Niklas Wykman

Fru talman! Att prioritera är politikens kanske viktigaste uppgift. Att klara av att stå för svåra prioriteringar är centralt om man vill leda ett land och över tid göra det bättre. Att lova mycket till många är enkelt. Att vara i opposition och säga ”mer, snabbare, fortare och dyrare” är enkelt.

Men jag är stolt över att vi här i riksdagen har ett samarbete mellan regeringens partier och Sverigedemokraterna som orkar göra de prioriteringar som krävs för att vända utvecklingen i Sverige.

Fru talman! Jag är inte överraskad över att Mikael Damberg och Socialdemokraterna talar sig varma för subventioner och bidrag. Det är lätt att lova mer till fler. Men vi måste också ställa oss frågan: Är detta vad Sverige på riktigt behöver?

Sverige är ett land som väldigt tydligt har delats upp. Det har på ett olyckligt sätt blivit ett vi och ett de. Den enda vägen att lösa detta är arbetsgemenskap – att fler ska vara med och bidra så att vi bryter utanförskapet.

Är det då nödvändigtvis rätt att minska drivkrafterna att arbeta och att höja bidragen till dem som inte är med, eller är det mer rätt att lägga de resurserna på krav och möjligheter att komma in i arbetsgemenskap och få en väg in i det svenska samhället?

Under Mikael Dambergs tid i regeringen och därefter har Sverige och västvärlden haft ekonomiska tillväxtproblem med låg tillväxt under många år. Löser man då Sveriges problem genom att minska drivkrafterna för entreprenörskap, jobbskapande och investeringar?

Det är lätt att se människors behov. Vi prioriterar att hjälpa dem som har de största ekonomiska behoven. Men man måste samtidigt förstå vad man behöver göra för att skapa en bättre framtid.

(Applåder)

Fru talman! Absolut – en del vägval har varit fel, och en del beslut har inte fått de konsekvenser man önskat. Många saker har förändrats och tyvärr försämrats i vår omvärld. Vi navigerar i en väldigt rörlig tid. Precis som Mikael Damberg påpekar har mycket hela tiden rört sig mot det sämre. Vi har ett krig i Ukraina som fortgår med stort mänskligt lidande och med påverkan på världsekonomin och råvarupriser. Vi har de oroligheter som bröt ut i Mellanöstern och som nu är ett fullskaligt krig.

Om man kunnat gå tillbaka och fatta beslut retroaktivt med facit över hur världen utvecklat sig skulle man givetvis ha gjort en del saker annorlunda från start. Till exempel tror jag att Mikael Damberg skulle ha säkerställt att man inte stängt ned en massa kärnkraftsreaktorer i Sverige under hans regeringstid. Det tror jag att Mikael Damberg i dag ser hade varit bra, givet vad som hänt i Ryssland och med europeisk energiproduktion. Men tyvärr är det inte så verkligheten fungerar. Vi lever inte med en sådan tidsmaskin.

Huvudinriktningen för regeringens politik är därför alltid att ta ansvar, ha säkerhetsmarginaler, värna offentliga finanser och säkra att vi har goda möjligheter att agera i de situationer som uppstår. Det är kärnan. Sedan får man fatta bästa möjliga beslut med den information man har.

Mycket har försämrats i världen på kort tid, och det har fortsatt i den riktningen. Detta behöver vi givetvis möta. Det är därför vi i vår budgetproposition men också i den här vårbudgeten har konjunkturåtgärder som till exempel stöttar människor som blir arbetslösa, så att de får bättre möjligheter till utbildning, och stöttar en byggbransch som har det tufft när räntorna varit höga på grund av hög inflation.

Det är därför vi bedriver den typen av politik. Men ingenting blir helt perfekt. Ingenting blir helt rätt. Men grundinriktningen måste alltid vara att Sverige ska styras med ansvar för de offentliga finanserna, med säkerhetsmarginaler och med möjlighet att agera.

Fru talman! Det här replikskiftet visar för svenska folket att man kommer att stå inför ett vägval nästa gång man röstar. Antingen röstar man på den sittande regeringen och dess stödparti eller så röstar man på Miljöpartiet. Beroende på vad av det som får mest stöd kommer man att få väldigt olika priser när man tankar. Det är klart och tydligt att det är så, och människor får göra det valet.

Jag, den här regeringen och Sverigedemokraterna tycker inte att vi ska gå tillbaka till ett läge där det ska kosta 30 kronor per liter när man tankar eller till och med kan bli uppemot 40 kronor. Vi tycker inte att det är en bra sammanhållningspolitik. Det skapar andra negativa effekter. Det blir för dyrt för familjer att hämta på fotbollsträningen, köra till äldreboendet eller åka till matvarubutiken och handla. Vi tycker inte heller att det är en effektiv klimatpolitik. En effektiv politik ska givetvis nå målen men ska också dela bördorna på ett rättvist sätt i samhället.

Vi kommer inte att välja den vägen. Men jag vill ge Janine Alm Ericson rätt i att man minskar utsläppen från den här sektorn om man för väldigt många människor gör det omöjligt eller väldigt dyrt att använda de produkterna.

Vi väljer en annan väg framåt i stället. Vi ska ersätta den fossila energiproduktionen med fossilfri elproduktion. Vi har en viktig ambition att bygga ny kärnkraft. Det är också viktigt att bygga ut andra energislag för att klara av detta. Men för att man i ett fungerande elsystem ska kunna klara att ha mer väderberoende kraft – vi tar vindkraft som exempel – behöver man tillräckligt mycket baskraft för att drifta elsystemet även när det inte blåser. I grunden har Sverige inte problem med elförsörjningen när det blåser, men vi har det när det är vindstilla. Då kan man bygga hur många vindkraftverk som helst – det löser inte det problemet. Sedan kan mer vindkraft lösa andra problem.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att slå fast att jag är övertygad om att Janine Alm Ericson har de bästa av intentioner för klimatet, för djur och natur, för svensk välfärd och för svensk företagsamhet. Det går att komma till olika slutsatser även med goda intentioner. Jag är inte så säker på att vi är betjänta av att ha en debatt där vi alltid ska ifrågasätta varandras intentioner eller komma med syrliga eller negativa omdömen. Däremot kan man givetvis ha rätt eller fel i sak och komma fram till slutsatser som andra inte håller med om. Men jag är helt övertygad om att Janine Alm Ericson har de bästa av intentioner för Sverige med sitt politiska engagemang för miljö, klimat och alla människor.

Jag ser i grund och botten framför mig att man kan göra två vägval. Jag delar Miljöpartiets bedömning att man kan få ned utsläppen, inte minst från transportsektorn, genom att åter slå in på den väg där Sverige tidigare var. Man höjde drivmedelsskatterna mycket och införde reduktionsplikten. Det fick givetvis den avsedda effekten. Det blev dyrare för företag att sköta sina transporter – då får man transportera mindre. Det blev dyrare för föräldrar att hämta sina barn från fotbollsträningar, hockeyträningar, ridklubbar eller var de nu var någonstans. Man fick dra ned på resorna till äldreboendet där man skulle hälsa på sin mamma.

Detta fungerar absolut. Frågan är om det är det vi vill ha. Jag vill inte ha det. Jag tycker att det är bra att man kan använda bilen för att hämta sina barn eller hälsa på sina föräldrar på äldreboendet och att svenska företag har goda möjligheter till transporter. Om man inte vill göra det vägvalet måste man fundera på hur man gör i stället.

