Niklas Wykman

Fru talman! Patrik Björck har enligt min bedömning inte rätt om den ekonomiska utvecklingen. Jag tror mer på EU-kommissionens bedömning än på Patrik Björcks.

Han har definitivt inte rätt när det handlar om att återskapa ordning och reda i folkbokföringen. Mer om detta och om vad som händer på området kan Patrik Björck och alla intresserade läsa på regeringens hemsida. I en tidigare interpellationsdebatt gick jag igenom de förändringar som har vidtagits för att vi ska ha bättre och tydligare riktlinjer med transparens och ordning och reda. Patrik Björck satt i kammaren då och hörde allt, så jag avser inte att upprepa det. Det som möjligtvis kan sägas är att detta inte är första gången som sådana här saker diskuteras. Men upprördheten verkar stor nu.

Jag kan läsa lite tidningsrubriker från tidigare S-regeringstider: ”Minister satsar på vapen och tobak.” ”Bolund om Investor-aktierna: Jag köpte dem inte själv.” ”Nya ministern vägrar lämna ut list över sitt aktieinnehav.” ”MP-ministrar placerar i kol och oljefonder.” ”S-ministrarnas fondklipp – hon har överlägset störst portfölj.” ”Politikerna kände inte till placeringarna – ser över innehaven.” ”Så placerar regeringen sina pengar.” Allt detta gäller S-regeringar.

När det kommer till bostäderna: Göran Persson

träffade enligt medierna den bygginspektör som skulle bevilja byggstart för hans privata gård och serverade lunch på Harpsund. Göran och Anitra gifte sig på Harpsund. Den tidigare S-ministern Björn Rosengren – jag tror att han då var något slags näringslivskonsult – gifte sig på Harpsund efter att han hade lämnat ministerjobbet. Ingvar Carlsson arrangerade enligt medierna bröllopsfest för sin dotter på Harpsund. Och något som kanske verkligen skaver i hjärtat på Socialdemokraterna: Paret Erlander ska enligt medieuppgifter ha arrangerat studentfester på Harpsund när det begav sig.

Att kasta sten är sällan bra. Att göra det i glashus är ännu sämre, Patrik Björck.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag satt kvar till dess att applåden för Patrik Björcks brandtal hade ebbat ut så att det inte kunde misstänkas vara för min entré i talarstolen som applåden gavs. Jag tror nämligen inte att det var syftet.

Patrik Björck säger att jag gör en egen bedömning av svensk ekonomi. Om man tittar på det val som ligger framför oss och frågan om förtroende är det klart att det ligger i svenska folkets händer att värdera och välja. Antingen tycker man att den typ av anklagelser som Patrik Björck riktar eller den typ av saker han beskriver som han tycker är fel är det som kommer att väga tyngst, eller så tycker man att det är det facit som finns och som man kan utvärdera när det gäller de två statsministerkandidater som står till förfogande.

Är det, som med Magdalena Andersson, förlorad kontroll på en rad områden och svag ekonomisk tillväxt i Sverige trots global högkonjunktur? Är det misslyckandena när det gäller folkbokföringen och vetskapen om vem som befann sig i Sverige, den dåligt fungerande – får man väl ändå säga – migrationspolitiken och hur brottsligheten under Magdalena Anderssons år i regeringen åt sig in i Sverige, både på djupet och på bredden, och skapade en lång rad problem?

Eller har man större förtroende för ett ledarskap som har tryckt tillbaka den här kriminaliteten? Det finns fortfarande stora problem efter många år av det som ledande socialdemokrater själva har beskrivit som att de var naiva – jag tror att det är det ord som ofta har använts – inför samhällsutvecklingen. Har man större förtroende för den här regeringen, som har vänt utvecklingen? Det är fortfarande inte till en position som det går att vara nöjd med, men det är väsentligt bättre än när Magdalena Andersson bestämde; utvecklingen går åt rätt håll. Den här kammaren ska snart rösta om ytterligare sådana åtgärder.

Tillbaka till den egna bedömningen. Råder det mörker som Patrik Björck beskriver, eller förhåller det sig på ett annat sätt?

EU-kommissionen är en i sammanhanget oberoende part som bedömer ländernas ekonomiska utveckling. Enligt deras prognoser har Sverige just nu ungefär tre gånger så hög ekonomisk tillväxt som till exempel Tyskland och Italien, med halva deras inflation, och dubbelt så bra ekonomisk utveckling som genomsnittet i EU eller euroländerna, med halva inflationen.

Sverige sticker alltså ut på ett unikt sätt genom att ha fått fart på ekonomin och besegrat inflationen. Samtidigt har vi åtgärdat det som kanske var Magdalena Anderssons största misslyckande, i hård konkurrens, nämligen kriminaliteten. Där tappade man kontrollen över grundläggande samhällsfunktioner och lät de kriminella äta sig djupt in i våra samhällen, förstöra många människors liv och skapa en väldigt stor otrygghet och oro i det svenska samhället.

Grundfrågan i Patrik Björcks interpellation handlar om förtroende. Människor värderar förstås detta själva. Men att ha en statsminister som löser problem i stället för att skapa dem, att ha en statsminister som leder landet mot den bästa ekonomiska utvecklingen i stället för den sämsta, att ha en låg inflation i stället för över 10 procent, som det en gång var, och att man bekämpar brott i stället för att skapa förutsättningar för dem inger förstås mer förtroende än alternativen. Det är min bedömning.

Fru talman! Det är slutet på mandatperioden, och det ankommer givetvis inte på mig att fullt ut recensera mina politiska motståndare eller för den delen dem som spelar i samma lag. Men om jag ändå skulle ta mig friheten lite grann är jag övertygad om att Patrik Björck bidrar på ett konstruktivt sätt till den demokrati som han säger sig vilja värna.

Medan jag är junior och humorlös – eller om jag nu hade humor – måste jag säga att Patrik Björck är ytterligt slagkraftig och bra för det demokratiska samtalet och lockar säkert en och annan som lyssnar.

Däremot är det inte säkert att substansen alla gånger håller samma höga nivå som den retoriska framställningen. Det finns väl de som en och annan gång har köpt en lott av något slag. Då menar jag inte nödvändigtvis en sådan där socialdemokratisk lott, utan det kan vara vilken lott som helst, till exempel en trisslott. Sedan när man har skrapat lite på ytan kvarstår kanske mest besvikelse. Riktigt så dramatiskt som Patrik Björck vill göra gällande är det trots allt inte.

Däremot ställer Patrik Björck en synnerligen allvarlig och viktig fråga, som jag också avser att besvara, om förtroendet för regeringsmakten, eller kanske till och med för staten Sverige. Om man vill att det ska vara starkt måste man enligt min uppfattning lyckas med sina viktigaste åtaganden – göra det som är allra viktigast för att medborgarna ska leva i ett tryggt, stabilt och framåtsyftande land som ger människor goda förutsättningar att leva sitt liv på ett bra sätt.

