Sofia Amloh

Fru talman! Från 2017 till 2022 var det 86 kvinnor som dog, alltså blev mördade. Det finns inga siffror som visar på att lika många män blev det. Det är den yttersta konsekvensen av det ojämställda samhället.

Det här är strukturellt, som jag sa i mitt anförande. Det är män som slår kvinnor. Jag blir ändå rätt förvånad över att man vill sudda ut detta. Det är helt uppenbart att strukturerna ser ut så här. Varför ska vi nu inte tala om vilka som är förövare och vilka som är offer? Det ska vi ju göra i alla andra politiska sammanhang, men tydligen inte här. Varför ska vi lyfta fram det som inte är strukturellt?

När det kommer till målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor finns det under den rubriken många fler målgrupper och beskrivningar. Begreppet våld i nära relation omfattar flickor, kvinnor, pojkar, män och hbtqi-personer. Vad saknas i det delmålet för att man ska kunna jobba även med andra målgrupper?

Fru talman! Jag kan instämma helt i det ledamoten sa om att vi inte kan ställa feminismen och pojkar mot varandra. Det krävs att vi ser att pojkar som kommer efter har samma rätt att klara skolan. Jag känner mig också ganska säker på att det inte kommer att formuleras på samma sätt i framtida dokument i arbetsgruppen.

Alla barn har rätt att klara skolan, oavsett vilket kön de har. Förhoppningsvis är de fria från de starka könsnormer som vi vuxna blir väldigt fastlåsta i dagligen. Det är otroligt olyckligt när det tidigt sätter sig hos barnen.

Fru talman! Tack för dina frågor, ledamoten!

De samhällsanalyser som har presenterats är ett arbete där en rad arbetsgrupper har landat i en rad slutsatser. Jag tänker att jag låter det få vara så, för nu.

Men jag ska ändå lägga ut texten om detta. Faktum är att vi ser att pojkar hamnar efter i skolan. Resultaten skiljer sig åt. Många gånger är svaret just att vi har starka könsnormer som präglar även skolan, och de pojkar som hamnar efter, djupt. Det betyder inte alltid att de pojkarna inte lyckas i livet som helhet. Snarare lyckas man kanske ändå väldigt väl i livet när man väl kommer ut ur skolan.

Men vi ser också att många av pojkarna som inte klarar skolan och som hamnar efter tidigt utsätts för ett utanförskap. De har svårt att komma in i flera delar av samhället eller att uttrycka sig på ett sådant sätt som de skulle haft möjlighet att göra om inte de här könsnormerna kommit till så starkt uttryck.

Jag tycker alltså att vi ska fortsätta med vårt arbete. Som jag sa i mitt anförande har hela samhället ett arbete att göra när det gäller de här könsnormerna. Det ska börja i tidiga åldrar. Det måste självklart fortsätta. Alla barn har rätt att klara skolan.

Fru talman! Vi vet att Sverige har varit ett av världens mest jämställda och jämlika länder, men så är inte längre fallet.

76 procent av styrelseledamöterna i aktiebolag är män. Sju av tio som arbetar deltid är kvinnor. Kvinnor får ut hälften av mäns tjänstepension. 70 procent av dem som vårdar med närståendepenning är kvinnor. Förra året tog kvinnor ut 70 procent av all föräldraledighet. I december 2022 var 65 procent av alla personer med ett pågående sjukfall hos Försäkringskassan kvinnor. Jämställdhetsmyndighetens kartläggning av prostitution och människohandel visar att det har skett en ökning av antalet webbsidor som marknadsför prostitution. Över 12 000 annonser och profiler identifierades på dessa webbsidor.

Detta är bara några stickprov på hur jämställdheten mår i dag.

Alla sex jämställdhetspolitiska delmål är viktiga och beroende av varandra för att uppfylla det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Att gå till ett arbete eller en sysselsättning är något fint. Förutom att man bidrar ekonomiskt till vår gemensamma välfärd innebär ett arbete eller en sysselsättning en egen identitet och självständighet. Det ger frihet.

Dagens arbetsvillkor är en konsekvens av ett ojämställt samhälle. Kvinnor har alltid varit och är även i dag de som drabbas hårdast av otrygga anställningar. Delade turer, allmän visstid, timanställningar, sms-anställningar och hyvling är i dag vardag för många kvinnor.

Kvinnor har betydligt lägre livsinkomster än män. I dag lever många kvinnor under EU:s fattigdomsdefinition.

Tidigare i veckan presenterade organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar resultatet av en undersökning de gjort bland ensamstående föräldrar, nästan uteslutande kvinnor. Den visar att över 40 procent av föräldrarna i år har behövt låna pengar för att klara av familjens mest basala fasta utgifter. Nästan 70 procent brukar laga billigare mat till sig själva för att prioritera maten till sina barn, och bara en tredjedel har råd att låta barnen delta i organiserade fritidsaktiviteter.

