Malin Danielsson

Fru talman! Man kan alltid lita på att man får en replik från ledamoten Bergenblock – det uppskattas.

Ojämlikheten finns redan i dag, och detta är ett av de problem som vi försöker rätta till med hjälp av samverkansavtalen. Precis som jag sa i mitt anförande tror jag att det är en viktig pusselbit – att vi får till samverkansavtalen – när det gäller att få en bättre jämlikhet över hela Sverige. Men vi behöver också ta bort det här förbudet. Där detta inte fungerar måste det nämligen finnas en annan möjlighet för kommunerna att säkerställa vården på våra äldreboenden, nu när vi har lagt ett väldigt komplext uppdrag på dem.

Jag ser inte att dessa delar behöver vara motsatser till varandra. Jag ser det snarare så här: I de fall då en kommun väljer att anställa en läkare får man också ta med detta i samverkansavtalet. Det handlar om att hitta lösningar på de olika problem som du lyfter upp, till exempel med provtagning och remisser, så att man får det att fungera.

Jag ser möjligheter med båda lagförslagen. Jag ser också att vi inför en kommande pandemi – sådana kommer att komma igen – behöver ha en organisation som står rustad, där vi kan vara snabbfotade och där man inte behöver bryta mot regelverken. Man bryter nu mot regelverken om man anställer en läkare, vilken en del ville göra och nästan gjorde under pandemin. Detta behövs för att man ska kunna klara en kommande pandemi, till exempel.

Fru talman! Sedan 1992 har kommunerna fått ökat ansvar för sjukvårdsinsatser inom äldreomsorgen och inom hemsjukvården, även om ansvaret fortsatt är delat mellan kommunerna och regionerna. I praktiken innebär det att kommunerna numera har ett långtgående ansvar inom äldreomsorgen och hemsjukvården för personer med komplexa sjukdomstillstånd, samtidigt som det fortsatt är regionerna som står för de insatser som kräver läkarkompetens.

För att lösa detta delade ansvar har man samverkansavtal. I de fall då det fungerar bra finns det en läkare på en vårdcentral med geriatrisk kompetens som är kopplad till ett äldreboende. Denna har ansvar för att följa upp patienterna löpande och att även finnas tillgänglig under jourtid. Tyvärr fungerar detta inte tillräckligt bra ute i verkligheten. Avtalen är inte tillräckligt bra, och kommunerna är generellt svaga som förhandlingsparter i förhållande till regionerna.

I och med detta förslag stärker vi kommunerna som avtalsparter så att fler fungerande avtal ska kunna tecknas och så att verkligheten ska stämma överens med ambitionen om god tillgång till läkarkompetens i regionens regi inom den kommunala äldreomsorgen. Det är viktigt och bra men inte tillräckligt.

Fru talman! I runda slängar utförs en fjärdedel av svensk sjukvård av kommunerna, men de får enligt lag inte anställa läkare för det patientnära arbetet. Är då detta ett problem? Ja, menar många.

Barbro Westerholm var en som tidigt lyfte detta problem och betonade att äldre ofta har komplexa sjukdomsbilder och därför behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare och kvalificerad medicinsk kompetens. Hon kopplade detta till synen på äldre – ett slags ålderism, helt enkelt. De med störst behov får inte samma kvalitet i vården som andra grupper.

Många äldre på särskilda boenden delar Barbros uppfattning. I Socialstyrelsens årliga enkätundersökning från 2025 mättes möjligheten att träffa läkare vid behov för den som bor på särskilt boende. Endast hälften av de tillfrågade uppgav att de tyckte att det var lätt eller ganska lätt att få träffa en läkare vid behov. Då talar vi om personer som ofta har stora vårdbehov – annars skulle de inte bo på ett särskilt boende.

Även Coronakommissionen lyfter upp frågan och pekar på att det är ett problem att äldreomsorgen är beroende av regionernas prioriteringar för medicinska bedömningar som bara en läkare kan göra. De pekar också på att läkare i princip inte kan delta i kommunens planeringsarbete på vårdområdet, inte ens i det krisledningsarbete som kommunen har att utföra exempelvis under en pandemi.

Coronakommissionen slår också fast att motsvarande uppdelning i ansvaret mellan olika huvudmän inte finns i våra grannländer samt att det är svårt för läkarna att inom regionen leda utvecklingen av medicinska rutiner och insatser på enskilda särskilda boenden. Det sistnämnda finns det också ett stort behov av inom äldreomsorgen, då äldre i dag har en betydligt mer komplex sjukdomsbild än vad man hade på 90-talet, när ädelreformen genomfördes och mycket av ansvaret flyttades till kommunerna.

Ytterligare myndigheter som under en längre tid lyft att kommuner bör få rätt att anställa läkare är Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.

Fru talman! Vad får då bristande samverkansavtal eller förbudet att anställa läkare för konsekvenser i vardagen för dem som bor på boendena och för vårdpersonalen?

Utredningen som ligger till grund för förslaget beskriver detta väl – och jag citerar: Det förekommer att läkarinsatsen brister bland annat genom att uppgifter som bör utföras av en läkare antingen inte blir utförda eller utförs av personal som inte är läkare. Bristerna i läkarmedverkan förekommer löpande men upplevs särskilt problematiska utanför ordinarie arbetstid.

Utredningen skriver också att det inte är ovanligt att det saknas en jourläkarresurs som kan bistå den kommunala hälso- och sjukvården. När så är fallet blir regionens akutmottagning ofta det enda praktiska alternativet för patienter som behöver en läkarbedömning under jourtid.

Med andra ord: Den äldre får ingen läkarinsats. Den äldre får en insats av någon som inte är läkare trots att det är en läkarinsats som krävs, eller så behöver den äldre åka till akuten. Detta skapar inte bara stress och oro hos den som behöver läkarinsatsen. Utredningen pekar även på att det skapar merarbete och stress hos personalen inom äldreomsorgen. Plus att vi vet att det här skapar ett tryck på akutmottagningarna som hade kunnat undvikas.

Fru talman! Självklart hoppas jag och många med mig att samverkansavtalen ska vara nyckeln till att lösa alla de problem som jag har lyft upp. De kommer säkert att vara det i många fall, men det är också hög tid att göra upp med det otidsenliga förbudet för kommuner att anställa läkare inom äldreomsorgen.

I nästa vecka skulle Barbro Westerholm ha fyllt 93 år. Hon brukade alltid säga att politik är ett maratonlopp. Hon finns tyvärr inte längre med oss, men hade hon varit här i dag hade hon kunnat addera ytterligare en sak på den långa lista över förbättringar för Sveriges årsrika som hon har medverkat till. Det är i hennes anda som vi som tog över stafettpinnen nu tar klivet över mållinjen i maratonloppet om läkare inom äldreomsorgen.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det här är nog min sista debatt för socialutskottet och min sista debatt i kammaren över huvud taget. Därför vill jag passa på att tacka kollegorna i socialutskottet för bra samarbete och härliga debatter och kammarkansliet för allt gott arbete som kammarkansliet gör. Jag önskar er alla en riktigt glad sommar och trevlig ledighet när det väl är dags.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Arkitektur, form och design handlar om så mycket mer än byggnader, möbler och stadsmiljöer. Det handlar om hur vi formar de platser där människor lever sina liv, möts, arbetar och drömmer. Ur ett liberalt perspektiv är arkitektur och design viktigt för att skapa ett samhälle där individen kan utvecklas, känna sig hemma och leva ett rikt liv.

Vi är övertygade om att varje människa är unik och har rätt att forma sitt liv. Därför bör städer, bostäder och offentliga miljöer utformas med människan i centrum. God arkitektur handlar inte bara om funktion utan om att skapa miljöer som inspirerar, välkomnar och ger möjlighet att mötas.

Lyckad arkitektur gör världen vackrare. Man ska inte ta exempel, men jag gör det ändå. Gamla stan med sina smala gränder, färgglada fasader och historiska byggnader är en miljö som lockar människor från hela världen. Vi är glada att vi har låtit det stå kvar. Här visar arkitekturen hur skönhet och historia kan bevaras samtidigt som området fortsätter vara en levande del av staden där människor från alla världens hörn möts.

Fru ålderspresident! Arkitektur och design handlar inte bara om historiska miljöer, som tur är. Det formar våra liv varje dag och ofta utan att vi tänker på det. Det kan förvandla en grå, anonym plats till en miljö där människor vill vara. När städer investerar i väl utformade torg, promenadstråk, parker, konst i den offentliga miljön och grönområden får människor plats att umgås. Det stärker gemenskapen, motverkar segregationen och gör vardagen mer trivsam.

Design handlar inte bara om estetik utan också om livskvalitet. Jag ska ta ytterligare ett exempel. Den här gången från min hemkommun, som jag inte brukar lyfta fram så ofta. För många år sedan var jag ansvarig för ett lekplatsprogram i Huddinge, där jag var kommunalråd. Vi ville skapa lekplatser som stimulerade kreativiteten tillsammans med barnen. En sådan lekplats där kreativiteten flödade fritt var Lassemajaböckernas Valleby som byggdes upp i en lekpark i ett av våra utanförskapsområden. Det var en tom, trist, anonym och grå miljö som blev en plats som många vill besöka och som de som bor i området är stolta över. När man släpper kreativiteten, arkitekturen och konsten fri händer någonting i ett område.

Vi ser också hur modern arkitektur kan bidra till en vackrare och mer hållbar värld. Byggnader med naturligt ljus, energieffektiva lösningar och genomtänkta materialval visar att innovation och miljöhänsyn kan gå hand i hand. När arkitekter får frihet att tänka nytt kan de skapa lösningar som är både funktionella och estetiskt tilltalade. Östra gymnasiet – ytterligare ett exempel från min hemkommun – manifesterar detta väl. Ljuset, rymden och den konstnärliga utsmyckningen ger eleverna en skola att vara riktigt stolta över och en miljö att känna en stolthet i. Byggnaden används också som konsthall av den lokala konstföreningen. Det blir helt enkelt extra allt när man gör rätt från början.

