Malin Danielsson

Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för frågan.

Jag skulle inte säga att Liberalerna står på någon sida. Jag skulle säga att Liberalerna står i mitten. I Sverige har vi haft en ganska uppslitande debatt om finansieringen av public service under ganska många år. Det finns de som gärna vill lägga mindre pengar, och det finns de som gärna vill lägga lite mer pengar.

De som vill lägga lite mer pengar har kommit på banan bara på den senaste tiden. Tittar jag tillbaka på valåret 2022 och vad partierna då svarade om budgeten för public service ser jag att de allra flesta sa att de ville behålla nuvarande budget med nuvarande uppräkning. Det uppgav man i till exempel Journalisten. Just Vänsterpartiet var ett av få partier som redan då pekade på ett behov av ytterligare finansiering av public service, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som har haft ett högt tonläge i dag, tyckte att nivån med en 2procentig uppräkning var rimlig. Låt oss komma ihåg att inflationen då låg på 9 procent.

Liberalerna landar någonstans i mitten. Vi fortsätter med en uppräkning, och den uppräkningen blir något högre när man slår ut den på de åtta åren. Jag tror att det är i runda slängar 170 miljoner till som public service finansieras med under den kommande åttaårsperioden, och vi tycker att det är bra.

Vi vet att många lider av den höga inflation vi har och har haft men som vi förhoppningsvis inte kommer att ha framöver. Inflationsläget innebär dock att många olika verksamheter behöver göra en del prioriteringar, och jag är övertygad om att public service-bolagen kommer att klara av dem framgent också.

Fru talman! Det är så härligt att återuppta debatten efter två timmars paus!

Vi har ju debatterat public service väldigt flitigt de senaste åren både i medier och här i kammaren. Ska vi ha en bred eller en smal public service? Ska vi lägga mer eller mindre pengar på public service? Är public service opartisk? Hur är det med textanvändningen? Synen på public service har väl varit mer splittrad än tidigare, i alla fall om man får tro debattläget, även det debattläge vi hade här tidigare i dag.

Ändå står vi här med ett åttaårigt sändningstillstånd med ekonomiska förutsättningar som i reda tal ger en något högre uppräkning än under det tidigare sändningstillståndet och en fortsatt bred public service. Som Kulturnyheternas Per Andersson konstaterade i en krönika strax efter att den proposition som behandlas här i dag presenterades: Det bråkas om nyanser i finansieringen, men i grunden är alla fortfarande eniga om att Sverige ska ha en stor, stark och stabilt finansierad public service med ett brett och varierat innehåll. Det låter lite som den ingång Liberalerna hade inför den parlamentariska kommittén.

Skälen till att vi behöver en stor, stark och bred public service är många. Låt mig lyfta fram tre skäl som jag tycker är extra aktuella i den tid som vi lever i nu.

För det första: Public service är en fri och oberoende nyhetskälla med hög trovärdighet som är tillgänglig för alla. Public service är i allmänhetens tjänst, inte statens. Public service ska stå på medborgarnas sida, inte maktens.

När desinformation sprids med blixtens hastighet behövs redaktioner som står upp för fakta, saklighet och granskning av makten, oavsett vem som sitter i regeringen och oavsett var makten ligger. Det är så vi försvarar den fria åsiktsbildningen, som är demokratins själva kärna. När krig rasar i världen handlar det numera inte bara om krig på marken utan också om ett informationskrig som utspelar sig på plattformar vars algoritmer är långtifrån transparenta och översköljer oss med information dagligen. Det krävs kompetens för att säkerställa att informationen är korrekt. Kompetens är något som SVT har byggt upp i form av SVT Verifierar. SVT Verifierar granskar inte bara klipp från krigszoner utan avslöjar även när politiker slirar på sanningen, reder ut myter från Tiktok, som nås av tusentals barn och unga, och granskar data om drönarlarm för att ge tittarna fakta. Den fria journalistiken, byggd på fakta, är en del av vårt demokratiska självförsvar.

För det andra, fru talman: Public service håller Sverige samman. Oavsett var man bor, vilken bakgrund man har och vilket språk man talar finns public service tillgänglig genom radion och tv:n. Mello, Allsång på Skansen, Bolibompa, julkalendrarna och Sommar i P1 är några av de lägereldar som många av oss samlas kring varje år och som präglar såväl barns uppväxt som samtalsämnena på fikarasten. De hjälper oss att bygga ett gemensamt vi.

Vi är inte så många. Drygt 10 miljoner människor talar svenska, och svenska är ett av de 100 största av världens 7 000 språk, men 10 miljoner människor är ändå inte en jättestor marknad när det handlar om att skapa film, serier eller radioproduktioner. Genom sina produktioner och inköp av produktioner på svenska bidrar public service-företagen till det svenska språkets fortlevnad och utveckling. Det gäller såklart också det svenska teckenspråket.

Nyheter på minoritetsspråk, barnprogram utan reklam, tillgängliga tjänster för personer med funktionsnedsättning och det omfattande bildningsutbud som Utbildningsradion står för är också saker som bidrar till gemenskap, kunskap och delaktighet för fler, vilket vi behöver i en tid då många ibland talar mer om vi och dom än om vi tillsammans.

För det tredje: Public service är en viktig del av Sveriges beredskap, vilket flera av mina kollegor har varit inne på tidigare i dag. När krisen kommer, nätet ligger nere eller desinformationen flödar ska människor kunna lita på en röst som ger korrekt, lugn och tillgänglig information. Det är inte bara en fråga om journalistik utan också en fråga om säkerhet och trygghet.

Det är till public service vi vänder oss i tider av kris. Det såg man tydligt under pandemin. Det såg man också tydligt efter Rysslands invasion av Ukraina. Likaså var SR:s nyhetssändningar under terrorattentatet på Drottninggatan avgörande för att stävja den ryktesspridning som uppstod kring var man var i säkerhet och inte. Genom att Sveriges Radio sände live från flera platser kunde lyssnarna ta del av var det var säkert att röra sig och inte. Lilla Aktuellt gjorde en viktig insats för barn som under och efter den hemska skolskjutningen i Örebro kunde få svar på sina frågor när andra vuxna inte fanns att tillgå.

Vi får verkligen hoppas att det aldrig händer, men om Sverige utsätts för krig eller krigsfara kommer public service att ha en avgörande roll för att svenska folket ska kunna nås av tillförlitlig information.

Fru talman! Detta var tre exempel på varför Liberalerna värnar en långsiktigt hållbar och oberoende public service med en bredd och kvalitet som tilltalar många och som syftar till att bygga ett långsiktigt förtroende. Med det förslag vi ska fatta beslut om i morgon lägger vi grunden för detta under de kommande åtta åren. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för engagemanget i de här frågorna! Jag uppskattar verkligen det.

Är det ett villkor, och är det ett krav? Nej, men så ser inte heller vår bidragsgivning till idrottsrörelsen eller Kulturskolan ut i dagsläget. Däremot är det en morot. Det är ett sätt att välkomna in fler i idrottsrörelsen, i kulturaktiviteter och i svenskt friluftsliv som vi behöver ta till vara.

Jag uppskattar verkligen att vi nu har diskussionen om att det också ska inkludera personer med funktionsnedsättning. Väldigt ofta jobbar vi bara med särlösningar i stället för de stora penseldragen och att välkomna fler in i den ordinarie verksamheten.

Det finns otroligt mycket som vi behöver göra för att få en högre delaktighet för personer i samhället i dag och i fritidsaktiviteter, och det gäller inte minst barn och unga med funktionsnedsättingar. Vi jobbar tillsammans med de frågorna i olika sammanhang.

Det handlar om att ge möjlighet att ta färdtjänst till sin aktivitet, vilket flera kommuner drar in. Det handlar om att kunna få ledsagning, så att man som Nicolina Pernheim Goodrich kan fortsätta att tävla på hög nivå. Det handlar om merkostnadsersättningen, som ledamoten också tog upp.

