Sofia Amloh

Fru talman! I förra veckan lämnades budgetpropositionen till riksdagen. Reaktionerna var starka och samstämmiga. Rika män är de stora vinnarna i regeringens budget. I medierna beskrev nyhetssändningar, ekonomer, politiska kommentatorer och ledarsidor fördelningsprofilen på samma sätt: Rika män är de stora vinnarna.

Sex av tio kvinnor känner att de inte kan skilja sig av ekonomiska skäl - och det var före denna budget.

Är Sveriges jämställdhetsminister stolt över fördelningsprofilen i regeringens budget?

Herr talman! Till att börja med vill jag säga att allt såklart inte har varit perfekt. Men extratjänsterna är en ganska god start. Det går inte att förneka att dessa kvinnor gick till ett arbete på morgonen. De var på en avdelning på ett äldreboende där de gjorde nytta och var behövda. De plockade i och ur diskmaskinen mellan alla måltider i lunchrummet eller matsalen. De bakade bröd, vilket var otroligt uppskattat. Jag är inte beredd att gå så långt som att säga att detta inte spelade någon roll eller att kalla det förvaring.

Det har varit betydelsefullt för dem att ha en extratjänst och vara på en arbetsplats för att lära sig språket. Varför ta bort det helt i stället för att jobba vidare med det? Hur kan man komma vidare? Hur kan vi kompetensutveckla kvinnor, som det ofta har handlat om, i extratjänsterna på äldreboenden så att de kan bli undersköterskor? Varför har man inte gjort det?

Statsrådet tar dessutom upp att människor får etablera sig här. Jag måste ändå få ta tillfället i akt och fråga om det. Jag blir konfunderad, för regeringen säger ju sällan att människor är välkomna hit. Man säger tvärtom, det vill säga att människor inte är välkomna hit. Man är beredd att betala ganska mycket skattepengar för att få människor som redan är etablerade att lämna landet. Samtidigt har vi både stora behov av kompetens och kompetensbrist.

I stället säger man att människor inte är välkomna, och är de här ska de inte vara kvar här. Att statsrådet sedan står här och talar om integration låter väldigt märkligt.

Herr talman! Jag vill göra en liten utblick och exemplifiera. Jag har i många sammanhang mött utrikes födda kvinnor från många delar av världen. Hur många de än har varit på mötena där jag träffat dem har var och en sin egen berättelse och historia. Inte alla men många har en ganska diger utbildningsnivå. De har många olika typer av examen och har läst i olika länder. Och när jag träffar dem någonstans här i Sverige kan de faktiskt prata svenska väldigt bra och har lärt sig det på förvånansvärt kort tid. De är otroligt ambitiösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De kvinnor som jag har träffat de senaste gångerna har visat att de inte vill någonting annat. De gör allt som står i deras makt och talar om för mig hur viktigt det är att kunna integreras i samhället genom att ha ett jobb. Men de förstår inte vad mer de behöver göra för att faktiskt få den inträdesbiljetten till svensk arbetsmarknad. De får inte det stödet. Det är inte till Arbetsförmedlingen de går eftersom det oftast sker genom digitala verktyg. Men den där putten in på arbetsmarknaden för att kunna jobba sig vidare finns inte.

Den här regeringen har tagit bort flera insatser, bland annat extratjänsterna. De gav kvinnor möjlighet att komma ut på en arbetsplats i offentlig sektor, där det finns ett jättestort kompetensbehov, och bokstavligen etablera sig där och utveckla sitt språk ännu mer. Men den möjligheten har regeringen tagit bort utan att ersätta med något annat i närheten, framför allt inte med någon insats som har den profilen när det kommer till könsfördelning och hur insatserna har riktats. Det var faktiskt näst intill jämställt jämfört med andra insatser som övervägande kommer män till del.

Varför tar man då bort de insatser som innebär att de kan få in den där foten som de behöver för att sedan kunna ta sig vidare? Det handlar inte om att vi ska ställa krav på människor. Det är vi helt överens om. Det jag tvivlar på är vilka förutsättningar man skapar. Eller slår man undan benen för människor?

Vi tycker att man behöver ge människor en chans att leva upp till de höga kraven. Men den här regeringen tar bort insatser och gör det ännu svårare att leva upp till höga krav. Det tycker jag är sorgligt.

Frågan kvarstår: Varför skär man ned på resurserna till arbetsmarknadsinsatser? Varför har man tagit bort extratjänsterna? Varför finns det färre insatser samtidigt som man inte öppnar upp etableringsprogrammet och gör det mer individanpassat?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för möjligheten till denna debatt.

Vi socialdemokrater välkomnar verkligen att regeringen har tagit dessa förslag till sig på det sätt som beskrivs här.

Låt mig ta bakgrunden. Den utredning vars delbetänkande vi här pratar om tillsattes av den förra socialdemokratiska regeringen. I slutet av vår mandatperiod, 2022, såg vi att utrikes födda kvinnors arbetslöshet minskade men att det gick för långsamt. Därför tillsatte vi denna utredning för att se hur vi skulle kunna få fler kvinnor att etablera sig snabbare på arbetsmarknaden. Utredningen lämnade en rad förslag som den här regeringen har skickat på remiss och som nu kommer tillbaka i budgeten, så som statsrådet har beskrivit. Det tycker vi socialdemokrater är bra.

