Morgan Johansson

Herr talman! Rasmus Giertz svarar inte på den fråga som jag hade. Hur förhåller han sig till de starka, auktoritära ledarna som hans parti har dragits till år efter år nu för tiden? Har han ingen som helst reflektion över det hela?

Först trasslar ni in er med Putin och rysknationalistiska krafter och låter Roger Richthoff sitta kvar som försvarspolitisk talesperson ända till hösten 2021. Sedan trasslar ni in er med Orbán. År efter år odlar ni kontakter med Orbáns Ungern. Varenda gång man i olika sammanhang i riksdagen tar upp det som håller på att hända i Ungern rycker Sverigedemokraterna ut och försvarar Orbán. Nu vill ni förmå oss att tro att ni aldrig har stöttat Orbán; ni försöker ta avstånd från detta.

Och sedan har vi Trump ovanpå det. Ni hyllade Magarörelsen och JD Vance, och sedan hände detta med Grönland – och plötsligt får ni tänka om.

Väljarna får väl helt enkelt fundera lite över vem som står för den säkerhetspolitiska stabiliteten i Sverige. Är det vi socialdemokrater, som har haft de här linjerna sedan decennier tillbaka, bland annat folkrätten och grundläggande principer kring den? Eller är det Sverigedemokraterna, som svajar fram och tillbaka i säkerhetspolitiken?

Kärnvapenfrågan är ytterligare en fråga där ni har svajat. Ni var tidigare överens med oss andra om att vi inte ska ha kärnvapen på svensk mark, och sedan plötsligt, för bara någon månad sedan, ville ni ändra också den linjen.

Det är en farlig politik, Rasmus Giertz, att underminera icke-spridningsavtalet och öppna för att fler och fler länder skaffar kärnvapen eller låter placera ut kärnvapen i andra delar av världen. Då är risken överhängande att vi inom en inte alltför avlägsen framtid har ett kärnvapenkrig över oss. Det är därför vi socialdemokrater är så tydliga med att vi inte ska gå den väg som Sverigedemokraterna och Rasmus Giertz nu anför.

Herr talman! Till att börja vet jag inte varifrån Rasmus Giertz har fått det där med Löfven.

Mitt anförande handlade om hur Sverigedemokraterna gång på gång låter sig tjusas och imponeras av starka, auktoritära män. Oavsett om det är Putin, Orbán eller Trump är ni där hela tiden och svansar för dem, imponeras av dem och försöker bygga kontakter med dem. När det sedan visar sig att det går åt pipsvängen försöker ni snabbt som attan ta avstånd ifrån dem, sopa igen spåren och låtsas som att det aldrig har hänt.

Det är det här jag sätter fingret på. Om ni skulle vinna valet kan vi mycket väl få en regering med åtta tio sverigedemokrater som statsråd. De kanske får de tunga posterna som utrikesminister, försvarsminister, vice statsminister och kanske till och med statsminister; det vet vi ju inte. Det finns som sagt inga röda linjer längre.

Det är det som är min fråga: Vilken politik kommer en sådan regering att föra? Kommer den att vara undfallande mot de auktoritära krafterna? Kommer den att ställa sig på den sidan i den internationella debatten, precis på det sätt som Sverigedemokraterna har gjort under många år?

När det gäller kärnvapenfrågan är det snart tvärtom. Det är Sverigedemokraterna som är naiva. Ni har öppnat för att ta in kärnvapen i Sverige på svensk mark. Det är er nya position, som ni lanserade i den utrikespolitiska debatten.

Om vi skulle få en situation med mer och mer kärnvapen i Norden och i Sverige, vad tror vi kommer att hända med icke-spridningsavtalet, som förbjuder spridning av kärnvapen? Det undermineras. Ett tu tre har vi kanske inte nio kärnvapenstater i världen längre, utan vi har kanske 15, 20 eller 30 kärnvapenstater. Var hamnar vi då, Rasmus Giertz, i säkerhetspolitiken? Hur lång tid kommer det då att ta innan vi har ett stort kärnvapenkrig över oss?

Det är Sverigedemokraterna som är naiva i säkerhetspolitiken när ni öppnar upp för mer kärnvapen, inte vi som står fast vid den position som vi har haft från början.

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att detta betänkande behandlar säkerhetspolitiken. Det avsevärt försämrade säkerhetsläget är vad som har kommit att prägla den här mandatperioden och de senaste åren.

Först kom Rysslands anfall på Ukraina i februari för fyra år sedan. Det är ett fruktansvärt krig, som fortfarande pågår.

Sedan kom Hamas attack mot Israel med mord och gisslantagande i augusti 2023, som utlöste kriget i Gaza. Det är ett krig som har resulterat i över 70 000 döda palestinier – de flesta kvinnor och barn – en fullständig förstörelse av palestinska områden, etnisk rensning, återockupation och en totalt traumatiserad palestinsk befolkning. Gaza förvandlades till ett månlandskap och en barnkyrkogård.

Sedan kom 2025, och Trump var tillbaka i Vita huset. Vi fick se en amerikansk administration som omedelbart inledde med att undergräva internationell rättsordning, lamslå FN, lägga sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, hota allierade och kräva att både Kanada och Grönland skulle uppgå i USA, för att bara nämna något.

När väl det hade lagt sig fick vi Irankriget, som nu utöver det ofantliga mänskliga lidandet riskerar att leda hela världen in i en ny recession. I det sammanhanget passade också Israel på att anfalla Libanon.

Lägg till detta det hemska inbördeskriget i Sudan, som lett till världens värsta humanitära kris med miljontals människor, varav många barn, på svältgränsen och i akut behov av humanitär hjälp.

I det här läget är det extremt viktigt att ett land som Sverige klarar av att fortsätta att hålla en stabil och principfast linje. Att stå upp för folkrätten och internationell lag är ju, som Sveriges tyngsta folkrättsexperter påpekar i en artikel i Dagens Nyheter i dag, ingen diffus seminarieövning för ett litet eller mellanstort land som Sverige. För oss är det en existentiell nödvändighet, därför att vi vet att om folkrätten undergrävs är det de små och mellanstora länderna som drabbas värst.

Stormakterna kan alltid hävda sina intressen, men om folkrätten byts ut mot djungelns lag där den starke bestämmer ligger vi illa till allihop. Det är därför statsministerns svajande i den här frågan, som folkrättsexperterna kritiserar i dagens artikel, är djupt bekymmersamt.

Bekymmersamt är också vad som kan komma efter valet. Det är mindre än fem månader kvar. Jag skulle tro att väljarna nu intresserar sig alltmer för vad det kan betyda, även på det utrikespolitiska området.

