Fru talman! Jag tackar Nadja Awad för interpellationen och möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen har vidtagit för att leva upp till rekommendationerna och kraven från FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, CERD, vilka åtgärder jag anser återstår att vidta för att leva upp till rekommendationerna och kraven och hur jag försäkrar mig om att åtgärderna som har vidtagits respektive kommer att vidtas sker i nära dialog med civilsamhället och andra relevanta aktörer.

Jag vill som sagt börja med att tacka för frågan och för ledamotens engagemang i dessa viktiga frågor.

De åtgärder som vidtagits för att leva upp till rekommendationerna från FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering framgår av den 24:e och 25:e periodiska rapport som regeringen lämnade till CERD-kommittén i januari 2023 (A2022/01221). På rekommendation av kommittén utgör denna rapport en uppföljning av tidigare rapporter. Under respektive artikel redovisas vilka åtgärder som har vidtagits i den senaste rapporteringscykeln.

Därefter har regeringens arbete på flera områden bidragit till efterlevnaden av rasdiskrimineringskonventionen i enlighet med kommitténs rekommendationer. Bland annat beslutade regeringen om en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott i december 2024 (A2024/01394). Rapporter och granskningar från internationella övervakningsorgan för mänskliga rättigheter har utgjort viktiga underlag i arbetet med handlingsplanen.

Dialoger med civilsamhället om människors utsatthet för olika former av rasism och behoven av åtgärder har genomförts regelbundet sedan 2016. Företrädare för civilsamhället har spelat en viktig roll i att identifiera utmaningar och behov av åtgärder mot rasism och hatbrott och har därigenom lämnat viktiga bidrag till handlingsplanen. Civilsamhällets kunskaper och erfarenheter kommer även fortsättningsvis att vara värdefulla när handlingsplanen ska genomföras och följas upp. Dialoger med civilsamhället genomförs även regelbundet i andra sakfrågor som har bäring på CERD-kommitténs rekommendationer, exempelvis frågor som rör de nationella minoriteternas rättigheter eller trossamfundsfrågor.

I december 2023 anordnades ett sakråd om det nationella arbetet mot rasism med ett tjugotal organisationer från civilsamhället. Syftet med mötet var att få en bild från civilsamhällesorganisationer av vad som är viktigt att bevara – eller vad som saknas – i det nuvarande arbetet, vilka samhällsområden och åtgärder som bör prioriteras samt på vilket sätt ett barn- och ungdomsperspektiv kan stärkas i det kommande arbetet.

Som ett led i uppföljningen av rekommendationerna från CERD bjöd Regeringskansliet in ett antal civilsamhällesorganisationer till sakråd om Sveriges 24:e och 25:e periodiska rapport i december 2022, vilket ledamoten också nämnde. Civilsamhällesorganisationer bjöds även in till ett sakråd som ägde rum den 22 maj i år.

Fru talman! Det är roligt att vi får tillfälle att diskutera den här viktiga frågan trots att sommaren står för dörren. Jag vill vara med i debatten eftersom jag nyligen startade ett nytt nätverk i riksdagen som behandlar mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns sedan länge ett annat nätverk här som heter MR-nätverket och som fokuserar väldigt mycket på situationen för mänskliga rättigheter i andra länder. Men det är flera som har lyft fram behovet av att fokusera på mänskliga rättigheter också i Sverige. Jag hade kontakt med ett stort civilsamhällesnätverk inför uppstarten. De uppmuntrade mig att starta det här nya nätverket. Alla andra debattörer här i dag är också med i det nätverket.

Det är uppenbart att frågan engagerar flera av oss. På det senaste mötet diskuterade vi den kommande UPR-processen. Den knyter an till flera grejer. Man kan se vad som förmodligen kommer att tas upp när Sverige granskas utifrån rasdiskrimineringskonventionen. I UPR-processen är det också flera länder som slår ned på frågor som handlar om just det.

De allra vanligaste påpekandena från andra stater till Sverige handlar om rasism, hatbrott och diskriminering. Det är också flera som påpekar bristande systematik och bristande struktur när det gäller uppföljning av Sveriges åtaganden, bland annat vad gäller rasdiskrimineringsdirektivet. Några efterfrågar en nationell mekanism för rapportering och uppföljning och inte endast den typ av samråd som ofta förekommer, när civilsamhället får möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Sedan är det nämligen väldigt svårt för dem att följa upp frågorna och få veta vad som händer med deras förslag. Det är svårt att få veta om de antas av regeringen och blir verklighet, vad som tas vidare och hur man ska kunna följa det.

