Jacob Risberg

Fru talman! I Sverige har vi haft allmän välfärd i över 70 år. Denna princip har byggt vårt land till en av världens främsta välfärdsnationer. Regeringens fattigdomsreform bryter nu med denna grundläggande princip. Syftet är att använda människor som kommit hit som avskräckningsbrickor. Det sker på bekostnad av likvärdighet och gör att barn som redan lever här och kämpar för sin vardag inte får goda uppväxtvillkor.

Att vissa ska behöva kvalificera sig till välfärden innebär att välfärden inte längre är allmän och att vi överger idén om jämlikhet. Min fråga till statsrådet Anna Tenje är därför: När välfärden nu inte längre är allmän, vilken blir nästa grupp att undantas? Är det fattigpensionärer, lågavlönade eller kanske sjukskrivna?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för att du kom hit i dag och pratade om Serbien med mig!

Jag gläds över en hel del av de svar som utrikesministern gett, och precis som jag sa i mitt förra anförande tror jag egentligen att vi i grunden är överens om de här frågorna. Men jag skulle ändå vilja fråga utrikesministern om man framöver, om det nu är så att man gör många saker i de här frågorna från både svenskt och europeiskt håll, kan synliggöra dem lite bättre. Det handlar inte bara om att kanske skriva en notis på regeringens hemsida – notisen nu saknar till och med information om vad man vill från Serbien – utan också om att synliggöra att vår kamp för ett fritt och demokratiskt Serbien är på riktigt och att vi verkligen står upp för och stöder demokratirörelsen. Jag tror att den typen av signaler också bidrar till ett hopp och ett ökat engagemang hos de demonstrerande i Serbien, och det är någonting som de verkligen behöver i det här läget.

Fru talman! Jag tror att jag och utrikesministern i grunden är överens i de här frågorna, men jag saknar fortfarande lite mer aktivitet och framför allt synlighet för regeringens politik.

På regeringens hemsida finns en notis om statsrådet Rosencrantz besök i Belgrad, men det saknas information om Sveriges hållning, vilka krav man ställde och vad man skulle vilja att Serbien gjorde rent politiskt. Det som däremot lyfts upp är att statsrådet skulle delta i en Team Sweden-konferens som arrangerades i samarbete med serbiska handelskammaren. Om man ska fultolka det lite grann får man nästan en känsla av att svenska investeringar och handeln med Serbien är viktigare än den demokratiska utvecklingen.

Serbien har en lång historia av att vara en aktiv part i konflikter som också påverkat Sverige, senast under Balkankriget. Nu balanserar Serbien mellan ett beroende av Ryssland och en strävan efter EU-medlemskap. Det är en historisk kamp för Europas framtid, med en uppenbar risk för att det övergår i inbördeskrig. Demonstranterna visar tydligt sin outtröttliga vilja genom bland annat symbolhandlingar som att cykla till Strasbourg och springa till Bryssel.

Samtidigt genomsyrar korruptionen det serbiska samhället – från kultur och medier till sjukvård och rättsväsen. Oberoende rapportering om korruptionen saknas i landet. Och stöder man öppet studentrörelsen kan det innebära att man förlorar sitt arbete.

Särskilt oroande är det för de serbiska studenterna. Många läkar, sjuksköterske- och ingenjörsstudenter tvingas avbryta sina utbildningar på grund av sin strävan efter frihet och demokrati. Och att studera i Serbien i dag kostar mellan 4 000 och 10 000 euro per år. Det är en börda som riskerar att slå ut en hel generation serbiska studenter – detta i ett Europa som redan kämpar med demografiska utmaningar. Det innebär ett enormt slöseri både för individerna och för vår gemensamma framtid.

Många i Sverige har en bakgrund i Serbien eller andra länder på västra Balkan, och många av dessa har varit med och byggt upp Sveriges välfärd. Man ser nu hur engagerade de i Serbien är när det gäller att bygga upp samma typ av samhälle där. Men man ser också att ett stort stöd från omvärlden uteblir.

När man ser hundratusentals ungdomar fredligt demonstrera för grundläggande rättigheter blir man både rörd och sorgsen över Sveriges tystnad. Frågan är hur länge de kan förbli fredliga utan stöd och vilket ansvar EU och Sverige bär om orken tryter och situationen eskalerar.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka utrikesministern för att hon är här i dag och svarar på mina frågor om hur Sverige arbetar med Serbien.

Efter en olycka på en tågstation i Novi Sad i november 2024 som krävde 16 människoliv har det serbiska folket och inte minst landets unga och studenter rest sig i protest mot den omfattande korruptionen och det demokratiska förfallet under president Aleksandar Vučićs styre. Demonstrationerna har vuxit till en bred demokratirörelse med krav på ansvarstagande och rättvisa.

Den serbiska regeringens svar har varit ett ökat förtryck. Oroligheterna har eskalerat till följd av polisens våld mot fredliga demonstranter och godtyckliga gripanden. Samtidigt uttrycker Ryssland sitt fulla stöd till den sittande auktoritära och proryska regeringen i Belgrad.

