Ulrika Westerlund

Herr talman! Kära kollegor! God kväll! Jag kommer i mitt anförande att fokusera på Miljöpartiets reservation. Det ämne som vi debatterar i kväll är mycket brett, men jag kommer i huvudsak att prata om Miljöpartiets reservation. Ärendet handlar om hemliga och preventiva tvångsmedel.

Under det senaste decenniet har Miljöpartiet medverkat till att utveckla polisens möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Det har varit starkt efterfrågat av brottsbekämpande myndigheter och bedömts som avgörande för att bekämpa kriminella gäng. Med bättre möjligheter att använda hemliga tvångsmedel även i preventivt syfte har polisens förmåga att förhindra och utreda allvarliga våldsbrott och lagföra gärningspersoner stärkts. Därmed är användningen av tvångsmedel viktig för den allmänna tryggheten i samhället och för att ge brottsoffer upprättelse men också ur ett brottsförebyggande perspektiv.

Detta är viktigt för Miljöpartiet. Men vad som också är mycket viktiga principer för Miljöpartiet är proportionaliteten och effektiviteten. De måste finnas, och de ska stå i rimlig proportion till varandra.

Samtidigt som hemliga och preventiva tvångsmedel är och har varit ett effektivt verktyg i Polismyndighetens arbete är det avgörande att tvångsmedelsanvändningen regleras inom tydliga ramar för att trygga rättssäkerheten.

En ständig avvägning måste göras mellan effektivitet och proportionalitet, och användningen av hemliga tvångsmedel ska alltid stå i rimlig proportion till ingreppet i den personliga integriteten.

Därför har Miljöpartiet också sagt nej till ett antal av regeringens förslag som vi anser har gått för långt. Bland annat har vi betonat vikten av att begränsa och tydliggöra möjligheterna att använda överskottsinformation. Ibland har vi delvis instämt; vi instämde till exempel med utredningens förslag om hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn, men vi tyckte att regeringens förslag var för långtgående.

Förra hösten gjorde DN en sammanställning av hur många procent av frågorna som Miljöpartiet hade instämt med regeringen i. De menade att det var 43 procent på rättspolitikens område. Det vore intressant om det gjordes en uppdatering av den artikeln, eftersom det ibland låter som att Miljöpartiet säger nej till allt, vilket alltså inte stämmer.

Vi har däremot betonat vikten av att lagstiftningen om hemliga tvångsmedel kontinuerligt utvärderas, så att regleringen kan göras tydligare och mer träffsäker. Dessvärre menar vi att detta inte har skett i önskad utsträckning. Med tiden har regelverket i stället blivit alltmer svåröverskådligt och komplicerat. Det har också återkommande uppmärksammats av flera myndigheter och organisationer.

Bland annat Lagrådet har uttryckt sig kritiskt och skrivit att ett mycket stort antal ändringar i bestämmelserna om hemliga tvångsmedel har gjorts och att det samlade regelverket till följd av det blivit mycket komplicerat. Det har därmed också blivit svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och av omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som enskilda kan drabbas av. Mot den bakgrunden har Lagrådet efterlyst att det inom en snar framtid görs en samlad översyn, i ljuset av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen och artikel 8 i Europakonventionen, av hur hemliga tvångsmedel ska kunna användas. Vid en sådan översyn bör det givetvis också kunna övervägas att jämka villkoren för användningen av ett eller flera hemliga tvångsmedel.

Att en samlad översyn skulle behövas har också flera andra aktörer påpekat, till exempel Civil Rights Defenders, Centrum för rättvisa och Stockholms tingsrätt.

Fru talman! Miljöpartiet noterar att regeringen har gett en utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av de utökade möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel och kartlägga den nytta som de har inneburit för brottsbekämpningen i stort. I direktiven till utredningen konstaterar regeringen att regleringen är svåröverskådlig och komplex och att det därför kan finnas behov av att samla reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel i en lag. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj i år.

Vi välkomnar såklart denna utredning. Samtidigt ifrågasätter vi regeringens intention med uppdraget och om det verkligen är att stärka integritetsperspektivet och rättssäkerheten i lagstiftningen – detta eftersom samma utredning har fått i uppdrag att se över hur tillståndsprocesserna kan förenklas och föreslå hur användningen av till exempel hemlig avlyssning och övervakning kan utökas.

I utredningsdirektiven går det bland annat att läsa att positionerna måste flyttas fram ytterligare när det gäller de rättsliga förutsättningarna för att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Utredningen bör därför överväga om det går att uppnå en större flexibilitet i regleringen om hemliga och preventiva tvångsmedel, så att tvångsmedel kan användas när det framstår som motiverat.

För Miljöpartiets del framstår det som motsägelsefullt att en och samma utredning ska både utvärdera och utöka lagstiftningen. Vi ser en uppenbar risk för att utvärderingsuppdraget hämmas från att föreslå hur lagstiftningen eventuellt bör begränsas. En utvärdering av tvångsmedelsanvändningen måste ha fullt mandat att föreslå de regleringar som anses nödvändiga. Den bör inte innehålla krav på att användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel ska utökas om så inte bedöms som rimligt eller nödvändigt.

Att implementera ny lagstiftning efter att utvärderingen genomförts riskerar dessutom att den genomförda utvärderingen blir betydelselös eftersom den inte har kunnat ta hänsyn till den nya lagstiftningens utfall och konsekvenser.

Miljöpartiet anser därför att det finns skäl för ett tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen genom en regelbunden utvärdering bör säkerställa att tillämpningen av hemliga tvångsmedel sker rättssäkert och proportionerligt och att ny lagstiftning om hemliga tvångsmedel alltid ska möta högt ställda krav på rättssäkerhet.

Det är detta som vår reservation 1 handlar om, och jag yrkar alltså bifall till den.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Herr talman! Nu blir det mycket upprepningar.

Miljöpartiet välkomnar också regeringens förslag till två nya lagar om registerkontroll vid arbete i hemmet åt äldre personer eller vuxna personer med funktionsnedsättning, registerkontroll vid anställning till ledande befattningar i kommuner samt förslag till ändringar i bland annat lagen om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.

Det är bra, tycker även vi, att kommuner i fler fall än i dag ska kunna ta del av information från belastningsregistret och i vissa fall även misstankeregistret innan de anställer någon. Syftet är såklart att motverka att personer med brottsliga eller skadliga intentioner tar anställning i kommunala verksamheter.

Miljöpartiet har också anslutit sig till Centerpartiets reservation om att ytterligare utvidga denna reglering för framtiden. Vi blev glada när vi såg den här motionen, eftersom det finns några aspekter av den som ofta har lyfts med mig av medlemmar i Miljöpartiet, som till exempel arbetar i olika kommuner. Det behövs en möjlighet att göra löpande eller återkommande registerkontroller under pågående anställning, och därför är det positivt att regeringen har gett Utredningen om bakgrundskontroller i uppdrag att lämna förslag på ett ändamålsenligt, proportionerligt och rättssäkert regelverk för uppföljande bakgrundskontroller under pågående anställning eller uppdrag. Det är därför viktigt att regeringen prioriterar arbetet med att bereda de förslag som utredningen lämnar så att dessa så snart som möjligt kan resultera i en konkret och rättssäker lagstiftning.

Vi håller också med Centerpartiet – och, är jag säker på, fler partier här – om att utvecklingen av den grova organiserade brottsligheten, den kriminella ekonomin och försök till infiltration av välfärdens verksamheter har skapat ett behov av att bredda katalogerna över vilka brottstyper som ska framgå av ett registerutdrag. Det bör omfatta brott som kan antas påverka lämpligheten för en anställning som innefattar myndighetsutövning eller som ger tillgång till känsliga uppgifter, ekonomiska resurser eller utsatta individer. Självklart måste förändringen uppfylla nödvändiga krav på proportionalitet och integritetsskydd för den enskilde.

