Mats Wiking

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Regeringen har under perioden 2023-2027 avsatt 750 miljoner till så kallade akutskolor.

Enligt regelverket för akutskolor får en rektor tillfälligt placera en elev i en akutskola om det krävs för att garantera andra elevers trygghet och studiero. Denna placering får dock inte vara längre än fyra veckor.

Skolministern säger i sitt svar på min interpellation att stödet till akutskolor är välsökt. Jag kan bara konstatera att den granskning som medierna gjort av akutskolor visar upp ett annat resultat: Av landets 290 kommuner är det 90 kommuner som tagit del av statsbidraget, men det är bara 1 av 4 kommuner som kommit igång eller sett ett behov.

Efter två års satsning kan man se att en fjärdedel av de akutskolor som har startats står tomma och inte används över huvud taget. När jag räknar på hur många kommuner som verkligen har akutskolor med elever ser jag att de är i minoritet.

Tycker skolministern verkligen fortfarande att stödet är välsökt?

Fru talman! Man ställer sig då frågan varför inte fler kommuner utnyttjar detta statsbidrag.

I kontakter med skolor om varför de inte haft elever i nystartade akutskolor svarar många kommuner att man hittat andra lösningar. Men en stor anledning till att man försökt starta akutskola var att kunna ta del av statsbidraget.

Fru talman! Hemma i Västsverige har Vänersborgs kommun sökt och fått 1,3 miljoner i statsbidrag för att starta en akutskola och lagt lika mycket själv. Totalt har kommunen alltså satsat 2,6 miljoner, vilket är mycket för en liten kommun som Vänersborg.

Trots denna satsning har endast en elev placerats i Vänersborgs akutskola, vilket ledde till att verksamheten till slut lades ned och statsbidragen återbetalades. Skolchefen i Vänersborg och kommunens skolor hittade andra lösningar, vilket visar på bristerna i att rikta ett statsbidrag mot en så smal inriktning som akutskolor.

Fru talman! Mediernas undersökning visar också att många kommuner i landet menar att akutskolor inte är en långsiktig lösning på problemen med ordningsstörande och våldsamma elever.

Det som fungerar bra i en stor kommun kanske inte fungerar bra i en liten kommun.

Många kommuner har därför svarat medier att det hade varit bättre om statsbidraget till akutskolor varit mer flexibelt, så att kommunerna själva kunnat anpassa sina insatser i stället för att vara tvingade att starta akutskolor för att kunna ta del av statsbidraget.

Både statsrådet och undertecknad vet att behoven är stora när det gäller att skapa trygghet och studiero i skolan. Varför då göra ett statsbidrag så smalt att bara några stora kommuner kan utnyttja det? Anser inte regeringen att kommunerna ska vara betrodda att själva hitta lösningar för att stärka tryggheten och studieron i skolan?

Jag vill därför fråga skolministern om hon är nöjd med den så kallade satsningen, när så få akutskolor verkligen har startat, samt vad hon tycker om den kritik som kommit om att statsbidraget till akutskolor är för snävt.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Lagstiftningen är ganska tydlig. Enligt skollagen och diskrimineringslagen är skolor skyldiga att arbeta förebyggande mot alla former av mobbning, kränkningar och diskriminering. Den lagen är inte ny, om man säger så.

I 6 kap. skollagen beskrivs att alla elever har rätt till en trygg skolmiljö, fri från kränkande behandling och mobbning. Varje skola ska årligen upprätta en plan mot kränkande behandling där skolan ska beskriva de förebyggande åtgärder som skolan ska vidta.

Skollagen är tydlig med att varje form av mobbning eller kränkande behandling är oacceptabel, herr talman, och beskriver vidare att om en skola inte följer lagen kan Skolinspektionen ingripa och utdela sanktioner.

När man läser Friendsrapporten, som beskriver att vartannat barn mobbas eller trakasseras, är det svårt att se att Sveriges skolor och kommuner följer lagstiftningen. Man kan fråga sig om Skolinspektionen verkligen utför sitt uppdrag.

Tycker statsrådet att Sveriges skolor följer skollagen när det gäller mobbning och trakasserier? Tycker statsrådet att Skolinspektionen fullföljer sitt uppdrag?

Herr talman! Jag vill lyfta frågan här i talarstolen i syfte att den inte ska glömmas bort. Sedan kan man diskutera hur resurser fördelas ut till kommunerna.

Så här uttrycker sig en elev som blivit mobbad i skolan: Jag har inte gått i en vanlig klass på två år. Jag går i en liten grupp en timme om dagen på grund av att jag inte kan vara i klassen. Jag har social fobi och ångest och är rädd för att träffa mobbarna. Jag gick i en stökig klass.

Friends undersökning visar att bland barn som är utsatta för mobbning är det dubbelt så vanligt att få underkänt betyg i något av skolans kärnämnen. Sju av tio av de barn som svarade att det inte gick så bra på proven och lektionerna har varit utsatta för kränkningar eller mobbning, vilket kan jämföras med tre av tio bland dem som inte blivit utsatta.

