byråkratin hade man kunnat komma runt på ett väldigt lätt sätt genom att se till att det finns resurser för föreningarna att både motivera ungdomar och hålla avgifterna nere. Nu har man i stället ett system med checkar. Det ska lekas affär, som jag sa – det ska vara tydligt att det är individen som ska få det här stödet direkt. Vi har sett detta inom skolan med skolpengen, och det har sålts in med samma otroliga entusiasm av andra statsråd. Men vi har sett att det inte blir så bra i slutändan.

Jag förstår att man som statsråd vill visa på någonting väldigt konkret som syns och riktas mot individer – det är ett sätt att ta politiska poäng. Men det här är för viktigt för att ta politiska poäng på. Man konstruerar stora byråkratiska system som det läcker pengar från när det egentligen handlar om att ungdomar ska kunna idrotta och hitta till idrottsrörelsen. Det finns bättre sätt – fråga idrottsrörelsen själv!

Fru talman! Den bästa valaffisch som någonsin har gjorts är SSU:s från 1948 med bilden på en pojke som står vid sin cykel och sneglar bort mot några studenter som hissar varandra. Budskapet lyder: ”begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Den sammanfattar den socialdemokratiska ideologin på ett fantastiskt sätt. Ekonomiska hinder som utesluter människor från att nå sin fulla potential är orättvisa mot den som lämnas bakom och hindrar samtidigt ett samhälle från att komma framåt.

Att nå sin fulla potential genom föreningslivet behöver inte nödvändigtvis handla om att sälja ut Ullevi några gånger varje år, som Håkan Hellström, eller att ta tre OS-guld, som Sarah Sjöström. Det svenska föreningslivets största förtjänst är att barn och unga får möta ledare som bryr sig och att de får ett sammanhang och självförtroende. Det handlar om att få fira mål i klunga och att sjunga kör i samklang.

Fru talman! Jag fostrades av mamma, pappa, Roffe, Arne och Christer. När Vindhemspojkarna födda 1981 nu är medelålders börjar det sjunka in vilka insatser våra tränare gjorde för oss. Trötta efter jobbet åkte de direkt till träning. Semesterveckor spenderade de på cuper. Och de gjorde det inte för pengar utan för oss.

Varje gång ett barn stängs ute från föreningslivet för att föräldrarna inte har råd är det en stor förlust – för barnet men också för samhället. Just nu blir det allt vanligare att barn inte kan vara med eller snarare sagt inte får vara med.

Det hade inte behövt vara så. När regeringen har suttit still och sett hur matpriserna rusat och arbetslösheten stuckit iväg har klyftorna vidgats i Sverige. Regeringen är så ivrig att sänka skatten för dem med högst inkomster att man till och med lånar pengar till det. Men samtidigt säger man nej till höjda barnbidrag. Man gör det dyrare att köpa mediciner men billigare att renovera kök. I stället för att försöka hålla ihop landet driver man en politik som vidgar klassklyftorna. För detta betalar barnen det högsta priset.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det både oväntat och positivt att regeringen ändå vill ta initiativ för att öka möjligheterna för barn att delta i föreningslivet. Men tyvärr missar man målet. Man slösar bort enormt mycket pengar på administration. Det är som när min dotter skulle på kalas i helgen och vi köpte en present på vägen. Vi hittade en perfekt rosa badring på extrapris. Tyvärr hade affären inte något presentpapper. Vi fick därför köpa en presentkartong, som visade sig vara nästan lika dyr som presenten. Det var irriterande och kändes oansvarigt, även om det var mina pengar.

Men alla de hundratals miljoner som regeringen fördelar, när det kommer till satsningen på fritidskortet, är inte deras. Det är resultatet av att hårt arbetande svenskar betalat skatt. Då krävs bättre hushållning. Man hade i stället kunnat satsa pengarna direkt på föreningslivet, som själva hade kunnat hålla avgifterna nere och arbetat riktat mot barn vars föräldrar saknar pengar för att betala avgiften. Då hade administrationen blivit minimal, fru talman.

Ännu bättre hade det varit om vi därutöver hade kunnat satsa ännu mer på föreningslivet, vilket vi socialdemokrater föreslår. Vi måste nämligen ha fler mötesplatser mellan människor från olika bakgrunder. Vi måste se fler vänskapsband mellan människor. Vi måste rekrytera till samhällets goda krafter. Det gör föreningslivet på ett enastående vis.

Fru talman! Jag minns när jag satt som ungdomsrepresentant i Vindhemspojkarnas styrelse och förstod att föreningen alltid tog ut någon hundring extra på anmälningsavgiften för att se till att alla kunde åka till Gothia Cup. Man visste nämligen precis vilka barn som annars inte skulle ha fått följa med. Allt skedde mycket diskret, och allt var mycket självklart. I Vindhemspojkarna var vi medlemmar, inte kunder. Vi pratade mer om värdet än om priset.

Det finns mycket hjärta och solidaritet i svensk idrottsrörelse, och den samhällskraften ska vi vara rädda om. Den behöver vi när vi har en regering som inte missar ett tillfälle att skicka signaler om att vissa grupper inte hör hemma i vårt land.

Fru talman! Ledarna känner sina knattar. De vet hur hindren ser ut och hur man ska komma över dem. Ge uppdraget att alla ungar ska med, och klubbarna fixar det.

Men i stället ska det som alltid lekas affär, med checkar och listor, med krångel och tjafs. En lokal idrottsförening hade aldrig kommit på något så krångligt och ineffektivt. De vet att ta ansvar för pengar och medlemmar.

Lyssna på idrottsrörelsen i stället för att hänga fast vid servettskissen från Tidö slott! Ge Idrottssverige vad det vill ha och barn vad de behöver!

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)