Det finns väldigt mycket mer saker som vi behöver göra än att bara införa fritidskortet. Det är inte det som löser allt för den här gruppen. Men när vi gör en sådan satsning ska vi också inkludera barn och unga med funktionsnedsättning.

Vi har tryckt särskilt på det, inte minst i informationsaktiviteter inför införandet, både gentemot dem som arrangerar alla dessa fritidsaktiviteter och gentemot barn och unga med funktionsnedsättning: Här ska ni vara välkomna in och få en fritidsaktivitet att längta till.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Jag älskar att vi pratar om hur personer med funktionsnedsättning ska få tillgång till fysiska och kulturella aktiviteter, för detta har vi pratat alldeles för lite om genom åren.

Jag tror att det förberedande arbete och de satsningar som görs på parasport, fler fritidshjälpmedel, ökad information om aktivitetsutbud och ökad tillgänglighet till anläggningar för kultur och idrott med mera ökar diskussionen om att också göra mer aktiviteter tillgängliga för barn och unga med funktionsnedsättning. De utbildningssatsningar som görs handlar också om att bredda perspektiven och ge en mer inkluderande idrott och kultur där man har förmåga att möta personer oavsett om de har en NPF-diagnos eller en fysisk rörelsenedsättning, exempelvis inte ser eller inte hör. Samhället behöver bli mycket mer inkluderande.

Fritidskortet gör att vi får upp denna fråga på agendan i större utsträckning än tidigare. Vi ställer ju krav på att alla ska inkluderas när fritidskortet kommer. Vi ska ha öppna klubbar och kulturskolor och ett öppet friluftsliv där alla kan delta. Det är en förutsättning för att det ska fungera.

Den ekonomiska utsatthet barn och unga med funktionsnedsättning ofta lever i träffas också av detta. Bland de 120 000 barn och unga som kommer att få det ökade stödet finns nämligen en hel del med just funktionsnedsättning med.

Fru talman! Varje dag gör idrottsrörelsen, ungdomsrörelsen, kulturskolorna, det organiserade friluftslivet och många fler enorma insatser för att barn och unga ska ha en fritidsaktivitet att längta till. Konkurrensen med skärmarnas förföriska algoritmer är en utmaning, men det finns också andra hinder. För en del barn och unga som inte finns i föreningslivet i dag är det andra faktorer, till exempel ekonomi eller kännedom om vilka aktiviteter som finns, som är hindret.

Vi vet att skolan är en otroligt viktig skyddsfaktor för barn och unga. Den som upplever att skolan fungerar och klarar sig i skolan löper mindre risk att drabbas av de problem man som ung kan behöva tampas med. Även fritiden och sociala sammanhang spelar roll för ungas välbefinnande och känsla av sammanhang.

Vi har länge talat om vikten av att bryta utanförskap och att ge varje barn möjlighet att lyckas. Men nu gör vi mer än att bara tala, både på skolområdet och för att stärka ungas möjlighet till fritidsaktiviteter att längta till.

Fritidskortet är en av de största satsningarna på barns och ungas fritid på mycket länge. Det handlar om cirka 800 miljoner kronor per år. Som en jämförelse satsas drygt 500 miljoner årligen på Idrottslyftet. Vi gör denna satsning för att vi vet att en meningsfull fritid där barn får delta i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv bygger starka individer, och starka individer bygger tillsammans starka samhällen. Det förebygger både psykisk ohälsa och fysisk inaktivitet. Det stärker självkänsla och delaktighet, och det minskar risken att unga söker sig till destruktiva miljöer.

Men fritid ska inte vara ett privilegium för vissa. Trösklarna behöver sänkas för att fler ska kunna delta. Enligt en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, är unga med funktionsnedsättning mindre nöjda med sin fritid jämfört med jämnåriga utan funktionsnedsättning. De är också mindre benägna att delta i kulturella aktiviteter, vilket kan påverka deras sociala och emotionella välbefinnande negativt. Rapporten visar att hinder för deltagande inkluderar ekonomiska begränsningar, bristande tillgänglighet och en känsla av att inte vara välkommen.

Därför har vi från början byggt in ett fokus på tillgänglighet och inkludering i fritidskortet. Redan i det förberedande arbetet satsades pengar för att öka möjligheterna för barn med funktionsnedsättning att delta. Vi har gett stöd till Riksidrottsförbundet för att man ska skapa fler och bättre idrottsmiljöer, och Fritidsbanken har fått resurser för att tillhandahålla fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Riksidrottsförbundet och Svenskt Friluftsliv har fått medel för att genomföra insatser för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheter för barn och unga i kommuner över hela landet med en stor andel barn i ekonomiskt svaga hushåll. De har även fått stöd för att rekrytera och utbilda ledare och för att öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättning att hitta till och delta i fritidsaktiviteter.

Utöver det har Kulturrådet fått medel och uppdrag att förbereda och kapacitetsstärka den kommunala kulturskolan, och MUCF har fått medel att fördela till barn- och ungdomsorganisationer.

Tanken är att barn och unga genom bredden av aktiviteter de kan använda fritidskortet till också ska kunna upptäcka nya intressen.

Till skillnad från tidigare satsningar på barn och unga är fritidskortet något som öronmärks till alla barn mellan 8 och 16 år, med en tydlig förstärkning till dem som behöver det mest. Alla barn mellan 8 och 16 år får 500 kronor medan barn i ekonomisk utsatthet får 2 000 kronor. Detta är en reform som kan minska klyftor.

Fru talman! Jag är lite förvånad över att oppositionen är så starkt emot denna reform eftersom det handlar om ett reellt försök att minska klyftor. Det är 120 000 barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet, och vi tar nu bort ett av hindren för dem att delta. För den elvaåring som hör sina föräldrar oroa sig för om pengarna ska räcka till mat är tröskeln oöverstiglig att föra fram en önskan om att dansa på kulturskolan, delta i scouterna eller spela fotboll. Den elvaåringen får nu ett riktat stöd just för att han eller hon ska få möjlighet att delta.

Fru talman! Fritidskortet är ett nytt verktyg som vi vill pröva för att skapa just det vi liberaler kämpar för, nämligen ett samhälle där varje människa, oavsett bakgrund eller förutsättningar, får möjlighet att delta, växa och påverka sitt eget liv. Vi river nu hindren för deltagande och ger alla barn och unga möjlighet till en fritidsaktivitet att längta till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Vasiliki Tsouplaki, för frågan!

Jag kan försäkra ledamoten om att man inte behöver vara misstänksam. Man behöver inte vara orolig. Det här handlar inte om ett enskilt parti, även om partiet i fråga gärna vill att solen kretsar kring just det partiet. Det här handlar om transparens. Anledningen till att det kommit upp en lagstiftning i denna fråga är att problemen har uppdagats framför allt i de partipolitiska lotterierna. Det har inte varit ett problem bland de allmännyttiga lotterierna i samma utsträckning.

Detta har granskats gång på gång. Jag läste häromdagen i Dagens Nyheter en granskning från 2017. Jag tror att det var ungefär 9 000 personer som hade kommit till Kronofogden på grund av prenumerationslotterier som erbjudits inom ramen för det här partipolitiska lotteriet. Även om det kommit fram flera gånger i granskningar har det inte åtgärdats. Då är det lagstiftning vi har att ta till. Det är därför vi arbetar med detta i dag.

Jag tycker, precis som jag sa i replikskiftet med Mats Berglund, att ansvaret är betydligt större för oss partier än vad det kan vara för civilsamhället i stort. Det är vi som är maktbärande. Det är vi som får lagstifta. Det är vi som kan skapa möjligheter för och också göra begränsningar av detta. I det här läget, efter alla år av granskning av A-lotterierna och andra partipolitiska lotterier, har vi kommit till gränsen där det behövs lagstiftning.