Robert Thornberg, forskare vid Linköpings universitet, visar i en studie att om en elev är utsatt för mobbning ökar risken för skolfrånvaro, vilket i sin tur kan leda till att man presterar sämre i skolarbetet. Studien visar också att ensamhet och frånvaro av vänner är en mycket stark riskfaktor för underkända betyg i kärnämnen. Detta bekräftar också internationell forskning som visar att vänskap, det vill säga att i alla fall ha en enda vän i skolan, stärker barns förmåga till lärande.

Det är tyvärr en mörk bild, herr talman, av de konsekvenser som blir för det enskilda barnet som är mobbat. Ensamhet, psykisk ohälsa och underkända betyg är några av konsekvenserna av att skolan och samhället, inklusive vi politiker, inte hanterar frågan tillräckligt bra i dag.

Herr talman! Samtidigt finns det forskning som visar positiva resultat och en väg framåt. Robert Thornberg pekar på vad som är framgångsrikt i arbetet mot mobbning. Han framhåller ett ledarskap där lärare kan skapa positiva, varma och stöttande relationer till eleverna samtidigt som de är tydliga vuxna som, tillsammans med eleverna, sätter gränser. Ett varmt och inkännande ledarskap fungerar skyddande mot att bli utsatt för mobbning. Motsatsen till detta är negativa relationer som präglas av maktkamp, avståndstagande, ständiga konflikter och brist på värme.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Trygghet och studiero är oerhört viktigt, men det handlar som sagt var om att ha en positiv relation mellan lärare och elever så att eleverna känner sig sedda av de vuxna i skolan.

Konsekvenserna av dålig studiero och att vi inte ser eleverna i skolan blir att elever presterar sämre i skolan och riskerar att blir involverade i mobbning, antingen som utsatt eller som den som utsätter andra.

Jag vill därför fråga statsrådet: Vad drar statsrådet för slutsatser av att forskningen visar att det finns en tydlig koppling mellan att få underkänt betyg samtidigt som man är utsatt för mobbning i skolan? Vad anser statsrådet om forskarens beskrivning av att varma och inkännande relationer mellan lärare och elever motverkar mobbning i skolan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för svaret från statsrådet. Friendsrapporten 2024, som min interpellation grundar sig i, baseras på en Novusundersökning som genomfördes under våren 2024, med över 1 100 barn i åldern 10-16 år. Rapporten visar att vartannat barn i skolan har blivit utsatt för mobbning eller kränkande behandling de senaste två månaderna. Det är hälften av alla barn som går i en klass.

Jag citerar Maja Frankel från rapporten: "Om du tänker tillbaka på din klass minns du säkert ett barn eller flera som var ensamma. Kanske blev de retade eller utsatta för mobbning. Jag tror att du minns deras namn, ser deras ansikten framför dig. Kanske var det du själv?

Idag är det inte ett eller ett par barn som är utanför. Bakom varannan skolbänk sitter ett barn som fått ta emot hårda ord, psykningar, ryktesspridning, trakasserier, rasism eller sparkar och slag. Vissa någon enstaka gång, andra återkommande dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.

Det är där vi står just nu i Sverige. Det är det meningen 'Vartannat barn har blivit utsatt för mobbning eller kränkningar.' betyder."

Herr talman! Bakom statistiken och siffror finns det levande barn som en gång längtat efter att börja skolan men som i dag har en klump i magen varje dag de ska gå till skolan. Det är barn som säger att allt är bra när de får frågan om hur det går i skolan. Det är barn som skäms över att bli utsatta och som därför inte berättar för sina föräldrar eller någon annan vuxen.

Vi vuxna skulle aldrig acceptera att det såg ut så här på en vuxens arbetsplats. Skolan är barnens arbetsplats. En stor skillnad är att barnet inte kan säga upp sig eller strunta i skolplikten. Det man kan göra är att stanna hemma från skolan. Över hälften av de barn som är mobbade stannar hemma från skolan för att de känner sig otrygga eller ensamma.

Herr talman! Samtidigt menar statsrådet i sitt svar att regeringen är på rätt väg när man gör vissa riktade satsningar på skolan. Det är inte samma signal som vi socialdemokrater får när vi har kontakt med skolor ute i landet. Där ger besparingar i kommuner i stället färre vuxna i skolan och mindre pengar till att jobba förebyggande mot mobbning och trakasserier.

Min fråga till statsrådet blir:

Vad kommer regeringen att göra, förutom att ge riktade statsbidrag, för att skapa en trygg skola så att ingen elev ska behöva stanna hemma på grund av mobbning?

Herr talman! Vi som är födda på landet och bodde långt borta fick ta oss till större städer för att kunna läsa på högskola och få en utbildning. För många av oss var det tufft att ta steget till högre studier på grund av att samhället och familjen vi kom från saknade utbildningstradition. Att behöva flytta långt från familj och vänner kan också göra att den som egentligen har anlagen hoppar av sin utbildning.

Herr talman! Samtidigt finns de som längtar efter högskolelivet - att flytta hemifrån, studera, få nya kamrater och känna friheten i att stå på egna ben.

Vi människor är olika. Vi är på olika plats i livet när det är dags för högre studier eller vidareutbildning. En student kan vara 19 år och precis ha slutat gymnasiet. En annan kan vara 44 år med en vilja att läsa vidare men ha barn på sex och elva år och ett stort föreningsengagemang på orten. Båda vill studera, men förutsättningarna är olika.

