Mats Wiking

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är jättebra att det finns fritidsverksamhet, föreningsverksamhet och öppen fritidsgårdsverksamhet. Men det som jag och min kollega har försökt lyfta är den förebyggande roll som fritidsgården har. Jag pratade lite grann om detta, men ministern svarade inte riktigt på det.

Med tanke på att vi i dag är beredda att sätta unga i fängelse tidigt vill jag påminna om att fritidsgårdar och mötesplatser traditionellt och historiskt har utgjort en förebyggande insats. Ingvar Nilsson beskriver också i sina rapporter och sin forskning att vi kan spara samhället otroligt mycket resurser, pengar och mänskligt lidande på det sättet. Jag anser att vi bör uppgradera fritidsgårdarna och de öppna mötesplatserna och se dem som ett stort komplement till andra insatser som görs för ungdomar av socialtjänsten och andra myndigheter. Man kan faktiskt rädda tjejer och killar som är på väg utför.

Det här är ett väldigt viktigt budskap som vi måste ha med oss. Jag önskar att ministern kan svara lite mer på om man ser fritidsgårdarna som en viktig förebyggande insats och i så fall på vilket sätt. Man kan säga att de sparar resurser och pengar.

Att detta är ett kommunalt ansvar vet vi alla. Men staten kan se till att expertmyndigheter som MUCF har tillräckligt med resurser att stötta kommuner ute i Sverige. Tidigt i historien, på 50, 60, 70- och 80-talet, hade alla kommuner rejält med fritidsgårdar och öppna mötesplatser och var väldigt långt framme i sitt arbete. Man tappade väldigt mycket i slutet av 90-talet och i början av 00-talet, när det var nedskärningar i kommuner och så vidare. Nu behöver vi bygga upp den öppna fritidsgårdsverksamheten och se den som en resurs i samhället.

(Applåder)

Fru talman! Undertecknad nämnde bara bidraget i förbifarten. Det skulle givetvis kunna bidra till att barnfamiljer kan ge sina barn möjlighet att vara med i en aktivitet, men det handlar om tusenlappar varje år om man vill vara aktiv i föreningslivet i dag. Beroende på vilken idrott eller verksamhet man är med i kan det ibland kosta så mycket i månaden. En liten droppe kan det här dock bidra med.

Men jag tänker också på de ungdomar som inte är föreningsungdomar utan behöver någonting annat. Då är fritidsgården eller mötesplatser någonting som kan locka dem. Där kan de känna att de får plats.

Tove kunde inte spela handboll på grund av att pengarna inte räckte. Hon fick byta till fritidsgården. Men fritidsgården visade sig i hennes fall vara alldeles perfekt. Där fanns sjysta vuxna som hade tid att prata med henne och som kunde ge henne självförtroende. Det fick hon kanske inte i skolan eftersom hon inte hade så många kompisar.

Låt oss titta tillbaka historiskt. En gång på 50- och 60-talet fanns det kloka politiker som såg att ungdomar behövde någonting. Man pratade om föreningslösa ungdomar som drev omkring planlöst i samhället. På 60, 70- och 80-talet byggdes fritidsgårdar ut rejält för att ungdomar skulle ha en plats att samlas på och där det också fanns vuxna fritidsledare som kunde vara bra förebilder.

Fritidsledaren blev ofta en viktig vuxen person som man fick en bra relation till, någon man kunde prata med när livet hemma eller i skolan inte var på topp. Fritidsgården var ett ställe där man kunde vara i stället för att samlas på ett torg eller i ett köpcentrum. Fritidsgården var en viktig förebyggande åtgärd, och fritidsgården hade ofta ett bra samarbete med socialtjänsten och lokalpolisen. Man kunde fånga upp ungdomar som var i riskzonen för att hamna i kriminalitet.

Därför är det viktigt att lyfta frågorna: Vilken är fritidsgårdens och den öppna mötesplatsens uppgift i samhället? Vad kan fritidsgården bidra med?

Ingvar Nilsson, som jag hänvisade till i mitt första anförande och som är forskare i sociologi och ungdomsfrågor, har tydligt visat att risken för att hamna i utanförskap och kriminalitet ökar om unga personer saknar sysselsättning och framför allt meningsfull fritid. Det innebär stora kostnader för samhället. På kort sikt kan en ung person i utanförskap kosta upp till en halv miljon per år, har Ingvar Nilsson räknat ut. En ung människa som fastnar i kriminalitet kan kosta samhället uppemot 23 miljoner under sin livstid. 23 miljoner är oerhört mycket pengar.

Förutom pengarna handlar det om tragedier och mänskligt lidande. Det visas i rapporten Utanförskap och unga från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som ministern hänvisar till i sitt svar. Rapporten visar också att unga utrikes födda killar i socioekonomiskt utsatta områden besöker fritidsgårdar och mötesplatser i större utsträckning än unga generellt. På årets Järvavecka lyfte MUCF därför fram behovet av satsningar på trygga och öppna fritidsverksamheter, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. MUCF menar att en välplanerad fritidsgård med utbildad personal kan främja inkludering, förebygga psykisk ohälsa och motverka att unga hamnar i utanförskap.

