Anna Vikström

Herr talman! Sverigedemokraterna lovade i valet tandvård på samma villkor som all annan vård. Men nu reducerar i stället Sverigedemokraterna budgeten för tandvård för unga med 576 miljoner tillsammans med regeringen. Det är vad ärendet i dag handlar om och vad vi debatterar. Det är inte som ledamoten sa att er reform inleds med äldre, utan den inleds med unga. Det är närmare bestämt en halv miljard mindre till de unga som drabbas.

Förutom detta innehåller förslaget en övervältring av kostnaderna på regionerna under flera år för övergångsreglerna i förslaget. Det är flera regioner som har påpekat detta. Övergångsreglerna handlar om att för tandvårdsbehandlingar för åldersgruppen upp till 23 år som har påbörjats eller som har beslutats om före ikraftträdandet vid årsskiftet ska de äldre bestämmelserna om avgiftsfrihet gälla för unga. Det kommer att pågå i flera år. Regionerna får dock inte någon kompensation enligt förslaget.

Min fråga till Sverigedemokraterna är: Kommer Sverigedemokraterna att bidra till att regionerna får kompensation för detta?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet talar om behovsprincipen. Jag skulle vilja säga att någonting som verkligen sticker ut i propositionen är hur det framhålls hur positivt förslaget är för den privata tandvårdsmarknaden som nu får 500 000 patienter till sig. Det framhålls flera gånger.

Förslaget innebär ingen satsning på tandvården utan en försämring. Regeringen tar bort 576 miljoner från tandvårdssystemet. Det är vad propositionen handlar om. Samtidigt lägger regeringen kostnaderna för övergångsreglerna på regionerna.

Det är ett par månader under hösten som det går att kvala in till övergångsreglerna för de patienter som inte har påbörjat sina behandlingar för att de förhoppningsvis ska kunna få sin behandling bedömd som avgiftsfri.

Vi ska komma ihåg att många patienter står i kö en längre tid, och det är inget som de själva kan påverka. Många oroliga föräldrar i Region Stockholm hör av sig och är förtvivlade. De vet inte om de vågar börja en tandreglering för sina barn av rädsla för att det ska kosta dem för mycket.

I vissa regioner är köerna väldigt långa för den här typen av behandling. Det finns unga som har stått i kö i åtta tio år. Vi kunde nyligen läsa om det i medierna. Det är inte konstigt att många blir oroliga - både barn, unga och föräldrar - när tandvården inte fungerar och det sker nedskärningar som gör att det blir osäkert om de kommer att kunna få sina behandlingar.

Fru talman! Jag förstår att statsrådet vill tala om en kommande, helt annan tandvårdsreform och inte detta förslag som tar bort avgiftsfri tandvård för unga mellan 19 och 23 år. Det är en nedskärning i tandvårdssystemet med cirka 500 miljoner.

Den nu aktuella propositionen innebär alltså att regeringen ensidigt går fram med besparingar utan att samtidigt lämna några förslag om förbättringar. Förslaget innehåller också en övervältring av kostnaderna för övergångsreglerna på regionerna under flera år. Övergångsreglerna handlar om att de äldre bestämmelserna om avgiftsfrihet för barn och unga fortfarande ska gälla för tandvårdsbehandlingar som påbörjats före ikraftträdandet vid årsskiftet. De äldre bestämmelserna ska också gälla om regionen före ikraftträdandet beslutat att en tandvårdsbehandling ska vara avgiftsfri för en patient.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som Eva Lindh framförde finns det ingen finansiering för övergångsreglerna när statsbidraget tas bort vid årsskiftet. För Region Stockholm rör det sig om 17 miljoner kronor som skattebetalarna i regionen tvingas punga ut med. I Dalarna säger tandvårdschefen att det kommer att kosta 19 miljoner, en summa som de inte har att tillgå. Det här beloppet kan vara mycket högre för andra regioner, som kan ha långa köer till exempelvis tandreglering.

Som Eva Lindh också nämnde ska regionerna, som redan nu befinner sig i en sjukvårdskris, stå för tandvårdskostnaderna för övergångsbestämmelserna. Sjukvårdskrisen visar sig till exempel genom de stora varsel inom vård och omsorg som slår rekord i flera regioner. Till och med augusti har 4 547 personer i vård och omsorg varslats om uppsägning, vilket är den högsta siffran sedan 2010, enligt Arbetsförmedlingen.

Facken i välfärden, som företräder mer än 1 miljon medlemmar, skrev i går om de enorma utmaningar som välfärden står inför och hur besvikna de var på regeringens sjukvårdsbudget. Sjukvårdsbudgeten innebär minskningar av anslagen till både sjukvård och äldreomsorg. Samtidigt nollas uppräkningen av de generella statsbidragen till kommuner och regioner. Det innebär att de totala tillskotten till vård och omsorg minskar med SD:s och regeringens budget. Regionerna brottas fortfarande med stora underskott. Vad regionerna inte behöver är att dessutom få ytterligare kostnader för tandvård övervältrade på sig av staten.

