David Josefsson

Fru talman! Tack, Markus Kallifatides, för inlägget!

Fru talman! Detta är den tredje bostadspolitiska debatten på två dagar - vi hade två i går, och vi har en i dag. I går diskuterade vi just de bostadspolitiska frågor som ledamoten lyfter. Jag säger som jag sa då: Jag tror inte att investeringsstödet var bra politik när vi hade högkonjunktur och vi spädde på ett redan vitglödgat bostadsbyggande. Och jag tror inte att det är bra nu när vi går in i lågkonjunktur.

Jag är orolig för den situation som vi ser, och jag är framför allt orolig för den höga inflationen. Det är också regeringens första prioritet att få stopp på den höga inflationen, att sänka inflationen.

Det var inget parti som i budgeten föreslog mer pengar än vad vi gjorde till investeringsstödet. Men ett investeringsstöd i det här läget skulle ju bara resultera i ännu högre inflation och ännu högre räntor, och därmed skulle ännu fler hushåll bli ännu mer utsatta i det tuffa ekonomiska läget.

Den här regeringens prioritet är att få till stånd en förändring när det gäller de strukturella problem som finns och fanns på bostadsmarknaden - såväl i högkonjunktur som i lågkonjunktur. Jag kan säga som ett stort svenskt fackförbund sa: Jag är stolt över den politik regeringen för, men jag kommer inte att vara nöjd förrän vi faktiskt har fått till en förändring när det gäller dessa frågor.

Men denna regering har suttit i ett halvår. Jag är som sagt stolt, men jag är självklart inte nöjd. Arbetet har bara börjat, men vi har goda förutsättningar att faktiskt få till en omläggning av svensk bostadspolitik.

Fru talman! Tack, Malcolm Momodou Jallow, för att du lyfter den här frågan!

Det är ett antal saker som behöver tydliggöras här. Det finns ingen utredning som säger att så fort man har blivit dömd för ett brott ska man bli vräkt tillsammans med sin familj.

Det här handlar om väldigt specifika fall, där det sker brott i eller i anslutning till en lägenhet där man med nuvarande lagstiftning har svårt att göra en vräkning. Den förra regeringen har lagt fram ett bra utredningsdirektiv, men vi kompletterar det med att också inkludera situationen där föräldrarna står på hyreskontraktet.

En förälder som bryr sig om att barnen bedriver grov kriminalitet och vill att den grova kriminaliteten ska sluta tillåter givetvis inte att lägenheten används som knarkcentral.

Man tillåter inte att det förvaras sprängmedel i förråden. Man tillåter inte att barnen har automatvapen och skjuter mot personer på gården. Man tillåter inte narkotikahandel på gården.

Det här handlar inte om att detta ska ske automatiskt. Det handlar om när det blir olägenheter och när det blir en utsatt situation för de familjer som bor runt omkring. När de blir utsatta måste hyresvärden ha en möjlighet att vräka de kriminella personerna.

Man kan prata om barnkonventionen. Är det något vi ska ha i denna fråga är det väl just barnperspektivet. Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt att barn inte ska kunna gå ut på lekplatsen för att det sitter en narkotikahandlare där och langar narkotika - och sedan går han in i sin lägenhet och hämtar ny narkotika. Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt att barn väcks mitt i natten på grund av skottlossning eller för att polisen måste evakuera för att det finns sprängmedel i förrådet.

Det är det perspektivet vi måste ha i denna fråga, fru talman. Det är det perspektivet som regeringen har. Och det är för mig oförståeligt att vi inte kan ha en politisk enighet i denna fråga.

Fru talman! Låt mig börja med att säga precis detsamma som jag sa i mitt anförande: Det handlar inte om en bestraffning. Det är inte lagföring. Bestraffning och lagföring sker i domstol när man har begått brott.

Detta handlar i grunden inte om dem som blir vräkta. Det handlar om grannarna.

Jag skulle vilja ställa en motfråga. Jag har själv varit i bostadsområden där alla de boende vet om att det finns en lägenhet där det säljs narkotika. Det är så välkänt att polisen har satt upp en kamera utanför för att bevaka, men hyresvärden kan inte vräka familjen, för det är inte den som langar som står på kontraktet.

Den förra regeringen lade ett utredningsuppdrag om att det skulle bli lättare att vräka kriminella, men man missade att ta med förhållandet att det är barnet som begår brott men föräldrarna som står på lägenheten.

Då blir min motfråga: Varför ska vi acceptera att barnfamiljer till exempel inte vågar släppa ut sina barn på gården för att det sker narkotikahandel där? Varför ska vi acceptera att grannar väcks mitt i natten av skjutningar och sprängningar eller att de måste evakueras för att polisen har hittat sprängmedel?

Varför kan inte sådant få vara ett skäl till att vräka den familj som den kriminelle tillhör? Varför kan inte perspektivet i den här diskussionen handla om de grannar som är hederliga och vanliga människor men som lider därför att deras grannar inte följer lagen och utsätter dem för fara och obehag? Det är mitt perspektiv i den här frågan.

Jag tycker att ni ska vara väldigt tydliga med att ni inte accepterar att människor kan bete sig så här mot sina grannar. Det är regeringens åsikt. Där är vi jättetydliga, och jag är förvånad över att det finns partier i den här riksdagen som inte delar det synsättet.

Fru talman! Malmös kommunala bostadsbolag har i omgångar försökt vräka två vuxna bröder som är ledande inom den grova organiserade brottsligheten i Malmö, vilket bland annat TV4 rapporterat om. Men eftersom det är föräldrarna och inte bröderna som står på hyreskontraktet har man fått avslag i såväl hyresnämnd som hovrätt.

Fallet är inte unikt; jag har stött på liknande fall i såväl Göteborg som Stockholm. Det kan handla om tonåringar som använder föräldrarnas lägenhet och trapphus för att langa narkotika eller att en familjemedlem förvarar vapen och sprängmedel i lägenhetsförrådet. I vissa fall handlar det om rena våldsuppgörelser i anslutning till lägenheten, såsom misshandel, skjutningar och sprängdåd.

Med dagens regelverk är det svårt, på gränsen till omöjligt, för en hyresvärd att vräka en sådan familj om det inte finns en omedelbar koppling mellan brott, bostad och lägenhetsinnehavare.

Fru talman! Den förra regeringen gav ett utredningsuppdrag om att öka möjligheterna för hyresvärdar att vräka kriminella. Det var bra, men det saknade en viktig aspekt, nämligen möjligheten att verkställa vräkning när det var barn som begick brotten och föräldrarna som stod på kontraktet - också i fall när barnen är vuxna personer. Detta har den nya regeringen nu givit som tilläggsuppdrag.

Fru talman! För mig är det väldigt märkligt att lagstiftningen inte redan är ändrad utan ser ut som den gör. Men det är ännu märkligare att det finns politiska partier i riksdagen som inte vill att grovt kriminella ska kunna bli vräkta.

Fru talman! I debatten låter det ibland som att vräkning av kriminella skulle vara någon form av bestraffning. Det är det alltså inte. Den som begått ett brott får sitt straff i en domstol och avtjänar det i fängelset. Att vräka grovt kriminella handlar om något helt annat. Det handlar om människors rätt till en bra boendemiljö och om att skydda vanliga, hederliga människor som råkar bo grannar med dessa illgärningsmän.