Detta är alarmerande siffror som regeringen inte kan fortsätta blunda för.

När det finns citat som "Vi kommer inte att äta julmat i år utan får äta vanlig mat under helgerna" eller "Det påverkar mig så att jag mår dåligt att vara beroende av allmosor" gör det fysiskt ont i mig. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att de här citaten finns i Sverige.

Fru talman! Arbetsmiljön inom främst de kvinnodominerade sektorerna är ytterst bristfällig. Som en konsekvens tvingas kvinnor ofta att gå ned i arbetstid, till längre och återkommande sjukskrivningar och till att gå i förtidspension. Dålig psykosocial arbetsmiljö och stress är de största orsakerna. Nästan var tredje kvinna i ett arbetaryrke kan inte ta en kort paus under en hel arbetsdag och kan inte alls bestämma sin egen arbetstakt. Det är bara 6 procent av männen i ett tjänstemannayrke som upplever precis samma sak. Arbetsmarknaden är oerhört könssegregerad.

De flesta som arbetar inom välfärdsyrkena är kvinnor. SD-regeringen har nu satt hela välfärdssektorn på svältkur. Vi nås av varsel efter varsel i region efter region. Det kommer inte att leda till fler kollegor eller till en bättre arbetsmiljö utan stress. Det kommer att leda till precis det motsatta. Det kommer inte att leda till färre sjukskrivningar eller tryggare anställningar. Vet ni vad? Det kommer att leda till precis det motsatta.

Fru talman! Det är arbetarkvinnor som betalar priset för den här regeringens fullständiga oförmåga att prioritera ekonomisk jämställdhet framför skattesänkningar för de mest välbärgade eller bankernas övervinster.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor omfattar fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld och är så utbrett att det klassas som ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem, oavsett om det finns ett hedersmotiv eller inte. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och är självklart en brottslig handling. Våldet måste förebyggas och motverkas, och offren måste erbjudas stöd och skydd.

Att arbeta med värderingar och könsnormer är oerhört viktigt, speciellt i tidiga åldrar. Det behöver genomsyra hela samhället för att våldet aldrig ska uppstå.

Våld mot kvinnor är varken en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fall är förövaren känd av samhället. Kvinnor har larmat, lämnat och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas de av män som hatar dem. Det finns inga rimliga, förskönande omskrivningar för den här verkligheten.

Fru talman! Regeringen utreder ändringar av det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Alla mål som är satta för jämställdhetspolitiken har Sveriges riksdag varit överens om, från höger till vänster. Nu vill SD-regeringen sudda ut och osynliggöra det strukturella våldet mot kvinnor.

Var tredje vecka mördas en kvinna av en partner eller expartner. Och många tusen kvinnor lever dagligen med våld och förtryck. De är ständigt rädda för sina liv. Vi kan inte låta det reduceras till ett marginellt problem för den enskilde.

När regeringen tillträdde för drygt ett år sedan lovade man att arbetet mot mäns våld mot kvinnor skulle växlas upp. Men arbetet visade sig snarare vara en nedväxling. Vi nås av rapporter om att ärenden om våld mot kvinnor och sexualbrott läggs på hög och att platserna på skyddade boenden för kvinnor som flyr från våld inte räcker till.

Det blir särskilt tydligt när regeringen i sin styrning av myndigheterna, i regleringsbreven, tar bort skrivningar om mäns våld mot kvinnor. I styrningen av Polismyndigheten togs i stort sett alla skrivningar om våld mot kvinnor bort och ersattes med ännu fler skrivningar om gängkriminalitet. Prioriteringarna blir därefter.

Jag har tyvärr inga förhoppningar om att den här regeringen kommer att göra Sverige mer jämställt. Jag kan bara hoppas att den inte driver på ojämställdheten för fort. Ett jämställt samhälle för alla kan bara uppnås genom en jämlik jämställdhet. Då krävs det att arbetarkvinnorna, alltså hälften av landets kvinnliga befolkning, sätts i centrum. Men regeringen har hittills bara visat ointresse för och en total oförmåga att sätta just de kvinnorna först.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten sa tidigare i ett replikskifte att han gärna spenderar pengar på saker som är bra - uppenbarligen är det inte välfärden, eftersom ni inte lägger de pengar som krävs där, eftersom vi har en otroligt könssegregerad arbetsmarknad och eftersom det är flest kvinnor inom välfärden.

De stod där under pandemin. De är där varje dag i veckan och bär svensk välfärd. Vad är tacken? Att de ska bli av med jobbet? Region efter region varslar om uppsägningar; det är massvarsel. Det är inte några enstaka personer utan hundratals.

På vilket sätt menar ledamoten att det ska leda till bättre arbetsvillkor, tryggare anställningar och en bättre arbetsmiljö utan stress när man blir av med kollegor? Det kommer att leda till precis det motsatta. Sjukskrivningarna kommer att öka med den här politiken. Är det Moderaternas jämställdhetspolitik? Eller är det något annat? Jag har väldigt svårt att se det när man gör på det här viset.

