Ulrika Westerlund

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna!

Vår syn är att kriminalpolitik ska bedrivas på ett sätt som är effektivt. Straffskärpningar har inget egenvärde. Vi stod också bakom ett antal straffskärpningar när vi satt i regeringen tidigare med Socialdemokraterna. Det är alltså inte så att Miljöpartiet alltid säger nej till alla straffskärpningar, utan det beror på om man tror att de kommer att ha effekt. Om man inte tror att de har någon effekt finns det ju ingen poäng med att arbeta med just straffskärpningar.

Det är det som formuleringen i vår budgetmotion syftar på; vi har ännu inte hunnit ta ställning till alla de föreslagna straffskärpningar som finns i den SOU som heter En straffreform. Vi kommer att titta på dem noggrant. Det kan mycket väl leda till att vi anser att några av dem fyller sitt syfte och kommer att leda till ett samhälle med mindre kriminalitet och mindre brottslighet, vilket naturligtvis är vad vi alla vill ha. Det kan också finnas straffskärpningar som vi inte tror kommer att leda till detta.

Miljöpartiet har alltid försökt att ta stor hänsyn till vad olika expertmyndigheter och forskare anser om olika åtgärder. Jag arrangerade i höstas ett seminarium med ett antal kriminologer som inleddes med en lite provokativ fråga. En student till en av forskarna hade frågat forskaren om han trodde att det var någon mening med att studera och forska inom kriminologi eftersom politikerna inte verkade bry sig om vad forskarna gör över huvud taget och vad de kommer fram till.

Teresa var med på seminariet. Man visade statistik där det framgick att samtliga regeringar, oavsett färg, under flera decennier hade gått på spåret med straffskärpningar snarare än någonting annat medan forskningen visade att detta kanske inte har just den effekt som vi önskar.

Vi vill bedriva en rättspolitik och en kriminalpolitik som har effekt på så sätt att brottsligheten minskar. Jag kommer att få återkomma till delar av svaren på de andra frågor som ledamoten ställde till mig i min nästa replik.

Herr talman! Att bekämpa brott, att arbeta förebyggande för att förhindra att brott begås och att säkerställa att de som ändå begår brott straffas men också får en verklig chans att komma tillbaka till ett liv fritt från kriminalitet är en av samhällets viktigaste uppgifter.

Om människor inte upplever att samhället hjälper dem när de utsatts för brott bryts en viktig del av samhällskontraktet. Vi måste säkerställa att detta inte händer. Oavsett vilket brott någon utsatts för ska samhället finnas där. Polisen ska ta emot anmälningar och utreda, och den som har gjort sig skyldig till brottet ska straffas för det.

Samhället ska jobba ännu hårdare för att försöka förhindra att något liknande händer igen. För att detta ska vara möjligt måste verkliga resurser satsas på det förebyggande arbetet, både det grundförebyggande arbetet, såsom att skolan måste funka för alla barn, och det mer riktade förebyggande arbetet, när det finns anledning att misstänka att ett barn är på väg åt fel håll.

Det finns exempel på projekt som har uppvisat goda resultat, och fler kommuner borde få möjlighet att arbeta med dem. Vi behöver också fler synliga poliser på gatan för att förhindra till exempel butiksstölder, och vi måste arbeta mer med effektiv sekundärprevention så att så få som möjligt begår brott igen.

I vår budgetmotion har vi försökt täcka in alla dessa aspekter.

Herr talman! Vi måste få stopp på gängens rekrytering av unga. Annars kommer vi aldrig att komma till rätta med våldet. Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott har en omfattande problembild med flera riskfaktorer. En stor andel av dessa barn har en tidigare ställd psykiatrisk diagnos. De har uppvisat hög aggressivitet och låg impulskontroll, och de har omfattande skolfrånvaro.

Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar och bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom var närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begick det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden när det gäller att rekryteras till kriminalitet och att både skola och socialtjänst har kännedom om detta. Det finns alltså stora möjligheter att fånga upp de här barnen och deras familjer redan innan det första brottet begås, genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer.

I Danmark har antalet gängkriminella minskat med en tredjedel på tio år. Det är inte framför allt strängare straff, visitationszoner eller sänkt straffmyndighetsålder som har gett den effekten, utan forskare lyfter i stället upp långsiktiga sociala insatser som de starkast bidragande faktorerna.

I Danmark används en modell som tidigt identifierar barn med olika riskfaktorer när det gäller att dras in i gängkriminalitet. De barn som ingår i modellen punktmarkeras sedan av socialarbetare, lärare och kontaktpersoner. De ges uppföljande stöd och vägledning under flera år.

Även i Sverige finns framgångsrika insatser för barn i riskzonen, såsom det brottsförebyggande och individanpassade programmet Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs till exempel av stiftelsen Idéer för livet. Fler kommuner måste få möjlighet att arbeta på det sättet, och Miljöpartiet vill skynda på arbetet med att sprida och utveckla metoder för att tidigt fånga upp och stötta barn som riskerar att dras in i kriminalitet.

Det är viktigt att staten är med och finansierar de här metoderna och att insatserna inte stannar vid tillfälliga projekt utan ges tillräckliga och långsiktiga resurser. Därför gör vi en storsatsning om 1 miljard kronor per år utöver det som regeringen har lagt för att nå resultat i det brottsförebyggande arbetet och komma till rätta med nyrekryteringen av barn och unga.

Herr talman! En människa som utsätts för brott utsätts på samma gång ofta för ett trauma, som kan sätta spår i den egna kroppen, i människans självkänsla och i hennes trygghet i vardagen. Att brottsoffer får upprättelse är en av rättssystemets allra viktigaste uppgifter. Som samhälle behöver vi säkerställa att brottsoffer och deras anhöriga får stöd och tydlig information.

För att stärka brottsoffrens ställning vill Miljöpartiet se över systemet för ersättning och stöd till brottsoffer. Inte minst gäller detta unga och personer som utsatts för våld i nära relation, sexualbrott och hedersbrott.

Staten måste också ta ett större ansvar för att driva in skadestånd och ge brottsskadeersättning. Det ska inte ligga på brottsoffret, som redan befinner sig i en utsatt situation. I vår budget finns det en förstärkning med 138 miljoner kronor årligen till detta, utöver det som regeringen har lagt.

Herr talman! Situationen på Sveriges häkten och anstalter är akut. Överbeläggningen gör att risken för hot och våld ökar både mellan intagna och mot personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Kriminalvårdens egna beräkningar utifrån regeringens förda politik visar att antalet platser på häkten och anstalter behöver mer än dubbleras de kommande tio åren. Samtidigt ska bemanningstätheten kraftigt minska, trots att hög personaltäthet och personal med gedigen kunskap och erfarenhet är en förutsättning för att både minska återfall i kriminalitet och skapa en god miljö på häkten och anstalter för både personal och intagna.

Vi välkomnar att Kriminalvården får ytterligare medel till ökad kapacitet. Förutsättningarna för att Kriminalvården ska växa, utvecklas och förbättras blir däremot avsevärt sämre med regeringens omfattande straffrättsreformer, som kommer att leda till att fängelserna fylls på i en snabbare takt än vad Kriminalvården rimligen kan hantera.

Detta är kontraproduktivt. Vi vill i stället minska belastningen på anstalterna till exempel genom att låta fler avtjäna sitt straff med elektronisk övervakning och stärka Kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med rehabilitering och avhopparprogram så att färre återfaller i brott.

Vi står inte bakom regeringens förslag om ungdomsfängelser, eller kanske snarare ungdomsavdelningar på fängelser, och heller inte sänkningen av straffmyndighetsåldern till 13 år.

Vi kommer att närmare analysera de straffskärpningar som regeringen föreslår, men jag kan redan nu säga att vi har en mer restriktiv syn på så långtgående ändringar i synen på straff som nu föreslås i den utredning som nyligen kom.

