Sofia Amloh

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det var i minsta laget med tanke på Ekots granskning av de omfattande bristerna. Det finns en utredning med ett antal förslag, och som vi har beskrivit under debatten har asbest varit ett arbetsmiljöproblem under lång tid. Det borde alltså inte vara något nytt för vare sig Arbetsmiljöverket eller statsrådet. Ett samtal med generaldirektören för berörd myndighet är väl det minsta man kan förvänta sig, men vilka initiativ tar regeringen utöver det? Vilka uppdrag ges? Vilka beslut behöver fattas för att få de omfattande åtgärder som krävs på plats?

Fru talman! Byggbranschen är hårt ansatt. Den utsätts för arbetslivskriminalitet, och bara för något år sedan stod vi här i kammaren och diskuterade dödsolyckorna i denna bransch. Regeringens initiativ var då så knapphändiga att Socialdemokraterna med flera partier lade fram ett utskottsinitiativ för att få tillräckliga åtgärder på plats. Men inget har gjorts. Kan vi förvänta oss detsamma när det gäller asbest? Den leder också till döden - det tar bara längre tid. Vad tänker regeringen göra? Vilka beslut ska man fatta? Tänker man göra något åt dessa utbildningar? Om regeringen inte gör något kommer Socialdemokraterna att behöva hjälpa till att ta initiativ.

Fru talman! Som vi fick höra av ledamoten Haraldsson har detta varit ett problem i många årtionden. På 60- och 70-talet var kunskapen väldigt låg. Man visste inte riktigt vad man råkade ut för eller vad man hanterade, och man kände framför allt inte till konsekvenserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

År 2024 vet vi mycket väl hur farligt detta är och hur det ska hanteras, men trots det ser vi dessa brister. Framför allt i den granskning som Ekot har gjort, som redogjordes för här, framkom det vilka allvarliga och omfattande brister som finns ute på arbetsplatserna när det gäller sanering.

När de här bristerna framkom och man fick denna kunskap - när man såg hur allvarligt detta var och vilka sjukdomar det har lett till - blev man mer medveten. Det är dock ingenting vi kan ta för givet. Vi ser brister i utbildningarna. Som ett konkret exempel på det vittnar bland annat en rörmokare som har varit i branschen i ungefär ett år om att personen inte alls har fått den kunskapen i skolan. Detta är alltså i dag, 2024.

Bristerna som framkommer är allvarliga. Det är allvarligt att människor inte har kunskapen utan bara misstänker att det är byggdamm när det är så allvarligt som det kan vara med asbest.

I statsrådets svar kunde vi höra att man har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att genomföra asbestdirektivet. Det är bra, men jag saknar ändå ambitioner från regeringen när det gäller att genomföra direktivet och att det ska införas enligt myndigheternas föreskrifter. Varför har regeringen inte skickat med några ambitioner - och en inriktning för vad man vill - till Arbetsmiljöverket? Det finns omfattande brister, och det behöver finnas minst lika omfattande ambitioner från regeringens håll för att man ska få rätsida på detta.

Vi socialdemokrater ifrågasätter om det här är tillräckligt, framför allt eftersom Arbetsmiljöverket självt har fått väldigt hård kritik i Ekots granskning. Vad tänker regeringen och statsrådet göra åt det?

Statsrådet har sagt att man inte utesluter några åtgärder. Det är bra, men vilka är åtgärderna? Var finns de omfattande initiativ från regeringen som står i proportion till de omfattande brister som har framkommit, inte minst den senaste veckan?

Herr talman! Den förre utrikeshandelsministern har sagt att Sverige ska ta ett kliv tillbaka och att andra parter borde ta en mer framträdande roll. Det sägs i en tid då vi har otrolig turbulens. Vi har handelskonflikter runt hörnet. I en sådan tid tycker regeringen att Sverige ska ta ett kliv tillbaka.

Det är väl nu Sverige borde lägga in ännu en växel eller kanske till och med två växlar. Vi bör verka i ett befintligt initiativ som Global Deal, som bevakar och bejakar de samarbetsstrukturer som redan finns och har utvecklats under ganska kort tid med en svensk regering som initiativtagare. Det handlar om att sätta sig ned med alla berörda organisationer, regeringar och företag som behöver hantera de frågor som görs inom ramen för detta. Om man backar tillbaka och låter andra leda detta är det en väldigt passiv roll.

Min fråga kvarstår därför. Har regeringen som ambition att glida bort från en redan befintlig plattform som handlar om att stärka den sociala dialogen och lämna det åt sitt öde och låta andra eventuellt ta vid? Tänker regeringen med små och ospecificerade åtgärder, tankar och ambitioner så småningom dra sig ur det här och inte längre vara en del av det? Tänker man backa och vara ännu mer passiv och låta Global Deal gå i graven? Är det regeringens ambition?