För fyra år sedan var Ulf Kristersson tydlig med att Sverigedemokraterna inte skulle få något som helst inflytande över utrikespolitiken. Det upprepades gång på gång inför valet. Men det var bara ett av alla vallöften som statsministern bröt direkt efter valet. Moderaterna förhandlade omedelbart bort alla de tunga posterna i riksdagen i utrikes- och säkerhetspolitiken till Sverigedemokraterna. Det handlade om posterna som ordförande i utrikesutskottet, vice ordförande i försvarsutskottet, ordförande i OSSE-delegationen och ordförande i Europarådsdelegationen.

När Tobias Billström ringde mig efter valet gällde en av frågorna jag ställde det de sagt om att Sverigedemokraterna inte skulle ha inflytande över utrikespolitiken. Han svarade lite förläget: Ja, jo, nu blev det ju så ändå. Moderaterna bröt helt enkelt sitt löfte till väljarna från dag ett, utan att blinka. Nu har man gått ännu längre.

Inför det här valet har Kristersson slagit upp dörren på vid gavel och i praktiken lovat bort alla tunga ministerposter till Sverigedemokraterna. Vi får väl se vilka det då blir. Men det kan bli utrikesministerposten. Det kan bli försvarsministerposten. Det kan bli justitieministerposten. Det kan bli finansministerposten, som Oscar Sjöstedt gjorde anspråk på häromdagen. Det kan bli vice statsministerposten. Den enda som sägs vara skyddad är statsministern själv, för det har han sett till.

Kristersson har lyckats förhandla till sig att åtminstone kan få bli statsminister i Åkessons regering, som en sidekick – den här gången, ska väl tilläggas. Frågan är om vi kan lita ens på det. Kristersson har som sagt brutit löften förr. Röda linjer finns ju inte längre. Då väcks förstås frågan vilken utrikes- och säkerhetspolitik en sådan regering kommer att föra.

Vad är utmärkande för Sverigedemokraterna i den här politiken? Den här mandatperioden förskräcker. Till att börja med tar man oerhört lätt på säkerhetsfrågorna. Ta bara krisen runt koranbränningarna 2023. Det är säkert många som minns den. Då, sommaren 2023, var Natoprocessen i ett extremt känsligt läge. Under några mycket dramatiska månader åkte ett par provokatörer runt i landet och brände koraner i en uppenbar påverkansoperation för att störa Natoprocessen och skada Sverige. Det ledde till protester både i Sverige och utomlands. Bland annat brändes den svenska ambassaden i Irak ned.

Då, vid absolut sämsta tillfälle, gick justitieutskottets ordförande Richard Jomshof ut och sa att om det nu retade muslimerna så mycket kunde man väl bränna hundra koraner till. Det var uppenbart hotdrivande och helt omdömeslöst i ett läge då vi snarare hade behövt lugna ned situationen. Uttalandet väckte förstås uppmärksamhet i hela världen. En enig opposition krävde då att Richard Jomshof skulle avgå som ordförande i justitieutskottet. Han hade inte visat det omdöme som man behöver ha för det uppdraget. Hans uttalande skadade Sverige och utsatte också svenskar i utlandet för fara. Vi ska komma ihåg att bara någon månad senare dödades två svenskar i ett islamistiskt terrorattentat i Bryssel.

Vid det tillfället skyddade regeringspartierna och Sverigedemokraterna Jomshof, trots hans omdömeslöshet. Det var en uppvisning i handlingsförlamning och svaghet. Och det var bara ett exempel. Ser man till den stora bilden har Sverigedemokraterna en historia av att ständigt dras till auktoritära krafter och rörelser i världen. Oavsett var på jordklotet som det har dykt upp en auktoritär, högerextrem, främlingsfientlig, chauvinistisk ledare – alltid en man – har Sverigedemokraterna dragits till honom som flugor till en sockerbit.

Det började med Putin i Ryssland. Två av SD:s försvarspolitiska talespersoner, Mikael Jansson och Roger Richthoff, stod länge nära Ryssland. De spred ryska narrativ. Det ligger inte långt tillbaka i tiden. Så sent som hösten 2021, det vill säga bara några månader innan Rysslands anfall på Ukraina, var Roger Richthoff med sina ryska kontakter försvarspolitisk talesperson för SD. Det försöker man nu få oss att glömma, men internet glömmer inte.

Så sent som en vecka före Rysslands invasion av Ukraina, i februari 2022, fick Jimmie Åkesson en fråga om han kunde välja mellan USA:s president Joe Biden och Rysslands president Vladimir Putin. Det kunde han inte, trots att alla då kunde se att Putin stod i beredskap att anfalla ett demokratiskt grannland. Häpnadsväckande! Så långt Putin.

Så har vi då Orbán i Ungern. Banden mellan Orbán och Sverigedemokraterna går långt tillbaka. Richard Jomshof – igen – är känd för ett citat där han lyfter fram Orbáns Ungern som ett föredöme. Jag minns mycket väl åren som justitieminister när man var på EU-nämnden och föredrog något ärende som skulle upp på ministerrådet. Det slog aldrig fel. Varje gång man beskrev Ungern i negativa ordalag – hur de monterade ned rättsstaten, inskränkte oppositionens och civilsamhällets möjligheter att verka, tog alltmer kontroll över medierna och så vidare – begärde Sverigedemokraternas ledamot ordet för att ta Ungern i försvar. Pavel Gamov var det väl på den tiden. Han var också en av dem som sedan syltade in sig med Moskva. Nu får vi höra Sverigedemokraterna säga att de aldrig har stött Orbán.

Kring Trump och Maga har det också varit åratal av svansande. Tobias Andersson och Josef Fransson har åkt på Magakonferenser och rapporterat entusiastiskt från dem. Sverigedemokraterna har nominerat Donald J Trump till Nobels fredspris – två gånger. Den senaste gången var motiveringen: ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.” Det sa den förre ordföranden i utrikesutskottet, Mattias Karlsson. Det uttalandet har inte åldrats väl, får man väl säga.

När JD Vance talade i München förra året, attackerade Europa och EU och valde att träffa Alternative für Deutschland, ett högerextremt och Rysslandvänligt parti, i stället för den tyska regeringen, hyllades han av Jimmie Åkesson som tyckte att talet var otroligt befriande. Därför var det kanske inte så konstigt när samma Jimmie Åkesson för en tid sedan satt i tv och sa att han skulle välkomna Trumps stöd i det kommande svenska valet.

Det där är tyvärr inget skämt, för vi vet hur Trump kan lägga sig i europeiska val. Det gjorde han i Tyskland och också i Ungern för bara någon vecka sedan. JD Vance åkte dit för att backa upp Orbán. Det hjälpte i och för sig inte. Men när Åkesson sitter i tv och tigger om stöd av Trump kan man inte bara skämta bort det.

