Kjell-Arne Ottosson

Fru talman! I mitt första anförande hade jag en mer global syn på frågan. I mitt andra anförande tänker jag zooma in mer på Sverige.

Vilka nationella utmaningar har vi att hantera i fråga om klimatanpassningar? Jag ser flera delar, fru talman. Men de kanske tydligaste signalerna utifrån om vad som är den största utmaningen och som kommer mig till del är, trots vad vi hörde om den antagna strategin, att man upplever att det är otydlig styrning, otydliga ansvarsområden och därmed vissa utmaningar med finansiering. Nu kommer en uppdaterad strategi. Vi får hoppas att vi i den kan möta de utmaningarna.

Sverige är ett avlångt land. Våra kommuner har olika förutsättningar beroende på var de är belägna och beroende på topografi och geografi. Även om vissa lösningar är gemensamma kan man av olika skäl stå relativt ensam i andra delar. Nu måste vi hitta bättre former för samarbete mellan dem som har liknande utmaningar. SMHI driver vårt nationella kunskapscentrum för klimatanpassning. Det är en viktig nod för samlad kunskap om klimatanpassning. Men trots det kommer det önskemål om mer samarbete och erfarenhetsutbyte.

Fru talman! Det leder mig in på den tredje utmaningen: det nationella ansvaret gentemot det regionala och lokala. Som vi har hört flera gånger togs det ett beslut 2018 om att ge kommunerna ökat inflytande. Det är i sig rätt, då de har planmonopolet och samtidigt den lokala kunskapen. Men, som vi ofta ser även i andra delar, hamnar man då i clinch. Staten vill gärna peka med hela handen för att få den önskade riktningen på politiken samtidigt som staten inte har den lokala kunskapen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om klimatanpassning

Vi måste ha större tilltro till våra kommunpolitiker och deras kunskaper om det lokala. När människor på lokal nivå får möjlighet att påverka sin egen tillvaro stärks samhällsbygget, oavsett om det är på global nivå eller i Sverige. Arbetet med att minska klimatpåverkan och anpassa samhället till ett klimat i förändring är beroende av varandra och måste samordnas.

Fru talman! Jag kommer, precis som domprost Jonas Eek gjorde i sitt högtidstal i Storkyrkan vid riksmötets öppnande förra veckan, att anknyta till den allra första fråga som en människa ställer i världshistorien, i alla fall enligt Första Moseboken: Ska jag ta hand om min bror? Svaret då som nu är ja. Det är kort och gott en fråga om moral, och det är något som vi aldrig får glömma bort. Denna enkla men viktiga grundregel leder mig till att vilja lyfta fram en aspekt av dagens debattämne som förtjänar mer uppmärksamhet, nämligen klimatbistånd.

Vi har under sommaren fått ganska många påminnelser i vårt land om att sol, vind och vatten inte bara är av godo utan också kan leda till enorma problem. Men med all respekt för alla i vårt land som har drabbats av storm, torka och/eller översvämning finns det en utsatthet i många resurssvaga länder där problemen blir mångfalt större än hos oss. Vi som ett rikt land i västvärlden har ändå möjligheter att i olika grader på ett helt annat sätt ersätta och hjälpa dem som drabbas. Jag försöker naturligtvis inte på något vis att förminska de inhemska skadorna, men det måste vara möjligt att hålla flera tankar och perspektiv i huvudet samtidigt.

Solidaritet och samhällsgemenskap tar inte slut vid nationsgränsen, utan vi hänger samman med våra grannar, med både dem som är närbelägna och dem som bor långt bort. Därför är jag glad över att regeringen har lyft fram dessa frågor och sätter ljuset på dem. Vi kan läsa i budgeten för innevarande år att Sverige genom finansiellt stöd till olika miljö- och klimatfonder samt Världsbankens fond för de fattigaste länderna har bidragit till insatser som syftar till ökad motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar och för minskade utsläpp av växthusgaser i utvecklingsländer.

Vi ser också ett ökat behov av stöd till klimatanpassning och motståndskraft till de allra mest utsatta och minst utvecklade länderna. Vi måste gemensamt hantera de globala utmaningar som klimatförändringarna innebär.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror fortfarande att jag och Anders Karlsson inte är så långt ifrån varandra i denna fråga. Det är självklart att vi måste få bredband till samtliga hushåll som önskar det i Sverige.

Vad gäller kostnaden är en del att regeringen har lagt ytterligare 1,3 miljarder, vill jag minnas, just till utbyggnad av bredband. Och man kommer att fortsätta i den takt som krävs för att vi ska nå utbyggnaden.

Precis som jag sa i mitt inlägg är det lika viktigt med bredband som till exempel med vägar. Det är helt avgörande om det ska fungera att bo på landsbygden och om hela Sverige ska fungera.

Jag kan lugna Anders Karlsson med att dessa frågor ligger väldigt högt på ministerns bord just för att vi måste se till att vi inte heller där får ett digitalt utanförskap, alltså att det blir fastigheter som inte kan komma med. Vi måste se till att vi får med alla som vill på tåget.

Jag tror fortfarande att i vissa delar kan en länk via luften vara det som kommer att fungera. Det handlar om dem som ligger - vad ska vi säga? - extremt långt bort från övrigt nät. Om du ska gräva många mil kommer kostnaden att bli alldeles för hög, kanske inte minst för en fiberförening, som då inte kommer att klara det.

Men oavsett detta avsätter regeringen pengar, och man kommer att fortsätta att avsätta pengar tills vi har ett utbyggt bredbandsnät i hela Sverige.

Fru talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan! Det är ingen tvekan om att vi måste sträva efter att alla ska ha möjlighet till fungerande bredbandsuppkoppling. Sedan är det vissa hushåll som ligger väldigt långt ifrån övrigt nät. Och vi ser i dag hur det fungerar med länk hos bland annat vissa företag, där man inte har möjligheten och där det ligger för långt bort.

Det är kanske så att kostnaden rätt och slätt blir för hög beroende på hur man har lagt upp anslutningen. Vi har fiberföreningar, till exempel, i många delar av vårt land, inte minst i min och Gunilla Svantorps kommun, som var tidigt ute just för att kopparnäten monterades ned. Vi var därmed tvungna att finna lösningar, och vi hittade lösningar. Där har vi fixat det.

Det blir större problem i andra delar, men självfallet är prio att alla ska ha en fungerande uppkoppling. Sedan får tekniken och kostnaden avgöra om det är via fiber i backen eller om det är via radiolänk. Men det är ingen tvekan om att alla ska ha möjligheten. Där tror jag att Anders Karlsson och undertecknad är helt eniga.