Herr talman! Tack för det svaret, statsrådet! Det breddar ändå bilden av regeringens arbete när det kommer till handel och bistånd. Regeringens inriktning för det är ganska känd sedan tidigare.

Sverige har en ganska lång tradition när det kommer till att stå upp för handelspolitiken för att säkerställa en global handel. Fördelarna med den globala handeln kommer alla till del. Alla behöver få ta del av den vinsten, av den här kakan, så att vi också utjämnar skillnader. I och med att vi just nu befinner oss i en otroligt turbulent och orolig tid ser vi ökade handelskonflikter och geopolitiska spänningar. Därför är det viktigare än någonsin att Sverige verkligen tar initiativ och är pådrivande för en rättvis internationell handel.

När regeringen tillträdde 2022 ändrade man målet för handelspolitiken så att målet om en rättvis handel övergavs. Varför finns det inte längre med när vi behöver se till att så många som möjligt får ta del av handelspolitiken och den globala utvecklingen? Det är någonstans det som det här initiativet och partnerskapet, hela Global Deal, handlar om.

Jag behöver kanske helt ärligt säga i sammanhanget att Global Deal är väldigt likt den ordning som vi har på svensk arbetsmarknad. I den svenska modellen, som vi pratar om här, har vi en ordning där parterna, alltså arbetstagare och arbetsgivare, löser väldigt många av frågorna på arbetsmarknaden, och staten är en tredje part. De ska se till att vi får en så ordnad och flexibel arbetsmarknad som möjligt, så att det när det dyker upp saker är möjligt att lösa det som krävs.

Den har tjänat oss väl under väldigt många år. Den är en av anledningarna till att Sverige har så få strejkdagar och till att vi har haft en god utveckling vad gäller produktiva dagar i form av bnp och den välfärd vi har byggt i vårt land. Allt detta bygger väldigt mycket på den svenska modellen. Global Deal är ett svar i en internationell kontext att sätta tryggheten i anständiga arbeten i relation till vad handel kan generera och att vi får den här fördelningen.

Varför har regeringen inte kvar betoningen att handeln ska vara rättvis? Varför övergav man det i det nya målet för handelspolitiken när det kanske behövs mer än någonsin? På vilket sätt kommer detta att göras inom initiativet Global Deal? Vill regeringen egentligen glida ur det här initiativet som ett led i att handeln inte längre ska vara rättvis?

Herr talman! År 2016 anslöt sig Sverige till initiativet Global Deal. Det är ett initiativ för trepartssamverkan med fokus på social dialog, inkluderande tillväxt och partnerskap mellan regeringar, företag, arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, civilsamhälle och andra organisationer.

Målet med partnerskapet i Global Deal är att dra nytta av och bidra till en plattform som lyfter fram värdet av social dialog och stärker befintliga samarbetsstrukturer. Global Deal bidrar till att främja social dialog i samråd och förhandlingar mellan företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer i ekonomiska, sociala och politiska frågor. Det har bidragit till jämlika, konkurrenskraftiga samhällen.

Socialdemokraternas förhoppning är att Global Deal kan bidra ännu mer i ett globalt perspektiv till att uppnå målen om anständiga arbeten och hållbar utveckling i FN:s Agenda 2030.

Med tanke på regeringens ökade fokus på handel och näringsliv när det gäller det internationella biståndet, borde inte Global Deal kunna ingå som en viktig pusselbit i det? Det känns lite märkligt att regeringen har ett sådant fokus men inte lyfter in Global Deal, som är ett internationellt initiativ som jobbar med just det.

Herr talman! Om regeringen nu kvarstår som partner och styrkommittémedlem - i svaret från statsrådet fick vi nämligen höra att man kvarstår tills vidare - gör man väl inte det utan att ha några ambitioner. Statsrådet borde kunna peka på några tankar och ambitioner i fråga om vad man ska göra, driva och verka för inom initiativet. Min fråga är om statsrådet kan konkretisera lite mer hur statsrådet ser på det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller dialogen om arbetsmarknadens parter och fokuset på den sociala dialogen i Sveriges internationella utvecklingsarbete borde Global Deal som sagt kunna vara en del. Eller ser man Global Deals arbete som något som inte kan kopplas till biståndet? Jag blir osäker på regeringens hållning här.

Om man nu hänvisar till att dialogen med arbetsmarknadens parter ska ske utanför Global Deal, kan ministern då ge några exempel på hur den sociala dialogen skulle kunna ske utifrån en annan plattform i det internationella utvecklingsarbetet? Jag tänker mest på det vi fick höra i svaret om att effektivisera den sociala dialogen. Gäller det inom initiativet eller någon annan plattform?

Det svar som vi har fått här i kammaren i dag är samma som den tidigare ministern gav för snart ett år sedan och egentligen inte mycket mer. Därav kvarstår mina frågor. Finns det fler tankar om på vilket sätt man skulle kunna driva det här initiativet vidare?