Vårt svar på den frågan, även om Janine Alm Ericson inte håller med om det, är elektrifiering. Det gäller att kunna skapa tillräckligt mycket el, så att vi gradvis kan fasa ut de fossilberoende koldioxidkällorna. Janine Alm Ericson kan tycka att det är ett tråkigt eller tjatigt svar, men det är så det är. Jag vill inte straffa svenska familjer. Jag vill producera mer el.

Fru talman! Det finns ont och gott, rätt och fel, de som gör rätt och har rätt, de som har fel och gör fel. Otvivelaktigt är det så. Men inför vissa saker är ändå alla människor lika.

I en värld som präglas av alltmer krig och elände är det nästan svårt att stå här och ta in vilket bottenlöst elände, lidande och sorg det är för många familjer runt om i världen att säga god natt till sina barn utan att veta om det ska komma missiler under natten. Det är svårt att ta in, men det är så världen ser ut.

De problem vi, och andra delar av världen som inte är direkt berörda av kriget, drabbas av är små i jämförelse men ändå betydande. Det råder ett mycket oroligt och svårt läge i världsekonomin, och onekligen slår det med kraft också mot europeisk och svensk ekonomi.

Ibland säger man att man ska hålla två tankar i huvudet samtidigt, men det räcker inte i de här fallen. Vi befinner oss i ett mycket svårt och komplicerat läge. Det är inte bara det oroliga och allvarliga läget i vår omvärld som skapar utmaningar här hemma i Europa och i Sverige. Nyligen har vi gått igenom en period av hög inflation.

Få saker har så betydande skadeverkningar i ekonomin och människors vardag som inflationen, där värdet av ett helt arbetsliv urgröps snabbt och där värdet av att ställa klockan och gå till jobbet på morgonen snabbt urgröps. Vi har under lång tid inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden och Europa haft svårt att komma upp på de tillväxtnivåer, den ekonomiska förbättring, som vi historiskt varit vana vid. Här hemma i Sverige har vi sett hur vi på område efter område har förlorat kontroll över det som en gång i tiden var ett av världens tryggaste och bästa länder.

Det har varit fråga om ett migrationsåtagande som vi uppenbarligen inte har klarat av. Det har också handlat om att man inte har lagt tillräcklig kraft och tillräckliga resurser på att möta förändringarna. Polisen har inte fått tillräckliga befogenheter eller resurser. Man har inte upprätthållit kontroll över sådant som vem som befinner sig i landet eller vår folkbokföring. Problemen har helt enkelt hopat sig. Det har varit fråga om saker som har skett runt om i världen, saker som vi inte har tagit ansvar för i Sverige och saker som vi tillsammans i våra västerländska europeiska demokratier inte har fattat de rätta besluten om.

Nu måste vi lösa detta. Nu måste vi vara riktigt bra igen. Inget av problemen kommer att gå över snabbt eller fixa sig av sig självt. Men det går att fatta bättre beslut nu och framöver och gradvis komma tillbaka till både en värld och ett land som fungerar så som vi vill att de ska göra.

Nyligen har vi sett studenter med svenska flaggor och sång – unga människor som lägger hopp om en bättre framtid för sina fötter. Det är fina bilder, glada minnen och härliga dagar.

Nu har många människor arbete framför sig. Det är en krävande tid då människor i äldreomsorgen ska försöka erbjuda det lilla extra till de gamla människor som vill komma ut på sommarpromenad. Sjukhus ska hålla öppet. Vägarbeten ska nu göras. Poliser ska samlas kring våra nöjesplatser och träffpunkter i sommar för att se till att det är ordning och reda. Det finns också en och annan som ser fram emot en skön semester.

Det är något alldeles speciellt med arbete, fru talman. Det handlar om att få göra sitt eget liv bättre, att få försörja sin familj och känna tillhörighet och samhörighet. Det handlar givetvis också om allt det man gör för andra människor när man arbetar genom de tjänster man utför, de promenader som blir av på äldreboendet, de händer, armar och ben som gipsas på sjukhusen, de operationer som utförs, undervisningstimmar i skolan, elever som får en bättre framtid och vägar som ska byggas.

Det finns ingen annan väg ut ur de problem som finns, och det finns ingen annan väg in i en bättre framtid än att så många som möjligt gör så mycket som möjligt för varandra och sig själva genom arbete.

Den här regeringen har börjat ta tag i och lösa Sveriges problem. Vi måste uppvärdera värdet av att arbeta. Ingenting blir bättre av sig självt. Det blir bättre för att man gör det bättre. Då är det viktigt att de som gör saker får lön för mödan.

För en vanlig familj har vi sänkt skatten med nästan 23 000 kronor per år. Det betyder mycket att man får lön för mödan. För dem som bestämmer sig för att ta extrapass, jobba hårdare, utbilda sig längre eller lägga ned fler timmar på sitt företag har vi tagit bort avtrappningen i jobbskatteavdraget. Det innebär betydande ekonomiska tillskott för att göra sådant.

Vi har också riktat resurserna dit där samhällets behov är som störst, det vill säga nästan 50-procentiga ökningar under den här perioden till rättsväsendets samlade resurser. Det behövs därför att våra gator och torg och våra liv har blivit mer otrygga. Då måste politiken klara av att prioritera resurser och ansträngningar dit där behoven är som störst.

Ännu större ökningar, men helt nödvändiga sådana, sker på försvarsområdet mot bakgrund av den mycket tråkiga utveckling som sker i omvärlden. Vi tar också steg för att Sverige framöver ska fungera bättre. I stället för nedläggning av vår baskraft tar vi nu steg för att bygga ny kärnkraft i Sverige. Vi behöver finansiera fler nya spännande företag som skapar jobb och högre löner. Då är det viktigt att det finns kapital för det. Vi förbättrar villkoren att spara på investeringssparkonto så att vi ska kunna bygga vidare på en av Sveriges främsta styrkor.

Vi förbättrar hushållsekonomin, inte bara genom sänkta skatter och resurser till de hushåll som har de tuffaste ekonomiska marginalerna utan också genom att ta ned kostnaden för att tanka bilen. Det är nödvändigt för att man ska kunna leva i hela landet, ta hand om sin familj, skjutsa sina barn och besöka sin mamma på äldreboendet men också för att dämpa kostnadsutvecklingen för svenska företag.

Det är alltså möjligt att vända den här utvecklingen. Det är inte enkelt, men med hårt arbete är det möjligt.

Med den här budgeten gör vi det man bör göra i ett konjunkturellt svårt läge. Vi tillförde 60 miljarder kronor i höstbudgeten. Vi tillförde nu ytterligare 11,5 miljarder kronor. Det är klassisk konjunkturpolitik. Det handlar om att dämpa arbetslöshetens effekter och ge fler människor möjlighet till en nystart i vardagen genom satsningar på utbildning. Det handlar om att satsa på vägunderhåll och infrastrukturprojekt som skapar både sysselsättning och på sikt ett bättre fungerande land.

Vi höjer möjligheten att göra rotavdrag för att dämpa de effekter vi ser när byggandet har gått ned i ett svårt konjunkturellt läge.

Vi behöver höja blicken och fortsätta lösa Sveriges stora och långsiktiga problem. Två saker bör dominera den utmaningen, fru talman. En är att se och fullt ut förstå de stora behov som Sverige står inför när det kommer till investeringar. Det behövs investeringar i vatten- och avloppssystem. Det behövs investeringar i ny baskraft. Och det behövs investeringar i vårt militära försvar.

Då behövs en politik som klarar av att prioritera. Om man inte gör det, om man samtidigt lovar allt till alla eller åtminstone mycket till många, riskerar man inte bara att gå miste om de stora investeringar som behövs; man riskerar också att inflationen kommer tillbaka och återigen ger sig på människors plånböcker.