I ljuset av detta är det djupt oroande att den svenska regeringen hittills har varit relativt tyst om utvecklingen. Miljöpartiet anser att Sverige, som ett land med en stark tradition av solidaritet med demokratirörelser, bör ta tydlig ställning för de unga serbernas kamp för demokrati och för Serbiens resa mot ett EU-medlemskap.

Mina frågor till utrikesministern var därför hur regeringen ser på utvecklingen i Serbien, inklusive rapporterna om polisbrutalitet, vad regeringen gör för att visa solidaritet med de serbiska studenterna och demokratirörelsen samt vilka initiativ Sverige har tagit inom EU för att säkerställa att unionen arbetar och agerar för att stärka den demokratiska utvecklingen i Serbien.

Vilka svar har vi då fått från utrikesministern? Jo, i svaret sägs att regeringen är bekymrad över den pågående politiska utvecklingen i landet. Man är särskilt oroad över den polisbrutalitet som man ser. Regeringen ser allvarligt på den press som Serbiens regering och myndigheten nu utövar mot journalister, civilsamhälle och akademi. Man säger också att regeringen i flera sammanhang har uppmanat regeringen i Serbien att fullt ut respektera mötes- och yttrandefriheten och framhållit vikten av mediernas oberoende.

Utrikesministern hänvisar även till statsrådet Rosencrantz besök i Belgrad i våras, där hon uttryckte Sveriges oro över situationen i Serbien och att det är av största vikt att serbiska myndigheter fullt ut respekterar demonstranternas yttrande- och mötesfrihet.

Jag vill passa på att berömma regeringen för att man under lång tid bidragit med bistånd till civilsamhällets organisationer och oberoende medier i Serbien i syfte att främja demokratisk utveckling och stärka rättsstatens principer och en öppen samhällsdebatt. Men jag tycker ändå att det är alldeles för passivt.

Det känns som att det finns någon form av feghet både från Sverige och från EU när det gäller att inte stöta sig alltför mycket med den serbiska regeringen, som att man hoppas att man genom passivitet kan vänta ut någon form av demokratisk utveckling och som att man föredrar stabilitet på västra Balkan i stället för att fullt ut ta itu med och stödja demokratirörelsen. Det riskerar att leda till att unga i Serbien tappar tron på EU och att fler väljer att vända sig till Ryssland, och det kommer även att riskera att minska EU:s framtida inflytande i hela regionen.

Många serber vill att EU ska vara en aktiv kraft för demokrati och mänskliga rättigheter, men om unionen fortsätter att prioritera Vučićs regim framför folkets krav kan det på lång sikt minska stödet för europeisk integration.

Fru talman! I våras ställde jag en fråga till dåvarande skolministern om möjligheten för gymnasieelever att träffa politiker i sina egna skolor. För många svenskar är det politiska engagemanget som allra störst när de går i gymnasiet och har klasskompisar och lärare som de kan diskutera politik med. Då hade jag precis deltagit i en debatt i en gymnasieskola i Enköping, något som är omöjligt i många kommuner där rektorer eller skolchefer helt har portat politiska partier från skolorna.

Min fråga då var hur statsrådet avsåg att agera för att alla gymnasieelever i alla kommuner skulle få möjlighet att träffa och interagera med politiker under ordnade former. Svaret från statsrådet var att hon avsåg att ta med sig frågan till departementet.

Om ett år är det val. Min fråga till gymnasieministern är: Hur har det gått?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret! Vissa frågor förblir dock obesvarade.

Det nämns att ett antal andra länder har stoppat stödet. Precis som Lotta Johnsson Fornarve nämnde är det länder som gett sporadiskt stöd till UNRWA och inte varit permanenta givare.

Statsrådet tar även upp Nederländerna som exempel. De har bestämt sig för att skjuta fram den här nedtrappningen, och de är dessutom ett av de länder som svarade positivt på den nödappell som UNRWA skickade ut i våras. De har alltså gett pengar till den nödappell som Sverige valde att inte ge pengar till – så använd gärna inte Nederländerna som exempel.

I all internationell rapportering om UNRWA står det att det bara är USA och Sverige som har stoppat stödet. Inga andra länder nämns. Det är vi och USA som har stoppat stödet.

Jag undrar därför fortfarande hur statsrådet har tänkt att distributionen av mat ska ske i Gaza. Alla som kommer in med mat är beroende av att UNRWA finns där. Hur ska distributionen av vatten och mediciner ske?

Statsrådet pratar bara om Gaza, trots att UNRWA är aktivt även på Västbanken, i Libanon, i Syrien och i Jordanien. Jag undrar vem statsrådet ser framför sig som ska ta över UNRWA:s skolor för de palestinska barnen i dessa länder. Vilken aktör ser Dousa framför sig som ska ta över de kliniker som UNRWA har i dessa länder och den administration som UNRWA sköter?

Man nämner gärna World Food Programme för att de har fått in lastbilar till Gaza. Detta är absolut jättebra, men det är bara en liten del av allt det som UNRWA gör. Det är inte bara Gazaborna som är beroende av svenskt biståndsmedel, utan det är också palestinska flyktingar i en rad andra länder.

Fru talman! Tack till Lotta Johnsson Fornarve som har initierat den här debatten, och tack även till statsrådet Dousa som är här och svarar på våra frågor!