Medan 19-åringen flyttar till den stora staden med universitet väljer 44-åringen det lokala campuset för att läsa en kurs i taget. Hen är osäker på om hen klarar studierna och vill inte missa barnens uppväxt. Genom att hen bor i den lilla staden där man satsat på högre utbildning på det lokala campuset klarar hen både studierna och det sociala livet.

På många sätt kan man se att flexibilitet är ett nyckelord för hur utbildning bör kunna finnas tillgänglig hela livet. Vi socialdemokrater vill stå upp för den svenska utbildnings- och bildningstraditionen, där bildning och utbildning för den enskilda medborgaren kan ske på många olika sätt - genom till exempel en fristående kurs på en högskola, men också genom en studiecirkel i Medborgarskolan. Att inte kunna erbjuda bildning och utbildning av bredare slag gör Sverige fattigare.

När det gäller bildning har ministerns partikamrat i dagarna presenterat en utredning om folkbildning. Utredaren pekar på att bildning är viktigt, att tillgång till bildning måste finnas på olika nivåer och att intresse och glädje också måste få vara en del av utbildnings- och bildningsutbudet.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag vill ändå påtala att vad gäller trycket från lärosäten, fackföreningar och näringsliv fick jag inget svar.

Under våren anordnade undertecknad och Moderaternas talesperson för högre utbildning ett seminarium om utvecklingen av campus och decentraliserad distansutbildning. Flera högskolor och universitet har i dag väl utarbetade samarbeten med kommuner där syftet är att ge högre utbildning på hemmaplan. Flera utvärderingar visar att både lärosäten och kommuner vill utveckla samarbetet. Samarbetet innebär att utbildningar och fristående kurser kan ges på distans för att möta de lokala behoven, och det är helt avgörande för att lokala campus ska kunna bedriva högre utbildning.

De lokala campus som finns har också ett mycket bra samarbete med det lokala näringslivet och den offentliga sektorn. Man skräddarsyr utbildning utifrån de lokala arbetsmarknadsbehoven.

I rapporten Nya vägar som gjorts om utvecklingen av lokala campus framgår tydligt att det är ett framgångsrikt recept. En decentraliserad utbildning är inte bara platsförlagd på olika campus utan man ser också till att speciellt utbildad personal finns på campus för att stötta studenterna i deras utbildning, just för att utveckla och förbättra resultaten när det gäller distansutbildning. Utbildningen blir en mix av distansutbildning och platsförlagd utbildning genom att vissa moment sker på plats medan merparten är på distans. Den personal som är platsförlagd bidrar till ökad genomströmning och färre avhopp, och det är precis vad ministern efterfrågar.

Man kan se på utvärderingar att berörda kommuner lyckats pressa ner arbetslösheten och att fler genom kompetenshöjningen har kunnat ta de jobb som varit lediga.

Herr talman! I interpellationen redovisas tre exempel på städer där man genom distansutbildning höjt och fortsätter att höja kompetensen som gör att man kan stanna kvar på orten under utbildningen tack vare utvecklingen av samarbetet mellan lärosäten och lokala campus.

Herr talman! Vi socialdemokrater är oroliga för att om utbildningsministern genomför det han säger sig vilja göra riskeras lokala campus grundidé att erbjuda kvalitativa distansutbildningar, eftersom ministern vill sänka ersättningen till lärosäten som enligt ministern bedriver fel sorts distansutbildningar.

Jag vill fråga vad utbildningsministern anser om de lokala campus som växer fram i landet, som är och har varit ett bra alternativ för att bedriva distansutbildning och fristående kurser. Hur ska lokala campus överleva om bidragen sänks för distansutbildning och fristående kurser?

Herr talman! Efter en intervju i Dagens Eko har det uppstått skarp kritik mot utbildningsminister Mats Persson. Ministern menade där att det bedrivs för mycket distansutbildning och fristående kurser och att det i stället ska ske en satsning på tekniska utbildningar.

Herr talman! Vi socialdemokrater är inte emot en satsning på tekniska utbildningar utan ser positivt på att regeringen vill öka stödet till STEM-utbildningar. Men när ministern i samma intervju menar att det ska ske på bekostnad av distansutbildning och fristående kurser är vi inte med i ministerns tankebanor.

Vi socialdemokrater anser att högre utbildning måste vara tillgänglig i hela landet. Då är behoven av fristående kurser och distansutbildning stort, bland annat för att klara kompetensbehovet i hela landet men också för att högre utbildning inte bara ska vara tillgänglig i städer där högskolor och universitet finns.

Vi är inte ensamma om kritiken. På många lärosäten bubblar ilskan över att ministern ifrågasätter lärosätenas kännedom om vilka behov som finns bland Sveriges studenter och företagens kompetensbehov. Protesterna kommer från en stor och heterogen skara, från lärosäten, enskilda forskare, fria skribenter, Timbroföreträdare, Sveriges förenade studentkårer, SFS, och ett antal fackförbund.

Ordföranden för Sveriges universitetslärare och forskare, SULF, skriver att hon förfäras över att ha läst förslaget om hårdare styrning av högskolans utbildningsutbud. Hon skriver bland annat: "Att kortsiktigt styra mot 'nyttiga' ämnen som endast rör den befintliga arbetsmarknaden är även ett allvarligt hinder för att främja näringslivet, säkerställa kompetensförsörjningen och stärka Sveriges konkurrenskraft på den globala scenen".