Min och mångas slutsats är att fritidsgårdar och mötesplatser för ungdomar behövs. Anser ministern, precis som jag, att fritidsgårdarna är en förebyggande insats? Hur avser regeringen i så fall att stödja detta arbete?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag vill börja med att ge en bakgrund till att vi socialdemokrater anser att det är viktigt med fungerande mötesplatser för ungdomar. När det till exempel är jobbigt hemma eller i skolan kan fritidsgårdar och andra mötesplatser vara ett stöd och ett alternativ. På fritidsgården kan man känna gemenskap och tillhörighet, och det finns fritidsledare som kan erbjuda vuxennärvaro.

Unga får genom fritidsgårdar och mötesplatser möjlighet att utveckla sociala färdigheter, ledarskap och ansvar. Det är miljöer där man kan testa idéer, uttrycka sig och växa som person utan prestationskrav. Fritidsgårdar och mötesplatser kan bidra med den livskunskap som skolan inte alltid hinner med. Fritidsgårdar och mötesplatser motverkar också ensamhet, psykisk ohälsa och utanförskap.

Fru talman! Jag vill berätta om Tove, som egentligen heter något annat. Tove är ett exempel. Tove hade det svårt i skolan och saknade kamrater. Hon hade spelat handboll, men det saknades pengar till avgiften. Hon fick sluta spela handboll. När sjuan hade upptaktsdagar träffade Tove fritidsledaren Kajsa. Kajsa frågade om inte Tove skulle komma till fritidsgården. Från den dagen är fritidsgården Toves trygghet. Där kan hon vara sig själv, och det finns bra vuxna som har tid att lyssna. På fritidsgården är det gratis att delta. Kajsa har sett till att Tove sitter med i gårdsrådet, där man kan vara med och påverka vad som händer.

Fru talman! När allt fler familjer inte har råd att betala medlemsavgiften för ungdomars fritidsaktivitet ökar behoven av öppna mötesplatser. Fritidsgårdar och mötesplatser ger lika möjligheter oavsett bakgrund, ekonomi och familjeförhållanden. Fritidsgårdar och mötesplatser ger ungdomar en erfarenhet av inflytande och ansvar genom att de ofta får vara med och påverka verksamheten. Det kan faktiskt vara en inkörsport till samhällsengagemang, föreningsliv eller varför inte politiken. Erfarenheten visar också att trygga fritidsmiljöer minskar risken för destruktiva beteenden, kriminalitet och missbruk. När vuxna finns nära kan man tidigt fånga upp unga i riskzonen.

Fru talman! Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i flera rapporter visat att satsningar på just fritidsgårdar är en förebyggande insats som är samhällsekonomiskt lönsam. Det är, som han uttrycker det, billigare att bygga människor än att reparera dem.

Trots det har vi sett att många kommuner tvingats dra ned på sina öppna fritidsverksamheter till följd av ekonomiskt pressade budgetar. Ingvar Nilsson menar att många ungdomar förlorar sin trygga plats i vardagen när fritidsgårdar läggs ned. Dessutom riskerar nedläggningen av fritidsgårdar och mötesplatser att leda till ökad otrygghet, ensamhet och i förlängningen större sociala problem, något som blir betydligt dyrare för samhället på sikt.

Jag vill fråga ministern: Vad anser ministern om påståendet att fritidsgårdar och mötesplatser för unga snarare är en social investering än en kostnad? Ser regeringen behov av att ge kommunerna bättre förutsättningar för att långsiktigt kunna utveckla sina mötesplatser?

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, ministern, även om det inte var så heltäckande.

Vi socialdemokrater anser att det är vinstjakten och betygsfifflet som har skadat förtroendet för vårt betygssystem. I stället för att stoppa vinsterna väljer regeringen dock att luta sig mot ett digitalt system för att försöka återställa tilliten till betygen. Hur går det ihop att en regering som i andra sammanhang misstror digitalisering nu sätter hela sitt hopp till digitala lösningar när det gäller de nationella proven?

Fru talman! Min fråga går till gymnasie, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm. Dagens betygssystem präglas av ojämlikhet, vinstjakt och betygsfiffel. Eftersom regeringen vägrar att ta tag i grundproblemet, vinster i skolan, försöker man i stället lappa och laga med alltmer komplicerade system. Nu ska digitala nationella prov bli lösningen, men de havererar gång på gång. Hur tänker sig ministern att ett nytt betygssystem som bygger på digitala prov ska fungera när regeringen inte ens klarar av att genomföra dem utan återkommande kaos?

Fru talman! Barn ska givetvis få hjälp av rätt instanser. Det är tydligt att skolan ska jobba förebyggande och hälsofrämjande, som det står i skollagen. Jag uppfattar att Sverigedemokraterna är beredda att ändra lagstiftningen.

Professionen inom sjukvården, bup och liknande instanser ska sköta behandlingsarbetet. Är det inte viktigt att man stärker bup och sjukvården, i stället för att ta resurser från skolan, och jobbar mer behandlande med tanke på att det råder brist på kuratorer och psykologer i skolan? Är Sverigedemokraterna beredda att skjuta till de medel som behövs för att stärka kuratorer, psykologer och vårdinrättningen på skolan?

Fru talman! Elevhälsan nämndes i anförandet. I reservation 12 skriver Sverigedemokraterna att elevhälsans vårduppdrag bör stärkas för att behandla elever som mår psykiskt dåligt. Det låter förstås tilltalande, men det väcker också allvarliga frågor.