UNRWA bildades 1949 som en tillfällig lösning för att ta hand om de palestinska flyktingar som uppkom efter Nakba, den stora katastrofen, och kriget i det som blev Israel. Men vad hände? Jo, Israel lät inga palestinska flyktingar återvända till sina hem, och UNRWA blev därför mer eller mindre permanent i de områden och de länder som man verkade i. Efter sexdagarskriget när Israel ockuperade Västbanken, Jerusalem, Gaza och Golanhöjderna tecknade Israel avtal med UNRWA om att de även i dessa områden skulle ta hand om vissa delar av det ansvar som åligger en ockupationsmakt vad gäller sjukvård, utbildning, livsmedel och så vidare. Även Israel har alltså haft ett stort behov av att UNRWA finns på plats.

De här skolorna och klinikerna och till viss del administrationen finns kvar i Libanon, Jordanien, Syrien och även på Västbanken. Där är UNRWA också aktiva och driver skolor, men Sverige har dragit tillbaka pengarna till dem.

Det är sant, precis som statsrådet säger, att World Food Programme får in lastbilar till Gaza medan UNRWA inte får det. Det är inte så konstigt, för den israeliska administrationen har infört en lag som förbjuder israeliska myndigheter att ha kontakt med UNRWA, vilket innebär att det inte går att administrera införseln av lastbilar från UNRWA. När man väl kommer in i Gaza är World Food Programme däremot helt och hållet beroende av UNRWA som har alla distributionscenter – 400 platser där de är vana att ge ut mat. De delar ut vatten och står för sanering och fortfarande även för hälsocenter inne i Gaza trots det brinnande kriget.

Jag undrar därför vad den svenska regeringen vet som andra regeringar inte vet. Vad är det den svenska regeringen vet om UNRWA som alla organisationer som samarbetar med UNRWA inte vet? Alla organisationer säger att de behöver UNRWA, för det finns ingen organisation som kommer att ersätta dem, och just nu gör de ett jobb där de riskerar sina liv för att fortsätta att dela ut vatten, mat och mediciner till den behövande befolkningen. Att bara uppehålla sig vid vilka organisationer som får in lastbilar över gränsen ger en väldigt smal bild av UNRWA. Man är så mycket mer än så. Men Sverige har alltså slopat sitt stöd.

Jag undrar också lite grann kring styrningen av Sida, något som vi också har varit inne på i den här frågan. Enligt statsrådets svar ska Sida följa den generella styrning som kommer från regeringen genom bland annat myndighetsinstruktioner, regleringsbrev, regeringsuppdrag och biståndsstrategin. Finns det någonstans i denna styrning någonting om att man inte får ge humanitärt stöd till UNRWA?

Jag tror inte att det gör det, men jag skulle gärna vilja bli upplyst om huruvida det finns ett sådant beslut, annars blir det väldigt märkligt med det beslut som fattades i våras när Sidas experter själva kom fram till att UNRWA är bäst lämpade för att distribuera humanitär hjälp och detta stoppades av statsrådets statssekreterare.

Fru talman! Jag tackar Lorena Delgado Varas, som initierade denna interpellationsdebatt. Jag tackar även utrikesministern, som är här och svarar.

Jag funderade ett tag på om de papper jag hade framför mig var från fel interpellationsdebatt, för det svar som utrikesministern gav handlade inte alls om de frågor som interpellanten ställt. Interpellationen handlar egentligen om att regeringspartier har återkommande kontakter med bosättarorganisationer, om huruvida detta är ett problem för regeringen och om utrikesministerns bedömning av att Kristdemokraterna återkommande träffar den här typen av organisationer.

Det här är någonting som vi skulle vilja ha svar på, för vi har aldrig hört något fördömande av KD:s kontakter från de andra regeringspartierna. Jag tycker att det är djupt problematiskt – och det har jag tyckt i många år, sedan långt innan det nuvarande kriget började – att man har den typen av kontakter, som bidrar till att stärka bosättarrörelserna och till att lyfta fram det narrativ som bosättarna har vad gäller den mark de bosätter sig på.

Jag skulle gärna vilja höra om utrikesministern kan svara på de tre frågor som Lorena Delgado Varas ställde i interpellationen och inte bara prata brett och allmänt om den fruktansvärda situationen i Gaza.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaren. Ja, det finns en lång lista över saker som ändå görs. Jag kan hålla med ledamoten Möller om att det är lite för lite och lite för sent. Men vi får väl glädjas åt det som ändå sker från Regeringskansliet gentemot Israel.

En av de saker som utrikesministern nämner är den översyn man ska göra av om EU gör tillräcklig åtskillnad mellan varor från Israel och varor från bosättningar. Att vi över huvud taget importerar saker från bosättningar innebär ju att vi ekonomiskt stöder Israels bosättningspolitik. Hur ska man annars tolka det? Det borde vara totalt förbjudet att importera varor från bosättningar, åtminstone om vi ska lyssna på vad Internationella domstolen säger: att man varken politiskt eller ekonomiskt får stödja Israels bosättningspolitik.