Om investeringarna är en sak är den andra saken att läka ihop Sverige. Här finns också de största ekonomiska vinningarna att göra. Det bästa man kan göra för ett lands ekonomi är att flytta en person från att behöva bidrag till att vara med och bidra. Jag vågar säga att det är det enskilt bästa man kan göra för en människas liv, fru talman. Att flytta runt människor mellan olika bostadsområden eller olika skolor löser inga problem på lång sikt. Men att flytta en människa från bidrag och utanförskap till arbete och gemenskap förbättrar i grunden ett land.

Vi har inte gett upp om att Sverige igen kan bli ett land med samhörighet, gemenskap och en gemensam bild av att vi kan skapa oss en bättre framtid. Det är inte så i dag. Det är dags att se problemet i vitögat. Sverige har glidit isär i en tvådelad värld.

De av oss som tillhör och känner samhörighet har en idé om att det här är mer än bara en liten plats på jorden, att Sverige är någonting. Det spelar ingen roll var man är född, vilken gud man tror på eller var i landet man bor. Man kan ändå känna att vi är Sverige. Vi är förvisso olika varandra och har lite olika drömmar, ambitioner och förmågor, men vi har också en idé om en gemenskap.

Sedan har det blivit så att vissa människor antingen inte alls känner så eller skulle vilja känna så men känner att det är en hopplöst svår sak att uppnå, att man inte klarar av att nå dit. Den största utmaningen vi behöver lägga framför oss är att få ihop det här landet till ett igen, att få alla människor att ta det ansvar som krävs och känna den gemenskap som behövs.

I detta vill jag särskilt lyfta fram jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är en särskilt viktig utmaning för Sverige framöver. Det utanförskap vi har slår mot jämställdheten för dem som drabbas. De hade hoppats på ett nytt och bra liv i ett nytt land med andra regler, men de har fastnat inlåsta i lägenheter eller åtminstone i stort eller absolut beroende av männen i deras närhet. De som befinner sig där befinner sig så långt ifrån den svenska idén om jämställdhet man kan komma. Här behövs fler insatser. Här behövs motprestationskrav. Här behövs aktivering på heltid. Här behövs vägar in i det svenska samhället.

Kvinnor drabbas också hårdast av konsekvenserna, som skolmisslyckanden, stök i skolan, äldreomsorg som inte fungerar och när brottsligheten har ätit sig in på gator och torg och rädslan sprids i bostadsområdena. Då är det tufft för alla de kvinnor som känner rädsla för att vistas ute i sina bostadsområden, som oroar sig för sina barn eller som på annat sätt får sin frihet och trygghet beskuren.

Därför behövs mer åtgärder för att bekämpa utanförskapet, för att stärka jämställdheten både för dem som befinner sig i utanförskap och för dem som drabbas av utanförskapets konsekvenser.

Vi måste också stärka jämställdheten genom att säkerställa att inflationen inte kommer tillbaka. Inte i alla men i många familjer är det kvinnor som tar det största ansvaret för hushållsekonomin. De planerar så att pengarna ska räcka till såväl mat som veckopengar, födelsedagspresenter och de behov som finns i familjen och i släkten. Om inflationen kommer tillbaka blir den uppgiften hopplöst svår.

Många kvinnor är också ensamstående med barn eller har de lägsta pensionerna. Om inflationen tillåts komma tillbaka i ekonomin är det deras livsförutsättningar som försämras mest.

Vi måste också slå hårdare slag för jämställdheten genom att i tider med behov av stora investeringar säkerställa att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna. Om vi tappar kontrollen över de offentliga finanserna blir det förr eller senare så som det en gång var i Sverige; det blir stora neddragningar i välfärden, och där har många kvinnor sin egen försörjning och sitt eget jobb.

Om vi tappar kontrollen över de offentliga finanserna är det först och främst kvinnornas arbetsplatser som kommer att drabbas genom att det blir sämre arbetsmiljö, färre kolleger och en tuffare situation. Men då får vi också kvalitetsförsämringar i förskola och äldreomsorg. Och även om det inte borde vara så vet vi att det många gånger är kvinnor som behöver kliva fram och ta det större oavlönade ansvaret om man inte riktigt vet att kvaliteten räcker till för föräldrarna på äldreboendet eller för barnen i barnomsorgen.

Vi har alltså en stor jämställdhetsutmaning framför oss med att bekämpa utanförskapet, vinna tillbaka tryggheten, se till att vi kan genomföra stora investeringar utan att inflationen kommer tillbaka och ta ansvar för offentliga finanser så att vi kan upprätthålla hög kvalitet i våra välfärdstjänster även när stora investeringar i samhället behöver göras.

Till alla studenter som nyligen sprang ut och sjöng om den ljusnande framtid som är vår, och till alla oss, vill jag säga att en ljusnande framtid inte är vår men att vi kan göra den till vår.

Vi behöver sätta hela Sverige i arbete. Vi behöver ta ansvar för de offentliga finanserna. Vi behöver säkra att viktiga investeringar i svensk ekonomi kan komma på plats utan att inflationen kommer tillbaka. Vi behöver givetvis också se till att ta ansvar för det konjunkturella läget. Det är det som vårpropositionen och vår tidigare budgetproposition syftar till. Vi ska se till att göra Sverige till ett av världens bästa länder igen.

Med det vill jag önska alla en glad sommar.

(Applåder)

Herr talman! Jag gläds åt att det verkar finnas en samsyn mellan mig och ledamoten i sakfrågan – det vi rimligtvis borde diskutera. Det är bra att det görs en översyn. Jag har ingenting att göra med vilka granskningar konstitutionsutskottet ska göra, men jag noterar att det finns en granskning i konstitutionsutskottet. Därmed borde de åtgärder som kan tänkas vidtas också vara vidtagna.

Det som möjligtvis skiljer ledamoten och mig åt är att ledamoten vill att jag ska uttala mig om skuld innan de här processerna är klara. Det blir för mig lite avigt, herr talman, för då föregriper man ju den typ av granskning vi faktiskt ska ha. Jag har heller inte någon information, som ledamoten vill göra gällande, om att det skulle vara ställt bortom allt rimligt tvivel att fel har begåtts.

Nu finns det ju granskningar, så vi får väl återkomma efter dessa. Men absolut är det generellt så att vi alltid ska värna förtroendet för demokratin. Det håller jag med om. Jag hoppas till exempel att vi ska ta i hand efter den här debatten. Det är ett gott demokratiskt uppförande, för att nämna ett sådant exempel. Det ska inte vara bråk i våra parlament med handgemäng av olika slag. Det är såklart centralt för detta.

Jag skulle säga att det alltid finns saker att göra bättre, så låt oss göra det. Låt oss uppträda på ett sjyst sätt mot varandra. Vi ska pröva varandras åsikter och agerande, men vi ska givetvis alltid tillsammans uppträda på ett sådant sätt att det på valdagen alltid är demokratin som har segrat, oavsett vilket parti eller vilken konstellation som vinner.

Detta ställer givetvis krav på var och en av oss att inte bara agera efter bästa förmåga utan också utifrån de regler som finns. Jag tycker att det är bra att man inte gör sig till domare över detta ensam, utan vi har processer för det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Först och främst delar jag ledamotens engagemang för reglerna. Det är klart att det för mig som finansmarknadsminister och dessutom ansvarig för finansmarknaden brett är viktigt att transparens, förtroende och de delarna fungerar på ett bra sätt.