Samma sak upprepar sig hela tiden. Sverigedemokraterna låter sig gång på gång tjusas av dessa auktoritära rörelser. Först var det Putin och ryska nationalister. Sedan händer Ukraina, och då skyndar man sig för att ta avstånd och försöka sopa igen spåren. Sedan var det Trump och Maga, och då hände Grönland. Då får man fort som attan ta avstånd igen och försöka sopa igen spåren.

Sedan var det Orbán i Ungern, som man hänger med i åratal och beskriver som sin förebild, men så faller han. Det blir uppenbart för alla vilken skada han gjort både i Ungern och i EU. Då får man återigen ta avstånd och försöka sopa igen spåren.

Därför blev man inte överraskad när det för några veckor sedan avslöjades att Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica hade slussat svenska biståndspengar rakt in i en organisation i Brasilien som kontrolleras av expresidenten Bolsonaro, som nu är dömd till 27 års fängelse för försök till statskupp. Det är så samröret ser ut.

Allt det här sammantaget inger enligt min uppfattning ingen större respekt. Det är inte det här som Sverige behöver när det säkerhetspolitiska läget är så svårt som det är. Då kan man inte ha en regering med tunga statsråd – utrikesminister, försvarsminister, justitieminister och vice statsminister – som så enkelt låter sig imponeras av auktoritära krafter på det sätt som Sverigedemokraterna har gjort och gör. Hur ska till exempel en SD-regering kunna hävda sig mot Trump om Trump har hjälpt SD till makten?

I det här läget, herr talman, krävs en annan integritet och stabila grundläggande värderingar. Det tror jag att väljarna har sett vid det här laget. Jag vill yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Markus Wiechel sa att det finns ett visst släktskap. Bolsonaros svärdotter är ordförande för den organisation som Sverigedemokraterna har skickat pengar till. Den kontrolleras direkt av familjen Bolsonaro, vars överhuvud sitter i fängelse för försök till statskupp. Dit har svenska skattepengar och biståndsmedel gått. De har slussats dit av Sverigedemokraterna.

Markus Wiechel sa också att skälet till att man inte riktigt kan redovisa detta är att man inte har fått pengarna. På Sverigedemokraternas hemsida stod det om organisationer för stöd till Ukraina som man påstod hade fått pengar av Hepatica. Den som ringde och frågade dessa organisationer fick veta att de aldrig hade hört talas om Hepatica. Markus Wiechel säger att det beror på att man inte har fått pengarna utbetalda och att detta i sin tur beror på en aktivist på Sida.

Då är vi där igen. Det är så ett auktoritärt parti beter sig. Man går rakt mot statsförvaltning och statstjänstemän i syfte att skrämma dem till tystnad.

Vad har då dessa så kallade aktivister på Sida gjort? Jo, de har pekat på extrema risker för korruption i samband med de projektförslag som Sverigedemokraterna har kommit med. Detta har Björn Söder inte kunnat acceptera. I stället har han ägnat sig åt att försöka jaga tjänstemän på Sida och Regeringskansliet och – det vet vi ju – tilltvingat sig de här medlen.

Det är ju Benjamin Dousa som är ansvarig minister för detta. Jag lyssnade på hans inlägg, som till 75 procent handlade om Palmecentret. Vilka verksamheter är det som nu blir av med sitt stöd? Det handlar till exempel om stöd till rättslig hjälp för kvinnor i Turkiet som har utsatts för sexuella övergrepp, stöd till våldsutsatta kvinnor och barn i södra Afrika, stöd till demokratikämpar i Georgien och Belarus och stöd till fackföreningar i Zimbabwe. Detta stöd dras nu in därför att regeringen till varje pris vill klämma åt Olof Palmes Internationella Center och i stället styra över pengarna till Hepatica. Den här debatten har visat vilken sorts organisation Hepatica är.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag säga till Markus Wiechel att Palmecentret har varit verksamt i Ukraina länge – mycket länge. Men till skillnad från Hepatica kan Palmecentret redovisa vart pengarna går. Det var ju det DN:s avslöjande handlade om, det vill säga att Hepatica inte kunde redovisa kvitton och utlägg. Det fanns organisationer i Ukraina som inte ens visste vad Hepatica var, och ändå stod det på Hepaticas hemsida att man gav pengar till de organisationerna. Det är uppenbart fusk och fiffel.

Sedan lyssnade jag på Benjamin Dousa, och han nämnde Palmecentret säkert 15 gånger. Hur många gånger nämnde han Hepatica? Jag tror att det var noll – inte en enda gång. Varför? Jo, Benjamin Dousa är livrädd – livrädd – för att kritisera Sverigedemokraternas biståndsorganisation. Inte ens när det faktum att man slussar pengar från biståndsorganisationen till en antiabortorganisation i Brasilien som kontrolleras av Bolsonaro – som alltså är dömd till 27 års fängelse för statskuppsförsök – stirrar Benjamin Dousa rätt i ansiktet kan han sträcka sig så långt som att yttra kritik mot organisationen.

Benjamin Dousa är ansvarigt statsråd för de här anslagen. Han ansvarar för om pengar hamnar i fel fickor. Därför måste han enligt min uppfattning kommentera Hepatica i nästa inlägg. Var nu tydlig med att du inte kan acceptera att man slussar pengar till sådana här typer av organisationer, Benjamin Dousa!

Statsrådet ska inte heller försöka gömma sig bakom Sida, för vi vet alla att Sida nu är detaljstyrt av Regeringskansliet. Förra året hotade Sverigedemokraterna, med Björn Söder i spetsen, till sig pengar. Det finns belagt i form av sms från ansvarig statssekreterare till Sidas gd. Man tilltvingade sig pengar. Det har även varit flera andra sådana avslöjanden.

Vi vet alltså att detta detaljstyrs direkt från Regeringskansliet. Därför hoppas jag att Benjamin Dousa i nästa inlägg kan ta sig tid att prata lite om Hepatica och förklara vad som är regeringens inställning. Ska svenska biståndsmedel verkligen användas på det här sättet? Var går gränsen för Benjamin Dousa? Man har betalat ut 14 miljoner kronor, och nu ska man betala ut 23 miljoner kronor till. Nu var det den här Bolsonaroorganisationen, men vilken är nästa organisation som ska få svenska biståndspengar – Ku Klux Klan? Proud Boys? Någon vitmaktorganisation i Sydafrika?

Benjamin Dousa pratar om transparens, men det är precis det vi inte har här. Varje gång Sidas anställda försöker kontrollera vart pengarna har gått i Markus Wiechels organisation, alltså den som han är vice ordförande för, får de nämligen kalla handen. Man vill inte redovisa vart pengarna har gått någonstans, utan då skickar i stället Björn Söder ett nattligt mejl till någon anställd där han hotar med konsekvenser om Sidas anställda inte omedelbart rättar in sig i ledet och gör precis som han säger.