Slovenien går före och säger: Vi förbjuder all import av varor från israeliska bosättningar. Är det någonting som Sverige tänker driva? Är unilaterala steg någonting som Sverige kan åta sig att ta, eller måste vi bara följa EU hela tiden – då lite grann i skydd av att det inte går att få enighet i de här frågorna?

Jag skulle återigen vilja veta: Hur ställer sig den svenska regeringen till att förbjuda varor från israeliska bosättningar? Om Slovenien, som också är medlem i EU, kan gå före och göra det, kan då även regeringen här i Sverige tänka sig att driva den frågan?

Fru talman! Först och främst vill jag rikta ett tack till Ola Möller, som har initierat den här interpellationsdebatten. Tack även till utrikesministern, som kommer hit och svarar på frågorna!

Jag vill passa på att välkomna den svängning som vi ändå har sett hos regeringen de sista veckorna vad gäller pausandet av associeringsavtalet. Men det känns som om det tar stopp där. Det kommer inte så mycket mer, och det är tragiskt att se. I utrikesministerns svar hörde vi inte ett enda ord om Västbanken trots att Västbanken definitivt nämns i själva frågeställningen – inte ett ord om vad som pågår även där, inte ett ord om den ockupation som har pågått åtminstone sedan 1967. Det är 58 år av bosättningar och bosättningspolitik, en israelisk politik som hela tiden stöder dessa bosättningar och de bosättare som befinner sig på Västbanken. Det är en politik som har fördrivit palestinier i 58 år, en politik som leder till förstörda skolor och förstörda brunnar – ofta skolor och brunnar som vi i EU har bekostat och betalat för med våra skattemedel.

I juli förra året kom Internationella domstolen med ett yttrande om just ockupationen av Gaza, Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Man sa att Israel måste upphöra med ockupationen och att bosättningarna måste nedmonteras. Sedan kom också ett krav på omvärlden om att på intet sätt, vare sig ekonomiskt eller politiskt, stödja den israeliska bosättningspolitiken.

Det här har vi däremot inte över huvud taget hört någonting om från den svenska regeringen. Vi hör inga former av svar på hur vi kan sluta att stödja bosättningspolitiken, som är en del av situationen i Palestina.

Jag skulle därför vilja fråga utrikesministern vilka steg som har tagits efter Internationella domstolens yttrande förra året för att sluta stödja Israels politik, och då pratar jag inte bara om ord. Vilka övriga steg har man tagit gentemot Israel?

Herr talman! I december förra året stoppade regeringen stödet till UNRWA med motiveringen att det ändå kommer att bli svårt för organisationen att agera i Gaza efter Israels nya lagstiftning. Nu vet vi att UNRWA fortfarande fungerar och enligt Sida är den organisation som har bäst infrastruktur för att klara av matdistribution med mera.

Apropå desinformation lyfte regeringen vid en presskonferens i dag nygamla anklagelser mot UNRWA, som Hamaskopplingar och inblandning i attacken den 7 oktober. Dessa anklagelser har granskats i internationella, oberoende undersökningar där bland annat svenska Raoul Wallenberg-institutet har deltagit. Man har slagit fast att kopplingarna inte finns och att UNRWA fortsatt kan agera som en oberoende aktör.

Statsråden lyfte även anklagelser om antisemitism i UNRWA:s läroböcker, där det ena av de två exempel som har funnits är en bok som sedan länge har slutat tryckas och det andra är en bok som har reviderats sedan flera år.

Regeringen säger att biståndet ska bli så effektivt som möjligt, och Sida säger att det humanitära stödet mest effektivt når fram genom UNRWA. Min fråga till statsministern är därför: Vad har regeringen egentligen emot UNRWA?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, har länge varit en hörnsten i det europeiska säkerhetssamarbetet. Genom OSSE har vi kunnat hantera och förebygga konflikter, främja demokrati, skydda mänskliga rättigheter och verka för nedrustning. Men i dag står OSSE inför stora utmaningar, inte minst på grund av det destruktiva agerandet av ett av dess medlemsländer, Ryssland. Rysslands fruktansvärda angreppskrig mot Ukraina, annekteringen av Krim och systematiska kränkningar av folkrätten underminerar inte bara europeisk säkerhet utan även själva grunden för OSSE:s arbete.

OSSE:s förtroendeskapande mekanismer, dess insatser för konflikthantering och dess gemensamma värderingar har gång på gång saboterats av en medlemsstat som hellre väljer militär makt än diplomatisk dialog. Vi såg det även under Sveriges ordförandeskap i EU, där man arbetade genom OSSE för att hålla Rysslands aggressioner i fokus och även då möttes av motstånd. Vi ser det i hur Ryssland gång på gång blockerar beslut som hade kunnat stärka skyddet för mänskliga rättigheter och civilsamhällets möjligheter i regionen. Vi ser det i hur OSSE:s observatörsinsatser försvåras och förlöjligas av rysk desinformation.