Herr talman! Även rektorerna för de två största universiteten, Lund och Uppsala, har gått samman i ett gemensamt svaromål. De skriver att de måste utgå från att Mats Persson menar väl men att han missuppfattat vad en fristående kurs är. De tycker att utbildningsministern raljerar och ägnar sig åt grova förenklingar och att problemet inte är de fria kurserna utan att högre utbildning är underfinansierad.

Vidare kan man läsa att Lena Mäler vid naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet skriver att den största delen av de fristående kurser som universiteten ger ingår i olika utbildningsprogram.

När det gäller att antalet fristående kurser skulle ha ökat kan SFS påvisa att själva utgångspunkten för Perssons resonemang är felaktig, då andelen studenter vid fristående kurser har minskat i absoluta tal och som andel av högre utbildning från 28 procent till 23 procent.

Ute i landet finns exempel från Mittuniversitetet, som menar att förslaget skulle få allvarliga konsekvenser med påföljd att det blir färre studenter i Jämtland, Härjedalen och Västmanland. De skulle få svårt att studera på distans på grund av att just distansutbildningarna minskar. Det är stora avstånd i norra Sverige, och distansutbildning med fristående kurser är ett sätt att klara högre studier där.

Listan kan göras lång över dem som kritiserar förslagen från ministern. Inte någonstans får ministern stöd för förslagen. Vad säger ministern om kritiken från lärosäten, enskilda forskare, fria skribenter och så vidare? Anser ministern inte att man bör lyssna på kritiken? Är ministern beredd att göra det och ändra sin ståndpunkt?

Fru talman! Varje vecka när jag öppnar lokaltidningen för Trollhättan, Vänersborg, Mellerud och Lilla Edet, Ttela, har det skett någon olycka eller påkörning, ibland av allvarlig art, på vägen mellan Mellerud och Vänersborg, och de har som sagt ökat de senaste åren, vilket inte är konstigt med tanke på det antal fordon som färdas där.

Trafikverket, den ansvarige ministern och lokalpolitikerna är väldigt överens om att detta är en åtgärd som borde vidtas. Men ministern är tydlig med att det finns en prioriteringsordning och att det nu sker en process inför infrastrukturplanen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer dock inte ifrån att olyckorna har ökat år från år och att det har skett fyra olyckor med dödlig utgång. Alla 14 kommuner är som sagt eniga om att bygga ut E45:an, också för att uppfylla den nollvision som Sveriges riksdag klubbade 1997 om att ingen människa ska skadas allvarligt eller dödas i trafiken.

Finns det något mer kommunerna och regionen kan göra, infrastrukturministern, för att lägga fram mer fakta och underlag i framtagandet av projekt i infrastrukturplanen?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på frågan. Det känns som att statsrådet har läst på ordentligt och följt historien om denna vägstump på fyra mil.

Trafikverket har uppmärksammat detta länge, och det har varit mycket diskussioner. Men projektet har fallit ur ramarna ett antal gånger. Det är dock tydligt att olyckorna har ökat väldigt kraftigt. Under 20 år har trafiken på denna väg ökat med 80 procent på denna väg, och på en kort väg på landet innebär det en stor ökning. Det talas om 8 000 fordon eller något sådant. Eftersom det är en av de vägar som går norrut från Göteborg och Malmö kommer trafiken troligen att fortsätta öka.

Precis som statsrådet är inne på har Sveriges såväl S-styrda som borgerliga regeringar ett gemensamt ansvar för många års bristande vägunderhåll. Jag ger statsrådet rätt i att inte heller vi socialdemokrater fick in det i planen. Men nu är det dags att lägga prestigen åt sidan och se till att väg 45 mellan Vänersborg och Mellerud får den upprustning som behövs för att skapa säkerhet och trygghet för alla som behöver tillgång till vägen.

Jag uppvaktas flera gånger i månaden av boende i området, och en infrastrukturgrupp har bildats. Köpmän på mindre orter i Dalsland och runt Vänersborg kämpar hårt för att få handeln att fungera, och då måste det finnas en fungerande infrastruktur och ett fungerande vägnät.

Detta är oerhört viktigt, även om det kanske kan kännas som en liten fråga i Sveriges riksdag. Men för dem som bor i området och färdas på vägen varje dag är det en stor fråga. Som statsrådet var inne på ligger det i Trafikverkets plan en så kallad två-plus-ett-väg på sträckan och separerade vägsträckor, och dessa åtgärder skulle göra att man snabbt fick ned antalet olyckor.

Jag ställer frågan igen: Förutom planen, finns det något sätt ministern kan visa god vilja så att vänersborgarna och Mellerudsborna känner att processen går framåt?

Fru talman! I Fyrbodals kommunalförbund har alla 14 kommuner enats om att sträckan Vänersborg-Mellerud måste prioriteras så att en utbyggnad till mötesfri väg kan ske snarast möjligt. De senaste två åren har fyra personer omkommit och fyra personer skadats allvarligt. Totalt har det varit 32 olyckor under 2022 och 2023, och då är sträckan mellan Vänersborg och Mellerud endast fyra mil.