Det är det här jag pratade om i inledningen, nämligen hur man successivt korrumperar den svenska statsförvaltningen. Man passar också på att riva ned Palmecentrets verksamhet, som har fungerat utan några anmärkningar i decennier. Palmecentret har konkurrerat på precis samma villkor som alla andra partianslutna organisationer. Det är inte riggat någonstans, utan det är precis samma medel.

Alla partianslutna organisationer har också kunnat söka medel från CSO-strategin. Statsrådet nämnde precis att den liberala organisationen har gjort så och fått del av medel från den strategin – på precis samma villkor som alla andra. Skillnaden är att vi väl helt enkelt haft mycket bättre projekt och mycket mer av internationella kontakter och därmed har kunnat leverera bättre ansökningar.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska först säga att skälet till att jag tar den här debatten i stället för min partikamrat Johan Büser som ställt interpellationen är att Johan inte har hunnit hem från Ungern, där han har övervakat valet för riksdagens räkning.

Som alla vet blev valresultatet i Ungern att man äntligen kunde rösta bort en korrupt och auktoritär högerregering. Under 16 år har Viktor Orbán gjort allt för att montera ned demokratin, undergräva rättsstaten, styra medierna och kringskära oppositionen. På slutet fick han hjälp av både Putin och Trump, men det hjälpte inte. Det ungerska folket sa nej till Orbán och det med besked.

Det här anknyter faktiskt till temat för interpellationen, som handlar om hur ett auktoritärt högerparti – Sverigedemokraterna – tillåts korrumpera den svenska statsförvaltningen på ett sätt som vi aldrig sett tidigare och det med regeringens goda minne. Sverigedemokraterna har haft goda kontakter med Orbáns parti. Ironiskt nog var delegationsledaren för valövervakningen i Ungern självaste Björn Söder. Björn Söder är också ordförande i Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica, som denna debatt handlar om.

Det är samma Björn Söder som har gjort sig känd för sina antisemitiska och homofoba uttalanden. Häromåret sa han att judar inte kan vara riktiga svenskar. Sedan sa han att statsministern, talmannen och utrikesministern befrämjade pedofili när de gick i Prideparaden. Utrikesministern blev mycket upprörd och krävde en ursäkt för det. Tror vi att han har fått någon ursäkt? Självklart inte. Björn Söder tar aldrig några konsekvenser för sina handlingar. Han vet nämligen att han kan göra precis vad han vill eftersom regeringen skyddar honom.

Det blir övertydligt i den här frågan. Björn Söder är som sagt ordförande i Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica, som inte har fått stöd av Sida tidigare eftersom deras ansökningar helt enkelt inte har hållit måttet. Sidas tjänstemän har varnat för extrema risker för korruption med de projekt som Sverigedemokraterna har föreslagit – tills förra året. Då ingrep plötsligt Regeringskansliet och beordrade att Sida skulle betala ut pengar till Hepatica. Hepatica fick 14 miljoner kronor. 14 miljoner kronor till Björn Söder – vad kan gå fel? Allt, självklart.

Nu visar det sig nämligen att Hepatica inte kan visa vart pengarna har gått. Man kan inte redovisa kvitton. Man påstår att man har gett pengar till organisationer i Ukraina – som aldrig har hört talas om Hepatica och inte har sett röken av några pengar. Allra mest uppseendeväckande är dock att det nu har avslöjats att Sverigedemokraterna har slussat biståndspengar till en antiabortorganisation i Brasilien som kontrolleras av familjen Bolsonaro. Expresidenten Jair Bolsonaro accepterade inte att han förlorade valet 2022 utan försökte i stället genomföra en statskupp i landet genom att storma parlamentet. Han sitter nu i husarrest och är dömd till 27 års fängelse. Det är alltså hans organisation som nu fördelar svenska biståndspengar, vilket enligt min uppfattning är fullständigt vansinnigt.

I sitt svar försöker biståndsministern hänvisa till Sida. Det vet vi är falskt. Det var ju Sverigedemokraterna och regeringen som från början tvingade Sida att betala ut pengarna trots att alla varningsklockor ringde gällande extrem risk för korruption. När Sidas tillförordnade generaldirektör Hanna Hellquist tillfrågas om det här i DN tvår hon sina händer. Det är regeringens styrning att Hepatica ska ha pengar, säger hon. Och nu ska Hepatica alltså få ytterligare 23 miljoner kronor – allt detta som sagt med regeringens goda minne, ja, till och med på regeringens initiativ.

Min fråga kvarstår därför: Varför ingriper inte regeringen när ni ser hur svenska skattepengar missbrukas på det här uppenbart korrupta sättet? Är ni så rädda för Sverigedemokraterna och Björn Söder?

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår inte riktigt Margareta Cederfelts logik. Skulle det bli fler länder som betalar till FN bara för att Sverige drar ned på sina anslag? Var det detta som var budskapet?

I mitt inlägg nämnde jag USA, som just nu håller inne sitt anslag. De är skyldiga FN 4 miljarder dollar, tror jag att det är. Det är det som har gjort att FN är på gränsen till ekonomisk kollaps, vilket generalsekreteraren just varnade för. Jag hoppas att man kan få någon ordning där.

Det är klart att alla vill att alla länder ska betala. Men det blir väl inte bättre för att Sverige drar ned på sina anslag? Det blir väl snarare sämre? Är inte risken för det ganska stor när man ser att länder som tidigare alltid har stått upp för FN – och Sverige är ju ett sådant land – nu drar ned på FN? Är inte risken då att andra länder drar slutsatsen att stödet till FN inte är så viktigt? Den risken är stor när Sverige, som alltid har gått först, nu i stället väljer att gå sist.

Den svenska regeringen har som sagt dragit ned på stödet till en lång rad av FN:s organisationer. Jag tycker att man får skämmas för det, helt enkelt. Jag tycker inte att det är i linje med den tradition som Sverige under många decennier tidigare har haft.

Sedan säger Margareta Cederfelt att man går fram med pengar till Gaza. Det är jättebra. Men ni har ju dragit in allt stöd till UNRWA, den organisation som har 12 000 anställda i Gaza och som har kunnat komma ut med mat, förnödenheter, vatten, mediciner och så vidare till dem som verkligen behöver det. Sverige har, som ett av få länder, dragit in stödet till UNRWA. Det är egentligen bara Sverige och USA som har gjort det, medan EU, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har vidmakthållit sitt stöd.

Vi får hoppas att de pengar som Sverige sätter av till Gaza kan komma fram, men när man slår undan benen för UNRWA försämrar man snarare situationen för Gazaborna.

Fru talman! Margareta Cederfelt talade en del om FN och om Afrika, och jag tänkte att jag skulle följa upp det i mina repliker.