Fru talman! Jag vill också vara noga med att påpeka att arbetsmarknadsinsatser är oerhört viktiga för att få människor i arbete. Precis som statsrådet var inne på är de betydelsefulla för att människor ska kunna komma in och etablera sig på arbetsmarknaden. Men den insats vi tar upp i dag, nystartsjobben, bidrar påtagligt till välfärdskriminalitet och organiserad brottslighet som pumpar staten - svenska folket - på skattepengar.

Jag tycker att skattepengarna borde gå till riktiga insatser där människor får möjligheter att etablera sig och rätt förutsättningar att göra det på bra grunder. Men det här stödet går till företag som utnyttjar systemet, och ändå gör man inte mer.

Om utskottsinitiativet som oppositionen, Socialdemokraterna, föreslog för sex månader sedan gått igenom och man valt att stödja det hade vi räddat mycket skattemedel undan det här och kunnat lägga dem på riktiga insatser. Då hade vi kanske kunnat gå in i ett nytt år, 2025, med ett förändrat system där det inte går att fuska som i dag.

Varför gör regeringen eller statsrådet så här? För mig är det rätt obegripligt att man tillåter detta.

Fru talman! Jag börjar i samma ände som mina kollegor. Vi har sett rubrikerna efter att medierna har tagit upp och granskat många exempel på hur människor och system utnyttjas av oseriösa företag som dränerar systemet på skattepengar. Det är fullständigt oacceptabelt; vi kan inte ha det så.

Riksrevisionens kritik är massiv, men regeringen väljer att vidta åtgärder som är alldeles för små i proportion till problemen. Därför valde Socialdemokraterna med flera partier att före sommaren lägga fram ett utskottsinitiativ om att pausa nya ansökningar om nystartsjobb så att åtgärder skulle kunna vidtas för att komma till rätta med problemen och säkerställa att inte mer skattemedel skulle gå ut till fuskande, oseriösa företag som utnyttjar människor. Men regeringspartierna har valt att inte gå med på detta utan tycker att systemet ska rulla på efter minimala åtgärder i förhållande till problemen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är angeläget att statsrådet svarar på våra frågor här i kammaren. Tänker statsrådet vidta några åtgärder som på riktigt ändrar systemet så att det inte går att fuska med skattemedel och bidra till kriminell verksamhet? Eller tänker han fortsätta att titta lite snett åt sidan och låta detta fortgå?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag duckar inte för frågan om det förebyggande arbetet. Jag tror att statsrådet vet om att jag många gånger har lyft just det förebyggande arbetet och är djupt engagerad i hur vi på många sätt kan jobba brett. Men den här interpellationsdebatten har jag begärt i opposition för att utkräva svar av regeringen. Statsrådet är här för att ta debatten och svara på mina frågor.

Det handlar om det som sker i det fysiska rummet ute på arbetsplatserna. Det handlar om både det fysiska och det verbala. Det handlar om oönskade tillmälen mot människor. Jag har tagit exempel rörande handelsanställda och arbetare inom Kommunal. Det är detta jag ställer frågor om. Jag har frågat vad regeringen vill göra. Vill man ens göra någonting?

Jag har också ställt en fråga angående hur man ser på förslagen från en utredning som skulle öka skyddet mot diskriminering på arbetet. Man har nu förhalat och uppskjutit det här så pass länge att jag undrar om det bereds något över huvud taget. När jag kräver ett svar från statsrådet om detta är det inte ett orimligt krav från mitt håll, fru talman.

Statsrådet säger att det handlar om det förebyggande. Så är det absolut. Men vad säger man till dem som faktiskt går och anmäler, som säger till sin arbetsgivare? Det är bara varannan tjej eller kvinna som upplever någon typ av åtgärd och anser sig ha fått gehör. Detta sänder en signal om hur man blir mottagen. Vågar man säga ifrån? Vågar man säga till?

Herr talman! Statsrådet ställer många frågor, men det är faktiskt statsrådet som också behöver besvara dem. En del av att sitta i regering och vara ansvarigt statsråd för dessa frågor är också att ge svar och därefter vidta åtgärder i form av insatser och annat agerande.

Jag frågade efter just ambitioner, inte fler frågor. Frågan kanske kommer att besvaras - jag vet inte. Svaret kanske ges i kommande inlägg eller vid något annat tillfälle. Men just nu är det väldigt många frågor från statsrådet och väldigt lite svar.