Herr ålderspresident! Det är uppenbart att OSSE:s framtid står och väger. Vi i Miljöpartiet är övertygade om att internationellt samarbete och folkrätt är avgörande för fred och säkerhet. Därför måste Sverige tillsammans med andra likasinnade agera för att OSSE fortsatt ska kunna vara en relevant och stark aktör, trots Rysslands sabotage. Vi måste stå upp för folkrätten, för de demokratiska rörelserna i Belarus och för dem som förlorar sitt hopp i Georgien, Moldavien och Ukraina. OSSE behövs mer än någonsin.

Herr ålderspresident! Vi ska aldrig låta en stormakts agerande få tysta oss eller förlama våra institutioner. Vår säkerhet, vår solidaritet och våra värderingar får aldrig kompromissas bort. Ryssland må försöka undergräva OSSE:s betydelse, men det är vårt ansvar att förnya och försvara dess roll i en tid av ökande konfrontation.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr ålderspresident! Jag lovar att inte bli speciellt långdragen. Men jag måste först kommentera det faktum att utrikesutskottet är ett utskott som skiljer sig lite från andra. Vi har dagens absolut tunnaste betänkande och inga reservationer. Ändå står vi här i talarstolen och debatterar detta. Jag tycker att det är fantastiskt. Inte ens konstitutionsutskottet som hade tre betydligt fylligare betänkanden valde att debattera dem. Jag tycker att det är lite kul ändå och lite symtomatiskt. Vi vill kanske hinna säga några saker till innan sommarens inträde.

Europarådet

Herr ålderspresident! Europarådet är en av Europas mest centrala institutioner för att skydda mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Europarådet står som garant för den europeiska människorättskonventionen, som är ett rättsligt fundament som gett skydd och rättvisa åt miljoner.

Vi i Miljöpartiet värnar om Europarådets roll som oberoende väktare av våra mest grundläggande friheter, och jag tror att det finns fler som håller med om detta. I en tid då auktoritära krafter vinner mark, då rättsväsendets oberoende hotas i vissa medlemsländer och då civilsamhällets utrymme krymper är Europarådet viktigare än någonsin.

Arbetet för mänskliga rättigheter får dock inte stanna vid bara markeringar. Europarådet måste få tillräckliga resurser och stöd från medlemsländerna för att kunna agera effektivt. Här har Sverige en skyldighet att vara en aktiv röst, inte minst när rättigheter kränks inom Europarådets egna ramar, till exempel i Turkiet där vi ser att politiska motståndare och journalister fängslas och kurdiska röster tystas.

Herr ålderspresident! Vi ser nu också att Europarådet utvecklar, om än långsamt, sitt arbete inom nya områden, till exempel klimatets påverkan på mänskliga rättigheter. Här borde Sverige också vara drivande. Klimatkrisen är inte bara en fråga om miljö och global uppvärmning. Det är också en fråga om rättvisa, om tillgång till vatten och mat, om hälsa och om värdighet. Därför är det dags att stärka det rättsliga skyddet för människor i klimatkrisens spår.

Herr ålderspresident! I tider av bakslag måste vi försvara det vi byggt upp. Europarådet är inte på något vis en byråkratisk relik. Det är ett hopp om att rätt ska stå över makt. Låt oss aldrig kompromissa med de värden det representerar.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Sedan Sverige blev medlem i Nato för ett drygt år sedan har Europas säkerhetspolitiska läge försämrats radikalt. Det finns en risk att det amerikanska engagemanget för Europas säkerhet minskar framöver. Ryssland utgör ett reellt hot mot Sverige och andra länder i Europa. Det är därför av yttersta vikt att Europa står stadigt i sitt stöd till Ukraina och att vi stärker vår svenska och europeiska försvarsförmåga. Putins krigsbrott får aldrig löna sig.

När Sverige nu är medlem i Nato är det viktigt att Sverige driver en självständig utrikespolitik och står upp för viktiga värden som demokrati och mänskliga rättigheter, såväl inom som utom Nato. Vi ser även behov av att öka transparensen kring Natos verksamhet. Vi vill att Sverige ska verka för ett demokratikrav inom Nato och att Nato inte ska ha permanenta trupper eller baser på svenskt territorium.

Vi vill att Nato ska fokusera på sin kärnuppgift: försvar av de allierade, inte out of area-expeditioner. Miljöpartiet vill att Sverige driver principen om no first use inom Nato. I nuläget tillämpar Nato principen om first use, vilken tillåter alliansen att som första aktör i en konflikt introducera kärnvapen. Principen försvårar globala nedrustningsinitiativ eftersom den medför att ett överhängande hot om kärnvapen alltid kvarstår.

Det är också hög tid för Sverige att skriva under och ratificera FN:s konvention om kärnvapenförbud. Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen aldrig ska få finnas inom svenskt territorium, vare sig i freds- eller i krigstid. Vi skulle vilja se en lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium.

Fru talman! Sverige har en stolt tradition av transparens och med offentlighetsprincip. Sverige ska därför vara pådrivande för att förbättra insynen i Nato och pådrivande för att de nationella parlamenten i medlemsländerna ska skärpa sin granskning av Natos angelägenheter så att ansvarsutkrävande kan ske. Ökad transparens är viktigt för att säkerställa förtroendet för verksamheten.