I Sverige ska ingen barnfamilj behöva vara rädd för att släppa ut barnen på gården för att leka på grund av att andra hyresgäster langar narkotika där.

I Sverige ska ingen behöva vakna upp av skottlossning mitt i natten eller hoppa över blodfläckar på väg till jobb eller skola när någon under natten blivit misshandlad i trapphuset under natten.

I Sverige ska ingen behöva evakueras från sin bostad mitt under familjemiddagen eftersom polisen hittat sprängmedel i grannens lägenhetsförråd.

Den som beter sig så mot sina grannar har ingen rätt att bo kvar, och det är anmärkningsvärt att kammaren inte unisont kan stå upp för grannarnas rätt till en skälig boendemiljö.

Fru talman! I slutet på mars besökte jag Stockholms Stadsmission och deras bobyrå på Lundagatan på Södermalm. Bobyrån förmedlar, förvaltar och matchar bostäder till människor som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden, och man märker av ett allt högre söktryck.

När man pratar om hemlöshet skiljer man ofta på social hemlöshet och strukturell hemlöshet. Social hemlöshet är det när den som av olika sociala skäl, som sjukdom eller missbruk, inte lyckas ordna ett eget boende.

Strukturell hemlöshet är det i stället när någon inte kan ordna ett varaktigt boende eftersom bostadsmarknaden helt enkelt inte fungerar.

Om man i det första fallet är hemlös på grund av social problematik blir det ofta i det senare fallet omvänt. Man får sociala problem eftersom man är hemlös.

Det är de strukturellt hemlösa som måste flytta mellan olika andrahandskontrakt och som bor trångt, osäkert och ofta väldigt dyrt som är de yttersta offren för att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar.

Om man förr pratade om hemlöse Pelle som sov på en parkbänk eftersom han var alkoholist kan man i dag lika gärna prata om åttaårige Pelle som får flytta runt mellan olika lägenheter eftersom hans mamma inte får ett fast bostadskontrakt.

Att lösa dessa problem är kanske vår viktigaste utmaning i svensk bostadspolitik. Satsningar mot social hemlöshet som Bostad först, som regeringen nu stärker upp, är givetvis viktiga. Det offentliga måste ta en större roll för den som av sociala skäl står utanför bostadsmarknaden.

Men det krävs också åtgärder mot den strukturella hemlösheten. Större valfrihet, fler boendeformer och fler vägar in på bostadsmarknaden är viktigt för att komma till rätta med den strukturella hemlösheten. Det kan exempelvis handla om att möjliggöra för olika typer av delningsboenden men också tryggare regelverk för privatuthyrning så att man inte behöver flytta mellan olika lägenheter.

Fru talman! Vi behöver också minska barriärerna för att ordna ett eget ägt boende. Det är inte rimligt som det är i dag att två unga vuxna med bra utbildningar och stabila inkomster är helt utestängda från att köpa ett eget boende på grund av hårda kreditrestriktioner och höga bostadspriser.

När man summerar kalkylen för att köpa en nyproducerad tvåa i någon av våra storstäder krävs ofta över 100 000 kronor i månadsinkomst. Då är kvar-att-leva-på-kalkylen, amorteringskrav, kalkylränta och månadsavgift inräknad. Det betyder att ett par där den ena är polis och den andra lärare är helt chanslösa utan hjälp från exempelvis en rik förälder.

Att den tidigare regeringen på det här sättet låtit bostadsköp bli en klassfråga är helt oacceptabelt.

Hyrköpsmodeller, som kammaren tidigare gjort ett tillkännagivande om, kan vara ett sätt att minska barriärerna och möjliggöra för fler att äga sitt eget boende.

Det är också bra att regeringen ser över kreditrestriktionerna. De kom till med goda intentioner, men effekten har blivit att man har såväl hängslen och livrem som insydda byxor. Det är inte rimligt att unga människor på det sättet stängs ute från marknaden.

För vissa partier i den här kammaren är det fult att äga sitt eget boende. I min värld är att äga sitt eget boende det absolut bästa man kan göra. Att äga sitt eget boende skapar frihet och ekonomisk stabilitet. Men det gör också att man känner ett ansvar för sin närmiljö och sitt närsamhälle. Att fler äger sitt boende är för mig faktiskt ett egenvärde.

Ägarlägenheter finns i dag i Sverige men är ingen stor företeelse eftersom ägandeformen bara tillåts vid nybyggnation av bostäder. Ett sätt att ytterligare öka valfriheten på bostadsmarknaden hade varit att också tillåta ombildning av befintliga bostäder till ägarlägenheter. Det hade skapat möjlighet till ett mer flexibelt användande av lägenheter och möjliggjort ytterligare fler bostäder och ett mer effektivt användande av befintligt bostadsbestånd.

Fru talman! Tidöpartierna var redan förra mandatperioden överens om en rad viktiga frågor i bostadspolitiken, detta utifrån att vi delade såväl problembild som vad vi tror är lösningarna för att få en fungerande bostadsmarknad.

I Tidöavtalet finns i dag tre tydliga bostadspolitiska frågor som regeringen nu arbetar med. Det handlar om regelförenklingar för byggande. Det handlar om ett breddat ägande, och det handlar om ökad trygghet i det egna bostadsområdet. Trots att regeringen tillträdde så sent som i oktober är vi redan igång i samtliga dessa frågor.

Regeringen lägger nu om den svenska bostadspolitiken - från ett läge där endast den med mycket pengar på banken, år i bostadskö eller bra kontakter kan få tag på en bostad till, hoppas vi, en bostadsmarknad som fungerar och där alla kan göra en god bostadskarriär.

Regeringen har arbetat med att lösa upp de strukturella problem som finns när det gäller hur befintligt bestånd utnyttjas - allt för att eliminera den strukturella hemlösheten.

Men regeringen arbetar också stenhårt för att det är den grovt kriminelle gängmedlemmen som ska tvingas flytta från trappuppgången. Det är inte rimligt att barnfamiljen inte längre vågar bo kvar eftersom barnen inte kan leka ute på gården.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! För de allra flesta svenskar är drömboendet ett eget hus med täppa. Svaren beror lite på hur man ställer frågan, men en övervägande majoritet av svenskarna anger i nästan varje undersökning att ett eget hus är drömboendet - till och med när Hyresgästföreningen ställer frågan.

Men det är inte småhus som i huvudsak byggts under de senaste decennierna. I stället för att bygga det människor efterfrågar har man byggt stora lägenhetskomplex - delvis för att det är detta som politikerna har efterfrågat men delvis också för att nuvarande regelverk inom plan- och byggområdet skapar skalfördelar för att bygga lägenhetskomplex och premierar kvantitet framför kvalitet och småskalighet.

Här krävs ett paradigmskifte i svensk bostadspolitik. En hyreslägenhet i en tråkig låda utslängd på ett fält kan inte fortsätta att vara normen för hur en nybyggd bostad ska se ut.

Tankarna bakom den egnahemsrörelse som dominerade bostadsbyggnationen under förra seklets början måste återupprättas. Vi behöver skapa regelverk och system som i stället uppmuntrar och möjliggör för fler svenskar att faktiskt få det drömboende de drömmer om. Vi måste få en stadsplanering där nya trädgårdsstäder växer upp och gör verklighet av människors drömmar.

