Mats Wiking

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag vill avsluta med att återigen säga att det är positivt att regeringen gör vissa satsningar på rymdområdet. Det finns delar som är viktiga och välkomna, precis som ministern har talat om. Samtidigt kvarstår den centrala frågan i interpellationen: Varför accepterar regeringen att Sverige tappar relativ position inom ESA när resten av Europa växlar upp?

Detta handlar ytterst om vilken framtidsnation Sverige vill vara. Rymden är inte längre ett smalt teknikområde vid sidan av annat. Det handlar om klimatdata, kommunikation, säkerhet, totalförsvar, forskning och avancerad industriutveckling. Det handlar om Europas förmåga att stå starkt och självständigt i en osäker värld. Då måste Sverige våga ha högre ambitioner.

Herr talman! Sverige har fantastiska möjligheter. Vi har Esrange, som ministern har nämnt flera gånger, stark forskning och innovativa företag med hög kompetens. Det är där oron finns: att vi inte tar till vara de innovativa företag som står för en toppteknikutveckling när det gäller rymdområdet.

Vi har alla förutsättningar att ha en ledande roll i den europeiska rymdutvecklingen, men då krävs också att staten visar långsiktighet och tydlig vilja. Som jag sa tidigare: Om andra länder fortsätter att investera mer och bygga starkare positioner medan Sverige halkar efter relativt sett riskerar vi att förlora både kompetens, investeringar och framtida arbetstillfällen. Det vore olyckligt, inte bara för rymdsektorn utan för svensk konkurrenskraft i övrigt.

Jag vill därför skicka med att jag hoppas att regeringen framöver är beredd att höja ambitionerna ytterligare så att Sverige inte bara deltar i Europas rymdsamarbete utan också är med och leder utvecklingen framåt.

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag vill avsluta med att återigen säga att det är positivt att regeringen gör vissa satsningar på rymdområdet. Det finns delar som är viktiga och välkomna, precis som ministern har talat om. Samtidigt kvarstår den centrala frågan i interpellationen: Varför accepterar regeringen att Sverige tappar relativ position inom ESA när resten av Europa växlar upp?

Detta handlar ytterst om vilken framtidsnation Sverige vill vara. Rymden är inte längre ett smalt teknikområde vid sidan av annat. Det handlar om klimatdata, kommunikation, säkerhet, totalförsvar, forskning och avancerad industriutveckling. Det handlar om Europas förmåga att stå starkt och självständigt i en osäker värld. Då måste Sverige våga ha högre ambitioner.

Herr talman! Sverige har fantastiska möjligheter. Vi har Esrange, som ministern har nämnt flera gånger, stark forskning och innovativa företag med hög kompetens. Det är där oron finns: att vi inte tar till vara de innovativa företag som står för en toppteknikutveckling när det gäller rymdområdet.

Vi har alla förutsättningar att ha en ledande roll i den europeiska rymdutvecklingen, men då krävs också att staten visar långsiktighet och tydlig vilja. Som jag sa tidigare: Om andra länder fortsätter att investera mer och bygga starkare positioner medan Sverige halkar efter relativt sett riskerar vi att förlora både kompetens, investeringar och framtida arbetstillfällen. Det vore olyckligt, inte bara för rymdsektorn utan för svensk konkurrenskraft i övrigt.

Jag vill därför skicka med att jag hoppas att regeringen framöver är beredd att höja ambitionerna ytterligare så att Sverige inte bara deltar i Europas rymdsamarbete utan också är med och leder utvecklingen framåt.

Herr talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Jag tror egentligen att vi delar bilden av att rymden blir allt viktigare – för forskning, innovation, säkerhet och konkurrenskraft.

Jag välkomnar de satsningar som regeringen faktiskt gör – det sa jag i mitt tidigare anförande. Men det finns fortfarande en tydlig motsättning i regeringens politik. Å ena sidan beskriver regeringen rymden som strategiskt avgörande för Sveriges framtid. Å andra sidan accepterar man att Sverige tappar mark inom ESA jämfört med nästan hela övriga Europa.

Det är det som är så svårt att förstå, herr talman. Vi ser nu hur europeiska länder gör stora investeringar därför att de inser att rymden inte längre är en perifer fråga. Satelliter och rymddata är avgörande för klimatövervakning, kommunikation, navigation, försvar och krisberedskap. Det handlar också om teknikutveckling som spiller över till andra delar av industrin och stärker Europas självständighet i en orolig omvärld.

I denna oroliga omvärld är det viktigt att Europa bygger starka rötter tillsammans, och då ESA ett väldigt viktigt organ. Det räcker inte att Sverige ligger kvar medan andra springer förbi. Som jag sa tidigare minskar Sveriges relativa position även om regeringen har ökat anslagen i kronor. Inom ESA spelar just den relativa positionen roll, eftersom investeringarna påverkar vilka uppdrag och vilken kompetens som byggs upp i respektive land. Detta är alltså inte bara en fråga om prestige eller internationella jämförelser – det handlar om var framtidens jobb, forskning och investeringar hamnar någonstans.

Herr talman! Sverige har dessutom särskilt goda förutsättningar. Vi har Esrange, som ministern nämnde. Vi har avancerade teknikföretag. Vi har forskning i världsklass. Vi har geografiska och tekniska fördelar som många andra länder saknar. Därför borde Sverige vara ett land som driver utvecklingen framåt, inte ett land som successivt halkar efter.

Herr talman! Jag är också orolig för vilka signaler som skickas till branschen. Företag som vill investera långsiktigt behöver veta att staten har ambitioner och en tydlig riktning. Universitet och forskningsmiljöer behöver stabila förutsättningar för att kunna bygga kompetens över tid. Om andra länder visar större långsiktighet och vilja riskerar investeringar och kompetens att söka sig dit i stället.

Därför, herr talman, vill jag fråga ministern: Vilken är egentligen regeringens långsiktiga ambition för Sveriges roll inom ESA och den europeiska rymdsektorn? Är målet att Sverige ska vara en ledande rymdnation i Europa, eller accepterar regeringen att vi successivt får en mindre betydelsefull roll när andra länder trappar upp sina satsningar?