Arbetsgivarnas ansvar finns med i lagstiftningen sedan tidigare. Men uppenbarligen fungerar det inte. Jag har beskrivit en verklighet från två stora fackförbund och deras medlemmar. Det handlar om hur det ser ut här och nu. Vad ska vi då göra för att få arbetsgivarna att ta större ansvar? Om jag nu ska försöka hjälpa statsrådet på traven: Är det sanktioner som hon tänker sig skulle behövas för att komma till rätta med det här, eller finns det andra förslag? Jag ställer frågan och hoppas att jag får svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att hjälpa till lite mer kan jag upplysa statsrådet om att en statlig utredning kom med slutbetänkandet Ett utökat skydd mot diskriminering i december 2021. Remisstiden gick ut våren 2022. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet, svarade statsrådet förra hösten. Nu har det gått ännu ett år. Är det så att förslagen fortfarande bereds? Hur lång tid tar beredningen? Mina frågor handlar om huruvida regeringen har några som helst tillstymmelser till ambitioner. Man kan bara gissa hur lång tid de här förslagen behöver beredas i Regeringskansliet. Kommer vi att få se någonting under mandatperioden som faktiskt skulle göra skillnad för den här situationen på svensk arbetsmarknad?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tyvärr blir jag otroligt bedrövad av att höra statsrådets svar på min interpellation och de frågor jag ställt. Jag undrade vad statsrådet avser att göra för att sexuella trakasserier inte ska förekomma. Frågan är inte i närheten av att vara besvarad. Svaret andas inte några ambitioner, och jag funderar till och med på om statsrådet alls känner något ansvar för den allvarliga situationen.

Enligt fackförbundet Handels trakasseribarometer har var femte anställd inom handeln utsatts för sexuella trakasserier det senaste året. Precis som för hela den yrkesarbetande befolkningen är unga, visstidsanställda och kvinnor den mest utsatta gruppen. Undersökningen visar också att förövaren lika ofta är en kund som en kollega. Visstidsanställda löper ännu större risk att drabbas.

Bara en av fem berättar för sin chef att de utsatts för sexuella trakasserier, grova oönskade beteenden eller annan diskriminering. Av dem som utsatts för sexuella trakasserier och som berättar om vad som hänt för sin chef, arbetsledare eller HR upplever bara varannan att arbetsgivaren har vidtagit åtgärder efteråt.

Detta är mycket allvarlig läsning av en viktig rapport som gjorts av fackförbundet Handels om hur unga kvinnor med otrygga anställningar utsätts för sexuella trakasserier under sin tid på arbetet. Det är tid de lägger på att tjäna sitt levebröd, pengar man tjänar för att kunna betala räkningar och hyra. Många gånger sker detta på deras första arbete, där de får sina första erfarenheter på arbetsmarknaden. Erfarenheterna ska ju egentligen handla om hur härligt det är att få lön, månad in och månad ut, och att få nya vänner i kollegor. Det handlar om att få erfarenheter av ett gott ledarskap som får en att utmanas och utvecklas. Det ska inte vara erfarenheter som handlar om otrygghet och en fruktansvärd utsatthet.

Fackförbundet Kommunals tidning gjorde en granskning förra året som visade att undersköterskor, personliga assistenter och vårdbiträden är de yrkesgrupper där man oftast blir sjukskriven till följd av att man utsatts för sexuella trakasserier. De står för 62 procent av anmälningarna där trakasserier har lett till arbetssjukdom. Statistiken har begärts ut från Arbetsmiljöverket. För att räknas som arbetssjukdom måste trakasserierna vara så allvarliga att de lett till psykiska besvär. Dessa siffror är otroligt allvarliga. Bakom dem finns oerhört många kvinnor som utsätts för detta dagligen.

Det är oacceptabelt att vi inte har kommit längre. Att regeringen behöver vidta åtgärder är helt uppenbart. Har regeringen någon tillstymmelse till ambition? Jag hoppas att statsrådet tar chansen att ge oss fler svar än det vi har fått hittills.

(Applåder)

Herr talman! Det finns en rad saker i statsrådets svar nyss som jag behöver bemöta.

Det är väl jättebra att man försöker satsa på forskning om kvinnors rent könsrelaterade sjukdomar. Det har man inte gjort tidigare, utan forskningen har, precis som statsrådet sa, baserats på män.

Jag har varit tydlig med vad fokuset för den här debatten är. Jämställdhetsmyndighetens rapport visar att när det kommer till de stressrelaterade sjukdomarna inom kvinnodominerade branscher gäller det särskilt kvinnor med låg utbildning. Det vet vi. Nu behövs alltså åtgärder för att adressera det. Om man skulle vidta åtgärder för att minska de stressrelaterade sjukdomarna och sjukskrivningarna skulle man förbättra och faktiskt komma ett snäpp längre i jämställdheten. Men det är inte det vi får höra från ansvarigt statsråd.

Det är väl jättebra med alla möjliga typer av dialoger med myndighetschefer, herr talman. Jag uppmanar till det. Men grejen är att de också behöver styrning i regleringsbreven, och det har den här regeringen faktiskt tagit bort. Man har minskat den styrningen. Jämställdhetsmyndigheten säger det i sin rapport, som heter just Jämställdhetsarbetet tappar styrfart. Det går jättebra att prata. Men styr, så att det också får effekt!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det saknas fortfarande svar från statsrådet om konkreta åtgärder. Jag hoppas att vi kan få något mer. Jag hoppas att vi i regleringsbreven till myndigheterna som kommer nu 2025 får se effekten av sådan styrning. Kan statsrådet ge besked om det?