Straff för den som begår brott är en självklar och viktig del av brottsbekämpningen, men straff ska vara rimliga och proportionerliga och leda till ett liv utan kriminalitet. Vi ser inte att regeringens förslag om skärpta straff, ungdomsfängelser och straffmyndighetsålder lever upp till det syftet. Många av de rättspolitiska förslag som regeringen nu lägger fram saknar stöd i forskning och har mötts av omfattande kritik från myndigheter, akademin och civilsamhället.

Samtidigt är Kriminalvården i ett ansträngt läge och behöver utökat stöd för att finansiera utbyggnaden av häkte och anstalter, minska dubbelbeläggningar, anställa och utbilda mer personal och stärka de intagnas möjligheter till rehabilitering och vård. Därför behåller vi i vår budgetmotion regeringens föreslagna satsningar, men vi står inte bakom exakt den politik som regeringen har aviserat.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte reserverar mig men att vi har ett särskilt yttrande i betänkandet.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar en översyn av reglerna för villkorlig frigivning. Ett modernt och rättssäkert system för frigivning måste i större utsträckning väga in risk för återfall och individens uppvisade ansvarstagande under verkställigheten. Att alla villkorligt frigivna ställs under övervakning och erbjuds stödinsatser via frivården är positivt, och det stärker möjligheten till återanpassning i samhället och minskar risken för återfall.

Regeringen föreslår dock långtgående förändringar av frigivningssystemet som vi anser inte vilar på en tillräcklig analys. Utredningen som ligger till grund för det vi diskuterar här i dag konstaterar att det saknas tillräckliga skäl att öka strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning. Det är också något som många av remissinstanserna instämmer i, bland andra Brottsförebyggande rådet, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården, som samtliga avstyrker höjningen och kvotdelen.

Flera remissinstanser lyfter särskilt fram att det saknas vetenskapligt stöd för att längre fängelsetid i sig skulle minska risken för återfall i brott, att nuvarande reglering är ändamålsenlig och att återfallsfrekvensen bland villkorligt frigivna har minskat under lång tid. Precis detta har vi hört kollegor resonera om tidigare, och de har landat lite annorlunda än vi. Men jag tror att vi alla givetvis vill att återfallen ska minska och att människor ska avtjäna sina straff och sedan inte begå brott igen.

Miljöpartiet instämmer i remissinstansernas kritik och menar att villkorlig frigivning fyller en viktig funktion för att den dömde under kontrollerade former ska kunna återanpassas till samhället. En minskad möjlighet till villkorlig frigivning får särskilt allvarliga konsekvenser för unga, och det har bland andra Statens institutionsstyrelse uttryckt oro över. En förlängning av fängelsetiden riskerar att motverka rehabilitering, försvåra återinträdet i samhället och därmed öka risken för återfall i brott.

Kriminalvården framhåller också de allvarliga påfrestningar som längre inlåsningstider skulle innebära för en redan ansträngd verksamhet givet myndighetens problem med personalförsörjning och överbeläggning. Flera remissinstanser, bland andra Arbetsgivarverket och Seko, har påpekat att den föreslagna förändringen riskerar att äventyra säkerheten på anstalterna och försvåra myndighetens långsiktiga planering.

Sammantaget anser vi därför att regeringens förslag om att höja den avtjänade strafftiden före villkorlig frigivning saknar proportionalitet. Förslaget innebär en betydande ökning av den faktiska fängelsetiden utan att det finns tydligt underlag för att detta bidrar till ökad trygghet i samhället. Låt mig betona att det också handlar om ett brottsofferperspektiv. Det vi alla är ute efter är att brott inte ska begås eller upprepas av vare sig dem som har varit dömda förut eller andra.

Fru talman! Regeringens proposition innehåller också förslag som syftar till att ytterligare stärka samhällsskyddet i samband med frigivning. Miljöpartiet anser att det är rimligt att möjligheterna till villkorlig frigivning i högre utsträckning än i dag beaktar om den dömde har misskött sig allvarligt under anstaltstiden eller om det finns en betydande risk för att den intagne återfaller i allvarlig brottslighet. Därför ställer vi oss bakom regeringens förslag i denna del.

Miljöpartiet noterar samtidigt att förslagen om utökade möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning vid misskötsamhet respektive risk för återfall inte har beretts i utredningen. Dessutom är flera remissinstanser kritiska och lyfter fram svårigheterna med att bedöma effekten av dessa åtgärder. Åklagarmyndigheten, Kriminalvården, Rättsmedicinalverket med flera uppger att det saknas tillförlitliga metoder för att bedöma en individs framtida återfallsrisk och att det innebär ett avsteg från principen om likabehandling inför lagen att låta en sådan bedömning avgöra frigivningstidpunkten.

Miljöpartiet förstår komplexiteten men ställer sig ändå i nuläget bakom regeringens förslag. Vi beklagar dock bristen på ordentlig beredning. Mot bakgrund av den kritik som nämnts uppmanar vi regeringen att noggrant följa effekterna av de utökade möjligheterna att skjuta upp villkorlig frigivning vid misskötsamhet och risk för återfall. Effekterna av dessa åtgärder bör utvärderas inom en rimlig tid, och parallellt med att åtgärderna genomförs bör regeringen även ta fram ytterligare kunskapsunderlag.

Fru talman! Miljöpartiet förordar också att regeringen går vidare med utredningens förslag om att den övre gränsen för de fängelsestraff som kan förenas med skyddstillsyn höjs från tre till sex månader. En sådan reform skulle möjliggöra att fler fängelsestraff verkställs genom skyddstillsyn, vilket är önskvärt då det minskar belastningen på Kriminalvårdens anstalter samtidigt som dömda ges möjlighet till vård och tillsyn i relativ frihet.

Regeringen har valt att inte gå vidare med denna del av utredningens förslag och hänvisar till andra pågående reformöverväganden. Vi är medvetna om att det finns en utredning om en straffreform, och den har föreslagit att skyddstillsyn ska utmönstras. Detta ifrågasätter vi dock med hänsyn till situationen hos Kriminalvården och de positiva effekter skyddstillsyn har för individen. Miljöpartiet anser att fler fängelsestraff bör kunna verkställas genom skyddstillsyn, självklart efter noggranna överväganden och i kombination med övervakning och stöd.

Kriminalpolitiken ska vila på kunskapsbaserade metoder som minskar återfall i brott. Det finns också ett behov av att regeringen tar ett helhetsgrepp om de många pågående kriminalpolitiska reformerna, som i nuläget är svåröverskådliga. Ett sådant helhetsgrepp skulle säkerställa en mer sammanhållen och effektiv kriminalpolitik samt minska brottsligheten.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Kära utskottskollegor! Det här är egentligen min kollega Annika Hirvonens ansvarsområde, men hon har fått förhinder. Jag tänker därför redogöra för anledningen till att vi i Miljöpartiet har lämnat in en reservation.

Vi välkomnar regeringens initiativ att skärpa behörighetskraven för offentliga biträden och tolkar, men vi tycker att det finns behov av ytterligare skärpningar och förtydliganden.

Vi anser att regeringen bör införa ett system med obligatoriska och återkommande kunskapstester för de jurister som vill åta sig uppdrag som offentliga biträden. Att säkerställa rätt kompetens hos dessa aktörer är avgörande för rättssäkerheten, som vi ju alla värnar. Vi delar inte regeringens bedömning att det saknas behov av sådana kunskapstester. Tvärtom anser vi att en kontinuerlig fortbildning och verifiering av kunskap är en förutsättning för att upprätthålla hög kvalitet och högt förtroende inom migrationsprocessen.