Vi socialdemokrater tycker att alla förslagen i utredningen är värda att sjösätta, att ta till sig och göra verklighet av. Ett av de kanske lite större förslagen i utredningen handlar om att utvidga målgruppen för etableringsprogrammet och att man behöver individanpassa det. Alla remissinstanser säger att det skulle gynna alla i målgruppen för etableringsprogrammet. Alla skulle verkligen välkomna just individanpassningen eftersom det skulle bli ännu mer träffsäkert. En fråga jag har till statsrådet är alltså hur man ställer sig till de förslagen och varför de inte finns med i den här budgeten.

Vi behöver kanske prata lite mer om just integration. Det är nämligen det som det handlar om. Vad är bättre integrationspolitik än arbetsmarknadspolitik? Det är också en av anledningarna till att utskottet i riksdagen och statsrådet ansvarar för både integrations- och arbetsmarknadsområdena. Det är på arbetsmarknaden det händer. Det är där man integreras. Det är där man får komma in i samhället.

När människor får gå till en arbetsplats känner man att man gör nytta och är behövd. Det är jättebra att lära sig svenska i klassrummet på sfi, men det absolut bästa är när man är på en arbetsplats och får sitta i fikarummet eller stå i köket och baka bröd på morgonen till de äldre som vaknar upp och ska ha frukost. Det är där den riktiga integrationen sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många är långtidsarbetslösa och behöver någon form av insats för att kunna göra det där inträdet på arbetsmarknaden. Men den här regeringen skär ned på resurserna till arbetsmarknadsinsatser i sin helhet. Det är nästan en halvering av resurserna sedan 2018. Min fråga till statsrådet blir: Varför skär ni ned på alla resurserna till arbetsmarknadsinsatser när vi ser att det är det som ger den skjuts som krävs?

Jag undrar alltså: Varför skär man ned så pass mycket, med så många miljarder som skulle kunna generera att människor får det stöd eller den möjlighet som behövs för att leva upp till kraven och komma in på arbetsmarknaden? Och varför har man inte med de andra förslagen från utredningen?

Herr talman! Jag tackar för möjligheten till denna debatt. Det handlar om att försöka reda ut en del i vad som görs och vad som kan göras mer. Några flera svar har ändå getts. Det är viktigt med samtalen. Det är viktigt att tala om risker och att medvetandegöra, men det krävs mer handling när det gäller att faktiskt göra den stora skillnaden. Det är jättebra att samtalen förs, att man påvisar och lyfter detta och sätter det på dagordningen. Men det måste också generera någonting, och det saknar jag här.

Det är tydligt att regeringen absolut erkänner problemen. Men vi behöver se något mer konkret, att det också blir handling med tydliga mål eller att det blir åtgärder. Det är endast då vi kan säkerställa att våra forskare kan arbeta fritt och tryggt utan rädsla för hat eller hot eller för att det förekommer desinformation.

Fru talman! Detta är tydligt. Jag vill verkligen betona just det vi pratar om. Det handlar om handling i proportion till vad vi har fått på bordet genom den granskning som Kalla fakta och TV4 har gjort. Man ser att det är systematiskt. Det är organiserat och strategiskt. Det är finansierat med skattemedel. Jag hör att Liberalerna vill göra någonting åt detta genom att lägga fram förslag om att förbjuda anonyma konton - bra. Men genom att varje dag fortsätta upprätthålla Tidöavtalet legitimerar man Sverigedemokraterna och deras metoder, och det tycker jag är djupt olyckligt.

Herr talman! Detta är något som jag på riktigt är engagerad i, för det handlar om vad det demokratiska samtalet vilar på. Som statsrådet också är inne på har vi alla ett stort ansvar i det samtalet, inte minst vi i den här kammaren.

Vi ser att mer och mer hat och hot sprids i syfte att tysta samtalet, att tysta åsikter eller att stoppa forskning som man inte gillar. Vi ser hur självcensuren kan smyga sig in. Jag tycker att vi alla ska tänka på det. Jag funderar en del på det själv: Självcensurerar jag mig när det är något jag väljer att inte säga?

Av statsrådet fick vi höra om straffskärpningar när det gäller den här typen av brott. Det är jättebra. Men jag vill gärna höra mer om vad man gör i förebyggande syfte, alltså så att det inte kommer dithän att brottet faktiskt begås?

Det är positivt att man uppmuntrar forskare att delta i samhällsdebatten, men jag tycker ändå att det brister och att stödet inte är tillräckligt med tanke på att forskare utsätts för hot och hat, vilket avskräcker många från att delta i den viktiga debatten. Det blir enklare att avstå. Vilka mer konkreta stödmekanismer eller resurser för forskarna på plats anser statsrådet behövs med tanke på att denna situation fortfarande pågår? Jag talar om stöd för dem att ge sig in i debatten och vara med, vilket man ju uppmuntrar till här. Jag bygger vidare på den frågeställningen.