Vi instämmer slutligen också i Centerpartiets reservation vad gäller behovet av att det i alla slags verksamheter finns en möjlighet till registerkontroll av personer som i sitt uppdrag har direkt eller regelbunden kontakt med vuxna personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Vi vill alltså att regeringen ser till att den utredning som redan jobbar även ska titta på den frågan.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Kära kollegor som fortfarande är kvar i rummet! Jag uppskattar att vi i utskottet stannar och lyssnar till the bitter end och hör allas inlägg. Tack till er som fortfarande är här!

Precis som Vänsterpartiets representant gjorde i sitt anförande kommer jag att fokusera på det som ligger till grund för reservation 6. Det handlar om sänkningen av straffmyndighetsåldern. I några anföranden har en mängd olika andra frågor tagits upp; vi kanske får tillfälle att debattera dessa under resten av mandatperioden.

Jag vill återigen lyfta fram lite av den kritik som har kommit fram till varför straffmyndighetsåldern inte bör sänkas. Mycket av detta har nämnts tidigare, men jag kommer ändå att gå in på det.

År 2023 granskades Sverige av FN:s barnrättskommitté. Man gjorde väldigt klart att en sänkning av straffmyndighetsåldern strider mot barnkonventionen och skrev bland annat så här: Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern. Kommittén är också oroad över barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar och lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder från brottsbekämpande myndigheter.

Kommittén påminde om sin allmänna kommentar, nummer 24, från 2019. Man uppmuntrade Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år och att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet som är baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet – särskilt organiserad brottslighet – samt säkerställa att denna strategi omfattar både tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer och stöd till deras familjer. Vidare uppmuntrade man Sverige att aktivt främja användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst, och att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg och under kortast möjliga tid.

Dessa rekommendationer lämnades alltså 2023. Nu, 2026, står det klart att regeringen kommer att föreslå att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 13 år, även om vi ännu inte har sett den slutgiltiga propositionen. En utredning föreslog 14 år för vissa brott, men regeringen har nu alltså gått längre och föreslagit 13 år för vissa brott.

När denna utredning presenterades var kritiken massiv, vilket några av de tidigare talarna har nämnt. Jag kan räkna upp några av de civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som var väldigt kritiska: Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Bris, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Seko, Akademikerförbundet SSR, Socialstyrelsen, Sis, Skolverket, Fryshuset, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges advokatsamfund och Unicef Sverige.

Flera av dessa remissinstanser påminner om att en sänkning är oförenlig med barnkonventionen.

Brå lyfter fram att det saknas stöd för att en sänkning har någon brottsförebyggande effekt och att en differentierad straffbarhetsålder – alltså att man gör skillnad på olika brott – kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem.

Barnombudsmannen anser att det är anmärkningsvärt att utredningen föreslår så genomgripande förändringar som sänkt straffmyndighetsålder trots att den själv konstaterar att det saknas evidens för att en sådan åtgärd minskar brottsligheten.

Institutet för mänskliga rättigheter kallar förslaget ett radikalt brott mot en lång svensk tradition av att med utgångspunkt i kunskap om barns utveckling arbeta långsiktigt med förslag som är förankrade i barns rättigheter och kunskap om vad som är verkningsfulla åtgärder.

Även bland remissinstanser som inte rakt av avstyrker förslaget är många tydliga med att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder inte bör genomföras.

Polismyndigheten anser att en differentierad straffmyndighetsålder skulle orsaka betydande praktiska svårigheter i polisens verksamhet. Man ser även en risk för att ännu yngre barn än i dag involveras i brottslighet.

Kriminalvården uppger att man inte är rustad för att ta hand om barn som är så unga som 14 år, vilket nu alltså kommer att bli 13 år, och att en sänkning ytterligare skulle försämra de praktiska förutsättningarna för att inrätta ungdomsfängelser.

Justitiekanslern skriver att man inte kan tillstyrka förslaget eftersom det inger betydande betänkligheter både principiellt och praktiskt. Man anser att det finns skäl att avvakta och utvärdera utfallet av redan genomförda reformer innan nya åtgärder införs.

Inte heller Justitieombudsmannen vill tillstyrka förslaget, bland annat mot bakgrund av att nästan ingen av utredningens experter står bakom förslaget att sänka straffmyndighetsåldern.

Fru talman! Förra veckan deltog jag och några andra ledamöter, från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, i en demonstration mot sänkt straffmyndighetsålder. Mynttorget var fullt. Barnrättsorganisationer, Sveriges kristna råd och fackförbund talade. Flera talare framhöll att regeringen genom att ignorera remissinstanserna urholkar den svenska tradition med utredningsväsen och remissförfarande som syftar till att vi med gemensamma krafter ska fatta kloka beslut. Jag håller med.

Bland annat i sociala medier har jag fått frågor om vad vi i Miljöpartiet vill göra i stället för att sänka straffmyndighetsåldern. Ibland låter det på frågeställarna som om de tror att vårt motstånd mot sänkt straffmyndighetsålder betyder att vi menar att ingenting alls ska göras när ett barn begår ett allvarligt brott. Det stämmer förstås inte, och så ser det heller inte ut i dag. Sis har nämnts här. Det är den institution som i dag tar emot barn som har begått svåra brott.

Det stämmer inte heller att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är något vi måste genomföra därför att vi har provat allt annat. Det har vi inte gjort. Tidigare nämndes olika projekt, bland annat projektet Rätt kurva, som syftar till att minska nyrekryteringen av unga till kriminalitet. De når dock inte alla unga som skulle behöva nås. Det skulle vi kunna satsa på om syftet nu är att få ned kriminaliteten.

Dessutom behöver vi förstås förbättra åtgärderna för de barn som redan har begått brott. Det är tydligt att det också här finns stor förbättringspotential.

Jag vill avsluta med att återge vad Rädda Barnen skriver som svar på frågan vad vi borde göra i stället när det gäller de barn som redan har begått brott.

Rädda Barnen skriver att vi bör satsa på en trygg, säker och evidensbaserad vård och att det är viktigt att brottsliga handlingar får konsekvenser. För barn i kriminalitet innebär det rätt insatser och att brottsoffer och samhället skyddas mot fortsatt brottslighet.

Rädda Barnen anser att barn som begår allvarliga brott ska få en trygg och säker vård som bygger på det som forskningen säger fungerar. Målet är rehabilitering för att personen ska kunna leva ett bra liv och inte begå nya brott. Att straffa barn som vuxna och sätta dem i fängelse kommer inte att ge denna effekt.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Som vanligt i dessa debatter väcker svaren ibland fler frågor, och vi skulle behöva ha en ny debatt direkt efter denna för att kunna följa upp allt. Jag blir väldigt nyfiken på vad den fortsatta, fördjupade analysen gällande införandet av jämlikhetsdata innebär. Pågår det alltså något sådant i syfte att eventuellt införa jämlikhetsdata? Detta får ministern gärna kommentera.

Jag kommer nu att fokusera på processen i arbetet med att följa upp rekommendationerna och förbättra Sveriges arbete mot diskriminering och hatbrott. På ett flertal ställen i kommitténs rapport nämns vikten av samråd med civilsamhället på ett strukturerat sätt under hela processen med bland annat nästa rapport från Sverige och i arbetet med rekommendationerna som har getts till Sverige och uppföljningen av dem. Kommittén är också inne på att det finns en brist i hur olika handlingsplaner implementeras och att civilsamhället inte heller där konsulteras tillräckligt. Detta har också kollegorna här nämnt.

Kommittén uppmanar därför Sverige att säkerställa att civilsamhället inkluderas på ett meningsfullt sätt generellt i arbetet mot rasism.

Ibland säger civilsamhällesorganisationer att regeringar kallar till ett möte inför en granskning och sedan kanske igen när rekommendationerna har kommit men att det däremellan inte sker så mycket. Det skulle alltså behövas en strukturerad process så att man jobbar tillsammans under hela perioden fram till nästa granskning. Detta skulle förmodligen göra arbetet mer effektivt och säkerställa att regeringar plockar upp allt de skulle behöva ta fasta på i sina egna rapporter.