Fru talman! Jag har fortfarande några frågor. Jag har till exempel inte fått svar på detta med pengarna. Jag undrar också om dessa sociala innovativa modeller är utvärderade. Finns det evidens för att detta är ett sätt att jobba som fungerar?

Jag har själv försökt hitta svar på detta och frågat runt en del men har inte lyckats hitta forskning som stöder att detta sätt är ett bra sätt att jobba på. Det kanske det är. Tycker ministern att de åtgärder som ska utföras ska vara evidensbaserade? Vi har ju med tiden kommit fram till att det är väldigt viktigt när det gäller folkhälsoarbetet. Skulle det inte vara det skulle det vara olyckligt.

Sedan gäller det detta med att fokus ska ligga på specifika och förutbestämda utfall. Hur ska de effekterna mätas och av vem? Vi har en diskussion om att det är väldigt mycket administration i vården och om att vi behöver minska den. Finns det en risk för att mätningarna kommer att innebära en massa insamling av data som finansiärerna tycker är väldigt viktiga att få fram för att de ska veta om de får betalt för sina insatser? Vem ska göra detta? Jag undrar också hur det ska gå till.

Jag är inte helt övertygad om att detta är ett ändamålsenligt sätt att jobba på, speciellt inte nu när vi har en sjukvårdskris där 12 av 15 distriktssköterskemottagningar är tvungna att stänga i den ordinarie vården. Jag menar att primärvården behöver mer resurser direkt och att finansiering i stället skulle gå till hela primärvården. Då skulle både offentliga och privata utförare kunna ta del av detta och jobba mer förebyggande. Jag är inte helt säker på att det är det som kommer att finansieras av dessa privata kapitalägare.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandet av svaret.

Jag har försökt läsa på om detta och har då sett att regeringen avser att stärka det nationella stödet till kommuner och regioner för att möjliggöra användningen av innovativa modeller. Jag har också läst att 10 miljoner är utlovade. Stämmer det, och vad ska de i så fall gå till i första hand?

Jag vill också säga att det som ministern sa i sitt förra svar om att regeringen har tagit fram ett direktiv och tillsatt en utredare när det gäller effektivare folkhälsoinsatser genom hälsoekonomiska analyser är väldigt positivt. Det vill jag instämma i. När det kommer till de särskilda satsningarna för privata och fristående aktörer är jag dock fortsatt lite förbryllad.

Om man nu ska ha externt kapital - vilket det verkar handla om mest - kan det också vara så att externa aktörer ska gå in och göra en del av de här uppgifterna. Hur ska vård och förebyggande arbete fungera tillsammans om olika aktörer ska ta hand om åtgärder som borde vara sammanhållna för samma invånare och patienter? Det verkar inte vara en ändamålsenlig uppdelning.

En viktig del av omställningen till god och nära vård är att stärka det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. När utredaren Anna Nergårdh blev intervjuad i samband med att en av rapporterna släpptes sa hon att vi måste tänka mer hälsa än sjukdom och att både det förebyggande arbetet och rehabilitering därför är viktiga delar i hälso- och sjukvårdssystemet. Hon sa att bäst förutsättningar att klara detta har personalen i primärvården, där relationerna ofta är långa. Detta tycker jag är en väldigt viktig poäng. Personcentrering och långa relationer har betydelse för det förebyggande arbetet.

Problemen i dag är resurserna till den förebyggande vården. En distriktssköterska skrev nyligen i en insändare: Jag utbildade mig inte till distriktssköterska för att sitta som en dörrvakt i telefonen. Jag utbildade mig till distriktssköterska för att jag vill hjälpa patienterna och jobba förebyggande. Vi behöver bli fler.

Detta är den springande punkten i det förebyggande arbetet. Distriktsköterskorna, som i sin yrkesbeskrivning har ett väldigt viktigt uppdrag att jobba förebyggande i sitt yrke, har blivit färre i primärvården i Sverige i stället för fler de senaste 15 åren. Det är minst distriktssköterskor i den privata primärvården, sett över hela Sverige, tyvärr. Det handlar förmodligen om ersättningar och ekonomi för den enskilda utföraren.

Ett exempel som jag skulle vilja lyfta in här är att en tidigare M-ledd regering finansierade vårdaktörer som var mer eller mindre separata från befintlig primärvård och som i en del regioner gick in och utförde vissa åtgärder för patienterna. Efter 6 miljarder och åtta år kom Riksrevisionen fram till att det inte hade haft avsedd effekt, bland annat för att det inte var en del av den ordinarie primärvården.

Jag menar att det finns en hel del att lära sig här när det gäller kontinuitet, kompetens och att arbeta med evidensbaserade åtgärder. Jag tycker inte riktigt att jag har fått svar på min fråga: Kommer detta att bygga på evidensbaserade åtgärder?