(Applåder)

Herr talman! Nu när vi pratar om läget för jämställdheten i Sverige vill jag börja med att säga att vi absolut kan försöka hålla kvar debatten om inflationen och de förutsättningar som vi har haft under ganska lång tid nu. Bara för att få det klart: Jag håller helt med om att vi ska bekämpa inflationen - absolut! Det har jag sagt många gånger.

Regeringen har dock all makt när det gäller att kompensera för och lindra konsekvenserna av inflationen och göra allt den kan. Där tycker jag att det har varit en krusning på marginalen när det gäller regeringens ambitioner för att stötta hushållen och de ensamstående kvinnorna. De har behövt låna till de mest grundläggande utgifterna varje månad, men ändå har regeringen inte gjort mer.

Man kan faktiskt kompensera med politik, ambitioner och inriktning. Inflationen går ned nu, men konsekvenserna kvarstår för många inom flera sektorer. Det är många gånger kvinnor som jobbar inom handeln och som lever under fattigdomsspärren trots att de arbetar. Konsekvenserna kvarstår alltså och försvinner inte i samma andetag som inflationen går ned. Detta behöver vi vara överens om.

Som statsrådet tog upp är ett av förslagen att utreda distansarbetet och se hur det påverkar det obetalda hemarbetet och så vidare. Absolut, vi välkomnar det, och det ska bli spännande att se resultatet. Men det som jag lyfter upp här är de lågutbildade kvinnorna i kvinnodominerade branscher. De jobbar väldigt sällan hemifrån, utan de jobbar inom äldreomsorgen och barnomsorgen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är kvinnor som kanske till och med behöver gå ned i arbetstid för att orka med jobbet men också hemarbetet eller att ta hand om en anhörig som behöver omsorg. Det är dessa kvinnor jag adresserar här, inte dem som kan sitta hemma och arbeta. Detta tas upp i rapporten. Det är den målgruppen - en stor grupp kvinnor - som man riktar sig till.

Detta avspeglas i delmålet - det andra exemplet som jag lyfte upp - om jämställd hälsa. Det gäller de kvinnor i de kvinnodominerade sektorerna som har stressrelaterade sjukdomar och som sjukskrivs på grund av det måendet. Jag håller fast vid min fråga och hoppas att statsrådet återkommer: Vilka satsningar och åtgärder riktar regeringen till denna målgrupp för att komma till rätta med det här?

Jag vill lyfta fram det som rapporten i huvudsak syftar på, nämligen att regeringen de senaste åren har minskat sin aktiva styrning av hur myndigheter och andra aktörer ska arbeta med jämställdhet. Vi ser en risk att jämställdhetsarbetet prioriteras ned så att jämställdheten avstannar eller i värsta fall går bakåt. Detta kan inte ge något annat än underkänt betyg för en jämställdhetsminister i Sverige 2024.

Herr talman! Jag tycker att det statsrådet redogör för i sitt svar är bra. Jag vill särskilt understryka att arbetet med jämställdhetsintegrering är otroligt viktigt.

Jag vill lyfta fram åtgärdsprogrammet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel 2024-2026. Det är väldigt bra. Den förra, S-ledda regeringen hade liknande åtgärdsprogram.

Jag har tagit initiativ till den här debatten med anledning av Jämställdhetsmyndighetens resultatrapport 2024, som har fått det samlande namnet Jämställdhetsarbetet tappar styrfart. Generellt minskar styrningen av jämställdhetspolitiken från regeringsnivå till myndighetsnivå. Den minskade styrningen tar sig uttryck i att de specifika jämställdhetsuppdragen till myndigheterna blivit färre och att färre myndigheter har uppdrag om jämställdhetsintegrering i regleringsbreven. Därutöver ser man en markant minskning av ordet jämställdhet i statens budgetproposition.

Jag vill fråga statsrådet om vi kommer att se en tydligare styrning i regleringsbreven för 2025. Det är ett arbete som jag antar pågår just nu.

Herr talman! Jag tänker lyfta fram några exempel ur rapporten som visar på det man skulle behöva åtgärda.

Rapporten visar att kvinnor utför mer krävande obetalt hem- och omsorgsarbete, vilket starkt påverkar hälsan och arbetslivet i tydligt negativ riktning. Nu när arbetslivet dessutom förlängs ökar riskerna för medelålders kvinnor, som så tydligt ökat sitt arbetskraftsdeltagande och sitt obetalda anhörigomsorgsarbete de senaste årtiondena. Vad gör regeringen för att kvinnor ska utföra mindre obetalt hem- och omsorgsarbete, och hur adresserar regeringen den här bristen i det delmålet?