Vi anser också att det är rättsosäkert att Migrationsverket ska förordna offentliga biträden i migrationsärenden. Den nuvarande ordningen, där den myndighet som driver ärendet också förordnar den asylsökandes juridiska ombud, innebär i praktiken att den enskildas försvarare utses av motparten. Att regeringen inte föreslår en ändring av nuvarande ordning försämrar det rättsliga skyddet och underminerar både principen om oberoende och allmänhetens förtroende för systemet.

Om domstolen fick ansvar för att förordna biträden skulle det bidra till att säkra en bättre fördelning av uppdrag, tydligare kvalitetskontroll och i förlängningen stärkta möjligheter för enskilda att tillvarata sina rättigheter – liksom bättre arbetsvillkor för biträden.

Oberoendet för offentliga biträden är särskilt avgörande i ärenden som rör människor på flykt. Ofta har dessa begränsad kunskap om det svenska rättssystemet, och deras framtid avgörs av hur effektivt deras rättigheter tillvaratas.

Vidare finns det ett behov av att offentliga biträden som företräder barn ska ha särskild kompetens för detta ändamål, bland annat kunskap om barns rättigheter, utveckling och behov samt förmåga att kommunicera med barn på deras nivå. Även om det redan i dag är möjligt att inom ramen för förordnandet väga in sådana faktorer anser vi inte att det här är tillräckligt.

För att garantera att barns intressen tillvaratas på bästa sätt bör det i lagtexten ställas särskilda krav på kompetens för offentliga biträden som företräder barn. Jag anser också att det här bör utvidgas till att omfatta biträden som företräder andra grupper som kan behöva särskilt stöd, såsom hbtqi-flyktingar, konvertiter eller personer med funktionsnedsättningar.

Jag har ytterligare några tillägg. Regeringen verkar planera en enorm reform av systemet med offentliga biträden som i motsats till dagens ändringar kommer att kraftigt försämra rättssäkerheten i asylprövningen och leda till större kostnader. Om regeringen går vidare med förslaget att begränsa rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket till enbart en timme är risken uppenbar att asylskäl inte kommer fram och att människor som hyser en välgrundad fruktan för förföljelse skickas tillbaka till sina hemländer.

En enda rådgivningstimme räcker inte långt. Man ska komma ihåg att dessa möten i princip alltid är tolkade, och då halveras i praktiken tiden för samtal till en halvtimme. Att under så kort tid göra ett gott arbete och kunna förmedla all information som människor behöver för att ta till vara grundläggande mänskliga rättigheter framstår som rent önsketänkande.

Vi misstänker att syftet kanske inte riktigt är att det ska gå rätt till utan att det egentligen handlar om att göra processen mer rättsosäker för att få fler som har rätt till asyl att utvisas ur Sverige. Det är skamligt.

Med dessa ord yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 november.)

Fru talman! Min fråga går till gymnasie, högskole- och forskningsministern.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska föreslå ändringar i skollagen så att intagna barn och unga kan få åtminstone delar av sin utbildning på distans. I nuläget befinner sig den här gruppen unga på Sis-boenden. Enligt uppgift från Sis har den absoluta majoriteten av dessa unga stora behov av att få olika stödinsatser för att kunna ta till sig av undervisningen, som just nu helt och hållet bedrivs på plats.

Min fråga är därför: Hur bedömer ministern dessa ungdomars chanser att ta till sig av distansundervisning?

Fru talman! Hedersrelaterat våld och förtryck handlar om kontroll och begränsningar av en persons handlingsutrymme, rätt till sin kropp och rätt att själv välja partner. Det kan ta sig uttryck i form av barn- eller tvångsäktenskap, könsstympning av flickor och kvinnor, fysiskt och psykiskt våld eller begränsningar i form av kontroll av socialt umgänge och klädval. Det kan också handla om att den utsatta inte får välja utbildning eller arbeta utanför hemmet eller om att hens sociala medier kontrolleras.

Den som öppet utmanar eller trotsar rådande hedersnormer anses ofta dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt, psykiskt och/eller socialt för att familjen ska återupprätta den heder som uppfattas som förlorad.

Hedersrelaterat våld och förtryck drabbar ofta unga kvinnor, men det är viktigt att komma ihåg att även andra grupper kan utsättas. Unga män kan också begränsas, inte minst vid val av partner, och hbtqi-personer kan utsättas i syfte att förhindra att vi lever våra liv i enlighet med vår sexuella läggning, vår könsidentitet eller vårt könsuttryck.

I regering var Miljöpartiet med om att ta flera steg för att stärka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi införde en straffskärpningsgrund för hedersbrott och gjorde det möjligt att bättre skydda barn från att föras ut från landet för att exempelvis ingå barnäktenskap. Vi inrättade ett nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck och medverkade till införandet av hedersförtryck som ett särskilt brott, från den 1 juni i år. Men det finns mycket kvar att göra.

Vi välkomnar att regeringen nu tar arbetet med att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck vidare. Så kallade oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp utgör en allvarlig kränkning av flickors och unga kvinnors rätt till sin integritet och sitt privatliv. Att regeringen nu inför en ny straffbestämmelse som fastställer straffansvar för dessa typer av ingrepp kan bidra till att bekämpa de skadliga och begränsande normer som de upprätthåller. Nu gäller det att vi gemensamt säkerställer att lagstiftningen blir tillräcklig och effektiv och medverkar till verklig förändring.

Fru talman! Den utredning som ligger till grund för förslaget om att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, som vi debatterar här i dag, fick sommaren 2022 ett tilläggsdirektiv att också titta på behovet av att kriminalisera omvändelseförsök av hbtqi-personer. Direktivet fick man sedan en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor hade visat att detta är något som förekommer i Sverige i en inte obetydlig utsträckning, beroende på definition av omvändelseförsök.

Tyvärr valde utredningen att inte föreslå att omvändelseförsök ska kriminaliseras, med hänvisning till att mycket av det som kan utgöra omvändelseförsök redan är kriminaliserat, till exempel misshandel och olaga tvång. Miljöpartiet menar att detta är olyckligt, och vi vill påpeka att själva förekomsten av ett omvändelsebrott skulle kunna få en normerande effekt, precis som de andra förbud som vi diskuterar här i dag. Det ska signaleras hur allvarligt lagstiftaren ser på påtvingade försök att förändra eller undertrycka en persons sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Regeringen har valt att lägga förbudet mot omvändelseförsök under en kommande särskild straffbestämmelse om psykiskt våld. Det syftar till att omvändelseförsök under hot eller tvång kan komma att omfattas av den föreslagna bestämmelsen. Förslaget har varit ute på remiss.

Vi i Miljöpartiet ser risker med att omvändelseförsök bara ska falla under bestämmelsen om psykiskt våld. Vår främsta oro är att regleringen inte blir tillräckligt träffsäker och att vissa former av omvändelseförsök faller utanför bestämmelsen om psykiskt våld. Den normerande effekten riskerar att utebli. Det är därför vi vill benämna det som ett särskilt brott, precis som det vi diskuterar här i dag.

Miljöpartiets uppfattning är att omvändelseförsök är ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck på samma sätt som oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Dock förekommer omvändelseförsök ibland i sammanhang som vanligtvis inte brukar uppfattas som hedersrelaterat våld och förtryck men som har många likheter.

Avslutningsvis vill jag betona att kriminalisering inte är det enda som krävs för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. För att lagändringar och lagskärpningar ska få genomslag krävs inte minst förebyggande insatser för att förhindra att barn och unga utsätts för brott. Miljöpartiet vill inrätta resurscentrum i varje län för att öka tillgången till hjälp för utsatta och utveckla hur myndigheter samverkar kring familjer.

Vikten av ökad kunskap och kompetens hos barn, föräldrar och professionella inom skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård är avgörande. Med en ökad medvetenhet kan vi bidra till att skapa trygga miljöer där utsatta får insikt om sin situation och vågar berätta för att få stöd och hjälp.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till Camilla Waltersson Grönvall.

