Kalle Olsson

Fru talman! Om vi tittar på hur det ser ut för landets pensionärer ser vi en något splittrad bild. Det finns de som har det bra och tryggt på ålderns höst, men det finns alldeles för många som har det väldigt tufft. Det är ofta kvinnor. De har slitit, ofta i offentlig sektor, samtidigt som de tagit stort ansvar för hem och familj.

Det finns stora orättvisor i dag i hur det här faller ut. Jag nämnde Kommunal, där sju av tio kvinnor får en del av sin pension i garantipension. Jag tycker inte att man kan vara nöjd när man tittar på det utfallet.

Som socialdemokrat känner jag inte att vi har något att skämmas för i hur vi har jobbat med de här frågorna under de senaste mandatperioderna. Vi höjde garantipensionen. Vi införde tillägget för dem som har jobbat ett helt långt arbetsliv men ändå har låg pension. Vi gjorde insatser på bostadstillägget med mera - inte sällan under rätt stort motstånd från den sida som Ingemar Kihlström företräder. Så är det ju.

Vi behöver göra mer, men ska vi verkligen ta tag i den här frågan och strukturellt få upp pensionerna i Sverige måste vi titta på avgifterna, och som jag sa inledningsvis i mitt anförande ligger den frågan på Pensionsgruppens bord. I stället för att hålla på och prata om allting annat, låt oss fokusera på det! Låt oss ta tag i den här frågan nu och göra en översyn och se om vi kan hitta samsyn för att faktiskt få upp pensionerna varaktigt och ordentligt. Det ju det som skulle göra skillnad i det långa perspektivet.

Fru talman! I Sverige får en kvinna när hon går i pension i genomsnitt 13 100 kronor i månaden i allmän pension. Motsvarande siffra för män är 15 700 kronor.

Tittar vi lite närmare på gruppen kvinnor inom Kommunal får sju av tio en andel av sin pension i garantipension. Det finns ett enkelt skäl till att vi socialdemokrater har talat och hela tiden fortsätter att tala om behovet av att höja pensionerna. Det är att för alldeles för många är pensionerna alldeles för låga. Gör vi ingenting kommer de att bli ännu lägre för kommande generationer pensionärer.

Hur pensionerna faller ut är i mångt och mycket en spegling av hur samhället ser ut i dag. Här ser vi klassamhället. Här ser vi ojämställdheten. Här ser vi ojämlikheten på arbetsmarknaden. Vi ser hur en LO-arbetare sliter ut sig i förtid och får lägre pension. Vi ser hur kvinnor tar större ansvar för hem och familj och därför får lägre pension. Vi ser hur yngre löntagare många gånger går miste om tjänstepension på grund av att arbetsgivaren inte har tecknat kollektivavtal och därför får lägre pension.

Det räcker alltså inte, fru talman, med att skruva i själva pensionssystemet för att förbättra pensionerna, utan vi måste göra så mycket mer. Vi måste exempelvis öka bemanningen i välfärden så att undersköterskor, barnskötare och andra orkar ett helt långt arbetsliv. Vi män måste ta större ansvar för ett jämställt familjeliv. Vi måste värna en stark fackföreningsrörelse så att fler löntagare omfattas av kollektivavtalens förmåner.

Pensionssystemet är speciellt i det att perspektiven är så långa. Det vi sår i dag ska vi skörda om kanske 40 år. Den insikten har hittills varit vägledande i det parlamentariska arbete som har kringgärdat pensionerna. I snart 30 år har de fem partier som stod bakom den ursprungliga pensionsöverenskommelsen tagit ett gemensamt ansvar för att vårda och utveckla systemet. Ingen kan säga att det har varit enkelt eller utan friktioner, men jag tror att vi alla kan skriva under på att Sverige har ett pensionssystem som är finansiellt robust, som har stått pall för såväl politiska maktskiften som ekonomiska kriser. Ett sådant facit borde i sig stämma till eftertanke bland de partier som nu funderar över att mixtra och riva upp gällande ordning.