Min bedömning är att vi efter att Magdalena Andersson hade suttit i regeringen i åtta år tog över ett Sverige som inte var i det skicket. Vi såg förlorad kontroll över gränserna och stora brister i folkbokföringen. Vem var egentligen i det här landet? Kriminaliteten var mycket hög. Under många år hade vi, sett till bnp per capita, en ekonomisk utvecklingstakt som var bland de sämsta i hela Europeiska unionen. Det handlade om allvarliga brister i kärnan gällande statens ansvar att säkra landets gränser, hålla reda på vem som befinner sig i landet, se till att vi förebygger och motar brott och se till att brottslingar sitter inne och att hederliga människor kan vistas tryggt ute på gator och torg. På så många områden brast Magdalena Andersson – av slarv, okunnighet, bristande prioriteringar eller vad det nu kunde vara. På område efter område var Sverige inte välskött.

Jag håller med Patrik Björck om att förtroendet för landet måste värnas. Det allra viktigaste för att värna det förtroendet är såklart att staten i sina grundfunktioner fungerar, tjänar medborgarnas intresse och tillhandahåller en trygghet att lita på: att brott utreds, att brottslingar sitter inne och att det inte är gängen som dikterar villkoren på gator och torg utan den här församlingen som stiftar de lagar och regler som ska gälla.

Vi tog över ett Sverige som inte fullt ut var i skick att möta legitima anspråk från medborgarna. Vi är inte riktigt framme, men mycket har gått i rätt riktning. När Magdalena Andersson styrde gick ekonomin ned och brottsligheten upp. När Ulf Kristersson är statsminister går ekonomin upp och brottsligheten ned. Om man vill att människor ska ha förtroende för regeringen lovar jag, Patrik Björck, att det är mycket bättre nu än det var då.

Fru talman! Patrik Björck har frågat statsministern vilka åtgärder statsministern avser att vidta för att tilliten till regeringsmakten ska kunna stärkas. Interpellationen har överlämnats till mig.

Jag svarar på interpellationen eftersom jag har ansvar för finansmarknadsregleringen, där lagen (2018:1625) om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument ingår och för myndigheten Statens fastighetsverk.

Utöver lagen och förordningen (2018:2014) om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument finns Regeringskansliets riktlinjer. Promemorian Intressekonflikter för statsråd (SB PM 2021:3) innehåller beskrivningar av olika jävsgrunder, bland annat delikatessjäv, samt information om hur man bör agera för att undvika intressekonflikter.

När det gäller finansiella instrument finns också promemorian Innehav av finansiella instrument (SB PM 2019:3). Promemorian belyser risken för jäv och andra intressekonflikter vid innehav av finansiella instrument. Den innehåller också information om hur och när sådana innehav ska anmälas i enlighet med lagen om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument. En reviderad promemoria beslutades den 8 december 2025.

Därutöver finns Regeringskansliets etiska riktlinjer, som bland annat handlar om jäv. Dessa uppdaterades den 2 juni i år.

Statsrådens och statssekreterarnas anmälningar av finansiella instrument sammanställs i en förteckning över deras innehav. Förteckningen är offentlig och skapar därmed förutsättningar för insyn och granskning.

Av främst säkerhetsskäl är Sveriges statsministrar sedan 1995 rekommenderade att bo i Sagerska huset. Statsministern har också tillgång till Harpsund. Båda fastigheterna ägs av staten och förvaltas av Statens fastighetsverk. En statsministerbostad ska med högt ställda krav på säkerhet vara en bostad för statsministern och hans familj samt ge goda möjligheter till representation.

För att upprätthålla allmänhetens förtroende är det naturligtvis viktigt att löpande se över de regler och rutiner som finns. Det kan inte uteslutas att ytterligare åtgärder kan bli aktuella i framtiden.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för den här diskussionen och tidigare diskussioner under mandatperioden som varit! Uppenbarligen är vi vid en punkt där vi åtminstone tycker att det är bra att dessa uppdateringar har gjorts.

Vi verkar ha samma grundhållning i sakfrågan vad gäller transparens och tydlighet och hur riktlinjerna ska vara utformade. Sedan tycks Eva Lindh vilja göra en stor poäng av att en person har sagt att det vid ett tillfälle blev fel. Det behöver inte nödvändigtvis vara en indikation på att alla riktlinjer och regelverk därmed skulle vara otillräckliga. Men skulle det visa sig att det finns en massa fel och det fortsätter är det kanske så. Det är inte säkert att en person vid ett tillfälle är ett tillräckligt starkt argument för att de riktlinjer och regler som finns skulle vara otillräckliga. Den som lever får se.

Eva Lindh och jag är rörande överens, tror jag, om att vi har olika bild av vem som bör vara statsminister i Sverige och vem man har högst förtroende för i den frågan. Det tror jag att vi skulle kunna debattera länge här i talarstolen utan att nå någon samsyn. Eva Lindh föredrar Magdalena Anderssons ledarskap, och nu talande person föredrar Ulf Kristerssons ledarskap.

Under Ulf Kristerssons tid vid makten har kriminaliteten gått ned och ekonomin gått upp. Under Magdalena Anderssons ledarskap var det precis tvärtom. Då gick ekonomin ned och kriminaliteten upp. Man får välja vad man tycker är viktigt på riktigt. Jag tycker att det är bättre när ekonomin går upp och kriminaliteten går ned än när kriminaliteten går upp och ekonomin ned. Men om detta har vi många andra forum att diskutera de kommande veckorna.

Jag är glad att vi har en samsyn kring att de uppdateringar som gjorts i dessa regelverk är bra, för det är viktigt för Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag är väldigt glad över Eva Lindhs omtanke om förtroendet för regeringen. Det står henne givetvis fritt att verka för ökat förtroende för regeringen. Jag är inte helt säker på att hon har det högt upp på agendan, åtminstone inte de närmaste veckorna, men om hon vill dra en lans för detta är hon varmt välkommen.

I olika utsagor om olika personers agerande och så vidare kan det säkert finnas nyanser som skiljer dem åt, men i sak konstaterar jag att Eva Lindh och jag är överens. Eva Lindh säger också att hon är nöjd med eller åtminstone inte har några invändningar mot de förändringar som gjorts av regelverken. Jag förstår det som att hon tycker att förändringarna är bra. Om de är till fyllest är en annan sak.

Jag avslutade mitt interpellationssvar med att säga att det är möjligt att man behöver vidta ytterligare åtgärder framöver för att det ska vara fullt ut ordning och reda. Det kan ju aldrig uteslutas att ytterligare förstärkningar kan behövas. De etiska riktlinjerna uppdaterades den 2 juni, och det är klart att den bedömning som gjorts är att de ska bidra till att det fattas bra beslut, att det går till på rätt sätt och att det inte uppstår olika typer av problem eller bekymmer.

Precis som Eva Lindh säger blev det fel i ett fall, och personen har bett om ursäkt för det. Så är det. Frågan är om man kan göra någonting åt det genom att ytterligare skärpa rutiner, processer och andra saker. Jag nämnde en lång rad åtgärder som har vidtagits för att systemet ska vara robust med ökad transparens och tydlighet men också innehålla tydliga riktlinjer för vilken typ av åtgärder den enskilde förväntas vidta.