När det först och främst gäller FN läser jag i betänkandet: Att upprätthålla den regelbaserade världsordningen med FN-stadgan i grunden är helt avgörande för vårt lands säkerhet och stabiliteten i världen. Det står också att Sverige bör vara en drivande, konstruktiv och engagerad medlem i dessa organisationer. Då syftar man bland annat på FN.

Min fråga blir då förstås: Varför drar regeringen ned på FN? Varför minskar man anslagen?

För FN:s befolkningsfond UNFPA har regeringen sedan den tillträdde minskat stödet med 25 procent jämfört med de socialdemokratiska budgetarna. För World Food Programme har regeringen, återigen jämfört med den socialdemokratiska regeringen, dragit ned med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR har regeringen dragit ned med 86 procent. För UNDP, den organisation som jobbar med FN:s utvecklingsarbete, har regeringen dragit ned med 90 procent. Det senaste slaget kom så sent som strax före jul. För FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre, liksom för UNRWA. Det är sammantaget drakoniska nedskärningar över hela linjen.

Min fråga i den här delen till Margareta Cederfelt är: Om vi nu pratar om hur FN måste stärkas – varför drar då regeringen in stödet?

Samma sak gäller Afrika, som Margareta Cederfelt kom in på mot slutet av sitt anförande, då hon sa hur viktigt Afrika är. Varför drar man sig då ur Burkina Faso, Mali, Sydsudan, Tanzania, Moçambique, Liberia och Zimbabwe? Och varför lägger man ned ambassaderna i just Zimbabwe och Tanzania? Det sänder ju helt andra signaler än att Afrika skulle vara särskilt viktigt.

Fru talman! Resultatet av den resan blev att man lyckades förhandla ut politiska fångar. Det är klart att man kunde ha sagt: Vi avstår från detta. Jag tycker dock att det fanns skäl att ta chansen när möjligheten gavs. Jag tänker alltså inte ta avstånd från att man gjorde den resan.

Det var heller ingen som böjde sig i det sammanhanget. Jag har pratat med dem som var med. Vid varje möte tog man upp demokrati, jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter.

Så måste man ibland göra som regering. Man måste ibland vara beredd att möta även dem som man står allra längst ifrån och som har värderingar som man absolut inte delar.

Det som Rasmus Giertz har ägnat sig åt när han har haft inflytande över politiken är att försämra kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Han har till exempel medverkat till att allt bistånd till Afghanistan dras in. Det gäller också bistånd till kvinnors och flickors skolgång och hälsa. Jag tänker till exempel på allt det som Rädda Barnen har gjort under många år. Rasmus Giertz har sagt att vi inte längre ska ha det utan att vi i stället ska dra in allt bistånd. Det skadar flickor och kvinnor.

Det är inte lätt att jobba i länder där motståndet är så hårt. Det kan finnas talibaner eller mullor som man behöver hantera. Det är inte alls lätt att göra det. Man måste hela tiden titta på vad man kan göra på marken för att hjälpa de människor som är förtryckta. Rasmus Giertz har som sagt bidragit till att dra ned stödet till kvinnor och flickor över hela världen genom sin biståndspolitik, och det tycker jag faktiskt att han bör ta ansvar för.

Fru talman! När vi lanserade den feministiska utrikespolitiken år 2014 fick den omedelbart genomslag, inte bara i Sverige utan i en lång rad länder. Ett stort antal länder, exempelvis Frankrike, Kanada och Storbritannien, hakade på mer eller mindre omedelbart, eftersom de såg detta initiativ som ett sätt att flytta fram positionerna i politiken. De såg att de plötsligt fick en ram för att kunna driva flickors och kvinnors intressen världen över på ett mycket effektivare sätt än tidigare.

Vad har vi hela tiden pratat om i samband med den feministiska utrikespolitiken? Jo, vi har pratat om kvinnors rättigheter, resurser och representation. Nu säger Rasmus Giertz att det inte har haft någon betydelse.

Häromåret kom en utvärdering från Expertgruppen för biståndsanalys, som hade tittat på vilka effekter detta hade fått för biståndet. Expertgruppen för biståndsanalys konstaterade att det hade fått mycket påtagliga effekter, att man hade riktat biståndsverksamhet – pengar och resurser – till kvinnors och flickors rättigheter på ett sätt som inte hade förekommit tidigare och att man i alla situationer hade tagit upp representation och rättigheter, också med länder där sådant sitter väldigt långt inne och där förtrycket är väldigt hårt.

Iran är ett exempel på ett sådant land. När delegationen var i Iran – det ska understrykas att detta var en regeringsdelegation – förhandlade man inte bara om handelsavtal utan också om att få ut ett antal politiska fångar, framför allt fångar med facklig bakgrund. Det lyckades man med vid det tillfället. Det är klart att man skulle ha kunnat stanna hemma och sagt: Vi bryr oss inte om att ha några sådana kontakter; det får väl vara så. Man valde dock att åka dit, ta de konflikterna och ta upp de frågorna. Man fick också resultat i och med att man fick ut ett antal politiska fångar ur fängelse. Det tycker jag faktiskt inte att den tidigare regeringen ska skämmas för.

Fru talman! Innan jag påbörjar mitt anförande vill jag med anledning av det replikskifte jag nyss hade med Rasmus Giertz bara påpeka att det var ett antal sverigedemokrater som gick ned sig med sina kontakter med ryska nationalister. Det gäller tidigare partiordföranden Mikael Jansson, det gäller Roger Richthoff, som satt i försvarsarsutskottet, och det gäller Erik Almqvist, som reste till Krim 2020 för att legitimera Rysslands övertagande av Krim. Nog har ni varit djupt nere i den soppan – det är nog dessvärre så för er.

Den här debatten handlar om internationella relationer, vilket är ett väldigt brett ämne. Jag kommer att fokusera på det multilaterala samarbetet och vårt förslag om en särskild Afrikastrategi. Min kollega Johan Büser kommer senare att beröra frågan om Västsahara och några ytterligare frågor.

Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi lever i en tid som präglas av stora internationella konflikter. Dessa konflikter drivs fram av stormakternas växande maktanspråk och deras ovilja att acceptera folkrätt och internationell lag.

Vi ser det i Rysslands agerande. År 2022 gick man till direkt anfall mot Ukraina i syfte att upphäva det demokratiska systemet, döda eller fördriva de folkvalda företrädarna, upplösa Ukraina som stat och införliva hela landet i Ryssland. Långt innan dess hade man under decennier undergrävt demokratin i sina grannländer och manipulerat, hotat och lagt under sig delar av deras territorier.

Vi ser det i USA:s agerande. Vi ser återkommande proklamationer om att hela västra halvklotet tillhör USA:s intresseområde, oavsett vad folken där tycker. Vi ser folkrättsstridiga anspråk på Kanada och på Grönland. Vi ser ingripanden i Venezuela och blockader av Kuba.