Vi har dessa regler i Sverige. Varför de har utvecklats till att bli så som de är kan man givetvis ha en diskussion om. Precis som ledamoten efterfrågar pågår nu ett arbete i Regeringskansliet, initierat av statsministern, där man ska se över formerna eller pröva om man behöver göra mer. Därmed tillmötesgår jag det som är kärnfrågeställningen här, nämligen att man inte bara ska notera att det uppkommer situationer som föranleder diskussioner och sedan lämna det därhän. Det vore både slarvigt och olyckligt. Det är bra att man nu tittar på detta.

Däremot är jag inte lika benägen som ledamoten att döma innan prövning har skett. Det är ganska många ord och beskrivningar som är närliggande till att anta att vissa fel har begåtts. Då får man titta på det. Det är bra att vi har ett konstitutionsutskott som tittar på detta: Finns det något uppsåt, varför har information kommit bort, följs reglerna och så vidare? Det är bra att man kollar på det på ett ordnat sätt. För detta finns anmälan till konstitutionsutskottet, och det är upp till konstitutionsutskottet hur man ska hantera det. Frågan om rätt eller fel är inget som vi ska avgöra i en debatt, utan det har vi processer för.

Den här diskussionen är inte ny, vilket man kan tänka sig föranleds av att den emellanåt är svår. Jag kollade lite på vad som har skrivits förut, och det är inte första gången det skrivs om detta:

Den 17 januari 2022: Så sparar ministrarna – ratar aktier för fonder.

Den 21 december: Hon är rikast i regeringen.

Den 30 november 2021: Nye finansmarknadsministern uppmanar sonen att dumpa aktier – får köpa en bred indexfond.

Den 24 juli: Ministrar satsar på fonder.

Den 27 juli: Den nya handelsministern vill inte berätta om sina aktier.

Den 8 mars 2019: Anklagelser om jäv pressar Isabella Lövin. Mejlet glömdes bort, stod det senare i artikeln.

Den 25 juli 2018: Så sparar regeringens ministrar i aktier och fonder.

Den 23 oktober 2014: Finansministern i bottenklass när det kommer till sparande.

Den 18 oktober: Kristina Persson rikast i regeringen, och senare, i en länk till Aftonbladet: Ministern satsar på vapen och tobak.

Den 14 oktober 2024: Bolund om Investoraktierna: Jag köpte dem inte själv.

Det är inte nytt att det finns en sådan här diskussion. Om något kan det indikera att gränsdragningsproblematiken förtjänar en något närmare diskussion än bara en sådan här debatt. Därför tycker jag, som del av regeringen, att det är välkommet att statsministern har tagit ett sådant initiativ.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en relevant fråga. Det är viktigt att människor och institutioner med makt genomlyses på ett korrekt sätt och att det råder transparens.

Jag är dock osäker på om ledamoten verkligen menar att den dömande instansen i alla olika intressekonflikter ska vara denna kammare. Det pågår ju en granskning av anmälningar i konstitutionsutskottet, och det är där denna typ av granskning hör hemma.

Jag hoppas att Jessica Wetterling och jag är överens på en lite högre abstraktionsnivå om det sätt på vilken vår demokrati och rättsstat är organiserad. Det är inte det slagkraftigaste argumentet eller det bästa hopplocket av olika sammanhang in i en slutsats som ska vara avgörande, utan det ska givetvis ske en gedigen prövning. En möjlighet är som sagt att göra en anmälan till konstitutionsutskottet, vilket också har skett, och jag vill, herr talman, inte föregå det arbete vi kan förvänta oss att konstitutionsutskottet gör i sådana fall.

Det är så vi har valt att organisera vår demokrati. Vi kan ha debatter här om olika sakförhållanden, och vi har prövningar på andra ställen, till exempel i konstitutionsutskottet. Så är det på ett mer generellt plan.

Jag tror ändå att ledamoten och jag är överens här. Jag uppfattar inte något annat i ledamotens frågeställning än att det nu sker en granskning och att det har skett en anmälan till konstitutionsutskottet. Det är givetvis upp till konstitutionsutskottet hur man hanterar den.

Jag uppfattar dessutom att Jessica Wetterling har ett legitimt önskemål, att man ska se över hur reglerna eller processerna ser ut inom Regeringskansliet. Man kan givetvis vara öppen för att ställa frågor om huruvida lagstiftningen ska vara utformad på det här sättet, vad den ska medge och så vidare. Det är en fråga.

En annan fråga är hur rutinerna och processerna efterlevs i Regeringskansliet, och där har statsministern initierat ett arbete. Precis som jag svarade är det klart att vi, när arbetet är färdigt, ska presentera det och återkomma i en ordnad process.

Herr talman! Jag backar lite. Min uppfattning är att man alltid kan ha enskilda synpunkter av olika slag, men ungefär så måste en välfungerande, robust och uthållig demokrati fungera. Man får arbeta sig framåt. Man får ta sig an problem. Man får hantera situationer som uppstår, men inte på något revolutionärt sätt. Man får använda de metoder, institutioner och processer som är avsedda att användas.

Här noterar jag två saker. Det ena är att det har skett en anmälan till konstitutionsutskottet, och där får ärendet givetvis ha sin gång. Det andra är att det, precis som ledamoten efterfrågar, nu sker ett arbete med detta inom Regeringskansliet. Jag förstår att man inte kan vara överens i alla delar, men i sak kan jag inte tolka det på något annat sätt än att det finns en samsyn om ungefär hur processen bör och ska se ut.

Fru talman! Jessica Wetterling har frågat statsministern om han avser att göra en transparent och total genomlysning av ministrars och statssekreterares aktieaffärer, och om inte, vilka åtgärder statsministern annars avser att vidta. Hon har också frågat hur den av statsministern aviserade översynen av ministrars aktieinnehav ska gå till i praktiken. Slutligen har hon frågat på vilket sätt statsministern ska se till att de vidtagna åtgärderna är tillräckliga för att ministrar och statssekreterare inte fortsättningsvis ska göra otillbörliga aktieaffärer.

Frågan har överlämnats till mig.

Statsråd ska anmäla sitt innehav av bland annat aktier enligt lagen om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument. Även statssekreterare har denna skyldighet. Det följer av nämnda lag och beslut som Regeringskansliet har fattat med stöd av lagen.

Anmälan om innehav av finansiella instrument görs av statsråd och statssekreterare efter att dessa har tillträtt och därefter årligen. En årlig anmälan ska göras även om det inte har skett någon förändring i innehavet. Om det sker en förändring i innehavet, till exempel genom förvärv eller överlåtelse, ska det anmälas senast sju dagar efter det att förändringen gjordes. Inom Regeringskansliet finns närmare riktlinjer för hur anmälningar ska göras.

För statsrådens och statssekreterarnas anmälningar av finansiella instrument sammanställs en förteckning över deras innehav och förändringar av dessa. Statsråden och statssekreterarna har eftergett den sekretess som annars gäller för uppgifter i förteckningen. Förteckningen är alltså offentlig, och den tillhandahålls allmänheten för insyn och granskning.

Statsråd och statssekreterare har också åtagit sig att till Regeringskansliet anmäla och låta förteckna bland annat tidigare anställningar och uppdrag samt näringsverksamhet i bolag. Även dessa anmälningar sammanställs i en förteckning som är offentlig och tillhandahålls allmänheten.

Det är dock angeläget att fortlöpande se över de regler och rutiner som finns, bland annat för att undvika att det uppstår intressekonflikter. Som statsministern har aviserat har det inletts ett sådant arbete i Regeringskansliet. Översynen pågår, och när den är avslutad kommer resultatet att redovisas.

Herr ålderspresident! Det kanske till och med kommer en resedagbok från Linus alla resor runt om i Sverige. Jag tror att de flesta av oss som ägnar oss åt att försöka förbättra Sverige också skulle kunna vara med och skriva en sådan.