Herr talman! Jag tror att ingen i denna kammare har missat den dystra statistik kring bostadsbyggandet som nu kommer, prognoser som visar på 20 000-30 000 påbörjade bostäder i år och nästa år jämfört med 67 000 år 2021, eller 63 000 bostäder per år som är Boverkets uppskattning av behovet för att hålla jämn takt med befolkningsutvecklingen.

Bostadsbyggande ligger empiriskt alltid i början av en konjunkturnedgång, och ur det perspektivet är det inte förvånande att bostadsbyggandet går ned när konjunkturen nu går ned. Det är tvärtom till stora delar därför vi nu går in i en lågkonjunktur.

Nu har politiken två viktiga uppgifter. Den ena är att få stopp på inflationen för att inte ytterligare försämra för hushåll och företag. Den andra är att göra de reformer på bostadsmarknaden som krävs för att få en fungerande bostadsmarknad. Vi vill inte hamna i en långvarig nedgång i bostadsbyggandet med alla de konsekvenser det skulle innebära.

Jag kan konstatera när jag läser igenom motionerna att alla partier i någon mån nu bejakar vikten av regelförenklingar och att göra det enklare att bygga och få ned tiden från idé till färdigt hus, allt för att snabbare och enklare få till fler bra bostäder och åtgärda bostadsbristen. Det är bra och positivt, och jag sträcker gärna ut en hand så att vi tillsammans kan skapa förändring på det här området.

Herr talman! Debatten om planering och byggande blir väldigt lätt fokuserad på regelverk och statistik. Vilka lagar och regler ska ändras för att få till fler bostäder? Hur kommer vi upp i så och så många tusen bostäder? Hur många fler tusen bostäder måste vi bygga för att klara bostadsbristen?

Det sägs att har man en hammare ser man bara spik. Som riksdagspolitiker i civilutskottet är det regelverket vi har som verktyg, och då blir lätt diskussionen väldigt fokuserad på just regelverket. Samtidigt skapar regelverket som det ser ut i dag sällan ett helhetsgrepp. Fokus blir oftare på enskilda detaljplaner eller bygglov och hur dessa tillämpas.

Ska jag vara självkritisk tror jag att vi alla, oavsett politisk färg, skulle behöva höja blicken och också diskutera stadsbyggnad i stort: Hur utformar vi ett regelverk som också skapar en bra stadsmiljö, en bra miljö att bo och verka i? Hur skapar vi de städer och byar som våra väljare faktiskt vill bo i?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Planering och byggande

En sak är jag tämligen säker på: De fyrkantiga lådor som har dominerat bostadsbyggandet de senaste decennierna kommer inte att gå till arkitekturhistorien som de mest optimala boendemiljöerna. Inte heller kontorskomplexen i glas och betong eller köpladorna utanför våra storstäder kommer kommande generationer att se tillbaka på med avund eller inspiration.

När man är ute i Sverige kan man konstatera att det finns en väldigt stark rörelse i många städer med ett ökat folkligt engagemang kring stadsbyggnadsfrågor. Facebookgrupper som Yimby och Arkitekturupproret har tusentals medlemmar som diskuterar arkitektur- och gestaltningsfrågor, men det sker inte ur ett professionellt perspektiv utan utifrån den vanlige medborgarens perspektiv. Det handlar om medborgare som bor, lever och verkar i staden och som bryr sig om sin stad och stadens gestaltning men känner en frustration därför att byggare, arkitekter och för den delen politiker inte lyssnar och inte bryr sig om deras perspektiv.

Men det finns också en annan rörelse, nämligen att fler och fler byggare och arkitekter ändrar arbetssätt och funderar på de långa perspektiven. De vill lämna efter sig hus och byggnader som kommer att stå i hundratals år och som man kommer att titta tillbaka på och inspireras av och vara stolta över. På köpet får dessa arkitekter och byggare oftast väldigt okomplicerade processer med få överklaganden, av den enkla anledningen att grannar och andra intressenter faktiskt bejakar att sådana hus byggs.

Gestaltningsfrågor och mekanismer för hur man tidigt kan ta in befolkningens synpunkter om exempelvis arkitektur är sådant som jag tycker att vi som riksdagspolitiker bör lägga ett ökat fokus på, helt enkelt för att det förväntas av oss.

Avslutningsvis, herr talman: Ibland låter det i debatten som att bostadsbristen går att bygga bort. Så enkelt är det givetvis inte. Så länge bostadsmarknaden i Sverige inte fungerar kommer det alltid att råda bostadsbrist. Det är konsekvensen av en icke-fungerande marknad att det blir brist. Inför man planekonomi i Sahara blir det brist på sand.

För att få marknaden att fungera behövs flera saker. Enklare regler vid nybyggnation är en. Att se över hyressättningsregler och skatteregler är en annan. Men hur vi använder befintligt bestånd är en ofta bortglömd aspekt.

Många bedömare menar att vi befinner oss i en strukturomvandling när det gäller hur vi använder våra kontorslokaler. Under pandemin ökade hemarbetet, och man använder helt enkelt arbetsplatsen på ett annat sätt. Förr satt man för sig själv i ett kontorsrum under hela arbetsveckan, men när fler och fler arbetar hemifrån sitter man i stället och gör det rena kontorsarbetet hemma, och när man är på kontoret träffar man människor och interagerar med sina arbetskamrater.

Det är väl inte en för stark gissning att antalet kvadratmeter per arbetsplats kommer att minska i kontorslandskapen och att kraven på moderna kontor kommer att se annorlunda ut än de har gjort de senaste decennierna. En liknande utveckling kommer vi att se när det gäller handelslokaler, hotell och så vidare.

Då återstår frågan vad vi ska göra med alla de lokaler som inte längre används för sitt ursprungliga syfte. I dag leder ett krångligt regelverk till att det oftast är mer ekonomiskt att helt enkelt riva ned det befintliga huset och i stället bygga ett nytt hus om man vill ha till exempel bostäder. Det hade ur ett miljömässigt perspektiv varit bättre att bygga om befintliga lokaler till bostäder eller andra användningsområden. The best way to recycle is to reuse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Planering och byggande

Det är ekonomiskt och hållbarhetsmässigt vansinne att vi gör på detta sätt i dag. Här måste regelverket ses över för att underlätta ett mer flexibelt användande av befintligt bestånd.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bostadspolitik

Herr talman! Jag tackar Denis Begic för inlägget. Jag tror inte att jag i något av de bostadspolitiska inläggen har gnällt på invandrare, även om jag förstår att det är en rolig kommentar att slänga in i debatten.

Precis som Denis Begic konstaterar har människor svårt att köpa mat på grund av den höga inflationen. Därför måste regeringens prioritet vara att bekämpa inflationen. Det är inte byggbolag som vi ska rädda nu, utan det är människors hushållsekonomi som vi måste rädda nu.

Men det är också viktigt att nu göra dessa strukturreformer för att få en bättre fungerande bostadsmarknad. Det är alltså inte bara ord, utan det är konkreta reformer som vi i Tidöpartierna nu arbetar fram.

Denis Begic säger att den förra regeringen hade en stor reformagenda inom bostadspolitiken. Sedan är han lite svävande kring olika saker som hände under förra mandatperioden.