De senaste dagarna har vi diskuterat den nya socialtjänstlagen i flera olika forum. Det råder glädjande nog en stor enighet om att det är en bra lag. Men det råder större oenighet om den kommande lagstiftningen, som kallas mellantvångslagstiftningen. Många barnrättsorganisationer har till exempel lyft farhågor om att de tror att de här två lagarna riskerar att krocka med varandra. De befarar att det blir oklart vad som gäller och att det blir kontraproduktivt.

Barnombudsmannen uttryckte i sitt remissyttrande att de aktuella förslagen riskerar att bli ineffektiva och att det inte tas tillräcklig hänsyn till våldsutsatta barns situation.

Jag undrar helt enkelt vad ministern har för reflektioner om de här farhågorna.

Herr talman! De senaste åren har skjutvapenvåldet och det dödliga våldet i den kriminella miljön successivt ökat i Sverige. Våldet bland barn och ungdomar har i allmänhet minskat, men när det gäller allvarlig brottslighet är det allt fler barn som är såväl offer som gärningspersoner. Det konstaterar exempelvis både Brå och Riksrevisionen. Denna utveckling drabbar inte bara barnen och deras närstående utan riskerar att undergräva tryggheten i samhället i stort.

Våldet måste stoppas och hela samhället kraftsamla för att bryta gängens nyrekrytering av unga och skydda barn från att dras in i kriminalitet. Polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan och andra aktörer behöver resurser och förutsättningar för att fortsätta utveckla det proaktiva arbetet och identifiera riskfaktorer hos barn och deras familjer. Mer resurser måste till för att bland annat identifiera och straffa dem som leder kriminella gäng och de personer som får barn att utföra grova brott.

För att bryta utvecklingen är det Miljöpartiets uppfattning att utökade möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år kan vara ett effektivt brottsförebyggande verktyg – om det används med tydliga ramar och med starka rättssäkerhetsgarantier.

Precis som flera barnrättsorganisationer har framfört handlar det om att skydda både offer, som också själva ofta är barn, och de barn som utför de kriminella handlingarna. Bland annat Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen och Barnombudsmannen anser att förslagen i den utredning som delvis ligger till grund för regeringens proposition, Effektivare verktyg för att bekämpa brott av unga lagöverträdare, är tydligt förankrade i verkliga situationer och att användningen av tvångsmedel i fall som dessa kan leda till tidig identifiering av barn som är i riskzon att begå grova brott och öka skyddet för barn samt underlätta identifieringen av dem som rekryterar barn till gängen.

För Miljöpartiet är det mycket angeläget att samhället agerar kraftfullt mot att barn rekryteras in i grov brottslighet, bland annat genom att tillåta hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn i vissa fall.

Herr talman! Vi anser dock att utformningen av det förslag om användningen av tvångsmedel som presenteras i propositionen är oproportionerligt och medför stora risker för barns integritet och rättssäkerhet. Problemet med gängens rekrytering av barn är akut och kräver åtgärder. Men lagstiftningen måste vara tydligt reglerad, träffsäker och proportionerlig i förhållande till det intrång i personlig integritet som den innebär för att vara effektiv.

Vi anser att förslaget i dess nuvarande form inte lever upp till dessa krav. Miljöpartiet uppmanar därför regeringen att återkomma med förslag som är mer i enlighet med förslagen i den ursprungliga utredningen i fråga om användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Utredningens förslag är enligt vår mening mer proportionerligt, välavvägt och rättssäkert än regeringens nu framlagda proposition.

Till att börja med föreslår regeringen en betydligt vidare krets av brott där hemliga tvångsmedel ska få användas. Utredningen begränsade tillämpningen till brott med minst fyra års fängelse i straffskalan för att säkerställa att endast de allra allvarligaste brotten i gängmiljön skulle omfattas. Regeringen föreslår däremot att även brott med två års minimistraff i straffskalan ska omfattas i bestämmelsen.

Dessutom inkluderas en generell möjlighet att använda hemliga tvångsmedel vid alla brott om polis eller åklagare bedömer att brottens samlade straffvärde är så allvarligt att det kan ge mer än fyra års fängelse. En sådan ordning kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt – vilket också har gjorts – då en preliminär straffvärdesbedömning under förundersökningen inte nödvändigtvis överensstämmer med den slutliga påföljden i domstol.

Regeringen avviker också från utredningens linje vad gäller användningen av preventiva tvångsmedel, vilket även Lagrådet är skarpt kritiskt till. Utredningen föreslog att endast Säkerhetspolisen, och då enbart vid misstankar om terroristbrott, skulle få använda preventiva tvångsmedel mot barn. Regeringen vill nu även ge Polismyndigheten och Tullverket sådana befogenheter trots att Lagrådet, med hänvisning till utredningens slutsatser, anser att det varken är motiverat eller proportionerligt att ge polis och tullverk möjlighet att använda preventiva tvångsmedel. Det riskerar att omfatta en stor grupp barn och skulle innebära ett synnerligen långtgående ingrepp i deras rättigheter och personliga integritet. Risken för diskriminering, stigmatisering och godtycklig övervakning av barn ökar med ett sådant preventivt tvångsmedelsanvändande, och detta strider mot grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

Lagrådet ställer sig också frågande till om regeringens förslag lever upp till beredningskravet i regeringsformen, eftersom förslaget är mer omfattande än det som presenterades i utredningen och som remissinstanserna har tagit ställning till. Miljöpartiet ser allvarligt på denna hantering, att regeringen på så sätt har kringgått kraven på en gedigen beredning.

Vi noterar att Lagrådet är av uppfattningen att regeringens förslag borde avvakta resultatet av den samlade utvärdering som regeringen har tillsatt, vilket vi uppskattar. Vi delar den uppfattningen.

Herr talman! Vi står däremot bakom att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott ska kunna hållas kvar för förhör ytterligare sex timmar utöver de tre timmar som gäller i dag. Till skillnad från förslagen om tvångsmedel är detta förslag i linje med vad utredningen föreslår. Bland annat Socialstyrelsen, SKR, Brå och Sveriges advokatsamfund står bakom en längre tidsfrist, och det är också en möjlighet som polisen efterfrågar. Det handlar om att ge polisen tillräckligt med tid att utreda allvarliga brott som ofta begås i slutna miljöer. Förslaget kan också bidra till att barn skyddas.

Miljöpartiet har två reservationer. Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag som ligger mer i linje med utredningens förslag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag fortsätter också lite grann på det som jag tog upp i mitt förra inlägg.

Men jag vill först nämna något som hände i veckan och fick ganska stor uppmärksamhet, nämligen fallet med de två mördade barnen, vars förövare nu dömdes för morden, som inträffade sommaren 2023. Detta kanske fick mest uppmärksamhet för att det ena barnets mamma hade ringt till polisen och fått ett vad jag skulle kalla rasistiskt bemötande. Detta var anledningen till att jag bad att rikspolischefen skulle komma till justitieutskottet och redogöra för hur polisen tänker sig att man ska arbeta för att denna typ av incidenter inte ska fortsätta att upprepas.

Man hade inte hade tagit dit en tolk trots att det hade behövts, och man raljerade också över mammans bristande svenska, kan väl sägas, i sitt bemötande av henne. Rikspolischefen menade att detta inte är tecken på ett generellt problem utan ville framhärda i att det handlade om ett enskilt tillfälle.

Samtidigt sa rikspolischefen att polisen inte egentligen har några rutiner eller strukturer för att ta fram rapporter om sådana här incidenter. Man har till exempel tagit fram en stor rapport som handlar om polisens misslyckande när det gäller mäns våld mot kvinnor. Men i det här fallet har man inte tagit fram någon rapport. Detta är ett exempel på hur man skulle kunna vidta tydligare åtgärder på strukturell nivå i stället för att fortsätta tänka att rasistiska händelser och uppenbara exempel vid olika svenska myndigheter är enskilda exempel snarare än exempel på strukturer som vi ska försöka åtgärda och attackera.