Vi anser att det behöver göras mer när det kommer till speciella åtgärder för att minska påverkan från aktörer som påverkar det offentliga samtalet och forskningsklimatet. Med ett avslöjande som det som kom från Kalla fakta anser jag att åtgärderna bör stå i proportion till det som kommit fram där.

Jag undrar: Vad anser statsrådet om avslöjandet? Det är ändå något som vi inte har sett tidigare. Vi har inte sett något liknande bli granskat på det sättet tidigare. Vi ser hur organiserat, systematiskt och strategiskt detta har varit från Sveriges näst största parti. Då krävs insatser som står i proportion till det för att motverka det. Jag har inte hört något om detta i svaret från statsrådet. Statsrådet får gärna återkomma om detta.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för interpellationssvaret och möjligheten till debatt. Det är flera saker i svaret som jag uppskattar. Det betonas hur viktigt detta är. Det oberoende sökandet är viktigt för att forskningen ska kunna vara öppen och faktabaserad. Det här är hela grunden för det demokratiska och starka samhället.

Opålitlig information och politisk propaganda har ökat de senaste åren. Det har bidragit till en försvagning av demokratiska institutioner i många länder. Utvecklingen har exempelvis blivit väldigt tydlig på andra sidan Atlanten och har redan fått följder även på vår kontinent.

Sociala medier spelar en stor roll, eftersom inläggen sprids snabbt där, snabbare än i traditionella medier. Uppgifterna förhåller sig inte till någon form av pressetiskt system, och möjligheten till spridning är i stort sett obegränsad. Algoritmerna premierar ett högt tonläge och konfrontation. Detta utnyttjas såklart av populistiska och extrema rörelser som använder just anonyma konton för att sprida sin agenda och underminera demokratiska processer.

Herr talman! I maj avslöjade Kalla fakta i TV4 att Sverigedemokraterna använder sig av hemliga konton på sociala medier i syfte att just misskreditera dem man ogillar och påverka opinionen i Sverige. Metoder som används är desinformation, att öka misstro och riktad propaganda. Allt sker i syfte att påverka förtroendet för samhällets institutioner. Detta är metoder vi känner igen från andra makter, som Ryssland eller Kina.

TV4 visar att Sverigedemokraternas hemliga konton på olika sociala medier hade 260 000 följare, och under årets första tre månader publicerades omkring 1 000 inlägg. Det genererade mer än 27 miljoner visningar.

Jag tycker att det är uppenbart, trots ministerns svar, att det kvarstår många frågor och tvivel om regeringens förmåga att effektivt skydda den fria forskningen från vilseledande information och hat. Jag vill ställa min fråga till statsrådet igen: Hur ser arbetet framöver ut för att freda fri forskning från vilseledande information, hat och hot?

Herr talman! Till att börja med vill jag säga att när man kritiserar den förra regeringen handlar det oftast om brister i den egna politiken eller att man säger att vi inte gjorde någonting. Om man vill vara lite trovärdig och nyanserad kan man gärna kritisera oss för att till exempel ha gjort för lite eller att vi snarare borde ha gjort något annat än det vi gjorde. Det är kritik jag skulle lyssna till, och den skulle vara fullt relevant. Men att säga att vi inte gjort någonting på det här området - bortsett från allt som har med brottsofferperspektiv och förövare att göra - är både fördummande för debatten och rätt oseriöst. Jag tackar ändå för svaret, även när det gäller de samtal som förts med SKR.

Angående uppdraget till Socialstyrelsen som löper till 2027 - var det verkligen det statsrådet sa? Det är väldigt många år till 2027. Jag tycker att det hade varit rimligt med något år, kanske ett och ett halvt, som ändå skulle vara ganska lång tid för att ta fram relevanta förslag i det här uppdraget. Men om det är 2027 som gäller kan man nog inte anse att detta är en prioriterad fråga där man snabbt vill få åtgärder och förslag på bordet. Jag tycker att man drar det här i långbänk. Att inte ha högre krav än så är inte att prioritera den här frågan. Det har blivit tydligt i debatten i kväll. Jag tycker att det är sorgligt.

Jag hoppas att man inte bara säger åt kommunerna och regionerna att ta till sig kritiken och åtgärda bristerna utan att man för en riktig diskussion om vilka förutsättningar som finns att åtgärda bristerna. Jag tycker att det är angeläget att statsrådet visar intresse för det.

(Applåder)

Herr talman! Från flera håll får vi berättelser från våldsutsatta om hur det kan se ut. Det finns många sådana - alldeles för många. Detta pågår. Vi kommer att få en ny berättelse i morgon och dagen efter det.

Det är därför vi står här. Det är därför vi för den här debatten. Det är därför jag lyfter den här tillsynsrapporten, som så tydligt visar var det brister. Återigen vill jag ta upp att Ivo i sin tillsyn av socialnämndernas arbete med våldsutsatta barn och vuxna respektive barn som bevittnat våld fann brister i 40 av 46 granskade ärenden. Det är otroligt många.

