Linus Sköld

Fru talman! De senaste månaderna har Lotta Edholm och jag debatterat flera ämnen i kammaren där det är smärtsamt uppenbart att regeringen och de som egentligen bestämmer inte är överens. Det gäller till exempel religiösa friskolor eller modersmålsundervisning, där Liberalerna uppenbart har vikit ned sig för vad Sverigedemokraterna har för ingångar.

Dagens debatt är förmodligen inte annorlunda. Före valet presenterade både Sverigedemokraterna och Liberalerna sina inställningar till nya former av sorteringsskolor, som inte är särskilt väldefinierade. Liberalerna kallade det då för akutskolor. Och SD hade två idéer, nämligen jourskolor och pliktskolor. Den som har tagit del av de båda partiernas uppfattningar har lärt sig följande.

Liberalerna ville att 250 miljoner skulle avsättas för akutskolor de närmaste åren. Liberalernas akutskolor skulle vara skolor där avstängda elever kan få sin utbildning under avstängningstiden. Förslaget verkar hänga ihop med att Liberalerna tycker att för få elever stängs av i den svenska skolan. Jag personligen tycker, i motsats till detta, att varje avstängning är ett oönskat misslyckande.

Nåväl! Sverigedemokraterna deklarerade i Smålandsposten före valet sin uppfattning: Elever som inte hörsammat tillsägelser ska flyttas till jourklass eller jourskola tills de uppför sig väl och bedöms kunna återgå till vanlig klassrumsundervisning. Någon tidsbegränsning ska inte finnas. För särskilt våldsamma elever ska särskilda pliktskolor inrättas där fokus förutom studier ska ligga på normer och värderingar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Tidöavtalet enades sedan regeringen och Sverigedemokraterna om formuleringen: För särskilt våldsamma elevers skolgång görs insatser för att underlätta för särskilda jourskolor/akutskolor med utbildad personal.

Formuleringen är, som man kan höra, lånad av Sverigedemokraternas politiska idé om pliktskolor, men man kan inte ens enas om vad formen för den sorteringsskolan ska kallas - jourskolor/akutskolor i avtalet.

Den befintliga lagstiftningen reglerar inte akutskolor, jourskolor eller pliktskolor. Men jag har arbetat med att tillämpa den befintliga lagstiftningen, och jag vet att den möjliggör för skolans personal att vidta otroligt ingripande åtgärder och göra långtgående anpassningar av undervisningen i syfte att ge varje elev det stöd den behöver och tillgodose den rätt till utbildning som barn har enligt barnkonventionen och enligt svensk lag. Beslut om omplacering, beslut om avstängning, anpassad studiegång, särskild undervisningsgrupp, enskild undervisning med barnets bästa i åtanke är möjligt inom ramen för den befintliga lagstiftningen. Normalfallet måste såklart vara prevention, att alla elever kan delta i utbildningen inom den ordinarie verksamheten, men när det uppstår situationer som är svårhanterade har skolpersonal, i synnerhet rektor, ett otroligt starkt mandat att agera, att göra vad som krävs så länge beslut fattas med elevens lärande och utveckling i fokus.

Vi har nyligen också reglerat i skollagen förekomsten av resursskolor inom det svenska skolsystemet. Också dessa syftar till att ge elever stöd i lärandet för att klara utbildningens mål. Akutskolor, jourskolor och pliktskolor verkar ha ett annat syfte. Jag skulle vilja att ministern tydliggör vad hon har tänkt sig att den nya skoltypen ska vara, nämligen om det ska vara sverigedemokratiska straff- och uppfostringsanstalter eller om det är skolor där en elev som är i svårigheter ska få sitt behov av stöd tillgodosett.

Fru talman! Jag frågade inte vad utredningen skulle innehålla eller ens hur direktiven skulle se ut. Jag frågade om ministern menade att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers kunskapsutveckling i svenska språket. Hon vägrar kategoriskt att svara på frågan. Jag noterar det.

Robert Stenkvist har letat överallt efter vetenskaplig grund för modersmålsundervisningen. Jag ska sätta honom på rätt spår. Börja söka hos Skolverket eller i den senaste av statens offentliga utredningar om detta från 2019! Han kan även söka i medierna. Då kommer han att hitta referenser i dessa dokument och kunna söka sig vidare. Det kommer att bli kanonbra. Jag lovar att han kommer att hitta det.

Låt mig göra en kort sammanfattning. Språkutveckling på modersmålet stöder språkutvecklingen i andraspråket. Att utvecklas i sitt modersmål stärker den egna identiteten. Flerspråkighet är en tillgång för samhället och individen. Det finns alltså goda motiv för en högkvalitativ modersmålsundervisning i den svenska skolan.

En översyn i syfte att stärka kvaliteten hade jag backat alla dagar i veckan. En översyn för att stärka likvärdigheten hade jag gärna sett. Jag hade gärna sett en reformering av regleringarna för att säkerställa att huvudmän inte kan agera på ideologiska grunder för att avveckla modersmålsundervisningen för elever som skulle vara betjänta av den. Men en översyn av modersmålsundervisningen för att säkerställa att den inte inverkar negativt på integration och kunskaper i svenska språket är inget annat än en eftergift för Sverigedemokraternas bild av modersmålsundervisningen. Den ska enligt deras mening utmönstras.

Vad Lotta Edholm nu kommer att göra är fortfarande höljt i dunkel. Kommer hon att säkerställa elevers tillgång till en kvalitativ modersmålsundervisning eller kommer hon att vika ned sig för SD:s krav på att utmönstra den?

(Applåder)

Fru talman! Jag ställde två ja- eller nejfrågor till Lotta Edholm, som hon ignorerade. Menar Lotta Edholm att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers kunskapsutveckling i svenska språket? Det hade varit intressant att få veta vad ministern anser om den saken.

Jag skulle välkomna en översyn av modersmålsundervisningen om den syftade till att säkerställa kvalitet, likvärdighet, lärarförsörjning och läromedelstillgång. Men det är ju inte det Sverigedemokraterna vill. Det är ju inte det den här paragrafen betyder.