De två stora sakerna som den rödgröna regeringen gjorde 2018-2022 var investeringsstödet, som innebar att man gav ett antal miljarder till byggherrar, och bygglovsfrihet för altaner. Det var den stora regelförenklingen som fanns med i januariavtalet och som genomfördes.

Den sista socialdemokratiska bostadsministerns stora reform var att han ledde in Sverige i Bauhausinitiativet så att EU skulle få mer inflytande över gestaltningsfrågor. Det var hans stora reform inom bostadspolitiken.

Man kan konstatera att denna regering inte kommer till dukat bord vare sig när det gäller finanspolitiken eller bostadspolitiken. Jag tror att både jag och ledamoten Begic kan vara överens om att svensk bostadsmarknad inte fungerar i dag. Det är de människor som har det tuffast som också har det svårast att ta sig in på bostadsmarknaden.

Herr talman! Vi befinner oss i ett extremt komplext och svårt ekonomiskt läge. Jag delar helt Denis Begics verklighetsbeskrivning av att vi har en kris inom byggandet just nu.

Under brinnande högkonjunktur byggdes det 60 000 bostäder. Boverket brukar prata om att vi över tid borde bygga 63 000 bostäder per år för att klara bostadsbristen. Det är naturligt när en marknad blir överhettad, som den blev med investeringsstödet, och vi får en skyhög inflation på grund av att vi inte sköter vår finanspolitik att det till slut tar stopp och vi går in i en lågkonjunktur därför att byggandet viker. Det är den situation som den nya regeringen har fått ärva. Och den nya regeringens främsta mål är att begränsa och bekämpa inflationen. Om inflationen ökar ytterligare är det bara mångmiljonärerna som kommer att ha råd att bygga nya bostäder. Och byggprisindex är ett av de index som har stigit absolut mest. Regeringens prioritet nu är att stoppa detta och få fart på bostadsbyggandet igen.

Min och regeringens uppmaning till kommunerna är att de ska se till att det finns byggbar mark och att vi gör regelförenklingar så att det ska bli enklare att bygga för att detta snabbt ska kunna vändas.

Jag skulle vilja vända på Denis Begics resonemang och konstatera att den förra regeringen, trots brinnande högkonjunktur, byggde bara 60 000 bostäder. Man tog inte tag i de strukturreformer som man skulle ha behövt göra för att få en sund byggmarknad där människor kan bygga sina bostäder oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur. Det är detta arbete som den nya regeringen nu genomför. Och då handlar det inte om trygghetsskapande arbete, utan det handlar om regelförenklingar, att frigöra mer mark, se över begränsningar och se till att det blir enklare att bygga.

Herr talman! Jag ska börja med att säga att det är några få saker i det som Jallow säger som jag instämmer i. Först och främst gäller det problembeskrivningen och verklighetsbeskrivningen. Som jag sa fungerar inte bostadsmarknaden i Sverige. Den här regeringen har suttit i ett halvår. Den förra regeringen satt i åtta år. Då kan man fundera på vem som är ansvarig för att situationen ser ut som den gör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bostadspolitik

En annan sak som jag håller med Malcolm Momodou Jallow om är att jag tror att vi kommer att stå här igen om fyra år. Ledamoten Jallow lyfter alltid fram att man inte säger vad man har för politik, men jag berättade ju precis vad som ingår i vår bostadspolitik. Jag sa det i mitt anförande, jag sa det tidigare i replikskiftet och jag kan säga det igen: enklare regelverk för att få fler bostäder byggda, stärkt ägande därför att vi vet att ett eget ägt boende är en viktig väg ut ur fattigdom och till en bättre ekonomi samt ökad trygghet i våra bostadsområden därför att ingen kan vara nöjd med hur det ser ut i dag.

Jag blir lite trött på den bostadspolitiska debatten. Nu har vi ju en regering som har konkreta förslag och som driver fram politiken. Vi skulle jättegärna prata med oppositionen om dessa frågor. Tyvärr är det ingen på andra sidan som lyssnar, utan man hamnar i en retorik om att ägande är det hemskaste som finns och att det ska stoppas till varje pris, att ökad trygghet är dåligt och att det ska stoppas till varje pris och att enklare regler är dåligt och att det ska stoppas till varje pris.

Jag kan konstatera att vi, till skillnad från den tidigare regeringen, där tre, fyra eller fem partier inte ens var överens om hur problembilden såg ut, nu är fyra partier som är överens om hur problembilden ser ut, som är överens om lösningarna och som har påbörjat ett arbete för att få en bostadsmarknad som faktiskt fungerar i Sverige i dag.

Herr talman! Tack, Malcolm Momodou Jallow, för ditt inlägg!

Till att börja med sitter Moderaterna som tur är inte längre i opposition, utan tillsammans med Liberalerna och Kristdemokraterna sitter vi i regeringen och har ett samarbete inom Tidöpartierna.

Vi har suttit i ett halvår, men man ska komma ihåg att vi har åtta år av socialdemokratiskt styre bakom oss, där Vänsterpartiet var en aktiv del och stödde regeringen. Då är det på sin plats att ge en bild av hur läget ser ut. Bostadsmarknaden i Sverige fungerar inte, och oavsett om man är i opposition eller inte ska man inte skönmåla hur läget ser ut i dag. Det tycker jag är viktigt för alla partier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bostadspolitik

För att prata konkret om vad vi gör inom Tidöpartierna har vi, som jag sa, tre huvudfokus.

Det första är enklare regelverk. Nu ger vi ett uppdrag för att enklare kunna bygga studentbostäder, något som jag har förstått att ledamoten Jallow motsätter sig.

Det andra är ägandet, där vi sedan tidigare har tillkännagivanden om till exempel hyrköp, för att göra det enklare för människor att ta sig in på bostadsmarknaden. Till skillnad från när Vänsterpartiet var med och styrde ska det inte krävas miljoner på banken för att kunna köpa en egen lägenhet eller ett eget hus.

Det tredje är att bejaka hur viktigt bostadsområdet är för ökad trygghet. Med otrygga bostadsområden får vi bostadsbrist därför att människor söker sig därifrån. Detta är också något som jag har förstått att ledamoten Jallow tyvärr motsätter sig.

För att konkretisera Tidöpartiernas bostadspolitik: enklare regler, stärkt ägande men också ökad trygghet.

Herr talman! Att man ska känna sig trygg på sin egen gata borde vara en självklarhet, men så är det tyvärr inte i dagens Sverige. 27 procent av alla svenskar säger att de känner sig otrygga i sitt eget bostadsområde. Bland kvinnor är siffran 35 procent. 10 procent av alla kvinnor uppger i Brås trygghetsundersökning att de till och med undviker att gå ut sent på kvällen i sitt eget område på grund av otrygghet - 10 procent, herr talman!

Man kan tycka att trygghetsfrågor har väldigt lite att göra med bostadspolitik, men det är faktiskt precis tvärtom. Mitt hem är min borg, lyder talesättet. Ursprungsbetydelsen var dock inte bokstavlig, att hemmet skulle bli en borg vars murar man höll sig innanför nattetid i rädsla för vad som skedde på andra sidan väggen. Men bostaden och bostadsområdet är också viktiga verktyg för att skapa trygghet och bekämpa brott.