Det är här jag tänker att man behöver lägga kraften, energin och krutet för att komma till rätta med detta - för att upptäcka det, för att föra samtalen och för att bedriva arbetet med flera av de saker som redan har lyfts här i kväll.

Jag ställer om mina frågor. Har statsrådet haft några möten med SKR med anledning av den här rapporten? Hur har det i så fall låtit där? Jag tänker att statsrådet borde ha frågor till SKR angående detta, och vilka är i så fall dessa?

Vidare undrar jag över Socialstyrelsens uppdrag att analysera och komma med förslag, som lyfts upp i statsrådets svar. När ska det redovisas? Hur lång tid har Socialstyrelsen fått på sig innan de ska presentera förslagen om en sammanhållen vårdkedja?

Jag upprepar mina frågor eftersom jag inte har fått svar på dem.

Jag vill också understryka att Ivo säger att bristerna många gånger handlar om ledning och styrning och att det ofta är efterlevnaden av riktlinjerna och reglerna som brister. Det kan nog många gånger ha att göra med vilka förutsättningar och möjligheter man har för att jobba med systematisk uppföljning av de styrdokument som man ska efterleva. Hur ser det kvalitetsarbetet ut?

Slutligen undrar jag om man har för många medarbetare och för mycket att göra, vilken kompetensutveckling som finns bland ledarna och vilka krav som ställs på dem som är chefer och ska leda arbetet. Det kan vara en ekonomisk fråga. Vad är statsrådets bild av det, med tanke på att det är uppenbart att det brister?

Herr talman! Jag har ställt mina frågor i interpellationen med anledning av att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har genomfört en omfattande tillsynsinsats. Det har de gjort utifrån ett uppdrag från den förra regeringen att göra just en sådan tillsynsinsats. Det handlar om det arbete som bedrivs i kommuner och regioner relaterat till våldsutsatthet och våld.

Den samlade tillsynen visar att brister i regelefterlevnad och handläggning försvårar upptäckten av våld och i värsta fall också döljer pågående våld. Det resultat som framkommer i tillsynen bekräftar sammantaget resultatet och slutsatserna från Ivos tidigare tillsyn inom området.

Bristerna ger allvarliga konsekvenser för våldsutsatta och barn som bevittnar våld. I tre ärenden som Ivo granskat har de våldsutsatta dött till följd av det våld de har utsatts för. I andra ärenden riskerar åtgärder och insatser att bli varken relevanta, träffsäkra eller tillräckliga. De riskerar också att inte verkställas i tid eller inte verkställas alls.

Det är mycket allvarliga brister som kommer fram i denna omfattande rapport om tillsynsinsatser. Det är där ute i verkligheten, i mötet, bland regioner och socialtjänst och i regionernas arbete som det faktiskt gör att göra någonting för varje våldsutsatt individ.

Vårdcentralerna följer inte Socialstyrelsens föreskrifter och samtliga krav. Det handlar om följsamheten till bland annat de stärkta kraven på rutiner för att fråga om våld. Följsamheten till kraven på samverkan är bristfällig.

I tillsynen av socialnämndernas arbete med våldsutsatta barn och vuxna respektive barn som bevittnat våld fann Ivo brister i 40 av 46 granskade ärenden. Problembilden förstärks av att kommuner inte har verkställt beslut om insatser i 94 ärenden relaterade till våldsutsatta eller våld.

I statsrådets svar hör jag att Socialstyrelsen har fått i uppdrag att analysera och ta fram förslag till en samordnad vårdkedja. Det tycker jag är bra, och det är helt rätt att göra så.

Men mina frågor kvarstår efter det vi har hört i dag. Har jämställdhetsministern kallat till möte vad gäller SKR, eller har hon haft diskussioner med dem? Med den här rapporten på bordet borde det vara högt prioriterat i arbetet. Vad rör det sig om för tidsaspekter vad gäller Socialstyrelsens uppdrag, och så vidare? Sådana frågor tänker jag att statsrådet kan svara på senare i debatten. Det skulle vara lämpligt med anledning av de konsekvenser de här bristerna får.

I svaret framkommer också att inflationen är en förklaring och en av anledningarna till regionernas dåliga ekonomi. Är det detta som är svaret från regeringen? Är det därför bristerna finns? Ska man invänta att inflationen sjunker så att man får möjlighet att åtgärda bristerna? Är det så jag ska tolka svaret?

Herr talman! Det behöver inte vara så att man bara säger: Vi satsar på att bekämpa brottsligheten, och sedan gör vi en massa saker för det. Det finns många förslag om att göra rätt från första början när det kommer till den här typen av finansiering där det ändå rör sig om väldigt mycket pengar och som ligger inom det område som Johan Pehrson är ansvarig för.

Jag kan i mitt slutanförande tillägga att man kanske också kan förbättra möjligheterna att kräva tillbaka pengar när man vet att det har förekommit fusk. Man kan kanske till och med kräva vite när någon med uppsåt fuskar med skattemedel. Det är kanske en åtgärd som ligger nära till hands att vidta.

Men man gör ingenting med de förslagen. Jag har lämnat flera under den här debatten. Inget av de förslagen tänker statsrådet ens komma i närheten av att fundera över. Det är djupt beklagligt.

