Herr talman! Goldsboro i North Carolina, den 24 januari 1961. En enda säkerhetsbrytare var allt som förhindrade att en 20 megatons vätebomb exploderade. Ett B-52-plan med två atombomber ombord drabbades av en bränsleläcka i vingen. Planet exploderade och tappade båda bomberna. Fallskärmen från den ena bomben vecklades ut, medan den andra bomben nästan exploderade då fem av dess sex säkerhetsmekanismer fallerade.
Det amerikanska flygvapnet lyckades återfinna bombens plutonium, men trots månaders letande hittade de aldrig uranet.
Vid midnatt den 25 oktober 1962 klättrade en mörk figur upp på ett staket nära Volk Field Air National Guard Base i Minnesota. En vakt identifierade figuren som en rysk spetsnazsoldat som förberedde ett sabotage på den amerikanska basen. Ett antal skott avlossades, och larmsystemet aktiverades så att en Klaxontuta ljöd över flygbasen. Det resulterade i att piloter från två flygförband med stridsflygplan av typen F-106 bestyckade med 400-kilos kärnvapenmissiler rusade till sina plan under antagandet att ett tredje världskrig hade brutit ut. I sista stund insåg man att den mörka figuren var en svartbjörn som klättrade på staketet, och insatsen avbröts.
Herr talman! Under Kubakrisen 1962 ledde till slut intensiva förhandlingar till att Sovjetunionen drog tillbaka sina kärnvapen från Kuba och att USA monterade ned en del stridsspetsar i Turkiet. Men två händelser under en och samma dag gjorde att världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig. En kapten ombord en rysk ubåt misstog övningssjunkbomber för en verklig attack och beordrade att man skulle avlossa en kärnvapenmissil men hindrades i sista stund av en av officerarna ombord.
Samma dag råkade en amerikansk U2-pilot navigera fel och ta sig in 50 mil över sovjetiskt luftrum. Amerikanerna skickade in stridsflyg med kärnladdningar ombord för att lotsa hem U2-planet till USA.
I oktober 1960 signalerade ett radarsystem på Grönland att Sovjetunionen skickat ett dussintal sovjetiska missiler på väg mot USA. Det amerikanska övervakningskommandot Norad sattes på helspänn innan man insåg att det var något som inte stämde. Undersökningar visade senare att det var soluppgången över Norge som misstagits för missiler.
I juni 1980 fick president Carters säkerhetsrådgivare ett samtal efter att en dator varnat för 2 200 inkommande sovjetiska missiler. Bomb- och tankplan bemannades, och luftfartsmyndigheten var i färd med att beordra alla civila plan att landa innan nästa samtal kom som uppgav att det var ett falsklarm. Falsklarmet berodde på ett trasigt datorchip.
Herr talman! Ungefär samma sak hände i Sovjetunionen den 26 september 1983 när datorer varnade för att fem amerikanska missiler hade avlossats mot Sovjet. Generalstaben informerades för att kunna få vägledning av Andropov om man skulle inleda en motattack. Överstelöjtnanten som läste av de blinkande elektroniska kartorna kände intuitivt att något var fel. Han hade fått lära sig att när USA väl anfaller kommer det att vara ett massivt anfall, inte bara fem missiler. Han kom till slutsatsen att det förmodligen var ett falsklarm.
Den 25 januari 1995 varnade en rysk radar om att ett amerikanskt flyganfall var på väg. President Boris Jeltsin larmades och fick en portfölj innehållande instruktioner om hur man inledde ett vedergällningsanfall. De ryska kärnvapenstyrkorna sattes i beredskap. Till slut beslöt Jeltsin att inte inleda ett motanfall. Det framkom så småningom att de ryska varningssystemen hade aktiverats av en norsk-amerikansk forskningsraket som hade skjutits upp i syfte att studera norrsken.
Det finns minst 22 kända fall, i snitt tre per decennium, där vi har varit väldigt nära kärnvapenkrig och flera hundra olika incidenter och olyckor som hade kunnat leda till nukleära katastrofer. Och det är bara exemplen på när kärnvapen inte fungerat som det är tänkt. Jag återkommer strax till effekten av kärnvapen när de väl fungerar.
Herr talman! Jag tror att vi i riksdagen är överens om att kärnvapen inte är något bra. Jag tror att vi alla allra helst vill se kärnvapennedrustning och i förlängningen en kärnvapenfri värld.