Skollagen är i dag tydlig med att elevhälsan främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande. Nu föreslår SD en inriktning som går rakt emot det uppdrag lagstiftaren har slagit fast. Tittar man på vad professionen har uttalat kan man se att de är rädda för att en sådan förändring kan försvåra rektors uppdrag och slå sönder det samarbete som förebygger att unga hamnar snett.

Jag frågar därför Kent Kumpula följande: Hur ser ni till att skolorna inte blir en parallell vårdinrättning, samtidigt som ni inte föreslår några nya resurser – trots att det i dag råder stor brist på skolpsykologer och kuratorer?

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet UbU11 som handlar om elever och lärare. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 som handlar om lärarbristen.

Fru talman! Svensk skola har en gång varit bland världens bästa. Det var en plats där barn från olika samhällsklasser möttes på lika villkor. Så är det inte längre.

Förutom skolsegrationen är en viktig bidragande orsak till det bristen på behöriga lärare. Det har inte alltid varit så. Att bli lärare var en gång eftertraktat. Det var hård konkurrens till lärarutbildningen. Vad var det som hände?

Under decennier av förändringar och besparingar har läraryrket förlorat status. Många har lämnat yrket, framför allt från skolor i utsatta områden. Vi socialdemokrater menar att skolan måste bli mer jämlik, och då är en viktig faktor att vi har fler utbildade lärare.

Vi vill bland annat att lärarutbildningen ska bli mer flexibel och att det ska vara möjligt att gå kortare kompletterande utbildningar för dem som redan har en annan akademisk utbildning. Vi vill också införa ett system med läraraspiranter för att underlätta för obehöriga som redan arbetar i skolan att utbilda sig samtidigt som de jobbar parallellt.

Fru talman! Vi vet att varje barn som slås ut i skolan är ett misslyckande för hela samhället. Men det är framför allt ett personligt misslyckande för barnet och för familjen. Det är många tappade självförtroenden. En känsla av att inte duga finns i dag bland många av de femton procent som inte klarar behörigheten till gymnasiet. Därför behöver skolan bli en skola för alla och inte bara för dem som klarar godkända betyg.

För att skolan ska bli för alla krävs ordentliga satsningar, och givetvis utbildade lärare. Men framför allt behövs särskilt stöd för de elever som behöver det mest.

Fru talman! Ungefär 10 procent av eleverna har i dag en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Många av dem misslyckas i skolan. Det gör de inte för att de inte kan utan för att skolan inte är anpassad för dem.

Vi har sett vad som fungerar. När skolor utbildar all sin personal om NPF och jobbar med ett gemensamt förhållningssätt skapas trygghet och studiero, inte bara för NPF-elever utan för alla elever. Därför satsar vi socialdemokrater i vår budget för i år 200 miljoner kronor för att förbättra skolgången för elever med NPF. Vi vill också att Skolmyndigheten tillsammans med skolor tar fram de bästa metoderna och sprider dem över hela landet.

Fru talman! Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar. Samtal till Bris om press i skolan har ökat med 34 procent. Barn uttrycker att de känner ångest och nedstämdhet och har självmordstankar. Det ställer nya krav på elevhälsan, bup och oss som samhälle.

Det väcker också en viktig fråga: Varför mår fler unga dåligt? Vi socialdemokrater vill därför se en nationell utredning för att ta reda på vad som ligger bakom. Även här behövs ett samlat kunskapsunderlag för att jobba förebyggande och med hög evidens.

Fru talman! Vi vill se en nolltolerans mot skolfrånvaro. Skolan är obligatorisk, och det måste märkas. Barn ska känna att någon förväntar sig att de kommer till skolan, även om de inte har stödet hemifrån. Vi socialdemokrater föreslår ett nationellt frånvaroregister. Det ska hjälpa skolor att upptäcka mönster tidigt. Ofta börjar det med ströfrånvaro och slutar med att eleven blir hemmasittare.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill genom att stärka samarbetet mellan skolan och socialtjänsten tidigt fånga upp unga på glid och sätta in rätt insatser. Det minskar också risken för att barn och ungdomar ska falla in i kriminalitet. Vi vet att barn som klarar skolan sällan begår brott, och skolan är en viktig förebyggande insats. Därutöver behöver de skolor som har de tuffaste förutsättningarna få utökat stöd. Man behöver kunna anställa socionomer som kan bidra till att skapa trygghet och studiero och sköta kontakten mellan vårdnadshavarna, skolan och socialtjänsten.

Fru talman! För att stärka förutsättningarna för alla elever i allmänhet och för elever med särskilda behov i synnerhet har vi socialdemokrater i våra budgetar i opposition sedan 2022 lagt de resurser som SKR själva säger att Sveriges kommuner behöver för att slippa skära ned på personal och öka barngruppernas storlek.

För att ytterligare stärka arbetet för elever med särskilda behov gjorde vi socialdemokrater förutom satsningen på NPF-elever en satsning på 3 miljarder särskilt riktad till skolor med de tuffaste utmaningarna. Det motsvarar ytterligare en lärare eller pedagog i varje klass i årskurs 1, vilket ska syfta till att minska stöket i klassrummen och ge varje barn det stöd och den hjälp de behöver. Det krävs resurser för att kunna ge varje elev en god självkänsla och ett gott skolresultat.

Fru talman! Att ge våra elever en god utbildning oavsett vilket stöd eleven behöver måste vara av högsta prioritet.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till utbildningsminister Johan Pehrson.