I budgetdebatten i den här kammaren i december sa Fredrik Malm följande: "I grund och botten är min och Liberalernas uppfattning att det är bättre ju fler språk människor lär sig." Han sa också att "om vi har barn och ungdomar som uppfyller de krav som finns i dag för att ges modersmålsundervisning, vilket betyder att man ska ha en viss kännedom om språket från början, är det självklart att de ska kunna ha det" - det var ordagrant vad Fredrik Malm sa här i december 2022.

Jag tolkar det som att Liberalerna står upp för att rätten till modersmålsundervisning ska vara oförändrad. På Liberalernas landsmöte 2021 behandlades dessutom motioner om modersmålsundervisning. Den ena förordade att modersmålsundervisning ska bli en prioriterad fråga i partiets integrationspolitik. Den andra hade den motsatta linjen, som är ganska lik Patrick Reslows och Robert Stenkvists, nämligen att avskaffa modersmålsundervisningen. Liberalernas partistyrelse ställde sig då bakom den första linjen och argumenterade starkt för att avslå yrkandet om att avskaffa modersmålsundervisningen.

Samtidigt i höstas skrev Sverigedemokraterna - som vi även hört i kammaren i dag - i sin kommittémotion hur de tolkar skrivningen i Tidöavtalet, nämligen: "I Tidöavtalet fastslås att en utredning ska tillsättas med uppgift att se över modersmålsundervisningen i syfte att den inte negativt ska påverka integration eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket. - - - Regeringen borde i sitt arbete för en bättre skola överväga en uppdatering av läroplanen där modersmålsundervisning, de nationella minoritetsspråken undantagna, utmönstras."

Det är den sverigedemokratiska uttolkningen av vad som skulle behöva göras. Dessutom har Sverigedemokraterna i kommuner där de fick makten förra mandatperioden gjort vad de kunnat för att gå händelserna i förväg. I Bromölla, Sölvesborg och Hörby har man minimerat modersmålsundervisningen med alla tillgängliga medel. Sverigedemokraterna är ideologiskt övertygade om att modersmålsundervisning, precis som människor från andra länder, är av ondo. Det är Sverigedemokraternas uppfattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är alltså väldigt tydligt att regeringsunderlagets minsta parti, som bemannar Utbildningsdepartementet, och regeringsunderlagets största parti, som ofta verkar vara det som egentligen bestämmer, har diametralt motsatta uppfattningar om vad skrivningen i Tidöavtalet betyder.

Frågan är nu vad ministern kommer att göra. Kommer ministern att säkra elevers rätt till lärande på modersmålet, eftersom det enligt hennes parti är en prioriterad fråga för integrationen, eller ska hon avskaffa modersmålsundervisningen för att SD ska låta henne sitta kvar?

Fru talman! Språket är en förutsättning för allt lärande. Den som har ett rikt språk har rika möjligheter att lyckas i skolan. Det krävs språklig färdighet för att benämna saker i sin omgivning, abstrahera och reflektera, vinna nya insikter och visa för andra vad man kan. Den som har orden har möjligheten. Den som saknar dem är hopplöst efter. Därför är språkutveckling otroligt viktigt för elevers kunskapsresultat.

Den som invandrar till Sverige under skolgången har det såklart svårt inledningsvis. Undervisningsspråket måste erövras, och det är en relativt långsam process. Därför är det stor skillnad mellan nyinvandrade elevers kunskapsresultat och svenskfödda elevers kunskapsresultat. Men det är med invandrade elever som det är med svenskfödda elever: Familjebakgrunden slår igenom. För elever som gått fyra år eller längre i den svenska skolan har den utländska bakgrunden inte längre någon signifikant betydelse för resultaten. I stället märks familjens socioekonomi.

Elever med föräldrar som har lång utbildning presterar i genomsnitt bättre, oavsett om de är svenskfödda eller har invandrat under skoltiden. En stor del av orsaken är språket. Den som har ett rikt modersmål har lättare att tillägna sig ett rikt andraspråk. För att låna tidigare statssekreterare Erik Nilssons allegori: Den som har ett språkligt kapital kan med relativ enkelhet växla det till olika språkliga valutor.

Att bygga det språkliga kapitalet är mödosamt och det viktigaste. Det finns alltså goda skäl att se till att elever som har ett annat modersmål får fortsätta utvecklas i det. Det ger eleven möjlighet att tillägna sig ämnesinnehåll på sitt modersmål, trots att hon ännu inte har tillräckligt bra skolsvenska. All forskning talar dessutom för att det stöder språkinlärningen i andraspråket, i vårt fall svenska.

Språk är också intimt förknippat med vår identitet. Att veta vem jag är och var jag kommer från är en bra grund för god självkänsla. Den som har god självkänsla har bättre förutsättningar att känna sig trygg i olika livssituationer. Och den som känner sig trygg har större möjligheter att lyckas i skolan eller i livet. Det finns alltså goda skäl att understödja elevers språkutveckling i modersmålet som ett led i att stödja deras förståelse av sig själva och utveckling av den egna identiteten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att se till att elever i den svenska skolan får möjlighet att utvecklas i sitt modersmål är alltså en bra idé för elevers identitetsskapande, lärande och utveckling i både ämnesinnehåll och andraspråksinlärning.

I sitt svar här i dag säger ministern att Tidöavtalet inte innehåller några förslag om att avveckla modersmålsundervisningen. Men att ge en utredning i uppdrag att se över modersmålsundervisningen i syfte att den inte negativt ska påverka integration eller kunskapsutveckling i svenska språket bygger på ett antagande om att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers andraspråksinlärning.

Därför har jag två mycket enkla frågor till ministern. Hon kan egentligen svara bara ja eller nej på dem. Menar ministern att modersmålsundervisningen i dag motverkar integration? Menar ministern att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers kunskapsutveckling i svenska språket? Ja eller nej?

Fru talman! Inledningsvis: Jag håller med statsrådet om slutsatsen att det är en fantastisk utveckling som vi ser i norra Sverige. Så är det absolut. Jag håller också med de regeringsföreträdare som skrev på Dagens industris debattsida att detta innebär en ansträngning för den kommunala ekonomin.