Vi ser det i Mellanöstern i och med Israels krigsbrott i Gaza. Det är ett urskillningslöst dödande av civila palestinska män, kvinnor och barn, en fullständig förstörelse av ett helt landområde där miljoner människor bor och en traumatisering av en hel befolkning.

Vi ser det också i de israeliska bosättarnas våld mot palestinier på Västbanken, där syftet är att plåga befolkningen så hårt att den till slut kan fördrivas. Terrororganisationen Hamas ohyggliga brott rättfärdigar inte den israeliska regeringens omfattande övergrepp, som Internationella brottmålsdomstolen nu klassificerar som krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Vi ser det i det pågående kriget i Iran. USA:s och Israels anfall mot Iran strider mot folkrätten och FN-stadgan. Här verkar det som om Trump har låtit sig dras in i ett krig som han inte riktigt vet hur han ska avsluta eller ens hantera.

Vi ser det dock även i Iran, som ju länge har brutit mot internationell lag genom sin vägran att låta FN undersöka landets urantillgångar och säkerställa att kärnvapenprogrammet är avbrutet, genom deras stöd till Hamas, Hizbollah och huthirörelsen i Jemen och genom deras fruktansvärda förtryck av den egna befolkningen. För bara någon månad sedan dödade regimen tiotusentals demonstranter vars enda önskan var att få leva i fred och frihet.

Fru talman! För 80 år sedan bestämde sig de överlevande efter andra världskrigets vansinne och galenskap för att sätta upp en ny världsordning. Det blev en världsordning som vilade på folkrätt och internationell humanitär rätt och som syftade till att säkerställa att det som hände under första och andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna upprepas.

Det finns de som säger att den världsordningen nu är död och att vi måste hitta på något annat. Det vi har nu fungerar ju ändå inte, finns det de som säger. Regler och lagar, domstolsutslag och resolutioner – de följs ju ändå inte, så det är väl lika bra att vi gör oss av med dem. Det där är ett farligt resonemang. Det är defaitistiskt och uppgivet. Det är som att säga att vi lika gärna kan legalisera stöld eftersom det finns tjuvar.

Vad är alternativet till en regelbaserad världsordning? Om vi inte ska ha institutioner, domstolar, konventioner och regelverk, vad ska vi då ha? Det är ju just detta som har sett till att vi under dessa 80 år inte behövt uppleva något tredje världskrig – även om vi för all del varit väldigt nära ett par gånger. Vi behöver inte återuppfinna hjulet, men vi måste se till att hjulet kan börja snurra igen. Vi måste återgå till den regelbaserade världsordningen och kräva att alla lever efter den. Det finns ingen annan väg.

Här har de små och medelstora staterna ett särskilt både ansvar och intresse. För alla oss som bor i små och medelstora stater är nämligen detta med folkrätt och internationell lag ingen akademisk seminarieövning, utan för oss är det en existentiell nödvändighet. Vi vet att alternativet till det vi har i dag är en värld som helt domineras av stormakterna, och blir det så igen är alla andra stater illa ute. För små och medelstora stater – för ett land som Sverige – är folkrätten vår första försvarslinje, som Olof Palme brukade uttrycka det.

Därför måste den försvaras, inte bara med ord utan med handling och resurser, och den viktigaste organisationen i det arbetet är Förenta Nationerna. FN har under dessa 80 år varit avgörande i arbetet för att hantera konflikter mellan stater, för att försvara och utveckla de mänskliga rättigheterna och för att bekämpa fattigdomen. Sedan några decennier är FN även avgörande som ledare i arbetet för att minska klimatutsläppen.

Det är ingen lätt uppgift. Det har aldrig varit en lätt uppgift, inte minst mot bakgrund av att många av världens stater ju faktiskt inte är demokratiska rättsstater. Tvärtom är det bara en liten minoritet av världens befolkning som har förmånen att leva i en fungerande demokrati. Men som Dag Hammarskjöld uttryckte det är FN:s uppgift inte att ta oss till himmelriket, utan FN:s uppgift är att rädda oss från helvetet.

Det har fungerat hittills. Vi har förvisso sett många krig under dessa 80 år, men inget av dem har eskalerat till världskrig, och inget av dem har utkämpats med kärnvapen. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är än så länge de enda som har fallit, trots att stormakterna nu har kärnvapen nog för att förgöra hela mänskligheten många gånger om. FN har alltså varit avgörande.

Nu befinner sig dock Förenta Nationerna i kris. Utmaningarna är större än på länge: Fattigdomen ökar återigen i världen, antalet diktaturer och auktoritära stater ökar, klimatutsläppen eskalerar och vi ser alltmer av krig och kapprustning. I det läget drar ett antal länder ned på FN:s resurser – bland annat USA, som nu är skyldigt FN över 4 miljarder dollar i obligatoriska avgifter. Det har gått så långt att FN:s generalsekreterare António Guterres varnat för att FN står inför en omedelbar ekonomisk kollaps.

Då skulle man ju kunna tro att ett land som Sverige, med sin långa tradition av engagemang för FN, skulle gå i andra riktningen – att Sverige skulle stå upp för FN – men det är tyvärr precis tvärtom. Den svenska regeringen har under den här mandatperioden dragit ned på stödet till så gott som alla FN-organisationer som Sverige tidigare har stöttat.

När det gäller FN:s befolkningsfond, som bland annat jobbar med kvinnors hälsa, har regeringen dragit ned på Sveriges stöd med 25 procent. När det gäller FN:s livsmedelsprogram World Food Programme, som är avgörande för att svältande människor i fattiga delar av världen ska kunna överleva, har regeringen dragit ned på det svenska stödet med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR ser vi en neddragning på 86 procent, och när det gäller FN:s utvecklingsarbete inom UNDP ser vi en neddragning på 90 procent. Till FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre. Jag kan fortsätta länge på samma lista.

I det läge där FN är som viktigast, där utmaningarna är som störst och där FN står inför ekonomisk kollaps väljer Sverige alltså att göra som Trump och skära ned på stödet till FN. Det är enligt min uppfattning rakt igenom ansvarslöst.

Fru talman! I betänkandet behandlas också det socialdemokratiska förslaget om en ny Afrikastrategi. Afrika är Europas grannkontinent och kommer att vara det för evig tid. Våra två kontinenter är på det sättet för alltid sammankopplade.

Afrika är en kontinent med fantastiska förutsättningar. Den har en enorm potential i form av en ung befolkning, stora naturtillgångar och fantastiskt rik kultur. Det är en stor kontinent, så det ser naturligtvis mycket olika ut i olika delar, men en sak är gemensam för hela kontinenten: Det finns oerhörda tillväxt- och utvecklingsmöjligheter. Afrika skulle kunna vara en kontinent vars 1,4 miljarder människor levde gott.