Fru talman! Som sista debatt för min del under det här riksdagsåret har jag blivit inkastad i en trafikutskottsdebatt om digitaliserings- och postfrågor. Eftersom jag inte är ordinarie ledamot i utskottet har jag inte varit med i beredningen av dessa frågor, så jag kan kanske delvis skylla mina bristande kunskaper på området på det. Men det är inte utan att man ibland känner sig som farbror, 85, när vissa digitaliseringsfrågor kommer upp. Trots att man inte har passerat 50 än känner man sig i vissa lägen betydligt äldre, och det gäller sannerligen när temat är digitalisering.

Enligt rapporten Svenskarna och internet 2022, som ges ut av Internetstiftelsen, använder 94 procent av befolkningen internet, och nästan alla gör det dagligen. De 6 procent som inte använder internet alls tillhör nästan uteslutande de äldsta i vår befolkning. Var femte pensionär använder inte internet. Enligt rapporten begränsas de äldre bland annat av höga kostnader, krånglig teknik och en oro för att bli lurade.

Samtidigt ser man hur detta leder till ett utanförskap på många sätt. Många väntar sig att alla har tillgång till en e-postadress eller ett bank-id i dag, vilket inte stämmer. Särskilt är det många äldre som inte har det. Tyvärr hamnar dessa i ett B-lag, då de analoga möjligheterna till kontakt med sjukvård, myndigheter, ansökningar om hemtjänst och så vidare inte har samma servicenivå, telefontider etcetera som tidigare.

Det är fullt förståeligt och helt rätt att digitaliseringen går framåt, men vi får inte glömma bort min snart 80-åriga gamla mamma eller andra som inte har de digitala kunskaperna eller möjligheterna. Av PTS årsredovisning för 2022 framgår hur myndigheten fortfarande arbetar för ett minskat digitalt utanförskap och en lättare vardag för de äldre som ofrivilligt hamnat i både fysisk och social isolering, vilket ju är välkommet. Men det kommer inte att räcka. Därför måste de analoga tjänsterna fortfarande finnas kvar i en rimlig omfattning.

Fru talman! Det gamla kopparnätet har på många ställen monterats ned, och nedmonteringen fortsätter alltjämt. Det onda att nätet har monterats ned har samtidigt lett till en god utbyggnad av fiber på stora delar av den svenska landsbygden, men inte överallt. En utmaning som detta dock har fört med sig är att de som inte längre har fast telefon via kopparnät eller fiber är hänvisade till mobilnätet. Av min egen och mina grannars högst begränsade empiriska studier kan vi konstatera att mottagningen i åtminstone min och Gunilla Svantorps del av Värmland har blivit betydligt sämre. Kanske det är för att allt fler använder sig av den trådlösa datatrafiken? Jag vet inte, men detta är vår egen hemsnickrade teori.

I vilket fall som helst leder dålig mottagning till utmaningar. Samtidigt måste vi säkra upp de mobilmaster som faktiskt blir våra livlinor, så att de fungerar även vid strömavbrott. Många master har i dag mycket begränsad kapacitet, och inte ens vid ett kortare strömavbrott finns någon funktion kvar då nödströmmen är slut. Därmed kan man inte heller nå 112 om man är i behov av det. Vi ser digitaliseringens fantastiska möjligheter, men vi måste samtidigt ha dess svagheter i åtanke vid utveckling och utbyggnad.

Fru talman! I Kristdemokraternas landsbygdspolitiska program pekas det tydligt på att bredband i praktiken är nödvändigt för ett modernt boende eller företagande. Fortfarande finns det många som saknar de möjligheter som en stabil och snabb internetuppkoppling innebär. På landsbygden saknas ofta förutsättningar för en marknadsdriven utbyggnad. Där behövs olika former av stöd. I en utvärdering av landsbygds- och regionalfondsprogrammen, beställd av Tillväxtverket och Jordbruksverket, beskrivs fiberanslutning vara lika viktigt som vägar och elektricitet.

I telefonenkäten anger 62 procent av de företagare som fått tillgång till fiberanslutning att det har stor eller mycket stor betydelse för företaget. Under pandemin har många flyttat sin arbetsplats till bostaden och ibland även till fritidshus och sommarställen på landsbygden. För dem som under en begränsad period av skäl relaterade till pandemirestriktioner mer eller mindre har tvingats flytta sin arbetsplats har det kanske fungerat att hanka sig fram med en svajig mobiluppkoppling. Men det vi ser framför oss nu är att många kommer att vilja fortsätta jobba delar av sin arbetstid från annan plats än kontoret. Detta kommer att ytterligare öka kraven på ett utbyggt fibernät.

Det finns exempel från landsbygden där företag eller bostäder som ligger långt ifrån ett fibernät i sin kommun men har nära till ett fibernät i en annan kommun inte får ansluta sig till det befintliga nätet i grannkommunen. Sådana effekter vill vi hitta lösningar på för att kunna undvika - inte bara för att skynda på möjligheten för fler att kunna ansluta sin fastighet till fibernätet utan också för att det skulle spara pengar och resurser.

Fru talman! Sverige är ett stort land, och det är troligen inte ekonomiskt försvarbart att satsa på fiber till varje hushåll. Då behöver andra lösningar användas. Det är också viktigt att inte ta bort befintligt kopparnät förrän annan teknik finns på plats för att inte missgynna dem som bor på landsbygden. Vad gäller tillgång till internetuppkoppling är det fortfarande cirka 2 procent som saknar detta.

Därför satsar regeringen på stöd till bredbandsutbyggnad för att även landsbygd och glesbygd ska få fungerande bredbandsuppkoppling. Regeringen vill också undersöka möjligheten att påskynda utbyggnaden av bredband i glesbefolkade områden. Då kan inte alltid fiber användas, eftersom det blir alldeles för dyrt för att nå alla hushåll. Därför lyfter regeringen fram trådlös uppkoppling i detta uppdrag. Det kommer att medföra att fler hushåll kommer att kopplas upp snabbare, och det blir billigare.

Hela Sverige ska fungera. Då ska även hela Sverige ha tillgång till bredband.

Ibland behöver vi dock problematisera den digitala utvecklingen. Vi behöver stanna upp och reflektera om till exempel skärmtid. Vad är lagom skärmtid? Vi behöver utreda skärmtidens påverkan mer noggrant. Som statsrådet Forssmed har sagt: "Skärmtid och sociala medier kan ha negativ påverkan, men vi behöver veta hur stor påverkan på hälsan, på kognitiv förmåga och på psykisk ohälsa" som detta har.

Detta är oerhört viktiga frågor. Digitaliseringen är inte enbart av godo.

Har en ny sorts ensamhet utvecklats? Jag menar en digital ensamhet där man nås av ständiga uppdaterade flöden om vad alla andra gör och man ställer sig frågan: Hur är mitt liv jämfört med deras? Hur många av mina Facebookvänner träffar jag fysiskt? Finns det en risk för att man isolerar sig och enbart umgås på nätet?