MR-institutet är en nationell mekanism som uppfyller Parisprinciperna. Men min fråga handlade om den mekanism som regeringen styr över, för rapportering, uppföljning, engagemang med civilsamhället och så vidare, som skulle kunna ingå i en uppdaterad MR-strategi och en handlingsplan som handlar om just detta.

Fru talman! Det är roligt att vi får tillfälle att diskutera den här viktiga frågan trots att sommaren står för dörren. Jag vill vara med i debatten eftersom jag nyligen startade ett nytt nätverk i riksdagen som behandlar mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns sedan länge ett annat nätverk här som heter MR-nätverket och som fokuserar väldigt mycket på situationen för mänskliga rättigheter i andra länder. Men det är flera som har lyft fram behovet av att fokusera på mänskliga rättigheter också i Sverige. Jag hade kontakt med ett stort civilsamhällesnätverk inför uppstarten. De uppmuntrade mig att starta det här nya nätverket. Alla andra debattörer här i dag är också med i det nätverket.

Det är uppenbart att frågan engagerar flera av oss. På det senaste mötet diskuterade vi den kommande UPR-processen. Den knyter an till flera grejer. Man kan se vad som förmodligen kommer att tas upp när Sverige granskas utifrån rasdiskrimineringskonventionen. I UPR-processen är det också flera länder som slår ned på frågor som handlar om just det.

De allra vanligaste påpekandena från andra stater till Sverige handlar om rasism, hatbrott och diskriminering. Det är också flera som påpekar bristande systematik och bristande struktur när det gäller uppföljning av Sveriges åtaganden, bland annat vad gäller rasdiskrimineringsdirektivet. Några efterfrågar en nationell mekanism för rapportering och uppföljning och inte endast den typ av samråd som ofta förekommer, när civilsamhället får möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Sedan är det nämligen väldigt svårt för dem att följa upp frågorna och få veta vad som händer med deras förslag. Det är svårt att få veta om de antas av regeringen och blir verklighet, vad som tas vidare och hur man ska kunna följa det.

Behovet av en uppdaterad strategi och handlingsplan för mänskliga rättigheter har också påpekats. Det skulle kunna bli en lite tydligare nationell mekanism. Jag tar upp det i den här diskussionen eftersom alla Sveriges åtaganden, inklusive det enligt rasdiskrimineringskonventionen, lider av samma brist på tydlig struktur för hur arbetet ska gå till. Det ska vara tydligt för alla rättighetsbärare och alla regeringar. Helst ska det ju vara konstant över tid, oavsett vilka partier som sitter i regeringen. Då blir det lätt att följa upp och fortsätta arbetet.

Den nu gällande MR-strategin är till exempel från 2016, och det finns inte riktigt någon handlingsplan. Här hade det varit bra med en bättre fungerande struktur, såklart. Då hade det varit lätt för en ny regering att haka i det arbetet.

Jag har också läst rapporten från MR-institutet. Den är väldigt pedagogisk och ger rekommendationer till kommittén om vad man skulle kunna fråga Sverige om. Förutom det som nämndes tidigare här av ledamoten Awad skulle jag vilja ta upp frågan om jämlikhetsdata, som ju engagerar många – mig, bland andra. Det råder olika uppfattningar om det är en bra idé, men MR-institutet väljer även att lyfta det i sina påpekanden till Sverige, som de tänker att kommittén kanske skulle kunna påpeka till regeringen.

Jag är också jättenyfiken på hur regeringen planerar sin närvaro i Genève i augusti. Är det statsrådet som kommer att vara delegationsledare, eller har ni inte bestämt er än? Det skulle jag gärna vilja veta mer om, så att vi och civilsamhället kan planera vårt arbete.

Fru talman! Det är ju en fråga som inte är möjlig att svara på. Vi vill att mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för dömda personer. Vi vill att det svenska medborgarskapet ska respekteras. Men jag sa också i mitt anförande att vi inte har något emot att verkställighet överförs till andra länder när det är nödvändigt.

Vi är alltså inte principiellt emot detta i alla situationer, utan vi vill att man ska ta hänsyn också till andra aspekter. Antalet är inte vårt fokus. Däremot är jag helt med på att det är mycket önskvärt att antalet brott som begås i Sverige minskar.

Jag hade ett intressant möte med en grupp inom Noa, som jag nämnde i en tidigare debatt här. De visade statistik över hur olika typer av brottslighet gått upp och ned under de senaste åren. Man såg till exempel en tydlig nedgång av antalet skjutningar, tror jag. Det nämndes tidigare av ledamoten också. Jag ställde då frågan vad nedgången beror på. Är det någon politisk åtgärd som har lett till det här, eller är det någonting annat?

Enligt poliserna på Noa går det inte att säga att någon specifik politisk åtgärd har lett till detta. De menar att det framför allt är polisens eget arbete med nya metoder som har lett till den nedgång för vissa typer av brottslighet som vi har kunnat se. Det var såklart en besvikelse för mig. Jag vill ju veta exakt vad politiken kan göra för att få ned brottsligheten. De menade att det inte var möjligt att resonera på det sättet. Det får vi nog acceptera från båda sidor i politiken.

Det är väldigt svårt att säga att en viss politisk åtgärd – särskilt när den har vidtagits relativt nyligen – har fått kraftfulla effekter på brottsligheten i Sverige på kort tid. Det finns det inte evidens för.

Jag tycker att vi ska fortsätta lyssna på varandras goda idéer och diskutera dem och framför allt lyssna på dem som arbetar i praktiken med att motverka brottsligheten, till exempel polisen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Henrik Vinge, för frågan! Jag noterar att ledamoten framför allt vill prata om antal. Det framgick också av det tidigare replikskiftet med Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill kanske inte prata om antal, för det är inte det som är fokus.

Jag tänker att vi har en gemensam strävan: att motverka kriminalitet och brottslighet i Sverige. Vi vill att personer som har begått brott ska straffas för det. Det tror jag inte något parti i Sverige motsätter sig. Vi vill att det ska föras en politik som leder till att så få brott som möjligt begås, oavsett om det är av svenska eller utländska medborgare. Fokus för den här ganska begränsade debatten är, som jag tog upp tidigare, framför allt att vi inte vill se ett potentiellt påbörjat urholkande av det svenska medborgarskapet. Det är en principiell fråga.

Regeringen skriver tydligt att det förmodligen inte kan bli tal om särskilt många fall. Även om det stämmer är det viktigt att också i dessa diskussioner diskutera vad det innebär för principen om mänskliga rättigheter, oavsett antalet fall. Det var det jag försökte lägga fokus på i mitt anförande.

När vi läste detta – kanske inte riktigt lika ingående som Vänsterpartiets representant verkar ha gjort, vilket kammaren fick en dragning om här tidigare då hon redovisade allt hon tillgodogjort sig – diskuterade vi att det stod att man ska bedöma till vilket land den dömda personen har starkast anknytning. Vi tänkte att det kan öppna för en godtycklighet som vi inte vill se på området mänskliga rättigheter. De gäller ju alla personer, oavsett om de är dömda för brott eller inte. Det är det som är poängen med mänskliga rättigheter; de ska gälla alla.

Fru talman! Miljöpartiet menar att det är välkommet att regeringen i propositionen vi debatterar här i dag föreslår ett mer moderniserat och enhetligt regelverk för internationell verkställighet i brottmålsdomar. Nu blir det enklare att verkställa frihetsberövande påföljder, bötesstraff och förverkandebeslut över nationsgränser när det är nödvändigt.

Det är också välkommet att Kriminalvården, när det gäller fängelsestraff, och Kronofogdemyndigheten, när det gäller böter och förverkande, i högre utsträckning ska ansvara för verkställighet. På så sätt kan beslutsfattandet i större utsträckning ske så nära den det berör som möjligt. Det är i denna del viktigt att berörda myndigheter får tillräckligt med resurser för att klara detta nya uppdrag.