Fru talman! Bara den senaste vintern har ett stort antal olyckor inträffat, framför allt med tunga fordon inblandade, med personskador och långa trafikstopp som följd. Detta har haft stor påverkan på all trafik, inte minst räddningstjänsten. Vid ett tillfälle var E45:an avstängd i 24 timmar.

Jag vill här ge en bild av varför just den här sträckan är så olycksdrabbad. Sträckan saknar parallellvägar för separering av långsam och snabb trafik och har 200 utfarter från fastigheter och lokalvägar, vilket givetvis skapar stora olycksrisker. Delen har också tre plankorsningar mellan väg och järnväg, något som man slutade bygga redan 1920.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sträckan är en gammal dragning från 1840 med två fält utan separering. Vägen går också genom flera tätorter med hastighetsbegränsning på 50 kilometer, där trafiken blandas med gång, cykel- och mopedtrafik.

E45 är den klart mest trafikintensiva vägen genom Dalsland. Den är också genomfart för all trafik från Värmland, främst från Karlstad för dem som ska söderut till Göteborg och Malmö. Under höst- och sportloven ökar trafiken markant på grund av fjällturismen. Sträckan är vidare en viktig transportled för ambulanser från Åmål, Bengtsfors och Dals-Ed till NÄL-sjukhuset i Trollhättan.

Fru talman! Min uppföljande fråga till ministern blir vilka åtgärder han avser att vidta för att minska antalet olyckor på väg E45 mellan Vänersborg och Mellerud.

Herr talman! Utbildningsminister Mats Persson har den senaste veckan vid ett flertal tillfällen uttryckt en stark kritik mot lärosätenas fristående kurser och karakteriserat dem som hobbybetonade. Vi socialdemokrater tolkar detta som en indikation på bristande tillit till lärosätenas förmåga att erbjuda relevanta kurser utifrån studenternas behov och arbetsmarknadens krav.

Frågan som väcks är huruvida regeringen har tillräckligt underlag för att stödja sina påståenden och hur detta kommer att påverka studenternas möjligheter att skräddarsy sin utbildning efter sina individuella mål och behov.

Mina frågor till utbildningsministern blir: Vad menar utbildningsministern egentligen när han säger att fristående kurser är hobbybetonade? Vilka hobbybetonade kurser borde enligt utbildningsministern tas bort?

Fru talman! Tack för svaret, Lili André från Kristdemokraterna!

Jag tyckte att jag hörde tydligt i anförandet att ledamoten pratade om prioriteringar och excellens. Man har fått göra olika val, precis som ledamoten beskriver. Det låter som att man är beredd att välja bort biståndsforskningen och utvecklingsforskningen, som kan hjälpa människor ur fattigdom och stoppa klimathot. Vi vet ju att klimathot inte bara är nationella utan internationella, och fattigdom tenderar också att ge länder större klimatproblem som gör att människor behöver fly från sina länder.

Vi socialdemokrater anser att biståndsforskningen är viktig för att Sverige ska kunna ha en god ekonomi och att samhällen runt om i världen ska kunna utvecklas och ha ett välstånd. Man blir lite fundersam. Är regeringen och Kristdemokraterna beredda att välja områden som är excellenta och viktiga för Sverige före biståndsforskningen?

Fru talman! Tack för anförandet, Lili André från Kristdemokraterna!

Det finns en tradition inom Kristdemokraterna att se biståndspolitiken som väldigt viktig. Utifrån mitt anförande och den diskussion jag hade tidigare med Robert Stenkvist skulle jag vilja fråga Lili André om neddragningen på utvecklingsforskningen. Det har man inte kunnat missa. Det handlar om en nedskärning på ungefär 40 procent.

Har regeringen gjort någon analys innan man drog ned på biståndsforskningen? När jag själv har kontakt med olika forskare som beskriver nedskärningarna inom utvecklingsforskningen menar de att det har blivit stora konsekvenser för de minst bemedlade i många av världens mest utsatta områden. Det är människor som redan är hårt drabbade av covid-19-pandemin, Rysslands invasion av Ukraina samt kriget mellan Israel och Hamas. I förlängningen drabbar det inte bara människor utan också viktiga samarbeten i svensk hälso- och sjukvård.

Ledamoten pratar om ledande nationer inom forskning, och Sverige har varit en ledande nation just när det gäller biståndsforskning. Hur tänker ledamoten Lili André? Har Kristdemokraterna ändrat uppfattning när det gäller stödet till biståndsforskningen?

Fru talman! Tack, Marie-Louise Hänel Sandström, för svaren! Det är fint att det låter som att man vill göra en rejäl satsning i forskningspropositionen. Det ska bli väldigt intressant att se den. I de budgetar som lades fram 2023 och 2024 såg vi att det inte var så jättemycket mer medel till universitet och högskolor, utan vi pratar väl till och med om en liten besparing sett till hur pengarna fördelades.

Vi ser också inom högskole- och universitetsvärlden diskussioner om att det pågår en del nedskärningar inom vissa områden. Detta kan ha många olika orsaker. Man menar dock att det har att göra med de medel som är tilldelade.