Konsumentfrågan är otroligt viktig. Jag tror att vi behöver göra olika insatser för att skapa bättre förutsättningar för konsumentmakt. Enskilda individer ska ha makt att välja och välja bort saker. Vad gäller stödet till Sveriges Konsumenter har jag inget svar i dagsläget utan återkommer gärna vid ett annat tillfälle när vi diskuterar konsumentfrågor.

(Applåder)

(forts. § 7)

Fru talman! Jag tänker att det här handlar om de partipolitiska lotterierna. Vi lagstiftar kring dem. Jag tror att vi behöver återkomma i många sammanhang kring lotteriverksamhet över huvud taget. Debatten i dag har handlat om spelverksamhet, lotterier och hur utsatta många människor är. De kanske luras att mot sin vilja prenumerera på lotter och så vidare.

Jag tror att vi behöver göra mycket mer. Transparens är alltid bra. Jag tror att vi behöver hitta en bra balans, inte minst för våra allmännyttiga organisationer i stort, alltså vårt ideella civilsamhälle. Det handlar om att kunna dra nytta av lotteriverksamhet och ha lagom mycket krav på hur man ska redovisa och vad man behöver framställa för att det ska vara ett bra sätt att ta in pengar.

Med det sagt är det rimligt att ställa större krav på politiska partier. Det är ett större ställningstagande att stödja ett parti än att stödja till exempel lottakåren eller lotteriet ledamoten vann på. Därför tycker jag att det är vettigt med en särlagstiftning. Men Liberalerna är såklart öppna för att ha transparens i så många olika frågor som möjligt och återkommer gärna till det vid ett senare tillfälle.

Fru talman! Jag kom att tänka på uttrycket ”anfall är bästa försvar”. Det är en lite hetsig och härlig debatt här i dag.

För att ta ned tonen lite grann tänkte jag berätta om första gången som jag vann på lotteri. Det var på lottakårens julbasar på Brooktorpsgården i Halmstad. Det är en årlig tradition att ha julbasar där i samband med julskyltningen.

Jag tror att jag kanske var åtta år gammal och fick en sådan där lott, ni vet, som man rullar upp. Jag vann storvinsten och var jätteglad. Storvinsten var ett flak med konserverade champinjoner. Det var ju inte direkt som att vinna en gigantisk chokladkartong på tivoli, men jag gick ändå därifrån och var väldigt stolt över de här champinjonerna, även om jag som åttaåring kanske inte tyckte att det var den roligaste vinsten.

Så här 40 år senare är jag ändå glad att det finns organisationer som förstod det där med beredskap långt innan det blev en fråga på allas läppar. Lotten som vi köpte där på julbasaren och som gav flaket med burkchampinjoner köptes ju inte för att vi ville ha de där burkchampinjonerna utan för att vi ville stödja den lokala lottakåren och deras viktiga arbete.

Det här är en av de stora skillnaderna mellan allmännyttiga lotterier och andra kommersiella lotterier: Man köper lotten till stöd för organisationen.

Fru talman! Lotterier har en lång historia i vårt samhälle. Redan under 1700-talet användes lotterier för att finansiera allmännyttiga projekt som att bygga broar, bibliotek och skolor. Idén var, och är fortfarande, ganska enkel: frivilliga bidrag i form av spel där överskottet går till något gott. Ett av de mest framstående exemplen är det statliga nummerlotteriet som inrättades på 1770-talet. Den första dragningen ägde rum 1773, och intäkterna gick bland annat till Gustav II Adolfs staty, som står inte så långt härifrån. Hade det varit ett liberalt lotteri hade pengarna kanske gått till något annat än en kungastaty. Men detta är historia.

Fru talman! I modern tid har allmännyttiga lotterier fortsatt att spela en viktig roll för civilsamhället. Idrottsrörelsen, scouterna och nykterhetsrörelsen – listan är väldigt lång över organisationer som har kunnat växa och verka tack vare intäkter från lotterier. Det är bra och stärker det ideella engagemanget. Som liberal stöder jag det helhjärtat. Med barn inom idrotten säljer barnen, eller kanske vanligare jag, lotter med jämna mellanrum. Vi är alltid väldigt noga med att berätta att det är till stöd för den ideella idrottsföreningen och att pengarna går till lagkassan så att alla kan följa med på cupen som man ska spela.

Skälet till att vi är tydliga med det är uppenbart. Många hade kanske aldrig ens köpt en lott om det inte var för att stödja den lokala idrottsföreningen. Hela poängen med allmännyttiga lotterier är ju att de säljs till förmån för något.

Därför är jag ganska förvånad över att vi nu behöver lagstifta om att det ska framgå vem som får överskottet av ett allmännyttigt lotteri när det säljs av ett politiskt parti. Det borde ligga i sakens natur att man vill skylta med det, att det är det som är försäljningsargumentet. Annars är det som vilket kommersiellt lotteri som helst.

Men uppenbarligen är det inte naturligt för vissa av dem som driver partipolitiska lotterier. För ett tag sedan fick jag upp en annons i sociala medier. Jag hade på känn att annonsen var från ett av de lotterier som vi debatterar här i dag och där Socialdemokraterna var förmånstagare, men jag var inte riktigt säker. Jag gick därför in på annonsen och skrollade och skrollade och skrollade. Ingenstans i annonsen hittade jag vem som var förmånstagare. Först efter en hel del letande på hemsidan hittade jag informationen.

Fru talman! Vad händer när ett politiskt parti, ett maktbärande organ i vårt demokratiska system, använder lotterier för att finansiera sin verksamhet men gör det utan att det tydligt framgår vem som står bakom lotteriet? När en person köper en lott utan att veta att man i själva verket bidrar till ett parti har vi faktiskt klivit över en gräns. Det handlar om transparens, om tydlig märkning och om att varje medborgare ska kunna göra ett informerat val. Det är nämligen så vi bygger förtroende och tillit till politiken, civilsamhället och hela vårt demokratiska system.

Som liberal utgår jag från individens rätt att fatta egna beslut. Men för att kunna göra det behövs kunskap, öppenhet och ärlighet. Om jag köper en lott på lottakårens julbasar är det tydligt vart pengarna går. Om jag spelar på chokladhjulet på tivolit är det tydligt att det går till en kommersiell verksamhet. Men om jag köper en lott i något av A-lotterierna är det mycket svårt att få reda på att jag samtidigt stöder ett parti, oavsett om jag vill det eller inte.

Det kan aldrig vara rimligt att partier gömmer sin finansiering bakom bolagsnamn som inte direkt signalerar politisk tillhörighet. Det kan aldrig vara i linje med liberala värderingar att vilseleda människor i syfte att tjäna pengar. Det är oetiskt, och det skadar tilltron till vår demokrati och vårt demokratiska system när ett parti hanterar lotterier på det här sättet.

Vi måste kunna kräva av alla som driver lotterier med politiskt syfte att man redovisar vem pengarna går till. Det ska framgå på lotten och i reklamen. Det är en ganska liten förändring, men den är av stor principiell betydelse. Vi borde inte behöva lagstifta. Det borde ha varit självklart.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Vi är fortfarande ett socialliberalt parti, och vi kommer att fortsätta att vara det i ungefär 100 år till, om inte mer. Vi får se vad framtiden utvisar.

Är de partipolitiska lotterierna också allmännyttiga? Ja, självklart. Inga konstigheter här. Men innebär det ett större ansvar när ett parti bedriver ett lotteri? Ja, det tycker jag. Därför är det korrekt med en särlagstiftning.

Gång på gång har granskningar visat att dessa lotterier inte hanteras på ett tillbörligt sätt, på ett sätt där partier som har makt i riksdagen, till skillnad från andra allmännyttiga organisationer, har bedrivit verksamhet som jag inte tycker rimmar med demokratiska spelregler. Då behöver vi ta till en särlagstiftning.

Betyder det att vi vill göra det svårare för andra ideella organisationer att över huvud taget bedriva lotteriverksamhet? Definitivt inte. Det är en otroligt viktig inkomstkälla för många organisationer, och den ska vi värna.

