Linus Sköld

Fru talman! Den svenska ekonomin uppvisar starka tecken på att det finns behov av åtgärder, något som regeringen avstår från. Det är rekord i konkurser. Det är rekord i skuldsättning hos Kronofogden. Vi har färre utbildningsplatser, och färre deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Samtidigt ser vi den högsta arbetslösheten på åtminstone ett decennium. Hittills i år har lika många varslats som under hela förra året. Det verkar inte gå bättre.

I min interpellation ställde jag en fråga som fortfarande inte fått något svar. Den handlade om omflyttning av arbetskraften. Det finns regioner i landet som brottas med en väldigt låg arbetslöshet. Den motsvarar inte ens omställningsarbetslöshet utan ligger på endast ett par procent. Det vore därför möjligt för regeringen att överväga åtgärder för att i ett slag minska arbetslösheten och tillgodose behovet av kompetens i de regioner det rör sig om. Jag ställde frågor till ministern om detta, men han har ännu inte gett något svar.

I förra veckan hörde jag en företrädare för ett av regeringspartierna i positiva ordalag prata om ett flyttbidrag. Har regeringen en plan för att införa något liknande, det vill säga ekonomiska incitament för att flytta dit där jobben finns? Det vore intressant att få veta det. Kanske kan ministern antingen bekräfta eller dementera den utsagan här?

Fru talman! Jag tycker att den nöjdhet som arbetsmarknadsministern visar i talarstolen är häpnadsväckande. Han säger att människor har känt av inflationen. Ja, priserna har ju inte blivit lägre, och i synnerhet inflationen ökar igen. Och nu vänder ännu en gång räntorna uppåt efter en kort paus.

Vad gäller tillståndet i den svenska ekonomin finns det några tecken i tiden. Det slogs rekord i antal konkurser förra året. Det slogs rekord i mängden skulder hos Kronofogden, och det talar om för oss vilka hushåll som far mest illa i den här situationen. Det är de som hade de minsta marginalerna innan kaffet började kosta 75 spänn. Det är de som nu får skulder hos Kronofogden. Vi har den högsta arbetslöshet vi har haft på något decennium.

Arbetsmarknadsministern är ganska nöjd. Han vill zooma ut och jämföra arbetskraftsdeltagandet med resten av Europa. Jag tycker att det är skamligt att påstå att det görs satsningar på yrkesutbildningar när det nominellt sett är så att de kommer att bli färre i år än vad de var i fjol.

Om mitt resultat som arbetsmarknadsminister var att arbetslösheten ökade med mer än en halv procent från februari i fjol till februari i år samtidigt som deltagandet i arbetsmarknadspolitiska insatser och program minskade skulle jag vara mycket missnöjd. Jag skulle vara allvarligt oroad över det om det var jag som ansvarade för den utvecklingen. Men Mats Persson står här i talarstolen och är nöjd. Han tycker att det går ganska bra och zoomar ut och kollar vem som har högst sysselsättning.

Inflationsbekämpning genom att sänka skatten för de välbärgade funkar inte. De människor som har de allra högsta inkomsterna får de allra största skattesänkningarna. Det handlar om en riktad skattesänkning på 6 miljarder till dem som tjänar 65 000 eller mer i månaden. De pengarna kommer att hamna på skattebefriade ISK:n i det här landet. Skulderna hos Kronofogden ökade med 52 miljoner om dagen förra året. De som tjänar 65 000 i månaden är inte överrepresenterade i den gruppen. Det var inte de som behövde förstärkning av hushållens köpkraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mats Persson företräder en regering som vill fixa detta genom att sänka skatten för de rika. Rotavdraget är bara ännu ett exempel. Det förutsätter att man har råd att äga sitt hus och att man har råd att renovera. Det är bara ännu ett exempel på hur han vill sänka skatten för de rika och göra livet jobbigare för de fattiga.

Mats Persson tänker att inflationen kommer att gå över och att arbetslösheten kommer att försvinna då. Men allting tyder på att det inte är så det funkar. Om det var så det funkade hade ju regeringens politik fungerat. Nu ökar arbetslösheten fortfarande. Hur kan det komma sig?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag tänkte att svaret förtjänar att förenklas något. Det Mats Persson svarar är alltså att regeringen ska sänka skatten mest för dem som tjänar mest och göra fattiga fattigare. Därefter ska regeringen sitta på händerna och hoppas på det bästa. Det är i varje fall så det ser ut när man tittar på vilken politik som i realiteten förs.

Mats Persson säger i sitt svar att den enskilt viktigaste insatsen för att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden är utbildning. I den grundtesen är vi faktiskt överens.

Det är fascinerande att Mats Persson företräder en regering som ser till att den enskilt viktigaste insatsen blir tillgänglig för allt färre i tider då allt fler behöver den.

Låt mig förklara. Arbetslösheten är den högsta på decennier. Samtidigt skär regeringen ned på antalet platser i utbildningsformerna kommunal vuxenutbildning, folkhögskola, yrkeshögskola, akademi och arbetsmarknadsutbildningar. I snart sagt alla offentligt finansierade utbildningsformer för vuxna blir alltså platserna färre till antalet det här året jämfört med förra året med regeringens ekonomiska politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det tycker jag är ett dåligt sätt att visa att utbildning är den enskilt viktigaste insatsen.