På det stora hela tror vi att propositionens förslag kan bidra till en smidigare hantering av internationell verkställighet.

Vi är däremot mycket kritiska till regeringens uttalade ambition att fler personer – inklusive svenska medborgare i vissa fall, även om vi förstår att det är ett litet antal – ska kunna överföras för att avtjäna sina straff i andra länder utan att de själva samtycker till det.

Vi vill påpeka att det kan finnas betydande skäl till att personer behöver avtjäna sina straff i Sverige. En del avtjänar fängelsestraff som är kortare än sex månader, vilket innebär att det i dag krävs särskilda skäl för att en överföring ska kunna genomföras. I andra fall är processen långsam och komplicerad, särskilt om den andra staten inte samarbetar.

Att mot sin vilja avtjäna ett straff i ett annat land kan dessutom få stora konsekvenser för individens säkerhet, hälsa och sociala relationer. Vi vet att många länder inte har motsvarande standard på rättssystem och anstalter som Sverige, vilket innebär att det finns risk att den dömde inte får en rättssäker och human behandling. Verkställighet i ett annat land kan också innebära att den dömde separeras från familj, vänner och andra sociala sammanhang, som såklart är lättare att upprätthålla om den dömde får avtjäna sitt straff i Sverige.

Fru talman! Vad gäller svenska medborgare – vi förstår som sagt att det är ett litet antal potentiella fall – vill vi hänvisa till regeringsformen, som klargör att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Med anledning av det ställer vi oss frågande till hur förslaget kommer att kunna genomföras utifrån grundlagens bestämmelser. Den yttersta risken med att överförande av verkställighet ska kunna ske utan samtycke anser vi är att det svenska medborgarskapet kan urholkas.

Tidigare har svensk lagstiftning varit tydlig med att svenska medborgare i princip inte kan utlämnas eller överföras till andra länder, vilket har varit en grundläggande del av rättssäkerheten och statens ansvar gentemot den egna medborgaren. Dessutom innebär det svenska medborgarskapet ofta en stark anknytning till Sverige. Det borde vara det yttersta skyddet för en människas fri- och rättigheter, även för personer som begår brott. Mot den bakgrunden motsätter vi oss att domar verkställs i andra länder utan samtycke.

Vi har ingenting emot att verkställighet överförs till andra länder när det är nödvändigt, till exempel om en påföljd överförs i samband med en utvisningsdom i allmän domstol, och särskilt inte om den dömde själv uttrycker en vilja att avtjäna sitt straff i ett annat land än Sverige. Enligt vår mening måste däremot samtycke och frivillighet utgöra en grundläggande princip i fall om internationell verkställighet. Det framgår av vår reservation 2, som jag yrkar bifall till.

Herr ålderspresident! Den proposition vi debatterar här i dag innehåller flera viktiga steg mot ett rättvist och jämställt samhälle. Att straffansvaret för sexuella övergrepp mot barn skärps och att lagen anpassas för att även omfatta övergrepp som sker digitalt är avgörande för att bättre skydda barn, unga och andra utsatta grupper.

Att kön inkluderas i straffskärpningsregeln och blir ett hatbrottsmotiv är en fråga som Miljöpartiet har drivit länge, och att regeringen går fram med ett sådant förslag är ett viktigt erkännande av det könsrelaterade våld och hat som många, särskilt kvinnor, utsätts för. I det här sammanhanget välkomnar vi också den förändrade terminologin – ”könsöverskridande identitet och uttryck” har ändrats till ”könsidentitet och könsuttryck” när det gäller transpersoner. Det är mer i överensstämmelse med internationell terminologi och speglar tydligare vad begreppen betecknar.

Vi ser också positivt på att regeringen markerar mot bedrägerier mot äldre och visar att samhället tar den här typen av hänsynslösa brott på allvar.

Tillsammans utgör dessa förslag viktiga verktyg för att stärka skyddet för de mest utsatta. Detta är någonting som Miljöpartiet länge har drivit på för.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen föreslår att den som genomför ett samlag eller en annan sexuell handling med ett barn under 18 år och otillbörligt utnyttjar att barnet, till exempel på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller gärningsmannens auktoritet, har nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet ska kunna dömas för våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn.

Samtidigt är det av stor vikt att man följer upp och utvärderar lagändringen för att säkerställa att den får avsedd effekt. En utvärdering bör särskilt granska hur de nya bestämmelserna tillämpas i praktiken och vilket genomslag de får för rättssäkerheten och skyddet av barn och unga. Det är också viktigt att analysera om rättsväsendet ges tillräckliga verktyg och tillräcklig kompetens för att identifiera situationer där barns särskilda utsatthet utnyttjas på det sätt som lagstiftningen avser att fånga upp.

Det finns en risk att lagändringen trots goda intentioner inte får fullt genomslag om inte domstolar och rättstillämpande myndigheter har gemensamt tolkningsunderlag och vägledning för hur bedömningen ska göras i dessa komplexa fall. Denna ståndpunkt lyfts fram av bland andra Child X, Polismyndigheten och Sveriges Kvinnoorganisationer. Vi har förståelse för de synpunkter dessa remissinstanser uttrycker och hade därför velat se en systematisk utvärdering som kan bidra till att lagstiftningen får genomslag och i förlängningen leda till ett stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp.

Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning att inte ändra brottsbeteckningen för barnpornografibrott respektive grovt barnpornografibrott. I det betänkande som ligger till grund för regeringens förslag gjordes bedömningen att det inte fanns juridisk anledning att ändra brottsrubriceringen. Samtidigt lyfte utredningen fram att det kan finnas andra skäl till att ändra rubriceringen och föreslog en alternativ brottsrubricering: sexuell exploatering av barn i bild och grov sexuell exploatering av barn i bild. Förslaget har fått stort stöd av de organisationer som länge drivit på för en förändring av begreppet, och vi delar deras uppfattning. Vi uppmanar därför regeringen att gå vidare med utredningens alternativa förslag.

Herr ålderspresident! Sexköpslagen är ett viktigt verktyg för att skydda de människor som utnyttjas för sexuella ändamål. Vi vill dock betona vikten av att regeringen ser helheten för att skydda och stödja utsatta och inte enbart fokuserar på att skärpa lagen. Vi efterfrågar därför ytterligare förslag i syfte att på andra sätt stärka skydds-, stöd- och vårdinsatser för den som vill lämna prostitution eller som har blivit utsatt för sexuell exploatering och människohandel för sexuella ändamål.

Redan i sexköpslagens förarbeten betonades vikten av sociala insatser och att kriminaliseringen av köp bara var en av de nödvändiga åtgärderna för att minska utsattheten. De sociala insatserna har trots flera riktade projektsatsningar inte varit tillräckliga över tid, och människor fortsätter att fara illa. Detsamma gäller barn och unga som utsätts för kommersiell sexuell exploatering.

En anledning till att insatserna är otillräckliga och ojämnt fördelade över landet kan vara att det inte finns några tvingande krav i socialtjänstlagen eller någon annanstans på att kommuner har ansvar för att avsätta pengar till arbete på just detta område. Det är sannolikt att denna brist leder till att utsatta inte nås alls, osynliggörs eller inte får ett bra bemötande.

För att säkerställa att alla utsatta får det stöd de har rätt till behövs strukturella åtgärder. I socialtjänstlagen finns paragrafer om bland annat vilket stöd människor som missbrukar, har funktionsnedsättningar eller är brottsoffer har rätt till. Liknande skrivningar skulle kunna finnas om människor som tar emot ersättning för sex. Socialstyrelsen skulle också kunna utfärda bindande föreskrifter och allmänna råd. Det måste också säkerställas att alla utsatta ska kunna få stöd oavsett medborgarskap, kön, ålder eller övriga omständigheter.