Betyder det här att vi vill komma åt ett visst parti från Liberalernas sida? Definitivt inte. Vi hade tyckt samma om det hade varit fråga om Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet eller oss själva. Då hade det troligtvis blivit stor intern kritik.

Det här handlar om att man, när man sitter i Sveriges riksdag med den makt det innebär, måste vara lite bättre i klassen på att utöva makten även i den verksamhet vi har runt omkring våra partier för att finansiera dem.

Fru talman! Precis som Mats Berglunds Miljöpartiet är Liberalerna ett parti som står upp för den liberala demokratin, demokratins spelregler och ett starkt civilsamhälle som har kraft att kritisera makten när det behövs. Våra partier har också andra saker gemensamt, till exempel att vi ser till den enskilda individen och att vi kan se när det finns strukturer och maktförhållanden som går ut över människors frihet och möjligheter.

Jag har också förmånen att arbeta med funktionsrätt och seniorfrågor i riksdagen. Ett vanligt förekommande, tyvärr, samtal jag får är från människor som beskriver hur deras anhöriga med funktionsnedsättning eller demens utsätts för aggressiv marknadsföring för att förmå dem att köpa lotter. Det är ett bredare problem än det vi diskuterar i dag, men vi har återkommande sett granskningar av partipolitiska lotterier som också har använt dessa metoder.

De partipolitiska lotterierna handlar om transparensen. Allmännyttiga lotterier har, precis som Mats Berglund själv var inne på, det fina att de innebär en möjlighet att bidra till en verksamhet. Man köper en lott för att ställa sig bakom en organisation man tycker gör ett viktigt arbete. Men när transparensen brister och man inte vet vem som säljer lotten, därför att man inte har kopplat ihop lotteriet med partiet, då har man ett problem. När detta uppdagas och granskas gång på gång men ingen förändring sker är det tråkiga att vi till sist behöver ta till lagstiftning för att komma till rätta med problemet så att individen får möjlighet att själv bestämma vad man vill lägga sina pengar på.

Vi har sagt stora ord om demokrati, och jag funderar över om Mats Berglund tycker att det är demokratiskt korrekt att föra lottköpare bakom ljuset och försätta medborgare i skuld med hjälp av aggressiv marknadsföring för att finansiera politisk verksamhet.

(Applåder)

Fru ålderspresident! I kväll skulle jag egentligen ha varit på ett seminarium och diskuterat framtidens folkbildning. Men jag har turen att få stå här och prata folkbildning i stället. De tidigare debatterna var lite mer engagerande än vad jag hade räknat med.

Låt oss prata lite folkbildning. Folkbildningens rötter sträcker sig hela vägen tillbaka till 1800-talets slut, en tid då demokratin ännu var i sin linda och då stora delar av befolkningen inte hade tillgång till bildning. Studieförbund och folkhögskolor blev då portar till kunskap men också till självförtroende, reflektion och samhällsengagemang. Det handlade inte bara om att lära sig läsa, lära sig skriva eller förstå sin samtid. Det handlade också om att förstå sig själv och sin plats i världen och om att få egenmakt.

Det är det här som gör folkbildningen så unik. Den fångar upp det bildningsbehov som människor har. Och det kombineras med den särskilda pedagogik som vuxit fram inom studieförbund och folkhögskolor, som bygger på människans egen vilja att lära. Det är en fri bildning där lärandet sker i dialog, i gemenskap och i ömsesidig respekt. Det är en bildning som stärker både individen och demokratin. Folkbildningen är inte toppstyrd. Den är inte vinstdriven. Den är människodriven. Det är just därför den är så kraftfull.

Fru ålderspresident! Även i dag fyller folkbildningen samma funktion, trots att vi sedan länge har en väl utbyggd skola. Det behövs fler vägar när den traditionella skolan av olika anledningar inte fungerar för en individ. Här finns folkhögskolorna, som fångar upp och ger en andra chans. Vi har en fantastisk tillgång till högre utbildning, men vår lust att lära slutar inte när examen är klar. Den fortsätter för de allra flesta av oss resten av livet, oavsett om det handlar om att lära sig att hantera ny teknik eller om det handlar om att tillsammans utveckla beredskapen i tider av oro.

En av folkbildningens och civilsamhällets största krafter är förmågan att snabbt ställa om och möta behov som uppstår vid förändringar. Det har vi sett genom åren.

När industrier har lagts ned och större varsel har skett har folkhögskolor snabbt erbjudit omställningskurser.

Sverige har i flera omgångar tagit emot nyanlända – nu senast flyktingar från Ukraina. Då har studieförbunden startat språkkaféer och undervisning i samhällsorientering och svenska långt innan man har haft tillgång till kommunala verksamheter som sfi.

När man lokalt har svårt att rekrytera personal till vård och omsorg börjar folkhögskolor utbilda för att möta det akuta behovet av personal.

När man inte längre kan parkera bilen eller betala en räkning utan en app i telefonen är det folkbildningen som är där med cirklar, där man tillsammans kan lära sig att hantera den nya tekniken.

Nu, när vi är i orostider, kan man genom studieförbundens försorg förbereda sig för kriser och bygga nätverk med andra för att öka beredskapen både på individnivå och på samhällsnivå.

Fru ålderspresident! En kraft är att vara snabbfotad när det gäller att möta nya behov. En annan kraft inom folkbildningen handlar om att ge dem vars röst i samhället inte är så stark en starkare röst.

Inom studieförbunden arrangeras studiecirklar som riktar sig till personer med intellektuella funktionsnedsättningar och som syftar till att ge lättförståelig information om valet för att stärka fler personer att nyttja sin rösträtt. Det funkar. Över 80 procent av dem som deltog i den här typen av studiecirklar inför valet 2018 gick och röstade. Det är en stor framgång, för det här är en grupp som normalt sett har det lägsta valdeltagandet i Sverige.

Inom studieförbunden finns också exempelvis teatergrupper för personer med intellektuell funktionsnedsättning. När jag besökte en sådan för ett tag sedan berättade en av deltagarna att detta verkligen var veckans höjdpunkt och vilken tragedi det hade varit under pandemin när man inte fick ses en gång i veckan och spela teater ihop. Hon berättade också att hon genom teatergruppen faktiskt hade fått vänner. Det var väldigt viktigt för henne eftersom hon tidigare hade levt väldigt isolerat.

Nästan var fjärde person i Sverige i dag besväras just av ofrivillig ensamhet. Det måste finnas många vägar för att bryta sin isolering, hitta vänner och skapa nya nätverk. Folkbildningen är en sådan viktig väg. I folkhögskolan berättar många elever berörande historier om hur livsfarlig – bokstavligen – avsaknad av livslust vänts till framtidstro och sammanhang. Och studieförbunden skapar mötesplatser för människor genom hundratusentals studiecirklar, kulturprogram och andra arrangemang – varje dag, överallt i vårt avlånga land.

Fru ålderspresident! Jag inledde med att prata om folkbildningens rötter. Låt mig avsluta med några ord om folkbildningens framtid. Jag ser med stor tillförsikt på den utveckling som har skett inom Folkbildningsrådet, där man nu lägger fokus på att gå från kvantitet till kvalitet när man fördelar pengar till folkbildningen. Jag tror att det är mycket klokt, precis som det fokus man har på transparens och på att säkerställa att medlen går till verksamheter som upprätthåller demokrativillkoren. Jag tror att det lägger en bra grund för utvecklingen av framtidens folkbildning.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag fortsätter på temat litteratur. Litteraturen ger oss inte bara en spegel för vårt eget samhälle, utan den öppnar också en dörr till andra världar, andra perspektiv och andra livsberättelser. Den utvecklar vår förmåga att tänka kritiskt, att reflektera över vår plats i världen och att fatta egna och informerade beslut.