Det här följer dessutom ett mönster. Mönstret är som följer:

Regeringen budgeterar med stora kommande minskningar av utbildningsplatser år två och tre i sina höstbudgetar.

Steg två är att regeringen kommunicerar om nominella minskningar som stora satsningar eftersom man inte skär ned riktigt lika mycket som man planerade att göra året före.

Steg tre är det vi såg i förra veckan i ett utspel från regeringen. Då lägger man till ytterligare lite, men inte nog mycket för att komma upp i en nominell ökning jämfört med förra året. I vårändringsbudgeten lägger man till lite grann. Då kommunicerar man det som en satsning igen, fast det egentligen är en nominell minskning jämfört med föregående år.

Detta är inte ett sätt att visa att utbildning är den enskilt viktigaste insatsen för att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag ställde en fråga i min interpellation som jag inte fick en tillstymmelse till svar på av Mats Persson. Jag tänker därför att jag ska upprepa just den.

Arbetslösheten är, som jag sa, bland de högsta på decennier. Men vi har regionala förhållanden som gör att det finns regioner där kompetensbrist är ett större problem än arbetslöshet. I mitt hemlän Norrbotten är arbetslösheten nära nog hälften av riksgenomsnittet. Och i vissa enskilda kommuner är den så låg som 2 procent. Det öppnar för att arbetsmarknadsministern skulle kunna ha någon åtgärd för att, så att säga, lösa kompetensbrist och arbetslöshet i ett slag. Detta gav faktiskt arbetsmarknadsministern inget svar på här.

Hur avser han att agera för att lösa problemet med kompetensbrist i de regioner som fortfarande har större problem med kompetensbrist än med arbetslöshet?

Fru talman! Att läsa Johan Pehrsons och Liberalernas partiprogram kan rekommenderas för väljare. Då ser man vad Liberalerna sa före valet och vad de sedan gjorde efter valet. Johan Pehrson har fällt de bevingade orden: Man säger en sak före valet och en annan sak efter valet. Det är precis den slutsats man kommer fram till om man tittar på vad Liberalerna sa om folkbildning före valet och vad Liberalerna nu gör med folkbildningen.

Johan Pehrson är den som umgås slarvigt med ordet satsa. Om en neddragning med en tredjedel på hela verksamheten innebär en satsning är det ett konstigt nyspråk, åtminstone för mig. Det är inte vad ordet ”satsning” betyder, Johan Pehrson. Det kan hända att det finns en utgiftspost på 1,6 miljarder, men låt oss vara ärliga med att anslaget när ministern är färdig med det är en tredjedel mindre än det var när Liberalerna började.

Summerat får man säga att Liberalerna gick till val på att stärka folkbildningen, men sedan bildade de regering med Sverigedemokraterna. Och nu har Sverigedemokraterna bestämt att den liberala ministern ska göra stora nedskärningar som gör att människor som bor i små kommuner i landets glesbygder inte kommer att ha tillgång till kulturupplevelser i tillnärmelsevis lika stor omfattning som de hade innan Johan Pehrson bestämde sig för att ta det här ansvaret och gå i Sverigedemokraternas koppel.

Fru talman! När det gäller folkbildningsverksamhet gör regeringen inga prioriteringar alls. Den satsning på 100 miljoner kronor till folkhögskolor som gjordes för cirka ett år sedan och som ministern brukar vilja återkomma till har faktiskt inte räckt någonstans.

I Folkbildningsrådets rapport analyseras konsekvenserna för folkhögskolorna. I genomsnitt minskade antalet lärartjänster på folkhögskolorna med 8 procent mellan 2022 och 2023 och med 14 procent mellan 2022 och 2024. Neddragningarna har alltså även drabbat folkhögskolorna. Folkbildningen prioriteras inte alls av regeringen. Den punkten ska vara tydlig.

När det gäller de främsta konsekvenserna av besparingarna säger tre av fyra svarande studieförbund att den främsta besparingsåtgärden framöver kommer att vara att varsla personal. Lika många planerar att minska antalet lokaler om resurserna inte räcker till. Detta sker efter de redan stora personalminskningarna och den replokalsdöd som har spridit sig som en pest över landet.

Regeringens politik på detta område får dramatiska konsekvenser, och människors tillgång till bildning och kulturupplevelser i hela landet minskar drastiskt. Då blir det extra ironiskt när utbildningsministern, som ansvarar för frågorna, tillhör ett parti som tycker att folkbildningen bidrar till höjd kunskapsnivå i samhället och att folkbildningen ska stärkas och stödjas. Om detta är ministerns sätt att stärka och stödja en verksamhet skulle jag inte vilja vara stärkt och stödd av ministern, tvärtom.

Det här leder till nedläggning och död för i synnerhet studieförbunden. Två studieförbund har redan tackat för sig helt och hållet, och hemma i Älvsbyn var det bara några veckor eller någon månad sedan all personal på kontoret varslades.