I SVT:s nyheter på morgonen i dag kunde vi höra att man noterar att självscanningsstationerna i våra butiker har ett allt högre tryck än den vanliga kassan just för att särskilt yngre inte vill ha fysisk kontakt med människor längre. Man vill råda sig helt själv.

Fysisk inaktivitet kontra skärmtid är en annan aspekt. Vi behöver röra oss mer. Så har vi den övergripande frågan: Hur påverkas vi av användningen av digitala och sociala plattformar och av skärmar?

En digital gemenskap kan vara väldigt positiv, men detta kan även innebära ett digitalt utanförskap och en digital ensamhet. Om detta behöver vi prata mer, och vi behöver utreda det mer. Det är precis det som regeringen har initierat.

Slutligen, fru talman, ska jag säga några ord om postverksamheten, en av livlinorna för ett fungerande samhälle. Postfinansieringsutredningen, som tillsattes av S-regeringen, togs fram mot bakgrund av att allt färre brev skickades. Därmed minskar postverksamhetens intäkter, vilket vi har hört i tidigare inlägg. Sverige behöver dock fortfarande ha en posttjänst i hela landet, och därför behövs förändringar.

Regeringen valde i januari 2023 att besluta om ett tilläggsdirektiv till Postfinansieringsutredningen som avser just digital post. Skälet för tillläggsdirektivet är att den offentliga förvaltningen behöver följa med i den digitala utvecklingen. Det finns flera fördelar med digital post. Posten blir säkrare och billigare, och du kan komma åt din digitala brevlåda oavsett var du befinner dig.

Eftersom det finns personer som av olika skäl inte kan skaffa en digital brevlåda ska utredaren även ta fram förslag på vilka personer som ska undantas från krav på en digital brevlåda. Detta är en mycket viktig aspekt att beakta. Det måste finnas alternativ för dem som har särskilda behov.

Fru talman! Digitaliseringen innebär stora möjligheter att finna gemenskap, nya lösningar och ny kunskap. Samtidigt medför digitaliseringen utmaningar, vilka kan omfatta allt från AI-regelverk och skärmtid till ett digitalt utanförskap eller en digital ensamhet. Det gäller att kunna se båda sidor av myntet oavsett om det är digitalt eller analogt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Eftersom detta, vad jag vet, är min sista debatt för detta riksdagsår vill jag önska talmannen och talmanspresidiet, kammarsekreterare och stab en riktigt skön sommar. Och även om jag inte sitter i trafikutskottet vill jag önska även er en skön sommar.

Fru talman! Dagens första talare har redan refererat till vår nationalsång, och redan när den skrevs 1844, mer än 100 år innan Nordiska rådet bildades, var vi nordister. Frågan är dock hur djupt rotad nordismen är hos den stora allmänheten, men det är ett annat kapitel.

Alla här lovordar nog statsministrarnas vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till 2030. Frågan är om vi når dit med den fart vi har i dag. Förra sommaren var mitt utskott i Nordiska rådet på sommarmöte på Åland, och där talade den tidigare finländske ministern Jan-Erik Enestam. Han var tydlig med att vi med nuvarande fart inte kommer att nå visionen och att vi måste växla upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nordiskt samarbete inklusive Arktis

Hur ska vi då göra för att Nordiska rådet ska bli en starkare kraft och mer relevant? Jag tror att vi måste fokusera på de frågor som rör människors vardag. Förra veckan var jag några dagar på Island på möte med Gränshinderrådet. Där var även samarbetsministrarna samlade, inklusive statsrådet Jessika Roswall, och ministrarna var väldigt nöjda med mötet. Vi hade även ett mycket konstruktivt möte med Gränshinderrådet, och det finns vägar framåt för att växla upp arbetet med att montera ned gränshinder, vilket är oerhört viktigt.

Hur ska vi växla upp på ett politiskt plan? Under pandemin strävade våra samarbetsministrar på, och jag skröt ofta i talarstolen om Sveriges socialdemokratiska samarbetsminister. Hon gjorde ett jättebra jobb, men där tog det stopp. Så hur kan våra samarbetsministrar få högre status och deras arbete mer genomslag? Först när utrikesministrar och statsministrar kom in hände det mer. Vi har samarbetsministrar som gör ett bra jobb, men hur ska Jessika Roswall och hennes kollegor få mer mandat? Det vore bra att hitta en gemensam nordisk lösning på det.

Jag tror att en av förklaringarna är bristande förståelse, vilket jag nämnt i varenda kammardebatt om det nordiska samarbetet. Vi måste få en högre förståelse för hur det är att leva och verka i en gränsregion. Jag har full förståelse för att man inte förstår detta om man inte bor och verkar där. Självfallet beror det på geografin, men på landgränsen till Norge och Finland lever vi som att gränsen inte finns, vilket man måste förstå. För mig att passera gränsen till Norge är som för en stockholmare att gå från östra till västra sidan av Drottninggatan eller från Helgeandsholmen till Gamla stan. Det är precis lika naturligt. Vi lever som sagt som att gränsen inte finns.

Varje gång jag badar där hemma simmar jag över till Norge, för gränsen går i älven. I Värmland kan bostadshuset ligga i Sverige men uthuset i Norge. Det ställde till det lite under kriget, men de som minns säger att det var lättare att passera gränsen legalt under kriget än under pandemin. Ett hus kan ligga i Sverige, men man måste köra via Norge för att ta sig till huset. För en del norrmän ligger närmaste affär i Sverige. Under skogsbränderna 2018 fick vi hjälp från Europa. Vid skogsbranden i min region kom förstärkningen från Norge eftersom det var närmast.

Man måste förstå hur tätt sammanvävda vi är, och först när den stora massan har förstått det kan vi växla upp.

Arbetet med transporter har nämnts tidigare, och Nordiska rådet har jobbat för ett transportministerråd. De nordiska infrastrukturministrarna samlades i norska Fredrikstad i november, och de antog en deklaration för att ta detta arbete vidare. Det måste dock stärkas ännu mer, för mobiliteten över gränserna är hela avgörande.

Fru talman! Vi hörde tidigare att Norden är världens tionde största ekonomi, vilket visar vilken kraft vi har. Men då måste vi få de verktyg som behövs för att vi ska kunna använda oss av denna kraft. Samtidigt måste vi våga ställa de svåra frågorna och öppna Pandoras ask.