Herr talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Jag tror egentligen att vi delar bilden av att rymden blir allt viktigare – för forskning, innovation, säkerhet och konkurrenskraft.

Jag välkomnar de satsningar som regeringen faktiskt gör – det sa jag i mitt tidigare anförande. Men det finns fortfarande en tydlig motsättning i regeringens politik. Å ena sidan beskriver regeringen rymden som strategiskt avgörande för Sveriges framtid. Å andra sidan accepterar man att Sverige tappar mark inom ESA jämfört med nästan hela övriga Europa.

Det är det som är så svårt att förstå, herr talman. Vi ser nu hur europeiska länder gör stora investeringar därför att de inser att rymden inte längre är en perifer fråga. Satelliter och rymddata är avgörande för klimatövervakning, kommunikation, navigation, försvar och krisberedskap. Det handlar också om teknikutveckling som spiller över till andra delar av industrin och stärker Europas självständighet i en orolig omvärld.

I denna oroliga omvärld är det viktigt att Europa bygger starka rötter tillsammans, och då ESA ett väldigt viktigt organ. Det räcker inte att Sverige ligger kvar medan andra springer förbi. Som jag sa tidigare minskar Sveriges relativa position även om regeringen har ökat anslagen i kronor. Inom ESA spelar just den relativa positionen roll, eftersom investeringarna påverkar vilka uppdrag och vilken kompetens som byggs upp i respektive land. Detta är alltså inte bara en fråga om prestige eller internationella jämförelser – det handlar om var framtidens jobb, forskning och investeringar hamnar någonstans.

Herr talman! Sverige har dessutom särskilt goda förutsättningar. Vi har Esrange, som ministern nämnde. Vi har avancerade teknikföretag. Vi har forskning i världsklass. Vi har geografiska och tekniska fördelar som många andra länder saknar. Därför borde Sverige vara ett land som driver utvecklingen framåt, inte ett land som successivt halkar efter.

Herr talman! Jag är också orolig för vilka signaler som skickas till branschen. Företag som vill investera långsiktigt behöver veta att staten har ambitioner och en tydlig riktning. Universitet och forskningsmiljöer behöver stabila förutsättningar för att kunna bygga kompetens över tid. Om andra länder visar större långsiktighet och vilja riskerar investeringar och kompetens att söka sig dit i stället.

Därför, herr talman, vill jag fråga ministern: Vilken är egentligen regeringens långsiktiga ambition för Sveriges roll inom ESA och den europeiska rymdsektorn? Är målet att Sverige ska vara en ledande rymdnation i Europa, eller accepterar regeringen att vi successivt får en mindre betydelsefull roll när andra länder trappar upp sina satsningar?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag vill börja med att säga att det är bra att regeringen gör satsningar på rymdområdet. Investeringarna i Esrange, forskarskolan och de nationella programmen är viktiga och välkomna. Men samtidigt kvarstår den grundläggande frågan.

Trots satsningarna är Sverige fortfarande ett av endast tre medlemsländer inom ESA som minskar sin relativa ambition. Vi ligger fortsatt långt under vår bni-andel, och vi ligger efter våra nordiska grannländer nu när Europa kraftigt stärker sina investeringar i rymden.

Det handlar inte bara om relativa tal. Visst minskar Sveriges andel delvis därför att andra länder ökar sina satsningar, men Sverige minskar också sin faktiska insats. Sveriges totala åtagande gick från 313 miljoner euro vid ministermötet 2022 till 305 miljoner euro 2025.

Ännu mer oroväckande, herr talman, är utvecklingen inom ESA:s frivilliga program, alltså det program som är allra viktigast för svensk rymdindustri. Där minskade Sveriges deltagande från 180 miljoner euro till 138 miljoner euro. Det är faktiskt en minskning med 24 procent. Det är svårt att se att det skulle vara bra för svenska rymdföretag, svensk forskning eller svensk konkurrenskraft.

Herr talman! Rymdstyrelsen själv beskriver situationen mycket tydligt i sitt budgetunderlag för 2027–2029. Där konstaterar myndigheten: ”Sveriges deltagande i ESA ligger i dag på en jämförelsevis låg nivå relativt jämförbara länder. Sveriges rymdindustri utvecklas därmed inte i samma takt.” Rymdstyrelsen föreslår därför att Sveriges deltagande i ESA successivt ska öka med inledningsvis 477 miljoner kronor redan 2027. Myndigheten skriver också: ”Med dagens relativt låga deltagandenivå kommer de svenska aktörerna, industrin och akademin, inte kunna delta i ESA:s program i paritet med sin kompetens och kapacitet.”

Detta är ganska allvarliga besked från den ansvariga expertmyndigheten. Det är alltså Rymdstyrelsen, vårt viktigaste organ när det gäller rymdverksamheten, som skriver detta.

Herr talman! Rymden handlar i dag om långt mer än bara forskning. Det handlar om innovation, klimatövervakning, säkerhet, kommunikation, AI och Europas strategiska självständighet.

Sverige har fantastiska möjligheter genom Esrange – det är sant – och avancerade teknikföretag och stark forskning. Då borde vi vara med och leda utvecklingen och inte acceptera att vi tappar mark.

Min fråga till ministern blir därför: När både svensk industri och Rymdstyrelsen varnar för att Sveriges låga deltagande riskerar att försämra vår konkurrenskraft och innovationsförmåga, varför är regeringen inte beredd att höja ambitionerna för Sveriges deltagande inom ESA:s viktigaste program?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag vill börja med att säga att det är bra att regeringen gör satsningar på rymdområdet. Investeringarna i Esrange, forskarskolan och de nationella programmen är viktiga och välkomna. Men samtidigt kvarstår den grundläggande frågan.

Trots satsningarna är Sverige fortfarande ett av endast tre medlemsländer inom ESA som minskar sin relativa ambition. Vi ligger fortsatt långt under vår bni-andel, och vi ligger efter våra nordiska grannländer nu när Europa kraftigt stärker sina investeringar i rymden.