Socialdemokraterna menar att de partier som ingick i den ursprungliga överenskommelsen bör ta ett fortsatt ansvar för densamma och faktiskt göra klart det som vi har kommit överens om. Då råkar det vara så att nästa punkt på Pensionsgruppens att-göra-lista är en översyn av avgiftsnivåerna. Vi socialdemokrater anser, i likhet med många andra, exempelvis med de fackliga centralorganisationerna och pensionärsorganisationerna, att vi måste öka pensionsavgifterna så att vi kommer upp i de 18 ½ procent i avsättning som det en gång var tänkt. Bara så kan vi på sikt säkerställa långsiktigt hållbara pensioner.

Exakt hur detta gå ska till är ett sådant typiskt exempel där partierna bör diskutera, väga olika intressen och slutligen landa i en uppgörelse som alla kan stå bakom, precis som vi har gjort så många gånger tidigare inom ramen för arbetet.

Fru talman! Nu har vi socialdemokrater i regeringsställning tack vare ett gott samarbete med andra partier kunnat vidta betydelsefulla åtgärder för att förbättra villkoren för stora grupper av landets äldre. Jag tänker på pensionstillägget som förstärkte ekonomin för äldre som har jobbat ett långt arbetsliv och ändå får låg pension. Jag tänker på införandet av trygghetspensionen för äldre löntagare som har slitit ut sina kroppar och för vilka alternativet annars hade varit att antingen ta ut en förtida låg pension eller leva på eventuella besparingar. Och jag tänker naturligtvis på den stora höjningen av garantipensionen som gav en miljon äldre högre pension.

För de 655 000 pensionärer som redan hade garantipension innebar reformen en höjning med i genomsnitt 900 kronor i månaden. Det är pengar som gör skillnad, särskilt i dessa dyrtider.

Nu finns företrädesvis bättre bemedlade tjänstemän med inkomster som gör att de aldrig själva kommer att komma i närheten av någon garantipension som tycker att höjningen av garantipensionen har gjort att skillnaden i pension mellan dem som har arbetat ett helt långt arbetsliv och dem som inte fullt ut har gjort det har minskat för mycket. Den typen av invändningar är lätta att ha om man har sitt på det torra, men för den ensamstående pensionär som kanske har 9 000-11 000 kronor i månaden är det inte en teoretisk diskussion, utan det är en mycket verklig fråga om huruvida pengarna faktiskt räcker till att köpa mat hela månaden. Blir det några julklappar till barnbarnen? Rimligaste sättet, fru talman, att värna respektavståndet är att höja inbetalningarna till pensionssystemet.

Oavsett om vi är i regeringsställning eller i opposition kommer vi socialdemokrater att oförtröttligt fortsätta kampen för högre pensioner. För oss gäller det långsiktiga målet att den samlade pensionen för vanliga löntagare ska vara minst 70 procent av slutlönen. I Sverige ska det vara tryggt att gå i pension.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

I sitt anförande nämnde Daniel Persson Pensionsgruppen. Sverigedemokraterna vill ju vara med i de här sammanhangen och diskutera pensionerna. Min fråga är därför om Daniel Persson anser att det är viktigt att man ställer upp på de principer som hittills har gällt.

Detta är ju ett system som vi har jobbat med och vårdat tillsammans parlamentariskt i närmare 30 år. Är det viktigt att ställa upp på de principer som har varit vägledande under dessa närmare 30 år, eller är det inte det? Tycker Sverigedemokraterna att exempelvis den överenskommelse som vi har om riktåldrar ska gälla, eller menar Sverigedemokraterna att vi ska riva upp den?

Fru talman! I den föregående debatten hörde jag Daniel Persson tala uppskattande om reformer som socialdemokratiska regeringar genomdrivit under de senaste mandatperioderna. Han nämnde bland annat trygghetspensionen.

Jag kan verkligen hålla med om att det är en viktig reform som har genomförts. Man skulle kunna säga att detta är ett slags säkerhetsventil för människor som ofta har jobbat ett långt yrkesliv, kommit upp i 60-årsåldern och där känner att kroppen börjar säga stopp. För många som i dag är 57, 58 eller 59 kan det här vara ett ljus, någonting att se fram emot och en möjlighet när de känner hur det värker i hela kroppen. Nu har vi en trygghetspension på plats, vilket innebär en möjlighet för dessa grupper.

Samtidigt hör vi den moderata socialförsäkringsministern flagga för att man vill se över detta, vilket inte är så oväntat. Min fråga är: Kommer Daniel Persson och Sverigedemokraterna att ta strid om det är så att regeringen tänker börja riva upp trygghetspensionen?