Fru talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret på min interpellation! I svaret sägs bland annat att regeringen fortsätter de satsningar på primärvården som vår regering påbörjade. Det som är nytt är de innovativa modellerna för sociala investeringar såsom sociala utfallskontrakt, som de privata utförarna ska bidra med. Jag har fortsatt en del frågor. Handlar detta om evidensbaserade åtgärder? Hur ska det mätas? Varför får inte primärvården uppdraget och pengarna?

Det var statsrådets uttalande i dagspressen om att privata och fristående aktörer ska kunna släppas in i det förebyggande arbetet och tillsammans med kommuner och regioner få betalt för sitt arbete baserat på långsiktiga hälsovinster som gjorde att jag skrev den här interpellationen. Jag förstod faktiskt inte vad det handlade om.

Att dessa aktörer ska släppas in antyder att de inte redan finns i det förebyggande arbetet i dag, men det gör de; de finns till exempel i primärvården. Primärvården har en central roll i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet på befolkningsnivå, men vi vet att man har problem med att hinna med sitt uppdrag.

Sedan 2021 finns också en tydlig reglering om primärvårdens grunduppdrag i hälso- och sjukvårdslagen. Där står bland annat att regioner och kommuner inom ramen för primärvården särskilt ska tillhandahålla förebyggande insatser utifrån såväl befolkningens behov som patientens individuella behov och förutsättningar.

Detta är ett uppdrag som det är naturligt för primärvården att ha, samtidigt som det i hög grad inte hinns med i den utsträckning som behövs eftersom det ju råder resursbrist i primärvården. Läkare har för många listade patienter, och distriktssköterskor från hela Sverige vittnar om hur de inte har tid med det förebyggande arbetet, som får stå tillbaka när ekonomin blir alltmer pressad. Vårdcentralscheferna bedömer att avsaknad av ekonomiska förutsättningar är det främsta hindret för förebyggande arbete, enligt en undersökning av Myndigheten för vårdanalys.

Man kan nog säga att det finns kunskap och vilja att arbeta förebyggande men att det saknas tillräckliga resurser för att jobba som lagen föreskriver. Dessa förutsättningar ser ut att förvärras för primärvården i dagens sjukvårdskris. Till exempel hade Region Sörmland ett underskott på över 1 miljard 2023. Där har det moderatledda styret fattat beslut om att helt och hållet stänga 12 av 15 distriktssköterskemottagningar.

Äldre och barnfamiljer drabbas särskilt hårt av detta i glesbygd och på mindre orter. Distriktssköterskor är en av de yrkesgrupper som har ett mycket tydligt uppdrag att arbeta förebyggande och hälsofrämjande i primärvården och har även den kompetensen i sin utbildning och yrkesbeskrivning.

Det jag undrar är: Ska privata utförare finansieras för att primärvården inte har tillräckliga resurser? Jag menar då andra privata aktörer. Varför går i så fall inte resurserna direkt till primärvården?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Det kanske raljeras över utredningar, och det tycker inte jag heller att man behöver göra.

Det är många utredningar och uppdrag. Även vår regering tillsatte en hel del, bland annat en som handlade om sekundäranvändning av hälsodata. Det har kommit en alldeles nyligen.

Min fråga är dock vart de tar vägen. Det finns ju flera olika utredningar som inte har hanterats. Än så länge har det inte blivit någon verkstad mer än när det gäller den gamla proposition som vi var med om att ta fram som handlade om läkemedelsinformation. Vi har inte hört särskilt mycket om vad som har hänt under den här mandatperioden mer än att det har tillsatts utredningar. Frågan är då: Kommer det att bli konkreta regeringsförslag på det här området? Det har talats tyst om det väldigt länge.

Jag kan dock bjuda på att säga att det faktiskt i dag kom en debattartikel från regeringen som publicerades i Läkartidningen, men den gav inte någon färdplansinformation eller några utfästelser om att man på något sätt tänker finansiera regioner och kommuner för att delta i den här nationella infrastrukturen. Det kommer att behövas, för som det är just nu är det fritt valt arbete, och väldigt många utförare - inte minst privata utförare, men också en del andra - kan välja att inte lämna ifrån sig informationen. Då blir det en informationsbrist, och patienter och vårdpersonal kan inte lita på att informationen är fullständig. Därför behöver man ställa krav. Då är frågan: Finns det en färdplan som realiserar de här förslagen? Känner ledamoten till det?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Liza-Maria Norlin för inlägget. Jag har en fråga till ledamoten, eftersom det är Kristdemokraterna som har hand om ehälsoområdet och detta rör den nationella digitala infrastrukturen.

Det är absolut en jättebra tanke med en nationell digital infrastruktur, men det är väldigt mycket som ska åstadkommas med den. Det ska bli mer tid för vårdpersonalen och det ska vara bättre vård och så vidare. Min fråga är: Hur?