Ledamoten får gärna svara på om det är deras ekonomiska jämställdhetspolitik att skära ned på välfärden och låta dessa kvinnor vara ännu mer oroliga och få ännu otryggare anställningar och en ännu sämre arbetsmiljö.

Men vi är väl inte superförvånade, fru talman, över att det är arbetarkvinnorna som får betala priset för den här regeringens fullständiga oförmåga att prioritera dem framför skattesänkningar. Det är ett faktum i år igen.

Fru talman! Jag tar min replik nu eftersom Moderaterna inte har någon representant i runda två när vi ska debattera just jämställdhet. Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske har de outsourcat även den politiken till Sverigedemokraterna och behöver därför inte delta i den debattrundan. Men här och nu har vi en moderat ledamot i talarstolen, så då tänker jag passa på att ställa mina frågor.

På svensk arbetsmarknad jobbar alldeles för många kvinnor deltid, faktiskt närmare 69 procent. De har ett otryggt arbetsliv med delade turer, allmän visstid, timanställningar, sms-anställningar och hyvlad arbetstid. Detta leder till att kvinnor tjänar mindre och har en sämre arbetsmiljö.

Precis som ledamoten tog upp i sitt anförande är det väldigt viktigt att kunna gå till jobbet. Men regeringen skär ned på den svenska välfärden och sätter den på svältkur, och vi ser varsel efter varsel. På vilket sätt menar ledamoten att detta leder till att fler kan gå till jobbet?

Fru talman! Det är ledamoten från Sverigedemokraterna som efterfrågar förslag från oppositionen. Det tycker jag ändå säger ganska mycket om denna SD-regering.

Men jag ska ställa min fråga till statsrådet igen. Hur är man beredd att bemöta de unga blivande byggnadsarbetarna som nu inte kan slutföra sin utbildning? Jag tycker inte att det är gott nog att säga att det beror på inflationen. Visst, det beror på inflationen. Det håller jag med om. Och inflationen drabbar oavsett färg på regeringen. Men den stora skillnaden är hur konsekvenserna blir och hur djup krisen blir, vilket beror på vilken aktiv politik som förs.

Det är där som jag tycker att denna regering för tillfället brister rejält. Det finns väldigt få förslag. Regeringen säger att man följer krisen. Men det kommer inte att räcka. Då kommer denna kris att bli djupare än vad den faktiskt behöver bli.

Åter till de unga blivande byggnadsarbetarna. De säger: "Jag kostar ju ingenting. Detta är en del av min utbildning." Det betalas inte ut pengar till dem. De är inte anställda, utan detta är en del av deras utbildning. Så varför kan de inte få fullgöra en månad eller två på arbetsplatsen? Varför ska de få gå hem? De är ju tvärtom en investering. Det är de som ska vara där när det tar fart igen.

Hur tänker statsrådet se till att de ändå kan fullgöra sin utbildning? Detta är fortfarande min fråga.

Fru talman! Jag tar fasta på den senare delen av statsrådets svar. Det talas om kompetensbrist och om att kompetensen hos personal försvinner från byggsektorn, vilket ju hände under den lågkonjunktur som var senast. I dag ser vi samma sak.

Som mina kollegor har redovisat befinner vi oss i en allvarlig kris i byggnadssektorn. Jag har själv besökt flera företag och arbetsplatser och träffat byggnadsarbetare som omfattas av varsel om uppsägning. De riskerar om några veckor att få gå ut i arbetslöshet i en tid då man kanske skulle vilja ha en säker inkomst, inte minst för att det är ekonomisk kris i övrigt men också för att julen knackar på dörren.

Det är en fruktansvärd känsla i kroppen när man blir av med jobbet och går ut i den otrygghet som detta innebär. Det handlar inte bara om ekonomi utan också om tron på om man är behövd eller inte och när man kommer att vara behövd igen.

Jag tänker ta fasta på det jag mötte ute på byggarbetsplatserna, nämligen att det fanns många unga människor som var där för att slutföra sin utbildning och som har valt att jobba inom byggbranschen. De har valt att bli betongarbetare eller snickare och har några månader kvar innan de har tillgodogjort sig hela sin utbildning och är klara. Också de blir nu hemskickade, trots att de inte kostar företaget något. Det är en del av deras utbildning, men de får inte slutföra den. De har gjort valet. De har pluggat. De är ute och praktiserar och lär sig yrket. Nu får de, trots att det bara handlar om någon månad eller två, inte slutföra detta utan får gå ut i arbetslöshet.