Det handlar inte bara om att läsa för nöjes skull eller för att hålla sig à jour med de senaste strömningarna inom kulturen. Det handlar också om vår förmåga att diskutera, att argumentera och att förstå varandra trots våra olikheter. Litteraturen är en grundläggande förutsättning för demokratin, för den fria tankens utveckling och för den enskilda individens rätt att förstå och förändra sin värld.

Herr talman! Läskrisen i Sverige är inte en ny företeelse. Men dess allvar har under de senaste åren blivit alltmer påtagligt. Vi ser en oroande nedgång i både ungdomars och vuxnas läsvanor, vilket inte minst för unga kan leda till minskad förmåga att läsa och förstå längre texter. Detta i kombination med en alltmer fragmenterad konsumtion av information, där den djuplodande reflektionen får stå tillbaka för snabba och ibland ytligt presenterade nyheter och åsikter, kan leda oss till en oönskad utveckling. Det är därför det är så viktigt för oss liberaler att ta läskrisen på allvar.

Herr talman! Den som har följt Liberalerna genom åren vet att det finns ett återkommande tema i våra budskap: Skolan först. Därför är det ingen slump att vi i regeringen för att lösa läskrisen sätter just skolan först. Det långsamma i att läsa och reflektera har svårt att konkurrera med skärmarnas snabba klipp i en oändlig ström. Därför är det otroligt viktigt att fler barn får möta böckernas magi.

Att alla elever nu ska få tillgång till bemannade skolbibliotek är verkligen på tiden. Att som svensk hålla sig à jour med all fantastisk barn- och ungdomslitteratur som produceras och matcha rätt bok med rätt barn för att väcka läslusten är en riktigt omfattande uppgift. Även om Skolverket nu till viss del kommer att underlätta med läslistor för olika åldrar är det just de engagerade skolbibliotekarierna som är nyckeln till framgång.

Herr talman! En annan viktig satsning från regeringen på litteraturområdet är satsningen på inköp av skönlitteratur och facklitteratur i skolan. Som Kristina Axén Olin har varit inne på ser vi nu fantastiska resultat där det köps in mer litteratur till våra barn och unga.

För några år sedan kom en av mina söner hem med ett väldigt dåligt uppkopierat exemplar av klassikern Den store Gatsby. På en del sidor kunde man inte läsa de sista orden i raderna, utan man fick gissa sig till dem. Jag tror att det är ganska svårt att uppleva den där magin när man ska sitta och gissa vad det egentligen står i slutet av meningarna.

Vid andra tillfällen har mina barn kommit hem med böcker i e-format som de ska läsa i mobilen. Det kan säkert fungera bra för en del, men ni som har 17-åringar hemma vet att det hela tiden trillar in Snapchatmeddelanden som stör läsningen. Det är kanske inte en bra lösning för det stora flertalet.

Självklart behöver våra barn och unga få riktiga böcker att läsa. Det är inte bara barn och unga som behöver få möjlighet att hitta tillbaka till böckernas magi. Ett råd har inrättats av regeringen för ett läsande land. Det ska bli väldigt spännande att se vad civilsamhället, akademin och näringslivet gemensamt kan mobilisera för resurser, strukturer och nätverk för att främja läsande i hela landet i alla åldrar.

Herr talman! Slutligen finns det någonting som oroar mig när det gäller litteratur i Sverige i dag. Vi har tidigare sett att vi i Sverige har anammat avarter från amerikansk politik. Nu ser vi ytterligare influenser från USA som oroar. På ett skolbibliotek i Sverige har föräldrar haft synpunkter på att boken Gender Queer lånas ut till mellanstadieelever. Det har lett till att skolan har fattat beslut om att boken fortsättningsvis bara får lånas ut till högstadieelever.

Denna utveckling oroar mig. Vi har i fall efter fall sett hur föräldragrupper i USA har fått den ena boken efter den andra förbjuden i skolan och på biblioteken. Det har gått så långt att man nu till och med skämtar om att det nästan är lättare att ta fram en lista på böcker som är tillåtna än böcker som är förbjudna. Den utvecklingen vill vi verkligen inte ha i Sverige.

Tillit till professionen – i det här fallet bibliotekarierna – måste finnas. Den här formen av censur hör inte hemma i en demokrati. Jag hoppas verkligen att detta var ett undantag som inte bekräftar regeln och inte upprepas. Vi vill inte få fler sådana här fall.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! I går kände jag hopp och framtidstro. Det kan verkligen vara svårt att känna hopp och framtidstro i de här tiderna, så det var ack så välbehövligt.

Tillsammans med kollegorna i utskottet hade vi ett seminarium om kulturen i norr. Förutom en lång lista över intressant kultur i norra Sverige att ta del av framöver var min behållning av seminariet det brinnande engagemanget för att skapa mötesplatser och kultur. Det är ett engagemang som gav framtidstro och smittade av sig. Låt mig berätta om några av inspirationskällorna!

I Vitsaniemi, en liten by strax söder om polcirkeln, växer Konsthall Tornedalen fram. Byggnaden finns inte än, men verksamheten har startat. Målet är att utställningar med konstverk från de stora museerna ska kunna ställas ut där – särskilt sådana konstverk som har skapats i norr men samlats i arkiv i söder. Engagemanget är stort för att se tornedalsk konst i Tornedalen, och många vill vara med och bidra till att få byggnaden på plats.

I Jokkmokks kommun ligger Jillat, ett samiskt danscenter där eldsjälar har byggt upp ett produktionshus för frilansande konstnärer som särskilt välkomnar dansare från Sápmi och andra urfolk. ”Jillat” betyder för övrigt ”tindra” – ett underbart uttryck. När vi lyssnade till företrädarna från Jillat tror jag att vi alla föreställde oss barns tindrande ögon när de för första gången upplever magin i ett fantastiskt dansuppträdande.

I Sundsvall finns Sveriges äldsta rockklubb, Pipeline. Där förenar musiken gubb-bandet som spelat ihop sedan 70-talet med 14-åringar som tar sina första stapplande steg ut på scenen. Eldsjälar i generationer håller igång verksamheten, i medgång och motgång.

Herr talman! Dessa och alla de andra exempel vi mötte i går – och som vi möter varje vecka när vi besöker kulturskapare, institutioner och eldsjälar – påminner oss om hur viktigt det är med tillgång till kultur. Engagemang föder engagemang, gemenskap byggs och oväntade möten uppstår. Kulturen är verkligen samhällets intellektuella infrastruktur. Den ger människor verktyg att förstå, ifrågasätta, påverka och se sig själva och samhället ur nya perspektiv. Det är därför ett levande kulturliv är så viktigt för oss liberaler.

När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kultur kan öka människors nyfikenhet också på sådant som de tidigare inte riktigt var intresserade av eller inte ens visste fanns. I mötet med kultur växer man som människa. Kulturpolitiken handlar därför om att skapa förutsättningar för människor att lära sig mer om sig själva, sin personlighet, sin förmåga och sina fördomar, liksom sitt sammanhang, sitt samhälle, sin samtid och sin framtid – kort sagt om livet, helt enkelt.

Herr talman! Hur skapar vi då dessa förutsättningar? Vilken är vår roll här i riksdagen? Ja, för det första kan ju inte ens eldsjälar leva på luft och vatten. Statlig finansiering är en viktig och nödvändig grundplåt för att säkra tillgång till kultur för alla. Men vi behöver också öppna för fler vägar till finansiering. Målet måste vara att kulturkakan blir större genom att såväl stat som andra bidrar.

Konsthall Tornedalen är förresten ett väldigt bra exempel på det här. Där har man hittat olika kreativa lösningar till finansiering. Där kan den som vill bidra genom att köpa några plankor, skruv eller en säck sand. Man får det såklart inte hemskickat, utan det går till själva bygget. På så sätt får man vara med och skapa mer kultur.

För det andra behöver vi riva de hinder som man stöter på i de kreativa näringarna och i den ideella sektorn. Inget kan ta död på ett brinnande engagemang som onödig byråkrati och krångliga regler.