Det handlar inte bara om relativa tal. Visst minskar Sveriges andel delvis därför att andra länder ökar sina satsningar, men Sverige minskar också sin faktiska insats. Sveriges totala åtagande gick från 313 miljoner euro vid ministermötet 2022 till 305 miljoner euro 2025.

Ännu mer oroväckande, herr talman, är utvecklingen inom ESA:s frivilliga program, alltså det program som är allra viktigast för svensk rymdindustri. Där minskade Sveriges deltagande från 180 miljoner euro till 138 miljoner euro. Det är faktiskt en minskning med 24 procent. Det är svårt att se att det skulle vara bra för svenska rymdföretag, svensk forskning eller svensk konkurrenskraft.

Herr talman! Rymdstyrelsen själv beskriver situationen mycket tydligt i sitt budgetunderlag för 2027–2029. Där konstaterar myndigheten: ”Sveriges deltagande i ESA ligger i dag på en jämförelsevis låg nivå relativt jämförbara länder. Sveriges rymdindustri utvecklas därmed inte i samma takt.” Rymdstyrelsen föreslår därför att Sveriges deltagande i ESA successivt ska öka med inledningsvis 477 miljoner kronor redan 2027. Myndigheten skriver också: ”Med dagens relativt låga deltagandenivå kommer de svenska aktörerna, industrin och akademin, inte kunna delta i ESA:s program i paritet med sin kompetens och kapacitet.”

Detta är ganska allvarliga besked från den ansvariga expertmyndigheten. Det är alltså Rymdstyrelsen, vårt viktigaste organ när det gäller rymdverksamheten, som skriver detta.

Herr talman! Rymden handlar i dag om långt mer än bara forskning. Det handlar om innovation, klimatövervakning, säkerhet, kommunikation, AI och Europas strategiska självständighet.

Sverige har fantastiska möjligheter genom Esrange – det är sant – och avancerade teknikföretag och stark forskning. Då borde vi vara med och leda utvecklingen och inte acceptera att vi tappar mark.

Min fråga till ministern blir därför: När både svensk industri och Rymdstyrelsen varnar för att Sveriges låga deltagande riskerar att försämra vår konkurrenskraft och innovationsförmåga, varför är regeringen inte beredd att höja ambitionerna för Sveriges deltagande inom ESA:s viktigaste program?

Herr talman! Tack för svaret, Mathias Bengtsson!

Det är intressant att de satsningarna finns på regeringens bord och att vi samtidigt ser att det inte blir verklighet av dem ute i kommunerna. Man får nämligen spara rätt mycket i ena änden eftersom man inte får de statsbidrag man skulle behöva generellt för att kunna öka personalbemanningen i skolorna. Då blir det så att elevhälsan kommer sist ute i skolorna, för man fokuserar framför allt på lärare och pedagoger.

I de kommuner som jag känner till i Västsverige har elevhälsan inte utökats någonstans, så man kan ju undra vart de riktade statsbidragen tar vägen. Det kan ju inte vara ledamotens och regerings ambition att pengarna ska försvinna iväg någonstans, så att säga. Vilket ansvar är regeringen beredd att ta för att säkerställa att skollagens krav på särskilt stöd faktiskt följs i alla skolor och att de medel som riktas till elever i behov av särskilt stöd kommer eleverna till del?

Herr talman! Det var intressant att lyssna på ledamoten. Han lyfter ofta frågan om barns psykiska hälsa, vilket jag gjorde i mitt anförande också.

Vi ser att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Där är vi helt överens. Samtidigt vittnar många skolor om att elevhälsan inte räcker till och att fler elever blir hemmasittare. Elevhälsan är ofta underbemannad, vilket jag tror att ledamoten var inne på, och köerna till bup växer.

Det är hedersamt att lyfta frågan, men vi ser ju att de flesta kommuner har ett sparbeting för skolan i dag. Då tänker jag att det blir rätt svårt att utöka elevhälsan, vilket även ledamoten säger att man behöver göra. På vilket sätt kommer ledamoten och Kristdemokraterna att verka för att pengarna verkligen kommer ut till elevhälsan ute i kommunerna?

Fru talman! Jag tackar Jörgen Grubb för svaret.

Andelen NPF-elever är minst 10 procent. Attention och andra föreningar och organisationer som jobbar med de frågorna har undersökt detta ganska länge. Det här fanns på vår tid också, men då pratade man inte om diagnoser på samma sätt.

Skolan behöver givetvis trygghet och studiero, precis som ledamoten är inne på. Man kan åstadkomma det på många olika sätt. Om man straffar ut elever från skolan finns det risk för att det är de här eleverna som kommer att ha svårast att hantera situationen. Som jag var inne på har de svårt att sitta still, och koncentrationssvårigheterna blir större i stora grupper och stora klasser.

Därför är det jätteviktigt att det finns resurser ute i Sveriges kommuner och Sveriges skolor så att man kan göra mindre grupper och ge särskilt stöd till de elever som behöver det. De resurserna riskerar att inte finnas om vi dränerar Sveriges kommuner på pengar.

Jag och vi socialdemokrater tror att om en elev med NPF inte får rätt stöd i skolan riskerar det ofta att yttra sig i oro och koncentrationssvårigheter, som jag har pratat om. Då hamnar lätt fokus på disciplinåtgärder i stället för stöd, har vi sett.

Mina frågor till ledamoten Jörgen Grubb blir: Hur vill Sverigedemokraterna säkerställa att elever med NPF får rätt stöd i klassrummet så att ordning i skolan skapas genom bättre förutsättningar och inte genom att elever behöver slängas ut från undervisningen? Vad vill SD göra för att stödet ska fungera för elever med NPF?

Fru talman! Jag vill fråga ledamoten lite grann om ordning och reda i skolan, som Sverigedemokraterna ofta pratar om. Jag anser också att det är jätteviktigt med ordning i skolan, men ordning skapas inte bara genom regler utan också genom stöd till de elever som har svårast att klara skolmiljön.