Som nämndes i replikskiftet nyss ligger flera utredda förslag om sociala insatser på regeringens bord. Regeringen hänvisar själv till betänkandet Ut ur utsatthet där det föreslås särskilt utvecklade exitprogram för både barn och vuxna som behöver och vill ha hjälp att lämna utnyttjande i prostitution och sexuell exploatering. Programmen handlar om att samordna en rad olika insatser under en längre tid utifrån individuella behov för att kunna erbjuda till exempel traumabehandling, olika typer av vård, försörjningsmöjligheter, skydd och boenden.

Regeringen hänvisar också till det andra betänkande som nämndes, som handlar om erfarenheter hos personer som har utnyttjats sexuellt i pornografiska syften. Man konstaterar där att denna grupp starkt överlappar andra våldsutsatta grupper, i synnerhet grupper som utsatts för sexuellt våld och sexuell exploatering. Även denna utredning lägger fram förslag på hur skydd, stöd och vård för utsatta kan förbättras och hur fler förebyggande insatser kan riktas mot de förövare som begår sexualbrott inom denna kontext.

Möjligheten att ta del av vård och behandling samt stanna i Sverige för att kunna delta i eventuella rättsprocesser måste vara lika för svenska medborgare och personer utan eller med osäker uppehållsstatus. Här touchar jag diskussionen om vandel, som Miljöpartiet motsätter sig starkt eftersom risken då är stor att människor inte kommer att kunna medverka i rättsprocesser när de har varit utsatta i sexuella sammanhang.

Om regeringen har för avsikt att säkerställa ett samordnat, långsiktigt och effektivt arbete för att bekämpa prostitution och människohandel är ett tips att ta vidare förslagen från dessa två utredningar.

Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om benämningen av barnpornografibrott.

Fru talman! Inför den här debatten har jag som sagt gjort lite research om vad olika aktörer har sagt i frågan. Bland annat har det skrivits en del om en liknande lag som avskaffades för ungefär 50 år sedan. Då skrevs det i den utredning som lade fram förslaget att bestämmelsen motsvarande den vi nu diskuterar skulle riskera att inkräkta på rätten till fri kritik av bland annat myndigheter, som så starkt hävdas och utövas i den allmänna debatten.

I utredningen som kom på 70-talet menar man även att lagen snarare försvagar än stärker förtroendet för en myndighet som utsätts för ryktesspridning. Det är ett exempel på om detta får avsedd effekt. Kommer det att väcka mer ilska? Nu får man inte ens säga kränkande ord – man kan ju bli helt galen – när polisen kommer in och gör det som är deras uppgift i vårt samhälle. Det kan man till exempel tänka på en dag som denna.

Jag tycker att det är värt att inte avfärda tidigare insikter om varför vi har avskaffat lagar och vad det berodde på, särskilt nu när vi har ett lagstiftningsarbete som många aktörer har påpekat går väldigt snabbt. Jag förstår att regeringen och stödpartiet är angelägna om att gå snabbt fram. Man kanske är osäker på om man kommer att ha kvar regeringsmakten efter nästa val. Man vill alltså göra så mycket som möjligt. Men det har kritiserats i sig självt för att man inte riktigt får överblick och nödvändig eftertanke.

Återigen: Detta handlar inte om att vi i Miljöpartiet inte vill komma till rätta med kriminaliteten, att vi skulle strunta i den eller att vi skulle strunta i om tjänstemän blir dåligt behandlade när de utövar sitt yrke. Det tycker vi naturligtvis, precis som alla andra, är viktiga frågor. Det vi diskuterar är metoderna och vad vi tror att de får för effekter. De olika experterna på de olika områdena är ju inte helt eniga.

Fru talman! Tack, ledamoten, för möjligheten att förtydliga! Jag tycker att jag har varit ganska tydlig. Jag har försökt ge uttryck för någonting ganska grundläggande i en rättsstat vad gäller vilka beteenden som är önskvärda och inte och hur vi ska komma till rätta med olika problem.

För mig är det så att det inte går att kriminalisera eller lagstifta bort allting som är dåligt. Jag tycker såklart inte heller att det är acceptabelt att kalla poliser, socialsekreterare eller andra personer för nedsättande uttryck, som ledamoten just exemplifierade med i talarstolen. Men det vi diskuterar är ju om detta kommer att träffa rätt och om det är proportionerligt jämfört med andra intressen.

Jag tycker inte att det är ointressant om vi inskränker yttrandefriheten. Det kanske har att göra med min yrkesbakgrund; jag är utbildad journalist. Det kanske är därför jag bryr mig om detta. Men det betyder inte att jag inte tycker att de här beteendena är oönskade. Vi ska försöka komma till rätta med dem. Jag tycker inte heller att det är oviktigt att vi har en kriminalitet. Det tycker jag också att vi ska jobba med. Men det vi diskuterar i dag är mer på utformningsnivå. Vilka straff är proportionerliga, till exempel? Kommer de att ha effekt?

Det blir inte automatiskt bättre för att vi har hårdare straff vad gäller effekt och minskad brottslighet på sikt. Det finns olika intressen som ska vägas mot varandra – å ena sidan polisers rätt att slippa bli tilltalade med kränkande ord, å andra sidan yttrandefriheten och rädsla för oproportionerlig kriminalisering, särskilt när det finns en maktojämlikhet. Det är det vi diskuterar, inte den grundsyn som jag antar att vi alla delar, nämligen att det som det har getts uttryck för här är problematiskt.

Fru talman! Det är väldigt tydligt att jag måste bli tydligare. Jag tyckte att jag var överdrivet tydlig i mitt anförande. Som framgår av vår reservation stöder vi inte förslaget. Det antar jag att ledamoten har noterat.

Vad det inte betyder är att vi inte bryr oss om saker som att komma till rätta med svåra samhällsproblem och brottslighet. Jag gav också ett flertal exempel på när Miljöpartiet har stått bakom olika åtgärder – och också självt varit med och drivit fram dem i regering – som också handlat om straffskärpningar. Det är alltså inte så att Miljöpartiet konsekvent är emot straffskärpningar eller, för den delen, kriminalisering. Det jag försökte lyfta fram är att man måste väga olika intressen mot varandra när man lagstiftar på nya områden och beslutar om straffskärpningar.

Från högersidan – om vi nu ska ha det här tilltalet mot varandra – tycker jag att det ofta finns ett missförstånd när man pratar om strukturer. Att se strukturer och att människor påverkas av dem är inte samma sak som att frånta individen eget ansvar. Det är däremot någonting som kan vara till hjälp när man försöker identifiera vilka personer som till exempel kan vara i riskzonen för att hamna i kriminalitet.

Jag träffade nyligen två poliser från Noa som höll på med ett projekt som hette Rätt Kurva, som jag tyckte var en fantastisk verksamhet. Den bygger ganska mycket på att man ser strukturer och att man kan identifiera riskgrupper. Personer som har vissa egenskaper och bakgrundsvariabler löper rent statistiskt en ökad risk för att hamna i kriminalitet. Hur kan vi motverka det? Det är ett fantastiskt arbete som kräver att man ser struktur, och det fråntar inte individerna ansvar.

Vad gäller straffskärpningar tycker vi att det är viktigt att de är träffsäkra och att man kan påvisa att de får effekt. Vi vill alla att vi ska komma till rätta med kriminaliteten. Färre personer ska begå brott från början. Därför är förebyggande arbete väldigt viktigt. De straff som sedan utdöms ska vara proportionerliga och också ha effekt så att brottsligheten minskar.

Fru talman! Jag antar att det är jag som är politikern på vänsterkanten, som ledamoten hänvisade till.

Tidigare i ett annat replikskifte nämndes att det är jättebra med en konstruktiv dialog. Det är viktigt med saklighet när vi debatterar svåra förslag. Därför undrar jag inledningsvis hur ledamoten uppfattade mitt inlägg.