Därutöver bör Sveriges regering inför alla Natos försvars- och utrikesministermöten samt de årliga statsöverhuvudmötena ha överläggningar med lämpliga riksdagsutskott eller nämnder om det som ska diskuteras på dessa möten, för att säkerställa demokratisk förankring i Sverige.

Förutom ett ökat säkerhetshot i Europa står vi även inför ökad osäkerhet som en följd av klimatförändringarna. Sverige hade, fram till dess att den nuvarande regeringen tillträdde, en kraftfull klimatpolitik. Det har dock alltid funnits problem vad gäller försvaret när det handlar om insynen i klimatutsläpp och försvarets övriga miljöpåverkan.

Det svenska försvaret har kommit en bit på vägen vad gäller klimatpåverkan och redovisning av densamma, men detta kan knappast sägas om Natos samlade styrkor. Det krävs därför att Nato offentliggör sin metod för att beräkna utsläpp av växthusgaser. Det krävs också att alliansens och dess medlemsstaters militära utsläpp begränsas i enlighet med Parisavtalets 1,5gradersmål.

Fru talman! Jag vill slutligen säga att vi önskar att Sverige nu när landet är ny Natomedlem och även självt bidrar till den ökade upprustningen i Europa skulle bli ännu bättre på att inte enbart försvara sig mot eventuella väpnade konflikter utan att framför allt lägga betydligt mer resurser på konfliktförebyggande. Detta gäller både Sverige som självständig stat och inom Nato.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Nord-atlantiska fördrags-organisationen (Nato) under 2024

Som jag nyss nämnde handlar det såklart om kraftfulla arbeten för att minimera och bromsa den globala uppvärmningen. Det handlar även om fredsstärkande åtgärder, demokratibyggande, att stödja det fria ordet och fria medier runt om i världen, fattigdomsbekämpning, sjukvård etcetera – det vill säga allt det vi normalt använder biståndet till.

Lika viktigt som ett stärkt bistånd är ett stärkande av diplomati och dialog. Det kommer att krävas fler utlandsmyndigheter, och det krävs en förstärkning av FN-systemet. Det krävs också en ökad tilltro till den regelbaserade världsordningen, och med det även ett undvikande av de dubbla måttstockar vi i dagsläget ser användas.

Fru talman! Krig är dyrt, och militärt försvar är dyrt. Men väpnade konflikter går att undvika. Det som krävs för det är mycket billigare och leder även till mindre död och lidande.

Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 2.

Herr talman! När Sverige var alliansfritt argumenterade man ofta för den svenska vapenexporten så här: För att kunna förse vårt eget försvar med vapen måste vi sprida ut kostnaderna för dessa vapen på andra länder. Det sades vara väldigt viktigt med en egen krigsmaterielproduktion, särskilt när man är alliansfri.

Sedan blev vi medlemmar i Nato, så nu måste vi ändra argumentationen för varför vi ska öka den svenska krigsmaterielexporten. Det handlar mer om att vi som en del av alliansen måste göra vår del. Vi måste bidra med krigsmateriel till övriga länder också.

I och med den ökade upprustningen i världen ser vi ytterligare möjligheter att stödja svensk vapenindustri genom att exportera ännu mer. Trots fulla orderböcker med flera år till leveranser och trots att investeringarna strömmat in till svenska och utländska vapenindustrier så att dessa företag nu går med stora vinster pratas det ändå ofta om att vi måste underlätta krigsmaterielexport.

Herr talman! Under 2024 var den största utländska köparen av svensk krigsmateriel Förenade Arabemiraten. Förenade Arabemiraten är en diktatur där det råder omfattande brister i efterlevnaden av grundläggande mänskliga rättigheter. Politiska partier är förbjudna. Endast utvalda medborgare får rösta i val, och all verkställande makt utgår från emirerna i de sju emiraten. Civila rättigheter som yttrandefrihet och mötesfrihet saknas, och lagstiftningen inskränker rättigheter för marginaliserade grupper, exempelvis kvinnor och hbtqi-personer.

Förutom att detta i sig borde diskvalificera Förenade Arabemiraten för krigsmaterielexport är det också ett land som brutit mot FN:s vapenembargo mot bland annat både Libyen och Sudan. I Sudan ser vi nu den största humanitära katastrofen i världen, med flera hundratusen döda och tiotals miljoner på flykt, varav runt 4 miljoner är barn.

Herr talman! Även Thailand är en stor mottagare av svensk krigsmateriel. Klassningen av Thailand har pendlat mellan diktatur och delvis fritt, men landet klassas numera som ofritt. Det visar på risken med att exportera vapen till länder med sköra regimer. En regim kan snabbt vända från att ses som något problematisk till att sedan bli en färdigutvecklad diktatur.

Därför är all export till icke-demokratier, även till dem som befinner sig i gråzonen, problematisk, särskilt när kontrakt och följdleveranser ofta pågår i decennier och vapen kan användas under mycket lång tid.

Den andel av den svenska krigsmaterielexporten som går till odemokratiska stater har ökat sedan lagen skärptes 2018. Det är ett tydligt misslyckande. Ett problem är nämligen att demokratikriteriet inte gäller följdleveranser. Enligt Inspektionen för strategiska produkter, ISP, kan dessa leveranser pågå i flera decennier. Det nyligen införda demokratikriteriet verkar därmed ha blivit tandlöst.