I dag har vi en skola där var tionde elev har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Rapporter visar att stödet till dessa elever är mycket ojämlikt från skola till skola och ofta är beroende av skolans resurser. Erfarenheterna visar att när skolan inte fungerar för elever med NPF blir effekten ofta att de får svårt att koncentrera sig, pratar och har svårt att sitta still.

Med de stora klasser som vi nu har i Sverige – de tenderar dessutom att öka i storlek – hamnar elever med NPF ofta i svårigheter både kunskapsmässigt och socialt. Man kan till exempel riskera att bli utkastad eller utvisad från lektionerna. Med en skola som inte kan hantera elever med NPF riskerar vi att fler slås ut, enligt min och Socialdemokraternas uppfattning.

Vilka konkreta reformer vill SD genomföra för att skolan ska fungera bättre för elever med NPF?

Fru talman! I dag debatterar vi UbU9 Lärare och elever. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7, som handlar om elever med olika förutsättningar.

För oss socialdemokrater är detta inte bara ett betänkande bland andra. Det handlar om barnen i våra klassrum – om deras framtid, deras självkänsla och deras möjligheter i livet. Jag är själv socialdemokrat därför att jag tror på jämlikhet på riktigt, och det finns få platser där jämlikheten prövas så tydligt som i skolan.

Fru talman! Svensk skola har tyvärr blivit mer ojämlik. Skillnaden mellan skolor och mellan elever har ökat. Vi har samtidigt en omfattande lärarbrist. Detta har flera ledamöter tidigare varit inne på i sina anföranden.

Regeringen talar ofta om historiskt stora satsningar på skolan, men när man träffar kommunalråd och utbildningsansvariga politiker ute i kommunerna märker man att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Kommunerna har under de senaste åren tvingats prioritera och spara.

Lärare vittnar om en arbetsbelastning som är svår att hantera, och elever som behöver stöd får ibland vänta, trots att skollagen är tydlig. Det räcker inte att – som regeringen gör – tala om satsningar. Politiken måste också säkerställa att resurserna faktiskt når själva klassrummet där eleverna befinner sig.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill göra andra prioriteringar. Till att börja med behöver vi fler utbildade lärare. Lärarbristen är som många tidigare har varit inne på en av skolans största utmaningar.

Vi vill göra lärarutbildningen mer flexibel så att personer med tidigare akademisk utbildning snabbare kan komplettera till lärare. Vi vill också införa läraraspiranter, alltså att obehöriga som redan arbetar i skolan kan utbilda sig samtidigt som de är kvar i yrket. Det är ett sätt att ta vara på den kompetens som redan finns i våra skolor.

Det handlar också om arbetsvillkoren. Ingen kan tala om en kunskapsskola om lärare saknar tid och resurser för sitt uppdrag.

Fru talman! Skolan måste fungera för alla elever – även för dem som behöver mer stöd. I dag har ungefär 10 procent av eleverna en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Alltför många av dessa elever får inte det stöd de har rätt till enligt skollagen. Det innebär att barn hamnar i en skolmiljö som inte är anpassad för dem. Det leder till stress, oro och i många fall ökande skolfrånvaro. Vi socialdemokrater menar därför att staten måste ta ett större ansvar för likvärdigheten.

Vi vill ta fram och sprida evidensbaserade metoder för arbetet med NPF i hela landet. Vi vill säkerställa att alla skolor har tillgång till specialpedagogisk kompetens, och vi vill stärka uppföljningen så att skollagens rätt till stöd faktiskt följs.

I vår budget gjorde vi socialdemokrater en särskild satsning för att utveckla och sprida bästa arbetssätt kring NPF. Vi ser i dag att många skolor har kommit en bra bit på väg med arbetet runt barn med NPF, men om man tittar på hela Sverige råder det fortfarande stora brister. Vi behöver ta fram best practice för att kunna satsa på det som erfarenhet visar och som är beprövat. Vi behöver också stärka skoluppföljningen så att skollagens rätt till stöd faktiskt följs.

Fru talman! När vi talar om en skola för alla måste vi också tala om den anpassade skolan. Elever i anpassad skola är barn med intellektuell funktionsnedsättning. De behöver ofta mer individuellt stöd och mer specialiserad pedagogik samt en trygg och stabil skolmiljö. För dessa elever är lärarens kompetens helt avgörande. Det krävs speciallärare och specialpedagoger med rätt utbildning.

Vi vet att många kommuner har svårt att rekrytera personal med den kompetensen. Det riskerar att leda till att elever inte får den undervisning och det stöd de har rätt till. När det gäller anpassad skola är det ungefär 15 procent av personalen som har rätt utbildning. Det är alltså 85 procent som undervisar utan att ha rätt kompetens i utbildning och bakgrund.

Vi socialdemokrater vill stärka kompetensförsörjningen även i den anpassade skolan och säkerställa att elever där också har tillgång till lärare med rätt utbildning. För många av dessa barn är skolan helt avgörande för möjligheten att senare kunna leva ett mer självständigt liv.

Fru talman! Vi ser också en oroande utveckling när det gäller barns psykiska hälsa. Allt fler barn och unga beskriver stress, ångest och press kopplad till skolan. Detta ställer krav på oss som lagstiftare.

Vi socialdemokrater vill därför stärka elevhälsan och förbättra samverkan mellan skola, bup och socialtjänst. Vi behöver också ta fram ett nationellt kunskapsunderlag om orsakerna till den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga. Skolan ska vara en plats för kunskap – det man är inne på är helt rätt – men det ska också vara en trygg miljö där barnen får växa.

Fru talman! Jag hör ofta berättelser från föräldrar vars barn hamnat mellan stolarna. De beskriver år av möten och utredningar och en kamp för att få det stöd som lagen säger att barnet har rätt till. Så ska det inte vara. Ett barns rätt till stöd ska inte bero på hur starka föräldrarna är i kontakten med kommunen eller skolan. Det ska vara en självklar rättighet.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill därför investera i fler utbildade lärare, göra det lättare för obehöriga att utbilda sig till lärare och stärka stödet till elever med NPF. Vi vill utveckla evidensbaserade arbetssätt i skolan, stärka elevhälsan och säkerställa att den anpassade skolan får rätt kompetens och resurser.