Min fråga är vad gör statsrådet åt denna situation, med tanke på att vi sedan tidigare kriser har sett att det är just kompetensen som försvinner. Hur ska vi tillvarata dessa unga människor så att de inte går ut i arbetslöshet? Och om de nu ändå ska göra det kan de väl få göra det med en fullgod utbildning, så att de står redo att ta ett jobb där de bor eller någon annanstans där byggandet tar vid eller kommer igång när det är dags.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga är: Vad gör statsrådet för att dessa unga människor för det första ska tillgodogöra sig sin utbildning och för det andra få en god chans så snart som möjligt?

(Applåder)

Fru talman! Både statsrådet och jag delar nog egenskapen att vara nyfikna. För det är jag glad och positiv. Men det som skiljer oss åt är kanske ivern, hungern att förändra och tålamodet. Jag har lite mindre tålamod, och jag tycker att när det kommer bra saker på bordet ska man agera fort, framför allt när det är något som spelar en stor roll. Statsrådet verkar ha lite mer tålamod och vilja att dra ut på detta, trots att det är en prioritering.

Dessa förslag som utredningen har lagt fram kräver mycket insatser. Vi socialdemokrater är beredda att rusta människor på den individnivå de befinner sig för att kunna ta ett jobb. Det handlar om olika steg, insatser och tid. Vi anser att de ska göras eftersom det är den bästa investeringen vi kan göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi tillsatte utredningen, som nu har kommit med förslag. Det vi också gjorde under vår regeringstid var att halvera etableringstiden. I slutet av förra mandatperioden såg vi en trend att långtidsarbetslösheten för utrikes födda kvinnor ruckades. Tanken från vårt håll var att få förslagen från utredningen för att växla upp arbetet ett snäpp till.

Jag är fortfarande orolig. Jag hör inte statsrådet säga att man har för avsikt att ta sig an dessa förslag. Det är en klen julklapp, så jag får väl återkomma efter jul.

Fru talman! Jag har alltid varit den som tjuvkikat på mina julklappar, och jag har haft otroligt svårt att vänta till den 24. Därmed har jag tittat på luckorna i kalendern flera gånger. Men jag är positiv till att statsrådet ändå bjussar så tidigt i december.

Självklart spelar individen roll. Vi behöver se till individen. Enda sättet att få individen att ingå i ett kollektiv är om vi kan få individen att känna att man växer, bidrar och är en del av något större. Därför är det här viktigt.

Jag blir ändå lite orolig. Extratjänsterna riktade sig tydligt till utrikes födda kvinnor. Det var en tydlig målgrupp i statistiken av långtidsarbetslösa. Men statsrådet har tagit bort extratjänsterna. De finns inte längre. De subventionerade anställningar som finns riktar sig i huvudsak mot och tilldelas män. De är de subventionerade anställningar som finns. Som om det inte vore nog med detta har vi sett att statsrådet i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen har tagit bort att det ska vara ett fokus på just utrikes födda kvinnor. Det finns ingen indikation på att de ska vara en prioritering för regeringen.

Nu vill och kan statsrådet inte föregripa utredningens resultat för mycket, men det har ändå annonserats att a-kassan kommer att finnas med på vårens propositionslista. Även här finns en möjlighet att utlova nödvändiga satsningar. Men eftersom jag inte har hört att det är något statsrådet tänker göra kvarstår mina frågor och min oro. Det blir en produkt med förslag som har varit ute på remiss, precis som statsrådet säger. De remisssvar som har kommit in har varit positiva. Många ställer sig bakom förslagen och tror på dem. De tror på att förslagen kommer att spela en stor roll. Förslagen är inte så otroligt omfattande, utan de handlar om tydliga, riktade insatser som kan spela en stor roll för målgruppen.

Om statsrådet har för avsikt att lägga fram förslag under våren tycker jag att rimmen bör slipas lite till inför nästa inlägg.

Fru talman! Johan Pehrsons svar stämmer. Det är just den utredningen jag hänvisar till. Det finns inte många andra utredningar på området.

Ett av de sex jämställdhetspolitiska målen är ekonomisk jämställdhet. Det är grundläggande att kvinnor har ett arbete att gå till för att nå ekonomisk självständighet. Men det är inte en garanti. För att man ska uppnå ekonomisk jämställdhet spelar fler faktorer roll.

En stor andel av dem som har varit utan arbete i mer än 24 månader är utrikes födda kvinnor med kort utbildningsbakgrund. Det är människor som oftast inte vill något annat än att gå till ett jobb. Men de behöver stöd och en rad insatser för att komma i arbete. Det är otroligt viktigt. För att bryta segregationen och öka jämställdheten behöver vi få utrikes födda kvinnor att komma i arbete. Det ger dem makt och frihet att bestämma över sina egna liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi socialdemokrater hade insatser som vi kallade extratjänster, som framför allt vände sig till utrikes födda kvinnor. Det har varit ett väldigt viktigt verktyg för att lyfta människor ur långtidsarbetslösheten och ge dem en chans att få ett jobb och en egen försörjning. Hälften av extratjänsterna riktades till just utrikes födda kvinnor. Dessa kvinnor fick genom extratjänsterna möjlighet att gå från isoleringen hemma till något meningsfullt, en meningsfull sysselsättning.