Jag tycker att Johan Pehrson behöver svara på frågan om hur han ska stärka folkbildningens ställning. Det tyckte nämligen hans parti före valet att han borde göra. Nu har han fått ansvar för de frågorna och har makten att stärka folkbildningens ställning. Hur ska han göra detta samtidigt som han gör jättestora neddragningar på verksamheten?

Fru talman! Jag lämnade in min interpellation mot bakgrund av att 96 procent av de lokala folkbildningsorganisationerna, det vill säga folkbildningens lokalkontor, försvinner. Det visar en rapport som Folkbildningsrådet har gjort om konsekvenserna av nedskärningarna.

Om man tittar lite mer detaljerat på denna genomgång kan man se att i de fall då ett studieförbund har lämnat en hel kommun finns det en direkt korrelation till kommunens storlek. I över 10 procent av fallen har man helt lämnat kommuner som har färre än 10 000 invånare, medan motsvarande siffra är noll eller bara någon enstaka procent i kommuner med över 100 000 invånare. Ju större kommunen är, desto mindre utsatt är den för risken att bli helt övergiven av folkbildningens organisationer.

Jag tycker att det här är allvarligt. I små kommuner – inte minst i norra Norrlands inland, där jag bor – kan studieförbunden vara nästan den enda tillgång som finns till fri och frivillig bildning och kulturupplevelser. Folkbildningen, och studieförbunden i synnerhet, utgör en infrastruktur, ett landsomspännande nät, med över 15 000 samarbetsföreningar i hela landet.

Den enda statligt finansierade verksamhet som finns i varenda kommun förutom studieförbunden är Systembolaget. Detta riskerar nu regeringen. Människors tillgång till bildning, fritt och frivilligt, vilket jag tänker är ett ideal för ett parti som Liberalerna, och människors tillgång till kulturupplevelser riskeras, inte minst i landets minsta kommuner.

Jag tycker att det är värt att fråga Johan Pehrson: Tycker han att detta är en önskvärd utveckling, eller tänker han göra något åt den? Ska hans neddragningsresa genom Folkbildningssverige fortsätta, eller ska han vända åter till ritbordet, hörsamma Folkbildningsrådets budgetunderlag och föreslå en ökning med 150 miljoner kronor till studieförbunden nästa år?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det var ett häpnadsväckande svar. Eftersom Johan Pehrson inte har tillgång till adekvata utvärderingsmöjligheter är jämställdhet inte längre ett övergripande delmål för forskningspolitiken. Jag tyckte att det var exakt så han sa alldeles nyss, om man lägger ihop de svar han gav. Då hamnar inriktningen i Liberalernas partiprogram om att jämställdhet mellan könen ska genomsyra verksamheten inom såväl högre utbildning som forskning i ett helt nytt sken. Politikutvecklar Johan Pehrson på stående fot vid podiet och utmönstrar jämställdhet också ur sitt eget partiprogram för att han inte har tillgång till adekvata utvärderingsmetoder?

Jag har ställt några mycket enkla frågor. På vilken grund lägger ministern detta förslag? Den övergripande genomgången av delmålen är inte redovisad vare sig i propositionen eller någon annanstans. Johan Pehrson måste redogöra för vad den generella genomgången av målen gav. På vilket sätt visade den att jämställdhet är färdigt att utmönstras ur målen?

Jag frågade också om han bedömer att vi har ett nog jämställt stadium för forskningen. Är forskningsverksamheten så jämställd att man kan utmönstra målet? Vad visade den generella genomgången? På vilken grund är förslaget lagt på riksdagens bord?

Fru talman! Jag kan ta vid där Johan Pehrson avslutade. Meritokrati är givetvis eftersträvansvärt även om man är socialdemokrat. Problemet är att det finns dolda strukturer. Rapporten från Sulf som jag högläste ur i mitt första inlägg heter Med ljuset på jämställdhet – när osäkerheten överskuggar allt. Det handlar om det som leder till ett ojämnt förhållande när det gäller makt och resurser i arbetsmiljön inom akademin. Det är alltså inte nödvändigtvis formella beslut som är fattade av Johan Pehrson utan informella maktstrukturer och hierarkier som drabbar kvinnor negativt när det till exempel gäller resursfördelning, att bli tagen på allvar eller att få tillgång till rätt stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Rekommendationerna från rapporten innebär kortfattat att man behöver säkerställa att kvinnor och män i praktiken arbetar under liknande belastning och arbetsbörda och att kvinnor och män i praktiken har lika möjligheter till att bedriva forskning. Den implicita slutsats som Johan Pehrson verkar dra är att vi har en jämställd akademi. Det kan se ut så på papperet, men i praktiken har vi inte det.

Slutsatsen att utmönstra målet i forskningspolitiken om ökad jämställdhet i akademin blir helt ologisk för mig om Johan Pehrson håller med om beskrivningen. Hur landade han i detta förslag? Han har fortfarande inte redogjort för det.

Om det i de kvantitativa metoder och mått som Johan Pehrson har tillgång till inte finns nog bra metoder för att mäta kvalitet kopplat till jämställdhet undrar jag varför han inte tar fram en utvärderingsmetod som skulle kunna ge den bild han önskar och som visar om vi har ett tillräckligt jämställt stadium eller inte. Det borde han göra innan han plockar bort det övergripande delmålet om jämställdhet.