Behovet av en uppdaterad strategi och handlingsplan för mänskliga rättigheter har också påpekats. Det skulle kunna bli en lite tydligare nationell mekanism. Jag tar upp det i den här diskussionen eftersom alla Sveriges åtaganden, inklusive det enligt rasdiskrimineringskonventionen, lider av samma brist på tydlig struktur för hur arbetet ska gå till. Det ska vara tydligt för alla rättighetsbärare och alla regeringar. Helst ska det ju vara konstant över tid, oavsett vilka partier som sitter i regeringen. Då blir det lätt att följa upp och fortsätta arbetet.

Den nu gällande MR-strategin är till exempel från 2016, och det finns inte riktigt någon handlingsplan. Här hade det varit bra med en bättre fungerande struktur, såklart. Då hade det varit lätt för en ny regering att haka i det arbetet.

Jag har också läst rapporten från MR-institutet. Den är väldigt pedagogisk och ger rekommendationer till kommittén om vad man skulle kunna fråga Sverige om. Förutom det som nämndes tidigare här av ledamoten Awad skulle jag vilja ta upp frågan om jämlikhetsdata, som ju engagerar många – mig, bland andra. Det råder olika uppfattningar om det är en bra idé, men MR-institutet väljer även att lyfta det i sina påpekanden till Sverige, som de tänker att kommittén kanske skulle kunna påpeka till regeringen.

Jag är också jättenyfiken på hur regeringen planerar sin närvaro i Genève i augusti. Är det statsrådet som kommer att vara delegationsledare, eller har ni inte bestämt er än? Det skulle jag gärna vilja veta mer om, så att vi och civilsamhället kan planera vårt arbete.

Fru talman! Välkommen säger jag till statsrådet Larsson. Vi har nämligen inte hunnit debattera med varandra än. Också jag är med i det tidigare nämnda MR-nätverket, men min vardag gör jag i arbetsmarknadsutskottet. Alla typer av arbetsmarknadsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.

Den svenska arbetsmarknaden är som sagt hårt segregerad. Vi har en väldigt hög arbetslöshet. Då är det viktigt att veta vilka som är arbetslösa och varför. I stället för att slå på enskilda individer kan man snabbt se tydliga mönster.

Jag fördjupade mig lite grann i en rapport som länsstyrelsen tog fram för några år sedan. Tyvärr är nästan alla uppgifter fortfarande skrämmande aktuella. Jallow var inne på detta lite grann i sitt anförande, nämligen att afrosvenskar är den grupp som alltid på alla områden är mest utsatt, även inom arbetsmarknadsområdet.

Man har alltid betydligt lägre lön än den övriga befolkningen. I den privata sektorn är det ungefär 36 procent, men det ser likadant ut i det offentliga och inom landstingen. Likadant är det i fråga om arbetslöshet. Afrosvenskar har många fler arbetslösa dagar, oavsett utbildningsnivå. Det galna är att om en afrosvensk person ska kunna nå samma inkomst som övrig befolkning med treårig eftergymnasial utbildning krävs det i praktiken att man har en forskarutbildning. Det är inte bara ett utanförskap, utan det är en återvändsgränd.

Som vi tidigare har hört är afrosvenskar alltid kraftigt underrepresenterade i chefspositioner, andra högstatusyrken och så vidare. Man når i princip aldrig samma positioner som den övriga befolkningen, fastän man har samma utbildning. Det är ett glastak som är byggt av fördomar och rasism, ingenting annat. Det handlar inte om enskilda fall. Det är strukturell rasism och diskriminering.

Här måste regeringen givetvis agera kraftfullt, inte bara för de enskilda personerna utan för hela samhället. Diskriminering på arbetsmarknaden får aldrig vara en lönsam business.

Rapporten jag talar om har många olika förslag på hur man skulle kunna komma till rätta med detta. Vi har tidigare pratat om jämlikhetsdata. Stora delar av världen inser att det här är det absolut bästa sättet för att se och mäta olika typer av diskriminering. Om man inte frågar efter någonting får man heller aldrig veta svaret. Det här är otroligt viktigt, särskilt för de mest utsatta grupperna.

Mina frågor blir: Hur ser statsrådet på att ta tag i den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden så att alla kan använda sin potential och nå sina mål i arbetslivet? När inför vi jämlikhetsdata i Sverige?

Fru talman! Jag vill fortsätta där jag slutade i mitt förra inlägg. Som statsrådet är inne på inrättades Institutet för mänskliga rättigheter 2022. De har i den rapport som både jag och ledamoten Westerlund refererade till nämnt ett antal frågor som den här regeringen förmodligen kommer att få när utfrågningen sker i Genève i augusti.