Varför gör man inte det? Är det till förmån för företagen? Vilka ska det gynna? Jag tänker att det är företagen. Det ska vara lätt för dem att söka pengarna för de subventionerade anställningarna. Priset är att det förekommer så mycket fusk.

Jag kan ändå konstatera att man inte är villig att titta på dessa ganska enkla förslag. Det är någonting som går att göra direkt, och det föreslås från många håll. Man tittar egentligen bara bort från dem och ser på en mängd andra saker. Jag säger inte att de sakerna är dåliga. Men man borde vidta ganska enkla åtgärder här och nu mot det som pågår här och nu.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för att han ser mitt och Socialdemokraternas engagemang för att stoppa fusk och förhindra att det rinner pengar, skattemedel, ut i fickorna på företag som utnyttjar systemet.

Jag saknar engagemang hos statsrådet. Om statsrådet ändå kunde mäta sig med engagemanget vi har skulle det kanske inte se ut som det gör just nu. Jag tycker att det finns möjlighet att steppa upp här, framför allt när Riksrevisionen är så tydlig och har svidande kritik i sakliga punkter som regeringen faktiskt skulle kunna vidta.

Det finns också bra förslag från Socialdemokraterna på detta område, bland annat kollektivavtal, som sagt. Det är faktiskt vi som vill ha det, även om det inte alltid har funnits en majoritet för att få igenom det - bland annat på grund av det parti som statsrådet själv företräder. Ett annat är att ha en arbetsmarknadsprövning när det kommer till nystartsjobben. Det är inte ett helt orimligt förslag.

När det kommer till Arbetsförmedlingen vill man göra rätt från början. När det kommer in ansökningar behöver man granska och kontrollera dem direkt i processen. Möjligheten för arbetsförmedlarna att göra det nu står inte i proportion till hur många ansökningarna är och hur mycket pengar det handlar om.

Hur ska man kunna göra en bedömning om det är ett seriöst företag när man inte har en kontrollverksamhet som är tillräckligt uppskalad för det antal subventionerade anställningar och de pengar det omfattar? Det bästa är väl att göra rätt från början i ansökningsprocessen. Bland annat skulle kollektivavtal och arbetsmarknadsprövning vara bra åtgärder. Det behövs fler åtgärder när det kommer till detta.

Herr talman! Jag såg i svaret, och vi fick höra det här av statsrådet, att han hade läst vad som stod i Finanspolitiska rådets rapport för 2024 rörande de subventionerade anställningarna. Vi har ingenting emot subventionerade anställningar. Vi tycker att det är bra.

Vi kan hjälpas åt med allting som gör att individen kommer närmare arbetsmarknaden. Det gäller inte minst det förslag som togs upp här med etableringsjobben. Men de pengar som vi avsätter måste gå till det som är tänkt. Här finns så många bevis på att de inte gör det. Man behöver stoppa det utflödet och göra någonting åt det.

Statsrådet har kanske också noterat att det i rapporten finns ganska svidande kritik från Finanspolitiska rådet mot hela arbetsmarknadspolitiken. Jag hoppas att statsrådet också funderar över vilken effekt den har eller inte har. Det kommer även fram i rapporten.

Min fråga kvarstår. Vilka faktiska åtgärder tänker statsrådet och regeringen vidta för att stoppa fusket? Vi är inte engagerade i detta bara för att det är så mycket pengar som flödar ut. Om man tror att det inte skulle finansiera kriminell organiserad verksamhet är man naiv. Var är statsrådets konkreta förslag och engagemang?

(Applåder)

Herr talman! Det har gjorts en rad saker, såsom det som kommer upp här i svaret. Jag har ingenting emot det. Det som jag kanske har invändningar mot i statsrådets svar är att det inte är ett svar på vad man faktiskt gör för åtgärder för att komma åt och minska fusket med de subventionerade anställningarna. Det är inga träffsäkra åtgärder för att få träffsäkrare subventionerade anställningar.

Både när det kommer till journalistik och på annat sätt har de subventionerade anställningarna granskats, och det har uppdagats hur man staplar anställningar på varandra, hur man utnyttjar arbetare och hur företag, till och med vilande företag, tar ut pengar från Arbetsförmedlingen för subventionerade anställningar, trots att det alltså är ett vilande företag.

Det är stora summor pengar som vi inte vet vad de går till. De kan gå till subventionerade anställningar som gör att människor kommer närmare arbetsmarknaden, men i ganska stor grad ser vi att det är väldigt mycket av skattebetalarnas pengar som går till fusk och inte till det som var tänkt.

Det är mot den bakgrunden som Riksrevisionen har valt att granska de subventionerade anställningarna. De kommer fram till att detta förekommer i flera former, men framför allt när det kommer till den här regeringens favorit bland subventionerade anställning: nystartsjobben.

Det är otroligt problematiskt hur mycket det kan fuskas där och hur mycket som betalas ut. Det görs ju löpande nu. Då skulle det faktiskt vara på sin plats att man vidtar konkreta åtgärder för att stoppa detta fusk och dessa utbetalningar, alla de miljoner som rinner iväg.