Man behöver investera i skolor, vägar, förskolor och va-nät. Det är många tunga investeringar att bära för lägeskommunen. Vårdpersonal, lärare, vaktmästare - ja, ni vet - ska anställas. Om detta ska bli bra måste regeringen agera. Som jag nämnde har vi hittills sett fina ord från regeringen i en debattartikel. Nu behövs handling.

Min fråga kvarstår: Hur ska statsrådet agera för att underlätta för kommuner som har det tufft med investeringarna? Blir det något kommunkliv, eller stannar det vid ord?

Fru talman! Tack, statsrådet, för möjligheten att få debattera en för landet så avgörande fråga som den gröna omställningen i norr!

Vi var många som gladdes i januari när regeringen presenterade en debattartikel i Dagens industri. Där skrev regeringen att det finns en gyllene möjlighet för norra Sverige att leda den nya industriella revolutionen. Sedan spaltade man upp ett antal punkter som skulle ingå i en strategi för norra Sverige.

En av de punkter som spaltades upp i debattartikeln handlade om samhällsservice. Jag tänkte citera regeringsföreträdarna som skrev under debattartikeln: "En ökad inflyttningstakt kan på kort sikt utgöra en ansträngning på den kommunala ekonomin eftersom behovet av investeringar i samhällsservice och infrastruktur snabbt kan växa. Att utbyggnationen av samhällsservice i form av skolor, vård och omsorg av högsta klass följer befolkningstillväxten är helt avgörande för en lyckad nyindustrialisering."

Jag tänker att detta betyder att regeringen har gjort exakt samma ställningstagande som Fredrik Lundh Sammeli. Det offentliga måste hänga med när näringslivet ska expandera. Om det offentliga inte har förmåga att hänga med kommer näringslivets expansion inte att bli av, och den gröna omställningen kommer att halta eller bli bristfällig.

Det här är vad regeringen säger. Om man tittar på vad regeringen gör så här långt när det gäller förutsättningarna för den gröna omställningen kan man sammanfatta det så här: Regeringen har avvecklat investeringsstödet som skulle leda till bygget av bostäder. Regeringen har skurit hårt i möjligheterna för vuxna att utbilda sig och i arbetsmarknadspolitiken som skulle kunna underlätta kompetensförsörjningen. Regeringen har också försvårat bygget av havsbaserad vindkraft som hade de bästa förutsättningarna att möta ett hastigt ökande energibehov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Svaret på interpellationen tryggar inte att regeringen har förstått vad det offentliga behöver göra för att underlätta den gröna omställningen. Om man lägger till att regeringsunderlagets största parti har gjort ställningstaganden om att stoppa pilotprojektet Hybrit - och för övrigt har ett antal moderata debattörer i veckan understött exakt samma linje - gör det mig inte trygg. Trots att regeringen säger att det finns en gyllene möjlighet i norra Sverige agerar man i strid med det och slår sig i slang med folk som inte verkar tycka att det är en möjlighet med den gröna omställningen i norra Sverige.

Det behövs fortfarande ett svar på Fredrik Lundh Sammelis fråga. Kommunerna behöver förutsättningar att svara upp mot nyindustrialiseringen. Det är helt avgörande. Hur ska statsrådet göra för att det ska bli av?

Fru talman! Ministern säger här att Socialdemokraterna har andra möjligheter i opposition än man hade i regeringsställning. Då skulle jag vilja komma tillbaka och säga att vi gör andra prioriteringar än den här regeringen gör, och därför har vi andra möjligheter att lägga pengar på utbildning och arbetsmarknadspolitik.

Jag och ministern är nog ense om att utbildning leder till att människors ställning på arbetsmarknaden stärks. Det leder till egenmakt. Mer kunskap leder till bättre förutsättningar att ta sig fram i livet. Jag tänker att ministern håller med mig och att det är därför ministern säger att utbildning ska prioriteras även om han inte agerar så.

Så kommer vi till frågan hur man budgeterar. Att sänka skatten för dem som är allra rikast, vilket den här regeringen har lagt 13 miljarder på, stärker inte utsatta människors ställning på arbetsmarknaden. Det lämnar ingen egenmakt annat än att det skyddar höginkomsttagares köpkraft.

Dessa pengar har vi valt att prioritera på ett annat sätt, så att vi kan stärka människors ställning på arbetsmarknaden, så att människor kan rusta sig för att gå från ett jobb till ett annat och så att utrikesfödda kvinnor kan få del av utbildningsinsatser som kan stärka deras ställning på arbetsmarknaden. Men regeringen prioriterar annorlunda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Johan Pehrson talar varmt om effektivitet och kvalitet i utbildning och arbetsmarknadspolitik. Men 13 miljarder i skattesänkningar för de rikaste leder inte heller till ökad effektivitet och kvalitet i utbildning och arbetsmarknadspolitik utan bara till besparingar och nedskärningar.

Fru talman! Under de senaste åtta åren har, som Serkan Köse mycket riktigt påpekade, antalet utbildningsplatser för vuxna ökat med motsvarande 160 000 studenter, inom folkbildningen, vuxenutbildningen, akademin och yrkeshögskolan. De sista fyra av dessa åtta år har denna utbyggnad skett tillsammans med Liberalerna. En del av detta har handlat om möjligheten att anvisa till studier i det reguljära utbildningssystemet, vilket har sin grund i ett behov av utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar - ett behov som även arbetsmarknadsutbildning skulle kunna fylla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då är det, för mig som huvudsakligen är utbildningspolitiker, tragiskt att höra att Liberalerna inte bara har övergivit linjen att utbyggnaden av de reguljära utbildningsplatserna för vuxna ska fortgå utan därtill skär ned stort på arbetsmarknadsutbildningen.