Frågan kvarstår. Om regeringen anser att det existerar strukturell rasism behöver vi också prata om vilka åtgärder som motverkar den strukturella rasismen. Då måste vi prata om det som alla ledamöter har nämnt här: hur det omöjliggörs, skapas hinder, skapas ett vi och dom och så vidare på arbetsmarknaden, inom utbildning, på bostadsmarknaden och inom hälso och sjukvården, skolan, socialtjänsten och så vidare. Det är i dessa samhällssektorer som det i en rad olika forskningsunderlag tydligt visas att det förekommer rasism och diskriminering. Det är detta som är strukturell rasism.

Den här regeringen behöver via den här handlingsplanen visa hur man långsiktigt och med kraftfulla åtgärder ska bemöta denna typ av rasism och diskriminering inom de olika samhällssektorerna. Det var därför jag frågade om statsrådet anser att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra. Men jag får inte riktigt något svar. Ingenting i statsrådets förra inlägg visade på att man faktiskt uppmärksammar MR-institutets förslag på åtgärder för att mota bort strukturell rasism. Jag vill fortfarande få svar på frågan: Vilka åtgärder anser statsrådet är träffsäkra?

Jag tänker också på frågan om att involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen. Hur ska detta se ut framöver? Som MR-institutet har nämnt upplever organisationer och rättighetsbärare att de uteslöts från processen när handlingsplanen togs fram. Detta är väldigt allvarligt, för det är inte minst de som kan föra fram hur den här regeringen och staten kan jobba för att fördöma, motverka och avskaffa rasismen och diskrimineringen i Sverige. Jag skulle alltså, ännu en gång, gärna vilja veta hur den svenska regeringen kommer att planera för att involvera civilsamhället och rättighetsbärare när det gäller denna fråga.

Det som ändå framkom i statsrådets förra inlägg, som är positivt, är att man vill se en långsiktighet och att man uppmärksammar att även kommande regeringar kommer att behöva jobba med denna fråga. Jag vill inte bara få en bekräftelse på att man vill ha den långsiktigheten utan också mer konkret veta hur man kommer att säkerställa att det arbetet fortgår.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag inte en enda gång har hört statsrådet nämna afrosvenskar eller muslimer, trots att flera debattörer har nämnt den gruppen som särskilt utsatt. Det vore lämpligt att säga exakt vad man tänker göra för att skydda den gruppens mänskliga rättigheter.

Låt oss tala klarspråk: Regeringen och SD står för en stor del av den polarisering vi pratar om. Det är väldigt viktigt att man också tittar inåt.

Hatbrotten mot afrosvenskar har ökat med 29 procent på ett enda år, men bara 5 procent av anmälningarna leder till åtal. Vad säger det? Att våra liv, vår trygghet och vår mänsklighet inte räknas. Men det handlar inte bara om statistik. Det handlar om människor. Det handlar om namn, om ansikten, om liv som släcks i skuggan av samhällets likgiltighet. Och det mest skrämmande är inte hatet från rasister och extremister, utan det är tystnaden från makten. Vi pratar om afrosvenska muslimer. Makten säger inte ett enda ord om den gruppen.

Det som jag och mina kollegor belyser här i dag är ett rättssäkerhetsproblem, ett människorättsproblem och ett demokratiskt problem som vi som lagstiftare inte längre har råd att blunda för. Det handlar om hur våld, hot och hatbrott mot muslimer och afrosvenskar och andra rasifierade i Sverige gång på gång förminskas, bagatelliseras eller ignoreras – särskilt när förövaren är högerextrem rasist och tillhör majoritetssamhället.

Det är också ett säkerhetsproblem, fru talman. Vi vet att när gärningsmannen är muslim talas det om radikalisering, terrorism och säkerhetshot. Men när gärningsmannen är vit och högerextrem talas det om psykisk ohälsa, ensamvargar och individuella trauman. Denna asymmetri är inte bara orättvis; den är livsfarlig. Den undergräver tilliten till rättsväsendet.

Låt mig avsluta med det här: Jag står inte här i dag enbart som riksdagsledamot. Jag står här för de barn som lär sig att tystnad är ett sätt att överleva, för de föräldrar som måste förklara för sina barn varför deras efternamn gör dem misstänkta, för de afrosvenska och muslimska kvinnor som varje gång de ska föda barn riskerar att inte bli lyssnade på och därmed riskerar livet och för de muslimer som hotas, hatas, trakasseras och avhumaniseras och bär sin smärta i tystnad medan staten vänder bort blicken.

Ta ansvar och svara! Vad tänker ni göra för att skydda de här människornas rättigheter?

Fru talman! Jag fortsätter på frågan om handlingsplanen som jag har nämnt och som är en viktig del i det här.