När det gäller forskning ser vi också att det är svårt att få heltidsanställning; de flesta forskare har visstidsanställningar. Vi behöver trygga anställningsvillkor för att vi ska få bra forskare att stanna inom universitets- och högskolevärlden. Hur ser Marie-Louise Hänel Sandström på det resonemanget?

Fru talman! Tack, Marie-Louise Hänel Sandström, för ditt anförande! Det är ganska tydligt att vi alla tar upp finansieringen. Forskningspropositionen är ju inte framlagd än; det ska bli intressant att se den när den kommer.

Som jag sa i mitt anförande och många också har varit inne på krävs det mer medel för att höja forskningen, speciellt grundforskningen, som vi pratar väldigt mycket om. Det står även i många av de remissvar som regeringen har fått, som vi har fått möjlighet att läsa. Man tar genomgående upp det som en sak som krävs för att vi ska behålla vår ledande position. Vi har tappat rätt mycket i rankningen när det gäller pengar.

Från Socialdemokraternas sida gjorde vi i forskningspropositionen en satsning på 3,75 miljarder, vilket ändå var ett steg åt rätt håll. Hur tänker ledamoten och regeringen utifrån den diskussion som finns om att det saknas rätt mycket medel för att vi ska vara en framgångsrik forskningsnation framöver?

Fru talman! Det är absolut ingen skillnad på förutsättningarna rent intellektuellt, utan det handlar om förutsättningar som vi utifrån arv och miljö har gett kvinnor i samhället. Det ser vi fortfarande spår av i dag. Även om Sverige är ett rätt jämställt land jämfört med många andra länder tycker jag och vi socialdemokrater att det fortfarande finns mer att göra när det gäller det arbetet.

Inom utvecklingsforskningen är det ofta så att Sverige är inblandat i den forskning som sker i de olika länderna utifrån att man ska ta fram bättre förutsättningar för ett land att växa ekonomiskt och utifrån hälsa. Sverige är oftast inblandat, så man lämnar inte ett bidrag utan att ha bra kontroll över det när det gäller utvecklingsforskning. Den uppfattningen har i alla fall jag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Robert Stenkvist, för frågorna!

När det gäller kvinnor och män i högskolevärlden, i företagsvärlden och i hela samhället ser man rätt tydligt på genusforskningen att kvinnor inte jämställs med män när det gäller meriter. Det kan man se i många forskningsrapporter som kommit i genusfrågan. Särskilt inom forskningsvärlden har kvinnor inte samma förutsättningar, enligt dessa rapporter.

Självklart ska man få olika tjänster på de meriter man har, oavsett om man är man eller kvinna. På det viset ska det inte vara en prioritering till kvinnornas fördel. Men vi har ju slagits ganska länge för att få ett jämställt samhälle, till exempel genom att kvinnor ska komma ut i arbetslivet, och vi har en del kvar på vissa områden.

Universitetsvärlden kanske är kvar som ett område där man behöver göra ett jobb. Jag hänvisar inte bara till min egen hjärna där, utan jag hänvisar till forskningen och de rapporter som kommit. Sedan kanske vi har läst lite olika rapporter. Men det ska absolut vara på de meriter man har, oavsett om man är kvinna eller man.

Inom utvecklingsforskningen har jag en bild av att Sverige varit ganska stort i världen, hjälpt till väldigt mycket med fattigdomsforskning och bidragit ganska kraftigt till att olika utvecklingsländer kunnat utvecklas. Även på miljö- och klimatområdet bidrar vi med forskningsresurser på ett bra sätt.

Det som var lite olyckligt, förutom att man drog ned resurserna ganska kraftigt, var att en del projekt var igång och fick avbrytas.

Som ledamoten Stenkvist säger är det klart att varje regering gör sitt val. Svenska folket får bedöma om man gör rätt val, oavsett vilken regering som sitter.

Jag tror att jag har svarat på frågorna.

(Applåder)

Fru talman! Jag har inte gått på Chalmers, utan jag har gått på Högskolan Väst och på Göteborgs universitet. Jag hoppas att det går bra ändå!

Fru talman! Vi debatterar i dag utbildningsutskottets betänkande UbU15 om forskning. Jag står bakom alla våra reservationer men jag vill yrka bifall till reservation 1.

För oss socialdemokrater är forskning inte bara en investering i framtiden utan en grundläggande del av vårt samhälle och vår vision för ett rättvist och hållbart samhälle för alla.

Forskningens frihet är en grundläggande princip som vi som samhälle måste värna om med största omsorg. Att forskare fritt kan välja sina ämnen och metoder samt fritt publicera sina resultat är inte bara avgörande för forskningens kvalitet utan också för själva kärnan i vår demokrati.

Vår forskningspolitik har en dubbel uppgift. Vi behöver rikta resurser till att lösa samhällsproblem och stödja näringslivet. Vi behöver också skapa gynnsamma förutsättningar för fritt kunskapssökande. Vi socialdemokrater är därför tydliga med att politiker aldrig ska få styra forskningens resultat eller metodval samt att inga påtryckningar ska få utövas på enskilda forskare.