Man kan summera detta med Serkan Köses uppgifter, som jag utgår från är korrekta. Jag tyckte att Serkan sa 829 miljoner i minskade anslag till arbetsmarknadsutbildning under nästa år. Därtill kommer de folkbildningsnedskärningar på 492 miljoner som ligger i årets budget, vuxminskningar på 1,25 miljarder samt minskningar på akademin med 86 miljoner och på yrkeshögskolan med 104 miljoner. Aggregerat handlar detta om en herrans massa utbildningsplatser. Jag vet inte hur många platser det kan handla om i arbetsmarknadsutbildningen, men om man adderar de andra fyra formerna handlar det om i runda slängar 30 000 färre platser 2023 än 2022.

Johan Pehrson är fortfarande svaret skyldig. Jag försökte ställa denna fråga i en tidigare interpellationsdebatt i kväll, och jag tycker att den förtjänar att upprepas utan att för den skull kapa Serkan Köses fråga om arbetsmarknadsutbildningar. Johan Pehrson säger sig hela tiden vilja satsa på utbildning och säger att utbildning är vägen till en bättre matchning på arbetsmarknaden. Ändå agerar han i rakt motsatt riktning när han ska göra saker. När kommer Johan Pehrson att börja göra det han säger?

Fru talman! Jag tänkte bara kort inleda med att Johan Pehrson bör hålla låg profil när det kommer till att döma andras samarbetspartner. När vi i dag pratar om den gröna omställningen är inte hela regeringsunderlaget, så att säga, riktigt med på behovet av denna.

Johan Pehrson skrev som sagt i Dagens industri för ett par månader sedan att regeringen ska ta fram en strategi för norra Sverige. En av punkterna som den strategin ska beröra handlar om kompetensförsörjning. Johan Pehrson skriver själv att behovet är stort vad gäller relevanta yrkesutbildningar, högskoleutbildningar och vuxenutbildningar. Ändå väljer den här regeringen att skära i yrkesutbildningarna och att lägga ned branschskolorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det ska också bli spännande att höra Johan Pehrson i sitt sista inlägg reda ut vad han egentligen menade när han i Agenda sa att dimensioneringen ska styras på nationell nivå.

En debattartikel i Dagens industri i all ära, men det är nu dags att leverera. Industrin ligger i framkant men kan inte göra det länge om inte regeringen levererar de förutsättningar som behövs. Johan Pehrsons del i detta är såklart arbetsmarknadspolitiken och matchningsfunktionen mellan arbetskraftsutbud och arbetskraftsefterfrågan. Utbildningspolitiken är en given del av det, men också arbetsmarknadspolitiken.

Jag konstaterar att Johan Pehrson säger att han vill satsa på utbildningen men att han i verkligheten fortsätter stå upp för de nedskärningar som han själv har lagt fram i budgeten.

(Applåder)

Fru talman! Jag frågade Johan Pehrson när han tänker börja göra vad han säger. Jag konstaterar att det krävs en pandemi för att Johan Pehrson ska göra vad han säger.

Efterfrågan på utbildningsplatser och behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik kan förväntas öka. Det är ekonomisk kris i antågande, och varslen ökar. Omställningsstudiestödet möjliggör för delvis nya grupper att studera, och ungdomskullarna från gymnasiet ökar också. År 2023 är fel tillfälle att skära ned på utbildningsplatser för vuxna, Johan Pehrson - pandemi eller ej.

Johan Pehrson har också sagt att regeringen nu går in och styr gymnasierna och att man mer ska styra mot jobb som finns. Med det måste han ha menat att han har tagit den reform som S-regeringen drev igenom i våras och som nu håller på att implementeras till sitt hjärta. När vi hanterade den i riksdagen var Liberalerna tveksamma och hade hellre sett en försöksverksamhet än en fullskalig implementering. Det får sägas vara glädjande att Johan Pehrson nu är för att dimensionering och planering av gymnasial utbildning bättre ska matcha arbetsmarknadens behov.

Men den 5 februari sa Johan Pehrson i Agenda att man ser framför sig att människor kan utbildas i södra och mellersta Sverige och att människor kommer färdigutbildade till industrierna i norr. De 100 000 människor som behöver flytta till norr ska alltså utbildas i södra och mellersta Sverige.

Vad menar Johan Pehrson med detta? Den dimensioneringsreform som han just har sagt att han har tagit till sitt hjärta bygger ju på att utbildningsanordnare ska anpassa utbudet efter den regionala arbetsmarknadens behov. Men med detta uttalande verkar det som att Johan Pehrson i stället menar att utbildningsanordnare i södra och mellersta Sverige ska anpassa sitt utbud efter vad som efterfrågas på arbetsmarknaden i norr. Tänker regeringen göra om planerings- och dimensioneringsprinciperna när det gäller gymnasial utbildning?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid det här laget är det välkänt att regeringen tänker stänga branschskolorna, och det är bara att beklaga. I Agenda sa Johan Pehrson att det kan komma att bli aktuellt med riksintag till viktiga och centrala utbildningar, och hans kollega skolministern sa något liknande i en interpellationsdebatt för någon månad sedan. Men här verkar det vara som med ministerns utfästelser om att satsa på utbildning, det vill säga tomma ord. Jag har letat i Tidöavtalet, i regeringsförklaringen, i budgeten och i utredningsdirektiv som denna regering har beslutat om utan att hitta ett enda spår av en skrivelse om riksrekryterande utbildningar. Vad är det för riksrekryterande utbildningar som ministern menar?

Jag skulle, sammanfattningsvis, vilja att ministern reder ut två frågor i sitt nästa inlägg. Den första är: Vad menar ministern ska hända med de gymnasiala utbildningarna? Avser regeringen att ändra på dimensioneringsprinciperna redan innan de nya har införts? Den andra är: Vad är det för riksintag som ministern pratar om?

Fru talman! Det är i norr som landets stora tillväxthopp finns för tillfället. Klimatförändringarna är en ödesfråga, och i Sverige har vi kommit långt i fråga om att ställa om elsystem, uppvärmning och andra energikrävande sektorer. Men två stora samhällssektorer kvarstår, och det är industrin och transportsektorn.

Sveriges enskilt största utsläppare finns hemma i min grannkommun i Luleå, nämligen SSAB. Att deras produktion blir fossilfri kommer att kapa Sveriges totala koldioxidutsläpp med omkring 10 procent. Att minska klimatutsläppen är något som måste göras. Men det kan bara bli framgångsrikt om det görs med bred folklig förankring på ett sätt som människor upplever som rättvist. Därför är det som nu håller på att hända i industrin, i synnerhet i industrin i norra Sverige, ett exempel som visar vägen.