Svaret på min fråga om diskrimineringslagen var att ni ska återkomma. Men låt mig åter nämna det jag inte fick svar på: MR-granskningen av Tidöavtalet, åtgärder på skolans område och andra områden som rör barn samt behovet av mer kompetens hos polis och åklagare.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det innehöll inte svar på mina frågor, så jag överlåter åt kollegorna här att kommentera det.

Jag går vidare och återkommer kanske till de frågor jag ställde inledningsvis. Nu vill jag prata om någonting som fanns med i granskningen av Sverige och som tidigare inte har funnits på detta tydliga sätt, nämligen ett barnperspektiv.

I höstas hade riksdagens nätverk för mänskliga rättigheter i Sverige ett möte. Vi fick dragningar av olika organisationer som hade arbetat med rapporter inför granskningen. Bland andra deltog Rädda Barnens ungdomsförbund. Många av oss som var där blev nog berörda av citaten från barn i deras rapport, som jag rekommenderar för läsning om ministern inte redan har läst den. Bland annat fanns ett citat från ett barn som menade att alla har minst en rasistisk lärare. Ett annat barn konstaterade att rasism blir till vardag när de med makt inte reagerar.

Kommittén skriver i sin granskning, i avsnittet om barns situation, bland annat att man oroar sig över rapporter om rasdiskriminering och hatbrott som drabbar barn i Sverige, också i skolan, och att hanteringen av dessa attacker inte är tillfredsställande. Här, och genomgående i rapporten, nämns särskilt muslimska och romska barn, barn med ursprung i Afrika eller Asien och barn som är samer. Kommittén nämner också i det här sammanhanget visitationszonerna och hur de drabbar barn ur vissa specifika grupper.

Även här finns ett gäng rekommendationer till Sverige med anledning av iakttagelserna. Bland annat uppmanar man Sverige att säkerställa att diskrimineringslagen verkligen tillämpas effektivt i skolan och att de som utsätts för diskriminering kan få upprättelse. Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att Sverige ska få bukt med diskriminering, hets och hatbrott i skolan. Kommittén har fått rapporter om att detta är något som elever från de nämnda grupperna utsätts för både av andra elever och av lärare.

Kommittén vill se ett system där barn som utsätts för diskriminering och hatbrott, och deras föräldrar, lätt kan rapportera det. Det här systemet ska vara barnvänligt.

Kommittén vill också att Sverige ska samla in information om klagomål om rasdiskriminering och hatbrott i skolor och redovisa det i nästa rapport till kommittén. Statistiken ska innehålla information om etnicitet, ålder, religion och så vidare samt information om vad som gjordes efter det att brotten rapporterades in. Hur utreddes de? Vad ledde det till? Hur fick offren upprättelse? Här är kommittén inne på det som vi brukar kalla jämlikhetsdata. Det vore intressant att höra en kommentar till detta.

Kommittén rekommenderar också Sverige att utveckla och implementera obligatorisk utbildning för lärare och skolpersonal för att motverka diskriminering och hatbrott. Man vill förstås också att Sverige ska se över lagstiftningen om visitationszonerna.

Med anledning av alla dessa rekommendationer vill jag fråga ministern hur planerna ser ut för att vidta åtgärder också på barnens och skolans område i enlighet med rekommendationerna.

Det vore intressant att få veta hur regeringen kommer att gå till väga för att inkludera barn i arbetet mot rasism. Det här är generella kommentarer av den typ som denna och andra FN-kommittéer ofta kommer med. Involveringen av berörda grupper är för dålig; det gäller också gruppen barn. Att lyssna på barns vittnesmål kan vara ett sätt att säkerställa att åtgärder som man har vidtagit faktiskt har fått effekt.

Jag påminner avslutningsvis om några av de andra frågorna, om MR-granskning av Tidöavtalet och vad som händer med förändringen av diskrimineringslagstiftningen.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det handlade framför allt om processen, så jag tänkte gräva ned mig lite grann i olika teman från de rekommendationer och kommentarer som Sverige fick av rasdiskrimineringskommittén.

Inledningsvis vill jag prata lite om framför allt det som rör Tidöavtalet. Som ministern känner till skriver kommittén bland annat att den är oroad över de inrapporterade diskriminerande effekter som avtalet har fått för vissa grupper i Sverige och de negativa konsekvenser som de här grupperna har drabbats av när Tidöavtalet har börjat resultera i olika lagändringar. Särskilt nämner kommittén muslimer, romer, människor med bakgrund i Afrika eller Asien, samer och människor som inte har medborgarskap i Sverige, som statslösa, papperslösa, asylsökande och flyktingar.

Kommittén oroar sig över Sveriges bristande förmåga att skydda gruppernas möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter fullt ut och då särskilt rätten till säkerhet och skydd, rätten till rörelsefrihet och rätten till åsikts- och yttrandefrihet och hälsa. Sedan radar kommittén upp några konkreta exempel som Tidöavtalet har resulterat i och som de finner särskilt oroande, till exempel kravet på offentliganställda att rapportera in papperslösa som de kommer i kontakt med till polisen och migrationsmyndigheterna, det som vi i oppositionen har kallat för angiverilagen. Nu har regeringen backat från det ursprungliga förslaget som inkluderade även exempelvis vårdpersonal. Förslaget gäller nu bara anställda på vissa myndigheter, men det här har också mötts av stark kritik från fackföreningsrörelsen. Hur har regeringen resonerat här? Kommer förslaget att tas vidare?

Rasdiskrimineringskommittén lyfter också fram bland annat Tidöavtalets förslag om att dra in betald tolkning till svenska för personer som har varit här en längre tid, inklusive inom sjukvården. Det här ligger på en propositionslista, såg jag nyligen, och ska komma upp i mars.

Kommittén kritiserar även det beslut som vi redan har om att införa så kallade säkerhets- eller visitationszoner. Inför den här granskningen var det väldigt många civilsamhällesorganisationer som var engagerade och skrev egna rapporter till kommittén. Civil Rights Defenders inriktade sig på bland annat visitationszonerna och konstaterade att även barn under 15 år kan bli föremål för visitation och att lagen kraftigt ökar risken för godtyckliga ingripanden av polisen. Det här är särskilt allvarligt, eftersom polisen saknar tydliga riktlinjer om hur man ska arbeta utan att riskera att diskriminera.

Det här är också allvarligt eftersom det inte är möjligt för dem som utsätts för den här typen av rasprofilering och blir visiterade i de här zonerna att driva sina fall, eftersom diskriminerande åtgärder av polisen inte är förbjudna i diskrimineringslagen. Det fanns ett sådant förslag i en utredning som den förra regeringen tillsatte, men det har inte tagits vidare av regeringen. Det är väldigt allvarligt, skriver Civil Rights Defenders.

Civil Rights Defenders berör även konsekvenserna av Tidöavtalet – inte bara av själva förslagen utan också av effekterna av regeringens politik på det offentliga samtalet. Bland annat ger de några exempel på hur representanter för regeringspartierna och Sverigedemokraterna riktat in sig på muslimer genom att publikt uttala sig om att alla moskébyggen ska stoppas, antyda att muslimer som grupp inte har samma grundläggande värderingar som andra i EU och att det är ett problem, eller att det är ett problem att islam sprider sig i Sverige.

Kommittén rekommenderade, med anledning av några av de problem som jag har lyft fram, att Sverige ska göra en granskning ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv av de lagändringar som genomförts med anledning av Tidöavtalet för att säkerställa att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden. Jag undrar om regeringen avser att genomföra en sådan granskning.

Jag undrar också över den specifika förändringen i diskrimineringslagen. Jag hittade ett uttalande från ministerns företrädare, Paulina Brandberg, från april 2024, där hon sa att det skulle hända. Jag hittade inget mer än det. Det gör mig såklart nyfiken.

Fru talman! Jag tackar för svaret! Det verkade nästan som att ministern hade hört mitt sista inlägg, för jag tänkte nu komma in lite grann på vissa andra typer av farhågor som ibland har framförts i relation till den här lagen. Ministern tog upp den här oron som gäller kvinnors rättigheter.