Under våren har jag besökt flera olika områden med så kallad BID-samverkan för att höra om deras trygghetsarbete. BID-samverkan, eller Business Improvement Districts, är grovt förenklat när fastighetsägare går samman i någon form av sammanslutning, ofta en ideell förening, för att tillsammans med offentliga aktörer systematiskt arbeta för att öka tryggheten i ett område. Jag var i Skärholmen i Stockholm tillsammans med mina kamrater i Tidöpartierna, och jag har varit i Tynnered och Gamlestaden i min egen hemstad Göteborg. Några områden är med på polisens lista över utsatta områden, andra har kanske varit i riskzonen men genom strategiskt arbete vänt utvecklingen och skapat tryggare miljöer. Några av dessa samarbeten har hållit på i decennier, och några är relativt nystartade. Gemensamt är att fastighetsägare systematiskt arbetar för ökad trygghet, och det ger resultat.

Det är bra och viktigt att Tidöpartierna nu bland annat ser över om det behövs ett författningsstöd för BID-samarbeten och hur vi på olika sätt kan stärka det här arbetet ytterligare, för detta är viktiga verktyg. Ingen ska behöva känna att man inte vågar gå ut i sitt eget bostadsområde på grund av otrygghet, herr talman.

Den här debatten är den första av tre debatter i dag och i morgon som på olika sätt berör bostadspolitiken: bostadspolitik, planering och byggande samt hyresrätt. Förra mandatperioden utarbetade vi moderater 70 konkreta förslag för en bättre fungerande bostadsmarknad som vi samlade i vår bostadspolitiska motion här i riksdagen. Det var viktiga steg för att lösa de strukturella problem som präglar den svenska bostadsmarknaden - 70 konkreta förslag för enklare regler, minskat krångel, ökad valfrihet och stärkt äganderätt. De 70 förslagen blev sedan grunden när vi gick in i regeringsförhandlingarna kring bostadspolitik efter valet. I grunden var det inte särskilt svåra förhandlingar eftersom de fyra partierna i Tidöavtalet var överens både kring problemformuleringar och lösningar redan förra mandatperioden, även om de exakta lösningarna ibland skilde sig åt i formfrågor.

Därför är jag också extra stolt över att Tidöavtalet resulterat i tre tydliga reformområden inom bostadspolitiken. Det första är enklare regler, inklusive för byggande. Det är inte rimligt att det i dag tar upp till tio år i snitt från idé till färdigt hus. Det finns väldigt mycket att göra för att förenkla och möjliggöra fler bostäder. Det andra är att bredda ägandet. Vi vill att fler ska kunna förverkliga drömmen om ett eget ägande. Då krävs både reformkraft för ökat sparande och fler upplåtelseformer och vägar in på bostadsmarknaden. Det tredje är att öka tryggheten genom exempelvis samverkan inom BID-samarbeten, som jag inledde mitt anförande med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bostadspolitik

Redan nu har regeringen levererat bland annat uppdrag kring enklare regler för studentbostäder och är på god väg inom en rad andra områden. Mot det ska ställas den förra regeringens passivitet på det bostadspolitiska området och januariavtalets splittring kring vad som över huvud taget var problemet och ännu mer vad som var lösningarna inom bostadspolitiken. Någon av mina kloka kollegor konstaterade i en tidigare debatt här i kammaren att de förra rödgröna regeringarna under sina åtta år hade fler bostadsministrar än bostadspolitiska reformer. Den som vill kan försöka roa sig med att komma ihåg namnen på alla bostadsministrarna och än mer vad reformerna faktiskt var.

Herr talman! Konsekvensen av åtta år av socialdemokratiskt vanstyre är i dag en bostadsmarknad som inte fungerar. Regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stödpartiet Vänsterpartiet bär ett tungt ansvar för att vi nu har en bostadsbrist. Under 2022 uppgav 204 kommuner i Sverige att de hade brist på bostäder.

Vi har i Sverige i dag en situation där kötiderna till en hyreslägenhet är så långa att endast den med kontakter kan få en lägenhet direkt. Vi har bostadspriser som under högkonjunkturen sköt i höjden så att endast den med miljoner på banken har råd att slå sig in på bostadsmarknaden. Samtidigt spädde den förra regeringen på med investeringsstöd som gjorde en het byggmarknad vitglödgad. Byggherrarna täljde bokstavligt talat guld med täljkniv. En av konsekvenserna blev att vi nu står med en rekordhög inflation samtidigt som byggandet ser ut att tvärbromsa. Investeringsstöd var inte ansvarsfull politik då, och det är inte ansvarsfull politik nu, herr talman.

Den förra regeringen hade åtta år på sig att under högkonjunktur lösa de strukturella problemen på svensk bostadsmarknad. Det är problem som yttrar sig genom bostadsbrist, trångboddhet, skenande bostadspriser och årslånga köer till hyresrätter. I stället ägnade man sig åt att skicka bostadsministertiteln likt en stafettpinne mellan statsråden, och samtidigt pumpade man in miljarder i byggherrarnas fickor genom investeringsstöd. För att citera en av proggrörelsens kanske mest berömda strofer, från Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra gör: Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt, staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.

Riksrevisionen konstaterade att det var svårt att se om de bostäder som fick investeringsstöd inte skulle ha byggts ändå, eller om andra bostäder skulle ha byggts i stället om stödet inte hade funnits. Inte heller kunde man se att bostäderna kom de mest behövande till del. Tvärtom hade många bostäder fördelats ut via kötid, vilket i huvudsak innebar att äldre och mer bemedlade fick hyreskontrakten.

Herr talman! Regeringsskiftet i höstas innebar en efterlängtad omläggning av svensk bostadspolitik. Det är inte rimligt att bygga en bostadspolitik utifrån tesen att byggbolagen måste få bidrag för att kunna bygga nya bostäder, som de rödgröna partierna gjorde förra mandatperioden. Tesen måste i stället vara att försöka lösa de strukturella problem som i dag omöjliggör såväl att befintligt bestånd utnyttjas effektivt som att de bostäder som behövs kan byggas.

Vi befinner oss i en ekonomiskt komplex tid. Konsekvenserna av åtta år med socialdemokratiska statsministrar och finansministrar är att vi nu har en rekordhög inflation och låg eller till och med negativ tillväxt. Regeringens främsta uppgift nu är därför att bekämpa inflationen. Den största risken för svensk ekonomi är fortsatt hög inflation och ännu högre räntor, för detta skulle innebära ännu högre trösklar och göra det ännu svårare för dem som står utanför bostadsmarknaden att ta sig in.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bostadspolitik

Regeringen har en tydlig plan för hur vi ska ta oss igenom det besvärliga ekonomiska läget, men rätt sak måste göras i rätt ordning. Då är första prioritet att bekämpa inflationen och stötta hushållen. Därför är jag glad att regeringen har förlängt och höjt bostadsbidraget för de grupper som har det allra tuffast.

Regeringens prioritet handlar också om att hantera lågkonjunkturen och få fart på svensk tillväxt. Då är det viktigt att lösa de strukturella problemen. Detta kräver reformer som återupprättar arbetslinjen och ökar produktiviteten i Sverige, men det kräver också regelförenklingar och stärkta reformer för ägande.