Handlingsplanen mot rasism och hatbrott är en central åtgärd och en kraftsamling i arbetet med att bekämpa rasism i stort men också att med olika åtgärder synliggöra och motverka rasism mot grupper som bland annat nämns i CERD-kommitténs rekommendationer. Det är antimuslimsk rasism, antisemitism, antisvart rasism, antiziganism och rasism mot samer. Handlingsplanen ska skapa en struktur för det nationella arbetet mot rasism och hatbrott, men den ska också kunna bidra till arbetet på lokal och regional nivå.

I Sveriges rapport till kommittén 2023 beskrivs även att Diskrimineringsombudsmannen har inlett ett arbete för att förändra inriktningen för sin verksamhet med utgångspunkten att DO ska utreda fler anmälningar så att fler människor som utsatts för diskriminering ska få upprättelse. Detta är även fortsatt en viktig inriktning för myndigheten och något som jag ser oerhört positivt på.

Diskrimineringslagstiftningen innebär också proaktiva åtgärder för att verka för mångfald och jämställdhet, vilket inte ska underskattas. Det är en otroligt viktig del också i de bitarna att Diskrimineringsombudsmannen har resurser, kapacitet, kunskap och förmåga att faktiskt driva de enskilda fallen. Även om det inte är det som frågeställarna åsyftar är det otroligt viktigt av flera anledningar. Det är viktigt för att man ska få upprättelse när man blivit utsatt som enskild individ. Men det är också ett viktigt signalverktyg mot samhället i stort och mot arbetsgivare om hur de ska förhålla sig när det finns olika gråzoner beroende på säkerhetsklädsel eller vad det vara månde. Det är otroligt viktigt.

Frågeställaren Malcolm Momodou Jallow kanske tycker att det är en symbolfråga. Ledamoten efterfrågade ju större åtgärder. Men ett uppdrag som den här regeringen nyligen har gett Diskrimineringsombudsmannen är att öka informationen om diskrimineringslagstiftningen gentemot verksamhetsutövare som tillhandahåller tjänster i krogmiljö, exempelvis restauranger, men också gentemot allmänheten. Vad krävs när man blir utsatt? Hur ska man gå till väga när man anmäler? Det gäller ju att se till att Diskrimineringsombudsmannen får så bra underlag som möjligt i de anmälningar som kommer in så att det kan leda till en fällande dom när man blivit utsatt. Det är en liten men också viktig fråga i sammanhanget.

När det gäller arbetsmarknadsfrågorna påverkar diskrimineringslagstiftningen arbetsmarknadens funktion i stort. Här jobbar vi nu vidare med ett förslag till en ny arbetsmiljöstrategi, där de här frågorna också är centrala. Att se till att varje individ på arbetsplatsen kan nå sin fulla potential ligger så att säga i arbetsgivarnas intresse. Det är ju också en fråga om konkurrenskraft. Vid sidan av den betydligt viktigare frågan om demokrati och mänskliga rättigheter är det också en fråga om konkurrenskraft.

Fru talman! Stort tack till Nadja Awad och övriga ledamöter för möjligheten att få debattera och diskutera de här mycket viktiga frågorna! Jag vill verkligen understryka att mänskliga rättigheter och arbetet mot rasism och mot diskriminering är helt centralt. Det är en helt central demokratifråga.

Det är också en helt central försvars- och säkerhetsfråga, för det handlar om ett samhälle som behöver hålla ihop. Vi har en oerhört svår geopolitisk situation, och hoten mot vår demokrati är många. Detta gör det här området ännu viktigare än det redan är.

Jag vill säga några korta ord om involveringen av civilsamhället. Jag hann inte beröra det i tidigare anföranden. Jag delar interpellantens ambition – det är en otroligt viktig del. Min bild är att vi verkligen involverar civilsamhället på en rad nivåer. Vi gör det dels i olika saksamråd, dels i olika möten där vi belyser specifika frågor i olika rundabordssamtal.

Inte minst har alla våra myndigheter också ett väldigt stort utbyte med civilsamhället. Civilsamhället ges möjlighet att föra fram synpunkter kopplat både till lägesbilden och hur nuläget ser ut och till möjliga åtgärder och förslag på vägen framåt. Det är ett viktigt arbete att fortsätta med.

Jag tar med mig frågan om huruvida vi behöver stärka vår uppföljningsmetodik och vårt långsiktiga synsätt när det gäller hur vi skarpare kan följa upp de här frågorna. Den svenska statsapparaten kan alltid förfina sitt arbete i de bitarna. Jag som har bakgrund i näringslivet är väldigt angelägen om att man sätter upp mål och når resultat. Jag instämmer i det. Men den frågan får vi säkerligen också återkomma till. Jag tackar så hemskt mycket för möjligheten att debattera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.