Fru talman! Den 1 september i år infördes den efterlängtade trygghetspensionen, som ger äldre över 60 år som slitit ut sig i arbetslivet en möjlighet att söka sjukersättning i stället för att ta ut förtida ålderspension eller leva på eventuella besparingar. Med trygghetspensionen kan en undersköterska som omfattas av reglerna öka sin pension med nästan 4 000 kronor i månaden. Reformen ger alltså människor som slitit ett långt arbetsliv ett ordentligt ekonomiskt skydd.

Moderaterna var i opposition emot den här reformen. Det är rimligt att anta att de fortfarande är det. Min fråga till statsrådet Anna Tenje är vilket hennes budskap är till de äldre som kanske nu är 58 eller 59 år och vars värkande kroppar skriker stopp men som har hoppet att inom några år kunna söka just trygghetspension. Kommer regeringen att grusa den förhoppningen?

Fru ålderspresident! Som företrädare för oppositionen och för det parti som i regeringsställning har sett till att vi åter har kommit igång med arbetet med civilt försvar är det min och mina kollegors uppgift och roll att följa upp beslut som har fattats av regeringen men också ställa frågor om beslut som ännu inte har fattats men som borde fattas. Det som vi har diskuterat i kväll tycker jag är ett exempel på en sådan fråga.

När det gäller Försäkringskassan och hela frågan om ekonomisk säkerhet väntar vi fortfarande på besked och beslut om vägen framåt.

Vi lever i en mycket orolig tid. Vi ser hur Ryssland närmast vräker bomber över Ukraina och hur man specifikt inriktar sig på civil infrastruktur. Samtidigt, här hemma, utsätts viktiga verksamheter, kommuner, företag, enskilda och så vidare för cyberangrepp som påverkar människor och organisationer på ett högst påtagligt sätt. Exemplet med a-kassorna har redan nämnts här.

Jag förväntar mig därför att statsrådet inte bara följer frågan utan också tar vid i det arbete som den förra regeringen satte igång för att stärka det civila försvaret i allmänhet och den ekonomiska säkerheten i synnerhet - det som vi diskuterar här i kväll. Medborgare måste kunna lita på att statsmakterna gör vad de kan för att våra äldre ska få sina pensioner utbetalade i tid och att sjuka ska få sina ersättningar utbetalade i tid, även under störda förhållanden.

Arbetet med att stärka vår krisberedskap och motståndskraft måste pågå hela tiden. Jag ser framför mig att vi får återkomma och följa upp vilka mått och steg som regeringen och statsrådet vidtar för att stärka robustheten hos Försäkringskassan och andra närliggande myndigheter.

Fru ålderspresident! Låt mig bara påminna statsrådet om att det enligt regeringsformen är regeringen som styr riket, så statsrådet kan absolut vara drivande i dessa frågor och ange tonen. Om statsrådet håller med om att det är viktiga frågor så är det i allra högsta grad möjligt för statsrådet att visa hög ambitionsnivå på detta område.

I händelse av att Sverige skulle drabbas av en allvarlig kris eller ytterst krig är det avgörande att också de civila myndigheterna har förmåga att lösa sina uppgifter. Försäkringskassan är en sådan central myndighet som måste fungera även när andra myndigheter och verksamheter kanske inte längre gör det.

Varje år ansvarar Försäkringskassan för att runt 600 miljarder kronor i olika former av ersättningar utbetalas på ett tryggt och säkert sätt till rätt mottagare. En stor del av befolkningen är i varierande omfattning mottagare av Försäkringskassans ersättningar.

Det är inte så svårt att se att ett angrepp mot Försäkringskassans utbetalningsförmåga skulle få väldigt allvarliga konsekvenser. Stora grupper skulle bli helt eller delvis utan pengar. För vissa särskilt utsatta grupper med långvarigt behov av det allmännas stöd skulle en sådan situation bli väldigt svår.

Tidigare i höst inkom Försäkringskassans generaldirektör med en skrivelse med budskapet att regeringen bör tillsätta en utredning som grundligt analyserar behovet av författningsberedskap inom socialförsäkringen för olika typer av krissituationer. Generaldirektören gick sedan vidare och lyfte exempel på hur myndigheten i situationer av kris eller krig kan ställas inför stora påfrestningar, exempelvis stort personalbortfall och avbrott i it-system, elförsörjning och liknande. Försäkringskassan ser alltså uppenbarligen både risker och ett behov av att agera proaktivt medan tid fortfarande är.