Fru talman! Det är valrörelse. Det är klart att det på sätt och vis hör demokratin till att på ett eller annat sätt misskreditera varandra eller försöka sprida misstro kring det andra alternativet. Jag vill ändå säga att jag är glad. Det är kanske inte ett sinnestillstånd som anses typiskt för mig, men jag tycker att det är bra att vi är överens om de grundläggande spelreglerna. Där verkar det inte finnas någon motsättning.

Förut hade Eva Lindh frågor om vilka förändringar som skulle komma. Det var ett pågående arbete, så de frågorna kunde vid det tillfället inte fullt ut få svar. Arbetet i den delen var inte avslutat. Nu är det ju det, och jag tar med mig att det verkar som om Eva Lindh tycker att arbetet är väl utfört från Regeringskansliets sida.

Det ska finnas tydlighet och transparens. Vi är nog inte oeniga i sak. Självklart ska man följa de regler som finns. Det tycks finnas bred samsyn kring detta. Låt oss verka för att det fortsätter så! Var och en måste givetvis dra sitt strå till stacken för att det ska finnas robusthet i de här systemen.

Fru talman! Tack, Eva Lindh – om jag inte missminner mig helt har vi diskuterat den här frågan vid ett antal tillfällen. Jag tycker också att det framgår av Eva Lindhs svar att så är fallet.

Det som enligt min bedömning har tillkommit sedan vi senast diskuterade den här frågan är exakt vilka åtgärder som har vidtagits, och även om jag inte av Eva Lindhs inlägg uttolkar att hon har ett hundraprocentigt förtroende för regering och vår politik tycker jag mig ändå kunna utläsa att hon tycker sig ha fått ett svar på sakfrågan. Det är viktigt. När saker och ting inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, vad gör man då åt det? Enligt Regeringskansliet har riktlinjerna uppdaterats och rutinen förbättrats så att det ska bli bättre och tydligare. Om jag inte missminner mig skulle vi ha haft den här debatten före sommaren, men den kom nu i stället. Jag hoppas därför att Eva Lindh kan känna sig nöjd med att frågan, som har återkommit några gånger, nu har fått ett svar.

Jag avslutar mitt svar med att man ska tydliga riktlinjer, en bra uppföljning och tydlig dokumentation. Det är svårt att se att Eva Lindh och jag olika uppfattning gällande detta. Det finns alltid rötägg i samhället – gängkriminella och andra som vi behöver motarbeta – men jag tror att väldigt få är av en annan uppfattning än att det ska råda ordning och reda.

Jag uppfattar också att Eva Lindh tycker att de förändringar som har vidtagits är bra. Det är åtminstone min bedömning att det är bättre och tydligare på det sätt som reglerna nu utformas.

Fru talman! Jag tycker mig egentligen ha besvarat frågorna om vad vi gör för någonting. Jag har berättat vad vi har gjort, hur riktlinjerna har förändrats och hur processen har uppdaterats för att kunna möta den typ av problem som Eva Lindh är orolig för. Jag är glad att det råder en bred samsyn kring de här sakerna. Vi är överens om att det ska vara ordning och reda och tydliga processer. Så ska det vara i Sverige, och när någonting blir fel ska man givetvis motverka att samma fel kan upprepas igen genom att förbättra de rutiner och processer som finns, vilket jag har beskrivit i mitt svar.

Fru talman! Eva Lindh har frågat statsministern vilka konkreta åtgärder statsministern och regeringen har vidtagit sedan rapporteringen om statsråds och statssekreterares aktieaffärer för att stärka efterlevnaden av regler om jäv och intressekonflikter, vilka förändringar av rutiner, kontrollfunktioner eller rapporteringskrav som har genomförts i Regeringskansliet under det senaste året och om statsministern bedömer att de åtgärder som vidtagits varit tillräckliga för att säkerställa allmänhetens förtroende för regeringens hantering av dessa frågor. Eva Lindh har även frågat om statsministern avser att ta ytterligare initiativ för att stärka transparensen kring statsråds och statssekreterares ekonomiska intressen och värdepappersinnehav och hur statsministern säkerställer att situationer som kan ge upphov till misstankar om delikatessjäv eller intressekonflikter inte uppstår i regeringens beslutsfattande.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Jag svarar på interpellationen eftersom jag har ansvar för finansmarknadsregleringen, där lagen (2018:1625) om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument ingår. Jag svarade även på flera interpellationer med liknande frågor under förra året.

Utöver lagen och förordningen (2018:2014) om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument finns Regeringskansliets riktlinjer. Promemorian Intressekonflikter för statsråd (SB PM 2021:3) innehåller beskrivningar av olika jävsgrunder, bland annat delikatessjäv, samt information om hur man bör agera för att undvika intressekonflikter. Därutöver finns Regeringskansliets etiska riktlinjer, som bland annat handlar om jäv.

Genom RK-portalen, som infördes hösten 2024, får statsråden del av andra departements ärendeförteckningar dagen före regeringssammanträdet, vilket har underlättat för statsråden att identifiera sådana situationer där jäv kan förekomma.

När det gäller finansiella instrument finns också promemorian Innehav av finansiella instrument (SB PM 2019:3). Promemorian belyser risken för jäv och andra intressekonflikter vid innehav av finansiella instrument. Den innehåller också information om hur och när sådana innehav ska anmälas i enlighet med lagen om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav av finansiella instrument.

Statsrådens och statssekreterarnas anmälningar av finansiella instrument sammanställs i en förteckning över deras innehav. Förteckningen är offentlig och skapar därmed förutsättningar för insyn och granskning.

Statsråd och statssekreterare har också åtagit sig att till Regeringskansliet anmäla och låta förteckna bland annat tidigare anställningar och uppdrag samt näringsverksamhet i bolag. Även dessa anmälningar sammanställs i förteckningar som är offentliga.

Rättschefens kansli i Statsrådsberedningen har gjort en översyn av promemorian om innehav av finansiella instrument (SB PM 2019:3). Den reviderade promemorian, som beslutades den 8 december 2025, innehåller ett nytt kapitel om riskerna för jäv och andra intressekonflikter vid innehav av finansiella instrument. Den 2 juni i år uppdaterades även Regeringskansliets etiska riktlinjer.

Översynen innebär inte att möjligheten för statsråd att inneha finansiella instrument har ändrats. Att statsråd kan äga finansiella instrument och är anmälningsskyldiga för sina innehav har gällt sedan lång tid. Syftet med revideringen var framför allt att framhålla riskerna för jäv och andra intressekonflikter och att ge ett tydligare och bättre stöd i de överväganden som löpande måste ske vid innehav av finansiella instrument.

För att upprätthålla allmänhetens förtroende är det naturligtvis viktigt att löpande se över de regler och rutiner som finns, bland annat för att undvika att det uppstår intressekonflikter. Det kan inte uteslutas att ytterligare åtgärder kan bli aktuella i framtiden. Detta övervägs inom ramen för det löpande arbetet med dessa frågor.