Till skillnad från tidigare rödgröna regeringar och deras stödpartier är vi inte nöjda med dagens situation på den svenska bostadsmarknaden. Nu inleds reformarbetet för ett förenklat regelverk, stärkt ägande, ökad trygghet och ökad valfrihet på svensk bostadsmarknad.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Jennie Nilsson, för uppläsningen!

Till att börja med kan man konstatera att de ärenden som behandlas före den 1 januari kommer att få sitt stöd. Vi lägger 4 miljarder på att stödet ska kunna betalas ut. Som en jämförelse kan jag nämna att vi lägger 5 miljarder på rättsväsendet och 5 miljarder på totalförsvaret. Det är alltså inte småpengar som regeringen lägger på detta för att de som har sökt stöd i möjligaste mån ska få det.

Men något som är viktigt att komma ihåg och som jag tycker att du ska poängtera i ditt svar är att Socialdemokraterna inte lägger mer pengar. Ni har inte heller någon lösning. Ni har inte vaskat fram dessa pengar i statsbudgeten. Det tycker jag att du ska vara ärlig och säga.

Även om ert förslag hade vunnit i utskottet och i kammaren kommer alltså mejlskrivaren inte att få några pengar. Där är väl ni från Socialdemokraterna svaret skyldiga. Var är pengarna? Hur ska Socialdemokraterna lösa problemen? Där kan jag bli lite provocerad: Vi har oppositionspartier som kritiserar regeringen, men läser man budgetförslagen ser man att vi är i samma situation där.

Jag tycker att man ska erkänna att det är ett tufft ekonomiskt läge. Som moderat är jag tydlig med att det är en politisk prioritering vi gör. Jag hade önskat att oppositionens partier gjorde samma sak och var lika tydliga. Det här reformutrymmet finns inte, och i den mån det finns reformutrymme väljer man att lägga pengarna på något annat.

Herr talman! Jag tackar Jennie Nilsson för frågan.

Jag ska börja med att kommentera det som Jennie Nilsson lyfter fram, och nu är vi tillbaka i det planekonomiska i antal tusen bostäder som byggs. Det var alltså under brinnande högkonjunktur som det byggdes bostäder under förra mandatperioden. Trots det, eller kanske just därför, tar man inte bostadspolitiken på allvar. Man genomför inte de nödvändiga reformerna. Man är en lat katt, därför att högkonjunkturen ju löser problemen åt en.

För att svara på frågan som ledamoten ställde är alltså inte Moderaterna, till skillnad från Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, ett parti som skyddar byggbolagen eller byggdirektörerna. Vi värnar om skattebetalarnas pengar. Vi tänker inte ge dem till företag för att de är duktiga lobbyister och säljer in en viss reform.

Det man kan konstatera är att dessa byggbolag antagligen skulle ha byggt bostäder ändå. Det har både Riksrevisionen och andra studier kommit fram till. Att ha en god företagarpolitik är att se till att regelverk fungerar och att det finns förutsättningar att bygga bostäder. Men att pumpa in miljarder i subventioner är inte definitionen på bra företagarpolitik.

Det man kan konstatera är att vi står inför ett krasst ekonomiskt läge. Då sätter vi moderater stolthet i att värna ekonomin och att ibland ta lite jobbiga beslut. Det är några byggherrar som blir sura, men vi skyddar skattebetalarnas pengar. Vi plöjer inte in miljarder i reformer som faktiskt inte ger resultat. Det är jag extremt stolt över att kunna berätta i den här kammaren.

Herr talman! Nu ligger väl elprisstödet utanför denna budgetdebatt. Men det man till att börja med kan konstatera är att Sverige helt uppenbart inte har det mest stabila elsystemet, eftersom vi är i den situation som vi är. Det är bara att fråga vilket hushåll men också vilken industri som helst som kämpar med elräkningarna. För batterifabriken, som redan har etablerat sig i Göteborg, är det stora orosmomentet om det ens finns el.

Som jag sa i min förra replik är det inte fastighetsägare som behöver miljarder för att göra energibesparande åtgärder, för det lönar sig redan i dag, med de energipriser vi har, att göra sådana investeringar. Den trånga sektorn är alltså inte att få ekonomin att gå ihop utan att få tag i komponenter och hantverkare som kan göra jobbet. Då är inte jag och vår regering beredda att lägga miljarder av det allmännas medel där, när pengarna faktiskt behövs någon annanstans. Då är det viktigaste att sätta fokus på att återigen lösa energifrågan.

Vi hade en folkomröstning 1980. Jag tror inte att man 1980 riktigt förstod vilka enorma klimatproblem vi skulle stå inför i dag. Och vi kan inte blunda för klimatet.

Vi måste ha en fossilfri och koldioxidfri energiproduktion där vi kan gå över till en elektrifiering. Det är vår största utmaning för framtiden. Att Miljöpartiet inte tar den på större allvar utan vill plöja ned miljarder till fastighetsägare är faktiskt förvånande. Som jag sa i ett tidigare replikskifte med Vänsterpartiet är det förvånande att det är Miljöpartiet som tycker att fastighetsägare ska få miljarder för att göra något som de redan tjänar pengar på. Att de skulle stå på storkapitalets sida är väl symtomatiskt för den debatt som vi har hamnat i.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Jag tycker att vi ska börja med att tala om varför vi är i den situation som vi är.

Vi hade ju en rödgrön regering där ledamotens parti var ett av de drivande i att vi skulle stänga ned ett av de absolut viktigaste fossilfria energislagen som vi hade. Jag tror helt ärligt att när min dotter, som är två år, blir vuxen kommer hon att säga: Men klimatet brinner. Vi behöver minska utsläppen. Vi ska elektrifiera. Då stänger politiken ned det energislag som är fossilfritt.

Det är den situationen, tillsammans med att Tyskland har gjort precis samma sak, som gör att vi nu befinner oss i en situation med skenande elpriser och en volatil elmarknad. Det är en prekär situation.

Det som statsministern och energiministern sa, att vi ska spara el, är jätteviktigt. Det man ska komma ihåg är att med ökade elpriser är det alltså inte subventioner som behövs för att få företag och hyresvärdar att göra energibesparingar. Det lönar sig ju för dem just för att elpriserna är så höga som de är. Det stora problemet nu för fastighetsbolagen och energibolagen är inte att få ekonomi i satsningarna, utan det är att få tag i komponenter och i kompetens som kan genomföra renoveringarna. Att plöja ned miljarder för energieffektiviseringar som ändå betalar sig är alltså inte ett sunt användande av skattepengar.

Därför säger vi att i den situation som vi är i nu är det viktiga att hjälpa enskilda hushåll med ett elprisstöd. Men att plöja ned miljarder i energibesparingar som redan betalar sig för att elpriserna är så höga är inte ett effektivt användande av våra offentliga medel eller våra allmänna medel. Det är svaret.

Det viktigaste är att vi får ordning på energipolitiken, och det handlar inte denna utan nästa debatt om. Problemet är om man inte försöker lösa symtomen.

Herr talman! Ledamoten säger att detta är ett stöd som om det inte funnits hade lett till att hyresrätter inte skulle byggas. Han säger att det går till de mest behövande och de mest utsatta. Det är gott så, om det faktiskt hade stämt.