Regeringens svar på Riksrevisionens rapport är ganska intetsägande. Riksrevisionen ger regeringen förslag på åtgärder, bland annat att säkerställa att riskerna i nystartsjobben motsvaras av anpassade krav på kontroller. De föreslår en översyn av förordningar som anger hur Arbetsförmedlingen ska kontrollera arbetsgivare som saknar kollektivavtal så att goda anställningsvillkor kan tryggas utan att hanteringen blir alltför kostsam. Detta är några av förslagen.

Varför då inte göra en ganska enkel åtgärd och kräva kollektivavtal? Då skulle man ju göra en ganska krass sortering rätt upp och ned. Den här regeringen och statsrådet själv har flera gånger, både i dag och i tidigare debatter, understrukit vikten av den svenska modellen, hur vi organiserar svensk arbetsmarknad. Det är jättebra. Då vore det väl på sin plats att också kollektivavtal krävs även här. Det skulle underlätta för många.

Fru talman! Jag delar synen på det sista. Det är fantastiskt att arbetsmiljön, arbetsvillkoren och kompetensförsörjningen flyttas upp och prioriteras. Men då behöver det också finnas personal att göra detta för. De behöver ha kollegor, och det måste skapas förutsättningar för att de ska kunna jobba hållbart i ett långt yrkesliv. De behöver få kompetensförsörjning så att de kan göra detta under goda förutsättningar. Det måste finnas kollegor som täcker upp för en när man gör detta eller kompenserar för något annat.

Nästan 6 000 varsel föreligger, och regeringen berättar att man ska kompensera lite till och öka statsbidraget. Men Sörmland, de sörmländska politikerna och det moderata regionstyret säger att de här pengarna inte spelar någon som helst roll. Varslet för 700 personer ligger kvar. Det här är pengar som är ganska futtiga i det sammanhang man befinner sig i. De spelar inte någon roll, utan varslet ligger fortfarande kvar.

Det behöver säkerställas att det finns personal, att personal inte sägs upp och att de också orkar vara kvar för att sedan kunna få sin egen kompetensförsörjning och finnas kvar. Det måste finnas en arbetsgivare som ser detta.

Men det gör inte den här regeringen. Regeringen har inte sett den svåra ekonomiska situation som regionerna står inför. Regeringen har gett statsbidrag, absolut, men i relation till behovet har de varit väldigt låga. Och det får konsekvenser.

Mitt medskick till regeringen är att det fortfarande är så här, och min fråga kvarstår: Gör statsrådet allt hon kan för att lindra krisen?

Fru talman! Det kommer absolut att bli lättnader för regionerna när inflationen går ned. Så är det. Det är fakta att det är så det kommer att se ut. Det är delar av pensionerna som gör att det har varit extra ansträngt. Men det betyder inte att det inte kommer att vara ansträngt, och det betyder inte att konsekvenserna under den här tiden kommer att försvinna.

Konsekvenserna kvarstår. För att hantera skuldsättningen och underskotten ska Region Sörmland under många år framöver ta hand om den ekonomiska konsekvensen. Det här är någonting som man kommer att få leva med under en väldigt lång tid.

Det ställs såklart mot hur vården ska se ut och bedrivas. På vilket sätt ska den utvecklas? Det har vi diskuterat många gånger. Det finns en massa saker som är jättespännande. Det handlar om god och nära service och vård. Det finns stora reformer som behöver tas vidare. Det har gjorts utredningar som är omfattande för hela den svenska sjukvården.

Hur ska det göras med bagaget av konsekvenserna? Det är också där min oro ligger. Det handlar inte bara om här och nu utan också om hur det ska bli framöver. Statsrådet ger bilden av att när inflationen går ned får vi de förutsättningar vi behöver. Det tycker inte jag riktigt. Vi måste ha med oss de konsekvenser som finns.

Vi behöver titta på det som händer här och nu. Det finns i dag distriktssköterskemottagningar som inte är igång. De är stängda i dag. Folktandvården finns inte. Den har stängt ned på ställe efter ställe. Även om det inte verkställs hänger ett stort varsel över personalen, som inte vet om det ska verkställas. Det är ett plågsamt förfarande, skulle jag säga.

Samtidigt har Vårdförbundet just nu en omfattande strejk som det dessutom utökar. Det kräver anständiga villkor och en arbetsmiljö på en basal grund. Det är den verklighet som är nu. På vilket sätt ska statsrådet verka för att man ska skapa de förutsättningarna som behövs för att hantera det?

Det är ändå till stora delar en kris. Det finns saker som kan förbättras, och det görs ansträngningar. Statsrådet beskriver de ansträngningar som personalen gör för att uppnå kapacitet. Jag tvivlar inte en sekund på det. Personalen gör sitt yttersta, och rätt mycket därtill, och det har sitt pris.

Vad tänker statsrådet att man behöver göra för att inte betala det priset? Det är inte vad man ska luta sig tillbaka på, utan det ska vara någonting som är hållbart längre än det vi ser här och nu.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för möjligheten till debatt i dag. Jag tänker börja med att ge en bild av hur det ser ut i Region Sörmland och vad som har hänt.