Herr talman! Sedan har vi exporten till Israel, som flera ledamöter redan har tagit upp. Sett till storlek är det fortfarande små volymer jämfört med övrig export från Sverige, men dessa volymer har gått upp under de senaste åren, trots det pågående kriget i Gaza.

Där har vi det stora problemet med rödpunktsikten, som nämnts tidigare, som inte ens klassas som militära produkter trots att de uppenbarligen används av israelisk militär i krigföringen i Gaza. Vi borde åtminstone kräva att dessa klassas som produkter med dubbla användningsområden så att de kan kontrolleras hårdare.

Men vi har även problemet med krigsmaterielimport från Israel, vilket innebär att vi med svenska skattemedel och mitt under brinnande folkmord i dag stöder Israels vapenindustri. Det här visar tydligt att det inte enbart är demokratikriteriet i krigsmaterielexportlagstiftningen som brister, utan vi måste även skärpa reglerna för vapenimport.

Herr talman! I och med Natomedlemskapet kommer krav på att vi måste underlätta export till samtliga Natoländer. Ett av dessa är som vi alla vet Turkiet. Turkiet är dubbelt problematiskt. Det är inte bara så pass auktoritärt att det inte ens borde ske någon krigsmaterielexport dit. Det är dessutom ett land som likt Förenade Arabemiraten har en historia av att bryta mot FN:s vapenembargon, bland annat gällande vapenexporten till Libyen.

Miljöpartiet menar att medlemskapet i Nato inte får trumfa kriterier om mänskliga rättigheter och demokrati i beslut om export. Redan nu värderas samarbetet inom Nato högt i besluten, men eventuellt skulle även försäljning till andra länder som Natomedlemsstater i sin tur samarbetar med kunna bli aktuell. Så kan ske även om det gäller stater som Sverige vanligtvis inte skulle godkänna att företag i Sverige exporterar till.

Sverige har exempelvis exporterat radarsystem till Filippinerna via den amerikanska marinen, trots att Sverige med all sannolikhet inte skulle ha godkänt export direkt till den filippinska militären vid den tidpunkten.

Det finns således risker med ökat samarbete då andra länder inte har lika strikta exportrestriktioner som vi, vilket måste tas i beaktande framöver. Denna gråzon riskerar att undergräva Sveriges exportkontrollregim ytterligare. Det krävs därför att tydligare garantier införs för att motverka detta.

Herr talman! Det är tydligt att vi måste fortsätta bevaka krigsmaterielexporten samt införa kriterier för krigsmaterielimport. Detta är inte frågor som vi ska ta lätt på. Till syvende och sist handlar det om produkter som produceras för övervakning, för försvar och i slutändan för att kunna döda människor. Det får vi aldrig glömma. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! I en osäker omvärld där flera länder går i en auktoritär riktning och vi även ser tidigare allierade på olika sätt vända den regelbaserade världsordningen och multilaterala samarbeten ryggen är det viktigare än någonsin med ett starkt och enat EU. Världen behöver starka internationella institutioner som står upp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

EU är ett av de bästa fredsprojekt som någonsin skapats. Men EU bygger på vissa principer som det är av yttersta vikt att vi håller fast vid. Det är framför allt just de demokratiska principerna och principen om alla människors lika rättigheter. Därför är det desto viktigare för EU:s framtid att man hittar starkare och kraftigare mekanismer när det gäller att även agera internt mot medlemsländer som bryter mot dessa principer – för att miniminera riskerna för framtida konflikter. De kriterier som varje land ska uppfylla för att kunna bli medlem av EU ska självklart vara kriterier som man ska tvingas följa även efter att man blivit EU-medlem.

Herr talman! Ukraina hör hemma i Europa. Det visar både historien och den ukrainska folkviljan. Det måste vi också fortsätta att göra tydligt för Putin. Vi vill fortsätta stötta Ukrainas väg mot hållbar fred, ekonomisk återhämtning och återuppbyggnad, stärkt demokrati och rättvisa.

Rysslands krigföring i Ukraina är den största säkerhetspolitiska ödesfrågan i vår del av världen. Ukraina måste få Sveriges och den demokratiska världens fulla och ovillkorliga stöd så länge som det behövs. Stödet behöver vara långsiktigt och ska omfatta såväl militärt som civilt, humanitärt och ekonomiskt stöd. Regeringen har lagt fram en treårig ram för stödet till Ukraina. Stödet till Ukraina måste dock vara än mer omfattande och än mer långsiktigt. Det måste tas i beaktande att Ukraina ska kunna vinna både kriget och freden samt bygga upp sitt land och nå en långsiktig säkerhet.

Mot bakgrund av det ryska anfallskriget mot Ukraina blir det allt viktigare att säkerställa och återupprätta trovärdigheten för EU:s utvidgningspolitik och att samtidigt positionera EU som en pålitlig och trovärdig partner och geopolitisk aktör.