Det är två saker som är problemet med stödet. Det ena är att man kan konstatera att de bostäderna antagligen hade byggts ändå även om de inte hade fått subventioner. Alternativt hade andra bostäder byggts i stället. Sedan går inte stödet till dem som faktiskt behöver det. Det är ett stöd som går till höginkomsttagare och till människor med lång kötid.

Vi säger att vi inte ska lägga pengar på det. Vad vi i stället gör med bostadspolitiken är att vi lägger om den. Vi tar ett strukturerat grepp för att lösa de problem som finns. Det är i dag dyrt att bygga bostäder. Det är svårt att bygga billiga bostäder. Vi ser över regelverk. Vi tar fram mer byggbar mark och så vidare.

Vi kan konstatera att den situation som vi har i dag tror jag inte att vare sig ledamoten eller jag är särskilt nöjd med, med strukturell hemlöshet som ökar och så vidare. Det är resultatet av åtta års politik av socialdemokratiska och miljöpartistiska bostadsministrar där Vänsterpartiet har varit stödparti.

Det är inte den nya regeringen som suttit i åtta veckor som är ansvarig för det. Det är den förra regeringen som under åtta år inte har tagit tag i reformerna och inte löst bostadsmarknadens problem.

Det är därför vi nu lägger om politiken. Det är inte subventioner till byggdirektörer som är det viktiga. Det viktiga är att göra reformer så att vi får en fungerande bostadsmarknad.

Jag vill inte att en hemlös ska vara åttaåriga Pelle. Jag vill att det ska vara enkelt att få tag på en bostad i Sverige. Då måste vi få bostadsmarknaden att fungera. Den har inte fungerat under åtta år. Vänsterpartiet bär ett tungt ansvar för att situationen ser ut som den gör.

Herr talman! Jag har också blivit kontaktad av både stora byggbolag och deras lobbyister. Det är på något sätt talande för vår samtid när det är Vänsterpartiets ledamot som för storkapitalets talan i den här kammaren.

Jag tycker att man ska gå tillbaka och fundera på investeringsstödet. Det var ett extremt kritiserat stöd. Det fick kritik av Riksrevisionen och från olika fristående studier. Man kan konstatera att det hade extremt dålig träffsäkerhet. Man kan egentligen säga att de enda som var riktigt nöjda var ett antal byggherrar som fick pengar in på kontot.

Det som byggdes hade vi sedan något lägre hyror för. Men de fördelades inte ut till dem som hade störst behov. Tittar man i studierna ser man att det ofta gick på kötid. Oftast var det de som hade lång kötid som fick bostäderna, medan de som stod längre från bostadsmarknaden fick osubventionerade lägenheter. Det finns till och med siffror som visar att de som bor i subventionerade lägenheter tjänar mer än de som bor i osubventionerade.

Bara där tycker jag att man ska fundera kring vad man gör med skattepengar. Vi är i en svår ekonomisk situation. Vi har ett begränsat reformutrymme. Vad är den politiska prioriteringen? Är det mer pengar till byggbolagen och byggdirektörerna, eller är det pengar till rättsväsendet, försvaret eller sänkta bränsleskatter?

Jag kan som moderat vara stolt och säga: Nej, byggdirektörerna har redan tjänat sina pengar. De ska inte få fler miljarder. Vi satsar pengar på fler poliser, ett starkt försvar och att sänka bränsleskatterna. Det är en politisk prioritering.

Sedan kan jag notera att inte heller Vänsterpartiet lägger de pengarna. Min fråga tillbaka blir: Hur ska Vänsterpartiet rädda byggbolagen?

Herr talman! På Norrviksgatan på Hisingen i Göteborg gjorde mina morföräldrar sin klassresa. Där byggde morfar 1946, på lediga kvällar och helger, ett eget hus till sin familj.

Och mormor och morfar var inte ensamma. Runt om i Sverige fick tusentals familjer på det här sättet ett eget litet hus med en egen liten trädgård. Receptet bestod av eget arbete, en kommunal tomt och stöd från det kommunala Egnahemsbolaget.

Den så kallade egnahemsrörelsen var en fantastisk politisk reform, omhuldad av såväl konservativa och liberaler som socialdemokrater. Det som tidigare varit en omöjlighet blev nu möjligt. Arbetare och tjänstemän kunde få en egen bostad - ett eget hus med täppa.

Egnahemsrörelsen växte fram i Sverige efter inspiration från Storbritannien runt förra sekelskiftet. Den kulminerade under åren efter andra världskriget, då mormor och morfar byggde sitt hus på Norrviksgatan. Än i dag är många av egnahemsrörelsens områden bland de mest eftertraktade villaområdena i våra städer. I Göteborg heter de till exempel Lundby, Bräcke och Fräntorp.

Det kommunala Egnahemsbolaget finns kvar i Göteborg. Förra året levererades 449 prisvärda bostäder, varav flera radhus men också bostadsrätter. Under perioden 2025-2030 har bolaget som mål att producera 500 småhus i några av Göteborgs mer utsatta områden.

Det, herr talman, är resultatet av en politisk vision från det förra högerstyret i Göteborg om att öka småhusbyggandet, en vision som bland annat grundar sig i att det finns en stor efterfrågan på småhus hos befolkningen. Men det är också en vision som grundar sig i att mer blandad bebyggelse och ett breddat ägande är ett viktigt verktyg mot segregation och en möjliggörare för bostadskarriär. Visionen är att fler människor också i dagens Göteborg ska kunna få sin dröm om ett hus med egen täppa uppfylld, precis som när Egnahemsbolaget bildades 1933.

Men den visionen, herr talman, ska inte bara genomföras i Göteborg. Genom att regeringen nu lägger om bostadspolitiken blir visionen också nationell.

De senaste åtta åren har bostadspolitiken i Sverige präglats av ett planekonomiskt tänk, där pengar pumpas in på byggherrarnas konton genom investeringsstöd och bostadsmålen sätts i tusental bostäder. Direktörerna i byggbranschen har tjänat stora pengar, och Sverige har haft ett bostadsbyggande som präglats mer av kvantitet än av kvalitet. Det har varit fyrkantiga lådor snarare än levande kvarter eller trivsamma trädgårdsstäder som har byggts.

Den nya regeringens bostadspolitik präglas i stället av strukturreformer för en fungerande bostadsmarknad, reformer som underlättar bostadsbyggandet för vanliga människor. Men vi går också från en bostadspolitik som fokuserar på vad politiker vill ska byggas till en bostadspolitik som fokuserar på hur människor faktiskt vill bo.

Herr talman! För de allra flesta svenskar är drömboendet ett eget hus. När Trä- och Möbelföretagen ställde frågan i en Sifoundersökning 2019 svarade 75 procent att de ville bo i ett småhus. Det är kanske inte så förvånande med tanke på att TMF är en branschorganisation för bland annat småhusbyggare. Mer överraskande är att när Hyresgästföreningen gör en undersökning om boendepreferenser blir svaret liknande: 61 procent av befolkningen anger att de helst vill bo i ett småhus med egen tomt. Då har man också tagit hänsyn till bland annat boendekostnader och restider. De som bor i ett eget hus med trädgård är dessutom de som är allra nöjdast med sin boendesituation, enligt Hyresgästföreningen.