När det kommer till kostnaderna talas det igen om tusentals miljarder. Det skapar en oro om att Linus Lakso kanske inte har förstått alla delarna i förslaget.

Det finns en vinstdelningsmekanism som består av tre delar. Man ska kunna få tillgång till billigare lån. Man ska ha en CFD som säkerställer att man kan gå vidare med projekt och genomföra dem. Sedan finns också delen med risk- och vinstdelningsmekanism.

Ifall det till exempel finns en investering på 300 miljarder säger Linus att det ska leda till att tusentals miljarder ska betalas. Det en risk- och vinstdelningsmekanism syftar till är att det inte ska bli så.

Visar det sig att projekten är väldigt lönsamma kommer räntan på lånen att höjas eller CFD:n att sänkas. På så sätt kommer det att återföras mer pengar tillbaka till skattebetalarna.

Här finns tre olika typer av mekanismer. I bästa fall är det så att Linus Lakso har utelämnat den tredje och sista mekanismen. Ifall man skulle betala in tusentals miljarder för investeringar på några hundra miljarder talar vi i sådana fall om en väldigt hög avkastning.

Det finns en begränsning för hög avkastning i det tredje benet i förslaget. Ifall avkastningen skulle visa sig bli väldigt hög sker det i sådana fall en återbetalning. Kanske har Linus Lakso inte fullt ut tagit in det i sin bedömning av detta.

Linus Lakso har dock det stora testet kvar. Ifall han har rätt, varför har då så stora delar av svensk fackföreningsrörelse och så många stora gamla svenska industriföretag, det svenska näringslivet och svenska energibolag fel?

Det är en tung uppgift för Linus Lakso att förklara för alla framgångsrika svenska bolag, stora delar av svensk fackföreningsrörelse och svenskt näringsliv varför han har rätt och alla de har fel.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Något som Miljöpartiet och Centerpartiet har gemensamt – förutom att vara ett stort problem för Socialdemokraterna såklart – är att det är politisk arkeologi som gäller för dem. Man ska blicka tillbaka och ha mycket diskussion om vad som varit. Anledningen till att vi inte riktigt känner behov av att delta i detta, herr ålderspresident, är dels att det inte löser något aktuellt samhällsproblem, dels att alla som vill veta vad som har gått snett i Sverige kan läsa Göran Perssons memoarer, där han mycket noggrant och skrytsamt går igenom hur man till exempel stängde ned Barsebäck och hur det sedan har fortsatt i Sverige. Det finns nedtecknat från högsta ort, så det är inte så stor idé att prata mer om det. Det är bekanta siffror. Den som låg bakom det har dessutom skrutit om det för egen maskin. Det är klart att alla som vill kan läsa på.

Vårt arbete handlar om att lösa de problem Sverige har. Det är fråga om volatila elpriser, problem med att ansluta till elnätet och ett europeiskt beroende av rysk gas, för att nämna tre betydande exempel. Det här skapar svårigheter för bland annat den gröna omställningen, nya jobb och högre löner i Sverige.

Jag har lyssnat på Linus Laksos tidigare argument om kostnaderna för detta. Han talar om tiotusentals kronor per år och hushåll, flera tusen miljarder och så vidare. Det här är ett mycket avgränsat program. Det syftar till att möjliggöra att man kan bygga motsvarande fyra fullskaliga reaktorer. Enligt utredningens huvudbedömning – fördyringsalternativet – är det fråga om 600 miljarder kronor. Tänker man sig att de drivs 60 år är det 10 miljarder kronor per år. Jag säger inte att det är den exakta kostnaden, men det är mycket svårt att förstå vad man hittar för andra kostnader utöver hela kostnaden för att bygga reaktorerna. Men det kanske Linus Lakso har ett begåvat svar på.

Herr ålderspresident! Låt mig först och främst vara mycket tydlig med att regeringen inte har några pekuniära intressen av att upprätthålla ett dåligt elsystem. Tvärtom slår brister i vårt elsystem långsiktigt hårt även mot de offentliga finanserna. De gör oss mindre produktiva, mindre arbetande och mer sårbara som land. Även om jag inte förstod precis vad Birger Lahti hänvisade till vill jag säga att det inte finns några dolda motiv som handlar om att öka intäkterna till staten med ett dysfunktionellt elsystem. Det tror jag i ärlighetens namn inte heller att socialdemokrater eller andra skulle vilja ägna sig åt. Det är ett betydande problem att det ser ut som det gör.

Vad gäller prissättningen tittar vi nu över elprisområdena, som vi har meddelat. Det är viktigt. Men det ska ändå poängteras att om man inte vill ha stora prisskiftningar inom landet eller mellan länder måste man ha mer av baskraft i södra Sverige och en fungerande överföringskapacitet. Det är kärnan i problemet med att EU-reglerna slår så hårt mot Sverige, framför allt södra Sverige, som de nu gör. Det ska också poängteras att ett dåligt fungerande elsystem drabbar hela landet och alla medborgare, både genom den generellt sett sämre förmåga landet får och genom olika typer av avgifter och skatter som tillkommer på grund av dysfunktionalitet.

När det kommer till Ryssland kan jag säga till Birger Lahti och denna kammare att vi är glada för det breda stöd som finns för att motverka det ryska kriget och den ryska ekonomin. Här står vi eniga, och det ska vi fortsätta att göra. Uran är en fråga som inte är aktuell för den svenska marknaden. Men här ska man konstatera att Ryssland har mycket av andra stora exportintäkter som också kommer från energisektorn, inte minst från gas och olja. Att bygga ny kärnkraft i Sverige är också ett sätt att göra Europa och Sverige mindre beroende av den ryska gasen. Det är ett hårt slag mot den ryska krigsekonomin.

Herr ålderspresident! Tack, Birger Lahti, för frågan!

Jag uppskattar verkligen de samtal vi har haft om olika saker. Ibland låter det som att vi står väldigt långt ifrån varandra. Det gör vi inte nödvändigtvis alltid, åtminstone inte i fråga om att vi behöver elektricitet i Sverige. Sedan kan vägen dit vara lite annorlunda.

Birger Lahti sätter fingret på ett betydande problem. Att ett antal europeiska länder inte har skött sina elsystem på ett bra sätt har fått väldigt stora konsekvenser, också i Sverige. Men man ska i all ödmjukhet säga att vi inte heller har skött vårt elsystem på bästa sätt. Ifall vi inte hade beroendet av övriga länder, för att kunna importera när vår egen produktion brister, skulle exponeringen såklart vara mindre. Men i och med att vi har avhänt oss mycket av vår baskraft genom de omfattande kärnkraftsnedläggningar vi gjort har vi också skapat ett större beroende till andra länder.

I grund och botten är jag en person som tycker att ömsesidiga beroenden, oavsett om det gäller medmänniskor eller grannländer, bygger mer styrka. Ensam är inte stark, utan tillsammans gör man saker och ting bättre. Jag tycker inte att man ska stänga ned idén om att vi ska hjälpa varandra i Europa och stå starka tillsammans.

Det som Birger Lahti pratar om gällande elprisområdena handlar om europeisk reglering. Det är klart att den har blivit mer svårhanterlig för Sverige eftersom man har stängt ned baskraft i södra Sverige. Man har fått både överföringskapacitetsproblem och mer av volatila priser. Därför är det nu väldigt viktigt att vi kan komma fram med mer baskraft i södra Sverige. Om då den här problematiken inte helt upphör mildras den åtminstone.