Framför allt vill vi återupprätta likvärdigheten i svensk skola. Skolan ska vara samhällets starkaste skyddsfaktor, inte en plats där barns möjligheter avgörs av postnummer eller kommunens ekonomi.

Det handlar om kunskap, det handlar om jämlikhet och det handlar om att varje barn ska få en verklig chans att lyckas.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Vi har återigen hört regeringen och skolministern tala om stora satsningar på skolan, de största på 30 år. Det är bra att skolan prioriteras. Jag uppskattar Liberalernas ingång där. Sedan är vi inte överens om vilka insatser som ska göras och vilka resultat de ska få.

Insatserna kommer dock väldigt sent i mandatperioden. Vi har väntat i nästan fyra år. Jättemånga elever med NPF och särskilda behov har haft det väldigt tufft under dessa år. Det har gjorts satsningar på skolan, men jag håller med interpellanten i den föregående debatten: Det har inte kommit generella statsbidrag i tillräcklig utsträckning för att upprätthålla bra kvalitet ute i kommunerna. Vi ser hur många kommuner får spara in på både skolan och förskolan.

Fru talman! För många elever med NPF märks dessa satsningar fortfarande inte i vardagen. Fråga kommunerna! Fråga skolorna! Fråga eleverna själva och deras föräldrar! Bilden är tydlig: Stödet räcker inte till. Oavsett om man tycker att man skjuter till pengar, som regeringen tycker, eller att det inte skjuts till tillräckligt med pengar, som vi socialdemokrater i oppositionen tycker, har skolorna problem med att kunna ge NPF-elever rätt stöd.

Sveriges Lärare är också tydliga med vad som behövs: mindre grupper som skapar trygghet och arbetsro, förutsägbara rutiner, tydliga mål och konkreta instruktioner.

Därför menar vi socialdemokrater att det behövs riktade resurser för att ta fram och sprida evidensbaserade metoder så att fler skolor får tillgång till arbetssätt som fungerar. Vi hade i vår budget 200 riktade miljoner för att utveckla och sprida best practice inom NPF-området. Vi hade också stora generella statsbidrag som skulle göra att man inte behövde skära ned på verksamheten.

Fru talman! Alla barn ska mötas av en skola som ser deras möjligheter, inte bara deras svårigheter. När vi vet vad som behövs har vi också ett gemensamt ansvar att se till att det blir verklighet.

Ursäkta att jag drog över talartiden!

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Regeringen och ministern talar ofta om att deras satsning på skolan är den största på 30 år, som vi hörde i interpellationssvaret. Samtidigt visar både Riksrevisionen och Sveriges Lärare att stödet till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fortfarande är ojämlikt och i hög grad beroende av skolans ekonomi och vilken kompetens som råkar finnas på plats.

För de barn och familjer som lever med konsekvenserna spelar det ingen roll hur stora satsningarna framstår som i pressmeddelanden. Det som räknas är om stödet faktiskt finns i klassrummet, i elevhälsan och i vardagen. Det räcker inte att regeringen slår fast att ansvaret ligger hos huvudmännen när vi vet att bristande stöd får mycket konkreta och allvarliga följder för barn och unga med NPF.

Elevhälsan är fortfarande underdimensionerad, och specialpedagogisk kompetens saknas ofta ute i skolorna. När samverkan med BUP och socialtjänst brister hamnar ansvaret i praktiken hos föräldrarna och ibland, fru talman, hos barnet självt.

Vi socialdemokrater menar att skolan ska vara samhällets främsta skyddsfaktor för barn med NPF. Men i dag fungerar systemet mer som ett lotteri än som en rättighet. Vilken hjälp du får beror på var du bor, vilken skola du råkar gå i och hur starka dina föräldrar orkar vara. Utan tydligare nationell styrning, långsiktig finansiering och uppföljning riskerar regeringens politik att cementera de skillnader som finns.

Min fråga handlar därför ytterst om ansvar. Anser regeringen att likvärdigt stöd till elever med NPF är en rättighet eller fortsatt främst ett kommunalt ansvar?

Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att staten måste ta ett större ansvar för att ge alla elever likvärdiga förutsättningar i skolan och i livet.

När en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får rätt stöd i skolan får det konsekvenser långt bortom klassrummet. Eleven kan ha både vilja och förmåga men misslyckas ändå när undervisningen saknar struktur, tydlighet och anpassning. Det leder till stress, ångest och sänkt självkänsla för den enskilde. I stället för att lyckas riskerar eleven att pekas ut som stökig eller omotiverad. Resultatet blir, som jag sa tidigare, sämre kunskapsutveckling, ofullständiga betyg och i värsta fall skolavhopp.

Vi måste koncentrera oss på att det inte är eleven som brister, utan stödet. Låt oss vara tydliga: En skola som är tillgänglig för elever med NPF är en skola som fungerar bättre för alla elever, inte bara dem med NPF.

Fru talman! Riksförbundet Attention publicerar fortlöpande rapporter. I en rapport från 2025 visas en skenande utveckling och mycket allvarliga siffror. Det har kommit in ungefär 3 000 svar från föräldrar och barn, och de visar att 83 procent av eleverna med NPF har psykisk eller fysisk ohälsa kopplad till skolan. Nästan hälften har flera frånvarodagar i veckan. Det är 41 procent som har fått vänta i ett år eller längre på insatser eller stöd. En tredjedel känner sig otrygga i skolan. Många lider av ångest, depression eller smärtproblematik som ett direkt resultat av skolsituationen. För vissa elever leder det till självskada och i värsta fall suicidförsök.

Det här är inte ett marginalproblem; det är ett systemfel som drabbar tusentals barn. Min fråga till ministern kvarstår därför: Vilken roll anser regeringen att den ska spela när elever med NPF slås ut i dagens skola? Är regeringen beredd att kliva fram och se till att skolan blir mer jämlik för elever med NPF, oavsett var i landet man bor?