I stället för att lägga skuld på varje enskild individs konsumtion visar nyindustrialiseringen att omställningen kan innebära tillväxt, mervärde och fler jobb samtidigt som den leder till stora minskningar av utsläppen.

Regeringens samordnare har sagt att de närmaste decennierna behöver uppemot 100 000 människor flytta till Norrbotten och Västerbotten. Matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft måste funka om det ska bli framgångsrikt. Då är tillgången till utbildning avgörande.

Jag välkomnar såklart att också regeringen och Johan Pehrson nu ser på den gröna omställningen som någonting viktigt. Även om han slagit sig i slang med klimatförnekare och motståndare till pionjärprojektet Hybrit skriver han tillsammans med regeringskollegorna Ebba Busch och Andreas Carlson i en debattartikel i Dagens industri den 11 januari till och med att den gröna omställningen är en gyllene möjlighet. Det är glädjande.

Följaktligen hör vi också Johan Pehrson säga i sitt svar här i dag att lösningar för exempelvis infrastruktur, bostäder, utbildningsmöjligheter och kompetensinflyttning snabbt måste komma på plats. Vackert så.

Men vad gör regeringen? Hittills har regeringen dragit bort stödet för att bygga bostäder, kapat arbetsmarknadspolitiken med 1 ½ miljard kronor och skurit ned medlen till utbildningsplatser för vuxna med nästan 2 miljarder kronor. Johan Pehrson glömde elen. Den behöver också snabbt komma på plats. I stället har regeringen försvårat bygget av havsbaserad vindkraft, som kanske är det som har de bästa utsikterna att leverera just snabbt och billigt.

Än så länge visar regeringen alltså inte prov på att leverera någonting alls som den gröna omställningen snabbt behöver - tvärtom.

Den 5 februari var Johan Pehrson med i SVT:s Agenda, som den kvällen handlade om just nyindustrialiseringen i norr. Han fick då frågan vad som är det viktigaste som regeringen gör för att hjälpa till med kompetensförsörjningen i den gröna omställningen. Johan Pehrson svarade då: Satsa på utbildning är det absolut viktigaste.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Han måste ha varit medveten om att regeringen i den enda budgeten som den hittills har presenterat minskar anslagen till vuxenutbildning med 1,2 miljarder kronor, till folkhögskolorna med omkring en halv miljard kronor, till yrkeshögskolan med ungefär 100 miljoner kronor, till akademin med omkring 85 miljoner kronor och till arbetsmarknadsutbildning med hundratals miljoner.

Min fråga, Johan Pehrson, blir därför: När tänker ministern återkomma med förslag som innebär att han faktiskt gör det som han säger?

Fru talman! Jag frågade vad det är statsrådet vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla. Jag hörde inget svar på den frågan. Jag ställde ungefär samma fråga till statsrådet i en tidigare interpellationsdebatt, och hon svarade inte då heller.

Men den som följer denna fråga har säkert noterat att hon gav ett svar i Dagens Nyheter i förra veckan. Intervjuaren frågar: "Är inte det här i själva verket ett förslag som går de stora skolkoncernerna till mötes?" "Nej", svarar statsrådet, "de stora koncernerna skulle ju klara att hantera offentlighetsprincipen. De har jurister anställda som kan avgöra om ett utlämnande av handlingar strider mot sekretess. Medan de små skulle få problem om man införde en offentlighetsprincip". Journalisten igen: "Så varför är det de stora koncernerna som är kritiska?" Då svarar statsrådet: "Jag tror det kan finnas en känsla, till exempel när det gäller de ekonomiska förutsättningarna, av att man inte vill lämna ut information för att man inte vill att konkurrenterna ska få se den."

Regeringen sätter alltså återigen skolkoncernernas intressen före elevernas och hjälper skolkoncernerna att hemlighålla information om de ekonomiska förutsättningarna - för nu har statsrådet till Dagens Nyheter sagt vad det är hon vill hjälpa dem att hemlighålla.

Vi pratar om skattefinansierad skolverksamhet, och insynen ska självklart säkras oberoende av vem som är huvudman. Det tycker vi socialdemokrater, och det har vi tyckt länge. Tänker statsrådet enligt mitt antagande gå skolkoncernerna till mötes med insynsprincipen och låta dem fortsätta att hemlighålla de ekonomiska förutsättningarna?

Fru talman! Den tredje statsmakten, kallar man medierna ibland. Deras roll är att granska makthavare, och som jag nämnde är friskolor makthavare i elevers värld. De fattar beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för enskilda elevers framtid.

Men det stannar inte vid det. Olika insyn och transparens ger givetvis olika möjligheter för medier att granska och upptäcka missförhållanden i fristående och kommunala skolor. Men vi har också perspektivet som Lotta Edholm själv lyfte fram i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan att valfriheten i skolan ska värnas. Jag håller med, men hur i all sin dar ska valfriheten kunna värnas när det är olika uppgifter som är offentliga för olika skolor?

Jag hör bara Lotta Edholm framföra ett enda bärande argument för detta, och det är att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för små skolor. Det är det enda bärande argumentet som Lotta Edholm har.

Man kan lyssna på företrädare för de små skolorna, som Håkan Wiclander som är ordförande i Idéburna Skolors Riksförbund, med företrädesvis små skolenheter som medlemmar. Han säger att det är en självklarhet att offentlighet ska gälla eftersom skolan ägs av svenska folket. Men företrädare för de stora koncernerna, med stor kapacitet, har varit mycket kritiska. Statsrådets enda bärande argument, att rädda små skolenheter från administration, äger alltså inte någon giltighet över huvud taget.

Detta får en att undra: Vad är det skolkoncernerna vill hålla hemligt? Jag ställer frågan till Lotta Edholm, för jag tror att hon kanske vet. Det var ju trots allt inte så länge sedan hon själv både ägde och satt i styrelsen för en skolkoncern. Kanske kan hon hjälpa oss att förstå. Vad är det hon vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla?

Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är att i september 2020 blev alla uppgifter om friskolor hemligstämplade som affärshemligheter. Det gällde alla uppgifter; alltifrån skolornas adresser till elevantal och resultat.

I likabehandlingens namn gjorde Skolverket bedömningen att all information om alla skolverksamheter skulle hållas hemlig. För att lösa detta gjorde vi, den socialdemokratiskt ledda regeringen, ett tillfälligt sekretessgenombrott, och den tillfälliga lagen går ut vid halvårsskiftet 2023.

Nu är frågan vad som ska hända då. Jag är på riktigt intresserad av vad som ska hända då. Ska alla uppgifter om skolor åter hemligstämplas eftersom informationen inom de bolagsdrivna skolorna fortfarande är att betrakta som affärshemligheter? Eller ska regeringen lösa detta på något sätt, och i så fall hur? Det var bakgrunden till att jag ställde de frågorna i interpellationen.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag tänkte ta mig friheten att översätta statsrådets svar till mer koncis och lättbegriplig svenska.

Vi börjar med att jag frågade: Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut? Statsrådet svarade: Vi avser att återkomma. Det betyder "vet inte, vi får se". Sedan frågade jag: Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor? Statsrådet svarade: Nej. Och slutligen frågade jag: Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen? Det korta svaret som statsrådet ger är: Nej - i alla fall inte nu, kanske sedan, någon gång, när utredningen är klar eller när den har remitterats eller när den har beretts i Regeringskansliet eller när den har varit på lagrådsremiss; vet inte, vi får se.

Vi är många som undrar över det här. Vad tänkte regeringsunderlaget sig när de skrev "insynsprincip" i Tidöavtalet? Det enda vi hittills vet om denna insynsprincip är att den inte är den offentlighetsprincip som gäller för kommunala skolor.

Då kommer vi till inkonsekvensen: Fristående skolor har samma uppdrag och ansvar när det gäller elevernas lärande som kommunala skolor har. Fristående skolor utövar myndighet, det vill säga har makt över elevers framtid. Fristående skolor har samma finansiering, det vill säga skattepengar, som kommunala skolor. Fristående skolor får dessutom redan betalt för eventuell tillkommande administration som offentlighetsprincipen skulle innebära.

Varför, Lotta Edholm, ska de inte omfattas av offentlighetsprincipen? Varför ska det vara svårare att granska fristående skolor än kommunala skolor?

Fru talman! För att det inte ska råda några missförstånd handlade mitt förra inlägg mycket om Liberalernas relation till sina väljare, och den kommer Liberalerna att få ta ansvar för. De löftesbrott som Liberalerna har gjort sig skyldiga till i och med regeringens politik kommer väljarna att utkräva ansvar för, och det är det viktigaste inför nästa val.

Jag hör Lotta Edholm säga att vi vill ha en starkare statlig styrning av den svenska skolan. Samtidigt pekade jag i inledningen av interpellationsdebatten på att Liberalerna rullar tillbaka de reformer vi har genomfört för att flytta fram statens positioner för att minska avståndet mellan stat och huvudman, för att skapa en ökad likvärdighet när det gäller kvalitet och finansiering och för att skapa en större tillit i styrkedjan. Det är ett problem som har identifierats många gånger, det vill säga en stödjande roll för staten snarare än bara det kontrollerande benet - som Liberalerna brukar krama så ömt.

Man påstår att man vill ha en starkare statlig styrning samtidigt som man tar bort finansieringen för Skolverkets regionalisering och kvalitetsdialoger, samtidigt som man aviserar en minskning av likvärdighetsbidraget som klarar av att delvis kompensera för de orättvisor och ojämlikheter som finns i finansieringen av den svenska skolan. Jag tycker att det då är lite fräckt att påstå att man är för en starkare statlig styrning när man agerar i den rakt motsatta riktningen.

Fru talman! Även om skolministern försöker ge sken av att Socialdemokraterna nyss har börjat agitera för ett ökat statligt ansvarstagande är detta inte sant. Vi har under många år varit av uppfattningen att staten behöver ta en mer framskjutande roll när det kommer till ansvaret för skolan.

Jag skulle vilja gå igenom några saker som har hänt. Vi börjar i januariavtalet. Liberalerna har, som statsrådet och även Fredrik Malm påpekar, varit av uppfattningen att skolan borde förstatligas. I januariavtalet fördes en skrivning in om en utredning om ett kunskapsunderlag för förstatligande. Skolan är redan nu en gemensam angelägenhet mellan stat och kommun och har så alltid varit.

Som ett resultat av januariavtalet lät Anna Ekström, som är en klok person, tillsätta utredningen om vad ett förstatligande skulle kunna innebära. Då sa Nyamko Sabuni: "I uppdraget ingår att undersöka hur finansieringen, arbetsgivaransvar och den dagliga driften ska fungera. Med denna utredning kommer vi ett steg närmare ett förstatligande av skolan."

Sedan lämnade Liberalerna januariavtalet, och i maj 2022 skrev Johan Pehrson och den nuvarande utbildningsministern på Aftonbladets debattsida något som får betraktas som en utfästelse inför valet, nämligen att "det är hög tid att staten tar över ansvaret för skolan och inte minst det fulla ansvaret för skolväsendets finansiering. Liberalerna vill förstatliga skolan redan under nästa mandatperiod".

Efter det slöts Tidöavtalet. Enligt avtalet skulle det visst undersökas om sjukvården skulle förstatligas, KD:s hjärtefråga, men det fanns inte ett ord om Liberalernas hjärtefråga och tydliga vallöfte om att förstatliga skolan.

I höstas kom så resultatet av Thomas Perssons utredning. Han påpekar att det förstatligande som Liberalerna har velat se så länge kommer att kräva en skatteväxling på över 200 miljarder. Det kommer att beröra 200 000 anställda och ta 20 år att genomföra. Lotta Edholm, återförstatligandepartiets representant, tog emot utredningen och sa tack så mycket men har sedan dess inte kommenterat innehållet i utredningen. Det har hon faktiskt inte gjort ens i den här interpellationsdebatten trots att den uttryckligen handlar om innehållet i utredningen.