Fru talman! Sverige som land måste stå upp för forskningens frihet både nationellt och internationellt, särskilt i en tid av ökad faktaresistens och hot mot forskare. Vi ser tyvärr en oroande trend med auktoritära regimer som begränsar forskningens oberoende och till och med stänger universitet eller tvingar dem att flytta sin verksamhet. Den svenska regeringen bör tydligt markera mot sådana tendenser.

Fru talman! Hoten mot Sverige har också ökat, enligt den svenska säkerhetspolisen. Främmande makter investerar omfattande resurser för att få tillgång till avancerad teknologi från Sverige. Dessa hot drabbar inte bara samhället i stort utan även våra universitet och högskolor. Det är därför nödvändigt att lärosätena aktivt hanterar säkerhetspolitiska frågor, inklusive att stärka skyddet av information och verksamheten.

Hoten mot den akademiska friheten är verkliga och allvarliga. Vi måste därför agera resolut för att värna om forskningens frihet och säkerställa att våra forskare kan bedriva en verksamhet utan rädsla eller begränsningar.

Fru talman! Forskare behöver också en tryggare arbetsmiljö. Det är viktigt att antalet visstidsanställningar bland unga forskare begränsas. Denna åtgärd är inte bara avgörande för forskningens kvalitet utan är också en fråga om jämställdhet och en sund arbetsmiljö.

Redan i högskolelagen, som trädde i kraft 1992, underströks vikten av jämställdhet mellan kvinnor och män. Forskningspropositionen 2020, som S-regeringen tog fram, betonade också vikten av att främja en jämställd högskola med goda arbetsvillkor.

Trots att vi ser vissa framsteg inom jämställdheten visar fortfarande undersökningar att det finns betydande könsskillnader kvar. Exempelvis visar studier att kvinnor systematiskt tillskrivs mindre erkännande än män inom vetenskapen och att män betydligt oftare än kvinnor hamnar i beslutsfattande positioner. Detta är ett tydligt tecken på att arbetet med att öka jämställdheten måste fortsätta med förnyad kraft.

Fru talman! I dag står vi inför en tid där öppen vetenskap inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet. Öppen vetenskap erbjuder inte bara en unik chans att öka tillgängligheten till forskningsresultat utan också en möjlighet att förbättra transparensen i forskningsprocessen.

För att detta ska bli verklighet krävs dock betydande förändringar i både publiceringsprocessen och de akademiska meriteringssystemen. Forskare själva vill ha en process som bättre återspeglar den faktiska kvaliteten och inverkan av vetenskaplig forskning samtidigt som man stöder principerna om öppenhet, rättvisa och mångfald inom forskningssamhället.

Fru talman! Sverige har länge varit framstående inom utvecklingsforskningen. Vi har haft en lång tradition av att bidra med generöst ekonomiskt stöd till forskning som syftar till att exempelvis bekämpa fattigdom, främja hållbar utveckling och möta globala utmaningar som klimatförändringar och ojämlikhet.

Den plötsliga minskningen av utvecklingsforskningens budget häromåret och tillbakadragandet av redan utlysta forskningsmedel, utan hänsyn till den tid och de resurser som forskare har investerat, skadar förtroendet för staten som en pålitlig forskningsfinansiär. Denna handling har inte bara direkta konsekvenser för svenska forskare utan skadar också vårt lands rykte internationellt. Hur ser regeringsföreträdarna på detta?

Fru talman! När det gäller finansieringen av forskning lyfter samtliga lärosäten fram att forskningen och utbildningen är underfinansierade, och det krävs betydande tillskott för att svensk forskning ska vara en av de ledande forskningsnationerna i världen. Därför är jag stolt över att Socialdemokraterna i den förra forskningspropositionen stärkte finansieringen i Sverige.

Under den senaste mandatperioden har vi investerat långsiktigt i forskningen och höjt de statliga forskningsanslagen med imponerande 3,75 miljarder kronor under perioden 2021-2024. Denna betydande satsning är en del av vår vision för att främja innovation, öka vår konkurrenskraft och möta de utmaningar som vår tid står inför.

Fru talman! Genom att prioritera forskning inom områden som klimat och miljö, hälsa och välfärd, digitalisering samt kompetensförsörjning och arbetsliv stärker vi Sverige i den internationella konkurrensen och säkerställer vår plats som en ledande aktör inom vetenskap och teknik.

Vi socialdemokrater vill dock inte stanna där. Vi inser att om Sverige ska bli framgångsrikt krävs det en särskild satsning på infrastrukturen inom forskning, som ska kunna användas av både forskare och industrin. Det är något som vi tror kommer att främja samarbete och innovation över sektorsgränserna.

Fru talman! För att utvärdera och anpassa vår forskningsfinansiering så att den blir så effektiv som möjligt tillsatte S-regeringen en statlig utredning i juni 2022. Utredningsrapporten är presenterad och har titeln Forskning för framtiden. Vår strävan med denna översyn var att främja nationella och globala samarbeten samt att säkerställa tillgång till forskningsinfrastruktur på ett sätt som är anpassat till dagens samhällsutveckling.

Utredningen är presenterad, och vi Socialdemokrater väntar på att regeringen ska agera. Här frågar vi oss var regeringen står i frågan.

Slutligen, fru talman: Vi socialdemokrater är fast övertygade om att en stark och framåtblickande forskningspolitik är grunden för att lösa morgondagens utmaningar, skapa jobb, främja hållbar utveckling och stärka vår konkurrenskraft på den globala arenan.