Det var också någonting som vice statsministern touchade vid i sitt inlägg på ert riksting. Där verkade hon dock mena att lagen skulle handla om att utplåna biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Då blev jag såklart nyfiken, eftersom den här lagen inte handlar om biologiskt kön. Den handlar ju om möjligheter att ändra juridiskt kön, vilket är någonting helt annat.

Vice statsministern menade också att lagen skulle förstärka sociala skillnader mellan kvinnor och män och även cementera dessa. Här förstår jag ingenting, får jag väl erkänna. På vilket sätt skulle det här ske för att vi har en lag som gör det möjligt att ändra juridiskt kön utan att få en diagnos men fortfarande efter kontakt med sjukvården? På vilket sätt berörs andra människor – andra kvinnor och män – i Sverige av det här?

Vice statsministern verkade också mena att lagen skulle bidra till något slags fiendskap mellan män och kvinnor. Det ställer jag mig också väldigt frågande till. Vad menade hon? På vilket sätt skulle det vara möjligt?

När det gäller att man känner en rädsla för att kvinnors rättigheter skulle vara utsatta vill jag verkligen uppmuntra ministern och andra företrädare för hennes parti – och kanske även regeringen – att titta på varifrån sådana påståenden kommer.

Det framförs ganska ofta och väldigt ogrundat till exempel att ändringen av könstillhörighetslagen skulle leda till att män som är dömda för våldtäkt per något slags automatik skulle kunna bli flyttade till ett kvinnofängelse i stället. Det stämmer inte, visar det sig vid kontakt med kriminalvården. Det är inte heller så att Riksidrottsförbundet förespråkar att man till exempel ska få möjlighet att tävla i kvinnokategori bara för att man just har ändrat juridiskt kön.

Det är alltså viktigt att titta på detaljerna när man diskuterar den här lagstiftningen. Det är någonting som jag verkligen hoppas att vi kommer att få se ett ansvarstagande för från regeringen och de olika partierna som ingår.

Jag är glad att ministern säger att detta inte kommer att drivas under den här mandatperioden. Jag hoppas samtidigt att det här inte blir en valfråga för ministerns parti.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag har några fler frågor, men innan jag kommer till dem vill jag fortsätta att beskriva några av orsakerna till att hbtqi-organisationer har drivit på för den här förändringen.

Att leva med ett juridiskt kön som inte matchar könsidentiteten eller könsuttrycket skapar stora problem i vardagen för transpersoner. Innan denna senaste förändring av lagen genomfördes – den som Ebba Busch pratade om på Kristdemokraternas riksting – kunde det ta många år innan en förändring av det juridiska könet kunde genomföras. Detta skedde då efter mångårig kontakt med vården, där läkare lade ned massor av tid på att dokumentera information som enbart skulle användas för ansökan om ändring av juridiskt kön. Det hade alltså inte med den könsbekräftande vården att göra.

Detta skapade limbo för den enskilda personen och sög ut resurser ur vården på ett helt onödigt sätt. Vi vill ju att läkare ska lägga tid på att utreda om en person som söker könsbekräftande vård kommer att må bättre av att få tillgång till denna vård och inte på att dokumentera diverse saker för att en ansökan om juridiskt kön ska kunna göras längre fram. I praktiken krävdes det en tvåårig kontakt med vården för att uppfylla kraven på denna typ av dokumentation.

Om du lever ditt liv med ett juridiskt kön som inte matchar könsuttrycket riskerar du att möta ganska många hinder i vardagen. Om du till exempel uppfattas som man av alla runt omkring dig men har ett kvinnligt personnummer är det hög sannolikhet att myndighetspersoner tror att du har ett falsklegg och att de inte kan förstå att det är ditt legg. Du kan också tvingas till integritetskränkande förklaringar om hur det kan komma sig att du har det här legget och att det är ditt.

Det här var ingenting som framgick när vice statsministern i sitt tal på ert riksting framförde att förändringen av lagen hade genomförts eftersom vilsna PK-politiker hade drivit på för den. Jag undrar såklart vilka de politikerna är – jag misstänker att jag kanske är en av dem. Varför skulle vi ha gjort det här? Saknades det orsak? Fanns det inga som helst skäl till att den här förändringen som handlar om transpersoners bästa genomfördes? Och varför tillkom den här lagen från första början?

Vice statsministern framförde också några teorier och menade att det fanns just teorier bakom den här lagen som vi kunde klara oss utan – och jag undrar såklart vad det är för teorier.

Jag förstår att det kanske framstår som lite småaktigt att detaljanalysera delar av ett tal som en partiledare framför på sitt eget partis nationella möte, men anledningen är såklart att det här är viktigt från mitt perspektiv, eftersom er partiledare är vice statsminister i Sverige.

Det hon sa innebär ett misstänkliggörande av transpersoner och av åtgärder som har vidtagits för att göra det bättre för transpersoner – som är en mycket utsatt minoritet – och ett misstänkliggörande av personer som arbetar för transpersoners rättigheter. Detta misstänkliggörande är en del av en global utveckling som är mycket allvarlig och som utsätter transpersoner för hotfulla situationer.

Ministern nämnde att det är val nästa år, och jag kan då informera om att Donald Trump i sin senaste kampanj för att bli vald till USA:s president använde ungefär 250 miljoner dollar till att kampanja negativt mot transpersoner i sin valkampanj. Detta gjorde han såklart för att han trodde att han skulle vinna röster på det och att det var möjligt att mobilisera en viss typ av väljare genom att framföra ogrundad skräckpropaganda om en liten, utsatt minoritet som de flesta kanske inte har någon personlig koppling till.

Jag hoppas verkligen att vi slipper se något liknande i Sverige under nästa års valrörelse. Jag undrar igen: Varför finns den här lagen, enligt ministern? Varför genomfördes förändringarna? Vilka teorier skulle det vara som ligger till grund för dess existens?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det var en korrekt återgivning av det som ledde fram till att Sverige nu, efter cirka 15–20 års arbete med olika utredningar, äntligen har en uppdaterad könstillhörighetslag.

Utöver den redogörelsen svarar ministern att regeringen inte under den här mandatperioden kommer att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen. Det var inte det som var min fråga eftersom jag frågade om ministern eller någon annan kristdemokratisk minister kommer att ta initiativ till en översyn av könstillhörighetslagen över huvud taget med anledning av det som Kristdemokraternas partiledare och Sveriges vice statsminister sa på partiets riksting – alltså över huvud taget, för det som sades på rikstinget kan verkligen tolkas som en sådan utfästelse.

Vice statsministern är inte heller den enda kristdemokrat som har lyft idén om att könstillhörighetslagen ska rivas upp. Det har också andra ledamöter från partiet gjort, bland annat i motioner till riksdagen. Jag anser att uttalanden från representanter för ett av regeringspartierna måste tas på allvar.

Därför vill jag fråga vad detta att riva upp lagen innebär från ministerns perspektiv. Ska vi inte ha någon könstillhörighetslag? Eller ska lagen återgå till det skick som den var i före den senaste revideringen, alltså den som vi nu genomförde och som trädde i kraft i somras? Eller ska den bli så som den var innan de moderna förändringarna genomfördes med start 2012–2013, då vi bland annat tog bort tvångssteriliseringar?

Jag vill bara ge en liten historiebeskrivning. År 1972 – det är samma år som jag föddes, så det är ganska länge sedan – blev Sverige det första landet i världen att lagstifta om möjligheten att ändra juridiskt kön. I 53 år har det alltså varit möjligt att ha ett annat juridiskt kön än det som registrerades vid födseln.

Från början speglade den nya lagen den tid som den tillkom i. Den innehöll en mängd olika kränkande krav, till exempel krav på tvångssterilisering och krav på att inte vara gift. Sedan har lagen gradvis förändrats.

Den största förändringen, tycker jag fortfarande, gjordes av rättsväsendet. I december 2012 konstaterade kammarrätten i Stockholm att tvångssteriliseringarna stred mot Europakonventionen och grundlagen. I februari 2013 skulle de ha upphört till följd av det här domslutet, men minst en person blev tvångssteriliserad efter februari 2013. Ur lagen försvann de den 1 juli 2013.