Jag vill ge lite bakgrundsinformation. De flesta regioner är nu i full gång med att upphandla och införa mycket kostsamma nya, stora patientjournalsystem. Dessutom har de väldigt många system som redan är igång. Dessutom betalar regionerna till Inera AB som har nationella ehälsotjänster som har funnits i sisådär en femton tjugo år. De har utvecklats över tid och används av hela befolkningen och även av en hel del vårdgivare. Det finns alltså redan en sorts infrastruktur, även om den är mellan regioner och kommuner.

I utredningsbetänkandet Delad hälsodata - dubbel nytta finns förslag om skyldighet för vårdgivare att göra vissa uppgifter tillgängliga för andra vårdgivare. Det aktualiserar finansieringsprincipen i utredningen. Då undrar jag: Talar ni i regeringen om att detta kan kosta pengar för staten, och finns det över huvud taget några planer på statlig finansiering? Vi har varken hört eller sett det i den här debatten.

Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation 5.

Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Vi är nu i en absurd situation: Samtidigt som hälso- och sjukvården och omsorgen har stora personalbehov varslas och minskas vårdpersonal i tusental i många regioner, trots att de behövs i vården. Denna sjukvårdskris hade kunnat stoppas av nuvarande regering, men det som gjorts av regeringen är inte alls tillräckligt. Sjukvårdskrisens konsekvenser kommer att drabba patienterna, vården och de anställda i hela Sverige.

Arbetsförmedlingens statistik över varsel i vård och omsorg, både förra året och i år, är skrämmande läsning. Hittills i år har 2 785 personer varslats inom vården, varav 268 bara denna månad fram till den 10 maj. Vi kan konstatera att statsministerns uttalande i februari om att regeringen och SD skulle lägga fram en budget som skulle se till att människor inte sägs upp i den svenska sjukvården inte stämde. Den budget som lades fram stoppade inte varslen.

Socialdemokraterna gör en annan prioritering av vården. Våra tre senaste budgetar innehöll en dubblerad satsning på vården och välfärden. Vår bedömning är att Sverige inte hade varit i den här sjukvårdskrisen om dessa satsningar hade gjorts. Under den föregående mandatperioden tog vår regering också initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syfte att skapa bättre förutsättningar och villkor för dem att göra sitt jobb. Den nya regeringen har nu avslutat denna satsning, vilket vi ser som ett misstag.

Fru talman! Redan före dessa varsel visste vi att den svenska hälso och sjukvården i dag är underdimensionerad. Färre vårdanställda leder till färre vårdplatser och längre väntetider, och det går inte att leva upp till medborgarnas behov av vård.

Det har länge varit en utmaning för regioner och kommuner att kompetensförsörja sin verksamhet. Attraktiviteten har sjunkit för välfärdens yrken och arbetsplatser. Arbetsvillkor, löner och arbetsbelastning upplevs som mindre konkurrenskraftiga i jämförelse med andra branscher än tidigare. Gapet har alltså ökat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Antalet sjukskrivningar för kvinnor i vårdyrken är mycket stort. Den situation som råder nu, då vårdpersonal i regionerna inte ersätts när de slutar och då stora varsel har lagts, kommer att få allvarliga konsekvenser både kort- och långsiktigt, inte bara för patienterna utan också för vårdpersonalens hälsa, vårdyrkenas attraktivitet och möjligheterna att rekrytera i framtiden.

Den förra regeringen tog initiativ till Nationella vårdkompetensrådet. Man ska om ett par veckor lämna sin slutrapport, som handlar om att ta fram förslag till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Vi ser fram emot denna rapport, men vi vill gå vidare och se en beredning för välfärdens personalförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer för beredningar finns till exempel på försvars- och trygghetsområdet. Om utvecklingen vad gäller välfärdsyrkenas attraktivitet ska kunna vändas på sikt krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ.

I flera rapporter återkommer den negativa påverkan som följer av den växande administrationen. Det innebär att många av välfärdens anställda, i strid med vad de själva önskar, lägger mer av sin arbetstid på administration i stället för på möten med patienter. Rapportering till myndigheter, ledning eller andra som ansvarar för att följa upp vården tar mycket tid. Ett exempel är att kvalitetsregister ofta kräver manuell inmatning, tvärtemot intentionerna.

Det kom nyligen en utredning som heter Delad hälsodata - dubbel nytta och som tillsattes av den förra S-regeringen. Där har man lagt fram förslag med det huvudsakliga syftet att patienterna ska få en god och säker vård. Men förslagen syftar också till att effektivisera vården genom minskad administration för vårdgivarna och genom att onödig dubbeldokumentation och dubbelarbete ska undvikas. Detta är ett viktigt fokus som även vi politiker måste ha, även när det gäller beslut om digital infrastruktur. Kommer de beslut vi tar att ge patienterna en bättre vård, och kommer administrationen att minska? Alla beslut som ökar administrationen bör övervägas noga, även när det gäller digitalisering.