De utrikes födda kvinnorna spelar många gånger en väldigt stor roll i familjen och ute i de utsatta bostadsområdena. De gör otroligt mycket och har stor påverkan på samhället och på barnen och ungdomarna i områdena. Det är viktigt att just de är förebilderna som går till ett jobb, till en sysselsättning, och får egna pengar på kontot. Det är viktiga steg in på arbetsmarknaden.

Nu finns det flera förslag på statsrådets bord som visar på behovet av ett ambitiösare och mer strukturerat, innehållsrikt och individanpassat etableringsprogram. Men det bör inte begränsas till etableringsprogrammet utan bör prägla hela den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Ett av förslagen är att etableringsprogrammets längd ska styras av behovet. Det handlar om just den enskilda individen. Det kan behövas längre tid i ett etableringsprogram för att få en grund och komma in på arbetsmarknaden.

Med tanke på att statsrådet säger att det är en prioriterad fråga för regeringen och för statsrådet undrar jag om de här förslagen kommer att bli verklighet eller inte. Eller är det något av förslagen som statsrådet tittar särskilt på?

Fru ålderspresident! Jag säger det igen: Jämställdhet handlar om maktförhållandet mellan män och kvinnor. Om statsrådet till riksdagen vill lägga fram andra nationella politiska mål riktade till andra grupper får hon gärna göra det, men när det handlar om jämställdhet handlar det om män och kvinnor. Att osynliggöra just det strukturella våldet - detta våld pågår varje dag och varje månad, där den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle är att kvinnor blir våldsutsatta och rent av dör - är väldigt anmärkningsvärt, tycker jag.

Fru ålderspresident! Icke-svaret är kanske svar nog. Vi har i Sverige 2023 en jämställdhetsminister som inte verkar tycka att kön spelar så stor roll. Det kommer att få konsekvenser för svenskt jämställdhetsarbete.

Ni skriver absolut historia. Det är tyvärr inte en historia som vi kommer att vara speciellt stolta över, tvärtom. Det är en dyster historia. Och vem trodde att det skulle vara ett liberalt statsråd som skulle hålla i den yxan?

Kvinnorörelsen kräver att politiken när det gäller arbetet mot våld och för jämställdhet ska utvecklas i stället för att avvecklas. Det är djupt sorgligt att vi har en regering som inte ser det på det viset.

Fru ålderspresident! Jag försöker verkligen lyssna till statsrådets svar om att man vill ändra målet men ändå inte ändra det. För mig blir det väldigt otydligt, framför allt om vi går tillbaka till punkt 2, som jag läste upp här nyss, alltså när det handlar om våld i nära relationer, som det här målet inkluderar. Det riktar sig mot flickor, kvinnor, pojkar, män och hbtqi-personer. Vad är det som statsrådet saknar i målgruppen för att kunna jobba med de här frågorna? Den frågan kvarstår.

Fru ålderspresident! I dag är det en kvinna i månaden som mördas av sin partner eller expartner, och siffrorna pekar inte åt rätt håll. Nu vill regeringen omformulera de jämställdhetspolitiska målen. Målet som handlar om just mäns våld mot kvinnor vill man göra mer könsneutralt, i strid med vad forskningen visar.

Ibland är det kanske svårt att se de framsteg som har gjorts. I Sverige är toleransen lägre och anmälningsgraden högre för vålds- och sexualbrott jämfört med hur det är i många andra länder. Här finns banbrytande kvinnofrids- och sexköpslagar. Sedan 40 år tillbaka finns det kunskap om våldets mekanismer. Sverige har spelat en viktig roll för de internationella konventionernas antaganden.

Fru ålderspresident! I oktober i år publicerade 31 kvinnoorganisationer en debattartikel som kritiserar jämställdhetsministern för att hon raserar det svenska arbetet mot mäns våld mot kvinnor i och med det initiativ som vi nu debatterar. Det är en mycket tung kritik som vi socialdemokrater står helt bakom.

Bakgrunden är att regeringen vill sluta att använda begreppet mäns våld mot kvinnor, som är helt grundläggande för att vi ska kunna förebygga och bekämpa detta våld och ge stöd till våldsutsatta. Man måste veta vem som är offret och vem som är förövaren, precis som statsrådet själv säger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Begreppet mäns våld mot kvinnor har arbetats fram genom forskning och praktiskt arbete, genom kvinnojourer och i enlighet med internationella konventioner. I 20 år har regeringar från både höger och vänster ställt sig bakom detta.

I den jämställdhetspolitiska utredningen från 2005 tog man fram målet. Detta byggde vidare på den proposition som presenterades av regeringen Bildt 1994, med Bengt Westerberg som ansvarigt statsråd, som jag tidigare hänvisade till. Där lyftes våld för första gången fram som ett jämställdhetsproblem.