Det handlar bland annat om det nordiska skatteavtalet. Jag har förstått av flera finansministrar att det är något de bävar för. Men de vardagsnära frågorna är avgörande, och det vi hör mest om är just skatt på arbete och pension. Jobb, studier, mobilitet och sociala relationer är tveklöst jätteviktiga, men nu när det inte längre är krisläge återkommer frågan om att det saknas enhetlighet i beskattningen och att folk känner sig orättvist behandlade. Här måste vi komma vidare, och i mitt utskott i Nordiska rådet jobbar vi särskilt med att lyfta fram skatteavtalet för att Norden ska få en större enhetlighet och något som upplevs som mer rättvist.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nordiskt samarbete inklusive Arktis

Fru talman! I dagens betänkande står det: "Utskottet noterar att det i mandatet tydliggörs att Gränshinderrådet i kristider ska bidra till ett bättre kunskapsunderlag för en mer effektiv nordisk samordning i fråga om mobilitetsproblem genom att uppmärksamma regeringar, relevanta ministerråd och sektorer på problem som uppstår samt stå till förfogande för att finna lösningar. Utskottet uppmärksammar vidare att kopplingen till den politiska nivån blivit tydligare, vilket under det gångna året bl.a. ledde till flera kontakter mellan företrädare för Gränshinderrådet och samarbetsministrarna. Utskottet anser fortsatt att de nordiska länderna måste ha en dialog innan beslut fattas om att stänga gränser och att länderna också måste uttömma alla andra alternativ innan gränser stängs. De nordiska länderna bör tillsammans ta ansvar för de konsekvenser som en gränsstängning innebär, vilket är det som Sverige föreslagit i den s.k. samverkansmodellen."

Det är väl och bra, fru talman, men vi borde ju komma dit att vi inte stänger några gränser inom Norden. Vi ska vara så tajt hopsvetsade att det helt enkelt är uteslutet. Det är dit vi måste komma.

Nu håller vi också på att se över Helsingforsavtalet, alltså Nordiska rådets grundlag. Vi kanske kan komma vidare även i den frågan för att göra oss ännu tätare sammanknutna.

På det senaste mötet med delegationen här i Sverige hade vi besök av de nordiska institutionerna. De hade ett kalendarium över när stora, viktiga, avgörande händelser hade skett i det nordiska samarbetet. Den senaste var på 1970-talet. Det är 50 år sedan. Det är verkligen dags att växla upp och komma vidare, fru talman!

Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Herr talman! Tack, Elin Söderberg, för svaret, i alla fall vad gäller det här med koldioxidbudget. Jag uppfattar det kanske mer som någon form av symbol. Elin Söderberg kallar det ett verktyg, men det är ju inte på något sätt tvingande, som jag uppfattar det hela. Därmed blir det väl ytterligare en i raden av symbolpolitiska åtgärder, så som jag uppfattar svaret. Det är möjligt att jag missuppfattade det, men det är i alla fall så jag tänker.

Vad gäller frågan om reduktionsplikten får vi höra här att det är någon annan som ska fixa det. Nu är någon annan alla andra, nämligen staten. Det kommer alltså att kosta staten eller samhället enorma summor när vi, precis som Elin Söderberg nämnde, redan har en hög inflation, höga räntor och ett ansträngt läge. Här ska staten tydligen på något vis gå ut med ännu mer pengar. Hur många skattemiljarder kommer det att röra sig om? Hur ska det i så fall fördelas för att det ska bli rättvist, som Elin Söderberg var inne på?

För mig låter det som att man har lösningen på den ena sidan klar. Vi har det beslut som togs 2019 - jag har det framför mig här - med reduktionsplikten och hur den successivt skulle öka. Det är det vi ska gå på. Men sedan har vi den andra sidan: Hur tänker Miljöpartiet att man ska få acceptans för omställningen? Får vi inte acceptans för omställningen får vi inte heller folket med oss. Då får vi gula västar eller annat. Då får vi en landsbygd som utarmas, den landsbygd som ser till att vi har mat på bordet, att vi har exempelvis trävaror och att vi har energi. Det är helt avgörande för Sverige att landsbygden kan leva, annars står vi oss alla slätt.

På vilket sätt menar Miljöpartiet att ni ska fixa detta så att alla kan vara med?

Herr talman! Vi satt precis i bänken och pratade om detta med reservationerna när det yrkades.

Det är ingen tvekan om att Miljöpartiet och Kristdemokraterna i en del frågor står ganska långt ifrån varandra. Det är bara att inse att vi har olika ideologier och olika utgångspunkter, och det får vi respektera - även om vi tycker att motparten har fel.

Egentligen var det en viss fråga jag hade tänkt ställa, men med tanke på alla dessa reservationer vill jag även ställa en ren kunskapsfråga. Jag tar den först. Ledamoten Söderberg yrkade bifall till en reservation om utsläppsbudget. Om man inte följer en utsläppsbudget, vad händer då? På vilket sätt kan man straffas eller drabbas? Det är en ren kunskapsfråga.

Det jag egentligen hade tänkt ta upp handlar om den fråga vi har debatterat mest här i dag, nämligen reduktionsplikten. Jag noterade att Elin Söderberg - jag tror att det var i en replik till Liberalernas representant - nämnde en hel del förändringar i skatter, moms och så vidare som har gjort att det blivit billigare för vanligt folk som inte bor så till att de kan använda sig av kollektivtrafik.

Det är just detta det handlar om. Energimyndigheten har tagit fram siffror som presenterades i vintras: Om vi skulle bryta pauseringen och fortsätta skulle dieseln nästa år, 2024, kosta ungefär 6,90 mer per liter och bensinen 4,30 mer. Framme vid 2030 kommer dieseln att kosta runt 12,50 mer per liter och bensinen 8,50 mer.

Hur menar Miljöpartiet att hela Sverige ska kunna hänga med på den här omställningen när man inte har kollektivtrafik?

Fru talman! Jag tackar Jytte Guteland för inbjudan. Jag tror att jag stannar kvar i Kristdemokraterna, men det kanske är så att vi i stället ska sätta oss och ta en kaffe och prata om de här viktiga frågorna för att se hur vi ska kunna komma framåt. Det kanske kan vara mer fruktbart.

Tydligheten, som Jytte Guteland efterlyser, tycker jag skiner igenom ganska rejält. Vi är väldigt tydliga med att elektrifieringen är helt avgörande om vi ska klara omställningen. Förändringar i tillståndsprocesser är helt avgörande. Vi måste hjälpa näringslivet, för näringslivet vill och måste gå före; annars är de inte spelbara. Det bästa sättet vi kan hjälpa dem på är tillgång till ren el dygnet runt och året runt till konkurrenskraftiga priser samt förändrade tillståndsprocesser som gör att regelbördan minskar. Därmed inte sagt att vi ska få tillståndsprocesser som på något sätt äventyrar klimat och miljö. Men vi måste underlätta så att vi verkligen hjälper våra företag i omställningen och inte stjälper dem, som det är nu.

Som jag sa i IPCC-debatten vi hade för en månad sedan: "Vill du gå snabbt fram, gå ensam! Vill du gå långt, gå tillsammans med andra! Vad hjälper det oss att vi vinner racet om övriga världen inte hänger med?" Här måste vi se till att vi alla når långt. Därmed måste vi kroka arm med andra länder och visa dem hur man ställer om på ett hållbart sätt. Det är så vi vinner kampen, inte genom att vi tar på oss en roll som hare och springer långt före de andra. Om man springer långt före de andra och tappar kontakten med dem vet de inte var de ska fortsätta. Det är alltså en grannlaga uppgift att finna balansen. Vi jobbar verkligen för att den balansen ska hållas - ingen tvekan om det.