I slutet av 2023 varslades 700 medarbetare. Det innebär såklart allvarliga konsekvenser för patienter. Det blir svårare att komma i kontakt med vårdcentralen, och man får vänta längre på att få träffa sin läkare - det blir längre väntetider.

Sörmland hade 1 miljard på sitt reservkonto, eller sparkapital, det vill säga RUR. Detta var något som hade sparats ihop under en socialdemokratisk regering och ett socialdemokratiskt regionstyre. Men dessa pengar tog slut innan 2023 var slut. Direkt efter sommaren hade miljarden redan runnit iväg; den fanns inte kvar. Läget var så pass allvarligt att man var tvungen att låna pengar för att betala ut löner till sina medarbetare i december månad 2023.

Region Sörmland gick med ett underskott på 1,2 miljarder kronor i slutet av 2023. Det motsvarar 4 000 kronor per sörmlänning. Det är otroligt mycket pengar. Det är kanske svårt att förstå hur stort det här underskottet är. År 2024 går mot samma resultat, ett underskott på drygt 1 miljard, trots att man har varslat 700 medarbetare och antagit ett sparpaket.

Regeringens extra tillskott, engångsbidraget, har inte gett någon effekt på personalneddragningarna. Varslet om 700 medarbetare ligger kvar. Den styrande minoriteten går nu till exempel fram med ett förslag om att stänga bassängträning för barn - alltså neddragningar på habilitering för barn. Det påverkar direkt den vård som många är i väldigt stort behov av.

12 av 15 distriktssköterskemottagningar har stängt. Folktandvården stänger på flera orter runt om i regionen. Dessa sparåtgärder presenteras inom vården. Så ser läget ut i Sörmland.

Det här tycker jag står i ganska direkt motsats till vad statsrådet själv beskriver om vad som ska göras och hur det ser ut. Statsrådet tydliggör i sitt svar att sjukvårdshuvudmännen, alltså regionpolitikerna, är ansvariga för en god och jämlik vård. Ja, så är det såklart, men det är inte en region eller två regioner runt om i landet som har den här typen av problem - det finns inte en region som går bra eller som tycker att de kan göra det de ska. Det är många regioner som har de här stora utmaningarna.

Då anser jag att det är en nationell fråga och att det ligger på statsrådets bord att också ansvara för detta.

Jag håller helt med om att vårdköerna ska kortas och kompetensförsörjningen stärkas, men det är ju inte det som händer just nu, inte med den bild jag just har gett. Vad vill statsrådet göra för att den bild som jag har gett ska ändras?

Fru talman! Vi får fortfarande inga svar. Det finns färdiga förslag, som vi har redovisat och som jag nämnde i mitt förra inlägg, men statsrådet svarar inte. Om man nu vill förstärka någonting som parterna anser skulle ha denna verkan tycker jag att det är legitimt att ifrågasätta hur mycket regeringen vill stärka skyddsombuden och hur mycket man faktiskt är beredd att göra när det går dag efter dag utan att statsrådet gör någonting med de förslag som ligger på bordet.

Är det så att det finns ideologiska skygglappar, eller är det så att det finns ett regeringsunderlag i form av Sverigedemokraterna som inte vill det här? Vi vet inte riktigt var regeringen själv står. Det vi vet är att statsrådets parti, Liberalerna, tidigare har drivit en politik som står i motsats till att stärka skyddsombuden.

Det ligger lite grann i politikens roll att tycka saker och ha uppfattningar om saker och ting. Jag tycker att det är angeläget att statsrådet gör det. Det är dags att göra det. Det är inte så att vi inte hör och inte kan läsa innantill, vilket var någon typ av svar som statsrådet tidigare gav oss. Det vi undrar över är varför statsrådet så gärna vill ha oorganiserade och svaga skyddsombud. Varför förstärker man inte de organiserade skyddsombuden, som vi vet spelar så stor roll? Det finns förslag, och det finns ett arbete att göra. Varför gör man det inte?

Fru talman! Tack till interpellanterna för den viktiga debatt vi har här i dag!

Rapporten som nu lämnats över till regeringen säger kanske inte riktigt det regeringen hade hoppats på. Många av oss andra är inte jätteförvånade över svaret. I rapporten sägs just det som redan redogjorts för här, nämligen att parterna är bäst lämpade att svara på frågan om hur man stärker skyddsombuden ute på våra arbetsplatser.

Det är lite osäkert vad regeringen tycker om rapporten. Jag hoppas att vi kan få några indikationer på vad statsrådet och regeringen säger om den. Vi vet dock vad de hade velat läsa i rapporten, och det är inte de svaren den kommer med. Vi vet också att det största partiet i regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, inte är nöjda med svaren. Det är mycket svårt för dem att påstå något annat.

Då är frågan hur man väljer att gå vidare med detta. Den samlade fackföreningsrörelsen var ju orolig inför att rapporten skulle läggas fram och undrade vad regeringen skulle göra.