Konsekvenserna av att ändra målet om mäns våld mot kvinnor blir att vi kvinnor, våra levnadsvillkor och viktiga jämställdhetsproblem osynliggörs. När våldet osynliggörs, osynliggörs också förövaren och mäns möjligheter att ta ansvar.

I svaret på interpellationen låter det faktiskt som att ministern tycker att det är viktigt att synliggöra våldet mot kvinnor och att kön spelar roll. Men samtidigt kan jag läsa ett citat från ministern som lyder så här: Jag tror att man gör sig själv en otjänst om man delar upp personer i olika kategorier utifrån vilket kön de har.

Jämställdhet vilar helt på kön och på hur makt, levnadsvillkor, ekonomi och inflytande snedfördelas mellan män och kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. På vilket sätt menar statsrådet att jämställdhetsarbetet skulle stärkas genom att man gör det mer könsneutralt?

Fru ålderspresident! År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag. Män och kvinnor fick formellt samma villkor i svenska samhället. År 1994 nämns jämställdhetsintegrering inom svensk lagstiftning som strategi redan i den jämställdhetspolitiska propositionen Delad makt - delat ansvar, som presenterades av jämställdhetsminister Bengt Westerberg, då Folkpartiet; i dag är partiet Liberalerna.

FN:s fjärde kvinnokonferens ägde rum i Peking 1995. Trots förändringar i lagstiftning världen över var målet om faktisk jämställdhet ännu mycket avlägset. De 189 nationer som deltog i konferensen antog enhälligt både en deklaration och en omfattande handlingsplan för jämställdhetsarbetet på nationell, regional och internationell nivå, och det var på svenskt initiativ som jämställdhetsintegrering förordades som strategi i handlingsplanen, den så kallade Pekingplattformen.

Riksdagen beslutade 2006 att det övergripande målet för jämställdhetspolitiken ska vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Sverige undertecknade 2011 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor.

År 2016 fastslog riksdag och regering sex delmål under det övergripande målet, som anger fokus och inriktning för jämställdhetspolitiken: Makt och inflytande ska fördelas jämnt, och kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och forma villkoren för beslutsfattande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Det sjätte delmålet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Mäns våld mot kvinnor är alltså en jämställdhetsfråga.

Mäns våld mot kvinnor är ett samlingsbegrepp för det våld som flickor och kvinnor utsätts för och visar på en maktobalans mellan könen. Kunskap om makt och våld och om stereotypa könsnormer är därför grundläggande för förebyggandet och bekämpandet av mäns våld.

År 2018 infördes kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer i högskoleförordningen och är nu examensmål för åtta högskoleutbildningar.

Bara för att vara riktigt tydlig tänker jag återigen redogöra för vad målet om mäns våld mot kvinnor omfattar:

alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, ekonomiskt och digitalt våld, liksom hot om våld mot flickor och kvinnor

våld i nära relationer, riktat mot flickor, kvinnor, pojkar, män och hbtqi-personer

våld mot barn och barn som upplever våld i hemmet

hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning av flickor och kvinnor

prostitution och människohandel för sexuella ändamål och sexuell exploatering av barn

kommersialisering och exploatering av kvinnors kroppar i reklam, medier och pornografi.

Statsrådet formulerar det väl i sitt svar, och det mål vi har i dag är bra. Jag har dessutom precis beskrivit målet, som tydligt inkluderar flera former av våld och synliggör vilka målgrupperna är. Men ändå vill regeringen ändra målet. Min fråga är: Varför?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det inte handlar om att betala en hel summa som täcker och kanske till och med ger lite mer, som det nästan låter som. Det handlar om ett 50-procentigt bidrag, alltså hälften. Man lägger den andra hälften själv, och många gånger kanske det inte riktigt täcker det man har lagt ned. Det kanske har krävts att man har lagt ned mer tid, för det är många avtal, som vi var inne på. Det ska vara rätt, och det behöver kanske skickas tillbaka. Det är många saker som ska granskas för att det ska bli rätt och riktigt. Jag tycker därför att det krävs lite mer nyansering av detta.

Det handlar om att komma till rätta med problemen. Det är inte så att arbetslivskriminaliteten går tillbaka och att vi får färre rapporter om välfärdsbrottsligheten och arbetslivskriminaliteten. Vi ser inte rapporter om att subventionerade anställningar inte utnyttjas av oseriösa företag, utan tvärtom. Vi nås av alldeles för många sådana rapporter. Det gäller inte minst riksrevisionsrapporten.

Om det då finns samhällsaktörer i form av parterna på arbetsmarknaden ska man använda den fulla potentialen på ett snyggt sätt, skulle jag hävda, genom att ge facken en rimlig chans att klara av denna arbetsbörda genom ett bidrag. Jag tycker att det är ganska rimligt. Varför är det så viktigt för den här regeringen att ta bort statsbidraget?