Jag kan inte se något skäl till detta. Johan Pehrson redogör inte på vilken grund han lägger fram förslaget. Frågan är ju ställd till just ministern: Är detta ett tecken på att han gör bedömningen att forskningen har uppnått ett nog jämställt stadium? Jag tycker att mina frågor förtjänar ett svar.

Herr talman! Jag ställde tre frågor i min interpellation, som Johan Pehrson redogjorde för i inledningen av sitt svar. Det är helt riktigt. De rörde att regeringen har lagt fram förslag om att totalt utmönstra jämställdhet ur målen för forskningspolitiken.

Målet som sa att jämställdhet ska vara eftersträvansvärt för forskningspolitiken lades fast av riksdagen för åtta år sedan. I förslaget till riksdagen skriver regeringen att man har gjort en översyn eller en genomgång av de forskningspolitiska delmålen. Men man redovisar inte den. Det finns ingen redovisning av genomgången.

Man föreslår att utmönstra jämställdhet ur delmålen två år i förtid. När det beslutades om delmålen för åtta år sedan skulle de gälla i tio år. Det är alltså två år kvar till deras från början beslutade giltighet löper ut. Ändå föreslår regeringen att redan nu utmönstra målet om jämställdhet.

Den som undrar vad Johan Pehrson tycker om jämställdhet kan gå till Liberalernas partiprogram från 2022. Där står det nämligen: ”Jämställdhet mellan könen ska genomsyra verksamheten inom såväl högre utbildning som forskning.” Hur kan det då komma sig att Johan Pehrson skriver under en proposition där det föreslås att jämställdhet utmönstras ur delmålen för forskningspolitiken? Jag kan inte finna någon annan förklaring än att det beror på samarbetet med Sverigedemokraterna.

Johan Pehrsons svar efter att han redogjorde för mina frågor inleddes med en sverigedemokratisk talepunkt om meritokrati. Sverigedemokraterna är av uppfattningen att man kan lämna detta utan politisk styrning eftersom meritokratin kommer att lösa problemet. Det har visat sig inte vara sant, trots att vi under de här åren har varit inriktade på ökad jämställdhet. Så var det även under många decennier innan vi lade fast detta delmål.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En granskning som Sveriges universitetslärarförbund har gjort visar att kvinnor utsätts för fler belastningar och har tillgång till färre resurser jämfört med män. Kvinnor upplever sig behandlas annorlunda än män både i det dagliga arbetet och i fördelningen av arbetsuppgifter. Det innebär att de generellt sett utsätts för ökad risk för stress och stressrelaterad ohälsa i högre grad än vad män gör inom akademin. Att lämna det utan styrning – eller för den delen inte förstärka styrningen mot ökad jämställdhet – kommer alltså inte att lösa problemet.

Redogörelsen för mina frågor som Johan Pehrson gjorde i inledningen av sitt svar var riktig, men sedan besvarades inte åtminstone två av de tre frågor jag ställde. Jag vill alltså fråga vilken grund ministern lägger det här förslaget på. Kan han redogöra för den utvärdering av delmålen som har lett fram till att man kan utmönstra delmålet om jämställdhet? Bedömer ministern att forskningen uppnått ett nog jämställt stadium? Är det tillräckligt med jämställdhet? Det är en ja-eller-nej-fråga som är lätt att svara på. Är det tillräckligt med jämställdhet inom akademin i dag? Och på vilken grund lägger ministern det här förslaget på riksdagens bord?

Herr talman! Tack, Johan Pehrson, för icke-svaret!

Jag vill börja där jag startade den här interpellationsdebatten. Norrbotten som län präglas av en arbetsmarknad och ett näringsliv som domineras av tung industri. Förekomsten av och tillgången till kultur och kreativa uttryck och intryck blir extra viktig i ett sådant sammanhang. Därför kan jag, utan att göra anspråk på att försöka styra vilka beslut Luleå tekniska universitets rektor ska fatta, säga att den här utvecklingen är allvarlig. All minskning av tillgången till kultur och kreativa uttryck och intryck i länet Norrbotten är oönskad, om du frågar mig.

Jag tänker att rektor måste få fatta sina beslut. Jag tycker att det är en bra princip som Johan Pehrson här respekterar. Men icke desto mindre svarar Johan Pehrson för stålarna, det vill säga de förutsättningar som rektor har för att bedriva sin verksamhet.

Hans egen uppskattning är att man har ökat summorna på prislapparna för musik- och kulturutbildningar med 8 ½ procent under åren som gått sedan hans parti intog den post han nu har. Och SCB:s beräkningar av prisindexering säger att det hade behövt vara 12,7 procent för att motsvara det värde detta hade 2022.

Det betyder att det Johan Pehrson gör, och säger sig fortsätta vilja göra, är att skära ned på konstnärliga utbildningar – även om han skulle instämma i mitt påstående om att utvecklingen inte är önskvärd. Det tycker jag är synd.