Ett annat exempel från rapporten under delmålet Jämställd hälsa är att lågutbildade kvinnor har en sjunkande medellivslängd, bland annat på grund av den ökade stressrelaterade sjukskrivningsgraden inom kvinnodominerade branscher i kombination med att arbets- och livsvillkoren har utvecklats i negativ riktning. Vad vill regeringen göra för att lågutbildade kvinnor i kvinnodominerade branscher ska få förbättrad hälsa och inte behöva betala med ett förkortat liv? Det är ett väldigt högt pris! Vilka åtgärder riktar regeringen mot den här bristen och det här problemet? Jag hoppas att det kan framkomma i debatten i dag.

Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att de skattesänkningar som nu görs urholkar just det som vi skulle behöva ge till det gemensamma - till skolan, äldreomsorgen, förskolorna och regionerna när det handlar om sjukvården och till att höja barnbidraget för de föräldrar som lever med de minsta marginalerna. Vi skulle vilja höja det med 200 kronor. Men det regeringen gör är att ge undersköterskan någon hundralapp mer i skattesänkning, och då har vi inte räknat in att man kanske dessutom hade kunnat behålla kollegor och få bättre arbetsvillkor.

Detta är en debatt som jag ändå uppskattar väldigt mycket, för det är en klassisk debatt mellan moderater och socialdemokrater som handlar om vad vi ska göra med det gemensamma. Det blir så himla tydligt i budgeten för 2025 vad som är skillnaderna i svensk politik: De som har mest och tjänar mest ska få ännu mer, och de som lever på marginalerna ska få några smulor. Det är så varje gång. Det kommer alltid att vara så och har alltid varit så. Det känns ändå någonstans tryggt att med den här regeringen få något som är väldigt förutsägbart. Jag uppskattar alltså den här debatten.

Det som gör mig otroligt bekymrad är att många människor som har betalat ett väldigt högt pris ska fortsätta göra det och leva med konsekvenserna av den ekonomiska krisen under lång tid framöver. Det är jag väldigt bekymrad över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! När höstbudgeten lämnades över till riksdagen stod det klart att av ett stort reformutrymme på 60 miljarder gick nästan 45 procent till skattesänkningar.

Finansministern har vid flera tillfällen fört ett resonemang om att man inte ska ha högre skatter än vad som behövs. Då, fru talman, funderar jag på hur statsrådet avser att agera för att säkerställa välfärdens finansiering när skatterna sänks med 28 miljarder för 2025.

Ska vi tolka det som att det inte behövs mer pengar till sjukvården trots att finansministerns egna partikamrater vädjar om mer pengar ute i regionstyrelserna men nu i stället behöver säga upp vårdpersonal?

Ska vi tolka det som att det inte behövs mer pengar till de förebyggande sociala insatserna för att bryta nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet? Eller ska vi tolka det som att implementeringen av den nya, omfattande socialtjänstlagen inte behöver mer pengar?

Vi kanske ska tolka det som att det är äldreomsorgen och förskolorna runt om i landet som inte behöver mer resurser eller att välfärdsarbetarna överallt i samhället har tillräckligt goda arbetsvillkor?

Tycker finansministern att det finns för mycket pengar i statens finanser och att skatten därför behöver sänkas ännu mer framöver utifrån det resonemang som tidigare förts - att man inte ska ha högre skatter än vad som behövs?

Fru talman! Jag tänkte börja med att påminna och tipsa regeringen om de saker jag inledde med i mitt tidigare inlägg: Det finns en massa nya kunskapsunderlag på området. Det finns utredningar, och inte minst finns det en Nobelpristagare som har forskat om och ägnat sitt liv åt ekonomisk jämställdhet. Det finns alltså konkreta förslag på åtgärder som går att vidta för att minska klyftorna och öka den ekonomiska jämställdheten mellan män och kvinnor.

När jag ändå är inne på att tipsa regeringen kan jag dessutom tipsa om Kommissionen för jämställda livsinkomster, som våren 2022 lämnade förslag i ett betänkande som heter Minska gapet. Förslagen syftar till att långsiktigt öka den ekonomiska jämställdheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vill man göra något går det alltså att göra skillnad här i stället för att låta det hela stanna av. Jämställdhetsmyndigheten varnar nu för att vi kanske till och med backar när det kommer till de jämställdhetspolitiska målen, inte minst när det handlar om den ekonomiska jämställdheten.

Fru talman! Skattesänkningar som gynnar män, och rika män i synnerhet, är aldrig bra för den ekonomiska jämställdheten - hur mycket finansministern än försöker släta över det här.

Fru talman! Ekonomisk jämställdhet har uppmärksammats på flera sätt under de senaste åren, dels genom analyser från myndigheter och andra aktörer, dels genom 2023 års Nobelpris i ekonomi. Flera nya kunskapsunderlag och utredningar med fokus på ekonomisk jämställdhet har presenterats under de senaste åren. I flera av dessa har det också lämnats förslag på åtgärder som kan bidra till ökad ekonomisk jämställdhet. Men detta har inte resulterat i konkreta åtgärder. Ett undantag är dock området utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Där har åtgärder genomförts, och det finns fler föreslagna i en rad olika utredningar. Jag hoppas att dessa åtgärder kan bli verklighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller det viktiga delmålet om ekonomisk jämställdhet har utvecklingen stannat av, exempelvis när det kommer till löne- och inkomstskillnader. Delmålet påverkas i hög grad av den övergripande politiken och rådande system, exempelvis skattesystemet.