Fru talman! I dagens skola har nästan var tionde elev en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, det vi ofta kallar NPF. Det är alltså inte en liten grupp. Det är barn i nästan varje klassrum. Ändå vet vi att skolan fortfarande inte är anpassad för alla elever. Det är extra bekymmersamt, eftersom skollagen är väldigt tydlig.

Elever som riskerar att inte nå kunskapskraven ska omedelbart få extra anpassningar. Räcker inte det ska skolan utreda behovet av särskilt stöd, och rektor ska fatta beslut om det stödet. Det kan handla om undervisning i mindre grupp, specialpedagogiska insatser, assistentstöd eller andra anpassningar.

Fru talman! Lagen säger också något mycket viktigt. Brist på resurser är inte ett giltigt skäl att låta bli. Ansvaret att se till att stödet faktiskt ges ligger alltid på huvudmannen, ofta kommunen.

Jag gör den här uppräkningen därför att vi vet att verkligheten alltför ofta ser annorlunda ut. För många barn med NPF blir det i stället för stöd en ständig kamp. Det är en kamp för föräldrarna och en kamp för barnet varje dag.

Fru talman! Många av de här barnen har svårt att sitta still, svårt att sortera intryck och svårt att fokusera när det är stökigt och högljutt. Det beror inte på ovilja, utan det är så deras hjärnor fungerar. Ändå är det ofta just de här barnen som får bära konsekvenserna när skolmiljön inte fungerar.

Det börjar ofta med att man skickas ut ur klassrummet. Sedan kanske man stängs av tillfälligt från undervisningen eller hamnar i en särskild undervisningsgrupp – inte för att det är bäst för eleven, utan för att ordinarie undervisning inte är anpassad.

Samtidigt vet vi att dagens skola ställer höga krav på att man ska kunna sitta still, arbeta i grupp, hantera snabba skiften och tolka abstrakta instruktioner.

Fru talman! För många elever med NPF krävs i stället tydliga strukturer, förutsägbarhet, konkreta instruktioner och en lugn studiemiljö. När det saknas ökar stressen, och när stressen tar över finns det väldigt lite energi kvar till själva lärandet och undervisningen.

Konsekvenserna stannar tyvärr inte i klassrummet. Vi ser tydligt att barn och unga med NPF är överrepresenterade inom psykiatrin och inom socialtjänstens insatser. Många lämnar skolan utan fullständiga betyg, och utan utbildning blir det mycket svårare att få ett arbete och ett självständigt vuxenliv.

Fru talman! Det här är ett enormt misslyckande både för individen och för samhället. Visst kan man räkna på samhällskostnader i miljoner, men det är inte där fokus borde ligga. Fokus måste ligga på människovärdet – på rätten att lyckas i skolan oavsett hur ens förutsättningar ser ut.

Därför vill jag fråga ministern: Anser ministern att regeringen i dag gör tillräckligt för att barn och unga med NPF ska få det stöd de har rätt till i skolan? Vad avser regeringen att göra för att skollagens krav ska följas även när det gäller elever med NPF, i varje klassrum och i varje kommun?

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Vi socialdemokrater står för att det ska finnas trygghet i skolan samt tydliga rutiner och regler – absolut! Men det vi påpekar är att det också är jätteviktigt att eleverna är med och utformar arbetsregler och hur det ska se ut i skolan. Vi tror att inflytande är jätteviktigt.

Barn är inte elaka från födseln. De formas utifrån den verksamhet och den familj de växer upp i. Om skolan har stora grupper, förskolan har stora grupper och vi inte ser till att ha kompetent personal blir det också sämre verksamhet. Det går ut över barnen.

Vi behöver framför allt skapa små grupper, små klasser och möjligheter att ge stöd till barn i behov av särskilt stöd.

Ministern pratade om elevhälsan, en kompetent grupp som ska jobba med barn med särskilda behov. Vi pratar om speciallärare och specialpedagoger, som också ska göra det arbetet. Men då behövs resurser så att det finns tillräckligt många speciallärare och specialpedagoger tillsammans med en elevhälsa. Då skapas grundförutsättningar för en trygg skola. Vidare ska det vara små klasser och små grupper.

Att visa ut och straffa elever ska verkligen handla om ett nödläge. Då handlar det mer om att se till att skolmiljön och fritidsmiljön är sådan att man kan känna sig trygg, att personalen känner att de kan ta hand om barnen. Då får de tryggheten och studieron som behövs för barnens bästa.

Vi har lite olika syn på hur detta ser ut. Man kan inte säga att det har varit en rekordsatsning på skolan utifrån att det saknas statsbidrag till kommunerna, som vi sa tidigare. Detta svarar inte regeringen på, utan man säger att regeringen gör en rekordsatsning i budgeten. Men precis som jag sa tidigare säger 60 procent av Sveriges skolledare att det görs besparingar på deras skolor, och det är ingenting som regeringen kan blunda för. Eller kan man det?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Regeringen talar ofta om trygghet i skolan, men trots återkommande larm om hot och våld, inte minst på våra fritidshem, ser vi inga åtgärder som faktiskt vänder utvecklingen. Ingenting har hänt under de snart fyra år som regeringen har suttit när det gäller detta.

Personal som arbetar med våra barn ska aldrig behöva känna oro för sin egen säkerhet, och elever ska möta trygghet, inte otrygghet, under sin skoldag.

Hittills har regeringen nöjt sig med utredningar och löften. Det saknas en nationell strategi för att stärka arbetsmiljön och ge skolor och fritidshem fler vuxna, mer kompetens och bättre verktyg. Att blunda för problemet gör inte barnens och personalens vardag säkrare. Nu krävs ett tydligt ledarskap.

Herr talman! Vi socialdemokrater ser tydligt att hot och våld växer där vuxennärvaron är svag. Därför satsar vi på fler utbildade lärare och fler medarbetare i fritidshemmen. Mindre grupper och mer tid för varje elev skapar trygghet och studiero både i klassrummet och på fritidshemmen.