Med den här propositionen är vi alla skåningar. Vi ser de problem man har i Skåne, och vi möter dem med det här förslaget. Vi har lyssnat på Carl Johan Sonessons och andras önskemål. Vi går brett fram med förslag om kraftvärme, fjärrvärme och annat som ska hjälpa skåningarna ur den här mycket problematiska situationen.

Herr ålderspresident! Låt mig återvända till mitt anförande. Folk är trötta på det här käbblandet i oändlighet – vem som sa vad och när – på politiskt språk och på konfliktmakeri.

Vi har en verklighet att hantera, Rickard Nordin och Centerpartiet. Där har vi väldigt volatila elpriser. Det skapar problem för hushållen och anslutningsproblem för företagen. Vi har också en klimatomställning att ta ansvar för.

Jag har all respekt för att man kan gå tillbaka och leta efter olika citat och sätta in dem i ett annat sammanhang. Problemet med det är att det inte spelar någon roll. Problemen finns kvar. Det är ett aggressivt Ryssland, som lever på att sälja råvaror och som har energiexport som en mycket viktig intäktskälla och använder den i sitt krig. Och vi har ett väderberoende elsystem, vilket skapar stora problem för våra konsumenter och producenter i svensk ekonomi.

Vi behöver riktiga lösningar, inte politiska oneliners och bråk av olika slag. Därför är jag glad över att Socialdemokraterna trots allt stegvis har närmat sig en position som innebär att vi kan bygga ny kärnkraft i Sverige. Det är tråkigt att det inte blir en ja-röst fullt ut här i dag, men jag är glad för de öppningar som finns framöver.

Man kan lita på Ulf Kristersson. Det här är inte stora subventioner till ett enskilt kraftslag. Det handlar om lån som ska betalas tillbaka. Och en prismekanism och en vinstdelningsmekanism ska säkerställa att projekten kan fullgöra att vinsterna inte blir för stora. Det handlar om ordning och reda, trygghet och stabilitet.

Centerpartiet vill kanske inte ha det elsystemet. Så kan det vara. Men när det kommer till att vara en lösning eller ett problem tänker jag att det måste vara besvärligt att vara Rickard Nordin. Tänk på alla röster som ropar efter breda överenskommelser, från fack till industri – svenska jobbskapare. Varför ropar de efter breda överenskommelser? Det gör de eftersom de är rädda för Centerpartiet och Rickard Nordin.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tänker inte ge mig in i någon tävlan med Rickard Nordin om politisk arkeologi. Vi kan titta på verkligheten i stället. Det är väldigt volatila elpriser. Det är ibland svårt att ansluta till elnätet. Hushållen oroar sig mycket över att det är dyrt att använda el när man behöver den som mest. Och det har hänt saker i Ryssland, i Ukraina och med svensk energimarknad.

Det är möjligt att man vill ta sin utgångspunkt i gamla citat och andra saker. Men det är nog rimligare att titta på verkligheten och sedan utforma politiken utifrån hur det faktiskt ser ut.

Beskedet från verkligheten är entydigt. Vi behöver mer baskraft in i systemet. Men jag har respekt för dem som säger att man ska bygga gasturbiner och så vidare. Många länder runt om i Europa är inte lika avståndstagande till koldioxidutsläpp som vi är i Sverige. Jag står bakom till exempel våra höga ambitioner på klimatområdet fullt ut. Därför är kärnkraften ett attraktivt alternativ som baskraft.

När det kommer till grundläggande infrastruktur i samhället är Moderaterna ett parti som tycker att staten har ett ansvar. Energisystem, vägar och sjukhus ger tillsammans något mer än glassbilarna. Vi är ett land, och vi gör saker ihop.

Vi säkrar saker för våra medborgare och skapar trygghet och säkerhet. Infrastruktur är en sak. Energitillgång är en annan. Likvärdig möjlighet till skola och utbildning är en del av Sverige. Det är värt någonting. Det är den moderata hållningen till detta. Den skäms jag inte alls för. Vi tar det ansvaret, också i energipolitiken. Det är klart att vi ska ha ett fungerande elsystem. Och det är klart att det ytterst är ett statligt ansvar.

Herr talman! Jag ser det inte på något annat sätt än att det råder en bred enighet mellan oss att stärka svensk energiproduktion brett. Så sent som förra veckan presenterade regeringen ett antal åtgärder och ett antal nödvändiga förutsättningar för att bättre ta till vara vattenkraft och fjärrvärme. Här råder det en bred samsyn.

Det blir mycket diskussion om kärnkraften eftersom det här finns gamla käpphästar och ideologiska motsättningar. Kring de andra energislagen råder det en bred samsyn. Däremot behöver vi konstatera att vi måste tillföra baskraft in i systemet. Vi har relativt mycket el när det väl blåser och väderförutsättningarna är de rätta. Men det som detta syftar till att lösa är att vi ska ha ett stabilt elsystem som fungerar också när det inte blåser.

Sedan var det frågan om kostnaderna. Eftersom det förekommer många diskussioner kan vi ta ett djupt andetag och fundera över vad kostnaden är och inte låta fria fantasier definiera svaret. Bland annat har man räknat på CFD. Har vi fått lägre elpriser än förväntat? Beräkningarna från Finansdepartementet har visat att det kan handla om någon tia i månaden för ett lägenhetshushåll och någon femtiolapp för ett villahushåll. Skulle elpriset bli radikalt ännu lägre handlar det såklart om stora vinster för hushållen och industrin. Då skulle man få betala lite mer för försäkringen.

Låt oss gå på utredningens fördyringsalternativ – vi tar värsta möjliga scenario – att det ska kosta 600 miljarder kronor enligt utredningen. För enkelhetens skull säger vi att vi kan driva detta i 60 år. Då är kostnaden 10 miljarder kronor per år.

Innan man svävar iväg i en massa komplicerade modeller kan man se det så enkelt som möjligt. Om det kostar 600 miljarder kronor att bygga, då är det också kostnaden. Man kan driva det i 60 år – låt oss säga det för enkelhetens skull. Och då är det bara att dela 600 med 60 så får man en årskostnad. Jag säger inte att detta är den riktiga kostnaden, men det är svårt att tro att det bir dyrare.

Herr talman! Låt mig först och främst säga att jag tycker att alla Fredrik Olovssons frågor är relevanta, och var och en av dem förtjänar ett svar. Jag ser på min nedtickande klocka att 1 minut och 49 sekunder nödvändigtvis inte kommer att räcka för att ge alla svaren. Dessbättre finns de formulerade i andra sammanhang.

Herr talman! Låt mig också säga att det här var precis den tanke som drev mig när vi började ta fram ett konkret förslag. I stället för att låsa in sig i rum och förhandla om oklarheter har vi lagt fram förslag. Det konkretiserar debatten och diskussionen, det gör det tydligare för svenska folket och det gör det lättare att utkräva ansvar. Det är bra.

Precis som har sagts flera gånger i debatten är det tre olika typer av kostnader man måste väga mot varandra. Ett nollalternativ: att ha det som i dag, det vill säga inte att tillföra mer elproduktion in i systemet och att ha kvar ett tungt väderberoende. Det blir volatila priser och anslutningsproblem till elnätet. Detta medför mycket stora samhällsekonomiska kostnader utöver vad som händer i själva elsystemet, eftersom det påverkar hushållen och påverkar industrin och jobbskapande.

Det andra alternativet är att hoppas på att det dyker upp nya tekniker. Det hör vi mycket om – enhörningen. Det ska komma superbatterier och jättestora lagringsmöjligheter. Allt detta är ett mycket stort risktagande; det kanske inte blir så eller kommer mycket senare än vad man hade tänkt sig. Det kan också vara dyrt, och här råder genuin osäkerhet om kostnaderna. Eftersom tekniken inte finns går det inte att kostnadssätta den, och vi är inte beredda att chansa på det sättet.