Fru talman! För närvarande pågår ett flertal regeringsuppdrag och utredningar inom området nationell digital infrastruktur. Regeringen har också tillsatt en samordnare och ett helt nytt råd. Något som faktiskt pågår på riktigt, så att säga, är ett införande av den nationella läkemedelslistan, även om det är rejält försenat. Men i övrigt är det inte så mycket verkstad på detta område utan mest utredningar.

Om det ska bli en nationell digital infrastruktur behövs en rad beslut, inklusive ställningstagande till finansiering. Det är inte gratis att få kommuner, regioner och privata utförare att anpassa sig till statlig styrning inom området digital infrastruktur. Detta är heller inte något som sker av sig självt; det vet vi efter många år med frivillighet och rekommendationer inom ehälsoområdet. Det krävs också en väldigt bra samordning från statens sida med offentliga och privata utförare. Det är inte bara önskvärt utan nödvändigt att så sker om en nationell digital infrastruktur ska bli verklighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

(Applåder)

Herr talman! Ivo har inlett tillsynsärenden på flera olika mottagningar som tillhör bolaget Svea Vaccin och hittat temperaturloggar som visar att kylarna har varit både för varma och för kalla. Detta kan leda till att vaccinet inte alls har avsedd effekt.

Tidigare i år gjorde Aftonbladet flera granskningar av bolaget, och Ivo har nu bekräftat det man hittat.

Region Stockholm har också hittat mycket allvarliga brister i patientsäkerheten. Det har bland annat handlat om kompetenskrav som inte har uppfyllts.

Många som har fått vaccin på mottagningarna undrar nu om vaccinerna över huvud taget har haft någon effekt. Vad avser statsrådet Acko Ankarberg att göra ytterligare för att få stopp på så pass allvarliga brister i en vaccineringsverksamhet?

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för svaret! Jag tror mig veta att detta är en fråga som ligger Kristdemokraterna varmt om hjärtat, alltså sådant som vård i livets slutskede och ensamhet, både i allmänhet och mot livets slut.

Det är dock svårt att i dag se hur de prioriteringar som regeringen gör rimmar med ledamotens tidigare uttalanden om att stärka hälso- och sjukvården och äldreomsorgen och om att öka kompetensen i äldreomsorgen. Det ser nämligen inte ut så.

Det är inte aktuellt med mer pengar till äldreomsorgen från Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och regeringen. Regeringen gör faktiskt andra prioriteringar som inte gynnar de äldsta och sjukaste i samhället. De gynnar inte omsorgen och den kommunala hälso- och sjukvården.

Tidöavtalet är mycket sparsamt och kortfattat formulerat när det kommer till äldreomsorgen. Den är uppenbarligen inte prioriterad. Jag kan också nämna att äldreomsorgsministern inte har haft anledning att komma till socialutskottet en enda gång sedan hon tillträdde, även om hon nu ska komma snart, i nästa månad.

Vad säger ledamoten - kommer regeringen att ändra sig och prioritera äldreomsorgen och ge de resurser som krävs?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Hovskär för inlägget.

Ledamoten talar om äldres ensamhet. Jag vill tala om att Inspektionen för vård och omsorg i sin rapport i december 2023 skrev att det finns brister i vård i livets slutskede inom äldreomsorgen. En del äldre får dö ensamma. Det saknas information till den personal som är närmast patienten om hur vården ska gå till, det vill säga att det ofta saknas brytpunktssamtal. Och det förekommer att de äldre inte får adekvat medicinering. Det förekommer alltså brister över hela linjen.

I en majoritet av Sveriges kommuner väntas nu nedskärningar 2024. De verksamheter som det befaras att det kommer att sparas mest på är äldreomsorg och skola.

Hur ser ledamoten att kompetensförstärkningar ska kunna göras för att få fler undersköterskor, sjuksköterskor och läkare i äldreomsorgen när en majoritet av kommunerna behöver göra nedskärningar?

Herr talman! Jag hörde inte vilka åtgärder regeringen vidtar i det här läget med stora nedskärningar och neddragningar även inom den kommunala omsorgen - skolan ska vi inte debattera i dag - för att stärka upp och göra yrkena inom äldreomsorgen mer attraktiva.

Vi kan inte tro att en bransch blir attraktiv om belastningen bara ökar. Det behöver tvärtom göras reformer som stärker kompetensförsörjningen. Det gäller arbetsvillkor och kompetensutveckling på plats, och det gäller ledarskapet.

Vårt förslag är ju att ta ett helhetsgrepp om en beredning för hela välfärdens kompetensförsörjning. Jag är naturligtvis nyfiken på vad ledamoten tycker och vad regeringen är beredd att göra för satsningar i det här läget för att underlätta kompetensförsörjningen och öka kvaliteten.

Jag noterade att Malin Höglund i förra debatten nämnde en utredning som vi hade tillsatt och som var klar 2021. Den heter Vilja välja vård och omsorg och handlar om just äldreomsorgen. Jag menar att den skulle gå att använda, men vad jag vet ligger den också på hyllan hos regeringen tillsammans med äldreomsorgslagen. Det tycker vi är väldigt tråkigt.