Herr talman! Jag frågade Eva Lindh om jag kunde få källan till de citat som hon tillskrev mig. Det fick jag inte, men jag ser fram emot att få den. Jag frågade också Eva Lindh om hon kunde nämna en, kanske två eller till och med tre saker på det här området som hon ansåg var bättre när hon och Socialdemokraterna hade makten. Där uteblev faktiskt också svaret.

Det kanske är så att saker och ting trots allt har blivit bättre med den här regeringen, även när Eva Lindh ska redogöra för det. Däremot stämmer det som Eva Lindh sa om att den här brottsligheten ligger på för höga nivåer. Förvisso har brottsvinsterna från bedrägerier, tack vare de åtgärder som vi har vidtagit, herr talman, minskat med ungefär 60 procent men från väldigt höga nivåer. Socialdemokraterna tillät den organiserade brottsligheten att äta sig djupt in i det svenska samhället och operera överallt – allt från skjutningar på gatan till vårt finansiella system, där bedrägerier är ett sådant exempel.

Vi kraftsamlar för att pressa tillbaka den här kriminaliteten. Jag är glad att Eva Lindh ser och ställer sig bakom flera av de åtgärder som vi har vidtagit. Det handlar om allt från straffskärpningar och Finansiellt underrättelsecentrum till förslaget att kriminalisera till exempel den informella hawalan. Genom att vi nu har kontantkontroller behöver man anmäla stor kontantutförsel även inom EU, för att ta ett annat exempel.

På område efter område går vi hårdare åt brottslingarnas pengar, oavsett om det handlar om att förverka pengar som de har på sig men inte kan berätta varifrån de kommer eller om att bygga mer skyddsvallar i det finansiella systemet.

Vi ska inte glömma bort vem som är brottslingen här – vem som är den verkliga tjuven. Det är inte bankerna. De ska göra mer – de har kapacitet att göra det – men vi ska komma åt de samvetslösa människor som begår de här hänsynslösa brotten. Jag ser fram emot att göra det tillsammans med Eva Lindh och alla andra som vill delta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Ledamoten tillskrev mig några citat. Jag utgår från att ledamoten kan ange källorna till de citat som tillskrevs mig eller att jag kan få dem efteråt. Jag förutsätter att ledamoten håller den nivån i sitt sätt att debattera. Eva Lindh nickar här, så jag tänker mig att hon i nästa inlägg återkommer med precis varifrån hon har hämtat citaten. Vad bra! Jag ser fram emot det.

När Socialdemokraterna var ansvariga för detta briserade alltså en enorm brottslighet i Sverige. Vi beskrevs i internationella medier som ett land som mer eller mindre stod i brand, herr talman. Det var skjutningar, sprängningar och gänguppgörelser. Det var människor som sköts på öppen gata, och det var äldre som fick sin trygghet förstörd och sina livsbesparingar stulna.

Är alla dessa problem lösta? Nej, det är de inte, för det gift som Eva Lindh och Socialdemokraterna lät äta sig in i det svenska samhället har inte varit särskilt enkelt att städa upp. Men hur förhåller sig Eva Lindh till det faktum att brottsvinsterna från bedrägerier har minskat med 60 procent? Tycker Eva Lindh att det är bra att brottsvinsterna har minskat med 60 procent, eller var det bättre med Socialdemokraternas nivå? Vinsterna är fortfarande för stora, men var det bättre som det var förr, innan alla de förändringar som vi har vidtagit kom på plats?

Sveriges arbete på det här området har varit intensivt även i EU. Vi verkar på alla nivåer för att trycka tillbaka kriminaliteten. Där ni var passiva, naiva och aningslösa, Eva Lindh, och där människor från vänstersidan till och med hyllade de system som användes av kriminella för att på olika sätt tvätta eller göra brottsvinster – till exempel det informella systemet hawala – har vi vidtagit åtgärd efter åtgärd. Där ni var blinda har vi inrättat ett finansiellt underrättelsecentrum där banker och polis sitter tillsammans för att övervaka det finansiella systemet.

Har det inte blivit bättre sedan ni styrde, Eva Lindh? Nämn tre saker på det här området som ni tycker var bättre när ni styrde än de är i dag!

Sverige har lagt sin kraft på att öka det som ger effekt: att ha ett bra informationsutbyte i det finansiella systemet och givetvis också till de brottsbekämpande myndigheterna – till exempel bra övervakningssystem – och på olika sätt använda de aktörer som har inte bara ett institut eller en verksamhetsplats utan kan se över hela det finansiella systemet. Är det inte bra att vi har gjort på det sättet?

Vi skriver inga kokböcker till kriminella. Vilka uppgifter Finansinspektionen lämnar ut är en fråga för Finansinspektionen; det ska inte jag som statsråd bestämma över. Men låt mig göra en liknelse för den som tror att siffror eller tillgänglig statistik är det som ensamt löser problemet! Som exempel kan vi ta listräntorna, som bankerna ger ifrån sig information om. Det tycker Socialdemokraterna, på goda grunder, inte är tillräckligt bra information. Det är klart att det är viktigt att ge konsumenten bra och riktig information.

Är en bank som bara har väldigt välbärgade, mycket högutbildade och extremt finansiellt kunniga kunder och därmed kanske färre kunder som blir utsatta för bedragare per automatik tryggare?

Det är inte helt säkert att det är på det sättet. Därför vill det till att man tänker igenom vilken information man vill ge och på vilket sätt. Detta är otroligt viktigt. Vi ska ge människor förutsättningar att fatta bra beslut, men vi ska inte skriva kokböcker för kriminella.

Nu ser jag fram emot att få källan till citaten av det som Eva Lindh sa att jag hade sagt.

Herr talman! Eva Lindh har fått svar på alla sina frågor i det svar som jag nyss läste upp.

De bedragare som begår den här typen av brott och gjort det till sin livsidé att lura andra, de som har fräckheten och den bottenlösa avsaknaden av samvete att ägna sina dagar och kvällar åt att ta ifrån andra människor inte bara deras pengar utan i många fall också deras sista trygghet och tillit till samhället, ska sitta i fängelse – länge. De ska möta vårt samhälles samlade kraft och motstånd.

Magdalena Andersson, Socialdemokraternas partiledare, är känd för att vara slarvig och trixa med det hon tar sig för. Men frågan är om inte det här området är det som fick lida allra mest för den typen av blindhet, ignorans och inkompetens som den förra regeringen uppvisade. Hur kunde man låta en sådan här grov och allvarlig brottslighet växa utan att vidta några åtgärder?

Allting har inte blivit perfekt, utan mycket arbete återstår. Den försumlighet som socialdemokratin uppvisade i kampen mot den organiserade brottsligheten låter sig inte tvättas bort snabbt och enkelt, utan det krävs många åtgärder. Det misslyckande gällande brottsbekämpningen i Sverige som Eva Lindh var med och byggde upp och som ledde till katastrofer för enskilda människor som blev drabbade av bedrägerier låter sig inte trollas bort, utan det krävs åtgärd efter åtgärd.