Ur ett liberalt perspektiv är mångfald en styrka, även inom arkitekturen. Städer blir mer intressanta när olika idéer, stilar och uttryck ges frihet att existera sida vid sida. Kreativitet och innovation växer när människor ges frihet att skapa, experimentera och utveckla nya lösningar. Men samtidigt måste vi våga ställa krav på kvalitet. Det som byggs i dag kommer att påverka människors liv under lång tid framöver. Därför bör vi sträva efter arkitektur som inte bara är billig och praktisk utan också hållbar, vacker och mänsklig. Det är där vi behöver ha fler röster som hörs. Liberalerna välkomnar den nya inriktningen i arbetet för att nå målen med arkitektur, form och design. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! I dag är det den sista debatten i kulturutskottet för den här mandatperioden, vilket flera av mina kollegor har varit inne på. Några av de saker jag som liberal är lite extra stolt över är att vi under den här mandatperioden har lyckats säkra finansieringen för public service de kommande åtta åren och göra en rejäl satsning på riktiga böcker – Lassemajaböcker och alla andra – i skolorna och införa bibliotek med skolbibliotekarier i alla skolor.

Nu finns det ett förslag på hur finansieringen av kulturen ska breddas, och jag hoppas verkligen att förslagen i utredningen som överlämnades förra veckan genomförs, oavsett vad som händer i valet. Någonting vi är väldigt eniga om i utskottet är nämligen att kulturen ska ha bättre förutsättningar och mer pengar. Det här skulle kunna vara en av nycklarna. Men det innebär också att offentliga aktörer – riksdagen och den kommande regeringen – måste satsa på kulturen. Det tror jag att vi får diskutera vidare i andra debattforum än just här i kammaren, för även om vi inte kommer att träffas mer i utskottet lär vi träffas på många andra ställen och diskutera kulturpolitik den närmaste tiden.

Jag vill också passa på att tacka för den här tiden. Jag kom in lite senare i utskottet och fick ett väldigt varmt välkomnande. Stort tack till kansliet, här representerat av Helene, som alltid ger oss fantastiska underlag och ser till att arbetet går framåt även när vi virrar till det, vilket vi ibland gör! Stort tack till Mats, som har lett utskottet på ett fantastiskt bra sätt och fått mig att känna mig väldigt välkommen, och till alla kollegor i utskottet! Det är ett av de härligaste utskotten i riksdagen, inte bara för att vi får syssla med kulturfrågor utan också för att det är härliga människor som sitter i utskottet. Med detta säger jag tack för den här mandatperioden och önskar er alla en trevlig liten sommar. Vi lär ses i fler debatter framöver.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! Nästan var femte person ger i dag någon form av omsorg, hjälp eller regelbundet stöd till en närstående. Det kan vara en äldre anhörig, ett barn med funktionsnedsättning eller någon med en långvarig sjukdom. På olika sätt stöttar och hjälper man den närstående med det som andra tar för givet att de klarar av själva.

Gruppen anhöriga som vårdar eller stöttar är stor och varierad och har olika behov av stöd. Den omfattar människor i alla åldrar, från barn till äldre. Anhörigas insatser är otroligt värdefulla. En grundläggande och viktig princip är att deras engagemang och delaktighet alltid ska bygga på frivillighet, inte på att samhällets insatser för deras anhöriga brister.

För ett tag sedan träffade jag en av alla de här anhöriga som vårdar, och hennes berättelse har jag inte kunnat släppa sedan dess. Hennes make bodde på ett äldreboende. Hon berättade ganska förtvivlat om hur hennes energi gick åt till att sitta i telefonköer, passa telefontider och jaga olika personer för att han skulle få den vård och omsorg som han behövde, trots att han faktiskt bodde på ett äldreboende. Rollen att vara spindeln i nätet lades på henne mot hennes vilja.

När vi träffades berättade hon med tårar i ögonen att hon skulle ha varit hos honom den dagen. Vi träffades senare på dagen, och hon skulle ha varit där på förmiddagen, den tid på dygnet då han har ork att ta emot besök. Men i stället hade hon fått sitta i telefonkö till kommunens handläggare hela förmiddagen. Detta gjorde att hon ännu en gång missade ett tillfälle att bara få vara med sin make under det som kanske är den sista tiden i livet för honom. Jag vill bara få vara anhörig, inte samordnare i hans liv, sa hon till mig.

Den här berättelsen är tyvärr inte unik. Tyvärr är detta vanligt förekommande bland äkta makar, partner och barn. Det är många som varje dag ofrivilligt behöver agera just spindeln i nätet. Därför är det så viktigt att vi nu går vidare med fast omsorgskontakt även på särskilda boenden. Det är någonting som Coronakommissionen lade fram ett förslag om redan 2020 och som sedan ett par år tillbaka är infört inom hemtjänsten.

En fast omsorgskontakt kommer att göra livet enklare. Man vet vem det är man ska vända sig till, både som boende och som anhörig. Vi har inte utvärderingarna klara än när det gäller förändringen inom hemtjänsten, men de jag träffar på som har fått fast omsorgskontakt i hemtjänsten upplever förändringen som mycket positiv. Den har lett till bättre kontinuitet och uppföljning på de ställen där man får det här att funka. Det är viktigt att vi får det att funka i hela landet.

Herr talman! Häromdagen släppte Bräcke diakoni en rapport om hur det är att vara förälder till vuxna barn med funktionsnedsättning. Titeln på rapporten är: Min ömmaste punkt och största oro – vad händer sen? Mer än två tredjedelar av de föräldrar som intervjuats i rapporten upplever att de inte fått det stöd de behöver som anhöriga. Den stora oro som titeln refererar till är vad som händer sedan med de vuxna barnen, när man själv kanske inte längre finns eller inte längre orkar.

En mamma uttrycker det så här: ”Vi är för trötta för att orka planera framåt. Det gäller bara att överleva för stunden. Detta behövs verkligen men det måste vara lätt att ta sig till. Orken finns inte att planera framåt fast det är av största vikt!” Rapporten visar förvånansvärt nog också att väldigt många, mer än en fjärdedel, inte ens vet vart man kan vända sig för att få stöd.

I och med det beslut vi fattar i dag tydliggörs att kommunernas socialnämnder ska erbjuda information och vägledning samt en stödkontakt till den som vårdar eller stöder den närstående. Stödkontakten ska tillgodose den enskildes behov av information och vägledning men också vara ett stöd i planeringen av de åtgärder som behöver vidtas – spindeln i nätet helt enkelt. Det här kommer att vara ett stort steg i rätt riktning när det är fullt ut genomfört.

Herr talman! Det är inte bara den som stöder eller vårdar en anhörig som behöver stöd. Det kan ofta vara så att barn inte får det stöd de behöver när deras föräldrar är allvarligt sjuka. De glöms bort i den stora processen kring sjukdomen. Detsamma kan gälla barn med syskon som är allvarligt sjuka.

Föreningen Maskrosbarn har i ett projekt som de nu genomför tack vare Allmänna arvsfonden uppmärksammat behovet av stöd och information till barn vars föräldrar har psykisk sjukdom. Projektet går under namnet: Varför sover pappa hela dagarna? Det syftar till en webbutbildning för vårdpersonal.

I projektet har man intervjuat barn och unga. Här är ett uttalande som säger ganska mycket om barns situation när de råkar ut för att en förälder drabbas av sjukdom: Jag hade velat att någon sa ”det är inte ditt fel”, för jag trodde länge att jag gjorde något fel och att jag borde ha varit snällare, tystare eller mer hjälpsam. Jag bar på en skuld som aldrig borde ha varit min.

Det här är ett typiskt exempel på att man inte har fångat upp personerna runt omkring, som också drabbas men inte får det stöd de behöver när någon får en allvarlig sjukdom eller går bort. Hälso- och sjukvården, vårdgivare och socialnämnderna kommer nu att få ett tydligare uppdrag att fånga upp barn och syskon och ge dem stöd i det som de genomgår. Det är mycket efterlängtat.

Herr talman! Ytterligare en förbättring som sker i och med betänkandet gäller avlösarservice. Avlösarservice är en viktig insats inom LSS som innebär att föräldrar till barn som har funktionsnedsättning och ett väldigt stort omsorgsbehov kan få avlastning. Det kan handla om att få tid att ge syskon lite mer uppmärksamhet, att återhämta sig och vila eller att göra saker man behövt lägga åt sidan på grund av barnets omsorgsbehov, som fyllt alla dygnets timmar. I dagsläget tillåter man bara avlösarservice i hemmet. Men nu kommer man att ta bort den här begränsningen och göra det möjligt att använda avlösarservice även utanför hemmet.

Det här öppnar nya möjligheter. Om ett barn med omfattande funktionsnedsättning kan få använda avlösarservice även på en fritidsaktivitet kan föräldern vara kvar hemma och få tid för barnets syskon för att läsa läxor, titta på en film ihop eller göra vad man vill – eller bara få lite återhämtning i hemmet och vara för sig själv hemma. Det är väldigt efterlängtat för många av de här föräldrarna, som drar ett otroligt stort lass för sina barns skull och som vill fortsätta kunna vara stödet för sina barn men som inte alltid mäktar med det på grund av den situation de är i.

Herr talman! Jag vet att jag har dragit över min talartid, men jag måste ändå säga någonting om en sak som Nadja Awad sa här tidigare. Hon kopplade ihop de skandaler som skett inom äldreomsorgen med vd:ars löner i privata bolag. Då vill jag bara påminna om vilka som burit ansvaret vid de stora skandalerna. I Uppsala handlade det om en kommunal förvaltnings äldreomsorg, och det var en vänsterpartist som ledde nämnden och som fick avgå. I Göteborg gällde det en vänsterpartist som var ”vice vd” – inte för ett bolag utan för den kommunala nämnden. Den sammankoppling som Nadja Awad gjorde tycker jag är ett exempel på lite ohederlig debatteknik. Tyvärr hann vi inte med något replikskifte före frågestunden, men jag tycker att detta bör vara sagt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Herr talman! Nästan var femte person ger i dag någon form av omsorg, hjälp eller regelbundet stöd till en närstående. Det kan vara en äldre anhörig, ett barn med funktionsnedsättning eller någon med en långvarig sjukdom. På olika sätt stöttar och hjälper man den närstående med det som andra tar för givet att de klarar av själva.