Vad är regeringen beredd att göra?

Herr talman! Ja, en del av det som Malin Höglund säger och har anfört tidigare om behoven i äldreomsorgen när det gäller kvalitet håller jag med om. De behoven finns. Jag håller även med om det jag tyckte mig höra om behovet av att stärka hälso- och sjukvården i landet.

Men när vi pratar om hälso- och sjukvård i särskilt boende måste jag säga att det inte kommer att fungera att lägga in det i socialtjänstlagen. Hälso- och sjukvården är en egen lagstiftning, så det låter sig helt enkelt inte göras. Man kan kanske göra andra administrativa delar eller samverkansdelar i den nya socialtjänstlagen, men när det gäller hälso- och sjukvården menar vi att det behövs en särskild äldreomsorgslag för att göra det här.

Jag skulle också vilja säga att i olika granskningar av äldreomsorgen framgår det att personalen inte har rätt förutsättningar att utföra sitt arbete på ett bra sätt. Man har otrygga anställningar, och kontinuiteten brister. Det drabbar de boende - man har inte tillräckligt bra kännedom om de boendes behov och önskemål. En hel del personal får inte heller rätt utbildning eller kompetensutveckling.

Nu står också kommunerna inför stora ekonomiska problem. En majoritet behöver göra nedskärningar i välfärden.

Min fråga till ledamoten är hur förutsättningarna för personalen att utföra ett högkvalitativt arbete i äldreomsorgen ska stärkas i detta läge, nu och framöver, och vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att stärka den långsiktiga kompetensförsörjningen i äldreomsorgen.

Herr talman! I dag debatterar vi motioner om äldreomsorgen från den allmänna motionstiden. Jag yrkar bifall till reservation 1, även om vi står bakom alla våra reservationer.

Jag vill först säga att jag i grunden är väldigt imponerad av hur äldreomsorgen i särskilda boenden har utvecklats till det den är i dag, med hemliknande miljöer och aktiviteter utifrån förmåga och vilja, liksom hur personalen, som ofta är undersköterskor, har byggt upp verksamheten med stor professionalitet och kompetens. Det är en viktig resa som har gjorts från forna tiders boenden och vårdhem. Jag såg en del av dessa under min utbildning för länge sedan, och tro mig: Dit vill vi inte tillbaka.

Men äldreomsorgen behöver i dag bättre förutsättningar. Jag hör ofta numera att det finns en oro för att äldreomsorgens behov hamnat i skymundan av andra problem i samhället. Jag får också frågor om vad som görs från regeringens sida för att förbättra äldreomsorgen.

Enligt Inspektionen för vård och omsorg finns det brister när det gäller kompetensförsörjning och personalkontinuitet inom äldreomsorgen. Det finns äldreboenden som erbjuder en sammanhållen god vård och omsorg av hög kvalitet. Men kvaliteten är oacceptabelt ojämn, och det finns strukturella brister inom den kommunala hälso- och sjukvården.

Det är i regel multisjuka äldre med komplexa vårdbehov som bor i särskilt boende. Tyvärr drabbas de av att den medicinska vården och behandlingen fortfarande visar omfattande brister. Bland annat är läkemedelshanteringen bristfällig. I 81 procent av kommunerna har personalen som ansvarar för att ge läkemedel inte tillräckliga förutsättningar för att utföra detta på ett patientsäkert sätt.

Vård i livets slutskede fungerar inte heller tillfredsställande. I nästan alla kommuner saknar personalen tillräckliga kunskaper inom medicinsk vård och omsorg för att observera och tolka signaler om bland annat försämringar i hälsotillstånd och för att bedöma om en sjuksköterska behöver kontaktas. Och i drygt hälften av alla kommuner är sjuksköterskorna för få för att de ska ha förutsättningar att bedöma patientens hälsotillstånd på plats. Därtill är den totala läkartiden ofta otillräcklig för att tillgodose de boendes behov.

Det framgår dessutom att den kommunala hälso- och sjukvården har blivit alltmer avancerad de senaste åren. Kommunerna förväntas i dag kunna ombesörja alltmer av den sjukvård som tidigare var regionernas ansvar.

Det är också en fråga hur mycket rehabilitering dessa multisjuka boende får. Antalet fysioterapeuter och arbetsterapeuter har i princip inte ökat sedan 2017, och det görs mycket få rehabiliteringsplaner på särskilda boenden, enligt Inspektionen för vård och omsorg.

Tandvården är också en viktig hälsofråga. Nu finns det tecken på att tillgängligheten till tandvård för äldre personer har minskat, när de i stället behöver mer.