Efter det att den svenska lagen infördes 1972 är det väldigt många andra länder som har infört lagar som ger samma möjligheter att ändra juridiskt kön, med olika krav. Några av lagarna har samma sorts kränkande krav som den svenska lagen hade från början medan andra, som har tillkommit senare, har andra utgångspunkter och utgår från individens rätt att få sin könsidentitet juridiskt erkänd snarare än från statens rätt att ställa villkor för att ge människor denna möjlighet.

Först i världen med en könstillhörighetslag som utgår från så kallat självbestämmande, som Sverige fortfarande inte har men flera andra länder har, var Argentina 2012. Först i Europa blev Malta 2015. Nu är läget att alla nordiska länder utom Sverige har en sådan lag med självbestämmande som grund.

Trots att den här lagen och möjligheten att ändra juridiskt kön alltså har funnits i 53 år sprids det fortfarande en mängd påståenden om vad den här lagen innebär som inte överensstämmer med verkligheten. Jag anser att Kristdemokraternas partiledare, vice statsministern, tyvärr bidrog till det här i sitt tal på ert partis riksting. Därför vill jag upprepa några av de frågor som jag ställde här. Vad betyder riva upp? Ska den här lagen inte finnas, eller ska den återgå till något tidigare stadium?

Vice statsministern påstod också att den senaste förändringen av lagen, som ministern svarade om här nu, skulle leda till ”könlöshet” eftersom biologiska män nu kan omregistrera sig som kvinnor. Det undrar jag också vad det betyder. På vilket sätt skulle den här förändringen av lagen skapa en helt ny situation jämfört med den som har gällt sedan 1972?

Fru talman! Det utskottsinitiativ som vi diskuterar här i kväll kom till på Socialdemokraternas initiativ efter att de och alla vi andra, antar jag, hade tagit del av medierapportering om bland annat svenska medborgare som begår sexuella övergrepp på filippinska barn över nätet och om de omtalade sexdockorna.

Ett enigt utskott menade att det var av väldigt stor vikt att vi skyndade på arbetet mot den här typen av övergrepp och att det arbetet skulle bedrivas skyndsamt och med prioritet.

Det är glädjande att det var en sådan enighet i utskottet, och det är glädjande att det gick så snabbt att bredda det ursprungliga utskottsinitiativet till att också beröra några fler områden. Jag tycker att vi ska fokusera på det som får ses som ett styrkebesked, för det är väldigt ovanligt att ett utskottsinitiativ tas vidare på det här sättet. Det tolkar jag bara som att det finns ett stort engagemang och många ledamöter från olika partier, inklusive oss i Miljöpartiet, som vill att det här arbetet ska prioriteras.

Naturligtvis har det redan vidtagits många åtgärder när det kommer till polisens arbete mot internetrelaterade övergrepp mot barn. Men som tidigare har sagts av flera talare är det tydligt att de insatserna inte har varit tillräckliga för att möta behoven. Det är därför som utskottet säger till regeringen att den skyndsamt bör ge Polismyndigheten i uppdrag att prioritera och intensifiera arbetet mot sexuella övergrepp mot barn i digitala miljöer och också utveckla och effektivisera arbetet med utredningarna, så att utredningstiderna kan kortas och utredningskapaciteten öka. Vi anser också att uppdraget bör omfatta Polismyndighetens arbete med den så kallade spärrlistan.

Det kan finnas anledning att se hur det går med den frivilliga anslutningen till spärrlistan och om vi behöver se över möjligheten till tvingande lagstiftning om det visar sig att det pågår olika försök att kringgå regelverket och frivilligheten.

Eftersom det är stor enighet i utskottet om just det som ingår i det här utskottsinitiativet vill jag, precis som några andra ledamöter, passa på att lyfta andra politiska förslag som ligger i nära anslutning till det som vi diskuterar i dag. Bland annat i en motion förra året hade vi en rad olika förslag som handlade om att stärka skyddet för barn som är utsatta för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Jag ska nämna några av dem.

Liksom några andra partier vill vi avskaffa pubertetsrekvisitet. Lagstiftningen har skärpts, och syftet är att även barn som är fullt pubertetsutvecklade ska omfattas. Lagförändringen har fått viss effekt, men vi menar att effekten inte är tillräcklig. Vi vill att pubertetsutvecklingen inte över huvud taget ska påverka barnets skydd eftersom det inte är ovanligt att också mycket unga barn har genomgått full pubertetsutveckling. Lagen måste ändras, så att ett barn helt enkelt definieras som en person under 18 år oavsett barnets pubertetsutvecklingsstadium.

Vi vill också se ett strikt ansvar vad gäller barnets ålder vid sexualbrott mot barn. Det är förövaren som bär ansvar för brottet. Det bör åligga varje vuxen person ett strikt ansvar för att känna till åldern på den person som hen utför en sexuell handling mot eller förmår att utföra en sexuell handling.

Vi vill också införa ett nytt brott som handlar om sexuell utpressning av barn. Vi vet att sexuell utpressning av barn är mycket vanligt förekommande. Flickor kan framför allt pressas att skicka fler nakenbilder. En pojke kan pressas på pengar kanske efter att han har skickat en nakenbild på sig själv till vad han tror är en jämnårig flicka. Flickan kan visa sig vara en vuxen person som snabbt övergår till att försöka pressa pojken på pengar. Det här har också ganska stora kopplingar till organiserad brottslighet.

Alla omständigheter kring de här olika situationerna täcks inte in i dagens lagstiftning. Jag tänker på fall då barnen är pubertetsutvecklade eller då utpressningen inte syftar till att pressa någon på pengar. Det är därför vi vill se det här nya brottet: sexuell utpressning.

Vi vill också ändra brottsrubriceringarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott. Det har jag lyft någon gång tidigare här. Det var en utredning 2023 som menade att det inte fanns juridisk anledning att ändra brottsrubriceringarna, men utredningen lyfte att det kunde finnas andra skäl till att ändra rubriceringarna och föreslog alternativa brottsrubriceringar: sexuell exploatering av barn i bild och grov sexuell exploatering av barn i bild. Detta är något som många organisationer som har engagerat sig i de här frågorna har drivit på för länge. Vi delar deras uppfattning, och vi uppmanar därför regeringen att gå vidare med utredningens alternativa förslag.

Jag tycker att den enighet och det engagemang som vi har uppvisat här i kammaren visar att det finns anledning att återkomma till frågan. Vi får se var vi kan mötas. Det finns uppenbarligen många goda förslag. När det gäller många av dem håller vi med varandra. När det gäller några gör vi det inte. Men det finns ett stort engagemang och en stor vilja från alla partier att motarbeta övergrepp mot barn. Det tycker jag är fantastiskt.

Herr talman! Jag ska hålla mig väldigt kort, för det är tydligt att vi alla önskar få höra lite mer om några frågor som återkommer.

Vi har diskuterat sexualundervisningen, och den kommer regeringen att återkomma om. Just nu vet vi inte exakt hur de här kursplanerna ska se ut och om regeringen väljer att lyssna på alla kritiska remissinstanser. Jag hoppas att man gör det, men jag förstår att det är någonting som är under arbete nu.

Vi har också hört om de redan pågående uppdragen och den existerande handlingsplanen. Allt det här är såklart välkommet, men jag tror att det som skaver mest för mig är den märkliga kombinationen av att man dels har en ganska hög ambitionsnivå när det gäller att driva fram hbtqi-politiska reformer, dels att partier som är en stor del av regeringsunderlaget också bidrar till försämringen i samhällsdebatten. Jag tror att det är därför som vi fortsätter att återkomma till just den diskrepansen i den här debatten.

Jag har välkomnat många av de förändringar som har genomförts av regeringen, inte minst när det gäller könstillhörighetslagen. Nu kommer också förbud mot omvändelseförsök, och även om inte det blev en egen lag – vilket jag tror hade varit bättre av normerande skäl – är det ändå ett fall framåt att det nu kommer att kriminaliseras och också inkludera transpersoner. Det kom med precis på slutet, vilket är mycket välkommet.