I dag ser vi hur den akademiska friheten snabbt försvagas i USA, ett land som är en av Sveriges viktigaste forsknings- och innovationspartner. Federala anslag har dragits in till ledande universitet. Forskningsdata har raderats. Vetenskapliga publikationer har stängts ned.

Flera EU-länder gör nu riktade satsningar på att erbjuda trygga forskningsmiljöer för amerikanska forskare. Det pågår just nu en kapplöpning där Sverige riskerar att halka efter. Vi socialdemokrater har därför föreslagit en treårig fond på 500 miljoner kronor för att locka ledande forskare inom strategiska områden till Sverige. Tillsammans med näringslivet kan man göra detta till en miljardfond som driver på innovation, stärker svensk konkurrenskraft och skapar nya jobb.

Kommer regeringen att agera för att öka Sveriges attraktionskraft för internationella forskare och säkerställa att svenska lärosäten får långsiktiga resurser för att kunna anställa forskare från strategiskt viktiga områden?

Herr talman! Jag måste säga att jag fortfarande är bekymrad över denna grupp, för det är elever som är ganska svaga när det gäller att kunna uttrycka sig själva. De elever jag träffat i olika kommuner går i högstadiet. De läser ett antal ämnen, men de skulle behöva läsa fler ämnen och kunna ha fler alternativ när de ska in på gymnasiet. De är nu väldigt begränsade.

Vi pratade om att alla behövs ute i arbetslivet och att man ska kunna ta del av ett vanligt Svenssonliv, så att säga. Eleverna och föräldrarna uttrycker att det finns en fara att eleverna ska hamna i kläm och inte komma ut i yrkeslivet. När det gäller hur man ska komma vidare till gymnasiet tänker jag att regeringen har ett stort ansvar för att vi inte tappar bort de elever som skulle kunna ha förutsättningar att klara grundskolan.

Sedan är det säkert så, som skolministern sa, att kompetensen bland personal ute i skolor har blivit bättre när det gäller att avgöra vilka som ska gå i anpassad skola och inte. Men många lärare uttrycker ändå att man skulle kunna undervisa mer enligt grundskolans läroplan om man hade resurser. Det handlar inte bara om tekniska resurser som speciallärare utan framför allt om ekonomiska resurser. Vi ser också tydligt att det är goda resultat i de skolor där man har integrerade lokaler, som vi pratade om, och där kompetensen finns.

Jag tänker ändå att det är ett stort ansvar för regeringen att ta när det gäller hur utvecklingen ska ske inom anpassad skola den närmaste tiden.

Vad har skolministern för visioner för den anpassade skolan framöver?

Herr talman! Jag tackar skolministern för svaret. Likvärdigheten är givetvis oerhört viktig, och vi pratar om att det brister i alla skolformer. Då handlar det om vilket ansvar vi som sysslar med rikspolitiken kan ta – och särskilt regeringen.

Jag vill gå vidare med något som för mig är helt grundläggande. Ett jämlikt skolsystem kräver att vi faktiskt ser varje elev och tror på elevens förmåga. Som vi pratade om finns möjligheten på papperet. Elever i anpassad grundskola ska kunna läsa enligt grundskolans läroplan. Men detta är en möjlighet som ofta inte blir verklighet.

Varför är det så? Jo, för att det helt enkelt är för svårt att få till. Ute i verksamheterna säger man att det är för att stödet saknas, och föräldrar och elever säger att det är olika beroende på var du bor. Det finns i dag kommuner som inte har någon egen anpassad grundskola. I de fallen tvingas elever pendla långt eller flytta. Det är inte en trygg skolgång. Det är inte likvärdigt.

Samtidigt visar rapporter från kommuner som till exempel Uppsala, som ligger nära Stockholm, att det faktiskt går. Där har man sett en ökning av antalet elever i anpassad skola som läser hela ämnesområden inom grundskolans kursplaner – och det med goda resultat. Men detta kräver vilja, resurser och rätt kompetens ute i verksamheterna.

När jag pratar med rektorer på skolor där det fungerar säger de samma sak, nämligen att det handlar om skolans kultur och om samverkan. Skolor där anpassad och vanlig grundskola delar lokaler, personal och kompetens får ofta bättre resultat. Där ser man elevernas kapacitet – inte deras begränsningar. Tyvärr är det dock fortfarande så att många barns skolgång avgörs av vilken kommun de bor i, vilken rektor de har och hur mycket deras föräldrar orkar kämpa. Detta är ett system där lokala beslut är livsavgörande.

Jag uppfattar inte riktigt att många elever som skulle gå i anpassad skola går i den vanliga grundskolan. Här är det i stället elever och föräldrar som slåss för att eleven ska få en fullgod utbildning för att kunna läsa vidare på gymnasiet. Så är det till exempel för Kalle, som jag pratade om. Det finns definitivt en grupp elever ute i våra anpassade skolor som skulle kunna läsa fler ämnen. Det uttrycker i alla fall de skolor jag har träffat. Skolministern kanske har en annan uppfattning.

Vad gör regeringen konkret för att de elever som går i anpassad skola och som skulle kunna läsa enligt grundskolans läroplan verkligen ges möjlighet till det? Vad tänker ministern göra åt detta?