På uppsidan finns att vi har pressat tillbaka bedrägerivinsterna med 60 procent. Delar av den skada som Eva Lindh, Magdalena Andersson och Socialdemokraterna tillfogade Sverige genom att inte vidta åtgärder mot brotten trycks nu tillbaka, men vi är långtifrån färdiga. Många människor jag möter är väldigt oroliga att Eva Lindh, Socialdemokraterna och deras samarbetspartier ska komma tillbaka med sin aningslöshet och sina bristande åtgärder mot brotten. Eller, som Socialdemokraterna har sammanfattat det: ”Vi har varit naiva.” Ja, Eva Lindh, ni var naiva, och det fick fruktansvärda konsekvenser.

Det vi har gjort är att vi har samlat ihop banksystemet och polisen och infört en lång rad ändringar i våra lagar och regler för att få tillbaka tryggheten i Sverige. Vi ser också resultaten av det. Men jag ställer mig frågande till hur man fortfarande kan vara så aningslös kring den här brottsligheten.

Alla dessa olika svagheter och brister används ju tillsammans med varandra för att göra enskilda människor illa och berika den egna kriminella verksamheten. Ett exempel är att hawala, det informella systemet för att överföra pengar, tidigare kunde hyllas som något bra från rödgrönt håll. Nu kriminaliserar vi i stället hawala. Det är bara ett exempel på ytterligare en blind fläck på det här området.

Jag är glad att Eva Lindh ser att arbetet nu börjar ge resultat. Jag är också övertygad, eller åtminstone hoppfull, om att Eva Lindh i den mån hon får inflytande framöver inte kommer att återvända till de här historiska misstagen och det som Socialdemokraterna själva har beskrivit som naivitet.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag kommer att verka för att den nya europeiska regleringen om skydd vid betaltjänstbedrägerier i större utsträckning ska omfatta småföretagare och mikroföretag, om jag ser behov av att införa ett grundläggande företagsskydd för småföretagare som utsätts för bedrägerier inom det finansiella området, om vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka småföretagares skydd mot bankrelaterade bedrägerier och social manipulation och hur jag avser att säkerställa att arbetet mot bedrägerier mot företagare blir en tydligare del av regeringens arbete mot organiserad brottslighet.

Vidare har Eva Lindh frågat mig om jag bedömer att dagens nivå av transparens ger bankkunder tillräckliga möjligheter att fatta informerade beslut om valet av bank, vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att stärka bankernas ansvar för att förebygga bedrägerier, om jag kommer att verka för att bankerna ska ta ett större ekonomiskt ansvar för kunder som utsätts för bedrägerier i linje med utvecklingen inom EU, hur jag ser på bankernas och det finansiella systemets roll i regeringens arbete mot organiserad brottslighet och om jag bedömer att insatserna mot bedrägerier hittills varit tillräckligt prioriterade.

Att motverka brottslighet är en av regeringens högst prioriterade frågor. Det gäller även brottslighet i det finansiella systemet.

Det stora flertalet bedrägerier förutsätter att kriminella missbrukar produkter och tjänster som tillhandahålls av bankerna. Som ett led i arbetet mot bedrägerier höll regeringen flera möten med företrädare för bankerna och Polismyndigheten under 2024 och 2025. Syftet var bland annat att diskutera hur bankerna kan ta ett större ansvar och hur samarbetet mellan bankerna och Polismyndigheten kan stärkas. Bankerna presenterade då ett åtgärdspaket med flera förslag för att stärka kundskyddet. Det är bankernas och polisens bild att arbetet har varit framgångsrikt.

Regeringen följer löpande upp att bankernas åtgärder genomförs och får effekt. Det är positivt att brottsvinsterna för telefonbedrägerier, så kallad vishing, har minskat markant sedan toppen 2023.

Just nu pågår en översyn av EU:s betaltjänstregelverk. Regeringen är positiv till att regelverket ses över och välkomnar Europeiska kommissionens ansats att bekämpa bedrägerier. En politisk överenskommelse i förhandlingarna nåddes i november 2025.

Det nya regelverket – en ny EU-förordning och ett nytt EU-direktiv – innehåller nya krav på bankerna att vidta preventiva åtgärder i syfte att förebygga och förhindra att kunderna utsätts för betalningsbedrägerier. Det gäller särskilt krav på transaktionsmonitorering och förutsättningar för utbyte av information mellan banker om misstänkta bedrägerier.

Ersättningsreglerna i det nya regelverket innebär, liksom i dag, att det föreligger en allmän rätt till ersättning vid obehöriga transaktioner under vissa förutsättningar. Därutöver föreslås en särskild regel som innebär att den enskilde, under vissa förutsättningar, har rätt till ersättning om bedragaren utger sig för att företräda banken.

Reglerna i det nya betaltjänstregelverket gäller som utgångspunkt oavsett om kunden är konsument eller företagare.

När det nya regelverket har antagits ska de regler som inte är direkt tillämpliga genomföras i svensk rätt. Jag vill inte föregripa det arbetet.

Herr talman! Tack, Pia Trollehjelm, för denna interpellation! Man brukar alltid säga att det handlar om viktiga frågor, men det här är ju faktiskt viktigt på riktigt. Det är så lätt att slarva med detta och tänka att det får stå tillbaka och så vidare, och om man gör det under alldeles för många år eller gör det till en medveten del av politiken utraderar man också en del av det förflutna.

Jag tillhör dem som är helt övertygade om att man då också får mycket svårare att navigera in i framtiden. Man förlorar mycket kunskap om sig själv – man kanske inte ens fullt ut kan bli sig själv – om man inte vet varifrån man kommer. Då är det svårare att veta vart man är på väg någonstans. Det är också svårare i en verklighet där så många har bjudits in till vårt land men inte fullt ut bjudits in till att bli en del av vårt land.

Jag är övertygad om, herr talman, att arbetsgemenskap är det viktigaste verktyget för att bygga en gemensam svenskhet och en gemensam idé om framtiden. Det finns dock också andra saker som är viktiga, som en kulturell kompetens och en förståelse om varför vi svenskar är som vi är och varför vi beter oss som vi gör.

Det finns väldigt kända citat om att man ska passa sig för vad man gör med byggnader, för först gör vi något med dem och sedan gör de något med oss, och en hel del av det vi är har faktiskt formats av det vi har byggt och det vi har gjort. Det är klart att vi ska tillgängliggöra detta och se till att det håller kvalitet och ombesörjs på ett korrekt och ändamålsenligt sätt. Jag skulle vilja säga att en hörnsten i det arbetet har varit de resurstillskott som har gjorts, för detta har varit underfinansierat.

Ledamoten lyfter upp viktiga frågor, och det har också andra gjort. Vi har pratat om ett antal myndigheter och utvärderingar och om hur man utifrån den starkare grund vi nu står på ska kunna organisera arbetet bättre och tydligare framöver. Det behöver man givetvis fundera relativt noggrant kring så att det blir bra. Man ska inte ha en massa mått bara för måttens skull, utan man ska ju ha det för att uppnå någonting bättre.