Så är det dock inte. Afrika är också en kontinent som fortfarande plågas av arvet från kolonisering, rasism och slavhandel. Den präglas även av krig och interna konflikter i dag, till exempel i Kongo och i Sudan. Den drabbas nu också hårt av klimatförändringarna – och ovanpå det av västvärldens neddragningar på biståndet.

Det finns dock en väg framåt, och den handlar enligt min uppfattning om ökat samarbete. Vi menar att det finns väldigt mycket att vinna både för Europa och för Afrika genom att knyta kontinenterna ännu närmare samman via täta handelssamarbeten, biståndssamarbeten, kulturutbyten, klimat- och miljösamarbeten och politiska relationer.

Sydafrika är ett bra exempel på hur samarbete kan gynna oss båda. Sverige har sedan Olof Palmes och Nelson Mandelas tid långa och djupa relationer med Sydafrika. När utskottet besökte Sydafrika i våras fick vi veta att Sverige exporterar för 8 miljarder kronor till Sydafrika och att svenska företag samtidigt sysselsätter 12 000 människor i landet. Båda våra länder tjänar på detta.

Så kan Sverige göra på fler platser. Därför föreslår vi i Socialdemokraterna att Sverige tar fram en ny bred Afrikastrategi i syfte att fördjupa relationerna med ett antal länder i Afrika. Därför är vi också starkt kritiska till att den svenska regeringen nu gör tvärtom och drar sig ur Afrika. Man har redan dragit ned på biståndet i Mali, Burkina Faso och Sydsudan. Nu drar man också ned i Tanzania, Moçambique, Zimbabwe och Liberia. I Zimbabwe och Liberia lägger man dessutom ned ambassaderna.

Detta är helt fel väg att gå. Det är helt fel att nu vända Afrika ryggen, inte bara för att det får omfattande humanitära effekter utan också för att det får geopolitiska effekter. När väst drar sig ur Afrika passar i stället Ryssland och Kina på att flytta fram sina positioner. Det måste man också tänka på.

Den här regeringen tycks tro att världen bara består av Europa, fru talman, men det är en både kortsiktig och farlig syn. Om man på allvar vill försvara internationell rätt, bekämpa fattigdomen och befrämja demokrati och rättsstatliga principer måste svensk utrikespolitik se hela världen. Den måste vara global, inte provinsiell.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).

Fru talman! Det var en märklig vändning på slutet här. Mattias Karlsson, som var den som nominerade Donald Trump till Nobels fredspris, var ju ordförande i utrikesutskottet för inte alls särskilt länge sedan, så nog har han en viss status hos Sverigedemokraterna.

Dessutom ser vi ju att ni har ett tätt samarbete och utbyte med Magarörelsen. Företrädare för Sverigedemokraterna åker ju fram och tillbaka till deras konvent och odlar nära kontakter med Magarörelsen. Men jag förstår att det kanske har blivit lite svårare att försvara det nu, inte minst efter Grönlandskrisen.

Det var likadant när ni odlade kontakter med ryska nationalister. Det gjorde ni fram till dess att det började bli besvärligt. Då fick några av era ledamöter veta att så skulle man inte göra längre, och så fick de avgå från försvarsutskottet. Det kanske är något liknande vi ser i dag.

Skälet till att jag ställer frågan är att Sverigedemokraterna gör anspråk på att få sitta i nästa regering. Skulle ni vinna valet skulle Sverigedemokraterna, som opinionsundersökningarna ser ut i dag, kunna ha åtta till tio statsråd i nästa regering – och en av de posterna kan vara utrikesministerposten.

Med tanke på de nära relationer som ni har med Donald Trumps Magarörelse vill jag fråga: Kommer Sverigedemokraterna verkligen att kunna stå upp mot Donald Trump i en sådan situation? Om det är något vi har lärt oss av Grönlandskrisen är det just att man inte får backa undan när han utmanar och ställer till det på det sätt han gör, utan man måste vara väldigt tydlig i sina svar tillbaka.

Min fråga till Rasmus Giertz är: Vad är förutsättningarna för att ni skulle orka stå upp mot Donald Trump om ni olyckligtvis skulle hamna i en sådan situation?

Fru talman! Jag lyssnade noga på Rasmus Giertz anförande. Jag noterade att han inte sa ett ord om USA och Trump, så han ska få chansen att göra det nu.

Sverigedemokraterna är ju Trumps parti i Sverige. Sverigedemokraterna är en del i Magarörelsen, som har ett antal partier inte minst i Europa i sina grenar. Det är Fidesz i Ungern, Alternative für Deutschland i Tyskland, Le Pens parti i Frankrike och Reform UK i Storbritannien. Det finns ett nätverk av er typ av partier.

Ni har länge varit starka anhängare till Magarörelsen och Trump. Sverigedemokraterna har alltså nominerat Donald Trump till Nobels fredspris – två gånger. Andra gången ni nominerade Trump till fredspriset sa Mattias Karlsson att ”ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats han gjort för en fredligare värld”.

Min fråga till Rasmus Giertz är egentligen bara vad han tycker om det i dag.

Herr talman! Jag får inte riktigt detta att gå ihop. Aron Emilsson säger att Trump och USA är oberäkneliga och oförutsägbara och konstaterar hur de har betett sig mot Ukraina, Danmark och Grönland. I nästa andetag tigger ni i Sverigedemokraterna om stöd från Trump. Jimmie Åkesson säger att han skulle välkomna om Trump backade upp Sverigedemokraterna i valrörelsen.

Då ska man veta att detta är på allvar. Det är inte något slags fantasi, utan det är precis som JD Vance och andra företrädare för den amerikanska administrationen har sagt: De är beredda att backa upp högerextrema partier i Europa inför olika val. Det är därför de backar upp olika partier i bland annat Frankrike, Tyskland, Ungern och Storbritannien.

Om ni skulle få det stödet av Trump skulle det inte vara gratis. Därför var min fråga tidigare: Om Jimmie Åkesson skulle bli utrikesminister i nästa regering, vilken linje kommer han då att driva? Är det den linje Aron Emilsson nu pratar om när det gäller Ukraina och Grönland, eller är det Trumps linje han kommer att driva?

Herr talman! Jag tänkte följa upp den replikväxling vi hade tidigare om SD och Trump.

Vi har fått se ganska många exempel genom åren på hur Sverigedemokraterna först gick Rysslands ärenden. Er tidigare partiledare Mikael Jansson, som satt i försvarsutskottet, spred ryska narrativ. Er förre försvarspolitiske talesperson Roger Richthoff är också kopplad till ryska intressen. I förra veckan visade det sig att ert toppnamn i Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg, Emilie Pilthammar, har precis samma sympatier. Att läsa hennes blogginlägg är som att dyka rakt ned i det ryska kaninhålet.