Herr talman! Vi säger ofta att den svenska skolan ska präglas av likvärdighet och höga förväntningar på alla elever. Det är en fin formulering och en grundläggande princip i våra läroplaner. Men det räcker inte att det står där om det inte märks i verkligheten.

Herr talman! Jag vill i dag rikta ljuset mot en grupp barn som ofta osynliggörs, nämligen elever i anpassad grundskola. Det handlar om barn som har en intellektuell funktionsnedsättning eller en förvärvad hjärnskada. Men det handlar också om barn med kapacitet, motivation och framtidsdrömmar som tyvärr inte alltid får det stöd de behöver för att nå så långt de skulle kunna.

Enligt Skolverkets statistik för läsåret 2024/25, som ministern tog upp, är drygt 17 200 elever inskrivna i anpassad grundskola. Av dem går cirka 9 procent integrerade i en grundskoleklass. Men tyvärr finns det många exempel på elever i anpassad skola som skulle ha kunnat läsa mer enligt grundskolans läroplan.

Herr talman! Jag vill ge ett exempel här. Jag vill berätta om Kalle, en kille som jag träffade helt nyligen när jag var ute på skolbesök.

Kalle gick i grundskolan fram till årskurs 3. Då blev han inskriven i anpassad grundskola. Han har en lättare intellektuell funktionsnedsättning – men han har också en vilja att lära, ett driv och ett mål. Han vill bli VVS-tekniker. Han vet vad han vill. Han är elva år och har redan en plan.

Men det är inte han som brister – det är skolan. Rektorn säger att man inte har möjlighet att låta honom läsa fler ämnen enligt grundskolans läroplan. Det saknas resurser, kompetens och tid. Kalle sitter där i en klass där han inte känner sig hemma, där han inte utmanas, och han börjar tappa modet. Hans dröm raseras, inte på grund av honom själv utan på grund av systemet.

Jag undrar, herr talman: Hur många barn har det som Kalle? Hur många är det som skulle kunna läsa men inte får?

Jag har själv pratat med både lärare, föräldrar och rektorer. En sak blir snabbt tydlig: Möjligheterna att vara inskriven i anpassad skola och få undervisning enligt grundskolans läroplan är ojämna, ojämlika och ibland obefintliga. I vissa skolor finns en samverkan mellan anpassad grundskola och vanlig grundskola, där man ser barnens styrkor när man utmanar eleverna på rätt nivå.

Herr talman! På andra håll säger rektorer öppet att man saknar personal, kompetens eller resurser för att ge den typen av undervisning, trots att viljan finns hos både elever och föräldrar.

Jag vill fråga skolministern: Ska vi verkligen ha det så här? Ska barns framtidsdrömmar bero på kommunbudgetar och tillgång till speciallärare?

Herr talman! Min fråga går till skolministern.

Trots sju års arbete och en nyinvestering på 700 miljoner kronor tvingas Skolverket ställa in de digitala nationella proven under våren 2025. Detta sker på grund av en säkerhetsläcka där elevers personuppgifter har exponerats. Skolor runt om i landet måste kopiera pappersprov, vilket enligt Sveriges Lärare innebär en total arbetsinsats på närmare 5 000 timmar, nästan sju månaders arbete, för skolpersonal över hela Sverige.

Hur förklarar ministern för elever, lärare och skattebetalare att ett så omfattande och kostsamt projekt fortfarande inte levererar en fungerande och säker lösning? Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att säkerställa att ett liknande misslyckande inte upprepas i framtiden?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vi vet att statens servicekontor inte är samma sak som en fullvärdig arbetsförmedling eller försäkringskassa. Vi kan dock se att de servicekontor som finns i min valkrets – i Åmål och Lysekil, som har nämnts tidigare – har haft stor betydelse. Av den statistik som min kollega Louise Thunström redovisade i sin interpellation kan vi utläsa att det finns ett stort behov av statlig service på det här viset. Den har också byggts ut successivt.

Vi har en situation på landsbygden med en åldrande befolkning och hög arbetslöshet, särskilt i min valkrets i Dalsland. Det är inte bra när statens närvaro och service successivt minskar. Man kan undra hur regeringen tänker att hela landet ska leva.

Vi socialdemokrater menar att staten har ett ansvar för utvecklingen genom att man under en längre tid har satsat på storstäderna före landsbygden. Genom nedläggningarna av servicekontor tar regeringen bort en viktig möjlighet för arbetslösa, sjuka, äldre eller handikappade som behöver träffa en fysisk person för att diskutera aktuella frågor och behov.

Herr talman! Staten kan kanske inte ta ansvar för att affären har stängt eller för att skolan blivit för liten, men om det finns samhällsservice i olika former är chansen betydligt större att människor är beredda att flytta till eller bo kvar i den lilla kommunen. Om familjer flyttar in ökar även underlaget för att öppna skolan och affären.

Vi ser att långtidsarbetslösa och sjuka runt om i Sverige har haft stor nytta av servicekontor. Genom dessa har de också kunnat träffa en fysisk person och få hjälp. De här personerna har inte alltid digital kunskap för att klara denna kontakt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill fråga statsrådet om han planerar att ytterligare minska statens service på den svenska landsbygden. Om inte, vad avser regeringen att göra för den stora grupp människor som har haft stor nytta av servicekontoren?