Herr talman! Den beskrivning som Johan Pehrson ger av vad Luleå tekniska universitet har satt igång för arbete när det gäller den egna inre organisationen stämmer i allt väsentligt med vad som är återgivet i medier, såvitt jag kan bedöma. Man utreder alltså om man över huvud taget ska finnas kvar i Piteå. Man utreder egentligen förekomsten av de konstnärliga utbildningarna över huvud taget – hur framtiden för dem ska se ut.

Detta är egentligen inte ett svar på min fråga. Det jag frågade Johan Pehrson var om han bedömer att det är en önskvärd utveckling att utbildning på utbildning på utbildning vid Sveriges nordligaste lärosäte läggs ned när det gäller konst, medier och kreativitet.

Tycker Johan Pehrson att det är en önskvärd utveckling, eller tänker han intervenera på något sätt? Att intervenera behöver inte vara att man beslutar i lärosätets ställe var en viss utbildning ska vara eller vilken utbildning som ska ges. Det skulle ju kunna vara att man till exempel ställer ut ett löfte om ökade summor på prislapparna, som svarar mot uppräkningen eller den uteblivna uppräkning som har varit sedan Johan Pehrsons parti tillträdde på den post han nu har. Det skulle innebära att man behöver skjuta till 50 procent mer än vad man redan har gjort sedan tillträdet – till de konstnärliga utbildningarna.

Något sådant svar ger inte Johan Pehrson. Kanske finns det något annat man skulle kunna göra. Inte vet jag vad Johan Pehrson vill göra för att stoppa en sådan här utveckling, om han tycker att den icke är önskvärd. Han skulle återkomma till det, sa han senast vi pratade om det. Jag hör inte något som Johan Pehrson ska göra. Jag hör bara Johan Pehrson återge vad han bedömer att LTU gör. Min fråga kvarstår alltså.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad ska Johan Pehrson göra? Tycker han att det är en önskvärd utveckling med allt färre kulturella och kreativa utbildningar på Sveriges nordligaste lärosäte? Eller tänker han intervenera på något sätt – i så fall hur?

Herr talman! Bakgrunden till interpellationen är i vidare mening att kultur och kreativitet är viktiga delar i det svenska samhället. De är kanske extra viktiga i län som så tydligt som Norrbotten präglas av en arbetsmarknad med tung industri som bas.

Mot den bakgrunden är Campus Piteå på LTU, Luleå tekniska universitet, ofta kallad Musikhögskolan i Piteå, en otroligt viktig verksamhet. Den verksamheten har under lång tid levt en tynande tillvaro.

Sedan 2019 har åtta olika utbildningar eller forskningsämnen avlövats från just Campus Piteå. De har alla förtecken som konstnärliga och kreativa. Det handlar om musikpedagogik, visuell gestaltning, journalist- och medieutbildningar, scenproduktion och nu senast om ljudteknik.

Den utvecklingen är allvarlig inte bara för LTU och Piteå som ort utan för hela Norrbotten och egentligen i vidare mening norra Sverige. Nedläggningen av utbildningen till musiklärare eller för den delen journalist riskerar att drabba kompetensförsörjningen i de områdena regionalt. Det är rätt fatalt i längden.

Beslutet om att lägga ned ljudteknikutbildningen riskerar att drabba kompetensförsörjningen i hela branschen eftersom Piteå har varit ett av få ställen där man utbildar ljudtekniker på akademisk nivå.

Mot den bakgrunden ställde jag den 13 februari en fråga till Johan Pehrson på riksdagens frågestund om just hur uppräkningen av de konstnärliga prislapparna har sett ut. Det var vad rektor i medierna sa var en bidragande orsak till utvecklingen.

Johan Pehrson svarade att det kan finnas skäl att återkomma till detta. Johan Pehrson har varit tydlig med att det för satsningar på teknik och vetenskap inom STEM krävs ett fokus även på konsten, och dit hör den utbildning som nu nämns. Låt oss alltså återkomma, sa han.

Nu står vi här i kammaren och återkommer. I Johan Pehrsons svar i dag hänvisar han bland annat till att det har skett uppräkningar av ersättningsbeloppet för utbildningar inom kultur och musik med 8,5 procent sedan Liberalerna intog Utbildningsdepartementet den här rundan.

Jag provade att kontrollera hur mycket det skulle ha krävts för att ge kostnadskompensation för inflationen. Det gäller inte några utvecklingsmedel eller egentliga satsningar utan bara vad som krävs för att bibehålla värdet på de anslag som går till musik och kultur. Det skulle kräva 12,7 procent under samma period. Det betyder att var tredje krona av anslagen som hade behövts tillföras saknas.

Är det en önskvärd utveckling vi ser i Piteå, Johan Pehrson? Det är en avveckling av musik, kultur och kreativitet på universitetet i Luleå. Om det inte är det, vad ska Johan Pehrson göra åt det?

Herr talman! Som sagt: Den som fördjupar sig i Liberalernas partiinterna dokument, kulturpolitiska prioriteringar och senaste partiprogram kommer att kunna hitta formuleringar om att man ska stödja och stärka folkbildningen. Då tycker jag att en befogad fråga till Johan Pehrson är: Har han sedan han tillträdde som minister med ansvar för folkbildningen stöttat och stärkt folkbildningen?