När det kommer till den här modellen och de offentliga finanserna handlar det i huvudsak om lån som ska ställas ut och som ska betalas tillbaka. Utredningen visar på så sätt hur de offentliga finanserna till och med kan gå något plus i detta. Även om det inte är ett självändamål råder följande, nämligen att värna skattebetalarnas pengar, hålla ordning och reda samt ha stabilitet i våra ekonomiska system.

Herr talman! Splittringen i oppositionen är minst sagt omfattande. Det har den här debatten visat väldigt tydligt.

Man kan börja med den rena formfrågan, där Socialdemokraternas Fredrik Olovsson mer eller mindre säger att den här propositionen kanske egentligen inte behövs och att det här skulle ha kunnat lösas på annat sätt. Det kan man möjligtvis tycka har sina poänger. Vi har tyckt att det har varit rimligt att gå till Sveriges riksdag med detta för att fatta beslut i demokratisk ordning.

Men det är inte min poäng här. Poängen är att Socialdemokraternas bedömning är att den här propositionen nog inte är så viktig medan det vi hör från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet är att det här är det värsta som har hänt. Det är ett ganska stort spann däremellan, får man väl lov att säga, från den något nedtonande och eventuellt diskutabla positionen att det här kanske är ett steg men inte hela klivet som behöver tas till positionen att det här är det värsta som har hänt. Det är en mycket stor spricka där.

En annan sak som förvånar, herr talman, är den mycket negativa inställningen till kärnkraften som Centerpartiet, Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet ger uttryck för. En ganska vanlig bedömning är trots allt att Sverige har och framför allt har haft ett av världens bästa elsystem. Lite förenklat brukar man tala om att vattenkraften i norr och kärnkraften i söder har byggt ett av världens bästa länder att jobba och leva i, som dessutom har kunnat ha mycket lägre utsläpp än andra länder. Ändå beskrivs kärnkraften som något alldeles fruktansvärt. Det finns inte ett slut på listan över de problem som kärnkraften medför. Det finns något slags stolthet över att vi har och har haft ett av de bästa energisystemen, som har byggt en av världens högsta levnadsstandarder. Men ändå finns det bara problem, hur många som helst, när man pratar kärnkraft.

Det finns en annan sak som är värd att reflektera över när man lyssnar på de mest inbitna motståndarna till detta. Det hänvisas till rapporter, citat och forskare, och bilden som målas upp är att det finns ett kompakt motstånd mot ny kärnkraft i Sverige. Det finns ingen gräns för hur eländigt det är med lite ny kärnkraft i Sverige.

Problemet som de personer som ger uttryck för de här uppfattningarna åtminstone kan fundera på är hur de ser på verkligheten och på hur de människor som faktiskt lever och verkar i ekonomin förhåller sig till detta.

Vi hör positiva signaler från den svenska fackföreningsrörelsen om ny kärnkraft. Har de helt fel?

Vi har sett det ena stora och stolta industriföretaget efter det andra skriva om att det behövs ny kärnkraft i Sverige. Har de helt fel?

Vi har sett de många viktiga och fina traditionella industriföretagen i sammanslagningen Industrikraft säga att de till och med är beredda att investera i och vara med och driva kärnkraft. Har de helt fel och Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet helt rätt?

Ute i det arbetande och producerande Sverige finns det en mycket stor efterfrågan på mer baskraft och mer kärnkraft, men i ett ganska högt tonläge och emellanåt lite raljant underkänns alla deras bedömningar trots att det är de som går till industrijobben och trots att det är de som försöker konkurrera på den internationella marknaden.

Alla de hushåll som säger att det behövs mer baskraft in i systemet avfärdas likadant – de som har de volatila elpriserna och den tuffa utmaningen med att det är jättedyrt att använda elen när man behöver den som mest. Har alla de också fel?

Min bedömning, herr talman, är att det finns en ganska stor trötthet på detta tonläge i debatten. Man väntar på och längtar efter en lösning – inte mer av det här käbblet.

Ny kärnkraft är en trygghetsfråga mer än någonting annat. Det är trygghet för svenska jobb, trygghet för klimatomställningen och trygghet för hushållsekonomin. Det är också en trygghetsfråga för vår svenska säkerhet att vi har ett stabilt, robust och pålitligt elsystem som klarar av olika typer av externa chocker och problem eller utmaningar. I värsta fall ska det snabbt kunna omstartas, men framför allt ska det kunna stå emot olika typer av osäkerheter.

Nu har vi också en trygg modell för finansiering av ny kärnkraft. Det är en modell som värnar skattebetalarnas pengar, slår vakt om de offentliga finanserna och skapar transparens och tydlighet. Det gäller dagens proposition, den förordning som finns och de frågor som får sitt svar – som andra frågor får sitt ekonomiska svar – i den budgetproposition vi senare lägger på riksdagens bord.

Det är sedan förhandlingar, och vi ska ha ett godkännande från EU. Det är absolut en komplicerad process. Det är stora investeringar. De kräver mycket eftertanke, kompetens och vägval. Men i verkligheten, där det på riktigt händer, kan vi konstatera att vi redan är igång. Vattenfall har som exempel redan bildat ett projektbolag som är redo att bygga. De har sagt att de kommer att inkomma med en ansökan i höst. På frågan om spaden i backen har de svarat att de inte riktigt förstår frågeställningen, för de är redan igång och förbereder sin sajt i Ringhals för nya reaktorer.

Det här kan ske tack vare att vi i Sverige äntligen har en energiminister och en regering som ser till alla energislags styrkor. Vi har också äntligen en majoritet inne i den här kammaren som är beredd att ge långsiktiga förutsättningar för det som är bäst för svenskt energisystem. Det handlar om att vi har gett bättre förutsättningar för vindkraft och för att öka den lokala acceptansen för denna.

Det har talats mycket i denna kammare i dag om de förbättrade förutsättningar vi förbereder för fjärr- och kraftvärme och som vi gör för vattenkraften. På område efter område förstärker vi det svenska energisystemet utan ideologiska blockeringar eller käpphästar.

Herr talman! Det är väldigt enkelt. Alla energislag har sina brister och sina förtjänster. Baskraft som kärnkraft har den mycket tydliga förtjänsten att den alltid kan producera. Den tillför många stödtjänster in i systemet. Den hjälper till att stabilisera och bygga motståndskraft.

Vindkraft till exempel kan ha den stora fördelen att man när det blåser mycket kan producera el till mycket låg marginalkostnad. Den har å andra sidan problemet att den inte levererar samma stödtjänster, och den levererar inte när det inte blåser. Vitsen här är inte att lägga alla ägg i samma korg, utan vitsen är att upprätthålla den grundstyrka vi har haft i Sverige.

Vi har byggt ett av världens mest framgångsrika exportländer. Vi har byggt ett av världens bästa länder att bo och verka i. Vi ska ha kvar vår vattenkraft och till och med dra mer nytta av den. Vi ska ha kvar vår förmåga till kärnkraftsproduktion. Självklart ska vi anamma och komplettera med det nya. Vi ska ha stått på två ben väldigt tydligt. Nu är det bättre att stå på tre ben eller fler men inte skapa risker och osäkerheter.

Jag har fått en del kritik förut för att jag har pratat om den här enhörningen. Men vi är inte beredda att satsa på att den där enhörningen finns. Det kan vara så att vi i framtiden får nya teknologier och bättre sätt att lagra energi. Det är långa ledtider på det. Det är mycket kring detta som fortfarande är forskning och på försöksstadiet.