Också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har i sina underlag till regeringen pekat på åtgärder för att förbättra robustheten i den här beredskapssektorn. Man pekar på behov av både penningtillskott och en generell förstärkning av organisationernas robusthet och möjlighet att verka i hela hotskalan.

För att ta de här frågorna vidare är det nödvändigt med politiskt ledarskap och att den högsta politiska ledningen tar stafettpinnen.

Min avslutande fråga blir därför: Hur ser regeringen på de rätt konkreta förslag som jag har nämnt och som har lagts fram av myndigheterna? Har man för avsikt att gå vidare med några av dem?

Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret.

Ungefär samtidigt som jag lämnade in min interpellation om Försäkringskassans beredskap och förmåga att klara sitt uppdrag under störda förhållanden och ytterst kris och krig rapporterade medierna att landets akassor hade utsatts för cyberangrepp. Det var en attack som resulterade i att man fick skjuta fram datumet för när a-kassorna kunde betala ut sina pengar. Arbetslösa fick helt enkelt vänta på att få sin ersättning.

Att cyberattacker drabbar viktig verksamhet är ingen ny företeelse, utan detta är bara ett i raden av många exempel på hur cyberhotet fortsätter att växa och hur olika typer av hybridangrepp återkommande drabbar vårt samhälle.

Här någonstans närmar vi oss kärnan i min interpellation, nämligen hur vi upprätthåller samhällets funktionalitet i händelse av en svår kris eller ytterst krig. Slutligen landar det hos riksdag och regering att ange riktning, sätta ambitionsnivåer och, givetvis, tillskjuta erforderlig finansiering för att upprätthålla en god beredskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! En hel del har gjorts under de senaste åren för att stärka vår beredskap. Men sanningen är samtidigt att vi under 90-talet och tidigt 2000-tal såg en ganska hårdhänt neddragning av det civila försvaret och att det därför finns ett stort och angeläget återtagandearbete att göra på många områden. Nu efter regeringsskiftet är det verkligen inte läge att dra ned på tempot i dessa frågor, särskilt inte mot bakgrund av de fruktansvärda bilder som kablats ut från Ukraina under snart ett år.

Mot bakgrund av att Moderaterna under åtta år i opposition inte minst i otaliga kammardebatter har haft ett ganska högt tonläge och kritiserat den S-ledda regeringen för att agera saktfärdigt och göra för lite är det lite förvånande att statsrådet i sitt svar inte signalerar högre ambitioner för den civila beredskapen inom sitt ansvarsområde. I svaret nämner statsrådet att Försäkringskassan i nästa års budget får 7 miljoner extra i förvaltningsanslaget. Vad hon däremot inte nämner är att man drar av 7 miljoner från ett annat konto som berör krisberedskapen. Det är alltså närmast ett nollsummespel.

Statsrådet säger vidare i interpellationssvaret att hon avser att följa frågan, och då blir jag lite bekymrad. Jag menar att uppgiften som statsråd inte är att följa frågan utan att vara drivande i att stärka den ekonomiska beredskapen och säkerställa att viktiga delar i välfärdssamhället fungerar också under tider av allvarliga påfrestningar. Här är det helt nödvändigt med ett tydligt politiskt ledarskap.

Låt mig återkomma till min ursprungliga fråga: Vilka behov av ytterligare åtgärder anser statsrådet att det föreligger för att stärka Försäkringskassans förmåga att verka under störda förhållanden och ytterst under krig?

Herr talman! Vi debatterar nu socialförsäkringsutskottets betänkande Förvalsalternativet inom premiepensionen. Där behandlas regleringen av Sjunde AP-fonden och förvaltningen av premiepensionen åt dem som inte själva har valt fonder för sin premiepension, det vill säga det så kallade förvalsalternativet.

Sjunde AP-fonden är den största aktören inom premiepensionssystemet. Vid utgången av 2021 förvaltade fonden 970 miljarder, alltså närmare två tredjedelar av de totala tillgångarna i systemet.