Vi ser också, till skillnad från regeringsföreträdarna, att det ute i kommunerna händer saker. Det sker nedskärningar. I en enkät säger ungefär 60 procent av de tillfrågade rektorerna att det är nedskärningar i kommunerna. Regeringen säger ofta att detta är kommunernas eget ansvar. Vi har dock haft en vana, i alla fall när Socialdemokraterna har styrt, att se till att kompensera med statsbidrag så att man inte tappar utifrån hur ekonomin växer i samhället.

Det är jätteviktigt att kommunerna får generella statsbidrag som täcker upp de underskott de har. Även om kommunerna ska satsa själva, som ministern säger, kan en liten kommun inte klara sig själv utan generella statsbidrag som kan kompensera det underskott man har.

Det blir inte heller fler specialpedagoger, som regeringen påstår, utan färre. Elevhälsan pressas, trots att just tidigare insatser ofta kan bryta negativa spiraler, konflikter och utagerande beteenden.

Herr talman! Som min kollega också lyfte presenterar regeringen främst hårdare tag – avstängningar och utvisningar – som lösningar på otryggheten. Men forskningen är tydlig: Det är relationer, närvarande vuxna och en stabil vardag som bygger trygghet.

Att tydliga rutiner och regler behövs kan vi hålla med om. Men det fungerar bara i en trygg och respektfull miljö. Stora klasser och stora grupper på fritis gör det också betydligt svårare.

Vi tror att tydliga regler behövs. De vuxna ska givetvis ha ett avgörande inflytande, för det är deras arbetsplats. Men det är också barnens arbetsplats, och därför är det jätteviktigt att utforma regler på skolan tillsammans med eleverna.

Därför har vi utvecklat detta med elevråd och elevdemokrati. Det finns väldigt många barn som kan ta ansvar om man ger dem ansvar. Att bygga trygghet, ordning och studiero i skolan handlar väldigt mycket, tror vi socialdemokrater, om att ge även barnen möjlighet att vara med och påverka.

Det avgörande när det gäller att det ser ut som det gör i skolan i dag är dock de nedskärningar som har skett i kommunerna. De har gjort att det finns stora klasser och stora grupper och att vi inte kan inte ge barnen med särskilda behov den undervisning som de behöver och kräver.

Herr talman! Jag vill avsluta med att fråga utbildningsministern: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att stärka tryggheten och arbetsmiljön i skolan och på fritidshemmen? Avser regeringen att tillföra resurser för att minska gruppstorlekarna och öka personaltätheten i fritidshemmen? Jag talar då om generella resurser som kan göra att alla kommuner kan klara de nedskärningar som annars väntar runt hörnet.

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Rapporten Skolan som slagfält, framtagen av Sveriges Lärare, visar med tydlighet att hot, kränkningar och fysiska konflikter mellan elever numera sker varje vecka i skolor över hela landet. Allra mest utsatta är fritidshemmen, en verksamhet som under många år fått bära konsekvenserna av nedskärningar och brist på utbildade lärare. Åtta av tio lärare i undersökningen säger att de har upplevt hot och våld på fritidshemmen.

Fritidshemmen är ofta barnens första och sista möte med skolan varje dag och är helt avgörande för barns utveckling, trygghet och sociala samspel. På fritidshemmen har tyvärr våldet blivit vardag samtidigt som resurserna minskar och grupperna blir större och större. När hot och våld breder ut sig riskeras inte bara personalens hälsa utan även barnens rätt till en trygg miljö som skollagen så tydligt slår fast.

Herr talman! Enligt rapporten upplever sex av tio lärare som bevittnat våld att nedskärningarna i skolan bidrar till att hot och våld ökar. Här är bilden tydlig: Grupperna har blivit större, både i skolan och på fritis. När grupperna blir större tröttnar personalen och slutar. Kontinuiteten och tryggheten försvinner. Arbetsmiljöverket har också tydligt konstaterat att många skolor och fritidshem brister i sitt systematiska arbetsmiljöarbete.

Herr talman! För oss socialdemokrater är slutsatsen klar: Hot och våld på fritidshemmen och i skolan har inte uppstått av sig självt. Det är resultatet av mångåriga besparingar, större barngrupper och en vardag där alltför många outbildade pedagoger tvingas bära ett alldeles för stort ansvar.

Vi kan se att fritidshemmen sällan får ta del av extra resurser för barn med särskilda behov. Ett barn som har assistent i skolan får sällan det på fritis trots att grupperna på fritis är rekordstora.

Herr talman! Jag vill ställa följande fråga till ministern: Hur ser ministern på de uppgifter som framkommit i Sveriges Lärares rapport om den kraftiga ökningen av hot och våld i fritidshemmen och i skolan?

Herr talman! Tack, ministern, för debatten och diskussionen!

Det är positivt att vi tar upp gruppen elever i anpassad skola och sätter det på dagordningen, men jag kan konstatera att behörigheten är alldeles för låg. Ambitionen från regeringen är positiv på så vis att man vill göra något åt problemet, men det går för sakta. Vi har en stor grupp elever som riskerar att slås ut ur systemet på grund av att regeringen inte tar de tag som borde tas och ser till att få fart på lärarutbildningen så att personal kan utbildas och det kan fungera ordentligt i skolan.

Vi kan konstatera att behörigheten hos personal i anpassad skola tyvärr är undermålig. Som jag sa är det 15 procent av personalen som är utbildad och har rätt kompetens för att undervisa elever i anpassad skola. Det är för dåligt.

Vi kan också konstatera att en stor del av undervisningen sköts av outbildade lärarassistenter, som gör ett bra jobb men som inte har adekvat utbildning för att kunna prestera på den nivå som krävs. Utifrån följderna av bristerna i hela systemet för undervisningen kan vi även konstatera att ungefär 30 procent av eleverna inte går vidare från anpassad utbildning till studier eller arbete utan hamnar på en låg försörjningsgrad och kommer inte ut i förvärvsarbete.