Fru talman! Jag tackar Jytte Guteland för frågan.

Det är ingen tvekan om att vi ska ta på oss ledartröjan. Det har vi redan gjort. Samtidigt måste vi leda jobbet på ett sådant sätt att det blir attraktivt att följa efter. Om vi går på för raskt och för långt och man ser att omställningen inte håller ihop i de tre dimensionerna - ekologiskt, ekonomiskt och socialt - är risken att vi får någon form av gula västar även i Sverige. Men andra länder ser i så fall också att de inte kan gå samma väg eftersom den inte höll hela vägen fram.

Vi måste visa att vi med tillväxt klarar att ställa om på ett sådant sätt att det är kul att ställa om. Vi måste få en acceptans för omställningen. Om vi visar det får vi med oss omvärlden. Det är det som är vårt största jobb: att gå före på ett sådant sätt att vi får andra länder, även stora utsläppsländer, att ta efter. Det är då vi har gjort vårt jobb.

Vi måste verkligen komma ihåg att klimatpolitiken är global. Den stoppar inte vid Sveriges gränser. Vi har inga höga vallar eller murar som stoppar utsläpp från att komma vare sig ut ur eller in i Sverige. Därför är det jätteviktigt att vi är globala i vårt sätt att arbeta och får med andra länder på tåget. Det är helt avgörande om vi ska klara omställningen. Jag tror att Jytte Guteland och undertecknad är helt eniga om att vi måste göra det. Men som sagt: Glöm inte att det måste hålla ihop ekonomiskt, ekologiskt och socialt! Annars bär det inte hela vägen fram. Acceptansen är helt avgörande.

Fru talman! Jag fortsätter där jag slutade när tiden inte räckte till.

Jag tror att vi är eniga i detta. Vad vi måste få till är att få bort hinder som gör att vi inte får den mobilitet i arbetskraften som behövs, bland annat mellan oss nordiska länder. Vi har heller inte lagt några hinder för mobiliteten inom EU.

En annan sak är utbildning. Vi måste få folk att välja bland alla utbildningar. I dag är det kanske finare med akademiska utbildningar, men vi måste få fler att utbilda sig till rörmokare eller snickare och inse att vi behöver sådana. Det är lika fint som att läsa till lärare eller något annat. Vi behöver alla. Vi måste hitta vägar för att få människor att utbilda sig så att vi får folk till de yrken där det råder brist.

När det gäller kvalificerad arbetskraft och kompetensförsörjningen i norr måste vi ha ventiler där vi ser att det verkligen behövs och om det uppstår hinder. Men de som bor inom EU har fortfarande fri rörlighet. Där finns inga hinder - förutom möjligtvis inom utbildning, vilket jag nämnde tidigare. I Nordiska rådet jobbar vi för att få bort hindren mellan våra nordiska länder så att vi får mer mobilitet och få in fler i jobb.

Låt mig gå över till tillståndsprocesserna. Elin Söderbergs parti har ju suttit i regeringen under de senaste åtta åren. Om jag inte minns fel gjorde vi fyra eller fem tillkännagivanden om tillståndsprocesser under dessa åtta år. Till slut kom det två utredningar precis före valet i höstas. Ni har haft åtta år på er att göra något åt tillståndsprocesserna. Men det skulle förvåna mig väldigt mycket om det inte är Miljöpartiet som har bromsat tillståndsprocesserna eftersom det kom fem tillkännagivanden och man ändå inte gjorde något. Detta är mer värt att kritisera, fru talman.

Fru talman! Jag tackar Elin Söderberg för frågorna. Jag välkomnar henne även till debatt i miljö- och jordbruksutskottet.

Jag vill börja med att rätta Elin Söderberg. Jag ska inte sluta i miljö och jordbruksutskottet; det här är dock min sista debatt i miljö- och jordbruksutskottet under detta riksdagsår. Jag ska alltså inte sluta - hoppas jag i alla fall.

Låt mig gå in på Elin Söderbergs frågor, som är väldigt relevanta och viktiga. Jag tror att vi har ganska stor samsyn här.

Jag är helt enig med henne om att vi måste få fram ren el om SSAB ska lyckas. För något år sedan var vi uppe och tittade på Hybritprojektet. Då påtalades att bara för Hybrit behöver man all energi som Luleälvens tio vattenkraftverk producerar. All denna ström behövs bara till Hybrit. Man behöver enorma mängder.

Om vi ska få fram dessa enorma mängder kan vi inte bara bygga ut vindkraft. Ju mer vindkraft vi har, desto mer behöver vi ha att balansera den med i form av leveranssäker el, såsom vattenkraft eller kärnkraft. Ju mer förnybart vi har, desto mer balanskraft måste vi ha, annars håller inte systemet. Vi måste ha balansen. Det är oerhört viktigt att komma ihåg.

Som jag sa i mitt anförande är IPCC väldigt tydligt: Vi behöver mer av allt. Även regeringen har sagt att vi behöver mer av allt. Om vi ska klara försörjningen kan vi inte bara förlita oss på vindkraft.

Låt mig gå över till kompetensförsörjningen. Jag sitter i Nordiska rådet och kommer i morgon bitti att dra till Island för att vara med på möte i denna samling. Vi var uppe i Haparanda och Torneå på ett seminarium i vintras för att diskutera just kompetensförsörjningen och hur vi ska jobba för att få ut mer folk i arbetslivet, inte minst till specifika yrken.

Nu tog min talartid slut så jag får fortsätta med halva denna och resterande fråga i nästa anförande.

Fru talman! Det går inte att ha en debatt om klimatpolitik utan att prata om Sveriges stora konkurrensfördelar, som är den rena energimixen och skogsbruket. Det är två fördelar som man verkligen måste ta vara på och utveckla. Tyvärr noterar vi hur det tydligt finns krafter som vill montera ned båda dessa fantastiska fördelar till förmån för ideologiska lappkast som inte leder oss framåt i rätt riktning.

När man läser IPCC:s rapporter är de tydliga med att vi behöver all ren el vi kan få. Framdriften av elektrifieringen är helt avgörande för om vi ska klara klimatmålen, och det borde vi alla vara eniga om. Det är den tidigare billiga och stabila elproduktionen som möjliggör för SSAB att skapa fossilfritt stål. En omställning av SSAB kan kapa Sveriges utsläpp av växthusgaser med 10 procent.

Fru talman! Det är också tydligt att elektrifieringen är avgörande för en hållbar omställning av transporterna. Därför har regeringen gjort stora satsningar på laddinfrastrukturen i hela landet. Det är helt avgörande för en ickefossil fordonsflotta.