Till Sverigedemokraterna kan man bara säga att det här är en del i en större helhet. Sverigedemokraterna ger sig på varje del av samhällskroppen där ett motstånd mot en auktoritär regim skulle kunna frodas. Det handlar om att ge sig på det största oppositionspartiet, men det handlar också om att ge sig på akademins frihet, kulturen och civilsamhällets organisationer, inte minst folkbildningen. De ger sig på allt där det finns någon som skulle kunna göra motstånd mot ett auktoritärt maktövertagande.

Johan Pehrson, som gick till val på att stödja, stötta och stärka studieförbunden och folkbildningen, gör sig till sverigedemokratisk marionett när han drar bort stödet på det här viset. Folkbildning handlar såklart om att bygga resiliens. En bildad befolkning är mycket svårare att påverka med vilseledande information eller den typ av hybridattacker som vi har varit utsatta för, inte minst i sociala medier. Men folkbildningen kan också bidra med sakkunskap om hur man ska bete sig när krisen eller kriget är här och hur man ska bygga kompetenser som vi behöver för beredskapen. Allt det här kan folkbildningen bidra med, om Johan Pehrson bara slutar gå i Sverigedemokraternas ledband.

Herr talman! Jag tänkte börja med att klargöra vad som försiggår i debatten genom att läsa ur Liberalernas partistyrande dokument. Vi kan börja med det senaste partiprogrammet. Där framgår följande: ”Folkbildningen bidrar till höjd kunskapsnivå i samhället. Såväl folkhögskolan som studieförbunden är viktiga utbildningsformer som breddar människors möjligheter att lära nytt hela livet. För att möta olika människors behov ska utbildningsmöjligheter som skapas av offentliga och privata aktörer kompletteras med goda och långsiktiga villkor för den fristående folkbildningen.”

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är alltså den liberala uppfattningen om folkbildningen och vilken framtid folkbildningen ska gå till mötes.

Vad gör regeringen? Här handlar det om drakoniska besparingar som leder till att 96 procent av studieförbundens lokalorganisationer måste spara. Vidare överger studieförbunden hela kommuner eller kommundelar i större kommuner. De sverigedemokratiska inläggen i debatten är den tydliga illustrationen över vad som sker. Om Johan Pehrson hade fått bestämma hade folkbildningens ställning stärkts, som det står i Liberalernas programskrift Kulturpolitiska prioriteringar på Liberalernas hemsida. Men det är knappast den politik som Johan Pehrson för.

Nåväl! Låt mig gå över till folkbildning, beredskap och civilt försvar. På Johan Pehrsons bord ligger ett förslag till budgetunderlag inför de kommande tre åren från Folkbildningsrådet. Det innehåller exakta förslag som skulle möta det som Jytte Guteland lyfter upp i interpellationen. Med 100 miljoner över de tre åren samt kunskapshöjande insatser för stärkt beredskap och civilt försvar skulle studieförbunden nå 50 000 personer eftersom de är starkt förankrade i civilsamhället med 15 000 samarbetsorganisationer runt om i landet.

Med 50 miljoner över samma tre år skulle folkhögskolorna, som är 155 till antalet och finns från Norrbotten till Skåne, kunna nå 10 000 deltagare med korta kurser i kunskapshöjande insatser. Och med 35 miljoner av dessa 50 miljoner skulle man kunna stärka de beredskapshöjande utbildningar som man redan ger, till exempel inom sjukvård, vvs, el och transporter.

Förslaget ligger färdigt på Johan Pehrsons bord. Det vore enkelt att bereda, för att kunna stärka folkbildningens ställning i nästa års budget.

Herr talman! I den här debatten har vi inte pratat så mycket om vad som är poängen med att staten äger bolag, för det här handlar till väldigt stor del om att försöka ställa finansministern till svars för de saker hon faktiskt gör och säger.

Det finns poänger med att staten äger bolag. En sådan skulle kunna vara att se till att samhällsservicen fungerar i hela landet. Där hade till exempel Bilprovningen kunnat få ett samhällsuppdrag och spela en aktiv roll i stället för att staten skulle sälja bolaget för en knapp miljard.

Det är uppenbart att finansministern och jag gör olika bedömningar när det gäller den här typen av saker, och det är också därför som jag tycker att det är så viktigt att föra upp frågan gång på gång. Uttalandet på MUF-stämman behöver vi egentligen inte fördjupa oss i, men det var alltså min uttolkning av det uttalandet, det vill säga att det inte stämde att regeringen tänkte sälja fler statliga bolag, som finansministern korrigerade – tre dagar innan hon faktiskt sålde nästa statliga bolag.

Jag skulle kunna skriva om finansministern manus åt henne. Hon skulle kunna säga så här: Vi moderater vill alltid sälja fler bolag. Jag kan i dag bara inte säga vilka det kommer att bli.