(Applåder)

Herr talman! Det som en gång präglade vårt Sverige var att det fanns en tillgänglighet till service och handel i hela vårt avlånga land. Jag minns ett 80-tal där affären, posten, busslinjen, apoteket, banken, Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Försäkringskassan var tillgängliga även i de små samhällena.

I det lilla samhället Slite på norra Gotland fanns allt det där. Nu finns bara livsmedelsaffären, Systembolaget och Apoteket kvar. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och banken har sedan länge flyttat ut.

Herr talman! Så ser det ut i många små kommuner i vårt avlånga land. Detta kan vi tydligt se i dag när vi debatterar nedläggningar av servicekontor.

Vi politiker talar ofta om att hela landet ska leva. En del partier tror att sänkt bensinpris ska rädda landsbygden. Och visst kan sänkt bensinpris vara en hjälp när servicen ligger tio mil bort, men ska människor behöva åka tio mil för att få hjälp av en handläggare på Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan?

Staten har redan, genom M:s och KD:s budget, som vann majoritet i kammaren 2019, varit tvungen att lägga ned över 130 av Arbetsförmedlingens kontor och minska antalet anställda med över 3 000 personer. För att kunna ha kvar bra service på landsbygden och en viss anständighet när det gäller statlig närvaro i hela landet införde den socialdemokratiska regeringen statliga servicekontor.

Herr talman! Tanken var att bygga ut och växla upp till servicekontor i alla landsdelar i vårt land. Vi socialdemokrater kom en bit på vägen när vi satt i regeringsställning, men nu verkar regeringen vilja riva upp det som en socialdemokratisk regering började bygga.

Herr talman! Med regeringens förslag kommer budgeten för servicekontoren att minska med 150 miljoner kronor, vilket bland annat kommer att leda till nedläggning av 35 servicekontor i hela landet.

I min valkrets kommer servicekontoren i Lysekil och Åmål att läggas ned. För Åmåls och Lysekils invånare har servicekontoren spelat en viktig roll. Åmål har sedan tidigare haft en rekordhög arbetslöshet, men tack vare ett nära och effektivt samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommunen lyckades man halvera arbetslösheten. Genom att Arbetsförmedlingen har varit på plats har man kunnat ge rätt stöd till arbetssökande och möta arbetsgivarnas behov. Nu är det stor risk att samarbetet försvinner när Arbetsförmedlingen och Statens servicekontor läggs ned i Åmål.

Herr talman! För Lysekil i Bohuslän innebär detta att invånarna måste resa till Uddevalla eller Göteborg för att besöka närmaste servicekontor. Det är över tio mil till Göteborg. Detta drabbar särskilt äldre personer samt personer med funktionsnedsättning och personer utan digital vana, som kan ha svårt att hantera sina ärenden på distans. De som är beroende av personlig hjälp riskerar att få försämrad service och längre handläggningstider om de tvingas sköta sina ärenden på egen hand.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför fråga statsrådet: Vilken politik har regeringen för att se till att statlig samhällsservice finns tillgänglig i hela landet?

(Applåder)

Fru talman! Jag kommer att upprepa en del av vad jag har sagt tidigare.

Av lagtexten uppfattar jag att det i grundskolan finns resursskolor som en etablerad skolform där elever med omfattande stödbehov kan få anpassad undervisning i små grupper. Kommuner har skyldighet att erbjuda anpassningar och särskilt stöd i grundskolan, och resursskolor kan vara en del av lösningen.

På gymnasiet saknas motsvarande reglering. Det innebär att det inte finns någon lagstadgad skyldighet för kommuner eller friskolor att erbjuda resursskolor eller särskilda undervisningsgrupper. I stället är det, som utbildningsministern sa, upp till varje enskild huvudman att organisera undervisningen och besluta om eventuella anpassningar.

Fru talman! Utbildningsministern hänvisar till att det inte finns något som hindrar kommuner eller enskilda huvudmän att inrätta resursskolor eller särskilda undervisningsgrupper. Men tyvärr gör de sällan det. När stödet brister är risken stor att elever hoppar av gymnasiet och upplever ett misslyckande. Det spelar ingen roll att kommuner kan göra detta av egen fri vilja, utan det måste finnas ett tryck på att kommuner ska erbjuda elever i behov av särskilt stöd tillräckligt stöd även på gymnasiet. Eller ska vi acceptera att fler elever slås ut?

Anser utbildningsministern verkligen att det inte behövs någon reglering vad gäller kommuners och friskolors skyldighet att erbjuda resursskola eller särskilda undervisningsgrupper på gymnasiet?

Fru talman! Utbildningsministern nämnde allmänt vilka satsningar regeringen gör. Man kan givetvis diskutera vilket stöd kommuner och regioner får. Vi anser att stödet till kommunerna är alldeles för dåligt. Min hemkommun Trollhättan tvingas spara åtskilliga miljoner, vilket kommer att innebära att det blir färre lärare och speciallärare. Konsekvensen av detta kommer att bli sämre elevhälsa.

Regeringen har sagt att detta är kommunernas eget ansvar, men det är inte så lätt att vara en kommun ute i Sverige i dag. Man får mindre statsbidrag, vilket gör att man måste dra ned på olika insatser.

Jag vill hålla fast vid små grupper och resursskolor på gymnasiet. Vi har ju detta på grundskolor. Regeringen har också aviserat en satsning på resursskolor, små undervisningsgrupper och sociala team.