Mot bakgrund av detta, herr talman, behöver en ny resa göras för att förbättra den kommunala hälso- och sjukvård som ges inom äldreomsorgen. Den S-ledda regeringen tog initiativ till en utredning av en ny äldreomsorgslag. Utredningen är nu klar och lämnar flera förslag på lagstiftning som syftar till att stärka hälso-och sjukvården för personer med äldreomsorg. Det handlar bland annat om fast läkarkontakt, fast omsorgskontakt, dygnet-runt-tillgång på läkare och sjuksköterska och att stärka rehabiliteringsansvaret och även ledning och samordning av den kommunala hälso- och sjukvården.

Men SD och regeringen har valt att stoppa införandet av en äldreomsorgslag och lägger utredningen på hyllan, vilket jag beklagar djupt. Socialdemokraterna anser att den svenska äldreomsorgen behöver en ny äldreomsorgslagstiftning. Vi vill att regeringen tar utredningens förslag och inkomna remissynpunkter vidare och arbetar fram ett förslag till ny lagstiftning under mandatperioden.

Herr talman! Kompetensförsörjningen i äldreomsorgen är en stor utmaning. Dels tävlar arbetsgivare om arbetskraften i vissa regioner, dels är de anställdas arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen inte tillräckligt bra. Det gör det svårt att rekrytera och behålla undersköterskor och vårdbiträden.

Den förra, S-ledda regeringen påbörjade det stora arbetet med att lyfta upp, trygga och modernisera den svenska äldreomsorgen. Vi tog initiativ till skyddad yrkestitel för undersköterska och till en utredning om hållbar kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre. Också den verkar ligga på hyllan hos regeringen. Vi tog initiativ till Äldreomsorgslyftet, som är ett statsbidrag för kompetensförsörjning av personalen, och till ett sektorsbidrag, som är ett statsbidrag som går direkt till äldreomsorgen. Vi tog också fram ett centralt stöd för språkbedömning, införde fast omsorgskontakt i hemtjänsten med mera.

Vi socialdemokrater föreslår mot bakgrund av den växande personalbristen inom vård och omsorg att regeringen ska ta ett helt nytt initiativ till något som vi kallar en beredning för välfärdens personalförsörjning. Förebilder för liknande beredningar och samverkansstrukturer finns på till exempel försvars- och trygghetsområdet. Vi tror att det krävs i den här situationen, då kompetensförsörjning i välfärden är en av det kommande decenniets största utmaningar för kommuner och regioner.

Herr talman! Det är hög tid för fler reformer inom äldreomsorgen. Men vi ser att regeringen prioriterar annat, till exempel sänkt skatt, före kvaliteten i äldreomsorgen. Det finns fog för oron, som flera har gett uttryck för, att äldreomsorgens behov hamnat i skymundan.

Vi socialdemokrater vill att äldreomsorgen ska hålla hög kvalitet över hela landet, utgå från den äldres behov och självbestämmanderätt och bemannas av rätt utbildad personal som har bra arbetsmiljö och trygga arbetsvillkor.

Äldre med behov av insatser från både vård och omsorg ska mötas av ett professionellt team som den äldre känner. En sådan äldreomsorg ger människor möjlighet att åldras i trygghet.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten!

En del av de punkter som ledamoten nu räknar upp hör ju till det som skulle omhändertas inom äldreomsorgslagen, som Sverigedemokraterna före valet sa att man var positiv till men som man nu har ändrat åsikt om. Detta tycker jag är väldigt synd. Förslaget är ju klart. Det är remitterat, det ligger där och det skulle kunna tas vidare direkt av både Sverigedemokraterna och regeringen. Jag tycker att detta rimmar illa med det Sverigedemokraterna propagerade för före valet.

Häromdagen skrev SPF Seniorerna och Riksförbundet Hjärtlung en insändare om behovet av att stärka hälso- och sjukvården och den medicinska vården i äldreomsorgen, vilket hör till det som äldreomsorgslagen skulle omhänderta. Det behövs en lagstiftning som tar ett väldigt brett grepp om frågan för att stärka den kommunala hälso- och sjukvårdens innehåll och ställning.

Jag har hört från ledamöter från majoriteten - jag kan inte svära på att det var från Sverigedemokraterna - och faktiskt även från äldreministern att det är den nya socialtjänstlagen som på något sätt ska styra upp den kommunala hälso- och sjukvården. Det ställer jag mig väldigt frågande till. Hur ska socialtjänstlagen reglera hälso- och sjukvården, som ändå har en egen lagstiftning? Kan ledamoten förklara hur det är tänkt?

Herr talman! I Sverigedemokraternas ledamots inlägg hör vi en del positivt om äldres psykiska hälsa och behovet av psykiatrisk och psykologisk behandling och vård. Vi kan nog enas om att de allra sjukaste och de som finns inom äldreomsorgen inte får tillräckligt.