Då hade det inte haft marknadspåverkan, och då hade det gått att prata om på ett ärligt sätt här i talarstolen. Då hade finansministern sluppit sitta här i dag, fasthäftad vid sina försök att vilseleda både oppositionen och väljarna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag repeterar kort att den ansvariga statssekreteraren när regeringen tillträdde sa att det inte fanns några förslag om försäljning. Sedan såldes Bilprovningen. Jag står här med protokollet från interpellationsdebatten och kan citera vad finansministern sa, så får de som lyssnar avgöra huruvida hon försökte ge sken av att fler bolag skulle säljas eller inte.

”Att jag skulle ha sagt att regeringen tänker sälja fler statliga bolag stämmer inte”, korrigerade finansministern min fråga. Hon sa också följande: ”För mig är det inte självklart att alla bolag ska ägas av staten, men många gör det, och så kommer det att fortsätta att vara. Det är alldeles självklart.”

Om inte detta skulle vara att spela ned risken för att fler bolag ska säljas under mandatperioden förstår jag inte varför finansministern över huvud taget sa så.

Tre dagar efter uttalandena kom nyheten att Lernia skulle säljas. Förstå mig när jag säger att jag har svårt att lita på finansministerns påstående i den här debatten om man så kort inpå och lättvindigt byter uppfattning och hävdar att inga fler bolag ska säljas. Om det är så självklart att Moderaterna vill sänka skatten och sälja ut statliga bolag, borde finansministern ha sagt det i den förra debatten och inte försökt ge sken av att inga fler bolag ska säljas.

Jag tycker att frågan kvarstår, och finansministern kan gott få säga åtminstone en gång till att hon inte tänker sälja några fler bolag under den här mandatperioden.

Herr talman! När man vet att man ska få ett så här kort svar är det tur att man inte har ställt frågan som en skriftlig fråga, utan i stället kan ställa följdfrågor.

Så här ser det ut: Moderaterna har länge velat sälja av statliga bolag. Tidningen Publikt har en lista från 2003 på 20 bolag som Moderaterna ville sälja då. Moderaterna har många gånger gått till val på att sälja av statliga bolag. Även under de tidigare regeringsåren 2006–2014 sålde Moderaterna ett antal bolag. Men man behöver inte backa så långt tillbaka i tiden, utan man kan gå till förra mandatperioden när Elisabeth Svantessons statssekreterare var näringspolitisk talesperson för Moderaterna och motionerade om att ett antal bolag behöver säljas.

I valrörelsen gick Tidöpartierna till val på att lite olika konstellationer av bolag skulle säljas, men alla Tidöpartierna ville sälja fler statliga bolag. Statssekreterare Lars Hjälmered sa när regeringen tillträdde, i rak motsats till vad partierna hade sagt i valrörelsen, att det nu inte finns några aktuella förslag om försäljning.

Sedan gick det två år, och därefter kom nyheten att staten säljer Bilprovningen. Sedan kom nyheten i Dagens ETC att finansministern på en stämma med Moderata Ungdomsförbundet har sagt att mer kommer. Efter det deltog finansministern i en interpellationsdebatt och gav sken av att inga fler bolag skulle säljas. Hon korrigerade mina ståndpunkter och speglade den egna politiken förd under den förra mandatperioden för att spela ned att fler bolag skulle säljas.

Så gick det tre dagar. Sedan kom beskedet att staten säljer nästa bolag.

Nu står vi här, och finansministern har levererat det mycket korta svaret, som innebär att inga fler bolag ska säljas under mandatperioden. Varför ska någon som har följt frågan lita på finansministerns ord?

Herr talman! Jag återkommer till min förundran över att Elisabeth Svantesson är så påtagligt nöjd. Nu sa hon för tredje gången att kommuner och regioner har de pengar de behöver och att man därför inte behöver räkna upp de generella statsbidragen. Det är nämligen exakt noll i ökning från staten till kommuner och regioner från 2024 till 2025. Detta vet finansministern mycket väl om. Hon säger det hon säger om pensionsutgifterna därför att hon inte levererar när det gäller statens bidrag till kommuner och regioner.

Inflationen, som finansministern är så nöjd med att den har gått ned, vänder nu uppåt igen. De första höjningarna på boräntor har aviserats. Arbetslösheten är den högsta på decennier. Rekord på rekord för dåliga tecken i ekonomin kommer nu. Det är rekord i skulder hos Kronofogden, det var rekord i antalet konkurser förra året och det är kassa tillväxtsiffror, i Europas bottenliga. Som jag nämnde gick 160 norrbottniska företag omkull förra året, och Elisabeth Svantesson har svarat att hon ska fortsätta att sänka skatten för höginkomsttagare; då kommer allt att lösas.

Det finns ingenting som tyder på detta. Det man borde göra i stället är att satsa på sådant som skulle ge tillväxt, som skulle ge fler arbetstillfällen, och en aktiv arbetsmarknadspolitik som kan ta människor från arbetslöshet till de arbeten som växer till om man skulle föra en sådan politik. Men då måste man våga satsa på bostadsbyggandet, på industrin, på arbetsmarknadspolitiken, på utbildningspolitiken och på riktigt på forskningen – inte bara bränna miljarder på att sänka skatten för samhällets rikaste.