Förslagen i betänkandet innebär bland annat att Sjunde AP-fonden får större möjligheter att placera medel i vissa slags tillgångar och att målet för Sjunde AP-fondens fondförvaltning även i fortsättningen kommer att vara detsamma som målet för premiepensionssystemet i stort, det vill säga ett sparande av hög kvalitet som ska ge trygga pensioner.

Vidare införs också ett hållbarhetsmål för Sjunde AP-fonden som innebär att förvaltningen ska ske på ett som man säger föredömligt sätt. Vid förvaltningen ska särskild vikt fästas vid hur en hållbar utveckling kan främjas utan att det görs avkall på det övergripande målet för placeringsverksamheten.

Förvalsalternativet inom premiepensionen

Denna nya inriktning ligger helt i linje med de förändringar som sedan tidigare gjorts i Första, Andra, Tredje, Fjärde och Sjätte AP-fondens placeringsregler. Exempelvis meddelade Första AP-fonden häromåret att de avinvesterar i bolag med fossil verksamhet eftersom ledningens bedömning var att investeringar i kol, olje- och gasindustri kan medföra högre finansiell risk och en negativ klimatriskexponering.

Sammantaget har vi över tid sett att Första-Fjärde AP-fonden har minskat sina koldioxidavtryck kraftigt, och det förhållandet att takten i minskningen har ökat efter att de nya placeringsreglerna trädde i kraft visar att den nya fokuseringen på hållbarhetsarbete har gett frukt.

De skärpta skrivningarna om föredömlig förvaltning är sprungna ur den överenskommelse som fem partier i Pensionsgruppen ingick redan 2017. Betänkandet bottnar alltså i en bred politisk samsyn, vilket känns extra viktigt att påminna om i dag när ingen, allra minst vad det verkar regeringen själv, riktigt vet vad som kommer att hända härnäst när det gäller pensionerna - efter närmare tre decenniers nära politisk samverkan om dessa.

Herr talman! Det finns givetvis också ett stort värde i att vi nu politiskt markerar ett större hållbarhetsansvar även för Sjunde AP-fonden. Man kan dock fråga sig vad det är värt i ljuset av den nya klimatfientliga väg som regeringen har slagit in på.

Politiskt ledarskap är avgörande för att vi ska klara omställningen till ett mer socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Det går inte att bortse från att ledningarna i AP-fonderna eller näringslivet i stort hör samma sak som alla vi andra hör när finansministern avmätt konstaterar att om vi inte klarar klimatmålen så gör vi inte det. Man undrar vad regeringens reaktion blir för den händelse att Sjunde AP-fonden inte klarar hållbarhetsmålen. Vad kommer vi att möta då? En likgiltig axelryckning?

Herr talman! Risken är överhängande att det blir vi andra riksdagspartier som får bevaka att de hållbarhetsmål vi fastslår inte blir mer än vackra ord på ett papper.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker inte att man ska hymla med frågan om Sverigedemokraterna i detta sammanhang. För mig är det inte ett parti i mängden. Det är inte ett parti vilket som helst. Vi har precis gått igenom en valrörelse där högerpopulism och orealistiska vallöften har flugit genom luften. Vi skulle få sänkt bensinskatt med 10 kronor. Det landade på 14 öre. Jag fasar för en situation där den typen av politiska krafter tar sig in och bedriver den typen av populism i vårt arbete med pensionerna. Det är viktigt att ha detta sagt.

Vi har fem partier som har tagit ett långsiktigt ansvar - fem partier som har sett väldigt seriöst på dessa frågor över tid. Det ska vi vara rädda om, menar jag.

Jag vill tacka statsrådet för att hon svarade på frågan och säger att det är rimligt att kräva att de partier som sitter med vid bordet ändå i någon mening delar de grundläggande principerna. Det tycker jag är ett viktigt svar i detta sammanhang.

Men det har inte varit helt lätt att tolka de olika besked som har kommit de senaste veckorna, från regeringsförklaringen och fram till i dag. Jag är därför glad över att vi kunde ha denna interpellationsdebatt. Jag ser fram emot kommande diskussioner och debatter eftersom alla frågor inte är klarlagda i och med dagens debatt. Men jag tackar så här långt för diskussionen.