Man kan säga att det finns en uttalad vilja att sätta in resursskolor och små undervisningsgrupper i grundskolan. Men det jag pekar på är problemet när man går över från grundskola till gymnasium och fortfarande har dessa behov, som är väldigt tydliga för många elever som går i resursskolor. Man kan ha NPF-diagnoser eller andra bekymmer som gör att man behöver vara i en särskild undervisningsgrupp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många av dessa elever kan ha varit borta från skolan i ett antal år. Som socialarbetare har jag sett ungdomar som har varit borta i tre fyra år och som ska in i grundskolesystemet och så småningom gymnasiesystemet. Dessa behöver särskilt stöd i undervisningen, och det är svårt för dem när de kommer in på gymnasiet och stödet upphör. De ska börja om från början när de kommer in på ett program men märker kanske efter ett par veckor att de inte klarar det på grund av att de inte har det särskilda stöd de tidigare haft. Detta slår framför allt tillbaka på individen men även på samhället. Regeringen pratar ju om att alla ska kunna klara ett arbete och stå till arbetsmarknadens förfogande, men här tappar vi ytterligare personer när rätt insatser inte görs.

Låt mig ändå ta ett gott exempel. Sofiaängen är en resursskola med specialpedagogisk profil. Man har i huvudsak elever med neuropsykiatriska diagnoser och anpassar skolgången utifrån ett pedagogiskt och psykosocialt perspektiv i takt med elevens utveckling och framsteg. På skolan har man elever i mindre grupper för att skapa ett tryggare sammanhang. Personalen är rätt utbildad inom specialpedagogik och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så att eleverna får en adekvat och trygg skolgång. Skolan är också utrustad med en så kallad behandlingsdel som verkar parallellt med utbildningen. Behandlarna samarbetar med socialtjänsten och bup om elevernas särskilda svårigheter. Behandlande personal finns också tillgänglig i verksamheten hela tiden. Verksamheten är väldigt professionell. Personalen har som sagt rätt kompetens och tack vare de små undervisningsgrupperna kan man se att eleverna verkligen gör de framsteg som de behöver.

Socialdemokraterna tänker att dessa insatser också behövs på gymnasiet, inte bara på individuella programmet utan också i övrigt.

Rektorn på Sofiaängen säger att förhållningssättet är det allra viktigaste för personalen. All personal ska lära känna eleverna och möta elevernas specifika behov.

Anser utbildningsministern att det är okej att stödet till elever med omfattande stödbehov på gymnasiet varierar så mycket i landet? Om inte, vad tänker regeringen göra åt situationen?

Fru talman! Över 15 procent av eleverna i Sverige klarar inte godkänd nivå i grundskolan. Många av dessa elever har särskilda behov och har trots olika stödinsatser under skoltiden haft svårt att nå upp till kunskapskraven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För en del har lösningen varit att få undervisning i mindre studiegrupper eller i resursskolor. Det har gjort stor skillnad. Fler hemmasittare har börjat komma tillbaka till skolan. Elever som tidigare haft svårt att fungera i undervisningen har fått en chans att utvecklas och har för första gången känt att skolan är till för dem.

Men när steget från grundskolan till gymnasiet ska tas uppstår stora problem. Många elever med särskilda behov hamnar mellan stolarna. De som kommer in på ett nationellt program möter en miljö som ofta är helt annorlunda än vad de är vana vid. De går från små grupper med individanpassat stöd till stora klasser med högre krav på självständighet. För många blir det en stor omställning som leder till stress, misslyckanden och i värsta fall avhopp.

Fru talman! För de elever som inte kommer in på ett nationellt program återstår att gå ett introduktionsprogram. Där kan det finnas mindre grupper, men möjligheten att få undervisning i en anpassad miljö är långt ifrån garanterad. Det kan innebära att en högfungerande elev med autism hamnar i samma undervisningsgrupp som en utåtagerande elev med helt andra behov. Det är en situation som varken gynnar eleven själv eller skapar en fungerande undervisningsmiljö.

Risken är stor att gymnasieskolorna tappar elever som skulle ha behövt resursskola eller undervisning i mindre grupper tillsammans med andra elever med liknande svårigheter. Konsekvensen blir att elever som tidigare haft stöd och fungerat i skolan nu hamnar i ett läge där de återigen får kämpa för att klara sin skolgång eller i värsta fall hoppar av helt.

Vi socialdemokrater anser att elever som redan i grundskolan haft behov av stöd och undervisning i liten grupp eller resursskola ska få sina behov prövade även vid övergången till gymnasiet. Ingen elev ska behöva börja om från början och riskera att misslyckas på grund av att det stöd eleven tidigare haft plötsligt försvinner.

Fru talman! I dag finns det tyvärr alldeles för få resursskolor på gymnasienivå, och många elever som gick i resursskola på grundskolan saknar motsvarande stöd när de går vidare till gymnasiet. Vad tänker utbildningsministern göra för att säkerställa att elever med särskilda behov får rätt stöd även på gymnasiet, inklusive möjlighet att fortsätta i resursskola eller mindre undervisningsgrupper?

Fru talman! Det finns säkert bra saker med akutskolor om man knyter dem till annan verksamhet där eleverna kan få bra stöd och utredas under en längre tid så att de så småningom kan komma tillbaka till systemet.