Herr talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för ett något mer nyanserat svar, även om jag tycker att det är påtagligt passivt att konstatera att Sverige ”befinner sig” i en utdragen lågkonjunktur. Det är måhända sant, men om man formulerar sig på det viset när man ska förklara vad som pågår i den svenska ekonomin är det som att man lägger ansvaret för den egna politiken utanför sig själv – som att politiken som finansministern svarar för inte skulle spela någon roll för huruvida vi tar oss starka ur denna lågkonjunktur eller inte.

Om man i detta läge presenterar en expansiv statsbudget skulle man i den kunna lägga fram åtgärder som expanderar mer än bara marginalerna för landets rikaste. Man skulle till exempel kunna lägga fram stimulanser för att bostadsbyggandet ska upprätthållas eller kanske till och med öka. Det vore raka motsatsen till det som finansministern har gjort. När bostadsbyggandet tvärnitade till följd av ökade materialkostnader som ett resultat av händelser i omvärlden, vad valde finansministern att göra då? Jo, hon plockade bort de stimulanser för bostadsbyggande som fanns. Det skulle man kunna satsa på för att upprätthålla byggandet.

Då kanske inte den största konkursen i Norrbotten hade ägt rum förra året, nämligen då ett byggbolag i Haparanda med 60 anställda gick i konkurs. Det hade kanske finansministerns politik kunnat råda bot på om hon inte bara kallt hade konstaterat att vi ”befinner oss” i en lågkonjunktur, som om det var något hon inte ägde makt över.

Man skulle kunna satsa på forskning på riktigt och inte bara påstå att man gör den största satsningen på forskning någonsin. Skillnaden på årets resurser till forskning och förra årets resurser till forskning råkar överensstämma nästan exakt på kronan med vad regeringen själv bedömer krävs för pris- och löneomräkning i den sektorn. Det är alltså ingen expansion; det handlar bara om att värdesäkra befintliga nivåer på forskningsmedlen.

Man skulle kunna satsa på Industriklivet eller på utbildningspolitiken när människor blir arbetslösa så att det fanns utbildningsplatser. Både arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola, vuxenutbildning och akademi får skära ned med den här regeringens politik.

Man skulle kunna satsa på att investera i välfärden. Det skulle göra att fler fick jobb och att välfärden levererade bättre service. Men finansministern expanderar bara köpkraften för samhällets allra rikaste och tänker att det ska räcka. Sedan hoppas hon att det ska gå bra – snart går det över.

Jag tycker att finansministern borde utvärdera sin egen politik baserat på resultatet av den. För tillfället är det som sagt rekord i arbetslöshet, rekord i konkurser och rekord i skulder till Kronofogden.

Herr talman! Elisabeth Svantesson är påtagligt nöjd i sitt svar. Jag skulle säga att facit för en finansminister, eller det man utvärderar sin insats på som finansminister, borde vara tillståndet i den svenska ekonomin.

Nu vänder inflationen uppåt igen. De första höjningarna av boräntor har börjat komma efter en kort period av sänkningar. Arbetslösheten är den högsta på decennier. Det är rekord i skuldsättning hos Kronofogden; svenskarnas skulder till Kronofogden ökade med 52 miljoner om dagen förra året.

Tillväxtsiffrorna är i Europas bottenliga. Ett annat inte så smickrande rekord är det i konkurser under föregående år. Över 10 000 bolag gick i konkurs förra året. Jag tog min utgångspunkt i statistiken för mitt hemlän, nämligen Norrbotten, när jag ställde interpellationen. Vid den tidpunkten fanns bara statistik till och med januari månad. Förra året hade Norrbotten den högsta konkurssiffran på minst ett decennium. 160 bolag som tillsammans omsatte 567 miljoner och sysselsatte 306 personer gick i konkurs under 2024. Och det här året har inte börjat bättre; hittills i år har 21 bolag gått i konkurs.

Ovanpå detta har den största konkurs som har drabbat svensk arbetsmarknad på mycket länge inträffat, nämligen Northvolts konkurs i Skellefteå. Det handlar ju även om andra ställen i landet, men i Skellefteå berör detta 4 000 anställda. I går kom en nyhet om att ännu en stor industriarbetsgivare i norr varslar 40 anställda.

Utsikterna för den svenska ekonomin och för antalet arbetstillfällen i Sverige och således för den svenska arbetsmarknaden är alltså inte så goda för tillfället. Därför tycker jag att det är förunderligt, herr talman, att Elisabeth Svantesson står här i talarstolen och verkar så nöjd.

Jag för min del skulle tycka att mer av samma inte fungerar, och det borde också vara finansministerns slutsats. Att fortsätta bränna miljarder på att sänka skatten för samhällets rikaste samtidigt som man gör de fattigaste fattigare är inte ett bra svar på vad Svantesson ska göra åt den konkursvåg som sveper över landet. Det finns i alla fall inte ett enda tecken i ekonomin som tyder på att hennes politik fungerar. Som jag sa: Vi har rekord i arbetslöshet, vi har rekord i skulder hos Kronofogden och vi har rekord i konkurser. Jag skulle inte vara så nöjd när jag utvärderade min egen insats om detta var resultatet av den.