För det tredje är vår roll att hålla armlängds avstånd till kulturen. Det är inte minst viktigt för kulturskaparnas villkor. Det är aldrig politikens roll att lägga sig i innehållet. Kultur måste få provocera; det är en del av vår yttrandefrihet. Inte heller ska vi ha system som styr kulturen genom ekonomiska incitament som inkräktar på kulturens frihet.

Herr talman! I dessa oroliga tider av tullkrig, riktiga krig och annan galenskap hamnade vi såklart även i går i temat beredskap när vi pratade om kultur i norr. Kulturen är viktig i sig, för att vi är människor, och kultur handlar om oss. Men kulturen hjälper oss även att bygga försvarsvilja och låter oss tänka på något annat en liten stund.

Inte minst i Ukraina ser vi kulturens betydelse mitt i brinnande krig. Ukrainarna slåss mot den ryska invasionen, inte bara för att få behålla sitt lands gränser utan även för att få behålla sin kultur och vara som de är. Det handlar både om deras fysiska kulturarv och om deras sätt att leva och vara.

Herr talman! För att sluta där jag började: Jag hoppas att även Ukrainas tappra folk i sin svåra situation får känna glimtar av hopp och framtidstro genom kultur.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Under lång tid har fördomar om äldre präglat vårt samhälle. Men forskning visar faktiskt att 70 är det nya 50. Den som är årsrik i dag lever ett helt annat liv än den som uppnådde pensionsåldern för 50 eller 60 år sedan. Men vår bild av att vara äldre är i mångt och mycket kvar i en förgången tid, trots att man ser tydliga tecken på att det är på väg att ändras. Bland annat arbetar fler långt efter att de har passerat 70, och det har blivit vanligare med företag som erbjuder tjänster som utförs av seniorer med mera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Vår syn på äldreomsorg speglar tyvärr också ibland vår syn på att vara årsrik. Under första delen av 1900-talet låg fokus väldigt mycket på vård. När det på 60-talet i stället skiftade till omsorg i hemmen bars dåtidens hemtjänst upp av hemmafruar som arbetade för en symbolisk lön.

Vi har kommit ganska långt ifrån det. I dag ligger fokus på att leva livet hela livet och hur vi ska göra de friska åren fler och göra självbestämmandet större när vi behöver mer hjälp. Ändå lyser den lite gamla ålderismen igenom lite här och där när det gäller hur årsrika behandlas, och de behandlas då som ett kollektiv.

Fru talman! Ett område där årsrika människor har behandlats som ett kollektiv i ganska hög grad är inom det vi debatterar här i dag: äldreomsorgen. Samma lösningar erbjuds till alla, ofta med en lite nedlåtande klapp på huvudet.

En rapport från Institutet för mänskliga rättigheter som släpptes förra året hade titeln Hemma är någon annanstans. Där studerade MR-institutet äldreomsorgen utifrån ett rättighetsperspektiv.

Rätten till frihet och skydd mot frihetsberövande för den som bor på ett äldreboende är faktiskt en mänsklig rättighet. Men den mänskliga rättigheten tillgodoses inte alltid inom äldreomsorgen. En kvinna i rapporten berättar: ”Jag har bott här över ett år och de gånger jag kommit ut är lätträknade. Det är skittråkigt”.

En annan mänsklig rättighet som belyses i rapporten är rätten till värdighet. En tidigare egenföretagare som nu bor på ett äldreboende beskriver hur hennes rätt till värdighet tillgodoses: ”Om jag larmar för att jag är kissnödig så kan jag få vänta två timmar och då är det för sent.”

Det är en mänsklig rättighet att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, vilket omsatt i rättigheter inom äldreomsorgen innebär att man inte ska bli försummad, till exempel med en våt blöja under natten.

Äldre människor ses alltför ofta mest som just sin ålder och inte som egenföretagare, kock, riksdagsledamot, frimärkssamlare eller någon av de andra saker som vi identifierar oss som. Vi reduceras till att vara äldre och inte människor med grundläggande rättigheter, och det är faktiskt diskriminering och ålderism.

Fru talman! Det är därför så viktigt med det kompetenslyft som nu sker inom äldreomsorgen tack vare Äldreomsorgslyftet. Likaså är det viktigt att den omställning som nu sker genom den nya socialtjänstlagen och som syftar till att omsorgen ska bli mer förebyggande, lättillgänglig och kunskapsbaserad även omfattar äldreomsorgen så att vi inte har en särlagstiftning för äldreomsorgen.

En annan viktig fråga för att öka årsrikas möjlighet att leva livet hela livet är att erbjuda bra välfärdsteknik. Med hjälp av tekniken kan man återfå en del av självständigheten. Kameratekniken har utvecklats så pass att den som väljer att ha en kamera i sin lägenhet på det särskilda boendet kan få den inställd efter just sina önskemål och behov. Den kan till exempel ställas in så att den noterar när du går in på toaletten, och om du inte kommit ut inom ett givet antal minuter som du kommit överens om med personalen får personalen ett pling i mobilen och kan titta till dig så att allt är som det ska. Detta ger ökad självständighet och trygghet för den som är årsrik, och i stället för att vänta utanför dörren kan personalen lägga tid på att sitta ned och samtala med någon, spela spel eller ta med någon ut på en promenad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Vissa kommuner, som till exempel Lund, har kommit väldigt långt när det gäller välfärdsteknik medan andra bara är i startgroparna. Därför är uppdraget till Socialstyrelsen om att kartlägga och analysera erfarenheter av välfärdsteknik inom äldreomsorgen otroligt viktigt så att goda exempel kan spridas till fler.

Slutligen, fru talman: Även om de friska åren blir fler ökar behovet av vård för många med stigande ålder. Inte minst för årsrika är det därför viktigt med den fastläkarreform som Liberalerna länge har drivit. Detta kommer att ge trygghet och kontinuitet för patienten och säkerställa läkarmedverkan i den kommunala vården och omsorgen.

Kommuners möjlighet att anställa läkare är en annan viktig fråga för oss, för att säkerställa en väl fungerande äldreomsorg. I dag finns det hinder för kommunerna att anställa läkare i äldreomsorgen, vilket innebär att mer än en fjärdedel av svensk sjukvård bedrivs som kommunal verksamhet utan medicinskt utbildade specialister. Geriatriker och allmänläkare borde kunna anställas på äldreboenden och av kommuner. Det finns många goda förslag i utredningsbetänkandet Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård, som kom strax före årsskiftet. Bland annat föreslås där en möjlighet för kommuner att anställa läkare. Vi ser fram emot att så småningom få behandla det förslaget här i riksdagen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för den frågan! Jag tror att jag har sagt det flera gånger under den här debatten och under liknande debatter: Det får hellre ta lite längre tid och bli rätt än att vi gör det fort och fel. Då behöver vi ibland bereda saker, prata med varandra och hitta rätt väg fram i frågan.

Det allra bästa som kan göras i det här läget är att alla vi här hemma – alla våra kommunpolitiker och alla myndigheter som jobbar med LSS-beslut dagligen – går tillbaka och läser lagstiftningen och tittar på intentionerna i den, i stället för att hela tiden pröva gränsen för hur lite man kan ge. Lagen ger i dag utrymme för grundläggande behov. Den ger utrymme för att ge mer. Det är ingen som kommer att överklaga någon annans timmar, utan bara de myndigheter som själva ger dem. Där behöver vi gå tillbaka. Detta är den lösning som vi kan åstadkomma här och nu och väldigt fort.

Det hade kunnat hjälpa Mattias i Vårgårda. Det hade kunnat hjälpa Evelina i Piteå, som nu har fått ett bra beslut igen, vilket är riktigt trevligt. Det hade kunnat hjälpa exempelvis Wandi i Tynnered, som efter 30 år har blivit av med den ledsagning enligt LSS som han har haft under 30 år.