Ukraina hör hemma i EU, och att stötta Ukraina i dess strävanden efter att på meritbaserade grunder nå ett medlemskap är viktigt för Ukrainas långsiktiga säkerhet. EU måste också fortsätta att stötta återuppbyggnaden av Ukraina och det ukrainska arbetet för att leva upp till kriterierna för ett EU-medlemskap.

Alla ansvariga för brott enligt internationell rätt, inklusive ekocid, måste ställas inför rätta. Dessutom vill vi att en särskild tribunal för att utreda och åtala de skyldiga bakom Rysslands aggressionsbrott mot Ukraina ska inrättas, med politiskt och ekonomiskt stöd från EU:s medlemsländer.

Herr talman! Sanktionerna mot Ryssland måste kvarstå och skärpas. Det är problematiskt att EU samtidigt som man infört sanktioner mot Ryssland har fortsatt att importera rysk energi under de senaste åren. Ryssland får långt mer än hälften av sina exportintäkter från just energin. Genom att stoppa all rysk energiimport kan EU kraftigt försvåra Rysslands fortsatta finansiering av kriget.

Omvärldens sanktioner mot Rysslands oljeexport har inte haft tillräcklig effekt. Ryssland har funnit nya köpare av sin olja och blivit en del av en global skuggekonomi där produkter som olja fraktas på gamla och oförsäkrade tankfartyg. I dag fraktas nämligen fortfarande stora mängder olja varje dag genom Östersjön av den ryska skuggflottan. Råoljan går främst till Indien, handelshubbar i Förenade Arabemiraten och Singapore, Turkiet och Kina. De raffinerade produkterna går sedan till hela världen, inklusive EU.

Problemen med den ryska skuggflottan, med oljetankrar i Östersjön, är flera och mycket allvarliga. Rysslands fortsatta export av fossil energi stärker Putins krigskassa och försvårar för en ukrainsk seger i kriget. Förra året handlade Europas länder rysk energi för mer pengar än det gemensamma ekonomiska stödet till Ukraina. Risken för oljeläckage, med potentiellt katastrofala ekologiska följder i Östersjön, är betydande då skuggflottan karakteriseras av gamla och uttjänta fartyg med oklara ägare som opererar utan försäkringar eller med försäkringar vars trovärdighet är mycket låga. Den svenska staten kan i händelse av oljeläckage behöva ta hela kostnaden för sanering och skador.

Vi måste sluta göda Putins krigskassa, och vi måste skydda Östersjön från en miljökatastrof.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 15. Jag tackar för kammarens uppmärksamhet.

Fru talman! Nja, jag tycker nog att jag beskriver problemet ganska rätt. Vi har ju en världsmarknad när det gäller olja och gas. Det mesta av råvarorna handlas på en världsmarknad. Det är det som är problemet när drivmedlet väl kommer till vår mack: Vi kan i dagsläget inte kontrollera varifrån det kommer, utan det är upp till drivmedelsproducenterna varifrån de köper in sin olja och gas.

Det finns i dag inget förbud mot att köpa gas eller bensin från Turkiet eller Indien, till exempel, även om den har sitt ursprung i Ryssland. Precis som ledamoten säger har den här regeringen bidragit till ökad efterfrågan på bensin och diesel, och därmed har man också sekundärt ökat efterfrågan på rysk olja.

Det här med europeisk märkning är intressant. EU är ju generellt väldigt positivt till all typ av märkning som hjälper konsumenter att göra rätt val. Sedan är det upp till varje land att implementera den typen av märkning. Vi har till exempel sedan några år en pumplag om att visa klimatpåverkan av de drivmedel vi har i Sverige. Vi skulle kunna se en liknande märkning här. Vi har också andra typer av konsumentmärkningar som är unika för Sverige.

Detta är inte en fråga där vi måste vänta in EU. Återigen: Att flytta frågan till EU gör bara att man kommer längre från själva grundproblematiken. Det bästa vore om vi redan här och nu kunde börja märka olja och gas vid pump så att våra konsumenter, våra bilförare, kan göra ett aktivt val: Vill jag välja den här drivmedelsproducenten eller den här? Den här har rysk olja, den här har inte det. Vad väntar vi på?

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men så kom det upp en fråga som jag ändå tyckte var väldigt intressant. Ledamoten Olsson sa att man gärna vill stoppa all import av rysk olja och gas till Europa. Det är någonting som vi har brunnit för länge, egentligen ända sedan 1981 då Miljöpartiet bildades. Jag är glad att det nu är fler som ansluter till den linjen. Det gäller förstås inte bara rysk olja och gas utan all olja och gas, men vi kan i alla fall börja med den ryska.

Samtidigt har den nuvarande regeringen hjälpt till att öka efterfrågan på bland annat rysk olja genom att exempelvis sänka priserna på bensin och diesel. Någonstans måste den här råoljan komma ifrån. Vi vet nu att den går via andra länder som Turkiet och Indien där den raffineras och sedan kommer till Sverige som turkisk eller indisk bensin eller diesel.

Ett sätt att komma runt detta, om man inte lyckas få enighet i EU, är att själv införa en ursprungsmärkning på bensin och diesel i väntan på att övriga länder kommer i fatt och är villiga att införa ett totalt embargo. Är det någonting som Moderaterna skulle ställa sig bakom?