Fru talman! Jag håller verkligen med statsrådet om vikten av ett pensionssystem som håller över tid, men en del i detta är just att vi har haft partier som under närmare 30 års tid nu har varit överens om ett antal spelregler för hur vi ska jobba med pensionssystemet.

I mitt förra inlägg ställde jag den direkta frågan hur statsrådet ser på att ta in partier i samtal när dessa partier inte på motsvarande sätt har skrivit under på de grundfundament eller principer som vi alla här, tror jag, är överens om är viktiga.

Sverige har i grunden ett robust pensionssystem som under en lång följd av år har levererat stabila, förutsägbara och statsfinansiellt hållbara pensioner. Som socialdemokrat kan jag tycka att vi har alltför många äldre i dag som har alltför låga pensioner och som vi behöver insatser för. Vi har också utmaningar när det gäller att säkerställa att framtida generationer pensionärer får pensioner som går att leva på.

Det är ingen hemlighet att vi socialdemokrater menar att pensionerna behöver höjas och att det långsiktigt hållbara sättet att göra detta är att titta på avgifterna och inbetalningarna till pensionssystemet. Vi behöver komma upp i de nivåer som vi en gång i tiden var överens om att vi skulle nå upp till.

Apropå Pensionsgruppen och det arbete som har bedrivits där under de senaste åren finns det i dag en framförhandlad överenskommelse mellan de fem partierna om att göra en översyn av avgiftsnivåerna. Det var detta som stod näst på tur i Pensionsgruppens arbete. Min andra fråga är om regeringen nu tänker gå vidare med frågan om en översyn av avgiftsnivåerna eller om man skrotar de planerna.

Fru talman! Även jag vill passa på att välkomna statsrådet tillbaka till riksdagen.

Från regeringsförklaringen fram till i dag har det gått ungefär fyra veckor. Under den tiden har det varit helt tyst från regeringen om vad omtaget, som statsrådet kallar det i interpellationssvaret, egentligen kommer att betyda. Med tanke på att vi talar om ett av välfärdssamhällets kanske allra viktigaste system, vårt pensionssystem, och därtill politiska överenskommelser som har gällt i närmare 30 år är det lite viktigt att få detta klarlagt. Hur tänker sig regeringen att arbetet med pensionerna ska se ut framåt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är bakgrunden till min interpellation.

De enda från det högerkonservativa blocket som fram till i dag egentligen har sagt något om de aviserade förändringarna är det parti som inte ingår i regeringen, alltså Sverigedemokraterna. Det är möjligen talande för den interna dynamiken i regeringsunderlaget. I förra veckans budgetdebatt här i kammaren kunde vi höra en närmast triumferande Oscar Sjöstedt, SD:s ekonomisk-politiske talesperson, konstatera att den, som han uttryckte det, "smått bisarra" Pensionsgruppen slutligen förkastats. Det är uttalanden som ligger väl i linje med hur SD tidigare har uttryckt sig om Pensionsgruppen. Man har kallat den obsolet och direkt skadlig för landets pensionärer. Vad SD tycker om de här delarna råder det alltså ingen tvekan om.

Men vad Moderaterna och de övriga partierna som faktiskt ingår i regeringen anser är mer oklart. I en intervju i Svenska Dagbladet i dag svarar statsrådet på frågan om Pensionsgruppen ska avvecklas eller inte: Vi får se. Det går alltså från SD:s dödförklaring av Pensionsgruppen förra veckan till statsrådets svar i dag: Vi får se. För mig är det inte helt tydligt vad det här innebär.

I svaret på min interpellation säger statsrådet annars att hon anser att samarbetet i Pensionsgruppen har fungerat väl över tid, att det har varit en garant för pensionssystemets finansiella stabilitet och så vidare. Statsrådet pekar också på något annat viktigt: att partierna i Pensionsgruppen under de här närmare 30 åren har tagit ansvar för de långsiktiga principerna i pensionssystemet.

Jag ska inte lägga ord i någons mun. Men utifrån statsrådets svar tycker jag mig ändå utläsa ett positivt omdöme från statsrådet när det gäller hur Pensionsgruppen har fungerat över tid. Ändå står vi här i dag.

Jag undrar - lite som min kollega var inne på i det tidigare anförandet - varför det är så viktigt att bjuda in partier som inte ställer upp på de grundläggande principerna för pensionssystemet till överläggningar.