Regeringen genomför alltså en hel del reformer. Samtidigt finns det representanter för regeringsunderlaget som bidrar till en försämrad livskvalitet för Sveriges hbtqi-personer helt enkelt genom sina publika problematiska uttalanden här i kammaren och i medier.

Om det går att få någon typ av reflektion kring vad andra krafter i regeringen kanske skulle kunna göra för att motverka det här välkomnar jag det.

Herr talman! Jag ska inte dra ut på det här genom att använda alla mina fyra minuter, men jag har några saker som jag tänker mig att vi kan prata lite ytterligare om.

Många av oss hänvisar till vad som inte hör hemma i Sverige och till att Sverige har en lång tradition av det ena och det andra. Jag vill påminna om att Sveriges hbtqi-vänliga historia inte är jättelång. Det är därför vi som själva är hbtqi-personer känner oss hotade när det handlar om rättigheter som har införts under min livstid. Könsneutrala äktenskap kom 2009. I början av 2000-talet blev det möjligt för två personer av samma kön att vara föräldrar tillsammans. Tvångssterilisering av transpersoner upphörde 2013. Det är absolut närtid som vi pratar om.

Hot och hat mot hbtqi-personer har alltid funnits, också i Sverige. Det har utförts av aktörer med olika bakgrund och grundvärderingar och med olika anledningar till att framföra det här hatet, men det har alltid funnits i Sverige. Detta är någonting som vi gemensamt alltid måste stå upp mot.

Jag är seriöst oroad för att rättigheter kan urholkas också i Sverige. Vi har sett det i andra länder i vår absoluta närmiljö. Även om jag inte tror att det ligger särskilt nära till hands att Sverige skulle börja riva upp lagar som tar vara på hbtqi-personers rättigheter tycker jag mig se en ökad aggressivitet i den offentliga debatten som inte fanns för tio år sedan. Den fanns dock definitivt för 30 år sedan, och den har fått en hel del förfärande konsekvenser – mord, våldsattacker och så vidare – för hbtqi-personer och deras samlingsplatser.

Det är därför detta är allvarligt. Det är väldigt allvarligt när politiska företrädare som är invalda i riksdagen eller till och med sitter i regeringen använder sig av hbtqi-personer som något slags verktyg för att föra fram fördomsfulla åsikter. Jag är tveksam till om personerna som säger dessa saker själva egentligen tror på det de säger. Jag får intrycket att de använder sig av framför allt transpersoner som ett verktyg för att plocka poäng och vinna gillande i vissa väljargrupper. Det tycker jag är djupt problematiskt.

Jag vill återkomma till den rapport som MUCF presenterade 2022, som har nämnts flera gånger i debatten. Där intervjuade vi unga hbtqi-personer. Något av det sorgligaste var att unga hbtqi-personer presterade sämre än andra unga på alla områden. De uppgav själva att de hade sämre hälsa. Allting var utmaningar för unga hbtqi-personer.

På ett område utmärkte sig unga hbtqi-personer positivt. De hade ett större politiskt engagemang än andra unga, kanske på grund av att de känt ett behov av att engagera sig. Något annat sorgligt var dock att väldigt många uppgav för oss att de hade slutat att ta del av nyheter, eftersom de mådde så dåligt av det. Det kunde låta så här: Så fort jag öppnar tidningen är det någon politiker som säger något negativt om transpersoner, så jag vill inte längre vara delaktig i samhällsdebatten och ta del av politiska nyheter, trots att det är ett stort intresse för mig.

Det här har ju inte på något sätt blivit bättre. Finns det planer från de regeringsföreträdare som har ett starkt engagemang för allas lika rättigheter – jag räknar definitivt utbildningsministern dit – att kommentera eller lämna yttranden om vikten av respekt för hbtqi-personers och transpersoners rättigheter för att väga upp uttalanden som görs av andra regeringsföreträdare, till exempel om att riva upp olika lagar som nyligen har antagits?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag vill återigen påpeka att det inte är vi som debatterar här i kammaren från Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har lyft de här farhågorna utan en väldigt bred grupp remissinstanser. Nästan alla lyfter de här farhågorna och manar regeringen till varsamhet med att genomföra de här förändringarna.

Att sexualundervisningen inte funkar perfekt i alla skolor i dag är inte så konstigt. Men det är svårt att veta vad förändringen som gjordes 2022, alltså ganska nyligen, får för effekter. Vi har inte sett den fulla effekten av den än. Därför menar jag att det är lite av ett experiment att redan nu helt och hållet förändra detta igen efter den positiva förändring som skedde 2022 och som Barnombudsmannen hänvisar till och tycker är bra. Nu väljer regeringen att riva upp den bara tre år senare. Men vad effekten blir av den och hur bra det kan bli kan vi ännu inte avgöra fullt ut.

Ett exempel som lyfts upp av någon av remissinstanserna är Folkhälsomyndighetens undersökning Ungkab, där man kan se en skillnad mellan 2015 och 2023. År 2015 uppger de flesta unga att deras främsta källa till information om sexualitet är internet. År 2023 är det fler unga som uppger att den främsta källan är skolan. Återigen: Det har gått för kort tid för att man verkligen ska kunna uttala sig med säkerhet. Men det har definitivt också gått för kort tid för att säga att den förändring som skedde 2022 inte var bra och att regeringen därför ska riva upp den. Jag vill återigen uppmana regeringen till eftertanke.

Jag ville också säga någonting om den rapport som Rädda Barnen lyfte fram, men den har redan tagits upp i debatten. Jag påminner om den. Den säger lite samma sak som MUCF:s rapport och som RFSL:s och RFSL Ungdoms rapporter och rapportering om vad som pågår i skolorna.

Sist vill jag lyfta fram att det finns större problem i vår samhällsdebatt som kommer från samma regeringsunderlag som ministern kommer från. Det har framförts från Sverigedemokraterna att man vill riva upp hetslagstiftningen. Kristdemokraterna har framfört uppfattningen att man vill riva upp könstillhörighetslagen, exakt hur är oklart.

Det är också sådant som påverkar samhällsdebatten och skapar otrygghet. Jag undrar om ministern har några planer på att uttala sig på något annat sätt som kan bidra till att skapa större trygghet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar återigen för svaret.

Nu blir det lite omtag. Jag tänker nämligen fokusera på sexualundervisningen, precis som min meddebattör Daniel Vencu Velasquez Castro.

Det är två olika utredningar, så det är lite rörigt. Läroplansutredningens förslag om att, som ministern beskrev det tidigare, koncentrera det ämnesinnehåll som finns inom kunskapsområdet sexualitet, samtycke och relationer till relevanta ämnen i kursplanerna, till exempel biologi och samhällskunskap, skulle leda till att man riktade ansvaret tydligare mot de lärare som ansvarar för undervisningen. Men det här har mött väldigt stark kritik från de flesta remissinstanser. Därför är det intressant att höra vad ministern och regeringen tänker kring det.

Jag vill särskilt lyfta fram Barnombudsmannens remissyttrande. Där står det bland annat så här, vilket ministern säkert känner till: ”Barnombudsmannen är starkt kritisk till den del av utredningens förslag som innebär att områden som rör sexualitet, samtycke och relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck tas bort från skolans läroplaner, vilket påverkar skolans undervisning, mål och uppdrag. Dessa frågor som påverkar barns hela skolmiljö och utbildning och det behöver därför vara tydligt från statens sida att frågorna ska tas upp återkommande och ämnesövergripande i barns och ungas utbildning.”

Barnombudsmannen skriver också: ”Frågor om sexualitet, samtycke och relationer och hedersrelaterat våld och förtryck behöver tas upp tillsammans i läroplanen. Det ska vara tydligt för både elever och skolpersonal att många av de problem som finns för barn som växer upp i en hederskontext handlar de frågor som berörs av sexualitet, samtycke och relationer, så som sexuell självbestämmanderätt, oskuldsnormer, möjlighet att utforska sin sexuella läggning och könsidentitet samt möjlighet att välja eller välja bort relationer. Genom att de tas upp tillsammans undviks att hedersrelaterat våld och förtryck blir ett stuprör i värdegrundsarbete och undervisning, och samtidigt blir undervisning och samtal om sexualitet, samtycke och relationer relevant för även barn i denna utsatthet.”