I svaret vi har fått av finansministern hänvisas det till att välfärdstjänster nyttjas i högre grad av kvinnor än av män. Det är därför också ett viktigt verktyg för att minska skillnaderna i ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.

Finansministern säger att regeringen under mandatperioden har gett kommuner och regioner omfattande tillskott i flera omgångar. Omfattande tillskott, fru talman, är det kanske för en moderat finansminister. Men för sjukvården som är i den största krisen på decennier är det en droppe i havet. Det som regeringen kallar för omfattande tillskott är just en droppe i havet.

Dessutom vill jag påpeka att bilden av hur politiska åtgärder påverkar jämställdheten är aningen snedvriden. De beräkningar som regeringen varje år tar fram i en bilaga till statens budget missar flera viktiga faktorer. Försvaret, rättsväsendet, polisen och näringslivsfrågor fördelas inte på kvinnor och män eftersom de bedöms vara kollektiva utgifter som motsvarar ett allmänt intresse. Samtidigt nyttjar män oftare än kvinnor till exempel kriminalvård och stöd till företag.

Däremot räknar regeringen in höjda generella bidrag från staten till kommuner och regioner och satsningar på hälso- och sjukvården i sådana som gynnar kvinnor mer än män. Risken är att bilden av hur statens offentliga resurser gagnar kvinnor och män då blir en aning förenklad. För att få en helhetsbild behöver vi väga in flera aspekter.

Det är också tveksamt om satsningar på sjukvården verkligen ska räknas som att de gynnar kvinnor mer än män, eftersom skillnader i kostnader till största del beror på att kvinnor föder barn. Om vi räknar bort de kostnader som finns för att nya samhällsmedborgare föds minskar kostnadsskillnaden markant.

Min fråga till finansministern är: Varför vill inte regeringen minska de ekonomiska klyftorna mer mellan män och kvinnor? Varför minskar man inte dem?

Herr talman! I debatten som pågått under eftermiddagen vill jag säga att det varit både högt och rätt mycket lågt. Avslutningsvis vill jag hålla mig till ett par saker.

Det som statsrådet själv delvis har lyft fram är inflationen. Den har varit otroligt besvärlig, och jag skulle säga att den är det fortfarande. Det gäller kanske framför allt konsekvenserna av inflationen, som fortfarande kvarstår.

Även om inflationen gått ned och kanske kommer att gå ned ännu mer kommer underskotten i regionerna och i hälso- och sjukvården inte att försvinna. Det är inte så det funkar. Konsekvenserna av den kommer att kvarstå. De distriktssköterskemottagningar som skulle läggas ned kommer att läggas ned. Vårdcentraler kommer att försvinna i sviterna av det här. Det kommer att drabba patienter och personal. Tillgängligheten kommer inte att öka och vårdköerna inte att minska.

Vi socialdemokrater har i budgeten för både 2023 och 2024 och även nu i budgeten för 2025 lagt mer pengar. Vi har dubblat tillskotten under flera år och därmed valt att inflationssäkra för att de här konsekvenserna inte ska uppstå.

Bland annat lever Region Sörmland fortfarande med konsekvensen att man fick låna pengar för att kunna betala ut löner. Räntorna på det lånet finns fortfarande.

Avslutningsvis vill jag säga att det sägs upp personal inom hälso- och sjukvården. Statsministern satt i tv-soffan och lovade att det inte skulle ske, och det är vad den här debatten har handlat om. Det har inte kommenterats från något håll att statsministern gjorde detta. Nu är det ett faktum att man har låtit det hända. Det är ett löftesbrott, igen, och det finner jag djupt beklagligt.

(Applåder)

Fru talman! Om Sverigedemokraterna lade ned lika mycket tid på sjukvårdskrisen som man gör på att skylla ifrån sig och ha Socialdemokraterna som ett rött skynke skulle jag nog tänka mig att man skulle kunna lösa sjukvårdskrisen. Tänk om man skulle lägga ned exakt samma tid och engagemang på det.

Det är tråkigt att man inte lägger energin på att lösa samhällsproblemen. Man försöker ständigt fokusera på att det är sossarnas fel. Undrar hur länge man tänker hålla i det. Vad ska Sverigedemokraterna ha makten till om man inte tänker ta ansvar för den? Eller är det ansvar att skylla på sossarna i stället för att styra och ta ansvar?