En sak är jag säker på. Jag har mött så många engagerade och kunniga människor som jobbar på Statens fastighetsverk att jag vet att detta är i om inte perfekta så åtminstone goda händer, och nu får vi politiker göra vårt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, Pia Trollehjelm, för denna interpellation! Man brukar alltid säga att det handlar om viktiga frågor, men det här är ju faktiskt viktigt på riktigt. Det är så lätt att slarva med detta och tänka att det får stå tillbaka och så vidare, och om man gör det under alldeles för många år eller gör det till en medveten del av politiken utraderar man också en del av det förflutna.

Jag tillhör dem som är helt övertygade om att man då också får mycket svårare att navigera in i framtiden. Man förlorar mycket kunskap om sig själv – man kanske inte ens fullt ut kan bli sig själv – om man inte vet varifrån man kommer. Då är det svårare att veta vart man är på väg någonstans. Det är också svårare i en verklighet där så många har bjudits in till vårt land men inte fullt ut bjudits in till att bli en del av vårt land.

Jag är övertygad om, herr talman, att arbetsgemenskap är det viktigaste verktyget för att bygga en gemensam svenskhet och en gemensam idé om framtiden. Det finns dock också andra saker som är viktiga, som en kulturell kompetens och en förståelse om varför vi svenskar är som vi är och varför vi beter oss som vi gör.

Det finns väldigt kända citat om att man ska passa sig för vad man gör med byggnader, för först gör vi något med dem och sedan gör de något med oss, och en hel del av det vi är har faktiskt formats av det vi har byggt och det vi har gjort. Det är klart att vi ska tillgängliggöra detta och se till att det håller kvalitet och ombesörjs på ett korrekt och ändamålsenligt sätt. Jag skulle vilja säga att en hörnsten i det arbetet har varit de resurstillskott som har gjorts, för detta har varit underfinansierat.

Ledamoten lyfter upp viktiga frågor, och det har också andra gjort. Vi har pratat om ett antal myndigheter och utvärderingar och om hur man utifrån den starkare grund vi nu står på ska kunna organisera arbetet bättre och tydligare framöver. Det behöver man givetvis fundera relativt noggrant kring så att det blir bra. Man ska inte ha en massa mått bara för måttens skull, utan man ska ju ha det för att uppnå någonting bättre.

En sak är jag säker på. Jag har mött så många engagerade och kunniga människor som jobbar på Statens fastighetsverk att jag vet att detta är i om inte perfekta så åtminstone goda händer, och nu får vi politiker göra vårt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tyvärr var det ledamoten beskriver ett genomgående tema för politiken fram tills vi började lägga om den. Det togs en massa nya initiativ, det infördes en massa nya myndigheter och en massa politiska åtgärder och experiment av olika slag skulle komma på plats. Många av dem var väldigt kostsamma, och en hel del av dem hade ganska låg nytta för skattebetalarna. Slöseriet blev lite av ett tema emellanåt.

Än värre är att dåvarande finansminister och sedermera – under en mycket turbulent och misslyckad period i svensk politik – statsminister Magdalena Andersson är ökänd för sitt trixande och slarvande med offentliga finanser och för att inte ta ansvar. Underhållsskuld är ett sådant typiskt exempel på politik som inte orkar prioritera och som köpslår om röster med andra partier i stället för att göra det som är bäst för Sverige. Allt detta är så signifikant för Magdalena Anderssons politiska gärning och så djupt skadligt för Sverige.

Vi såg att det emellanåt fanns stora ambitioner för kulturarvet men ingen finansiering, eller åtminstone bristfällig finansiering. Vi såg det också kring infrastrukturen, där underhållsskulderna växte och var väldigt stora för både vägar och järnvägar. Nya löften ställdes ut, men man tog inte vara på det man redan hade. Det här ledde till stora problem.

Slarvande politiker – trixande politiker – som Magdalena Andersson kommer alltid att leda till problem för ett land, och det fick vi också på område efter område. Infrastrukturen är ett exempel och kulturarvet ett annat på att pengar och ambitionsnivå helt enkelt inte hängde ihop. Vi har nu tillfört stora resurser till infrastrukturen och till vårt gemensamma kulturarv. Man ska ju inte bygga upp den typen av skulder.

Jag delar ledamotens uppfattning om att man kan göra mer för att öka tydligheten gällande myndighetens uppdrag och vad man ska göra. Man kan till exempel överväga det i regleringsbrev.

Det finns också en svårighet. Jag ska inte be ledamoten reflektera över den i dess helhet, men jag vill ändå säga någonting som jag själv tänker på. När det gäller infrastruktur och andra saker kan det möjligtvis vara något enklare att skaffa sig en bild av hur stort underhållsbehovet och därmed underhållsskulden är.

När det gäller vårt kulturarv, som vi redan har varit inne på att vi lyckligtvis är väldigt berikade av i Sverige och har mycket av, är det klart att detta både är en fråga om skicken på fastigheterna och givetvis om vad man vill använda dem till och hur ambitionsnivån ser ut. Objektiviteten kan därför möjligtvis bli något mindre tydlig än inom till exempel infrastrukturområdet.

Vad vill man att en gammal lämning av något slag ska kunna användas till? Ska den finnas kvar där för forskning? Ska den finnas kvar där för organiserade besök? Ska den vara öppet tillgänglig för allmänheten? Ska det finnas möjlighet att bedriva något slags kommersiell verksamhet i anslutning till den? Är det en vacker och fin plats där man ska kunna gifta sig eller på något annat sätt uppmärksamma högtider i familjen eller i samhället? Hur stor skulden är beror givetvis också på vilken ambitionsnivå man vill ha.

Det har ju varit en aktuell diskussion om detta de senaste dagarna, herr talman, och om man ska säga någonting mer om detta är det att staten kan och ska göra mycket och har såklart det yttersta ansvaret för att bevara väldigt mycket av vår historia och det som är gemensamt. Jag är dock också glad över att vi under den här perioden har sett att fler aktörer, kommuner till exempel, har klivit fram och tagit ett större ansvar för sitt lokala kulturarv, som ju är väldigt viktigt.

Varken jag eller ledamoten tycker så, men jag vill understryka att det ibland kan spännas upp en sorts motsättning mellan att man ibland kanske vill sälja objekt eller ta in privatpersoner som har ett stort engagemang och visar stor omsorg om vår gemensamma historia och att staten gör detta. Om jag ska komplettera ledamotens önskemål med någonting är det alltså att också se hur vi kan få ett större engagemang i hela samhället för att bevara och visa upp vår fina historia.

Herr talman! Tyvärr var det ledamoten beskriver ett genomgående tema för politiken fram tills vi började lägga om den. Det togs en massa nya initiativ, det infördes en massa nya myndigheter och en massa politiska åtgärder och experiment av olika slag skulle komma på plats. Många av dem var väldigt kostsamma, och en hel del av dem hade ganska låg nytta för skattebetalarna. Slöseriet blev lite av ett tema emellanåt.

