Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat mig om Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i utrikespolitiken gentemot Israel och Palestina, om vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att säkerställa att svensk utrikespolitik baseras på folkrätten och om regeringens arbete för att få till stånd sanktioner mot extremistiska ministrar och bosättare i Israel.

Situationen i Gaza är katastrofal – vi var inne på det också i den förra debatten. Det civila lidandet måste få ett slut.

Regeringens politik är, och fortsätter att vara, baserad på folkrätten. Respekten för folkrätten inklusive den internationella humanitära rätten måste säkerställas – av alla parter.

Regeringens hållning är mycket tydlig. Sverige ligger i framkant inom EU när det gäller åtgärder för att sätta press på den israeliska regeringen för att förbättra den katastrofala humanitära situationen och respektera internationell humanitär rätt. Sverige har tagit initiativ till att föreslå EU-sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar som driver på en illegal bosättningspolitik och aktivt motverkar en tvåstatslösning. Vi stöder ytterligare sanktioner mot extremistiska bosättare. Sverige vill att EU fryser handelsdelen i EU:s associationsavtal med Israel.

Samtidigt måste trycket på Hamas öka, inklusive genom ytterligare sanktioner, vilket regeringen återkommande också lyfter inom EU. Vi har efterlyst förslag från kommissionen om hur denna press kan intensifieras. Hamas bär ett tungt ansvar för situationen. Sverige fortsätter framhålla att gisslan i Gaza måste frisläppas villkorslöst och omedelbart. Hamas måste avväpnas och upplösas och kan inte ha en plats i ett framtida styre av Gaza. Att också regionens länder nu tydligt ställer sig bakom dessa krav är viktigt och välkommet.

Regeringen vill, tillsammans med övriga EU, se en omedelbar vapenvila och ett varaktigt slut på stridigheterna. En hållbar fred mellan Israel och Palestina måste bygga på en förhandlad tvåstatslösning.

Fru talman! Jag tackar Lorena Delgado Varas, som initierade denna interpellationsdebatt. Jag tackar även utrikesministern, som är här och svarar.

Jag funderade ett tag på om de papper jag hade framför mig var från fel interpellationsdebatt, för det svar som utrikesministern gav handlade inte alls om de frågor som interpellanten ställt. Interpellationen handlar egentligen om att regeringspartier har återkommande kontakter med bosättarorganisationer, om huruvida detta är ett problem för regeringen och om utrikesministerns bedömning av att Kristdemokraterna återkommande träffar den här typen av organisationer.

Det här är någonting som vi skulle vilja ha svar på, för vi har aldrig hört något fördömande av KD:s kontakter från de andra regeringspartierna. Jag tycker att det är djupt problematiskt – och det har jag tyckt i många år, sedan långt innan det nuvarande kriget började – att man har den typen av kontakter, som bidrar till att stärka bosättarrörelserna och till att lyfta fram det narrativ som bosättarna har vad gäller den mark de bosätter sig på.

Jag skulle gärna vilja höra om utrikesministern kan svara på de tre frågor som Lorena Delgado Varas ställde i interpellationen och inte bara prata brett och allmänt om den fruktansvärda situationen i Gaza.

Tack för ordet! Ministern kallades också för att på något sätt visa att Kristdemokraternas direkta relationer till bosättarrörelsen och den israeliska regeringen inte påverkar regeringens riktning i utrikespolitiken.

Jag kan känna trötthet när ministern talar om den här frågan. Jag förstår att det har varit svårt att som regering inte följa folkrätten och inte agera som man borde ha gjort under den här tiden, men det vi ska ha fokus på är de hundratusentals som mördats i Palestina, de sjukhus som bombats och de journalister som tystats.

Jag önskar verkligen att ministern börjar ta ordet folkmord i sin mun, för det är vad detta handlar om – hur många experter som helst har sagt det.

Det värsta är att Sverige inte ens vill agera där man kan agera direkt. Man vill inte ens ta emot patienter från Gaza. Varför? Jo, därför att man är rädd för att dessa personer ska stanna i Sverige. Det visar på omänskligheten i dagens utrikespolitik.

Tidigare menade ministern att regeringen står i framkant för folkrätten. Jag är ledsen, men det är skrattretande. Den svenska regeringen är, tillsammans med USA:s, en av dem som har agerat mest för att rättfärdiga och möjliggöra folkmordet. Allt man har gjort har varit ett spel för galleriet.

Folkmordskonventionen är glasklar: Sverige har inte bara en skyldighet att självt avstå utan också en skyldighet att aktivt förebygga och förhindra folkmord när det finns tydliga indikationer. Det innebär att regeringen borde ha drivit på för ett omedelbart vapenembargo mot Israel, stoppat all export av krigsmateriel, krävt humanitära korridorer för länge sedan och mobiliserat diplomatiskt tryck. Framför allt borde man ha ställt sig bakom Internationella domstolens beslut och krävt att Israel respekterar dessa åtgärder. Man borde ha fördömt Israel för folkmordet. Genom att regeringen inte gjort det har man brustit i sina internationella skyldigheter och undergrävt både folkrätten och Sveriges trovärdighet.

Kristersson säger att Israel äventyrar folkrätten. Jag skulle vilja säga att tysta regeringar är de som nu dödar folkrätten.

I stället träffar regeringspartier representanter för extrema partier i Israel, fikar med den israeliske ambassadören och blir klappade på axeln av Netanyahus regering. Man kan inte både kräva sanktioner i Bryssel och legitimera samma människor i Stockholm. Det är en dubbelmoral som skadar Sveriges trovärdighet.

Ministrar ansvarar kollektivt för regeringens politik. Vice statsminister Ebba Busch har brutit mot detta ansvar. Hon har föreslagit att Sverige ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, mitt under pågående folkmord. Hon har sagt att Israel gör hela världen en tjänst – mitt under pågående folkmord. Över 100 000 svenskar har skrivit på för hennes avgång. När kommer de kraven från regeringen? Eller anser ministern på riktigt att Busch gör ett bra jobb?

Fru talman! Jag tänkte först att vi skulle uppehålla oss vid begreppet folkmord. Det stämmer mycket väl, som Lorena Delgado Varas framhåller, att vi har en skyldighet att förebygga och förhindra folkmord. Det är också därför som Sverige är EU:s näst största givare av humanitärt stöd till Gaza. Det är också därför som vi sätter press på den israeliska regeringen att leva upp till internationell humanitär rätt.

Men sedan går Lorena Delgado Varas vilse. Det är alltså inte regeringar runt om i världen som är domstolar i folkrättsfrågan. Sveriges regering har som praxis – detta går långt tillbaka och har gällt även under socialdemokratiskt ledda regeringar som har stötts av Vänsterpartiet – att inte uttala sig i folkmordsfrågan förrän en domstol har gjort det. Det tar ofta lite tid, för det är komplicerad bevisning. Det tycker jag att man ska ha respekt för. Det tänker vi fortsätta att ha från den här regeringens sida. Men vi har som sagt en skyldighet att förebygga och förhindra att folkmord sker.

När det sedan gäller frågan om bosättningar tycker jag att jag var mycket tydlig i mitt förra inlägg. Jag vill bara framhålla att vi i den här regeringen samarbetar mycket väl. Den ståndpunkt som jag uttrycker i kammaren och som vi driver i EU är helt gemensam för samtliga regeringspartier. Så var det inte i den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen, där man bara hade bestämt sig för en sak, nämligen att man skulle ha makten tillsammans. Man förmådde inte driva igenom några beslut att tala om, och många av sina budgetar fick man inte igenom. Men vi samarbetar mycket bra, och det är bra för Sverige.