Vad gäller skogsbruket kämpar vi med näbbar och klor både internt och externt. Vi kämpar mot EU:s klåfingrighet när det gäller att detaljreglera svenskt skogsbruk på ett sådant sätt att det blir omöjligt att driva. Dessutom finns många inhemska krafter som lägger ned sin själ i att stoppa det hållbara svenska skogsbruket. Det gör de under förevändningen att rädda både klimat och miljö. Problemet är att de i stället gör det de kan för att förstöra den stora kolsänka och kolinlagrande resursbank som skogen är och som vi verkligen behöver. Dessutom verkar de helt ha glömt bort substitutionseffekten som ges när man använder sig av produkter från skogen för att ersätta CO2-intensiva material.

Fru talman! Staten behöver arbeta tillsammans med näringslivet för att uppnå en omställning. Det gäller inte minst villkoren för tillståndsprocesser. Stora företag lägger tiotals miljoner och många år på processer som är villkor för att man ska kunna ställa om till grönt stål och koldioxidneutral cement och bevara elproduktion. Sedan har vi flera gånger sett hur det faller på någon liten detalj i sammanhanget.

Vår miljöbalk behöver ses över. Miljöbalken behöver göras om så att den balanseras mot det övergripande klimathotet och vitala samhällsintressen. Klimatomställningens villkor och samhällets behov måste kunna ställas mot en lokal miljöpåverkan. En del i detta är också att miljölagstiftningen börjar utgå från bästa tillgängliga teknik i stället för bästa möjliga teknik. Därför är jag glad över att detta är en prioriterad fråga för den nya regeringen.

Tillståndsprocesserna måste förenklas och snabbas upp. Näringslivet efterfrågar det. De vill gå före, och de måste gå före om de ska vara spelbara. Men i dag är det staten som begränsar dem.

Fru talman! Jag pratade tidigare om skogen som kolsänka, men man kan lagra CO2 på fler sätt. Avskiljning och lagring av koldioxid är en viktig del i arbetet med att minska utsläppen och nå klimatmålen. IPCC:s kalkyler bygger på att CCS blir en gångbar lösning. Även EU-kommissionen förlitar sig i sina prognoser på CCS och bio-CCS för att EU ska bli klimatneutralt till 2050. Därför är det positivt att regeringen vill accelerera arbetet, utöka samarbetet med Norge och undersöka möjligheterna att även på hemmaplan lagra CO2.

Svenska biokraftverk släpper i dag ut cirka 30 megaton koldioxid årligen. Det finns således stor potential att dra ut koldioxid ur atmosfären. Växande träd och andra grödor binder kol. När de förbränns i biokraftverk bildas koldioxid som då kan fångas in och lagras. Nettoeffekten blir att koldioxid tas bort ur atmosfären.

Att Sverige har en så stor andel energi från biobränslen talar för att Sverige ska prioritera teknik för infångning och lagring av koldioxid. Därigenom kan man nyttja det förnybara bränslet och samtidigt bidra till nettoupptag ur atmosfären. Men även i frågan om biobränsle har vi fått tampas med EU. Där har man tydligt visat att förståelsen inte finns. Glädjande nog vann vi en rond i vintras gällande huruvida biobränsle ska klassas som hållbart eller inte. För en majoritet av oss svenskar är det självklart.

Fru talman! Jag har tidigare i mitt anförande talat mig varm för den svenska skogen och det svenska skogsbruket. Svensk industri har, tillsammans med framtagningen av råvarutillgångar från skog, mark, mineral och energi, en fantastisk klimatnytta och en förbisedd potential att realisera ett positivt internationellt klimatavtryck. Utvärderingen av Sveriges måluppfyllelse av klimatmål behöver därför inkludera exporten av vår produktion.

Det är avgörande att den svenska klimatpolitiken bidrar till att minska utsläppen globalt. Svensk industri fyller en viktig funktion genom export av produkter med relativt låga utsläpp av koldioxid, som tränger undan varor producerade med högre utsläpp i andra länder. Enligt en tidigare redovisad studie genomförd av Svenskt Näringsliv bidrog svenska företag tack vare sin export till att minska utsläppen med 26 miljoner ton koldioxid genom att tränga undan smutsigare produktion i andra länder. Det motsvarar ungefär hälften av Sveriges utsläpp under ett år.

För att kunna styra mot successivt ökad klimatnytta bör det vara ett mål för det svenska klimatarbetet att öka exportens klimatnytta ännu mer. Men ska det ske måste den ges de rätta förutsättningarna, möjligheterna och resurserna. Omställningen är oerhört viktig, fru talman. Den är avgörande, och det är jätteviktigt att det är på systemnivå som skiftet sker, för det är där vi får den stora vinsten.

Fru talman! Vad jag vet är det här min sista debatt i miljö- och jordbruksutskottet i kammaren för den här terminen. Jag har debatter kvar i både utrikes- och trafikutskotten där jag är ersättare, men härmed vill jag önska alla mina kollegor i utskottet en trevlig sommar - även om det är lite tidigt. Jag återkommer till talmanspresidiet och övriga tjänstemän i senare anföranden.

Herr talman! Jag tackar Malin Larsson för svaret. Jag kan inte tänka mig att detta är någonting som någon här i kammaren inte står bakom. Precis som Malin Larsson säger är vi i många delar bäst i världen vad gäller skogsbruk. Vi har kanske världens mest hållbara skogsbruk. Vi har absolut delar som vi ska kunna använda, inte minst i omställningen, som också Malin Larsson var inne på.

Det gläder mig att vi ser en annan linje från Socialdemokraterna nu än vad vi såg under de föregående åtta åren. Det är väldigt tydligt att det var ett annat parti som lade rabarber på skogspolitiken då och att vi hade en regering som i stora delar var frånvarande i den här politiken. Därför tycker jag att detta är positivt. Jag ser fram emot kommande breda överenskommelser i den här kammaren om en skogspolitik som håller för framtiden.

Som jag sa ganska många gånger i mitt huvudanförande är det jätteviktigt att markägare kan lita på staten och att staten litar på markägaren. På så sätt skapar vi en verklig långsiktighet som gör att vi kan bruka skogen i den växande bioekonomi som Malin Larsson nämner i sitt anförande och som det står om i reservationen. Ska vi ha en växande bioekonomi måste vi kunna bruka vår skog.

Men vad gäller bland annat Restoration Law, som hanteras i Bryssel nu, noterar vi att Socialdemokraterna inte är helt med på den syn som vi har. Jag noterar att man svajar i sin inställning till Restoration Law, som är oerhört avgörande för hur vårt svenska skogsbruk kommer att se ut framgent. Har Socialdemokraterna pekat ut riktningen, så att ledamöterna i Bryssel verkligen vet vilken väg de ska gå? Hur länge ska vi leva i ovisshet om vilken väg ni tar vad gäller Restoration Law?