Jag tror att det bästa vi alla kan göra är att gå tillbaka och påminna våra egna kollegor om att göra rätt här och nu och läsa intentionen i lagstiftningen igen.

Sedan kommer vi fortsatt att driva på, precis som jag har sagt flera gånger tidigare. Om den här rättsutvecklingen fortsätter, och det ser vi att den gör, behöver vi nog en ny lagstiftning i grunden för att nollställa praxis. Det är ett besked från Liberalerna: Vi kommer att driva detta hela vägen in i kaklet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror inte att vare sig jag själv eller ledamoten Bergenblock någonsin kommer att vara nöjda. Vi är engagerade i de här frågorna och vill väldigt mycket, så vi kommer nog aldrig att framstå som nöjda, oavsett regering.

Det jag refererade till var de senaste tio åren. Där är vi nog alla lika goda kålsupare när det gäller att vi inte gör tillräckligt mycket. Vi har varit nöjda i och med att vi har varit världsledande i de här frågorna, men nu börjar vi tappa mark, och då är det dags att höja ambitionsnivån igen.

Jag vill invända en del mot Christofer Bergenblocks beskrivning att ingenting sker. Några saker som har skett i närtid är till exempel ett nationellt kompetenscentrum när det gäller autism och IF, och vi kommer nu äntligen att få en nationell handlingsplan när det gäller funktionshinderspolitiken och inte bara mål. Vi tar fram bättre underlag när det gäller elever med funktionsnedsättning i skolan. Vi har utökat stödet till elever med funktionsnedsättning i skolan.

Vi har en tydligare prioritering inom arbetsmarknadspolitiken när det gäller personer med funktionsnedsättning, med ett flertal uppdrag till Arbetsförmedlingen om till exempel en kampanj för att anställa personer med funktionsnedsättning och också att man snabbare ska kunna få en kodning för att kunna få stöd. Vi utreder Samhall. Häromdagen fick Myndigheten för delaktighet ett nytt uppdrag om att titta på våld mot barn och unga med funktionsnedsättning.

Det händer alltså en hel del på området med den här regeringen.

När det gäller huvudmannaskapet lyssnar jag, precis som ledamoten, in funktionsrättsrörelsens oro. Detta är något som vi nu diskuterar vidare i hanteringen av huvudmannaskapsutredningen.

Herr talman! Tack, Nadja Awad, för frågan och för påminnelsen om LSS-inspektionen – jag missade den frågan där på slutet.

Vad gäller tidsplaner och så vidare är det alltid svårt att ge besked. Det kommer så småningom i propositionslistan, precis som vanligt.

Jag tänker så här: Huvudmannaskapsutredningen pekade tydligt på att man behövde göra en vidare utredning av grundläggande behov. Det innebär i så fall att man behöver tillsätta en sådan och titta på de delarna innan man kan lägga fram någonting. Hur den tidsplanen blir och om det blir före 2026 vågar jag inte utlova, men för mig är det viktigt att titta på frågorna parallellt, precis som också funktionsrättsorganisationerna har sagt.

Det viktigaste är det som sker här och nu. I Västerås, där jag var på besök för ett tag sedan, har väldigt många personer blivit av med sin kontaktperson med hänvisning till att de har ett boende eller en daglig verksamhet. Nadja Awad kan väl göra en hemläxa själv och tala med den vänsterpartist som är ordförande i nämnden där och säga att detta faktiskt inte är okej. Man får enligt lag ge en kontaktperson. Det är en väldigt liten besparing man gör genom att dra in detta.

Detta med LSS-inspektion är också en fråga som vi fortsatt kommer att driva. Jag nämnde rapporten från Ivo där man har granskat gruppboendena. Ivo gör mycket bra på området, men jag tror att man behöver ytterligare muskler, och vi behöver sätta fokus på de här frågorna. Det är alltför många som lever under missförhållanden i dag med en del LSS-insatser. Detta måste vi fånga upp på ett mycket bättre sätt än i dag.

Herr talman! Tack, ledamoten Awad, för frågorna!

Prioriteringar är alltid spännande. Jag skulle allra helst vilja se att de myndigheter som fattar beslut om personlig assistans och LSS-insatser i dag faktiskt följde intentionerna i lagen; det hade varit det allra bästa. Då hade vi inte behövt driva på för en ny utredning om grundläggande behov eller det som Liberalerna tycker, att vi behöver en helhetsöversyn av LSS. Hade man gått tillbaka till intentionerna i stället för att driva rättsprocesser hade vi inte varit i den sits vi i dag är i.

I de rättsprocesser som drivs av kommuner, Försäkringskassan med flera handlar det nämligen inte om att se till individens bästa, utan det handlar om att få ett kvitto på vad det är man måste göra – inte vad man kan eller får göra utan vad som är det minsta man måste göra för att ändå hålla sig inom lagens ram. Ingenting i LSS-lagstiftningen i dag säger att man inte får ge mer. Detta är min önskedröm och min prioritering.

Men eftersom vi inte ser att utvecklingen går åt rätt håll driver vi såklart på för att vi när vi ska införa ett nytt huvudmannaskap också ska titta på det här med grundläggande behov. Därför är det kanske lite frustrerande att detta fortfarande bereds i Regeringskansliet och att det ännu inte kommit fram något vad gäller huvudmannaskapsutredningen. Det är för att vi behöver göra rätt från början. Vi vill inte göra fel för att sedan behöva göra om, vilket vi tyvärr har gjort gång på gång när det gäller LSS.

Herr talman! En nyhet som knappast uppmärksammades alls förra året var 2022 års granskning av hur Sverige lever upp till funktionsrättskonventionen. I rapporten riktas en hel del kritik mot Sveriges arbete med att uppfylla funktionsrättskonventionen de senaste tio åren, sedan den förra granskningen gjordes.

Rapporten är tyvärr ingen munter läsning för den som bryr sig om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Några områden som uppmärksammades i rapporten var till exempel den gradvisa återgången inom många områden till den medicinska modellen av funktionshinder, särskilt inom socialförsäkringen och stödsystemen för personer med funktionsnedsättning.

Vidare uppmärksammades att det råder en ojämlikhet i fråga om vilket stöd man får beroende på var man bor samt att tvångs- och begränsningsåtgärder används i olika former av boendemiljöer.

Man kan fortsatt säga att Sverige är bra jämfört med många andra länder. Exempelvis var vi först med att införa en rättighetsbaserad lag för stöd och service, LSS. Men vi lever också på gamla meriter. Trots att vi 2008 ratificerade funktionsrättskonventionen och antar funktionshinderspolitiska mål i den här riksdagen varje år är vi nog lite bättre på ord än på handling. Och det har vi varit under lång tid.

Herr talman! Det är därför mycket välkommet att Myndigheten för delaktighet i år har fått i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken. Där ska de observationer och rekommendationer som FN lämnat till Sverige beaktas. Jag ser med stor förväntan fram emot den 1 december, då uppdraget ska vara klart.

Vi behöver verkligen öka takten i att ge människor med funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett liv som andra. Det finns mycket som fungerar bra i Sverige. Exempelvis kunde man häromdagen höra om Daniel Belge, en 43-åring i Huskvarna som är helt blind. Han berättade att han ska springa ett lopp på Svalbard. Han har till och med fått loppet uppkallat efter sig. Tidigare har han även bestigit Kebnekaise, cyklat Vätternrundan och sprungit maraton. Daniel verkar kunna få leva sin dröm, vilket är helt fantastiskt och precis som det ska vara.

Dock står det i bjärt kontrast till en annan mans öde som skildrades bara någon dag tidigare i samma P4-kanal. Det reportaget handlade om Johan Nyström, en tidigare aktiv tennisspelare, som på grund av cancer blivit blind i vuxen ålder. Han har inte erbjudits stöd och hjälp för att kunna fortsätta sitt aktiva liv. I stället har han erbjudits en plats på ett äldreboende. Denna 55-åring spenderar nu nästan all sin tid på sitt rum och kommer bara ut varannan dag på en halvtimmes promenad. Det är rent ut sagt skamligt och ett bevis på just den ojämlikhet som FN noterade och som vi verkligen behöver se till inte förekommer i Sverige.