Gruppen anhöriga som vårdar eller stöttar är stor och varierad och har olika behov av stöd. Den omfattar människor i alla åldrar, från barn till äldre. Anhörigas insatser är otroligt värdefulla. En grundläggande och viktig princip är att deras engagemang och delaktighet alltid ska bygga på frivillighet, inte på att samhällets insatser för deras anhöriga brister.

För ett tag sedan träffade jag en av alla de här anhöriga som vårdar, och hennes berättelse har jag inte kunnat släppa sedan dess. Hennes make bodde på ett äldreboende. Hon berättade ganska förtvivlat om hur hennes energi gick åt till att sitta i telefonköer, passa telefontider och jaga olika personer för att han skulle få den vård och omsorg som han behövde, trots att han faktiskt bodde på ett äldreboende. Rollen att vara spindeln i nätet lades på henne mot hennes vilja.

När vi träffades berättade hon med tårar i ögonen att hon skulle ha varit hos honom den dagen. Vi träffades senare på dagen, och hon skulle ha varit där på förmiddagen, den tid på dygnet då han har ork att ta emot besök. Men i stället hade hon fått sitta i telefonkö till kommunens handläggare hela förmiddagen. Detta gjorde att hon ännu en gång missade ett tillfälle att bara få vara med sin make under det som kanske är den sista tiden i livet för honom. Jag vill bara få vara anhörig, inte samordnare i hans liv, sa hon till mig.

Den här berättelsen är tyvärr inte unik. Tyvärr är detta vanligt förekommande bland äkta makar, partner och barn. Det är många som varje dag ofrivilligt behöver agera just spindeln i nätet. Därför är det så viktigt att vi nu går vidare med fast omsorgskontakt även på särskilda boenden. Det är någonting som Coronakommissionen lade fram ett förslag om redan 2020 och som sedan ett par år tillbaka är infört inom hemtjänsten.

En fast omsorgskontakt kommer att göra livet enklare. Man vet vem det är man ska vända sig till, både som boende och som anhörig. Vi har inte utvärderingarna klara än när det gäller förändringen inom hemtjänsten, men de jag träffar på som har fått fast omsorgskontakt i hemtjänsten upplever förändringen som mycket positiv. Den har lett till bättre kontinuitet och uppföljning på de ställen där man får det här att funka. Det är viktigt att vi får det att funka i hela landet.

Herr talman! Häromdagen släppte Bräcke diakoni en rapport om hur det är att vara förälder till vuxna barn med funktionsnedsättning. Titeln på rapporten är: Min ömmaste punkt och största oro – vad händer sen? Mer än två tredjedelar av de föräldrar som intervjuats i rapporten upplever att de inte fått det stöd de behöver som anhöriga. Den stora oro som titeln refererar till är vad som händer sedan med de vuxna barnen, när man själv kanske inte längre finns eller inte längre orkar.

En mamma uttrycker det så här: ”Vi är för trötta för att orka planera framåt. Det gäller bara att överleva för stunden. Detta behövs verkligen men det måste vara lätt att ta sig till. Orken finns inte att planera framåt fast det är av största vikt!” Rapporten visar förvånansvärt nog också att väldigt många, mer än en fjärdedel, inte ens vet vart man kan vända sig för att få stöd.

I och med det beslut vi fattar i dag tydliggörs att kommunernas socialnämnder ska erbjuda information och vägledning samt en stödkontakt till den som vårdar eller stöder den närstående. Stödkontakten ska tillgodose den enskildes behov av information och vägledning men också vara ett stöd i planeringen av de åtgärder som behöver vidtas – spindeln i nätet helt enkelt. Det här kommer att vara ett stort steg i rätt riktning när det är fullt ut genomfört.

Herr talman! Det är inte bara den som stöder eller vårdar en anhörig som behöver stöd. Det kan ofta vara så att barn inte får det stöd de behöver när deras föräldrar är allvarligt sjuka. De glöms bort i den stora processen kring sjukdomen. Detsamma kan gälla barn med syskon som är allvarligt sjuka.

Föreningen Maskrosbarn har i ett projekt som de nu genomför tack vare Allmänna arvsfonden uppmärksammat behovet av stöd och information till barn vars föräldrar har psykisk sjukdom. Projektet går under namnet: Varför sover pappa hela dagarna? Det syftar till en webbutbildning för vårdpersonal.

I projektet har man intervjuat barn och unga. Här är ett uttalande som säger ganska mycket om barns situation när de råkar ut för att en förälder drabbas av sjukdom: Jag hade velat att någon sa ”det är inte ditt fel”, för jag trodde länge att jag gjorde något fel och att jag borde ha varit snällare, tystare eller mer hjälpsam. Jag bar på en skuld som aldrig borde ha varit min.

Det här är ett typiskt exempel på att man inte har fångat upp personerna runt omkring, som också drabbas men inte får det stöd de behöver när någon får en allvarlig sjukdom eller går bort. Hälso- och sjukvården, vårdgivare och socialnämnderna kommer nu att få ett tydligare uppdrag att fånga upp barn och syskon och ge dem stöd i det som de genomgår. Det är mycket efterlängtat.

Herr talman! Ytterligare en förbättring som sker i och med betänkandet gäller avlösarservice. Avlösarservice är en viktig insats inom LSS som innebär att föräldrar till barn som har funktionsnedsättning och ett väldigt stort omsorgsbehov kan få avlastning. Det kan handla om att få tid att ge syskon lite mer uppmärksamhet, att återhämta sig och vila eller att göra saker man behövt lägga åt sidan på grund av barnets omsorgsbehov, som fyllt alla dygnets timmar. I dagsläget tillåter man bara avlösarservice i hemmet. Men nu kommer man att ta bort den här begränsningen och göra det möjligt att använda avlösarservice även utanför hemmet.

Det här öppnar nya möjligheter. Om ett barn med omfattande funktionsnedsättning kan få använda avlösarservice även på en fritidsaktivitet kan föräldern vara kvar hemma och få tid för barnets syskon för att läsa läxor, titta på en film ihop eller göra vad man vill – eller bara få lite återhämtning i hemmet och vara för sig själv hemma. Det är väldigt efterlängtat för många av de här föräldrarna, som drar ett otroligt stort lass för sina barns skull och som vill fortsätta kunna vara stödet för sina barn men som inte alltid mäktar med det på grund av den situation de är i.

Herr talman! Jag vet att jag har dragit över min talartid, men jag måste ändå säga någonting om en sak som Nadja Awad sa här tidigare. Hon kopplade ihop de skandaler som skett inom äldreomsorgen med vd:ars löner i privata bolag. Då vill jag bara påminna om vilka som burit ansvaret vid de stora skandalerna. I Uppsala handlade det om en kommunal förvaltnings äldreomsorg, och det var en vänsterpartist som ledde nämnden och som fick avgå. I Göteborg gällde det en vänsterpartist som var ”vice vd” – inte för ett bolag utan för den kommunala nämnden. Den sammankoppling som Nadja Awad gjorde tycker jag är ett exempel på lite ohederlig debatteknik. Tyvärr hann vi inte med något replikskifte före frågestunden, men jag tycker att detta bör vara sagt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Herr talman! Vi lever i en tid där ordens betydelse, berättelsernas kraft och människors förmåga att orientera sig i ett komplext samhälle aldrig har varit viktigare. När krafter som inte delar våra demokratiska värderingar försöker underminera tilliten genom desinformation och angrepp på kunskap blir det tydligt hur viktiga våra gemensamma kunskapsrum är. Kulturen, språken och biblioteken är inte ornament; de är demokratins försvarslinje. Därför är dagens betänkande viktigt, inte för att det innehåller stora reformer utan för att det bekräftar en riktning: att Sverige ska fortsätta bygga sin styrka genom ett levande, öppet och tillgängligt kulturliv.

Herr talman! Läsförmågan är en av de mest avgörande frihetsfrågorna i vår tid. När barn lär sig läsa är det inte bara ord på en sida som öppnar sig – det är världar, nya miljöer, nya tankar och nya känslor. Det är möjligheten att försvinna in i en berättelse, ibland verklig, ibland helt påhittad. Den kan vara rolig, sorglig, trygg eller kanske till och med lite läskig. I det mötet händer något. Kanske är detta det viktigaste man kan få i en alltmer komplex värld: förmågan att kunna orientera sig, värdera information och tänka självständigt.

Läsningen öppnar dörrar till rum som kanske annars förblir stängda. Den vidgar världen för alla, för i böckerna kan man göra de längsta resorna utan att förflytta sig en millimeter – till platser man aldrig sett, till tider man aldrig levt i och till liv man aldrig tidigare har mött.

För oss liberaler är läsningen central eftersom den stärker människans självständighet. Den ger förmågan att förstå, värdera och fatta egna beslut. Därför fokuserar regeringen på biblioteken, litteraturen och barns språkutveckling. Det är en konkret investering i människors frihet och i ett samhälle där fler kan stå på egna ben. Bemannade skolbibliotek och mer skönlitteratur i skolorna är vinster för Liberalerna men framför allt vinster för barn och unga och deras framtid.

Biblioteken hör till de institutioner i Sverige där människor möts på riktigt: barn, unga, äldre, nyanlända, studenter, föräldrar och jobbsökande – alla på samma villkor. I en tid av ökande informationsklyftor har biblioteken en viktigare roll än någonsin. De håller ihop lokalsamhällen och öppnar dörrar till språk och kunskap, och de gör det utan att fråga efter plånbok, bakgrund eller åsikt.

Herr talman! Konst, teater, musik och scenkonst är inte lyxvaror. De är delar av ett öppet samhälles nervsystem. De ger oss möjlighet att förstå andra människor, att bearbeta det vi går igenom och att föreställa oss det som ännu inte finns. Det är viktigt. I ett demokratiskt land är konsten ett utrymme där människor får pröva tankar, tänja gränser och möta perspektiv de inte möter någon annanstans. Det är därför vi behöver stabila strukturer, fungerande institutioner och tydliga principer, inte ryckiga initiativ eller detaljstyrning. Stödet, infrastrukturen och de långsiktiga system som finns i dag är det som gör att kulturen kan utvecklas fritt och i takt med tiden.

För oss liberaler är armlängds avstånd en princip värd att försvara varje dag. Konsten ska stå fri från både politik och andra intressen. Ett öppet samhälle behöver modiga kulturutövare, inte kultur som anpassar sig efter dagens opinion.