Fru talman! Jag tackar Malin Larsson för anförandet. Som jag sa i mitt huvudanförande tror jag att vi skulle klara att finna en stor samsyn om väldigt mycket av det här som läget är nu. När vi har replikskiften brukar vi ofta försöka locka ut motdebattören på tunn is med lite knepiga frågor eller på något vis sätta dit personen. Det är inte det som är min tanke nu.

I betänkandet har Socialdemokraterna bara en enda reservation. Det är ett tecken på att man är enig om det jobb som görs. Reservationen lyder så här: "Ett aktivt skogsbruk som är klimatsmart och miljömässigt hållbart samtidigt som det skapar jobb och hållbar tillväxt i hela Sverige bygger vår nya växande bioekonomi. Ökad hållbar tillväxt i skogen ger förutsättningar för en växande bioekonomi. Vi anser därför att skogens bidrag till en växande bioekonomi bör värnas och stärkas."

Det är en reservation som jag egentligen tror att alla i den här kammaren skulle kunna ställa sig bakom. Men vad betyder den i praktiken? Skulle Malin Larsson kunna förtydliga det? Vad innebär det att "skogens bidrag till en växande bioekonomi bör värnas och stärkas"? Vilken riktning vill Socialdemokraterna ta, nu när man står fri? Vad är det man önskar i skogspolitiken?

Fru talman! Precis som jag sa i replikskiftet med Malin Larsson måste vi komma bort från en kvantitets- och hektarjakt och gå över till kvalitet. Vi ska spara och skydda det som verkligen har högre naturvärden. Målet får inte vara att ha ett visst antal hektar och ett sifferhanterande - 10 eller 30 procents strikt skyddad skog. Det är det skyddsvärda vi ska gå fram med. Det här är oerhört viktigt.

Därför får frågan gå tillbaka till Miljöpartiet. Vi kan läsa i betänkandet vad Miljöpartiet vill. Men hur ligger det till i övrigt med alla de skogar som Miljöpartiet tänker avsätta? På vilket sätt ska man få fram pengar till den enskilda markägaren? På vilket sätt ska man kunna betala det? Man hade även ett jättepaket där den fjällnära skogen ingick. Jag tror inte att det finns en finansminister i världen som är beredd att plocka fram alla de miljarder som detta skulle kosta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Hur skulle man klara det ekonomiskt? Det är en sak att ha en vilja att genomföra detta, men det är en annan sak att i praktisk politik klara av att göra det, såvida man inte lutar sig mot miljöbalken och gör det utan ersättning. Frågan är alltså hur Miljöpartiet skulle klara av att lösa den biten om man vill går all-in i det man själv har sagt om skydd av skog.

Återigen, fru talman, är jag jätteglad över att Miljöpartiet inte längre sitter vid regeringstaburetterna utan att det är andra partier som gör det och som har en annan syn på skogen, på ett hållbart brukande av den svenska skogen och inte minst på den enskilda svenska skogsägaren.

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan! Jag visste att den skulle komma.

Det handlar inte om att miljömålet Levande skogar är för jobbigt att uppnå. Det är inte det jag kritiserar, utan jag och många med mig - inte minst flera forskare - kritiserar att målet inte går att nå.

Tidigare, när jag var mer aktiv i kommunpolitiken, jobbade vi väldigt mycket med målstyrning och vision. Visionen var något fluffigt där uppe som ingen egentligen visste vad den betydde eller hur vi skulle nå dit, om jag nu ska vara ärlig. Men det lät fint. Målen skulle däremot vara mätbara och gå att nå.

Om man utgår från forskningen är miljökvalitetsmålet Levande skogar snarare en vision, eftersom även om all mänsklig verksamhet på jordens yta skulle upphöra i hundra år skulle målet ändå inte uppnås. Är det då ett mål, eller ska vi omformulera det så att det går att nå och kanske hellre ha en trappa eller den typen av åtgärder? Oavsett vilket är det ju viktigt att vi når våra mål. Om vi har mål som vi alltid strävar mot men som inte är nåbara tror jag att vi gör oss själva en björntjänst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Ledamoten nämnde att virkesförrådet minskar. Ja, tillfälligt säger man nu att det minskar något - för att sedan öka igen. Det man ska ha klart för sig är att i riksskogstaxeringen 1920 hade vi 1 ½ miljard skogskubikmeter i Sverige. Nu, hundra år senare, har vi 3 miljarder skogskubikmeter i Sverige. Det är dubbelt så stor volym i dag jämfört med för hundra år sedan. Under den tiden har vi avverkat fyra gånger tillväxten. Skogsvolymen ökar alltså drastiskt.

Fru talman! Jag ser verkligen fram emot skogsutredningen, som kommer att ta flera av de här delarna i beaktande. Utredningen gör förhoppningsvis att vi kommer vidare i de här frågorna. Jag tror att även Socialdemokraterna kommer att vara med på tåget nu när de har släppt armkroken med Miljöpartiet.

Vad är "höga naturvärden"? Det verkar inte vara någon objektiv fråga. Det är ganska många som reser runt i landet, letar efter vissa signalarter och rapporterar in dem i Artportalen. Det gäller till exempel den tidigare nämnda knäroten, och talltitan. Om man ska gå efter anmälningarna till Artportalen - de ska betyda stopp för avverkning - är det stopp för avverkning på halva Sveriges yta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

När det står en knärot någonstans - innebär det att det finns höga naturvärden? Det är en ganska vanlig ört som har blivit signalart. Vi måste klara av att se vad som verkligen är skyddsvärt, och om inte markägaren går in på frivillig basis måste kanske staten göra det i dessa fall. Men det ska verkligen inte vara defaultläget.

Skogsstyrelsens hemställan ser jag som något positivt. Det är jättebra att regeringen får möjlighet att vara än tydligare gentemot myndigheterna med att vi har lämnat den linje som SMPregeringen drev. Nu har vi en linje där vi litar på den enskilde skogsägaren. Det är det som gäller. Jag ser fram emot att det får genomslag.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Fru talman! Tack för frågan, Malin Larsson!

Vi borde egentligen alltid sträva efter att alla skogar ska ha höga naturvärden när de är mogna för avverkning och man lämnar in en avverkningsanmälan. Dit borde vi sträva. Det är alltid där vi ska vara. Om vi är där är faran betydligt mindre att staten kommer in och pekar med hela näven och säger stopp.

Dit kommer vi dock inte i dag, eftersom många markägare medvetet städar. De är livrädda att inte få ta ut det som kanske är deras pensionsförsäkring, den skog som de har skött i så många år.

Men - återigen - om markägaren kan lita på staten och staten litar på markägaren skulle vi kunna komma betydligt längre. Vi har ju avsatt och avsätter än mer på frivillig väg. Jag tror absolut att det är vägen att gå.