Folkets dröm om en egen täppa ska verkligen inte underskattas. Den är lika stor i dag som den var vid seklets början och på 40-talet. Det är också därför omläggningen av bostadspolitiken spelar roll för vanliga människor.

Herr talman! Att lägga om bostadspolitiken är dock tyvärr ingenting som sker i en handvändning. Den rödgröna regeringen satt i åtta år. Den nya regeringen har suttit i åtta veckor. Skillnaden är att det nu finns en reformiver och en vilja som tidigare inte har funnits.

För vad hann den rödgröna regeringen egentligen med under de åtta åren, herr talman? Svaret är: väldigt lite. Vill man vara elak kan man beskriva tidigare bostadsministrar som lata katter. De red på en högkonjunktur där marknaden ville bygga trots alla hinder och problem, eftersom låga räntor och förhållandevis stabil avkastning på fastigheter lockade. Därmed ansträngde sig inte ministrarna för att få ordning på de strukturella problem som finns på bostadsmarknaden.

Jag tror inte att någon i den här kammaren tycker att bostadsmarknaden i Sverige fungerar särskilt väl. Köerna för en hyresrätt ringlar sig långa. Fram till det att lågkonjunkturen slog till rusade bostadspriserna på ägt boende i höjden. Den strukturella hemlösheten har skenat.

I går träffade jag Stockholms Stadsmission. Deras budskap var tydligt: En typisk hemlös behöver inte längre vara alkoholisten Pelle som sover på en parkbänk. En typisk hemlös kan lika gärna vara åttaårige Pelle vars familj aldrig lyckats få in en fot på den svenska bostadsmarknaden.

Högkonjunkturen borde ha varit ett guldläge för den rödgröna regeringen att genomföra nödvändiga reformer för att komma åt de strukturella problemen på bostadsmarknaden. Så skedde inte.

Herr talman! Roar man sig med att summera den förra regeringens reformer för att underlätta byggande blir det på sin höjd ökad bygglovsfrihet för altaner. Förstå mig rätt: Det var bra att bygglovsfriheten för altaner ökade. Men man kan inte bo på en altan, inte ens i Socialdemokraternas Sverige.

Skillnaden mellan den förra regeringen och den nuvarande är också att regeringsunderlaget nu är överens, både om problembilden på bostadsmarknaden och om hur vi löser problemen.

Den förra regeringens stödpartier kunde inte ens komma överens om vad som var problemet. Vissa partier tyckte att det skulle bli enklare att bygga, andra att det skulle bli svårare. Vissa partier krävde att hyressättningsreglerna skulle reformeras; andra partier fällde regeringen när den försökte göra just detta.

Herr talman! Vi moderater, sverigedemokrater, kristdemokrater och liberaler kanske klär politiken i lite olika ord, men i grunden är vi överens om såväl problem som lösningar.

Det handlar om att förenkla regelverk och korta byggtider. Det gör vi bland annat genom att gå från detaljkrav till funktionskrav och genom att öka tillgången på byggbar mark.

Det handlar om att stärka äganderätten genom att bland annat möjliggöra för fler att uppfylla drömmen om ett småhus. Men det handlar också om att tillåta ombildning till ägarlägenheter.

Det handlar om att öka valfriheten på bostadsmarknaden genom fler boendeformer och lägre trösklar, som hyrköp.

Jag tror att alla härinne kan konstatera att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar i dag. Den förra regeringen och dess stödpartier bär ett tungt ansvar för detta.

Därför lägger vi nu om politiken från ett planekonomiskt tänk till att metodiskt arbeta bort de strukturella problemen och åter få marknaden att fungera.

Herr talman! Målet med vår politik är att fler svenskar i dag ska kunna göra den bostadskarriär min mormor och morfar gjorde på Norrviksgatan 1946. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! En byggarbetsplats som ser ut som ett högsäkerhetsfängelse med stängsel, fjärrstyrda grindar och kameraövervakning, en närbutik på ett förortstorg där omsättningen går upp när polisen kommer och går ned när polisen åker och en fabrik som får lägga om schemat för att de anställda inte vågar ta sig till och från jobbet sena kvällar och tidiga morgnar - detta är tre exempel från min hemstad Göteborg på den verklighet som många företagare och anställda i dag upplever.

I undersökningen Brottslighetens kostnader 2022 från Svenskt Näringsliv beskrivs brottslighetens påverkan på företagande och jobb. Mer än vartannat tillfrågat företag i undersökningen har drabbats av brott under det senaste året, många upprepade gånger. Totalt uppskattar rapportförfattarna att kostnaderna för otrygghet och brottslighet i det svenska näringslivet överstiger 100 miljarder kronor årligen. 42 miljarder är direkta kostnader för brott, och ytterligare knappa 30 miljarder är olika säkerhetshöjande åtgärder.

De uppskattade intäktsförlusterna uppgår till 18 miljarder, och därutöver gör man ett antagande om att det finns åtminstone ytterligare 10 miljarder i kostnader på grund av cyberbrott, bedrägerier och så vidare.

Kostnaderna är i sig alarmerande, men kanske ännu värre är faktiskt konsekvenserna av otryggheten: 6 procent av de tillfrågade företagen har under det senaste året valt att avstå från investeringar på grund av utsatthet eller oro för brott. Nästan lika många har övervägt att lägga ned delar eller hela företagets verksamhet av samma skäl.

Fru talman! Att företag och arbetsplatser utsätts för brott är inte bara ett problem för den enskilde. Det är i grunden ett hot mot vårt öppna samhälle.

För det första finns det sällan bara en juridisk person som är brottsoffer. Det finns ofta också ett fysiskt offer. Det handlar om kassörskan som blir rånad, företagaren som blir lurad i ett telefonbedrägeri och hantverkaren vars bil slås sönder i ett inbrott.

För det andra slår brottsligheten mot samhällsekonomin i stort. När nästan 1 av 20 företag har avstått från investeringar eller lagt ned verksamhet innebär det också förlorade arbetstillfällen och skatteintäkter.

För det tredje riskerar brottsligheten att slå sönder hela branscher när illegala bolagsfasader systematiskt används för att utsätta laglydiga företag för osjyst konkurrens.

Därför är jag glad, fru talman, över att den nytillträdda regeringen nu kommer att inleda den kanske största offensiven mot organiserad brottslighet i svensk historia. Förutom att man gör en fullständig översyn av hela strafflagstiftningen fokuseras nu också rättsväsendets insatser. Ett samlat råd mot grov organiserad brottslighet inrättas på Justitiedepartementet. Men kanske viktigast av allt för att bekämpa brott mot företagande är att sekretesslagstiftningen reformeras med en ny huvudregel: All relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter i syfte att bekämpa brott.

Fru talman! Brott mot företag och företagande har tyvärr inte uppmärksammats särskilt mycket i den politiska debatten eller av den förra rödgröna regeringen. Men ska vi komma till rätta med otryggheten och få ett fungerande näringslivsklimat i Sverige måste dessa problem tas på allvar. Att vara drivande i det arbetet kommer jag att se som en av mina viktigaste uppgifter som riksdagsledamot de kommande fyra åren. För, fru talman, det ska inte behöva vara en del av en affärsplan hur man skyddar sig mot brott.

(Applåder)