Det som kommunerna menar i sina svar till medierna är dock att de ser behov av annat än akutskolor för att kunna jobba mer långsiktigt. Det är klart att det kanske är en missräkning att skolor inte kan hantera elever på ett långsiktigt sätt utan behöver skicka iväg dem till en akutskola.

Jag tycker att det blir väldigt konstigt när skolministern säger att skolorna är nöjda med insatsen. Nu när regeringen skär ned så mycket på pengarna till kommuner och regioner blir det helt uppenbart att man måste skära ned på antalet lärare, specialpedagoger, socialarbetare och elevhälsan i skolan. Detta ser jag även i min hemkommun Trollhättan.

Det blir plus och minus, och det stora minuset är den nedskärning som sker när det gäller kommunerna. Även om regeringen säger att kommunerna själva ska klara hanteringen med pengarna är de statsbidrag som SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut behövs viktiga för att kunna hantera vård, skola och omsorg. Det blir en väldigt konstig diskussion.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Akutskolor i all ära, men den ordinarie verksamheten kommer inte att fungera bättre när man drar ned på insatserna. Både skolchefer och SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, menar att stödet till akutskolor är för snävt och inte passar alla kommuner. Man har till och med skrivit ett brev till regeringen där man säger att insatserna är för kortsiktiga.

Anser skolministern att Sveriges kommuner och Skolverket har fel när de säger att akutskolor inte möter kommunernas verkliga behov när det gäller att komma till rätta med stöket i våra skolor? Och behövs det inte mer forskning och evidens om akutskolor innan man går vidare med mer stöd?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Visst har vi i dag en skola som på många sätt är otrygg. Det behövs insatser för att skapa studiero. Alla elever behöver de insatserna, både de elever som är kvar på skolan och de elever som inte kan vara kvar på skolan. Det handlar väldigt mycket om hur man tänker långsiktigt med de insatser som sätts in. En insats på en akutskola varar ju bara i en månad, och man ska tillbaka till någon form av verksamhet efteråt. Jag anser att det är jätteviktigt att knyta ihop insatserna, så att det blir en lång linje. Resultatet ska på sikt vara att de stökiga eleverna kommer tillbaka till utbildningssystemet och att alla elever får utbildning.

Jag har erfarenhet som socialarbetare och har jobbat många år med elever som bränt sina chanser i den vanliga skolan. Många av dessa elever saknar betyg och har tyvärr en negativ upplevelse av skolan. En del av eleverna blir, precis som statsrådet säger, utåtagerande och svåra att hantera. Det kan då uppstå situationer där eleven inte kan vara kvar i den ordinarie verksamheten och man behöver hitta andra lösningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den skola som eleven har varit placerad på - och kanske har gått ett antal år i - och dess rektor har ofta en tydlig bild av elevens situation, vad eleven behöver och vilka insatser som behöver göras för eleven och skolan. Det handlar om att hitta långsiktiga insatser som håller över tid. En placering på akutskola varar som sagt bara fyra veckor och blir sällan i detta läge en prioriterad insats. Däremot behöver kommunerna resurser för att kunna skapa lösningar som passar just deras skolor och elever.

Fru talman! Den lösning som de flesta kommuner ser som fungerande är olika anpassade studiegrupper där eleverna kan vara den tid de behöver för att utredas och studera i mindre grupp. Dessa grupper ska självklart ha kompetent personal med utbildning i att hantera utåtagerande elever och kunna arbeta i nära samarbete med elevhälsan och socialtjänsten.

När regeringen nu vill skapa studiero i skolan missar den det verkliga målet. En första åtgärd från regeringen borde ha varit att inte spara på de generella statsbidragen till kommunerna. Med regeringens nedskärningar på kommunerna tvingas Sveriges skolor säga upp lärare, specialpedagoger och elevhälsopersonal, den grupp personal som är basen för att det ska finnas en trygghet i skolan. Att i ett sådant läge rikta ett smalt statsbidrag till något som väldigt få kommuner efterfrågat är som att sätta plåster på ett mycket stort sår.

Fru talman! Även skolvärlden är skeptisk till att akutskolor ska lösa problemen med trygghet och studiero. Vi har följt debatten i tidningar och tv och har ett axplock från medier.

Sveriges Lärare, som organiserar våra lärare och annan personal som jobbar i skolan, säger att det i första hand behövs satsningar på det förebyggande arbetet och att till exempel resursskolor och stödpersonal i vanliga skolor måste ges tillräckliga ekonomiska medel i stället för att man som regeringen har gjort drar ned på medlen till kommunerna, vilket gör att personal får sägas upp. Man menar från Sveriges Lärare också att regeringens specialdestinerade statsbidrag till akutskolor blir en nödlösning som endast stora kommuner kan använda sig av.

Nihad Bunar, professor vid specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet, varnar i samma tidning, Vi Lärare, för att det finns en uppenbar risk för att kommunerna kan börja placera elever i akutskolor trots att de egentligen inte hör hemma där. Han menar att regeringen "gör en massföreteelse av något som inte är genomtänkt". Han är orolig för att man kommer att sänka ribban för att akutskolan ska ha något att göra och för att pengarna ska förbrukas. Detta är några kritiker i raden.

Vad anser skolministern gör mest nytta när det gäller riktade anslag: medel som går till kortsiktiga placeringar på akutskolor eller medel som går till att skolor och kommuner själva hittar långsiktiga lösningar för utåtagerande elever?