Vad gäller just pengarna var det en tydlig signal om att vi måste sluta med kvantitetsjakten, jakten på antal hektar, och gå över till kvalitet i stället. Vi måste inte minst sköta det som staten redan har tagit från privata markägare. Inte heller det sköts på ett bra sätt. Det finns det ganska många exempel på. Vi måste först sköta det vi redan har tagit.

När staten går in och tar skog är det ingen tvekan; markägaren måste helt klart ersättas. Men staten ska inte alltid behöva gå in och peka med hela näven. Det absolut bästa är att få till frivilligheten.

Jag får komma tillbaka till den sista frågan i min nästa replik.

Fru talman! När man tittar igenom det betänkande vi i dag debatterar känns det, även om våra motioner förstås är fördelade på olika betänkanden, som att debatten till stor del kommer att bli en repris av de två debatter vi hade för två veckor sedan om biologisk mångfald respektive övergripande miljöfrågor, eftersom frågorna går så väldigt i varandra.

I betänkandet - jag yrkar för övrigt bifall till utskottets förslag i sin helhet - finns det 49 reservationer. Trots detta tror jag att vi i denna kammare, som läget ser ut nu, har en ganska stor enighet i skogsfrågorna. Jag tror, utifrån det jag läser i betänkandet och hör i debatten i allmänhet, att vi har sex av åtta partier i denna kammare som till stor del står bakom en skogspolitik där vi verkligen har frihet under ansvar och där vi ser att skogen är enormt viktig för den enskilde markägaren, för arbetsplatser, för skatteintäkter och för Aktiebolaget Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Jag hoppas att vi nu med stor samsyn kan komma vidare framåt i skogsfrågorna. Inte minst när Socialdemokraterna nu har släppt Miljöpartiets hand tror jag att chansen att komma längre är betydligt bättre.

Skogen spelar en väldigt viktig roll för att begränsa vår klimatpåverkan. Den är oerhört viktig för att ta upp växthusgaser och tar också upp betydligt mer växthusgaser än den släpper ut, så att vi i Sverige är näst intill klimatneutrala med våra territoriella utsläpp. Den bidrar till förnybara råvaror och ersätter både fossila bränslen och material. Närmare två tredjedelar av Sveriges yta består också av skog. Det är vår stora konkurrensfördel i omställningen. Det får vi inte glömma.

År 2021 var exportvärdet av den svenska skogen 164 miljarder kronor, och totalt 120 000 personer var sysselsatta inom allt som skogen ger, från arbete i skogen till förädlingen. Den gav 3 miljarder i skatteintäkter. Sedan har vi det som inte går att mäta i kronor och ören, nämligen livskvaliteten och allt vi kan bruka skogen till för att höja vår livskvalitet.

Det har redan påpekats här att skyddet ska bygga på frivillighet. Där måste vi komma ännu längre. Vi noterar tyvärr att en del myndigheter fortfarande inte agerar utifrån intentionen i det beslut om förändringar som röstades igenom med ganska stor majoritet i den här kammaren för ungefär ett år sedan.

Privata skogsägare har frivilligt och utan att få ersättning från staten ändå avsatt 560 000 hektar skog. Skogsstyrelsens siffror pekar också på ökade frivilliga avsättningar. Viljan finns alltså. Men skogsägaren måste, som jag har sagt tidigare i denna talarstol, kunna lita på staten samtidigt som staten ska lita på den enskilde skogsägaren.

Det låter som att vi har enorma avverkningar i Sverige. Men det är 1 procent av skogen som avverkas årligen. Det är viktigt att ha det i åtanke i debatten.

EU har också nämnts. EU är en källa till oro vad gäller skogen. I EU-fördraget nämns inte skog med ett enda ord. Det betyder att skogen inte är EU-politik. Det är nationell kompetens, och det ska vara nationell kompetens. I förslag efter förslag från EU-kommissionen är det tydligt att man inte har förståelse för hur skogen fungerar. Vi har olika typer av skogar i Europa. Vi kan inte ha en gemensam syn på hur våra skogar ska brukas.

Fru talman! Det blir en utmaning. Vi har en form av tvåfrontskrig. Vi måste kämpa med de många förslag som kommer från EU samtidigt som organisationer och partier i Sverige gör allt de kan för att försvåra brukandet av skog här. Ett tvåfrontskrig är aldrig bra. Då har man alltid ryggen mot någon. Det är verkligen en grannlaga uppgift att klara av allt detta.

Vi hörde tidigare om restoration law. Enligt den skulle Sverige behöva vidta åtgärder på nästan 16 miljoner hektar. Det är gigantiska områden som vi ska vidta åtgärder på, vad man nu lägger i det begreppet. Jag noterar dock att restoration law vid hanteringen i EU får kritik i utskott efter utskott. Flera utskott har redan röstat ned lagförslaget. Och flera av de stora partigrupperna kritiserar det nu mycket tydligt och visar att det inte kommer att hålla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Fru talman! Det tråkiga är att det till stor del bygger på okunskap. I februari stod vi bakom en konferens om bioekonomi där vi fick digitalt besök av bland annat generaldirektoratet för miljö i Bryssel. Höga företrädare står då och säger att vi inte kan fortsätta elda dugligt timmer. Men i Sverige eldar vi inte dugligt timmer. Det finns ingen skogsägare som gör det.

Vidare hörde vi under förra mandatperioden en representant säga i den här talarstolen att vi inte kan fortsätta göra dasspapper av det bästa timret. Den markägare som skickar sitt timmer till en massaindustri och bara får en tredjedel av priset jämfört med om han skickar det till ett sågverk finns inte heller.

Man försöker alltså sätta en bild som inte är sann för att få sin egen politik att stämma. Vi måste komma ur det. Det måste kunna bygga på fakta. Därför är det jättebra att vi kommer vidare med bland annat art- och habitatdirektivets artikel 17 om rapportering av skog, så att vi hamnar rätt i den referensytan. Vi ska - återigen - inte straffa ut oss själva, för att vi alltid ska vara Bror Duktig medan andra EU-länder gör lite mer som de vill.

Jag måste också påminna om att vi i debatten ofta hör att vi har stora plantager av skogar, att skogarna inte är diversifierade. Men enligt den senaste riksskogstaxeringen utgör de områden där det finns bara ett dominerande trädslag endast 4 procent av skogsarealen. Den areal där vi har fyra till sex trädslag utgör 33 procent av ytan, alltså många gånger mer. Men det hör vi inte om, utan det är stort fokus på de 4 procenten. Man vill inte tala om resten - återigen för att man ska få sin bild att stämma.

Miljökvalitetsmålet Levande skogar har jag redan varit inne på i replikskiftet med Emma Nohrén. Därför låter jag det vara.

Fru talman! Det är glädjande att vi har en ny regering som pekar ut en ny väg och en ny syn på skogspolitiken. Vi visar verkligen att vi litar på den enskilda markägaren och på skogsägaren, och vi ser vad skogen kan ge och måste ge om vi menar allvar med att ställa om.

(Applåder)