På senare år har det här blandats med inte sällan ganska devota hyllningar av Donald Trump. SD är ju Trumps parti i Sverige. Ni odlar kontakter med Magarörelsen och skickar riksdagsledamöter till Trumpmöten som de sedan entusiastiskt rapporterar hem från. Tobias Andersson har varit där, och Josef Fransson har varit där.

SD är också ett parti som har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris, inte en gång utan två gånger. Vid det ena tillfället var det Mattias Karlsson som gjorde det. Han uttryckte sig så här när han nominerade Trump: ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.” Det är alltså en president som har döpt om sitt försvarsdepartement till krigsdepartementet.

Det finns något som är lite konstigt här. Först odlar ni kontakter med ryssarna. Så invaderar Ryssland Ukraina, och då förstår ni att det inte var så bra. Sedan odlar ni kontakter med Trump och med Magarörelsen. Så hotar Trump Danmark och Grönland, och då förstår ni att det inte heller ser så bra ut och försöker komma ur det.

Jag har egentligen bara en fråga. Jag såg hur Jimmie Åkesson satt i tv häromveckan och sa att han gärna ville få stöd av Trump i den kommande valrörelsen, och det var efter det att Trump hade hotat Grönland och Danmark. Då är min fråga hur man ska tolka det här. Har ni brutit med Magarörelsen nu, eller har ni inte gjort det?

Herr talman! Vi har varit överens om stödet till Ukraina – vartenda nytt stödpaket. Sanningen är att det var den socialdemokratiska regeringen som inledde stödet till Ukraina. Jag var själv ansvarig för en del av det första paketet, som vi beslutade om redan fyra dagar efter den ryska invasionen av Ukraina.

Vi har alltså varit överens om det. Det är inte det konflikten handlar om, utan den handlar om att Fredrik Malms regering systematiskt har nedmonterat stöd till bland annat kvinnor och flickor i världen. Jag nämnde Afghanistan och alla de länder, inte minst i Afrika, där vi drar oss ur och minskar vårt bistånd.

Tala med de civilsamhällesorganisationer som har jobbat med detta lokalt, Fredrik Malm, och låt dem beskriva för dig vad de nu får göra! De får dra sig ur och lämna sina lokala aktörer därför att de inte längre får något stöd från den svenska regeringen.

En del av den feministiska utrikespolitik som Socialdemokraterna vill återinföra handlar om att Sverige återigen ska kunna hjälpa till i de avseendena och i de områden som har lämnats.

Herr talman! Precis som jag förklarade i replikskiftet med Magnus Berntsson står vi inte bara bakom sanktionerna mot Iran, utan vi har också drivit på i utrikesutskottet för att utöka dem.

Det var bland annat vi som för några år sedan tog initiativ till att driva fram en terrorstämpling av Islamiska revolutionsgardet. Vi fick tillsammans med andra partier enighet om det tillkännagivande som riksdagen sedan riktade till regeringen. Och nu är vi där – Islamiska revolutionsgardet är terrorstämplat.

Fredrik Malm är en vän av stora ord. Han sa att den feministiska utrikespolitiken var en katastrof. Har han läst Expertgruppen för biståndsanalys utvärdering av den feministiska utrikespolitiken och dess betydelse för biståndet? Det handlar om att i varje sammanhang lyfta fram kvinnors rätt till representation och resurser och att i varje sammanhang lyfta upp kvinnors och flickors rättigheter. Han har uppenbarligen inte gjort det, för då hade han inte uttryckt sig på det sättet.

Det som vi däremot har sett nu, med Fredrik Malm vid rodret, är en dramatisk neddragning av stödet till flickor och kvinnor runt om i världen. Ta bara Afghanistan, där man avvecklar allt bistånd, vilket bland annat går ut över Rädda Barnen som nu får bryta redan ingångna avtal med lokala aktörer och lämna flickor och kvinnor i Afghanistan i sticket. Det är vad Fredrik Malm står för. Eller ta Afrika, där Sverige också drar sig undan i stor utsträckning, i en situation där människor lider. Vi talar om den kanske största humanitära katastrofen på jorden just nu, och då drar Sverige sig undan.

Det är klart att Fredrik Malm kan stå här och dra fram en bild från 2017 och göra något slags retorisk poäng, men i praktiken är det han som har nedmonterat stödet till kvinnor och flickor världen över. Detta, herr talman, tänker vi vända på.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet att det valsar runt bilder från vårt regeringsbesök i Iran. Vid detta tillfälle gjordes bedömningen att besöket skulle kunna medverka till att befria ett antal politiska fångar, vilket faktiskt också skedde. I olika sammanhang måste man försöka använda de kanaler som finns för att försöka driva fram förändring, som frigivande av politiska fångar. Det är mot denna bakgrund besöket ska ses.

Jag tycker inte att man ska dra ned debatten till den nivån. När vi har diplomatiska kontakter som syftar till det jag nämnde ska man inte försöka vända det till något som det faktiskt inte handlar om.

Som jag har klargjort här i talarstolen är vår linje klar: Vi vill öka pressen på Iran för att få till stånd en demokratisk utveckling.

Herr talman! Precis som jag sa i mitt anförande har mullornas regim i Iran under årtionden varit ett enormt problem. Människorna i Iran har levt under ett brutalt förtryck, och de sista månaderna har vi sett dess värsta avart med tusentals, kanske tiotusentals dödade människor.

Jag välkomnar varje utveckling i demokratisk riktning och för ökade mänskliga rättigheter i Iran, och omvärlden måste göra allt den kan för att verka för detta och öka påtryckningarna. Det var därför vi för några år sedan bland annat kom överens om att vi skulle driva på hårt för att terrorstämpla Islamiska revolutionsgardet, vilket vi var eniga om från vänster till höger. Några år senare är det en realitet, och det är en stor framgång eftersom det minskar möjligheten att rekrytera till Islamiska revolutionsgardet och gör det svårare för dem att verka i Europa.

Vi socialdemokrater tänker göra allt för att öka pressen på den iranska regimen för att få till stånd en annan utveckling och en gång för alla bli av med det fruktansvärda förtryck som kvävt människor i Iran under årtionden.

Herr talman! För att fortsätta med Kina är det en självklarhet att vi i alla sammanhang måste påpeka kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi måste också i alla sammanhang kritisera utvecklingen där stormakter försöker skapa intressesfärer och dominans i sin del av världen. Exempelvis är det amerikanska beteendet när det gäller västra halvklotet allvarligt eftersom det sänder signaler till andra stormakter att man kan bete sig på detta sätt. Vi måste slå vakt om alla folks frihet och möjlighet till självbestämmande, och det gäller överallt i världen.