Det är att spela tärning att säga till svenska folket att vi med säkerhet vågar säga att det här kommer och att vi därför inte behöver värna våra grundstyrkor, att vi inte behöver ta till vara vår baskraft i södra Sverige och inte behöver stärka vår grundkapacitet i elnätet. Det är att spela tärning med svenska jobb, svenska hushåll, svenska möjligheter att exportera och svenska företag.

Grunden för den här modellen är ganska enkel, även om man givetvis kan tycka att enskilda detaljer är komplicerade. Det handlar om att ta till vara företags möjlighet till kompetens men också företags drivkrafter att vara effektiva och sköta saker på ett så effektivt sätt som möjligt och att tillsammans med statens möjlighet att låna mycket billigare än vad ett enskilt företag kan göra sedan gjuta ihop detta till en fungerande helhet – en helhet bestående av företags ständiga strävan efter effektivitet, företags höga kompetens när det gäller att bygga och driva olika funktioner i våra elsystem och statens förmåga att låna billigt och ge långsiktiga förutsättningar.

Huvuddelen i detta handlar om lån som ska betalas tillbaka. Man kan under byggfasen få lite högre kostnader, och sedan får staten lite högre intäkter i takt med att lånen betalas tillbaka.

Herr talman! Det framförs diverse olika spekulationer kring vad detta ska kosta. De bedömningar som hittills har gjorts visar att det, förutsatt att vi får ett lägre elpris än vad man kan förvänta och föreställa sig – vilket skulle vara bra för svensk industri, svenska jobb, svenska löner och svenska hushåll – kan kosta någon tia för ett lägenhetshushåll eller någon femtiolapp för ett villahushåll. Det är i de digniteterna vi pratar, givet det förslag som har funnits i utredningen.

Kostnaden för att inte göra detta känner vi i hyfsat stor utsträckning redan till: volatila elpriser, stor osäkerhet för hushållen och problem för företag att ansluta till elnätet. Vi känner till och har sett den sårbarhet som har vuxit fram i Europa med beroende av gasleveranser från till exempel Ryssland.

Den person som säger ”låt oss nu bara göra det som är billigast, snabbast och lättast” har ju redan facit. Det är ett ökat europeiskt beroende av rysk gas, svenska volatila elpriser och problem med att ansluta till elnätet. Är det verkligen, herr talman, så vi vill ha det i Sverige? Ska vi göra mer av bara det? Vi har ju provat det, och vi vet vad vi har fått.

Det var bättre förr. Det smärtar mig som en framåtsyftande person att säga. Men elsystemet fungerade faktiskt bättre innan man började lägga ned kärnkraftsreaktorerna.

Herr talman! Vi har pratat en hel del om kostnaderna för det volatila elsystem vi har fått. Låt mig som finansmarknadsminister nämna en sak till.

När man får väldigt volatila priser på en marknad behövs olika typer av finansiella produkter för att hantera det. Företag och hushåll kan inte klara av hur mycket volatilitet eller hur stora prisförändringar som helst. Då skaffar man sig olika typer av försäkringar för det – derivat till exempel.

Jag har sett människor som ägnar sig åt den här typen av derivathandel med näbbar och klor försvara det volatila elsystem vi har fått. De vill absolut inte ha kärnkraft, för då finns det inga derivat att sälja. Då går i stället ekonomins förmåga till arbetarna i fabriken. De här människorna vill i stället att det ska gå till finansvalparna som säljer derivat.

Det är klart att man då vill ha ett volatilt elsystem som ger väldigt skiftande priser, för då kan man sälja fler derivat. Det här har vi fått i Sverige eftersom vi har lagt ned baskraft. Förra regeringen fick ställa ut likviditetsstöd på en kraschande derivatmarknad på 250 miljarder kronor – 250 miljarder kronor i likviditetsstöd till en marknad som har slutat fungera, helt enkelt därför att det är alldeles för volatilt.

Herr talman! Det är klart att man får blicka bakåt. Nedläggningen av Barsebäck och de nedstängda kärnkraftsreaktorerna har skapat olika typer av problem. Vi syftar på att återskapa en svensk grundstyrka: ett pålitligt och tryggt elsystem som ger hushållen vad de behöver, som ger företagen rätt förutsättningar och som slår vakt om den gröna omställningen.

Det är dags att lägga ideologi och käpphästar åt sidan. Den modell som debatteras här i dag har fått ett ”comfort letter” från EU som ungefär betyder att den i sin form är användbar för de syften som åsyftas.

Vattenfall är redan igång med sitt arbete. Man ska skicka in en ansökan. Man har meddelat att man ska göra det. Andra energibolag är intresserade av detta. Stora delar av fackföreningsrörelsen är positiva till ny kärnkraft. Näringslivet driver på för detta. Flera stora svenska industriföretag har på olika sätt sagt att de till och med kan vara beredda att investera eller vara med och driva detta. Det svenska folket är med på detta. Man vill ha mer baskraft.

Vad är det vi egentligen väntar på? Jag har en tydlig uppmaning till Socialdemokraterna, nämligen att inte låta Centerpartiet och Miljöpartiet skrämmas. Ni är bättre än dem. Alla kan göra fel, men framöver kan man också välja att göra rätt. Sverige behöver mer baskraft. Kärnkraften är viktig. Så har vi byggt ett av världens bästa länder, och det kan vi fortsätta att göra.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lars Engsund, Mats Green och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (alla M).

Herr talman! Ja, det är en populär uppfattning att mer Niklas Wykman är en bra lösning på olika typer av problem. Jag kan instämma i ledamotens bedömning där.

När det mer brett gäller mediespekulationer tänker jag inte delta i dem. Sverige har tydliga och transparenta regelverk. Dem kan man ta del av. EU har tydliga och transparenta regelverk för exempelvis statsstödsprövningar. Så ska det skötas i Sverige.

Generellt behöver vi bra villkor för företagande i Sverige. Det måste bottna i – jag vet att Isak From och jag här har en större samsyn än vad som emellanåt kan framkomma i debatten – att det finns goda villkor att arbeta, att vi har bra arbetsmiljö och att vi har bra drivkrafter för att investera.

Jag delar ledamotens stora engagemang för svensk industri, både i norra Sverige och i södra Sverige. Det är så vi har byggt bra löner, jämställdhet och sammanhållning i det här landet.

I den här regeringen finns det ingen svart lista över företagande. Tvärtom behöver vi mer företag i Sverige. Det bygger jobb, det bygger löner och det bygger välfärd.

(Applåder)

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Jag är väl medveten om ledamotens starka engagemang för Kronoberg. Dessa problem finns ju i hela södra Sverige. Det finns givetvis kostnadsövervältringar på alla elkonsumenter på ett eller annat sätt. Så blir det när systemet fungerar sämre och vi dessutom har fått ett krig i vår närhet.

Nedläggningen av kärnkraft var ett misstag för Sverige. Nu kommer vi till rätta med det med en ny finansieringslösning och ny kärnkraft som gör att vi kommer att få tillbaka stabilitet och mindre volatila priser.

Detta är gynnsamt för jobb, det är gynnsamt för hushållen och det är gynnsamt för företagandet. Det är också därför bemötandet är mycket positivt. Svensk industri säger att man är beredd att vara med och investera. Det finns också tydliga tillrop från fackföreningshåll om att vi behöver bygga kärnkraft i Sverige.

Situationen vi har nu är tuff och krävande för hushållen och för företagen, inte minst med de mycket volatila priserna i södra Sverige. Men nu finns alltså ett ljus i tunneln. Jag hoppas att inte så många här inne vill vara med och släcka den lampan.

(Applåder)