Vi behöver därför fortsätta investera i forskning och utveckling, säkerställa tillgången till modern forskningsinfrastruktur och främja nationella och globala samarbeten. Endast så kan vi vara en framstående forskningsnation.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar skolministern för svaren. Vi har haft en diskussion om kvalitet, och vi kan konstatera att utbildad personal betyder väldigt mycket för kvaliteten men att det också är ett bristfälligt antal personer som söker sig till barnskötarutbildning och förskollärarutbildning.

En av frågorna är hur vi får en jämlik förskola av hög kvalitet. Jag kan konstatera att våra kommuner har olika förutsättningar beroende på storlek och geografiskt läge. En del kommuner kan satsa på förskolan tack vare sin ekonomi, medan andra tyvärr måste dra ned. Under 2023 och 2024 har våra kommuner fått ännu sämre möjligheter att upprätthålla kvaliteten i förskolan. Kommuner får som sagt säga upp utbildade förskollärare och barnskötare. Risken finns då, även om man ger ett statsbidrag, att barngrupperna ökar i storlek i stället för att minska.

Herr talman! Regeringen hävdar att varje kommun själv ska ansvara för att tillräckliga resurser avsätts till vård, skola och omsorg. Det är rimligt att kommunerna tar sitt ansvar. Men i tider när kommunernas ekonomi inte går ihop, som mina kollegor varit inne på, behöver staten ta ett mycket större ansvar för att vård, skola och omsorg ska ha jämlika förutsättningar i hela landet.

Små riktade statsbidrag till förskolan, vilket det är fråga om, löser inte problemen med att det är många barn per personal i förskolan. Det är endast tillräckliga generella statliga satsningar till kommuner och regioner som ger förskolan större möjligheter att bli jämlikare. Det här är en diskussion som vi har haft genom åren. Vi kan konstatera att barngrupperna inte har minskat sedan 2005, som vi redovisade för en stund sedan.

Vi politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet borde lyssna mer på personalen och forskningen, som är tydliga med att fler barn i förskolan inte bidrar till att lösa problemen med arbetsmiljön för vare sig barnen eller personalen om inte möjlighet ges att anställa fler pedagoger.

Mina sista frågor blir: Vad är planen för att göra förskolan anpassad till alla barns behov? Vad är planen för att kommunerna inte ska behöva säga upp förskollärare och barnskötare?

Herr talman! Man brukar ju få det man betalar för. Det kan man säga apropå ekonomin och satsningar på förskollärare och barnskötare.

Jag vill gå in på kvalitetsaspekten och vad forskningen säger. Forskningen visar på att barn i sin utveckling behöver trygghet, stabilitet och några få vuxna att knyta an till. Utvecklingspsykologin talar väldigt tydligt om det. Förutom föräldrarna blir därför personalen på förskolorna oerhört viktiga. Utbildad, kunnig personal blir en stor del av barns tidiga utveckling. För optimal trygg omsorg och pedagogisk utmaning behöver barn små sammanhang med stor trygghet och stabilitet, där det är få vuxna som dagligen möter barnen i förskolan.

Herr talman! Det finns samtidigt stora möjligheter att öppna upp förskolan och ge alla barn tillgänglighet till dess pedagogik. Många kommuner har också valt att ge barn till föräldralediga och arbetslösa mer tid på förskolan än de lagstadgade 15 timmarna i veckan. Många förskolor gör ett fantastiskt jobb med till exempel språkinlärning.

Vi politiker har stor tilltro till förskolans kompensatoriska uppdrag. De gör ett fantastiskt jobb, det ska påpekas. Trots en arbetsmiljö med buller och hög ljudnivå har förskollärare och barnskötare varit av segt virke, stannat kvar och utvecklat förskolan genom åren. Men kommande generationer, herr talman, som ska utbilda sig och jobba med förskolan, ser inte lika positivt på att jobba i just förskolan. De vill inte utsätta sig för den tuffa arbetsmiljön med många barn och låga löner. Ska förskolan ha den viktiga funktion som samhället vill att den ska ha behövs färre barn per pedagog. Personalen ska ha möjlighet att ge den omsorg och trygghet i utbildningen som barnen i svensk förskola förtjänar.

Detta med utbildad personal har vi pratat rätt mycket om, så jag ska inte gå in mer på det nu. Det är ganska självklart.

Att möta barnen med outbildade pedagoger och stora barngrupper är något som sätter spår i barnen resten av livet. När vi nu pratar om att ge barnen mer tid i förskolan måste vi se till att staten går in och tar sitt ansvar och ser till att förskolan blir mer likvärdig i hela landet, så att det inte bara är hög kvalitet i vissa kommuner. Vi behöver en förskola med tillräckligt mycket utbildad behörig personal och en verksamhet som genomsyras av pedagogik och omsorg. Vi behöver en vision och ett kunskapslyft för förskolan där vi ser till att kompetens och resurser följer med när regeringar beslutar om nya reformer inom förskolan.

Är skolministern beredd till ett kunskapslyft även i förskolan, precis som vi hade inom vuxenutbildningen? Vad är skolministerns vision för en framtida förskola?