Än värre är att dåvarande finansminister och sedermera – under en mycket turbulent och misslyckad period i svensk politik – statsminister Magdalena Andersson är ökänd för sitt trixande och slarvande med offentliga finanser och för att inte ta ansvar. Underhållsskuld är ett sådant typiskt exempel på politik som inte orkar prioritera och som köpslår om röster med andra partier i stället för att göra det som är bäst för Sverige. Allt detta är så signifikant för Magdalena Anderssons politiska gärning och så djupt skadligt för Sverige.

Vi såg att det emellanåt fanns stora ambitioner för kulturarvet men ingen finansiering, eller åtminstone bristfällig finansiering. Vi såg det också kring infrastrukturen, där underhållsskulderna växte och var väldigt stora för både vägar och järnvägar. Nya löften ställdes ut, men man tog inte vara på det man redan hade. Det här ledde till stora problem.

Slarvande politiker – trixande politiker – som Magdalena Andersson kommer alltid att leda till problem för ett land, och det fick vi också på område efter område. Infrastrukturen är ett exempel och kulturarvet ett annat på att pengar och ambitionsnivå helt enkelt inte hängde ihop. Vi har nu tillfört stora resurser till infrastrukturen och till vårt gemensamma kulturarv. Man ska ju inte bygga upp den typen av skulder.

Jag delar ledamotens uppfattning om att man kan göra mer för att öka tydligheten gällande myndighetens uppdrag och vad man ska göra. Man kan till exempel överväga det i regleringsbrev.

Det finns också en svårighet. Jag ska inte be ledamoten reflektera över den i dess helhet, men jag vill ändå säga någonting som jag själv tänker på. När det gäller infrastruktur och andra saker kan det möjligtvis vara något enklare att skaffa sig en bild av hur stort underhållsbehovet och därmed underhållsskulden är.

När det gäller vårt kulturarv, som vi redan har varit inne på att vi lyckligtvis är väldigt berikade av i Sverige och har mycket av, är det klart att detta är en fråga både om skicken på fastigheterna och givetvis om vad man vill använda dem till och hur ambitionsnivån ser ut. Objektiviteten kan därför möjligtvis bli något mindre tydlig än inom till exempel infrastrukturområdet.

Vad vill man att en gammal lämning av något slag ska kunna användas till? Ska den finnas kvar där för forskning? Ska den finnas kvar där för organiserade besök? Ska den vara öppet tillgänglig för allmänheten? Ska det finnas möjlighet att bedriva något slags kommersiell verksamhet i anslutning till den? Är det en vacker och fin plats där man ska kunna gifta sig eller på något annat sätt uppmärksamma högtider i familjen eller i samhället? Hur stor skulden är beror givetvis också på vilken ambitionsnivå man vill ha.

Det har ju varit en aktuell diskussion om detta de senaste dagarna, herr talman, och om man ska säga någonting mer om detta är det att staten kan och ska göra mycket och såklart har det yttersta ansvaret för att bevara väldigt mycket av vår historia och det som är gemensamt. Jag är dock också glad över att vi under den här perioden har sett att fler aktörer, kommuner till exempel, har klivit fram och tagit ett större ansvar för sitt lokala kulturarv, som ju är väldigt viktigt.

Varken jag eller ledamoten tycker så, men jag vill understryka att det ibland kan spännas upp en sorts motsättning mellan att man ibland kanske vill sälja objekt eller ta in privatpersoner som har ett stort engagemang och visar stor omsorg om vår gemensamma historia och att staten gör detta. Om jag ska komplettera ledamotens önskemål med någonting är det alltså att också se hur vi kan få ett större engagemang i hela samhället för att bevara och visa upp vår fina historia.

Fru talman! När det är interpellationsdebatt försöker man ju gärna hitta något att debattera eller hitta något som man tycker olika om. Jag lyssnade väldigt noga på ledamoten Pia Trollehjelms inlägg och försökte hitta något som jag och regeringen inte håller med om. Det var tyvärr väldigt svårt, så jag kan inte lova någon brinnande debatt här.

Vi i regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har också lagt om politiken på det här området. Det är i år rekordmycket pengar som arbetar för vårt kulturarv.

Jag tror att jag och ledamoten delar uppfattningen att detta har blivit ännu viktigare i takt med att vi i landet blivit mer olika varandra i bemärkelsen att fler människor från många olika länder har kommit hit, var och en med sin förmåga och sina förutsättningar men med den viktiga utmaningen att hitta en gemensam framtid. Det är ju mycket lättare att vara på väg någonstans om man vet varifrån man kommer och har fast mark under fötterna.

Vi har arbetat i god samverkan om många saker för att åstadkomma detta. Det är saker som fler vägar in till arbete och att man ska ha arbetsgemenskap och kollegor som kan berätta om det nya landet. Det är att berätta hur saker och ting fungerar och hur saker och ting var förr för att skapa den här bilden av Sverige som man vill bygga vidare på tillsammans. Det är en kulturkanon – inte för att rangordna vissa böcker som bättre än andra, nödvändigtvis, utan för att visa att vi kommer någonstans ifrån och att vi på den här plätten på jorden har gjort något ihop som vi har ett ansvar för att vidareutveckla för kommande generationer.

Det är också de stora anslagsökningar vi har gjort till våra kulturfastigheter, självklart för att de som har bott här i generationer eller så långt tillbaka man kan skåda ska kunna ta del av vad man har gjort tidigare, vad Sverige är för typ av land och hur det blev som det blev – mycket blev rätt; andra saker hade kanske kunnat bli väsentligt bättre om man hade gjort annorlunda, precis som det är här och nu – men också för att alla de som har kommit till vårt land ska kunna få en uppfattning om vad det är för land de har fått möjlighet att leva i. Därigenom har de också, tycker jag, åtagit sig att fundera på hur man ska utveckla och göra det bättre för kommande generationer, för svenskar som föds här, oavsett var man är ifrån från början.

Vi är väldigt överens om att kulturarvet är väldigt viktigt. Det är viktigt ur så många olika dimensioner. Arbetsgemenskap och en gemensam idé om varifrån man kommer gör det också mycket lättare att vara på väg någonstans tillsammans. Det skapar ett samhälle där fler människor kan bli tillvaratagna, komma till sin rätt och göra bra ifrån sig.

Därför har vi också gjort de här stora ökningarna. Den mest bindande begränsningen har varit att det har saknats pengar. Jag skulle kunna återkomma till hur underfinansierat detta har varit. Vi har tillsammans ökat finansieringen till detta kraftfullt. Jag håller med ledamoten om att det kanske gör att det finns skäl att fundera på hur arbetet ska se ut lite mer systematiskt. Det har, som ledamoten berättade om, också funnits både sådana uppdrag och sådana inspel från myndigheter. Det var kanske inte så stor idé att göra det när det var så stor brist på resurser, men nu har de här resurstillskotten gjorts.