Herr talman! Det svenska språket är inte bara ett kommunikationsverktyg. Det är en förutsättning för delaktighet, ansvar och frihet. I en globaliserad tid där AI och ny teknik förändrar hur vi läser, skriver och tar del av information är det avgörande att det svenska språket står starkt och utvecklas. Regeringen har tagit ett antal initiativ för att utveckla språkteknologi på svenska, bland annat genom den nya AI-strategin och uppdraget till Kungliga biblioteket att förbereda bred användning av svenska språkmodeller. I AI:s och globaliseringens tidevarv behöver vi ett samhälle där fler kan läsa, förstå och uttrycka sig, inte färre. Därför är språkpolitiken en del av demokratipolitiken.

Herr talman! Slutligen: Konstarter, språk och bibliotek hör kanske inte till de frågor som dominerar rubrikerna i nyhetsflödet, vilket vi kulturpolitiker hade önskat. Det är dock frågor som i praktiken påverkar människors möjligheter att delta, att förstå sin omvärld och att utvecklas genom hela livet. Det är grunden för kunskap, kreativitet och kritiskt tänkande liksom för ett öppet och stabilt samhälle.

Liberalernas riktning är därför tydlig. Vi ska värna kulturens frihet, stärka språkets ställning och se till att de institutioner som bär vår gemensamma kultur står starka i framtiden. Det gör vi bäst med långsiktighet och respekt för kulturens egen kraft.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi lever i en tid där Europas säkerhet utmanas, auktoritära krafter vinner mark och barn och unga växer upp med en oro som många tidigare generationer inte har behövt känna. I en sådan tid är det lätt att tro att styrka bara handlar om militär förmåga. Men ett lands försvar byggs inte bara med vapen. Det byggs med tillit, gemenskap och framtidstro. Och det byggs i vardagen.

Det är lätt att tänka att idrottspolitik, friluftsliv och spelreglering är små frågor i en orolig verklighet, men det är precis tvärtom. Det är här i föreningen, på idrottsplanen och i skogen som Sverige blir starkt. När kriget pågår i vårt närområde och hoten ökar blir varje barn som hittar in i en förening en del av vår motståndskraft. Då blir varje idrottsledare en demokratibärare och varje idrottsplats en plats där tilliten växer.

Herr talman! I Sverige har vi en unik tradition av friluftsliv. Sjöar, hav och badplatser är naturliga och ofta självklara delar av många barns uppväxt – från de första trevande simtagen en tidig sommardag till fikastunden på en filt vid stranden eller gemenskapen på en brygga där familjer och vänner samlas. Därför är det väldigt allvarligt att 12 000 barn i dag lämnar grundskolan utan att kunna simma. Det är inte bara en fråga om kunskap, utan det är en fråga om säkerhet och trygghet.

Regeringen har avsatt 90 miljoner för att stärka simundervisningen, med särskilt fokus på områden där behoven är som störst. Det är en viktig del i att ge alla barn samma chans att delta i vårt gemensamma friluftsliv, från badutflykter till skolidrott.

Herr talman! Det är också ett tydligt exempel på hur vi behöver arbeta framåt: inte genom snabba ryck eller storslagna löften utan genom att steg för steg stärka de strukturer som redan bär Sverige. Det sker genom att ge kommuner, skolor och föreningar bättre förutsättningar att göra det som de är allra bäst på – att finnas nära barnen, möta dem i vardagen och ge dem verktyg för ett aktivt och tryggt liv. För det är ju där styrkan i vårt samhälle finns, i människors engagemang. Den finns i de ledare som ställer upp kväll efter kväll och i alla dem som skapar sammanhang där barn och unga känner sig sedda. Politikers uppgift är inte att ta över det arbetet utan att möjliggöra det. Det handlar om att undanröja hinder och ge utrymme för den kraft som finns i vårt land.

Samtidigt vet vi att förutsättningarna ser väldigt olika ut. Många kommuner brottas med gamla slitna idrottsanläggningar och har inte tider som räcker i sina hallar och simhallar. Flera steg har tagits för att skapa långsiktiga och mer stabila villkor och lösningar för hallbristen. I år görs också den största statliga satsningen på idrottslokaler på decennier, vilket är väldigt positivt för att främja den här utvecklingen med mer halltider.

Men vi ser också att behovet av tillgänglighet är stort. Det gäller både för personer med funktionsnedsättning och för äldre som vill fortsätta vara aktiva långt upp i åldrarna. Att undanröja praktiska och ekonomiska hinder för fler att delta i idrott och rörelse oavsett ålder eller funktionsnedsättning är en viktig del för att vi ska hålla samman.

Herr talman! Samtidigt som vi skapar möjligheter behöver vi också vara vaksamma på risker. Spelmarknaden förändras snabbt. Många unga kommer i kontakt med spel om pengar i allt lägre åldrar. Här måste politiken vara tydlig. Vi måste värna individens frihet men också skydda dem som riskerar att fara illa. För oss liberaler är det självklart att en fri marknad inte får innebära att utsatta människor lämnas utan skydd.

Herr talman! Jag inledde med att vi lever i en orolig tid. Men ett starkt Sverige byggs inte bara i försvarsbeslut och strategier. Det byggs i gemenskap, i omklädningsrummet, på fotbollsplanen, i scoutstugan och i simhallen, av människor som engagerar sig, av sammanhang där man blir sedd och av gemenskaper där man får höra till.

Och politiken har en roll. Vår uppgift är att skapa utrymme, inte att styra. Vår uppgift är att stärka förutsättningar, inte ta över dem. Och det är att se till att fler får vara med. Det är så vi bygger ett starkare och friare Sverige.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Det finns samhällsfunktioner som syns tydligt i vårt samhälle, som polisen, sjukvården och skolorna. Sedan finns det sådant som inte alltid är lika tydligt i konturerna men som människor i hela landet bygger tillsammans, kväll efter kväll och år efter år.

Det är föreningslokalen som hålls öppen av någon som egentligen kanske inte riktigt har tid. Det är trossamfundet som ordnar aktiviteter, stöd och gemenskap långt innan det offentliga hinner dit. Det är också folkhögskoleläraren som ser en elev som ingen annan har sett. Det är civilsamhället – det där nätet som vi kanske inte alltid pratar om, men när det saknas märker vi det direkt.

Herr talman! I en tid när mycket rör sig snabbt – säkerhetsläget, tekniken, debattklimatet – behöver Sverige en samhällsstruktur som inte bara är robust utan också mänsklig. Det är där civilsamhällets styrka ligger: Det är byggt av relationer, av förtroende och av frivillighet. Just därför måste politiken vara långsiktig – inte passiv, men långsiktig. Vi behöver ha tydliga principer, vi ska värna demokratin och vi ska ha ordning i bidragssystem, men vi får aldrig ersätta förtroendet. Civilsamhällets värde kommer inte från staten utan ur människors egen vilja att bidra.

För oss liberaler är detta grundläggande. Ett starkt samhälle byggs inte ovanifrån, utan det byggs mellan människor. Därför är det viktigt att civilsamhället har stabila förutsättningar.

Regeringen har under de senaste åren tagit flera steg i rätt riktning, inte bara för att ge civilsamhället en stabil grund utan också för att skapa tydliga spelregler. Det gäller till exempel arbetet med det nya demokrativillkoret, som införs i alla bidragsförordningar för att offentliga medel ska gå till verksamheter som står upp för grundläggande fri- och rättigheter.

Det gäller också arbetet mot ensamhet, där civilsamhället spelar en avgörande roll. Folkhälsomyndigheten leder nu en nationell strategi och fördelar medel till organisationer som bidrar till gemenskap och social delaktighet. Kommuner får samtidigt stöd för att utveckla sina insatser för exempelvis äldre. Här kompletterar staten, civilsamhället och kommunerna varandra, precis som det ska vara.

Inom folkbildningen har regeringen prioriterat flera delar som ger människor nya chanser. Det handlar om språkutbildningar för utrikes födda och utbildningar för personer med funktionsnedsättning. Det är satsningar som gör utbildning tillgänglig där den annars riskerar att saknas.

Herr talman! När äldre blir ensamma är det oftast en förening som ringer först. När människor fastnar i ett beroende är det oftast en ideell organisation som öppnar dörren. När nyanlända försöker orientera sig i ett nytt land är det ofta ett språkkafé, en kurs eller en studiecirkel som ger den första riktiga känslan av sammanhang. När någon lämnar skolan med en känsla av misslyckande bakom sig är det folkhögskolan som stärker självkänslan, skapar hopp och ger en känsla av att inte vara ensam.

Det är de här mötena som bygger gemenskaper – de är inte strategier på papper, utan de sker i verkligheten. Vår roll som politiker är att underlätta dessa möten och att skapa stabila villkor och förutsättningar för långsiktighet. Vår roll är aldrig att detaljstyra bort det som gör civilsamhället starkt: friheten, kreativiteten och det nära.

Herr talman! Folkbildningen är unik. Det är en utbildningsform som inte börjar i krav utan i människors vilja att lära sig. Det är en plats för människor som behöver en nystart eller ett nytt språk. Det är också en plats där man får fråga, pröva, tänka högt och göra om.

Sverige behöver fler vägar in i kunskap. Vi behöver fler möjligheter för vuxna som kanske inte hamnat rätt från början. Vi behöver fler utbildningsmöjligheter som gör att människor faktiskt vågar börja om, utan krav på perfektion. Därför behöver politiken vara uthållig. Folkbildningen ska inte behöva kastas mellan olika ideologiska ståndpunkter. Den ska ha stabila villkor för att kunna utvecklas i sin tid.

Herr talman! Framtidens Sverige avgörs inte bara av stora beslut som vi fattar i den här kammaren, utan det avgörs också av alla de små beslut som tas varje dag när människor väljer att engagera sig, stötta någon annan eller lära sig något nytt tillsammans.

Vi började i det som inte alltid syns men som ofta finns där – i föreningslokalen, i studiecirkeln eller i det lilla samhället – och som gör att Sverige håller ihop. Det är därför civilsamhället och folkbildningen spelar så stor roll. Ett samhälle där människor engagerar sig för varandra är ett öppnare, friare och mänskligare samhälle.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

I detta anförande instämde Carl Nordblom (M).