Uppfattade ledamoten det som att jag och Miljöpartiet menar att de brott som vi diskuterar här i dag inte är allvarliga, inte någonting som samhället borde bry sig om och inte någonting som det är viktigt att vi vidtar träffsäkra åtgärder mot för att komma till rätta med? Vad det detta som ledamoten ansåg att jag sa? Det var nämligen inte det jag sa.

Jag försökte i mitt anförande att vara icke-konfrontatorisk och visa på svåra avvägningar som lagstiftaren alltid behöver göra. Man behöver iaktta stor försiktighet när man kriminaliserar nya områden eller som här återkriminaliserar ett område och vara säker på att man vidtar åtgärder som man tror kommer att få så många bra effekter som möjligt och så lite negativa effekter som möjligt.

Området mänskliga rättigheter är ofta präglat av att man viktar olika intressen mot varandra. Så är fallet även här. Det tänker jag är förklaringen till att så många av de remissinstanser som annars ganska ofta är överens inte har varit överens i den här frågan.

Det splittrar oppositionen på vänsterkanten, även om jag misstänker att Centerpartiet kanske inte känner sig träffat av beteckningen vänsterkanten. Men den samlade oppositionen har olika uppfattningar. Det tänker jag också visar på att vi har gjort olika avvägningar. Men det är ingen som menar att detta är något som är oviktigt eller någonting som vi inte bryr oss om.

Fru talman! Miljöpartiet anser att offentliganställda ska ha ett starkt skydd mot våld, hot och trakasserier. Vi delar regeringens bild av att detta är ett allvarligt problem och att samhället måste agera för att stärka skyddet för dem som arbetar i samhällets tjänst. Men vi ställer oss inte bakom regeringens föreslagna straffskärpningar eller införandet av det nya brottet förolämpning av tjänsteman.

Miljöpartiet har tidigare varit med och genomfört ett flertal straffskärpningar, exempelvis avseende vapenbrott, våldtäkt och rekrytering av unga till kriminella gäng. Vi har också ställt oss bakom några av den här regeringens förslag om att stärka det straffrättsliga systemet, till exempel när det gäller skyddet av journalister. Det behandlades i proposition 2022/23:106 och handlade om att införa en särskild straffskärpningsgrund för brott mot den som yrkesmässigt bedriver journalistik. Det skilde sig från det förslag som nu ligger på bordet på så sätt att detta innebär mer generella straffskärpningar.

Det är tydligt att åsikterna i frågan går isär. När vi diskuterade hur vi skulle ställa oss till förslagen tog vi som vanligt del av hur olika remissinstanser ställt sig. Flera fackförbund har ställt sig bakom förslagen om straffskärpningar. Andra har valt att inte ta ställning. Bland andra Civil Rights Defenders och Sveriges advokatsamfund menar att de föreslagna straffskärpningarna varken är ändamålsenliga eller har stöd i forskning och erfarenhet.

På ett principiellt plan kan det ifrågasättas om skärpta straff minskar offentliganställdas utsatthet i realiteten. Vi bör även ha i åtanke att straffets avskräckande effekter är omdiskuterade. Det har också framhållits av till exempel Institutet för mänskliga rättigheter och Stockholms universitet.

Mot den bakgrunden delar Miljöpartiet inte regeringens bedömning att det krävs skärpta straff för den typ av brottslighet som uppmärksammas i propositionen. Om straffen för våld, hot och angrepp mot tjänsteman ska skärpas anser vi att de ska vara effektiva och evidensbaserade. Vi och flera remissinstanser anser att det inte är fallet här. Vi saknar också en bedömning av straffskärpningarnas proportionalitet.

Fru talman! Vi är även kritiska till att regeringen föreslår en ökad överlappning mellan straffskalorna för brott av normalgraden och grova brott, trots att det i andra lagstiftningssammanhang har förordats en minskad överlappning för gradindelade brott för att säkerställa att hela straffskalan används.

De senaste åren har ett stort antal lagändringar som inneburit straffskärpningar och obligatorisk häktning i flera fall föreslagits och trätt i kraft. Det tillsammans med de utökade befogenheter som brottsbekämpande myndigheter har fått och föreslås få innebär att den allmänna repressionsnivån har ökat.

Mot den bakgrunden anser vi att det behöver göras en samlad genomlysning av straffskalorna i brottsbalken innan ytterligare skärpningar genomförs. Samma krav har framförts av bland andra Civil Rights Defenders. Om lagstiftaren fortsätter att höja straffen för enskilda brott utan att göra en samlad översyn finns det risk att systemet blir osammanhängande och att påföljder för olika brott inte längre står i rätt proportion till varandra.

Fru talman! Om det föreslagna nya brottet förolämpning av tjänsteman säger Journalistförbundets ordförande i en intervju: ”Det nya brottet innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Det är en väldigt stor sak att göra. Idag är förtal brottsligt. Men här vill man gå längre. Det är viktigt att man ska kunna kritisera myndigheter och myndighetsutövning även i problematiska ordalag.”

Flera fackförbund är i stället positiva till förslaget om den nya lagen, medan Civil Rights Defenders är starkt kritiska. Åsikterna går som sagt ganska kraftigt isär i den här frågan. Civil Rights Defenders skriver bland annat i en kommentar: ”Tjänstemän omfattas redan av det straffrättsliga skyddet mot förolämpningar i brottsbalkens femte kapitel. Det nu föreslagna brottet blir närmast en så kallad kvalificerad variant av förolämpningsbrottet med en något strängare straffskala.”

Det är av yttersta vikt att lagändringar som innebär kriminalisering föregås av en djupgående och nyanserad analys av hur dessa kan komma att inskränka mänskliga rättigheter. Utredningen har inte analyserat vilka potentiella konsekvenser införandet av detta brott kan få i yttrandefrihetshänseende.

I en rättsstat är det grundläggande att enskilda upplever att de kan kritisera myndighetsutövning även i mindre väl valda ordalag, och vi menar att det inte går att bortse från risken att det nya brottet kan dämpa benägenheten att framföra även motiverad kritik av myndighetsutövning och myndighetsbeslut. Stor försiktighet bör iakttas när en kriminalisering av yttranden övervägs, i synnerhet då det är fråga om yttranden som förekommer inom ett ojämnt maktförhållande.

Efter att ha tagit del av de olika ståndpunkter som finns gällande de här förslagen har vi – även om åsikterna som sagt går isär – landat i att vi vill avslå förslagen.

Fru talman! Som bland annat fackförbundet ST framhåller är hårdare straff inte en helhetslösning när det handlar om att motverka våld, hot och trakasserier mot offentliganställda. Det är i huvudsak andra typer av åtgärder som behövs för att åstadkomma ett starkare skydd och få bukt med detta omfattande problem. Jag tror att vi alla är eniga om att det här är djupt problematiskt och någonting vi försöker komma till rätta med. ST pekar särskilt på att mycket kan göras med utgångspunkt i arbetsgivarens arbetsmiljöansvar och i syfte att stärka medarbetarskyddet. Det instämmer Miljöpartiet i.

Vi menar också att förslaget att en skriftlig underrättelse om beslut inte ska behöva innehålla uppgift om en beslutsfattares namn om det kan befaras att personen utsätts för hot, trakasserier eller annan allvarlig olägenhet kan ha en effekt men att det kan ifrågasättas om det är en tillräckligt effektiv åtgärd att utelämna namnet. Detta hörde vi just ett meningsutbyte om mellan Sverigedemokraterna och Centern.

Miljöpartiet menar att den här åtgärden borde utvärderas. Vår reservation och invändning mot just den här delen av förslaget handlar alltså inte om att vi inte vill se detta utan om att vi ifrågasätter om det är effektivt nog och att vi vill se en utvärdering av det.

Jag yrkar bifall till reservation 1.