Nu sägs här att det är parterna som ska sköta det här och stärka skyddsombuden. Då undrar jag vad det är som bereds i Regeringskansliet. Handlar det om förslag som vi inte känner till, som inte har varit på bordet tidigare och som inte har aviserats? Vad är det egentligen som bereds?

Man är kanske ganska nöjd med rapporten. Eller är det uppdrag som ska ges till parterna? Är det sådana samtal som ska föras?

Jag vet ju att statsrådet tidigare har varit noggrann med att påpeka att samtal förs med parterna på regelbunden basis. Är detta något som präglar dagordningen när ni träffar parterna LO och Svenskt Näringsliv? Vad är det som sägs då? Det vore intressant att få veta. Det är ju angeläget att skyddsombuden får en starkare ställning på arbetsmarknaden.

Vad är det annars som ska göras? Statsrådet får gärna svara på frågan. Vi lämnade ju kvar några saker i skrivbordslådan när statsrådet flyttade in på departementet, till exempel hur man ska stärka de regionala skyddsombuden. Det är färdigutrett, och det finns förslag. Har statsrådet tittat i skrivbordslådan, plockat upp förslaget, tittat på det och analyserat det? Är det kanske detta som bereds i Regeringskansliet? Det vore angenämt om statsrådet kunde ge oss svar om detta här i kammaren.

Om man har gjort en positionsförflyttning och är beredd att stärka skyddsombuden, eftersom det är jätteviktigt, kanske man borde gå vidare med förslagen om hur man stärker de regionala skyddsombuden.

Varför är det då så viktigt att stärka de regionala skyddsombuden? Jo, det är ju de som är med och stöttar och rekryterar fler lokala skyddsombud. Det är så man förstärker hela den skyddsverksamhet och arbetsmiljöverksamhet som behövs där ute. De besitter fördjupad kunskap och driver frågorna tillsammans med de lokala skyddsombuden.

Frågan är om vi kommer att få se några sådana förslag från regeringen.

Herr talman! Jämställdhetsinsatser är avgörande för hur vi ska lyckas eller inte lyckas med integrationen. Det är när båda föräldrarna går till jobbet som barnen ser hur det ska fungera. Det är när mamma kan betala för nya fotbollsskor, eller kan betala för något så självklart som att sätta mat på bordet, som respekten och självständigheten kommer.

Integration är när vi behöver varandra. Det är när vi möts hemma hos mormor, jag för att dricka kaffe med henne och hemtjänstpersonalen som är där för att ta bort stödstrumpan. Det är när personen i hemtjänsten är på fotbollsträningen med sina barn när jag är där med mina. Det är när barnen från fotbollsträningen ses på skolgården.

För mig hade det räckt gott att integrationen handlar om människovärdet. Men när det inte räcker för alla finns det starka samhällsekonomiska skäl, eller det är genom integrationen som samhället kan bli starkare. Det är när vi deltar, bidrar och formar samhället som vi bor och lever i som det blir starkt. Det är det vi behöver i en orolig tid som i dag. Det behövs mer sammanhållning, mer gemenskap, och inte mer uppdelat, mer splittring.

Välj vilken anledning eller vilket skäl som du vill, men ingen av oss har råd, på något sätt, att lämna någon efter, förutom Sverigedemokraterna som vinner på det som parti.

Herr talman! Varken jämställdhet eller integration är något som intresserar regeringen. Det gjorde den klart direkt. Man stampade ned foten hårt i marken med Tidöavtalet. Tidöavtalet visar riktningen och under vilka premisser som regeringen får sitta i Rosenbad.

Det är ett tydligt politiskt projekt som handlar om att öka motsättningarna och att ställa grupp mot grupp. Det handlar om att ställa människa mot människa. Det är den riktningen som vi ser. Det är den direkta motsatsen till integration.

Integration

Regeringen skär ned med miljardbelopp på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och på välfärden som sjukvård och skola. Regeringen har tagit bort den enda arbetsmarknadsinsatsen som var jämställt fördelat och behåller de insatser som överrepresenterat kommer män till del.

Extratjänsterna, som är ett exempel, har spelat stor roll för många att komma närmare arbetsmarknaden, och framför allt för de utrikesfödda kvinnorna som har stått långt ifrån den. Det är en insats som inte har ersatts med någon annan riktad insats. Regeringen blundar inte bara utan väljer aktivt att ta bort insatser som nådde målgruppen utrikesfödda kvinnor.

Herr talman! Med SD och regeringen får vi ingen integrationspolitik. Det står helt klart. Det gjorde det innan, och det gör det i dag. Vi får inget samhälle där alla behövs. Det vi får är en stökig mix av klassförakt och invandrarhat som inte löser bostadssegregationen och skolsegregationen. Det kommer heller inte att lösa arbetsmarknadssegregationen, den som delar upp människor i att vara på eller utanför arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater vill ha en bred och långsiktig plan för integrationen över flera politikområden där vi tar ett gemensamt ansvar för att ingen ska stå utanför samhället. För oss socialdemokrater måste jämställdheten gälla alla kvinnor och män. Det ska gälla oavsett var i landet du bor eller i vilket land du är född.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)