Sverige var länge en av de allra starkaste rösterna för kärnvapennedrustning. Vi stod bakom och försvarade icke-spridningsavtalet, NPT, och var även drivande för att få till och röstade för konventionen om kärnvapenförbud, TPNW. Men därefter har något hänt. Den svenska rösten för nedrustning och för ett kärnvapenförbud har tystnat och snarare blivit en underdånig röst som oftast är helt knäpptyst.
Regeringen säger att det ändå inte är aktuellt med kärnvapen på svenskt territorium. Därför behöver vi inte ha med det i det här avtalet, trots att avtalet ska gälla i minst tio år och trots att vi vet att mycket kan hända på tio år. Se bara hur synen på Nato har förändrats i Sverige de senaste tre åren. Vad händer om vi har en regering som lika lätt byter fot i frågan om kärnvapen som de flesta av oss byter de kläder som sitter närmast kroppen?
Och vad händer med en annan amerikansk president och regering som plötsligt tycker att det är en god idé att massivt utöka truppnärvaron i Sverige eller får för sig att vi kanske bör ha kärnvapen att tillgå lite närmare Östersjön och Finska viken?
Herr talman! Danmark och Norge hänvisar i sina respektive DCA till den kärnvapenpolitik som redan gäller i länderna, och i Finland finns lagstiftning sedan tidigare. Men inget av detta finns i Sverige. Man får en känsla av att den svenska regeringen inte ens försökt få med en skrivning om detta.
Avtalet liknar väldigt mycket ett standardavtal där svenska intressen lyser med sin frånvaro. Det stora antalet militärbaser som ska tillgängliggöras för amerikanerna skvallrar om detta. Och vid en direkt fråga på vilka framgångar regeringen haft i förhandlingarna om avtalet lyfter man upp att man fått in ordet samtycke i artikel 1, att ramarna för detta avtal alltså sätts med svenskt samtycke.
Herr talman! Det finns även annat som saknas i detta avtal. En av dessa saker är en ordentlig riskanalys. Inte heller vid direkta frågor om hur riskanalysen gjorts och vilka avvägningar som gjorts om vilka geografiska platser som ska ingå i avtalet verkar det finnas något som helst underlag.
Hur kan själva närvaron av amerikansk militär eller lagring av amerikanska vapen eventuellt bidra till ökad risk att Sverige blir en måltavla? Om detta står det inte ett ord, trots att den norska polisens säkerhetstjänst har sagt att det har blivit oönskad rysk uppmärksamhet kring de anläggningar som amerikansk militär har tillgång till i Norge.
Och vad händer om Putin misstänker att USA förvarar kärnvapen vid någon av de anläggningar vi nu ger dem tillgång till? Det står inte ett ord om någon ökad risk för att dessa anläggningar blir en måltavla eller ökad risk för sabotage eller andra brott.
Herr talman! Den 5 augusti 1945 låg staden Hiroshima utspridd över ett halvt dussin öar i floden Otas delta. Många i befolkningen befann sig på landsbygden, men runt 300 000 invånare var kvar i staden. Aioibron låg i hjärtat av staden mitt i ett bostadsdistrikt, långt ifrån de industrianläggningar på andra öar som hade varit självklara militära mål. Det var Aioibron som var målet för bomben Little Boy när den släpptes från Enola Gay kvart över åtta på morgonen. Bomben föll i 44 sekunder innan den detonerade på 580 meters höjd.
På marken under explosionen steg temperaturen till 5 500 grader. Alla på bron förbrändes, och hundratals bränder uppstod. Tryckvågen jämnade byggnader med marken, och en brandstorm uppslukade staden. Från planet såg Hiroshima ut som ett bubblande hav av rök och eld.
Bara 1,38 procent av uranet i Little Boy genomgick faktisk kärnklyvning, och det mesta av det förvandlades till lättare grundämnen. Endast 0,7 gram av uranet förvandlades till ren energi och dödade omkring 80 000 människor.
Tre dagar senare var det molnigt väder, vilket fick besättningen ombord på flygplanet Bockscar att fälla bomben Fat Man över Nagasaki i stället för över Kokura, platsen för Japans största vapenförråd. 40 000 människor dödades. Flera hundratusen skadades av de två bomberna, och många tusen dog i förtid av olika typer av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar.
I avtalet står det inte ett ord om kärnvapen.
Herr talman! Jag vill passa på att, liksom Emma Berginger tidigare gjorde, yrka bifall till Miljöpartiets samtliga reservationer, för det fall vilandeförklaringen mot förmodan inte skulle gå igenom.
(Applåder)