Fru talman! Facken svarar på förfrågningar och gör granskningen. De kommer att fortsätta att göra det efter den förmåga som kommer att finnas när de hamnar med hela ansvaret själva när det inte finns ett gemensamt ansvar för detta mellan staten och facken själva för finansieringen.

Facken är samhällsbärande aktörer. De tar det ansvaret för att arbetssökande inte ska utnyttjas eller fara illa. Det handlar om att oseriösa företag inte ska konkurrera med andra villkor än de som vill göra rätt för sig eller att välfärdssystemet utnyttjas. Där är vi inte oeniga.

Arbetslivskriminaliteten i Sverige är ett omfattande problem. Den har ett nära band med annan brottslighet. Kunskapsutbytet och samverkan mellan myndigheter och arbetsmarknadens parter bidrar till att motverka brott och regelöverträdelser. Förfrågningar från Arbetsförmedlingen och Migrationsverket och fackens granskningar och yttranden är en väldigt viktig del i det kunskapsutbytet och den samverkan.

När facken gör kontrollerna, besöker arbetsplatserna och talar med de anställda hittar de brister eller annat som de snabbt kan rapportera om. Det kan bidra till att man gör kontroller snabbare för att uppnå den effekten.

Den delen av yttrandena bör man utveckla. Men det kräver också resurser. Det borde vara statens motivation till att behålla statsbidraget att granskningen ska motverka just oseriösa företag och se till att staten tillsammans med facken bidrar till att de seriösa företagen gynnas.

Min fråga till statsrådet är helt enkelt: Varför tar man bort det när det så uppenbart fungerar väl och inte heller handlar om så mycket pengar? Det kan inte vara de summorna och kronorna som ni behöver jaga hårdast.

Vi talar om samverkan mellan myndigheter och center mot arbetslivskriminalitet som upprättas tillsammans med fackens möjligheter att göra kontroller. Varför ta bort pengarna? Varför inte låta dem fortsätta att finnas kvar?

Fru talman! Jag uppfattade inte att det hade gjorts någon riskbedömning. Statsrådet hänvisar till att det är arbetstagarorganisationerna som har ett eget intresse av att yttra sig för att bidra till en väl fungerande arbetsmarknad och att statsrådet ska följa även denna fråga mycket noggrant efter att man ändrat det här och tagit bort pengarna för att se vilka konsekvenser det blir av regeringens beslut. Jag låter kanske lite tråkig, men jag tycker att det låter ganska nonchalant.

Fru talman! När jag hör svaret blir jag ändå lite nyfiken på om statsrådet vet hur många olika kollektivavtal som finns i Sverige. Jag ska inte riskera att sätta statsrådet på det hala här, så jag kan säga att det finns 600 olika kollektivavtal. Då räknar jag inte med de underliggande lokala avtalen som kan tecknas per arbetsplats.

Jag ska ta tillfället i akt och lägga in en passus om att den som hävdar att svensk arbetsmarknad eller den svenska modellen inte är tillräckligt flexibel, att den är för statisk eller inte anpassad efter olika branschers eller enskilda arbetsplatsers unika förutsättningar nog inte känner till att det finns 600 olika kollektivavtal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varje person är unik och ska placeras in på rätt nivå där erfarenhet, utbildning, ålder med mera ska sättas i förhållande till arbetets art, omfattning, uppgifter, svårighetsgrad, arbetsförhållanden och mycket mer. Arbetstagarorganisationernas yttranden är betydelsefulla för att Arbetsförmedlingen ska kunna avgöra om en placering är möjlig.

Jag vill också understryka att det är väldigt arbetskrävande för facken. Vi pratar om cirka 200 000 förfrågningar till facken per år, något som man anser behöver göras. För några förbund är det en enorm uppgift, och de har tidigare meddelat att de kanske inte hinner med alla dessa förfrågningar, vilket jag skulle säga främst är en förlust för samhället. Det gör det också möjligt för oseriösa företag att utnyttja detta tillfälle.

Jag påstår också att myndigheten inte är expert på att tolka avtalen, utan det är de båda parterna som är experter på att tolka avtalen. Myndigheten har inte den kunskap som krävs för att granska respektive arbetsplats.

I dag betalar staten 50 procent och facken står för den andra halvan. Det visar att man gemensamt tycker att det här är viktigt och därför tar ett gemensamt ansvar för uppgiften. Nu märker vi att staten vill ta sin hand ifrån detta och tycker att facken får fixa det efter egen förmåga. Det tycker jag är väldigt olyckligt, för det kommer att se väldigt olika ut. Vilka förutsättningar de olika facken har kommer att spela stor roll för hur det ser ut med ordningen och redan på svensk arbetsmarknad.

Min fråga är: Varför vill statsrådet bidra till mindre samordning och mer oreda när det rör sig om ganska små pengar i sammanhanget, pengar som dessutom används ganska effektivt?