Vi kan också konstatera att regeringen inte är beredd att fullt ut ge elever i anpassad skola rätt förutsättningar att nå så långt de kan. Mina sista frågor till ministern är: Är ministern verkligen nöjd med de förutsättningar som ges elever i anpassad skola? Kan man inte vara lite självkritisk?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Visst har det hänt saker. Men när det gäller andelen utbildad personal står det fortfarande och stampar sedan denna regering tog över 2022. Intellektuellt funktionsnedsatta glöms ofta bort i skolpolitiken, och vi debatterar sällan denna grupp i kammaren. Därför är det jätteviktigt att staten och regeringen är tydliga i att man vill skärpa kraven så att den personal som undervisar i anpassad skola har den kompetens som krävs.

Kvaliteten varierar också väldigt mycket mellan kommunerna. Anpassad skola ligger ofta i egna lokaler långt från ordinarie grund- och gymnasieskola, och det är svårt att få till ett samarbete. Detta går rakt emot intentionen om likvärdighet och delaktighet i skolsystemet.

FUB:s rapport från 2023 är tydlig i att elevernas utveckling bygger på att de har lärare med pedagogisk kompetens och god kunskap om elevernas förutsättningar, vilket ministern också var inne på. Trots detta bedrivs undervisningen i anpassad skola ofta av stödpersonal utan utbildning om intellektuella funktionshinder och utan förståelse för skolformens uppdrag. Det är inget fel på elevassistenterna, men om tanken är att de ska begränsas inom ordinarie grund- och gymnasieskola får undervisningen inom anpassad skola inte stå och falla med elevassistenter.

Herr talman! Sverige var en gång i tiden ett föregångsland för utbildning av elever med intellektuell funktionsnedsättning, men i dag säger forskarna att vi har halkat efter. FUB skriver också att det saknas ambitioner och att Sverige återkommande får kritik för att vi inte lever upp till barnkonventionen och funktionsrättskonventionen. Det är allvarliga signaler.

Vi socialdemokrater anser därför att regeringen måste agera. Det viktigaste är kravet från FUB att omgående utreda hur bristen på behöriga lärare ska lösas i både anpassad grundskola och anpassad gymnasieskola. När endast 15 procent av lärarna är behöriga i en skolform med så stora behov räcker det inte att ta små steg framåt.

Herr talman! Vi socialdemokrater delar också FUB:s uppfattning att det bör införas utbildningskrav för elevassistenter. De gör ett viktigt arbete, men det går inte att kompensera för extremt få behöriga lärare med outbildad personal.

Därtill behöver regeringen se över timplanerna. De måste bli mer flexibla och bättre anpassade för att skolorna ska kunna organisera en undervisning som möter elevernas behov och gör det möjligt för fler elever att läsa ämnen från båda läroplanerna. Det är helt avgörande för att fler ska få rätt stöd och rätt utmaningar.

Herr talman! Om vi menar allvar med likvärdig utbildning måste också anpassad skola få de förutsättningar den behöver. Det handlar om barnens framtid, och den får inte formas av låga ambitioner.

Mot denna bakgrund ställer jag min fråga till utbildningsministern: Hur tänker regeringen ta hänsyn till FUB:s krav för att förbättra undervisningen för elever i anpassad skola och för att de ska ha en framtid även när de kommer ut från skolsystemet?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

När Riksförbundet FUB år 2023 frågade över 400 föräldrar till barn i anpassad skola var det bara drygt en femtedel som var så nöjda med skolgången att de skulle rekommendera den för andra.

Det är ett djupt oroande besked, och det är ett tydligt tecken på att något inte fungerar som det ska i den skolform där eleverna kanske har det allra största behovet av trygghet, kontinuitet och undervisningskompetens.

Herr talman! I samma rapport presenterar FUB flera konkreta förslag. De understryker särskilt behovet av att regeringen omgående utreder hur bristen på behöriga lärare i anpassad skola ska lösas. FUB beskriver detta som en av de mest avgörande åtgärderna för att elever med intellektuell funktionsnedsättning ska få en likvärdig utbildning jämfört med både grundskolan och gymnasieskolan.

Herr talman! FUB gjorde också en skolenkät år 2023 som visar att omkring 1 500 elever varje år lämnar anpassad skola. Över 30 procent riskerar att hamna i ett omfattande utanförskap, utan arbete och utan fortsatta studier. Detta är ingen liten fråga. För varje elev som lämnar systemet utan möjlighet till framtid blir både samhället och individen fattigare.

Herr talman! Samtidigt är lärarbehörigheten i anpassad skola nere på rekordlåga 15 procent. 15 procent – det kan jämföras med 73 procent i grundskolan, vilket i sig också är för lågt!

Även Skolverket slog larm år 2023. Den dåvarande generaldirektören Peter Fredriksson sa att den extremt låga andelen behöriga lärare i anpassad skola måste tas på allvar. Han påpekade att just dessa elever behöver de mest kompetenta lärarna. FUB delar den bilden och menar att regeringen måste agera omgående.

Herr talman! Den 2 juni 2023 bytte särskolan namn till anpassad grundskola och anpassad gymnasieskola. Det är i sig viktigt, men ett namnbyte räcker inte till om man inte samtidigt gör stora förändringar. Om detta skulle markera en ny riktning borde vi nu också se verkliga förändringar; vi borde se fler behöriga lärare, högre kvalitet och ett system som håller för framtiden.

Utbildningsministern hänvisar i sitt svar till att huvudmännen inte har minskat andelen behöriga lärare och att regeringen satsar 200 miljoner kronor årligen på att utbilda fler speciallärare. Det är givetvis bra att frågan uppmärksammas, men det räcker inte på långa vägar när situationen är så allvarlig som den är.

Herr talman! Vi socialdemokrater saknar en tydlig ambitionshöjning från regeringen. Hur kan man vara nöjd när endast 15 procent av lärarna i anpassad skola är behöriga? Anser inte ministern att denna extremt låga andel behöriga lärare bidrar till att fler elever slås ut och att fler vuxna med funktionsnedsättningar riskerar att hamna i ett livslångt utanförskap utan både utbildning och arbete?

(Applåder)