Jag tänker att det nu är glasklart: Det blir inget förstatligande under innevarande mandatperiod trots att Liberalerna vann valet, bemannar ansvarigt departement och lovade väljarna det här. Det är väl med förstatligandet som det är med förbudet mot religiösa friskolor - flagranta löftesbrott. Skolpartiet Liberalerna har vikt ned sig i de frågor som de har hållit som de allra viktigaste och i fråga om de tydligaste löftena som de ställde ut till väljarna i september.

Min fråga i interpellationen var: Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen? Jag konstaterar att Lotta Edholm i dag svarade "vi får se". Förmodligen ingenting.

Fru talman! Tack, ministern, för möjligheten att debattera en viktig fråga! Det största problem som det svenska skolsystemet har är den bristande likvärdigheten. Om detta tycks jag och statsrådet vara överens.

Familjebakgrundens genomslag i resultaten har ökat de senaste decennierna, och även när resultaten vänder uppåt fortsätter olikvärdigheten att öka. Det svenska skolsystemet blir alltmer segregerat, det vill säga att elever från starka familjeförhållanden med välutbildade föräldrar går på vissa skolor och elever från svagare omständigheter går på andra. De stora skolkoncernernas möjlighet att göra vinst är beroende av att de kan sortera ut barn med välutbildade föräldrar till sina skolor, och på så vis fördjupar skolmarknaden segregationen av elevunderlaget.

Dessutom har vi olika villkor för olika huvudmän. Kommunala och fristående skolor har olika ansvar men samma finansiering. Det är en orättvisa som försvagar systemets förmåga att kompensera för ojämlika uppväxtförhållanden.

Och så var det då detta med att kommunerna har huvudansvaret för skolans finansiering. Det råder enorma skillnader i hur stora kostnader kommunerna har räknat per elev. Det hade kunnat vara okej om det fanns ett behov eller en strukturell skillnad mellan kommunerna som motiverade den stora kostnadsskillnaden - som gleshet eller social utsatthet - men det finns det inte. Det är inte det som är mönstret i alla fall. När det gäller den kommunala resursen verkar det i stället förhålla sig på detta vis: Kommuner med stor skattekraft satsar mer per elev än kommuner med liten skattekraft. Och i välbärgade kommuner bor det välbärgade medborgare. Konsekvensen blir alltså att barn till rika får en mer påkostad utbildning än barn till fattiga.

I tillägg till det har huvudmännen mycket olika kapacitet att bedriva strategiskt och systematiskt kvalitets- och utvecklingsarbete. Det hänger främst ihop med att skolhuvudmännen är väldigt olika stora. Det är alltifrån pyttesmå friskolor med något tiotal barn till stora städer och skolkoncerner som har hundratusentals elever - med samma ansvar.

Socialdemokraternas svar på detta har förutom att tämja det segregerande vinstintresset i skolsektorn varit ett ökat statligt ansvarstagande. Vi har börjat bygga ett nationellt system med kvalitetsindikatorer som stöd för kommuner och fristående huvudmän i deras systematiska kvalitetsarbete. Kvalitetsdialoger där företrädare för staten med regelbundenhet har samtal med företrädare för huvudmännen för att bistå i kvalitetsarbetet är en annan åtgärd.

Det handlar också om ett regionaliserat skolverk för att minska avståndet mellan stat och huvudmän. Skolverkets närvaro i hela landet skulle göra att myndigheten bättre förstår villkoren för de huvudmän de stöttar. Och det handlar inte minst om utbyggnaden av likvärdighetsbidraget. Vi har successivt byggt ut statsbidraget, och det fördelas till alla huvudmän viktat utifrån elevgruppens socioekonomiska faktorer. I vår budgetmotion för 2023 lade vi över 7,6 miljarder på likvärdighetsbidraget.

Den utvärdering som Statskontoret gjorde av bidraget 2021 visar att det har fungerat. Det används i jättestor utsträckning, och det kan användas effektivt för att möta lokalt identifierade behov.

Skolministern verkar däremot inte bejaka den framflyttning av statens positioner som vi har inlett. I stället monterar skolministern stegvis ned det systemet. Det är avfinansierade kvalitetsdialoger, stopp för Skolverkets regionalisering och neddragningar på likvärdighetsbidraget.

Varför vill regeringen rulla tillbaka reformer som har ökat det statliga ansvaret för såväl finansiering som kvalitet?

Fru talman! Jag beklagar, men vem som är bostadsminister nästa år eller ens i morgon är det inte bostadsministern själv som får bestämma. Låt oss inte ta honom på orden när han säger så.

Jag hör att statsrådet säger att det här ska ske i högt tempo. Det är fortfarande väldigt oklart hur bostadsbyggandet ska stimuleras. Hur bostadspolitiken organiseras eller var ansvaret i departementet ligger kommer inte att öka byggtakten i Norrbotten. Ärligt talat kommer folk inte att kunna bo i samordningsuppdrag, länsstyrelseuppdrag eller ökad planberedskap hos kommunerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hör ingenting om hur incitamenten för att öka bostadsbyggandet ska se ut - inga idéer! Statsrådet är fortfarande svaret skyldig. Men omställningen i norra Sverige behöver fortfarande sin arbetskraft i både näringslivet och välfärden. Om omställningen ska bli av måste statsrådet steppa fram.

Regeringen har hittills inte visat sig förstå hur förutsättningarna i norra Sverige ser ut. I den här debatten gav jag statsrådet en unik möjlighet att visa att han förstår norra Sveriges förutsättningar. Jag beklagar att han inte tog den.

Byggtakten sjunker, och produktionskostnaderna ökar. Situationen är inte behjälpt av ett avskaffat investeringsstöd. Tusentals planerade bostäder riskerar nu att inte bli av. Och statsrådet står här svarslös. Han pratar om vilket departement som har ansvar för frågorna.

Vad ska statsrådet göra för att det ska byggas bostäder i norra Sverige?