Min andra fråga är: Kommer statsrådet att kräva, som en form av bottenplatta för kommande diskussioner, att samtliga partier som samlas runt bordet ställer upp på de långsiktiga principerna, som är själva ankaret i pensionssystemet?

Herr talman! Idén bakom våra socialförsäkringar är lika briljant som sympatisk. Tanken är att vi tillsammans i en anda av solidaritet och gemenskap tar hand om varandra genom livets olika svängningar. Vi är inte ensamma; vi står tillsammans.

När människor från andra länder ska berätta om någonting utmärkande för vårt Sverige är det inte ovanligt att de efter Abba och Ikea nämner just olika aspekter av vårt socialförsäkringssystem, exempelvis den generösa föräldraförsäkringen.

I dessa tider av stor osäkerhet och snabb omställningstakt menar vi socialdemokrater att det är avgörande att slå vakt om våra allmänna trygghetssystem. Vad den nya regeringen vill är däremot mer oklart. I slottsavtalet nämns socialförsäkringsfrågorna knappt alls. I regeringsförklaringen görs en uppskattande referens till den förra borgerliga regeringens så kallade arbetslinje - en arbetslinje som för många blev ett snabbspår in i fattigdom och ännu värre ohälsa.

Det finns, herr talman, tyvärr skäl att påminna om hur det såg ut senast en borgerlig regering styrde Sverige. Då var det arbetslösa, kroniskt sjuka människor med livslånga sjukdomar och cancerpatienter som fick betala priset för skattesänkningarna. Närmare 100 000 personer slängdes ut ur sjukförsäkringen samtidigt som kön av sjuka växte utanför kommunernas socialkontor.

Samtidigt har det största partiet i det högerkonservativa regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, i opposition haft väldigt hög svansföring och nog skapat en hel del förväntningar när det gäller sjukförsäkring. SD har exempelvis krävt att människor som felaktigt blivit utförsäkrade ska få ekonomisk kompensation, att karensavdraget ska tas bort för sjukvårds- och skolpersonal och att det tillsätts en parlamentarisk kommitté för att ta fram en nationell strategi för det man kallar en mer human och hållbar sjukförsäkring. Med tanke på hur mycket annat som ska utredas i slottsavtalet hade det varit en ganska smal sak att tillsätta en parlamentarisk kommitté, om man nu verkligen hade menat allvar.

Tittar man i avtalet kan man dock konstatera att de skarpa förslagen helt och hållet saknas. Kanske är det som det brukar när det gäller högerpopulistiska partiers strävan mot makten. Först ställer man invandring mot välfärd. Sedan, när man har nått makt och inflytande, lyser de välfärdspolitiska satsningarna med sin frånvaro.

Från Socialdemokraterna menar vi att socialförsäkringarna är en grundbult i ett modernt välfärdssamhälle. Under vår tid vid makten har viktiga steg tagits för en tryggare och mer begriplig sjukförsäkring. Den förhatliga stupstocken har avskaffats, likaså den tidigare absurda prövningen av arbetsförmåga mot rena hittepåjobb. Regelverket vid bedömning av arbetsförmåga vid dag 180 har ändrats så att utförsäkringen numera kan skjutas upp om det finns goda förutsättningar för att den anställde kan återgå i arbete efter rehabilitering, något som har lett till en kraftig minskning av antalet människor som nekas sjukpenning. Den ekonomiska tryggheten för människor med sjuk- och aktivitetsersättning har förbättrats, och den viktiga inkomstbortfallsprincipen har stärkts.

Men vi är inte nöjda. I detta nu pågår flera viktiga utredningar som på olika sätt syftar till att stärka sjukförsäkringen. Det handlar bland annat om att se över de sjukskrivande läkarnas ställning i sjukskrivningsprocessen, liksom om att se över sjukersättningen och aktivitetsersättningen och hur väl inkomstbortfallsprincipen uppfylls.

Arbetet med att återupprätta tryggheten vid sjukdom behöver alltså fortsätta. Risken är dock överhängande att det arbetet nu avstannar eller i värsta fall rullas tillbaka. Det vore ett svek men samtidigt en bekräftelse på det många av oss misstänker, nämligen att Sverigedemokraternas löften på välfärdsområdet bara är tomma ord.

(Applåder)