Herr talman! En annan fråga som uppmärksammades i FN:s rapport var användandet av tvångsåtgärder på exempelvis LSS-boenden. Även Ivo kom fram till samma slutsats när de granskade 90 gruppbostäder enligt LSS och fann att 64 procent av verksamheterna hade otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder, exempelvis påtvingade kroppsliga ingrepp, begränsningar i rörelsefrihet och övervakning av de boende. Detta är ett av skälen till att Liberalerna driver på för en LSS-inspektion som kan stärka individens rättigheter, säkerställa hög kvalitet och förebygga denna typ av missförhållanden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Men det behövs mer än en inspektion. Vi behöver även arbeta förebyggande, och därför är vi riktigt glada över att det nu kommer att inrättas ett nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism. Detta kommer att höja kompetensen hos personal som arbetar på LSS-boenden och öka förståelsen för och kunskapen om funktionsnedsättningar. Därmed kan de boende bemötas på ett bra sätt, och användning av otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder kan förebyggas. Kompetenscentrumet kan även ge kommuner och regioner värdefull kunskap som kan användas i det fortlöpande fortbildningsarbetet på arbetsplatserna.

Herr talman! En annan viktig fråga för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får rätt till ett liv som andras är den personliga assistansen. Med personlig assistans kan man själv bestämma över var, när och på vilket sätt man ska få assistans.

LSS och personlig assistans har alltid varit och kommer alltid att vara en prioriterad fråga för oss liberaler. Vi har under åren drivit på för att lappa och laga den reform som vi tog initiativ till en gång i tiden. När andning och sondmatning inte längre räknades som ett grundläggande behov drev vi fram förändring. När omprövningarna gjorde att flera tusen förlorade sin assistans drev vi på för ett omprövningsstopp. Och när personer nu inte längre vågar flytta från kommunen där de har fått ett beslut eftersom de riskerar att bli av med beslutet i en annan kommun har vi drivit fram en utredning om ett statligt huvudmannaskap. En sådan utredning finns nu klar och bereds i Regeringskansliet – detta underbara uttryck!

Vi hör dock en stor oro hos assistansberättigade när det gäller att i dagsläget flytta över huvudmannaskapet från kommunerna till Försäkringskassan. Oron beror inte på att det skulle bli ett statligt huvudmannaskap utan på tillämpningen av lagen, som har blivit allt snävare när det gäller grundläggande behov, som är kvalificeringsgrunden för att få personlig assistans. Detta är en del av den gradvisa återgången till den medicinska modellen, som FN:s rapport vittnade om. Därför är det viktigt för oss att när denna utredning nu bereds även titta på hur grundläggande behov ska bedömas framöver.

Slutligen, herr talman, ett par ord om ledsagning. Här utanför mötte jag i dag, som flera andra här, Unga med synnedsättning. De hade en helt fantastisk skylt med sig, där det stod: Vi skulle varit fler, men ingen annan fick ledsagning. De hade häromveckan en liknande skylt där det stod: Vi skulle varit fler, men ingen annan fick färdtjänst. De ville såklart uppmärksamma oss på de dramatiska förändringar som sker i kommunerna när det gäller tillämpningen av ledsagning enligt LSS.

Liberalerna drev redan från början att fler personer med synnedsättningar borde omfattas av LSS, men nu ser vi i stället motsatsen: De som tidigare omfattades blir av med sin ledsagning. Därför utesluter jag inte att vi kanske nu behöver en särlagstiftning – trots att vi skulle vilja ha en sammanhållen LSS-lagstiftning och en sammanhållen utredning som ser över LSS i stort – för att få bukt med de ganska akuta problem med ledsagning som vi ser i dag. Vi kommer definitivt att titta närmare på det förslag som Socialstyrelsen har lagt fram när detta nu bereds i Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! I det betänkande som vi debatterar just nu hanterar vi valfrågor, och det kan tyckas ha ett praktiskt perspektiv i vår diskussion. Det handlar mycket om vilka lärdomar vi kan dra av 2022 års val, hur vi säkerställer att personer med synnedsättning kan rösta med bibehållen valhemlighet eller hur hanteringen av utlandsröster kan bli mer tidsenlig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Alla dessa frågor är viktiga för att säkerställa valens legitimitet. Men val är så mycket mer. Tack vare demokratiska val och fredliga maktöverlämnanden är vi många i världen som numera lever i fred och frihet. I Sverige väljer vi vem som ska få förtroendet att styra, och vart fjärde år kan vi utvärdera och se om förtroendet kvarstår eller om vi hellre vill ha andra företrädare.

Diktaturer, statskupper och krig är alternativen till demokratiska val, och de är sällan trevliga. Detta till trots våras det inte riktigt längre för demokratin i världen. V-Dem-institutet, som årligen redovisar hur demokratin utvecklas i världen, tecknar en dyster bild. Sedan 2009 har andelen av världens befolkning som lever i länder som har autokratiserats varit större än andelen som lever i länder som har demokratiserats. Det är oroväckande trender vi ser, och vi ser också hur länder utsätts för desinformation och utländsk påverkan inför och under val.

Maria Ressa, journalist och mottagare av Nobels fredspris 2021, sa i en intervju förra året att i slutet av 2024 vet vi om demokratin överlever eller dör. Bakgrunden till hennes oro är den snabba utvecklingen av AI, deepfakes och sociala medier. Jag misstänker att det finns ytterligare oroande saker som har lagts till listan sedan dess. Svaret på frågan om demokratin överlever eller dör är inte så lätt att avgöra, men vi kan väl konstatera att det skakar rejält på många ställen i världen när vi ser till den demokratiska utvecklingen.

Fru talman! Vi har förmånen i Sverige att få diskutera de frågor vi diskuterar i dag, det vill säga hur vi genomför förändringar i valsystemet för att stärka demokratin, hur vi gör det möjligt för fler synskadade att rösta med bibehållen valhemlighet, hur våra valsedlar ska utformas och hur vi kan ta till vara de erfarenheter vi fick under 2022 års allmänna val och i 2024 års val till Europaparlamentet.

Det är verkligen en ynnest: Hos oss lever och frodas demokratin. Men det är viktigt att komma ihåg att demokratin ändå är bräcklig. Den är helt beroende av att du och jag – vi alla – står upp för den, i stort som i smått.

Slutligen, fru talman, är en liberal käpphäst som vi brukar lyfta upp i samband med betänkandet skilda valdagar för riksdag respektive kommun- och regionval. Även om det vid ett flertal tillfällen har konstaterats att det inte finns stöd för att införa skilda valdagar, vill jag ändå uppehålla mig en liten stund vid frågan.

Den gemensamma valdagen och Sveriges fyraåriga mandatperioder gör att Sverige är ett av de demokratiska länder i världen som har längst mellan valen. Den gemensamma valdagen leder till att riksdagsvalet hamnar i fokus och att region- och kommunalvalen ofta hamnar i skymundan, inte minst i regioner med mindre medial bevakning av de lokala fullmäktigevalen.

I 2022 års val blev det tydligt att skillnaden mellan vilka frågor som prioriterades av män respektive av kvinnor var stor. Frågor som generellt engagerade fler kvinnor – vård, skola och omsorg – hanterades i högre utsträckning inom kommuner och regioner. När dessa val kommer lite i skymundan är det problematiskt, också ur ett jämställdhetsperspektiv.

Det finns ytterligare skäl till att svenska folket borde få gå till valurnorna vid fler än ett tillfälle under en fyraårsperiod och rösta till de olika nationella församlingarna. Jag kommer inte att gå in på dem nu, men jag konstaterar att Liberalerna ändå på sikt hoppas att vi ska kunna införa skilda valdagar i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.