Herr talman! Jag tackar för den upprepade frågan, Christofer Bergenblock.

Jag kan fortsätta att konstatera att Liberalerna driver på för att de som kommer till Sverige ska välkomnas till Sverige, att de ska få möjlighet att bidra till det svenska samhället och att vi ska skapa bra system som fungerar för äldreomsorgen och för dem som kommer hit och bidrar. Många av dem som jobbar i svensk äldreomsorg i dag kommer inte att drabbas av något lönegolv, lönetak eller andra typer av regler. De gör ett fantastiskt bra jobb dagligen.

Precis som ledamoten är inne på har vi fastställt en lönesumma, men den är aldrig skriven i sten. Liberalerna har inte haft det som en hjärtefråga och kommer inte att ha det som en hjärtefråga att lönen ska vara på en viss nivå. Vi behöver i stället ständigt följa hur dessa frågor påverkar till exempel svensk äldreomsorg, inte minst i norra Sverige där det finns stora problem med rekrytering.

Det finns olika sätt att hantera problemen. Man kan titta på summan, och man kan titta på om bristyrken ska undantas. Vi följer frågan noga, och vi hoppas att vi ska hitta en bra lösning som fungerar för svensk äldreomsorg och för alla dem som finns i landet i dag och vill bidra till att bygga Sverige starkt i framtiden.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det är fantastiskt många som varje dag bidrar i vår äldreomsorg i vårt avlånga land. Många av dem, precis som ledamoten säger, har en annan bakgrund än svensk. Antingen har man rötter i ett annat land via sina föräldrar eller så är man född i ett annat land. Jag tycker att det är fantastiskt att se att så många vill bidra till att bygga den äldreomsorg vi har i dag. Många vidareutbildar sig också via Äldreomsorgslyftet; de går svenskkurser för att nå upp till en adekvat nivå för att kunna fortsätta arbeta inom äldreomsorgen. Det här är något som vi i Liberalerna vill uppmuntra till.

Vi vill uppmuntra dem som kommer hit, som vill bidra till vårt samhälle och som vill bygga vårt samhälle starkt inför framtiden. Därför har vi också gjort ett antal satsningar, bland annat på svenska inom äldreomsorgen, Äldreomsorgslyftet och så vidare för att fler ska kunna arbeta på ett bra sätt inom äldreomsorgen.

Arbetskraftsinvandringen och lönenivåerna är en fråga som har diskuterats länge i Sveriges riksdag. Många partier har drivit frågan. Liberalerna är inte ett av de partier som har drivit på för ett golv vad gäller lönerna, utan för vår del har det varit viktigt att studera bristyrken över tid för att se vilka bristyrken som bör undantas i Sverige. Jag följer noga situationen i äldreomsorgen, inte minst i norra Sverige, för att se så att vi inte fattar beslut som inte är till gagn för hela landet.

Herr talman! Skandalerna inom äldreomsorgen har tyvärr duggat tätt på senare tid – personal som misstänkts för narkotikabrott, äldre som utsatts för sexuella övergrepp eller till och med misshandel och hela arbetslag som behövt stängas av. Detta får inte bli normaltillstånd för svensk äldreomsorg.

Därför har ett antal viktiga åtgärder vidtagits den här mandatperioden. En av de allra viktigaste är ett tydligt lagstöd för kommunerna att begära ut utdrag ur belastnings- och misstankeregister som ska visas upp innan man anställs inom äldreomsorgen. Regeringen har även tillsatt en utredning som ska undersöka om dessa bakgrundskontroller bör bli obligatoriska. Den som är i behov av omsorg måste kunna lita på att den som stiger över ens tröskel går att lita på och inte är kriminell.

Kraven på en väl fungerande äldreomsorg behöver dock vara högre ställda än så. Därför är flera av de satsningar som gjorts under mandatperioden viktiga. Det handlar om tydliga krav på att äldre ska mötas av personer som behärskar svenska på en adekvat nivå, ökad medicinsk kompetens inom äldreomsorgen, fast omsorgskontakt såväl inom hemtjänsten som på särskilda boenden och självklart även Äldreomsorgslyftet, som har varit en hörnsten i arbetet för att höja kompetensen på våra äldreboenden.

När man behöver äldreomsorg ska man kunna förvänta sig värdighet och kvalitet men också bibehållen egenmakt. Men, herr talman, det handlar också om att förebygga behov av äldreomsorg, att se till att de friska åren blir fler så att man inte behöver samhällets stöd. Det är bra för individen, men det är också bra för samhället.

Flera viktiga steg har tagits för att uppfylla detta. God och nära vård och arbetet med fast läkarkontakt är en del i det arbetet. En annan del är den nationella demensstrategin, som jag tycker att vi borde prata mer om. Jag vet att utskottet har haft både den och arbetet med att förebygga demens uppe tidigare i dag.

Till skillnad från den tidigare strategi vi hade på demensområdet skiftar vi nu fokus från att enbart ha ett omsorgsperspektiv när väl någon har drabbats av demens till att ha ett helhetsperspektiv. Mer vikt kommer att läggas vid forskning och förebyggande arbete. Det ligger därför också en väldigt stor demensforskningssatsning i den forskningsproposition vi fattat beslut om här i riksdagen.

När en person drabbas av demens drabbas också alla runt omkring. Därför är det otroligt viktigt att vi förbättrar livskvaliteten för den som är drabbad och säkerställer att man får en vettig tillvaro. Med den nya strategin stärks inte bara vården och omsorgen utan också möjligheten för personer med demens att leva livet hela livet, liksom möjligheten att förebygga och sätta in bromsmediciner och kanske till och med vaccinera så att färre drabbas av demens.

Även tandvårdsreformen, herr talman, har ett tydligt fokus på förebyggande. Tanken är att vi ska få den tandvård vi behöver hela livet, oavsett plånbok och oavsett personnummer. Därför blir förebyggande tandvård nu mindre kostsamt för riskgrupper, och de pensionärer som är i behov av stora ingrepp får råd att genomföra dem.

Vi vet att tandhälsan är nära sammankopplad med hälsan i stort. Vi vill genom en god tandhälsa också kunna förebygga andra sjukdomar.

Herr talman! Under lång tid har fördomar kring äldre präglat vårt samhälle. Forskning visar dock faktiskt att 70 är det nya 50. Den som är årsrik i dag lever ett helt annat liv än den som uppnådde pensionsåldern för 50–60 år sedan. Men vår bild av att vara äldre är i mångt och mycket densamma som den var i en förgången tid. Även om vi ser tydliga tecken på att detta är på väg att ändras – vi ser fler som arbetar långt efter att ha passerat 70, det har blivit vanligare med företag som erbjuder tjänster som utförs av seniorer och så vidare – speglar fortfarande vår syn på äldreomsorg det gamla och lite mossiga sättet att tänka kring äldre.

Under första delen av 1900-talet låg fokus för äldreomsorgen på vård. När fokus sedan på 60-talet skiftade till omsorg i hemmen bars hemtjänsten för gamla upp av hemmafruar som arbetade för en symbolisk lön. I dag börjar fokus äntligen handla om att leva livet hela livet och hur vi kan göra de friska åren fler och självbestämmandet större när vi behöver hjälp.

Herr talman! Ett område där årsrika fortfarande behandlas som ett kollektiv är det vi debatterar i dag: äldreomsorgen. Samma lösningar erbjuds till alla, ofta med en förment klapp på huvudet och uttryckssätt som ”våra äldre”.

Jag brukar ofta lyfta en rapport från Institutet för mänskliga rättigheter som kom häromåret året, Hemma är någon annanstans. Institutet studerar där äldreomsorgen ur ett rättighetsperspektiv i stället för ett omsorgsperspektiv.

Att MR-institutet tyvärr verkligen var något på spåren ser vi nu när vi gång på gång läser om missförhållanden inom svensk äldreomsorg som bygger på att man inte får rätten till ett värdigt liv. Vi kan läsa om äldre som lämnats ute i kylan en hel natt, äldre som har legat i blod och avföring och äldre som lider av näringsbrist för att kommunerna drar in på mat.

Med stigande ålder ses människor alltför ofta som just sin ålder – inte som egenföretagare, kock, konstnär, frimärkssamlare eller någon av alla de andra saker som tidigare har definierat oss som människor. Man reduceras till att vara äldre, inte en människa med grundläggande mänskliga rättigheter. Då ökar risken för den typ av missförhållanden som vi tyvärr läser mycket om medierna i dag. Därför är det välkommet att FN:s människorättsråd tar sig an frågan om en konvention om äldre människors mänskliga rättigheter.

Äldreomsorgen får aldrig lämna någon ensam, i kylan, i utsatthet och i otrygghet. Vi behöver högre ambitioner – en äldreomsorg som bygger på fokus på mänskliga rättigheter och bibehållen egenmakt hela livet. Det är så vi kommer att kunna forma framtidens äldreomsorg.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Herr talman! Tack återigen, Christofer Bergenblock, för frågorna!

Vi börjar med regleringsbrevsfrågan. Det var ganska kort tid från det att Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag till att regleringsbrevet skulle ligga färdigt för beslut. Det är väl det stora skälet till att det blev ett års fördröjning. Man tar regleringsbreven en gång per år, så det är inte så konstigt. Man hade kunnat önska att byråkratins kvarnar malde lite snabbare, men ibland behöver man förhålla sig till den typen av realiteter.

Vad gäller grundläggande behov är jag otroligt glad att det nu råder en så hög grad av konsensus i den här kammaren att man behöver titta på det här. Så har det nämligen inte alltid varit. Vi har under många år kämpat för att få till en utredning som tittar på de grundläggande behoven. Det kommer att göra stor skillnad för dem som i dag har behov av LSS-insatser, och framför allt av personlig assistans, att inte behöva genomgå integritetskränkande undersökningar och redovisa sina behov och få dem studerade i detalj, i minuter och sekunder.

Utredningsdirektiv kommer ganska snart att presenteras, och det är verkligen en förutsättning för att vi tryggt ska kunna gå in och göra ett förstatligande av den personliga assistansen.

Jag tycker att det är bra att de här frågorna nu kommer upp i väldigt många partier och att vi är många som driver på. Då finns också en möjlighet till förändring framöver.