Barnombudsmannen har dessutom lagt fram ett förslag om att kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck ska skrivas in i förskolans läroplan, eftersom hedersnormer riskerar att påverka även mycket unga barn. Barnombudsmannen är också inne på vem som ska vara ansvarig, vilket lyftes tidigare i debatten. Det är ”nödvändigt att rektorn även fortsatt har ett särskilt ansvar” för utbildningen, anser Barnombudsmannen. ”Om frågorna … endast finns med i kursplanerna för fyra ämnen tappar området dignitet och blir en fråga för de enskilda lärarna.” Vi riskerar att hamna i eldsjälsfrågan igen. ”Det blir då i högre grad personbundet vilket inte gagnar barn och unga. … Barnombudsmannen anser att det har varit mycket positivt att dessa skrivningar fördes in i skolans läroplaner år 2022.” Förslaget från Läroplansutredningen ”riskerar att få stora konsekvenser för barn och unga, särskilt de barn och unga som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck som lever längst bort från sina mänskliga rättigheter”, anser BO.

RFSU är en annan kritisk remissinstans. Man betonar att det rör sig om två samtidigt föreslagna förändringar som tillsammans riskerar att få långtgående konsekvenser. Sexualundervisningen föreslås strykas ur skolans mål och uppdrag. Rektorn ska inte längre ansvara för att den genomförs, utan det hamnar på enskilda lärare. Dessa hänvisas till kursplaner, men ingen vet ännu hur de ska utformas. Samtidigt föreslår en annan utredning att examensmålet om sexualundervisningen ska tas bort ur lärarutbildningen. Det här känns som en väldigt olycklig kombination. Det framstår som högst sannolikt, menar RFSU, att det här riskerar att få långtgående och oönskade konsekvenser.

Min andra fråga till ministern är hur hon och regeringen hittills har resonerat gällande den här kritiken, som detta bara är två exempel på, och hur man lite mer konkret tänker vidare kring hur vi som samhälle ska säkerställa att unga får den kunskap om sexualitet, samtycke, självbestämmande och normer som de har rätt till.

Herr talman! Jag tackar utbildnings- och integrationsministern för svaret.

Jag uppskattar möjligheten att ha en lite fördjupad diskussion om några av de utmaningar som finns på området hbtqi-personers ökade otrygghet.

Under 2021 och delar av 2022 arbetade jag på MUCF med att ta fram en rapport som handlade om unga hbtqi-personers levnadsvillkor i Sverige. Den tog upp många områden, till exempel hälsa, arbetsliv och engagemang på fritiden. Utbildning och skolan är en stor del av rapporten.

De unga som vi intervjuade och som svarade på våra enkätundersökningar hade tyvärr många dåliga erfarenheter att dela med sig av. I vår rapport skrev vi att det handlar om bristande undervisning om hbtqi-frågor, bristande hbtqi-perspektiv i till exempel sex- och samlevnadsundervisningen, utsatthet för diskriminering och annan hbtqi-negativitet.

För att förstärka arbetet med att säkerställa unga hbtqi-personers rättigheter inom skolan, så att de kan ta del av undervisningen på jämlika villkor, föreslog vi 2022 en mängd olika åtgärder, bland annat att Skolinspektionen skulle kunna få i uppdrag att göra en tematisk kvalitetsgranskning eller en tematisk tillsyn av skolans arbete med hbtqi-frågor.

En tematisk kvalitetsgranskning kan fokusera på hur hbtqi-perspektivet har integrerats i undervisningen i några ämnen. Och en tematisk tillsyn kan fokusera på hur skolor adresserar problem med diskriminering och annan utsatthet som drabbar just hbtqi-elever.

Anledningen till de förslagen var att vi sett många exempel på berättelser som tydde på att arbetet med hbtqi-frågor till stor del fortfarande var personbundet. Många elever berättade att det fanns en eldsjäl på deras skola; det fanns en lärare som var särskilt engagerad. Och om det inte hade varit för den personen hade det blivit ännu sämre.

Det är inte tillfredsställande, precis som ministern lyfter upp, att det blir så olika mellan olika skolor. Det är därför vi försöker styra via myndigheter.

Det saknas fortfarande systematiskt sammanställd kunskap om hur arbetet med hbtqi-frågor bedrivs i skolan i dag. Det gäller både undervisningens innehåll och hur hbtqi-elever bemöts under sin skoltid.

Regeringen skulle alltså också kunna ge Skolverket i uppdrag att ta fram stödmaterial för arbetet med hbtqi-frågor, som en del av värdegrundsarbetet, och stärka och lyfta fram hbtqi-perspektivet inom ramen för arbetet med implementeringen av de nya läroplanerna. Diskrimineringsombudsmannen och Skolverket skulle också kunna få ett gemensamt uppdrag.

Det här är bara några tankar. Det finns säkert många andra åtgärder som också skulle kunna vidtas.

Ministern redogör i sitt svar för gällande lagar och för de krav som olika myndigheter har på sig att agera i enlighet med dessa. De här lagarna, till exempel diskrimineringslagen, fanns naturligtvis redan då MUCF fick sitt uppdrag av den förra regeringen, och vi lade fram våra förslag eftersom vi menade att det krävdes ytterligare åtgärder. Jag menar att så fortfarande är fallet.

Att en myndighet är hbtqi-strategisk har ingen effekt i sig självt, förutom att fler på myndigheten förhoppningsvis får förståelse för varför det är viktigt att jobba med de här frågorna. De får också tillgång till nätverk och kompetens från de olika hbtqi-strategiska myndigheterna. Men för verklig förändring krävs det ofta riktade uppdrag, som är resurssatta.

Ministern nämner några sådana uppdrag, bland annat till Skolverket om att stärka systematiskt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck och några uppdrag till Forum för levande historia. Det är såklart välkommet. Men jag tror att ännu mer specifika och riktade uppdrag är nödvändiga för att börja komma till rätta med den ökade otryggheten, som till exempel RFSL och RFSL Ungdom har redogjort för.

Jag vill ändå fråga ministern om några ytterligare åtgärder är planerade, framför allt på skolans område men också i stort, för att motverka den ökade otrygghet som många av Sveriges hbtqi-personer upplever just nu.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag fortsätter med den resonerande stilen. Jag vill bara förtydliga en sak. Om vi säger att vi inte vill ha ungdomsfängelser betyder det inte att vi inte vill ha någon typ av konsekvens för unga personer som begår brott. Så är det självklart inte, och så är det inte nu heller. Det är inte så att 13åringar som begår ett brott ska vara ute, utan där vill vi se vård och åtgärder.

Vi har varit väldigt kritiska till Sis. Vi har välkomnat utredningen om Sis, Statens institutionsstyrelse, som regeringen har tillsatt. Men vi har ändå landat i att vi tror att det är bättre att fortsätta reformera Sis än att flytta över vården av barn och ungdomar som har begått brott till Kriminalvården.

Sis har bättre erfarenhet. Sis har också jobbat under många år med att till exempel diversifiera sina verksamheter. Det finns nu anläggningar inom Sis som i praktiken är att betrakta som ungdomsfängelser. Från dessa har det till exempel inte skett några avvikelser under lång tid.

Sis har verkligen jobbat på att försöka diversifiera verksamheten och bli bättre på att se till olika behov hos olika grupper av unga som är där. Vi tycker att det är mycket bättre att fortsätta med detta.

Skolan är kanske det som Sis brukar få bäst omdöme om, och man tycker att det ändå funkar okej. Det har också betonats att i princip alla intagna ungdomar har stora utmaningar med att ta till sig av undervisningen. Det är en stor farhåga när man flyttar över skolan till Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av att bedriva undervisning för barn och unga.

Dessutom kommer det att genomföras en lagändring som ska möjliggöra distansundervisning. Det tror inte vi i Miljöpartiet är möjligt för de flesta av dessa ungdomar att över huvud taget ta till sig av. Vi riskerar att få ungdomar som kommer ut efter flera år i fängelse och helt har misslyckats med skolan. De kommer då att befinna sig i en väldigt svår situation.