Jag vill dock prata om en annan sak. Inför valet 2022 sa Sverigedemokraterna väldigt tydligt att partiet välkomnade en äldreomsorgslag som markerade ansvarsfördelningen och hur omsorgen om de äldre skulle bli bättre. Ni lyfte även problemet med att äldreomsorgen varierar kraftigt i kvalitet över landet. Det var också det väldigt tydliga svar som Sverigedemokraterna gav till pensionärsorganisationerna, som vi fick höra tidigare i debatten.

Nu har dock Sverigedemokraterna helt ändrat åsikt och anser inte att en äldreomsorgslag behövs. Vilka förslag vill egentligen Sverigedemokraterna genomföra för att kvaliteten i äldreomsorgen ska bli jämnare i landet utan en ny lagstiftning? Det framgår inte i den väldigt kortfattade text om äldreomsorgen som finns i Tidöavtalet hur det ska göras.

Fru talman! Att förespråka en lika fördelning av medel till alla kommuner för att genomföra analyser inför den nya socialtjänstlagen är att förbise de verkliga skillnaderna och behoven mellan olika kommuner. Att hävda att alla bör behandlas lika i detta avseende är att ignorera det faktum att kommunerna har unika utmaningar, resurser och behov och framför allt helt olika storlek på sin organisation.

Om en kommun ska göra en seriös analys för att förbereda för en effektiv implementering av socialtjänstlagen - det är ju detta som vi debatterar - borde medlen ha någon sorts koppling till storleken på kommunen, men så blir det alltså inte. I Stockholms län är det 17 kommuner som förlorar på den nya beräkningsmodellen. Jag kan absolut tänka mig att den hade kunnat se annorlunda ut utan att medlen för den skull skulle smetas ut lika över hela Sverige, alltså så att det skulle vara exakt likadant för varje kommun.

Jag tror att det hade kunnat finnas intelligenta och bra beräkningsmodeller som inte hade gjort till exempel Stockholms stad till en stor förlorare i detta. Jag är faktiskt väldigt förvånad över att det har gått till på detta sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på Mattias Vepsäs interpellation.

Jag kommer att tala om den del av interpellationen som handlar om beräkningsmodellen för att förbereda inför en ny socialtjänstlag.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2024 förklarat att en ny socialtjänstlag kommer att presenteras under året. Regeringen tillhandahöll medel till kommunerna för att genomföra läges- och behovsanalyser inför den nya socialtjänstlagen. Detta beslut grundade sig på vikten av lokala och regionala analyser för att kunna planera socialtjänstens verksamhet. En så kallad indikativ fördelning till kommunerna gjordes och publicerades, utifrån en modell som beaktade storlek, vilket verkade vara rimligt.

Men det blir för svårt att förstå regeringens tankegångar när det plötsligt, mycket sent, beslutas att alla kommuner ska tilldelas samma summa för analyser. Skillnaderna blir enorma, inte minst för Stockholm, vilket Mattias Vepsä har framhållit och tydligt illustrerat.

Även i min egen kommun Sollentuna är skillnaden mellan den utlovade summan och den faktiska utbetalningen nästan 1 miljon. Sollentuna är en av de större kommuner som har störst problem med segregation och kriminalitet, även i förhållande till invånarantal, och medel hade kunnat användas för att på ett mycket bättre sätt göra en välbehövlig, seriös förberedelse inför den nya lagen.

Genomförandet av dessa lokala analyser inför denna lagstiftning måste tas på allvar. Det är självklart att det krävs mer resurser för stora kommuner och organisationer. De olika budskapen skapar nu verkligen förvirring. En helt ny beräkningsmodell presenteras mycket sent, en modell som skiljer sig totalt från den som publicerats tidigare.

Socialtjänstministern säger i sitt inlägg att regeringen inte har uttalat sig om en fördelning till kommunerna. Det som finns är ett publicerat länsblad från Finansdepartementet med titeln Lokal fördelning av satsningar i samband med budgetpropositionen för 2024. Det nådde kommunerna i oktober 2023. Även om det står att fördelningen är preliminär är det mycket troligt att kommunerna kan ha uppfattat att det är ungefär så här det kommer att se ut eftersom fördelningen publicerats och inget händer på månader. Sedan ändras modellen radikalt från att utgå från befolkningsstorlek till att vara lika för alla.

Hur har denna beräkningsmodell över huvud taget förankrats hos och kommunicerats till kommunerna?

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Anna Tenje.

Numera får jag ofta höra att det finns en stor oro för att äldreomsorgens behov inte syns utan skyms när det finns stora problem i övrigt i samhället. Inspektionen för vård och omsorg gjorde förra året en stor granskning av äldreomsorgen. Den visade bland annat att det fanns kompetensbrist, att tillgången till sjuksköterskor var för låg och att det fanns brister i hanteringen av läkemedel.

Både under och efter pandemin har det varit tydligt att hälso- och sjukvården inom äldreomsorgen har brister. Min fråga är alltså: Vad avser statsrådet att göra när det gäller hälso- och sjukvården inom äldreomsorgen i kommunerna, utöver att läkare eventuellt ska anställas av kommunerna?