Herr talman! har frågat mig vad jag avser att göra för att sexuella trakasserier inte ska förekomma.

Jag vill tacka ledamoten för engagemanget i frågan.

Sexuella trakasserier som drabbar arbetstagare, ofta unga kvinnor, är oacceptabelt. Ett jämställt och tryggt arbetsliv för alla är en viktig fråga för mig som jämställdhets- och arbetslivsminister.

Enligt diskrimineringslagen är sexuella trakasserier en form av diskriminering som är förbjuden i arbetslivet. Arbetsgivaren har en utredningsskyldighet i de fall den får kännedom om att någon känner sig sexuellt trakasserad. Arbetsgivaren ska arbeta förebyggande för att motverka sexuella trakasserier. I det arbetet ingår att arbetsgivare ska ha riktlinjer och rutiner för verksamheten i syfte att förhindra trakasserier och sexuella trakasserier.

Det är viktigt att diskrimineringslagen efterlevs. Diskrimineringsombudsmannen har uppdraget att se till att lagen följs och har genom det en viktig roll i arbetet att motverka bland annat sexuella trakasserier i arbetslivet.

Målet för jämställdhetspolitiken i Sverige är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett arbetsliv fritt från sexuella trakasserier är en förutsättning för att det målet ska kunna uppnås.

Herr talman! Det ledamoten beskriver som många, framför allt unga kvinnor, upplever i sitt arbetsliv är givetvis helt oacceptabelt, och det finns lagstiftning som säger att det här inte är tillåtet, inte är acceptabelt och inte ska förekomma. Det problem vi har att hantera här är hur vi får den lagstiftning som finns på plats att tillämpas på det sätt vi vill. Hur får vi arbetsgivare att ta det ansvar som de enligt lag har? Hur ser vi till att förekommande fall av diskriminering anmäls till Diskrimineringsombudsmannen så att lagen kan tillämpas?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här finns inga enkla svar. Det betyder inte att man inte ska ha ambitioner, men det finns inga enkla svar så som det, menar jag, framstår när man lyssnar till ledamoten Amloh.

Arbetsgivare behöver ta ett stort ansvar för frågan. Självklart ska arbetsgivare få stöd i hur man ska ta ansvar. Jag vet att bland annat Arbetsmiljöverket tidigare har tillhandahållit det. Men jag tycker att det är viktigt att placera ett stort ansvar på arbetsgivare och såklart också på arbetsmarknadens parter, som behöver ta frågan på större allvar än de hittills har gjort.

Som jag sa skjuter vi i regeringen inte detta ifrån oss eller menar att det inte är vårt ansvar. Även om frågan är svår behöver vi hitta sätt att jobba med den.

Det viktigaste som jag tror att vi kan göra är att gå till botten med det här och inte bara jobba med symtomen utan också se varför det sker. Varför är det så många som utsätter andra personer för sexuella trakasserier? Det gäller bland annat kollegor, men vi vet också att det är ett problem att tredje man utsätter arbetstagare i till exempel handeln för trakasserier.

Jag tror att en viktig del är att jobba mycket mer med de digitala dimensionerna av våld. Vi vet att ungdomar i dag lever mycket på sociala medier där sexuella trakasserier och kränkande tillmälen har blivit en normalitet. Regeringen har därför gett flera uppdrag inom just detta område, inte minst för skolan. Bland annat har Statens skolverk fått i uppdrag att undersöka hur mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning används i skolan och fritidshemmet för att se hur man använder dem också i dessa situationer.

Jag tror verkligen inte på att vi bara måste jobba med symtomen, utan jag tror att vi måste gå till grunden för orsakerna. De digitala dimensionerna är en sådan plats som vi måste djupborra i.

Fru talman! Ledamoten Amloh undrar om det ska bli några sanktioner mot arbetsgivare som inte gör det som de enligt lag är skyldiga att göra. Den typen av sanktioner finns såklart redan genom vår diskrimineringslag. Problemet är, som jag sa tidigare, att alla de här situationerna flyger under radarn. De kommer ju inte till Diskrimineringsombudsmannen för prövning. De kommer inte upp till ytan. Regeringen kan inte gå ut och inspektera alla arbetsplatser, utan vi måste såklart hitta andra vägar att jobba med de här frågorna.

Jag kan inte låta bli att notera att ledamoten duckar för frågan om de förebyggande åtgärderna. Men det är de som gör skillnad på riktigt. Även om vi försöker se om vi kan komma åt fler av de många fall där enskilda personer drabbas är det först om vi kan jobba med grundorsakerna som det kan bli någon skillnad. De här situationerna ska ju inte uppstå över huvud taget. Det måste vara där vi sätter vår målbild.

Därför menar jag att vi behöver jobba med de bakomliggande faktorerna och se vad det är som gör att så många i vårt samhälle utsätter andra människor för det här. Jag tror att den digitala dimensionen och det språkbruk som används på nätet är en av de viktigaste nycklarna för att komma åt detta, liksom att frågan kommer upp i våra skolor. Regeringen har också mycket satsningar på just detta. Det är fråga om lösningar som hanterar problematiken inte bara i arbetslivet utan i vårt samhälle i stort.

Jag vill också adressera något som jag var inne på lite i mitt förra anförande. Den här frågan är bred. Vi ser sexuella trakasserier både inom arbetsplatser och där det finns hat, hot och trakasserier som kommer utifrån. Vi ser också att vissa grupper är särskilt utsatta. Regeringen har till exempel identifierat journalister som en sådan yrkesgrupp. Linnéuniversitetet har fått i uppdrag att identifiera, utveckla och genomföra kompetens- och kapacitetsutvecklande insatser riktade just till journalister och redaktioner för att förebygga och hantera deras utsatthet för hot och hat.

Vi har också gett ett uppdrag till SKR, då vi ser att förtroendevalda är en annan kategori där det finns en särskild utsatthet från tredje man. SKR har fått i uppdrag att stödja och utveckla kommuners och regioners systematiska arbete för att förebygga och hantera hot och hat mot förtroendevalda. Båda de uppdrag som jag har redogjort för ska redovisas i mars 2025.

Regeringen kommer att fortsätta arbeta kontinuerligt med den här frågan, för det är såklart både ett jämställdhetsproblem och ett arbetsmiljöproblem att så många utsätts på det sätt som siffrorna visar.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för debatten. Det här är ett viktigt och angeläget ämne som berör alldeles för många i Sverige. Om vi ska komma till rätta med detta och på riktigt få till en förändring måste vi jobba brett. Vi måste såklart se till att alla som utsätts för sexuella trakasserier i arbetslivet känner att de kan vända sig till sin arbetsgivare och att det händer någonting när de gör det. De lagar vi har säger att arbetsgivare har det här ansvaret och att det ska vara sanktioner om sådant här sker, och lagarna ska också tillämpas. Samtidigt behöver vi, som jag har varit inne på, arbeta med de normer och värderingar som ligger bakom. Det är något av det viktigaste vi kan göra i jämställdhetsarbetet.

Regeringens arbete sker på bred front inom alla dessa områden. Jag har nämnt vissa konkreta åtgärder här i dag. Jag kan som ett direkt svar på ledamotens fråga säga att den utredning som hon hänvisar till fortfarande bereds inom Regeringskansliet. Vi kommer att fortsätta att arbeta med den här frågan på bred front. Vi kommer såklart aldrig att sluta betona arbetsgivarnas ansvar. Det här är en fråga som regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter måste fortsätta att få högre upp på agendan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.