Fru talman! Både bostadsministern och Mikael Eskilandersson behöver nu acceptera att de inte längre är i opposition. Min fråga till statsrådet var om han har några trovärdiga idéer för att stimulera bostadsbyggande i norra Sverige. Jag hörde inte en tillstymmelse till svar. Han säger att han ska lägga om bostadspolitiken, men än så länge är det bara ord. Det finns inte ens ett "vad". Vad menar man med att lägga om bostadspolitiken annat än att avskaffa investeringsstödet?

Jag bor i Norrbotten, min skånska till trots. Där bedömer 8 av länets 14 kommuner att de har underskott på bostäder. Northvolt i Skellefteå rekryterar enligt egen uppgift 100 medarbetare i månaden för tillfället. I Kiruna och Gällivare ska samhällena flyttas samtidigt som det råder stor bostadsbrist. Så sent som i den här veckan har vi kunnat läsa i Dagens Industri att bostadsbyggandet i norra Sverige minskar dramatiskt. Det är såklart en följd av oron i omvärlden och av stigande produktionskostnader, men regeringens agerande när det gäller investeringsstödet har förvärrat situationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hemma i Älvsbyn byggdes det första flerfamiljshuset på decennier tack vare investeringsstödet. I stora delar av Norrbotten är det nämligen så, även i kommuner med omfattande bostadsbrist, att bostadsmarknaden är svag. Det betyder att produktionskostnaden inte täcks av marknadsvärdet.

Den som bygger en ny villa hemma i Älvsbyn har samma byggkostnad som någon som bygger en likadan villa i statsrådets Mullsjö eller för den delen mer storstadsnära. Men när villan i Älvsbyn väl är klar är den inte värd så mycket som den har kostat att bygga - särskilt inte om den ligger utanför centralorten. Det gör det svårt att lånefinansiera såväl bygget av egna hem som större investeringar i flerbostadshus.

Som följd av pandemin och kriget har som sagt byggkostnaderna ökat kraftigt, och det förvärrar det här problemet. När produktionskostnaderna ökar blir diskrepansen mellan kostnader och marknadsvärde större. Privat kapital investeras inte under sådana förutsättningar. Kommunerna kan som en följd av avskrivningsreglerna inte heller få ihop en sådan kalkyl, och enskilda får inte lån hos banken för att rusta upp eller bygga nytt.

Sedan Landsbygdskommittén 2017 pekade på behovet av att underlätta finansieringen av ny- och ombyggnation har flera olika möjligheter utretts, till exempel kreditgarantier, landsbygdslån och statliga topplån. Regeringen saknar som bekant representation från norra Sverige men har nu en unik chans att visa att man förstår villkoren för oss som lever och verkar i norra Sverige.

Ska det byggas fler bostäder i norra Sverige måste regeringen agera. Man kan då ställa den mer generella frågan som jag ställde nyss om det finns några trovärdiga idéer i statsrådets eller Mikael Eskilanderssons idébanker. Vad vill ni göra? Kom inte och skäll på mig - nu är det ni som har ansvaret! Kommer regeringen att återkomma med förslag som underlättar bostadsbyggande på svaga marknader, till exempel statliga topplån, kreditgarantier eller landsbygdslån?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för tillfället att debattera bostadsförsörjningen i norra Sverige och den gröna omställningen.

Ministern säger att detta är en gyllene möjlighet, och det är ju sant på alla vis. Norra Sverige är landets stora tillväxthopp. Att industrin ställer om sina processer till koldioxidfri teknik och att en hållbar industriproduktion växer till är en sak av stor magnitud. Men för att det ska bli av måste det offentliga backa upp denna omställning. Fru talmannen får ursäkta att jag säger som det är: Då duger det inte att regeringen pekar på kommunerna och säger att de får lösa det.

Det behövs infrastrukturinvesteringar. Det behövs arbetskraft. Det behövs el. Hittills har regeringen abrupt avvecklat investeringsstöden för byggande av billiga hyresrätter, skurit ned rejält på utbildningsplatser för vuxna och hotat att paja förutsättningarna för havsbaserad vindkraft, som är det snabbaste sättet att bygga ut elproduktionen såvitt går att bedöma. Man har dessutom visat en överraskande handfallenhet när det gäller elprisstödet.

Regeringen presenterade i en debattartikel i januari att den tänkte ta fram en strategi för norra Sverige. En av punkterna handlade om bostäder och infrastruktur. Regeringen tillstod att bristen på bostäder är ett av de främsta hindren för att fler människor ska kunna rekryteras till de aktuella företagen och kommunerna. Sedan avskaffade regeringen investeringsstöden, som har gjort att det varit möjligt att få ihop kalkylen för flerbostadshus i stora delar av Norrbotten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har fått dramatiska konsekvenser. Till Länsstyrelsen i Norrbottens län hade 18 ansökningar inkommit i tid, det vill säga före förra årsskiftet, men inte hunnit tilldelas pengar innan regeringen stoppade stödet. Det betyder att över 1 000 bostäder nu riskerar att inte bli byggda.

Investeringsstöden har också varit viktiga för att underlätta de samhällsomvandlingar som pågår i Kiruna och Gällivare. Möjligheterna att bygga nya lägenheter med rimlig hyra har förbättrats. Men regeringens agerande försvårar fortsättningen på detta och har skapat stora inkonsekvenser. I samma byggprojekt bestående av likadana hus i samma kvarter kan det hända att hyresgäster får mycket olika hyresnivåer. Vi pratar om tusentals kronor i skillnad i månadshyra mellan likadana lägenheter i samma projekt, som en följd av att regeringen hastigt och lustigt har ändrat vad som gäller.

Fru talman! Jag har inget emot att regeringen ger uppdrag åt länsstyrelserna att understödja bostadsbyggandet. Men regeringens egen samordnare har bedömt att uppemot 100 000 människor behöver flytta till de två nordligaste länen de närmaste decennierna. De kan inte bo i uppdrag till länsstyrelserna. De kan inte bo i kommunal planberedskap. Bostäderna måste byggas. Har statsrådet några trovärdiga idéer för att stimulera bostadsbyggandet i norra Sverige?