Vi liberaler har känt oss ganska ensamma under ganska många år i att driva på i de här frågorna. Jag hoppas att Christofer Bergenblock kommer att hålla fanan högt under valrörelsen och ta många debatter om detta så att vi tillsammans ser till att få funktionsrättsfrågorna som prioriterade frågor på valrörelsens agenda framöver.

(forts. § 6)

Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för frågan, som är otroligt viktig!

Jag skulle vilja gå lite längre tillbaka i den kronologiska ordning som ledamoten nu redogjorde för. Jag skulle vilja gå tillbaka till 2011. Det var då det kom prejudicerande mål i Högsta förvaltningsdomstolen som började snäva in rätten till ledsagning.

Sedan hände kanske inte jättemycket de kommande åren efter det. Men därefter har vi sett att den praxis som etablerades 2011 började nyttjas av kommunerna i större utsträckning. Det gör att man i mycket mindre utsträckning än tidigare beviljar ledsagning, vilket inte rimmar med intentionerna med LSS. Man skulle alltså ha kunnat göra någonting redan 2011. Liberalerna har under ganska många år påtalat behovet av en ny LSS-reform som tar tillbaka det hela till grunderna, och möjligheterna till ledsagning för personer med synnedsättning har varit en av våra argumentationslinjer.

Vi har numera öppnat för att vi kan tänka oss en särlagstiftning eftersom vi inte har fått med oss vare sig den förra regeringen – vi gjorde ett väldigt starkt försök under januariavtalet – eller denna regering när det gäller att få till en heltäckande utredning av LSS där även ledsagning ingår.

Dock tror jag att det finns en poäng med uppdraget till kommunerna. Väldigt många kommuner anlitar i dag konsulter, som är duktiga på att visa hur man kan snäva in besluten så mycket som möjligt. Kommer Socialstyrelsen med stöd och instruktioner hoppas jag att det väger tyngre än konsulterna och att det på så sätt blir effektivare och bättre redan när stödunderlaget kommer fram.

Herr talman! Nu när mandatperioden börjar gå mot sitt slut och det är sista gången som vi debatterar ett brett och generellt funktionsrättsbetänkande vill jag passa på att lyfta ett par saker som faktiskt går i rätt riktning på funktionsrättsområdet och som Liberalerna har varit med och drivit igenom.

Låt oss börja med plånboksfrågorna. För att stärka ekonomin för personer med funktionsnedsättning har den så kallade funkisskatten tagits bort. Det är viktigt inte minst för alla dem som saknar arbetsförmåga och som har levt med väldigt små marginaler länge. I snitt kommer man att ha 1 800 kronor mer per år över i plånboken med den här skattesänkningen. Vi har också stärkt rätten till vab för kroniskt sjuka barn och gjort det enklare att låta sjuk- och aktivitetsersättning vara vilande vid studier. Det är två reformer som kommer att underlätta vardagen för många.

Inom skolområdet är det framför allt ett nytt stödsystem i skolan, satsning på fler speciallärare samt förstärkt elevhälsa som kommer att vara de reformer som har störst bäring på elever med funktionsnedsättningar och möjligheten för dem att klara skolan bättre än i dag.

Vi har också gett ett uppdrag för att få bättre koll på hur det går för elever med funktionsnedsättning. Vi kommer framöver att kunna ha statistik över hur det går för eleverna, vilket kommer att vara avgörande för att kunna sätta in rätt insatser i framtiden.

Utöver detta görs en förstärkning av utbildningsstöd för att underlätta utbildning för personer med funktionsnedsättning som går på folkhögskola. Det tillförs medel för teckenspråksutbildning riktad till elever som själva är döva eller hörselskadade och som går i grundskolan och även till föräldrar som behöver lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med sina barn.

På arbetsmarknadsområdet har det blivit enklare att starta egen näringsverksamhet om man är en person med funktionsnedsättning. Vi har äntligen börjat nysta i den svåra frågan om tolktjänsten och gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten, även om det finns mycket kvar att göra där innan vi är i mål.

I den mer generella funktionsrättspolitiken har vi en ny nationell handlingsplan som består av 119 punkter som behöver genomföras. Det gäller att gå från ord till handling i funktionsrättspolitiken. Tidigare har vi bara haft mål. Nu har vi en handlingsplan med konkreta åtgärder. Det kommer också att tillsättas en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken, och även funktionsrättsorganisationerna har fått förstärkta statsbidrag.

Herr talman! Jag tror att ni som tidigare har hört mig tala här i talarstolen inte har missat att en av Liberalernas stora hjärtefrågor är frihetsreformen LSS. Det är också den fråga som upptar mer än halva det betänkande som vi diskuterar i dag. Det är få reformer i modern tid som har betytt så mycket för så många. Den har givit människor makten över sina egna liv under de dryga 30 år som gått sedan den infördes.

Många har här varit inne på att det behövs olika partier i en regering för att genomföra saker. Jag kan konstatera att senast det gjordes en stor funktionsrättsreform i svensk politik var det en liberal som var minister och ansvarade för det.

Samtidigt har vi liberaler under i varje fall de senaste 15 åren med oro lyft upp utvecklingen vad gäller tolkningen av LSS. Det har blivit svårare att få personlig assistans på grund av rättspraxis. Vi ser tvångsåtgärder och kompetensbrist på LSS-boenden, och vi har en otillräcklig tillsyn. Det är några av de oroande tendenser som vi har lyft upp.

Därför har det varit viktigt för oss att prioritera LSS under den här mandatperioden. Det gällde också under den förra mandatperioden, när vi samarbetade i en annan konstellation. Det kommer att vara viktigt för oss även framöver.

Några av de förbättringar som vi är stolta över att vi lyckats få till under den här mandatperioden är att det kommer att inrättas ett nationellt kompetenscentrum för autism och IF och att avlösarservice enligt LSS kommer att göras mer flexibel. Det avsätts också pengar inom Äldreomsorgslyftet så att personal i LSS-verksamheter och på LSS-boenden får möjlighet till kompetensutveckling på arbetstid.

Vidare pågår just nu en utredning om LSS-inspektion. Syftet med den är att säkerställa att de rättigheter som personer har enligt LSS ska garanteras och att det är kvalitet i de insatserna. Man ska också på ett effektivare sätt kunna komma åt dem som utnyttjar systemet i kriminellt syfte.

Det kommer även att tillsättas en utredning om bedömningar av grundläggande behov. Det behöver ses över innan vi gör ett förstatligande av huvudmannaskapen av den personliga assistansen. Vi behöver säkerställa att inte fler blir av med sin personliga assistans när staten tar över ansvaret helt.

Vi behöver också säkerställa att tolkningen av LSS kommer tillbaka till grundintentionen att dessa personer ska kunna leva ett liv som andra. Vi behöver en förnyad lagtext om grundläggande behov som nollställer den rättspraxis som finns i dag. Det är helt orimligt att som i dag ha bedömningar som utgår från minut- och sekundräkning i stället för att man tittar på behoven i sin helhet.

Herr talman! Man kan fråga sig om det som genomförts under mandatperioden är tillräckligt. Nej, det är självklart inte tillräckligt. Många har här varit inne på frågan om ledsagning, och den behöver lösas.

Från Liberalernas sida har vi sagt att vi är öppna för en särskild lag som reglerar just ledsagning, även om vi allra helst vill att man tar ett helhetstag med en ny LSS-reform som också reglerar möjligheten för personer med synnedsättning att leva ett liv som andra genom assistans.

Vi tror att detta hade kunnat klargöras med en ny lagstiftning. Men vi är såklart öppna för en särlagstiftning. Fram till dess finns det, precis som många har varit inne på här, ett uppdrag att ta fram en handledning för kommunerna för att de ska kunna göra bättre bedömningar på det här området.

Det behövs en indexering av schablonersättningen. Det behöver jag inte orda mer om. Det har ni hört mig tala om många gånger.

En annan fråga som varit på tapeten väldigt länge är hjälpmedelsfrågan. Nu kommer det en nationell strategi med en tillhörande handlingsplan som är under utarbetande. Vi kommer att följa detta noga för att se om det verkligen är tillräckligt.

Slutligen noterar jag också att det är fler partier som liksom Liberalerna nu vill se att funktionsrättskonventionen blir till svensk lag. Det välkomnar jag verkligen, även om det ännu inte samlar en majoritet här i kammaren. Men vem vet! Vi kanske når dit under nästa mandatperiod.

Herr talman! Det finns tyvärr gott om hinder kvar att riva för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra. Det finns som väl är också gott om lösningar.

Liberalerna kommer att fortsätta att riva hinder och hitta lösningar. Vi hoppas att fler vill vara med och se till att frågorna kommer högt upp på agendan inför kommande val. Det tror jag borgar för förändring framöver. Jag yrkar med det bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Kultur är en bärande del av det fria samhället. I generationer har liberaler försvarat människans rätt att tänka fritt och att uttrycka sig fritt. Från studieförbundens framväxt till folkbibliotekens spridning över hela landet har övertygelsen varit tydlig: Bildning och kultur är vägar till frihet.

Men det räcker inte att kulturen bara existerar. Den måste också vara tillgänglig – tillgänglig för barnet i glesbygdskommunen, för den nyanlända som söker en väg in i det svenska språket, för den äldre som inte längre kan resa och för den unga som inte har de ekonomiska resurserna hemifrån. Ett samhälle som menar allvar med att ge alla livschanser måste också göra kulturen tillgänglig.

Därför har vi offentligt finansierade bibliotek, teatrar, museer med mera. Därför investerar vi i kulturskolan så att barns möjligheter till skapande inte ska avgöras av föräldrarnas plånbok. Därför har vi i de senaste budgetarna satsat på extra medel till exempelvis Skapande skola, riktiga böcker i skolan och skolbibliotek med bibliotekarier som kan väcka läslusten hos våra barn.

Tillgången till kultur handlar också om språk. Att läsa, skriva och förstå är nycklar i det demokratiska samtalet. När läsförmågan sjunker hotas inte bara individens möjligheter utan hela vår gemensamma offentlighet. Att stärka litteraturens ställning och värna biblioteken är därför en demokratisk investering.