Jag vill också be justitieministern att avslutningsvis reflektera kring flickors situation. De är väldigt få. Kommer det att vara möjligt över huvud taget att ha dem avskilda från vuxna kvinnor?

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att återkomma till några av de frågor som har tagits upp i tidigare replikskiften. Jag börjar med sänkningen av straffmyndighetsåldern.

Jag kan inte påminna mig att det har varit en sådan enorm konsensus från samtliga remissinstanser i egentligen någon fråga under den här mandatperioden. Regeringen väljer, som det verkar hittills, att ignorera det. Jag skulle vilja höra ett resonemang om varför regeringen vet bättre än alla andra.

Det gäller både rättighetsorganisationer och rena kriminalvårdande myndigheter, inklusive Kriminalvården själv, polisen och Åklagarmyndigheten. De pekar på diverse aspekter som gör att det inte kommer att bli bättre, utan det finns risk för att det kommer att försämra brottspreventionen om vi ser det i ett längre perspektiv.

En aspekt är ungdomsfängelser. Det hänger delvis ihop med detta och delvis inte. Ministern konstaterade tidigare att den utredning som tittade på det särskilt betonade att de hade tittat på fängelse från 15 år och inte från 13 år. Det är inte riktigt utrett. Det gör att det blir ännu mer komplicerat.

Ju yngre barn är, desto större skillnad kan det vara i personlig mognad och hur det är möjligt att ta till sig av olika typer av åtgärder helt enkelt. Kriminalvården saknar hittills erfarenhet av att ta hand om barn över huvud taget. Nu skulle den få ansvar för 13-åringar.

Sedan undrar jag om jag har missat någonting. Vi fortsätter att tala om ungdomsfängelser. Men som jag har förstått det är det egentligen ungdomsavdelningar på befintliga anstalter. Det är någonting som lyfts fram av till exempel Barnrättskommittén i FN. De tycker inte att man ska göra på det sättet. Om barn döms till fängelse ska de sitta på särskilda anstalter och inte på avdelningar i närheten av vuxna dömda. Jag vill gärna ha en reflektion kring det.

Herr talman! Nu var det mer en utläggning från justitieministern om synen på kriminalpolitik, uppfattade jag. Jag uppfattade inte riktigt någon konkret fråga.

Vi har försökt göra en liten överblick över hur vi har ställt oss till olika förslag på området. Det är väldigt många, och vi har försökt klargöra vår position:

Slopad straffrabatt för unga vid allvarlig brottslighet – står bakom.

Skärpta straff för brott i kriminella nätverk – står bakom vissa delar.

Hemliga tvångsmedel – står bakom vissa delar.

Preventiva vistelseförbud – står bakom vissa delar.

Visitationszoner – nej.

Åtgärder för tryggare bostadsområden – står bakom vissa delar.

Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden – står bakom.

Tydligare bestämmelser om hets mot folkgrupp – står bakom.

Preventiva tvångsmedel – står bakom vissa delar.

Och så vidare. Så här låter det väldigt ofta.

Anledningen till detta med ”står bakom vissa delar” är att vi inte har ingått i förhandlingarna. Vi har haft att ta ställning till ett förslag med viss utformning som har lagts på vårt bord, som det såklart blir när man är i opposition. Hade vi varit med i förhandlingen hade vi kanske kunnat vara med och twista förslagen lite och då fått igenom något som vi ansett som bra och som tillvaratagit de olika intressen som ligger på bordet när vi håller på med kriminalpolitik men också annan politik.

Det är jättesvårt att bedöma exakt hur utformningen då hade blivit. Det är ju inte naturvetenskap vi håller på med, utan det finns väldigt många olika uppfattningar, inte bara på vänstersidan. Hos forskare och debattörer med olika politisk färg finns det olika uppfattningar. Vi försöker ta till oss av alla de kloka ståndpunkter som kommer från olika kunniga personer när vi utformar vår politik, och så kommer det att bli även vid en eventuell förhandling i regeringsställning. Det är så tydlig jag kan vara.

Herr talman! Tack, justitieministern, för frågan!

Jag försökte gissa vilka av våra ställningstaganden på området som skulle vara av särskilt intresse, och jag gissade rätt. Jag skrev ut vår följdmotion på detta område.

Ni som var här under debatten kanske minns att jag försökte redogöra för våra olika överväganden i frågan. Innehållet i vår följdmotion och anledningen till att vi röstade nej till regeringens lagförslag handlar om att vi tyckte att utredningen som låg till grund för förslaget hade ett bra förslag men att regeringen gick för långt för att det skulle vara proportionerligt.

Det är inte alltid bara ja eller nej, utan det kan handla om hur och i vilken utsträckning man får använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Detta är en fråga där remissinstanserna var ganska splittrade. Ett antal remissinstanser, till exempel ett antal barnrättsorganisationer, sa att de tyckte att utredningens förslag var bra. Men när regeringens förslag sedan kom tyckte de inte längre att det var proportionerligt.

Så här är det ofta, helt enkelt. Det är inte svart eller vitt. Man måste fråga sig: Ska vi göra så här, eller ska vi absolut inte göra så här? Vi kanske ska göra så här, men precis hur ska vi göra för att tillvarata olika samhällsintressen som ofta ställs mot varandra?

Det är detta vi ofta pratar om här i kammaren. Vi vill bekämpa brott – självklart. Alla vill det. Vi vill också stå upp för rättsstaten, för individens integritet, för proportionaliteten i vårt system och så vidare. Det var anledningen till att vår följdmotion fick den här utformningen.

Vi har inte diskuterat huruvida detta är något vi kommer att kämpa för att riva upp. Det är sällan meningsfullt att driva politik på det sättet. Vi vill gärna att man utvärderar detta, ser hur det har funkat och så vidare. Det kan tänkas vara något som kommer upp i eventuella framtida diskussioner.

Herr talman! Miljöpartiet har en bristande entusiasm inför politiska åtgärder som inte har någon effekt; det är helt korrekt.

Vi tycker inte att man ska bedriva symbolpolitik eller föreslå åtgärder som enligt forskning inte får det resultat som man vill åstadkomma. Vi försöker bedriva kriminalpolitik och annan politik på ett sätt som vetenskap och beprövad erfarenhet, även politisk erfarenhet, visar har en effekt.

Ibland kan det vara straffskärpningar, och ibland är det inte det. Straffskärpningar i sig har inget egenvärde för oss – så är det verkligen. Men vi har en mycket stor entusiasm inför att bedriva politik som gör så att vi får ett bättre samhälle, och det gäller även på det kriminalpolitiska området.

Jag fick en fråga som ledamoten själv sa kanske var lite hypotetisk. Den handlade om hur Miljöpartiet eventuellt kommer att agera. Vi kommer självklart inte att lägga oss platt. Jag tror inte att något parti skulle svara att de kommer att lägga sig platt oavsett vilka förslag som läggs framför dem.

Vi kommer att analysera förslag som kommer från olika partier som vi eventuellt ska ingå i ett regeringssamarbete med och se efter vilka förslag som vi tycker är bäst. Sedan får man som alltid diskutera, ställa olika förslag mot varandra och se vad vi kommer att kunna komma överens om.

Frågan om biståndet har kommit upp här flera gånger, och det tycker jag är intressant. Vi befinner oss i en oerhört turbulent tid, och jag tycker att det är anmärkningsvärt att det då anses som problematiskt att ett parti vill prioritera biståndet. Vi är ju bara två partier i den här riksdagen som fortfarande står upp för enprocentsmålet.

Låt oss försöka lyfta blicken och se vad som pågår runt om i världen! Med anledning av Trumpadministrationens åtgärder är det exempelvis miljontals människor som kommer att dö till följd av en politik för indraget bistånd från USA. Det är bistånd som skulle ha gått till mödrahälsovård, hivprevention och andra saker. Det tycker vi är dåligt. Biståndet är definitivt en prioriterad fråga för Miljöpartiet, men det är inte vår enda fråga.