Vad som kommer i framtida budgetar är fortfarande en fråga för den budgetprocess som kommer. Men jag uppskattar ledamotens ordning här, och vi delar den. Man behövde göra resurstillskotten, och det finns kanske skäl att se över hur vi kan arbeta lite mer systematiskt med detta nu när det finns eller åtminstone har funnits pengar. Hur mycket pengar det kommer att finnas framöver är en fråga för framtida budgetprocesser och, vem vet, kanske också för valutgången. Det verkar ju skilja lite mellan det blågula laget och vänsterexperimentet i fråga om hur mycket man tycker att det är värt att satsa på vårt kulturarv.

Fru talman! När det är interpellationsdebatt försöker man ju gärna hitta något att debattera eller hitta något som man tycker olika om. Jag lyssnade väldigt noga på ledamoten Pia Trollehjelms inlägg och försökte hitta något som jag och regeringen inte håller med om. Det var tyvärr väldigt svårt, så jag kan inte lova någon brinnande debatt här.

Vi i regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har också lagt om politiken på det här området. Det är i år rekordmycket pengar som arbetar för vårt kulturarv.

Jag tror att jag och ledamoten delar uppfattningen att detta har blivit ännu viktigare i takt med att vi i landet blivit mer olika varandra i bemärkelsen att fler människor från många olika länder har kommit hit, var och en med sin förmåga och sina förutsättningar men med den viktiga utmaningen att hitta en gemensam framtid. Det är ju mycket lättare att vara på väg någonstans om man vet varifrån man kommer och har fast mark under fötterna.

Vi har arbetat i god samverkan om många saker för att åstadkomma detta. Det är saker som fler vägar in till arbete och att man ska ha arbetsgemenskap och kollegor som kan berätta om det nya landet. Det är att berätta hur saker och ting fungerar och hur saker och ting var förr för att skapa den här bilden av Sverige som man vill bygga vidare på tillsammans. Det är en kulturkanon – inte för att rangordna vissa böcker som bättre än andra, nödvändigtvis, utan för att visa att vi kommer någonstans ifrån och att vi på den här plätten på jorden har gjort något ihop som vi har ett ansvar för att vidareutveckla för kommande generationer.

Det är också de stora anslagsökningar vi har gjort till våra kulturfastigheter, självklart för att de som har bott här i generationer eller så långt tillbaka man kan skåda ska kunna ta del av vad man har gjort tidigare, vad Sverige är för typ av land och hur det blev som det blev – mycket blev rätt; andra saker hade kanske kunnat bli väsentligt bättre om man hade gjort annorlunda, precis som det är här och nu – men också för att alla de som har kommit till vårt land ska kunna få en uppfattning om vad det är för land de har fått möjlighet att leva i. Därigenom har de också, tycker jag, åtagit sig att fundera på hur man ska utveckla och göra det bättre för kommande generationer, för svenskar som föds här, oavsett var man är ifrån från början.

Vi är väldigt överens om att kulturarvet är väldigt viktigt. Det är viktigt ur så många olika dimensioner. Arbetsgemenskap och en gemensam idé om varifrån man kommer gör det också mycket lättare att vara på väg någonstans tillsammans. Det skapar ett samhälle där fler människor kan bli tillvaratagna, komma till sin rätt och göra bra ifrån sig.

Därför har vi också gjort de här stora ökningarna. Den mest bindande begränsningen har varit att det har saknats pengar. Jag skulle kunna återkomma till hur underfinansierat detta har varit. Vi har tillsammans ökat finansieringen till detta kraftfullt. Jag håller med ledamoten om att det kanske gör att det finns skäl att fundera på hur arbetet ska se ut lite mer systematiskt. Det har, som ledamoten berättade om, också funnits både sådana uppdrag och sådana inspel från myndigheter. Det var kanske inte så stor idé att göra det när det var så stor brist på resurser, men nu har de här resurstillskotten gjorts.

Vad som kommer i framtida budgetar är fortfarande en fråga för den budgetprocess som kommer. Men jag uppskattar ledamotens ordning här, och vi delar den. Man behövde göra resurstillskotten, och det finns kanske skäl att se över hur vi kan arbeta lite mer systematiskt med detta nu när det finns eller åtminstone har funnits pengar. Hur mycket pengar det kommer att finnas framöver är en fråga för framtida budgetprocesser och, vem vet, kanske också för valutgången. Det verkar ju skilja lite mellan det blågula laget och vänsterexperimentet i fråga om hur mycket man tycker att det är värt att satsa på vårt kulturarv.

Fru talman! Pia Trollehjelm har frågat kulturministern om ministern avser att ta initiativ till en samlad kartläggning av underhållsbehovet i statens bidragsfastigheter samt en långsiktig plan för hur detta behov ska hanteras.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en viss del av statens fasta egendom, bland annat vissa fastigheter med höga kulturhistoriska värden. Av myndighetens regleringsbrev för budgetåret 2026 framgår att regeringens mål för verksamheten bland annat är att fastigheterna ska förvaltas så att god resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet uppnås samt att fastigheternas värden ska bevaras på en för ägaren och brukaren långsiktigt lämplig nivå.

Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftunderskott för så kallade bidragsfastigheter. Det är fastigheter där hyresintäkterna inte långsiktigt kan täcka kostnaderna.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att säkerställa en långsiktig lösning för finansieringen av bidragsfastigheterna. Sedan 2024 har anslaget till dessa fastigheter tilldelats sammanlagt 530 miljoner kronor över tre år för att kunna öka omfattningen av det planerade och förebyggande underhållet av fastigheterna. Myndigheten ska enligt regleringsbrevet för budgetåret 2026 redovisa hur de utökade medlen har använts och framför allt hur ambitionsnivån för underhåll av fastigheter med särskilda kulturhistoriska värden har höjts. Regeringen har också gett Statens fastighetsverk i uppdrag att redovisa vidtagna åtgärder i syfte att anpassa fastighetsbeståndet.

Fru talman! Pia Trollehjelm har frågat kulturministern om ministern avser att ta initiativ till en samlad kartläggning av underhållsbehovet i statens bidragsfastigheter samt en långsiktig plan för hur detta behov ska hanteras.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en viss del av statens fasta egendom, bland annat vissa fastigheter med höga kulturhistoriska värden. Av myndighetens regleringsbrev för budgetåret 2026 framgår att regeringens mål för verksamheten bland annat är att fastigheterna ska förvaltas så att god resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet uppnås samt att fastigheternas värden ska bevaras på en för ägaren och brukaren långsiktigt lämplig nivå.

Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftunderskott för så kallade bidragsfastigheter. Det är fastigheter där hyresintäkterna inte långsiktigt kan täcka kostnaderna.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att säkerställa en långsiktig lösning för finansieringen av bidragsfastigheterna. Sedan 2024 har anslaget till dessa fastigheter tilldelats sammanlagt 530 miljoner kronor över tre år för att kunna öka omfattningen av det planerade och förebyggande underhållet av fastigheterna. Myndigheten ska enligt regleringsbrevet för budgetåret 2026 redovisa hur de utökade medlen har använts och framför allt hur ambitionsnivån för underhåll av fastigheter med särskilda kulturhistoriska värden har höjts. Regeringen har också gett Statens fastighetsverk i uppdrag att redovisa vidtagna åtgärder i syfte att anpassa fastighetsbeståndet.