Fru talman! En viktig sak som görs inom kulturpolitiken just nu är att skapa nya möjligheter till kompletterande finansiering. Det är ett arbete som borde ha påbörjats för länge sedan. Att hitta fler finansieringskällor till kulturen är angeläget, inte minst för att minska kulturens sårbarhet över tid. Vi behöver självklart ha offentlig finansiering som en grund att stå på, men för att finansieringen ska räcka och kunna öka i den takt som behövs behöver vi möjliggöra fler källor till finansiering.

Myndigheten för kulturanalys skriver i sin rapport från 2025 att Sverige sticker ut bland de nordiska länderna som ett land där nivån på finansieringen från privata fonder och stiftelser är låg. Sverige är också ett av få länder i Europa som inte har en fungerande avdragsrätt för sponsring av kultur.

Just nu bereds inom Regeringskansliet en utredning om avdrag och andra skattelättnader för utgifter för sponsring. I vår kommer ytterligare en statlig utredning att presenteras som tittar på incitament för ökad kompletterande finansiering.

Det här är inte en snabblösning för dem som kämpar med sin ekonomi här och nu. Men det är en förutsättning för att vi i framtiden ska kunna lägga grunden för en stabilare finansiering för kulturen så att den inte enbart ska bero på hur stadd vid kassa staten är framöver.

Fru talman! Kulturen är samhällets intellektuella infrastruktur. Den ger människor verktyg att förstå, ifrågasätta och påverka och se sig själva och samhället ur nya perspektiv. Det är därför ett levande kulturliv är så viktigt för oss liberaler. När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kultur kan öka människors nyfikenhet, också på sådant som man inte visste att man var intresserad av eller ens visste att det fanns. I mötet med kultur växer man också som människa. Därför har vi ett särskilt ansvar att ge barn och unga möjlighet att både utöva och ta del av kultur.

Jag har redan nämnt satsningen på Skapande skola. År 2024 fördelades cirka 172 miljoner kronor till 437 ansökningar. Totalt nådde man 862 000 elever. Det är 70 procent av målgruppen. Målet måste naturligtvis vara 100 procent av alla barn och unga. Liberalerna är öppna för att se över den här modellen i framtiden så att fler kan nås av Skapande skola och de medel som finns.

Ett annat sätt att nå ut till barn och unga är kulturskolan. Det statliga utvecklingsbidraget har gjort att nya barn och unga har hittat till kulturskolan.

I årets budget finns det en välkommen nyhet i form av projektmedel för att testa att tillgängliggöra kulturskolornas digitala insatser för fler. Det tror jag är viktigt inte minst i glesbygd, där utbudet kanske är något mer begränsat och tillgången till professionella kulturutövare som kan arbeta med vissa musikinstrument kanske inte är lika stor som i större städer.

En fråga som ligger mig som liberal varmt om hjärtat, fru talman, är bildning. Fler måste få möjligheten att uppleva böckernas magi. Men när skolan sätter en Ipad i handen på en, skolbiblioteket saknar en bibliotekarie som kan hjälpa en att hitta rätt bok och ett oändligt skrollande tar all ens tid uteblir magin för många. För att bryta denna trend måste mer göras. Tillgången till kultur handlar därför också om tillgång till litteratur.

Därför är jag glad att folkbibliotekens arbete med läsfrämjande fördubblas och förlängs och att Berättarministeriet beviljas medel för att nå barn och unga i utsatta områden – detta utöver alla de satsningar som görs på böcker i skolan, skolbibliotek och skolbibliotekarier.

Fru talman! Slutligen några ord om public service, som också behandlas i det här betänkandet.

Skälen att ha en stor, stark och bred public service är många, men låt mig lyfta fram tre som är extra aktuella i den tid som vi lever i nu.

För det första är public service en fri och oberoende nyhetskälla med hög trovärdighet som är tillgänglig för alla. Public service är i allmänhetens tjänst, inte statens. Public service ska stå på medborgarnas sida, inte maktens. När desinformation sprids med blixtens hastighet behövs redaktioner som kan stå upp för fakta, saklighet och granskning av makten, oavsett vem som sitter i regeringen och oavsett var makten ligger.

För det andra håller public service samman Sverige. Oavsett var man bor, vilken bakgrund man har och vilket språk man talar finns public service tillgänglig genom radio och tv. Mello, Allsång på Skansen, Bolibompa, julkalendrar och Sommar i P1 är några av de lägereldar som samlar många varje år och som präglar såväl barns uppväxt som samtalsämnena på fikarasten. Det hjälper oss att bygga ett gemensamt vi.

För det tredje är public service en del av Sveriges beredskap. När krisen kommer, när nätet ligger nere eller när desinformationen flödar ska människor kunna lita på en röst som ger korrekt, lugn och lättillgänglig information. Det är en fråga om säkerhet och trygghet, inte bara journalistik.

Vi har redan tagit ett beslut i den här kammaren om ett nytt åttaårigt sändningstillstånd med ekonomiska förutsättningar som i reda tal – trots allt annat som sägs i den här talarstolen – ger högre uppräkning än tidigare sändningstillstånd och en fortsatt bred public service. Det lägger en bra grund för en stor, stark och bred public service även i framtiden.

För oss liberaler har det under den här mandatperioden varit viktigt att mota läskrisen, att säkra förutsättningarna för public services breda uppdrag även framgent och att se till att genom en breddad finansiering skapa förutsättningar för långsiktig finansiering för kulturen.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Kulturarvet och vår kulturmiljö är berättelsen om Sverige – om vilka vi är och vilka vi har varit. Det är våra historiska stadskärnor, våra bruksorter, våra kyrkor, våra museer, våra industrilandskap, våra nationella minoriteters kulturmiljöer och mycket, mycket mer. Det är rösterna från dem som byggde landet och ansvaret vi bär för dem som kommer efter oss.

Vi liberaler har i denna kammare gång på gång betonat att kulturarvet tillhör oss alla. Det är inte statens, marknadens eller enskilda intressens – det är medborgarnas. Därför är det också politikens ansvar att skapa långsiktiga, stabila och rättssäkra villkor för att vårda och utveckla våra kulturmiljöer och vårt kulturarv.

Myndigheter som Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk bär ett stort ansvar, men ansvaret stannar inte där. Kommunerna spelar en stor roll när det gäller fysisk planering och bygglovsprocesser. Civilsamhället spelar en ovärderlig roll genom hembygdsrörelsen, ideella krafter och lokala föreningar som tillgängliggör och bevarar vårt kulturarv varje dag.

Herr talman! På senare år har kulturarvsfrågorna fått allt större plats i debatten – tyvärr av en dyster anledning. Det är i dag näst intill omöjligt att prata om kulturarvsfrågor utan att tankarna går till det kulturella mord som Ryssland försöker genomdriva i Ukraina. Under kriget har över 300 viktiga kulturella platser förstörts i Ukraina: kyrkor, bibliotek, museer och monument som alla är delar av Ukrainas kulturarv.

I början av invasionen för fyra år sedan utspelades grymma scener i Mariupol när Donetsks regionala dramatiska teater bombades av Ryssland. På fasaden och på marken utanför hade det ryska ordet för barn målats stort och tydligt för att informera ryska militärplan om att barn och civila gömde sig där. I attacken dödades uppskattningsvis 600 människor av de 1 000–1 200 som hade sökt skydd i byggnaden. Det var en byggnad som man trodde skulle få stå kvar eftersom det är ett kulturarv och som man trodde att man skulle vara säker i.

Att Ryssland saknar respekt för internationell lag är ingen nyhet. Den ryska historien är en historia av imperialism. Det ryska tsarväldet, den ryska sovjetregimen och dagens ryska federation har förtryckt sina grannar och bedrivit förryskningspolitik. Invasionen av Ukraina har som mål inte bara att ta ifrån Ukraina dess territorium och dess frihet utan också att beröva landet och dess människor deras identitet. I detta nu försöker Ryssland utradera Ukrainas kulturella identitet och språk och förfalska dess historia.

Det är mot denna bakgrund som skyddet av vårt eget kulturarv har blivit än mer angeläget. Det är också därför kulturen för första gången har inkorporerats i den nationella säkerhetsstrategin och regeringen har inrättat ett råd för skydd av kulturarvet. Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag att stärka skyddet med hjälp av evakueringsmagasin och säkra transporter och har tilldelats ökade medel. Vi har också här i riksdagen beslutat om ökade medel till digitaliseringen av kulturarvet. Arbetet är påbörjat, men det finns mycket kvar att göra för att säkerställa skyddet av vårt kulturarv för framtida generationer.

Herr talman! Ett annat angeläget område där vi nu äntligen tar stora steg framåt handlar om den problematiska modell med kostnadshyror för några av våra stora institutioner som vi dragits med alldeles för länge. Statens fastighetsverk har nu på uppdrag av regeringen genomfört omförhandlingar av hyresavtalen för Kungliga Operan, Kungliga Dramatiska Teatern, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Historiska museet. Det innebär att den nuvarande modellen med kostnadshyra kommer att avvecklas. Tanken är att det ska ge bättre förutsättningar för underhåll i framtiden så att vi inte återigen ska stå med tak som faller in, en arbetsmiljö som är under all kritik och annan problematik på grund av det eftersatta underhållet.

Detta görs samtidigt som vi nu genomför den största enskilda satsningen på statliga byggnadsminnen via bidragsfastigheterna med nästan en fördubbling av anslaget, en omfattande renovering av Kungliga Operan och en rejäl höjning av den kyrkoantikvariska ersättningen. Det gör att vi förbättrar förutsättningarna för vårt kulturarvs fortlevnad på flera områden.

Slutligen, herr talman, ska jag säga några ord om museer. Det finns många fantastiska museer och världsarv, som vi har talat mycket om här i dag. De ger oss god inblick i hur olika tidsepoker och företeelser har påverkat vårt lands utveckling. Många drivs av eldsjälar som håller traditioner vid liv, men ibland behövs även nationella museer. Därför ser jag lite extra fram emot att ta del av Filminstitutets uppdrag att lämna ett kostnadsberäknat förslag på ett nationellt filmarvsmuseum. Vi måste också ta nya företeelser med oss in i framtiden som en del av vårt kulturarv.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Spel om pengar kan vara underhållning, men för en del slutar det tyvärr inte där. Det som börjar som spänning kan snabbt utvecklas till skulder, ekonomisk stress och i värsta fall allvarliga sociala problem. Det räcker med att slå på ett avsnitt eller två av Lyxfällan för att se hur illa det kan gå när det inte finns tillräckliga spärrar i systemen.