Fru talman! Jag har alltid varit väldigt noga med att säga att vi inte alltid har haft rätt, att vi inte har gjort allting rätt som Socialdemokraterna har stått för årtionde in och årtionde ut. Styrkan kanske ligger just i ambitionen och viljan i det som man står inför där och då, det som ligger på bordet och som man tror på blir rätt. Om det en dag visar sig att något beslut inte är rätt är det viktigt att ompröva det. Styrkan ligger i det.

Självreflektion är något som jag eftersöker hos Liberalerna. Det kan vara så att vi i politiken inte alltid vågar erkänna att allt inte har varit rätt just för att det kan komma att användas som ett politiskt slagträ. Jag tycker att det är olyckligt att vi inte kan välkomna en bättre debatt om detta. Just behovet av självreflektion vill jag adressera till Johan Pehrson och Liberalerna. Det är mycket hög tid för självreflektion hos integrationsministern och Liberalerna, för när ska syndaren vakna hos er? Jag hoppas att den inte gör det för sent.

Fru talman! Jag tänker börja i den änden att jag absolut tror på det jag har hört flera gånger när statsrådet, bland annat i dag, pratar om vikten av integration. Vi har även hört statsministern, som interpellationen riktade sig till, tala om sammanhållning och vikten av gemenskap.

Men det är bara ord. I handling ser vi förslag och utredningar som visar på den direkta motsatsen. Det handlar om angiverilagstiftning, där man utreder det precis motsatta. Det handlar om att misstänkliggöra människor och skapa en osäkerhet människor emellan. Vi har egentligen sett det hela tiden.

Dessutom kan vi prova på att zooma ut och se vad som har hänt under den tid på drygt ett år som vi har haft den här regeringen och dess regeringsunderlag. Det går ganska fort. Vi ser hur Sverigedemokraterna hetsar när koranerna bränns dag ut och dag in, som det var ett tag. Vi hörde oacceptabla och fruktansvärda uttalanden under Prideveckorna i somras, inte minst under Stockholm Pride. Nu i helgen hörde vi hur Åkesson hotar grundlagsstiftningen.

Jag undrar på riktigt hurdant det är för integrationsministern i en regering som vilar på det näst största partiet som regeringsunderlag i form av Sverigedemokraterna. De ägnar sin tid, dag in och dag ut, åt att splittra, hota och polarisera. När Johan Pehrson går till jobbet och ska arbeta med integration undrar jag vilka förutsättningar som finns för det.

Vi har under hösten sett hur både det inre och det yttre hotet i vårt land och i världen har ökat. Med tanke på det som hände nu senast har vi efter helgen läst hur terrorforskare varnar för hur allvarligt detta är. Det är på riktigt farligt med den här typen av hätsk stämning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är med detta underlag och med den beviljade handen som Johan Pehrson går till jobbet varje dag. Hur länge ska Johan Pehrson tolerera detta? Hur länge tycker man att det skulle fungera? Hur länge tänker integrationsministern tillåta Sverigedemokraterna att trappa upp tonläget och sitta kvar i Rosenbad? Är det inte dags att säga att det är nog nu och dags att säga att vi inte tillåter det här utrymmet för det här regeringsunderlaget?

Jag vet inte hur det känns för Johan Pehrson, men han kanske ändå kan yttra det i sitt inlägg. Hur känns det att gå till jobbet som integrationsminister med det här regeringsunderlaget?

Herr talman! Först vill jag säga: Ja, både jag och statsrådet har flera gånger i denna kammare sagt att det är helt uppenbart att det är kvinnor som betalar ett väldigt högt pris i kris. Till skillnad från statsrådet menar jag att man behöver agera för att de ska drabbas så lite som möjligt. Det krävs handlingskraft och snabba åtgärder för att lindra konsekvenserna så mycket som möjligt.

Statsrådet säger att vi måste bevaka det och att det är viktigt. Man tittar på när konsekvenserna sker. Det tycker jag är alldeles för tamt, helt enkelt.

Jag tycker att det är jättebra att det tas fram en massa rapporter där man konstaterar hur läget är och hur stora skillnader det är på svensk arbetsmarknad. Vi kan konstatera, med de rapporter som man tar fram och med det underlag för forskning som finns, att vi vet hur stor skillnad det är på mäns och kvinnors arbetsmiljö och på mäns och kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. Men det hjälper inte. Det förändrar inte verkligheten. Det som behövs är att man kommer fram med saker som faktiskt påverkar detta. Det handlar om att agera och om att lägga fram förslag. Både jag och statsrådet och många fler vet redan hur det är.

Frågan kvarstår: Vad exakt är det som statsrådet vill göra i praktisk handling? Vilka konkreta förslag finns? Vad är det som behöver göras? Fortfarande finns det varje dag kvinnor som riskerar att bli av med sitt jobb och sina kollegor och som inte får ekonomin att gå ihop. Vad ska statsrådet göra åt det?