Det är uppenbart att man skyller på alla andra. Jag får ont i magen när jag lyssnar på detta. Jag tänker tillbaka på när vi hade en pandemi. Skulle ledamöterna i denna kammare skylla på sossarna under den pandemin också? Skulle man säga att pandemin är sossarnas fel? Ja, det skulle man, i stället för att ta ansvar. Det kan också vara någon annans fel.

Det är fascinerande. Jag är orolig om så skulle bli fallet. Men det vi debatterar i dag är just löften från den här regeringen, inte minst från statsministern. Man tog på sig ett nationellt ansvar i tv-soffan och lovade att det inte skulle behöva sägas upp personal. Vi beskriver verkligheten. Så är fallet. Vårdpersonal får lämna och avsluta sina anställningar, trots vårdköer och brist på tillgänglighet.

Jag håller helt med statsrådet i beskrivningen, och inledningen av svaret, av vad som behöver göras. Men gör då detta! Ta ansvar och gör någonting åt detta! Det handlar om prioriteringar. Man behöver inte göra de skattesänkningar som ni väljer att göra. Man kan välja att använda de pengarna till att se till att få ned vårdköerna. Det är faktiskt en vårdsituation som vi har efter en pandemi och som behöver hanteras. Det kommer att behövas resurser. Det behövs resurser i form av personal för att hantera den. Se då till att man inte säger upp människor!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsministern lovar, tar på sig ansvaret och säger att detta inte kommer att behöva göras. Jag kan bara titta på min egen region och påminna ledamöterna om att det var ett moderat regionråd - det var inget socialdemokratiskt regionråd - som vädjade om att få bättre förutsättningar av regeringen. Det handlar om att inte välja mellan pest och kolera och om att få bättre förutsättningar. Men det fick man inte, och då står man där. Vad ska man göra?

Jag förstår att man försöker hålla i detta med att inte vårdpersonal ska drabbas, men det nöter hela vägen in. Det är vårdpersonal som varslas om uppsägningar och som inte kommer att jobba inom Region Sörmland 2025.

Min fråga kvarstår: Varför lovar Sveriges statsminister i tv-soffan att ingen ska behöva sägas upp? Detta är ett faktum. Det är verkligheten. Ni kan inte neka till det. Det sägs upp personal. Vad säger statsrådet om det? Är det rätt?

(Applåder)

Fru talman! Sjukvårdskrisen fortsätter att slå hårt runt om i landet. Varsel och uppsägningar sker löpande. I regeringens budgetar för 2023, 2024 och nu 2025 har man gett långt mindre pengar än vad sjukvården behöver. Det får stora konsekvenser för patienter som inte får den vård de behöver i tid och personal som får sämre arbetsvillkor och färre kollegor. Vi är halvvägs in i mandatperioden. Låt mig beskriva hur den första tiden har sett ut.

Min egen region, Sörmland, var först ut med att lägga ett massvarsel på 700 personer. Sörmland hade ett sparkonto, RUR, på närmare 1 miljard tack vare den socialdemokratiska regering och det socialdemokratiska regionala styre som tog oss igenom den förra krisen under pandemin. Den här miljarden, som var sparad för extraordinära situationer, hade man gjort slut på strax efter sommaren 2022.

Förra året var läget i Sörmland så pass allvarligt att man behövde låna för att kunna betala ut löner till medarbetare i december. Nu sitter man och betalar räntor på det här lånet. Region Sörmlands underskott är på 1 miljard kronor. Det är inga småpengar för den här regionen. Det är ingenting som kommer att lösas i morgon. Det är konsekvenser som kommer att vara bestående under lång tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som också har hänt under den första halvan av mandatperioden är att regionstyrelsens moderata ordförande i Sörmland har vädjat till sina egna partiföreträdare i regeringen, såsom statsministern och finansministern, och påtalat den här krisen, som finns i Sörmland och runt om i landet. Det kristdemokratiska regionrådet har gjort detsamma till statsrådet Ankarberg Johansson. Men att det inte blivit några större resultat är helt uppenbart.

Nu står det klart att detta kommer att innebära 267 färre tjänster i sjukvården i Sörmland under nästa år. Trots denna neddragning av tjänster kommer det att krävas ytterligare besparingar för att nå en budget i balans. Sammanlagt ska personalstyrkan minskas med 700 årsarbetare.

Svaret från statsrådet får mig att tvivla på att hon har någon djup förståelse för hur illa det är i den här krisen. SD-regeringen har kastat in Sverige i en djup sjukvårdskris där regionerna får för lite resurser.

Då sätter sig Sveriges statsminister i tv-soffan och lovar svenska folket att ingen ska behöva sägas upp. Direkt efter att det löftet avgetts står det moderata regionrådet i Sörmland och säger att man inte kommer att vidta några andra åtgärder, att varslen ligger kvar, att man kommer att rulla vidare och att det här inte kommer att spela någon större roll. Detta fick mig att tappa hoppet om det löfte som hade avgetts. Varför lovar ni saker som ni inte kan hålla?

(Applåder)