Det är till den verkligheten vi behöver förhålla oss. Det är också därför detta förslag om ett utvidgat förbud mot spel på kredit läggs fram.

I dag är det redan förbjudet för spelbolag att erbjuda kredit direkt. Trots det vet vi att människor fortfarande lyckas spela för lånade pengar via finurliga tredjepartslösningar och betalningsmodeller som kan erbjudas av spelbolagen och som i praktiken gör exakt samma sak. Resultatet blir ett kryphål som riskerar att dra människor djupare ned i skulder och som gör spelansvaret ihåligt. Det är detta kryphål som nu behöver täppas till.

För Liberalerna är principen glasklar: Man ska aldrig spela för pengar som man inte har. Spelet får inte bli en väg in i långvarig överskuldsättning. Därför behövs regler som gäller alla licensierade spelformer och alla försäljningskanaler – enkelt, tydligt och utan onödiga undantag som riskerar att missbrukas.

Fru talman! Ett utökat förbud handlar också om att möta den utveckling vi sett de senaste åren. Spelmarknaden har förändrats med nya betaltjänster, mer aggressiv marknadsföring och ökad tillgänglighet. Det gör att fler människor exponeras för riskerna. När gränsen mellan vanliga köp, digitala betalningar och spelinsatser suddas ut blir det svårare för individen att behålla kontrollen. Då måste regelverket vara starkt nog att stå emot de metoder som möjliggör skuldsättning i det tysta.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att förslaget inte är till för att försvåra för civilsamhället. Föreningslivet bygger vårt samhälle starkare varje dag – inom idrotten, kulturen och andra ideella verksamheter. Regeringens förslag tar höjd för detta genom att möjliggöra undantag i särskilda fall, där riskerna för skuldsättning är låga och tydliga skyddsåtgärder finns på plats. Det är en rimlig avvägning mellan å ena sidan ett starkt konsumentskydd och å andra sidan respekt för de allmännyttiga verksamheterna.

Förslaget har också en tydlig signalverkan som är viktig. Den säger att samhället inte accepterar spel som riskerar att bli skuldfällor och att ansvaret inte helt och hållet kan läggas enbart på individen. Spel ska vara ett frivilligt nöje, inte en fälla som leder till skuldsättning och beroende. En spelmarknad måste vara trygg för att vara legitim, och konsumenterna måste stå i centrum.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Herr talman! Kul att se att några håller ut uppe på läktaren nu när vi har kommit en bra bit in i debatten!

Det utgiftsområde som vi diskuterar just nu spänner över flera olika områden. Det är alltifrån kulturpolitik, ungdomspolitik, idrottspolitik och friluftspolitik till mediepolitik och frågor som rör trossamfund och de nationella minoriteterna. Det förklarar kanske varför det kan upplevas som att vi tar oss an väldigt olika och spretiga saker.

För att vi ska nå alla de mål vi har inom dessa politikområden krävs inte bara finansiering inom det här utgiftsområdet utan också inom flera andra områden. De 17,3 miljarder som vi diskuterar här i dag utgör dock en viktig del för att kulturen ska kunna vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, för ett civilsamhälle där varje investerad krona ger mångfald tillbaka och för att fler ska nås av idrott, kultur och fritid i hela vårt avlånga land.

Det är helt omöjligt att ta upp allt inom området i ett anförande, men jag vill lyfta fram några saker i budgeten som ligger oss liberaler extra varmt om hjärtat.

Låt oss börja med lite ordning och reda, herr talman! Med ordning och reda menar jag att ta tag i gamla synder. Det handlar om en 15 år gammal följetong – inte en sådan där spännande följetong, ni vet, där man bara väntar på nästa del, utan snarare en tragedi i flera delar. Det handlar om några av våra stora kulturinstitutioners lokalförsörjning och hyressättning, närmare bestämt Historiska museet, Dramaten, Operan, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet.

Redan 2009 riktades ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen om detta: Något behöver göras! Sedan dess har regeringar kommit och gått, samtidigt som rapporter har duggat tätt om läckande tak, dålig arbetsmiljö och eftersatt underhåll. Detta har visat att den nuvarande modellen inte fungerar.

Nu kan vi äntligen se ljuset i tunneln. Nya avtal kommer att förhandlas fram, och en långsiktig lösning är i sikte. Tillkännagivandet från 2009 kan äntligen anses slutbehandlat. Detta är lite internt för utskottet, men det är ändå viktigt att man faktiskt kan få lägga någonting till handlingarna.

På museisidan händer det flera positiva saker i den här budgeten. Nordiska museet, Skansen, Tekniska museet och Arbetets museum får efterlängtade tillskott i årets budget. Deras anslag har legat stilla sedan 2017. Dessutom avsätts medel för att gå vidare med frågan om ett nationellt museikort.

Museerna har gjort en väldigt spännande resa, ungefär på samma sätt som biblioteken, och har blivit riktigt viktiga mötesplatser i vårt samhälle. Ett museikort har visat sig främja den utvecklingen och öka besöken till museerna i andra länder. Jag ska med stort intresse följa vilka möjligheter det kan innebära att även ha ett museikort för svenska museer.

Herr talman! Ett annat område jag gärna vill beröra är motståndskraft och beredskap. Kulturen är i sig en del av motståndskraften i samhället. Det är den fria kulturen med yttrandefriheten som grund som är värd att försvara. Tyvärr gör detta sig påmint i vårt närområde. Putins syn på Ukraina är att ukrainarna inte har någon egen kultur, inget eget språk och inte ens något eget existensberättigande.

Ukraina slåss just nu för sin rätt att existera, för sitt språk och för sin kultur. ”Hellre Prideparader än ryska soldater på Kievs gator,” skanderade man redan under Majdandemonstrationerna 2014. Ukrainarna vill behålla sitt sätt att leva, sin yttrandefrihet och sin kultur. Det är detta som bygger deras motståndskraft och deras försvarsvilja.

I Ukraina ser vi också hur Ryssland ger sig på kulturarvet genom att bomba sönder viktiga kulturella byggnader. Av detta måste vi dra lärdom. Vi måste skydda vårt eget kulturarv – det handlar om alltifrån att göra planer för hur kulturarvet ska hanteras ifall det värsta skulle inträffa till att digitalisera våra samlingar, så att vi kan ta del av dem nu och i framtiden och på bredare front än i dag.

Det är kulturarvet som berättar historien om oss. Men den ryska invasionen ger oss fler lärdomar, inte minst när det gäller den påverkan som ryska trollfabriker har haft och fortsätter att ha genom att sprida osanna narrativ. Vi behöver lära oss existera i en omvärld med AI, med påhittade nyheter och med ledare med storhetsvansinne som försöker sätta sina narrativ i världen. Det är viktigt att fler klarar av att genomskåda flödet av information som når oss dagligen och lär sig att skilja mellan sant och falskt. Därför är de medel som vi avsätter till Mediemyndigheten för att stärka arbetet med medie- och informationskännedom mycket välkomna.

En fråga som ligger mig som liberal varmt om hjärtat är bildning. Bildning, folkbildning och kultur är för mig nära förknippade med frihet och egenmakt.

En viktig del i mångas bildningsresa är litteraturen. Genom litteratur kan vi ta del av andra världar, andra tidsepoker och andras tankar. Det vidgar vår egen värld och gör oss förhoppningsvis lite mer förstående inför andras värld. Det ger oss kunskap och insikter som vi kan använda till att frigöra oss från de mallar som vi annars föds in i.

Fler måste få möjlighet att uppleva böckernas magi. Men när skolan sätter en Ipad i handen på en, skolbiblioteket saknar en bibliotekarie som kan hjälpa en att hitta rätt bok som ökar läslusten och det oändliga skrollandet tar all ens tid, ja, då uteblir den här magin för många. För att bryta denna trend måste mer göras.

Därför är jag glad över att folkbibliotekens arbete med läsfrämjande fördubblas och förlängs med 40 miljoner årligen under de kommande åren och att Berättarministeriets viktiga verksamhet beviljas medel för att nå fler barn och unga i utsatta områden. Detta sker utöver alla de satsningar på böcker, skolbibliotek och skolbibliotekarier som görs inom utbildningsutskottets utgiftsområde.

Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om friluftsliv och idrott, som också ingår i den något spretiga portfölj som vi diskuterar här i dag.

Vi har en lång tradition av friluftsliv i Sverige, och med alla våra sjöar har vi sedan länge höga ambitioner när det gäller simkunnighet. Många som kommer nya till vårt land har inte riktigt samma relation till skog, mark och sjöar som vi som har växt upp här. Därför är det viktigt att fler får möjligheten att upptäcka friluftsliv och härliga simturer om sommaren.

Särskilt i våra utanförskapsområden vet vi att simkunnigheten ligger på låga nivåer. Därför riktas nu medel för att öka simkunnigheten men också för att få fler i dessa områden att upptäcka friluftslivet.

En historisk satsning görs även på idrottshallar och plats för idrott, där en halv miljard investeras över två år för att öka tillgängligheten så att fler ska få möjlighet att idrotta. Man får nog gå tillbaka några årtionden för att hitta en motsvarande statlig satsning på idrottsanläggningar. Jag tror att många kommuner välkomnar satsningen.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och regeringens förslag till budget.

(Applåder)

Fru talman! Liberalernas public service-politik är att det fortsatt behövs en bred och varierad public service som också speglar befolkningen och den variation som finns i befolkningen. Jag ser ingen motsats här. Men kanske kan vissa uppföljningar göras annorlunda när man breddar begreppet något. Vi har också varit måna om att i sändningstillståndet peka ut de nationella minoriteterna och de personer som har svenskt teckenspråk som sitt modersmål för att öka produktionen för just dessa grupper. Vi är alltså samma gamla Folkpartiet eller Liberalerna när det gäller dessa frågor.

Det är också glädjande att vi landade i den här mittenpositionen med tanke på hur högt tonläget tidigare har varit i debatten om public service. Sverige har kvar en stark, bred och stabilt finansierad public service med ett sändningstillstånd som sträcker sig över åtta år. Därmed har man goda förutsättningar att fortsätta att driva den varierade och bra verksamhet man har i dagsläget.