Herr talman! Jag vill börja med ett citat från Rädda Barnens Ungdomsförbunds rapport om hur det är att vara ung hbtqi-person i dag: Jag kommer att bli förtryckt. Jag kommer att bli diskriminerad. I vissa fall är det farligt att vara ute.

Min fråga tar sitt avstamp i just det uttalandet. Allting briserade när det var en artikel i Dagens Nyheter där RFSL vittnar om att de inte längre kan genomföra skolinformationer på grund av den ökade otryggheten i den svenska skolan för hbtqi-personer. Jag och statsrådet Mohamsson har haft en interpellationsdebatt om just detta tidigare i november.

Hbtqi-fientligheten existerar inte bara i skolans värld, utan den är utbredd i hela samhället. Om vi ska uppehålla oss vid den svenska skolan vill jag ändå konstatera att under den socialdemokratiska regeringen hade skolan ett särskilt uppdrag att arbete med normkritik genom att sprida kunskapsstöd och fortbildning till lärare. Det gällde framför allt hbtqi-frågor men också transpersoners villkor i skolmiljön.

Den politiska inriktningen i dag är fortfarande att Skolverket är en av de strategiska myndigheterna, vilket är bra. Det är bra att det ligger fast. Men vi ser också att inriktningen har gått från att specifikt handla om hbtqi-kompetensutveckling till grundläggande värdegrundsarbete. Därmed menar jag och Socialdemokraterna att det behövs ett mer riktat fokus på just hbtqi-personers trygghet och levnadsvillkor.

När det kommer till tryggheten bär läraren ett tungt ansvar för tryggheten i klassrummen och i skolan. Men det gäller inte bara läraren. Det krävs fler vuxna i skolan. Det behövs fritidspedagoger, barnskötare och andra som kan komplettera lärarens grundläggande uppdrag att erbjuda en bra, trygg och likvärdig utbildning.

Jag skulle vilja säga att det var ganska tydligt i ministerns svar att det saknas en sammanhållande kraft, eller snarare en sammanhållen plan för hur man ska åtgärda den ökade hbtqi-fientligheten i skolan. Man väljer att fortsätta hänvisa till handlingsplanen. Den är i mångt och mycket bra, men det finns ingenting där som konkretiserar exempelvis hur hbtqi-civilsamhället ska få stärkta finansiella resurser. Det står heller ingenting om hur regeringen ämnar stärka skolinformationen i den svenska skolan.

Därför, herr talman, vill jag framhålla vikten av ett samordnat och systematiskt arbete från alla utpekade myndigheter. Just nu ligger arbetet utspritt på flera myndigheter och flera departement. Det finns ingen hbtqi-samordnare. Det finns inte heller något uppföljningskrav på myndigheterna gällande hur handlingsplanen har efterlevts.

Om man vill ha effektiva åtgärder som ger resultat handlar det om långsiktighet och målinriktat arbete. Jag vill säga att civilsamhället spelar en central roll. Det gäller att man inkluderar civilsamhället i det här arbetet och ser till att civilsamhället får långsiktigt stöd.

Herr talman! Det behövs medel till sådant som inte enbart sker i projektform. Vi behöver bli bättre på att samla in data för att kunna följa upp hur det ser ut med tryggheten för hbtqi-personer i skolan och i samhället i stort och för att veta vilka åtgärder vi behöver sätta in för att få bukt med det här. Det handlar också om att kunna mäta effekterna av åtgärderna.

I MUCF:s rapport Jag är inte ensam, det finns andra som jag kartläggs hur unga hbtqi-personer mår i dag. Det visar sig att 28 procent inte känner sig välkomna i fritidsaktiviteter och att hälften inte känner studiero eller trygghet i skolan. Det är hisnande siffror.

Vad är regeringens sammanhållna och konkreta plan för att stärka hbtqi-personers rättigheter i skolan och i samhället?

Herr talman! Jag ska inte dra ut på det här genom att använda alla mina fyra minuter, men jag har några saker som jag tänker mig att vi kan prata lite ytterligare om.

Många av oss hänvisar till vad som inte hör hemma i Sverige och till att Sverige har en lång tradition av det ena och det andra. Jag vill påminna om att Sveriges hbtqi-vänliga historia inte är jättelång. Det är därför vi som själva är hbtqi-personer känner oss hotade när det handlar om rättigheter som har införts under min livstid. Könsneutrala äktenskap kom 2009. I början av 2000-talet blev det möjligt för två personer av samma kön att vara föräldrar tillsammans. Tvångssterilisering av transpersoner upphörde 2013. Det är absolut närtid som vi pratar om.

Hot och hat mot hbtqi-personer har alltid funnits, också i Sverige. Det har utförts av aktörer med olika bakgrund och grundvärderingar och med olika anledningar till att framföra det här hatet, men det har alltid funnits i Sverige. Detta är någonting som vi gemensamt alltid måste stå upp mot.

Jag är seriöst oroad för att rättigheter kan urholkas också i Sverige. Vi har sett det i andra länder i vår absoluta närmiljö. Även om jag inte tror att det ligger särskilt nära till hands att Sverige skulle börja riva upp lagar som tar vara på hbtqi-personers rättigheter tycker jag mig se en ökad aggressivitet i den offentliga debatten som inte fanns för tio år sedan. Den fanns dock definitivt för 30 år sedan, och den har fått en hel del förfärande konsekvenser – mord, våldsattacker och så vidare – för hbtqi-personer och deras samlingsplatser.

Det är därför detta är allvarligt. Det är väldigt allvarligt när politiska företrädare som är invalda i riksdagen eller till och med sitter i regeringen använder sig av hbtqi-personer som något slags verktyg för att föra fram fördomsfulla åsikter. Jag är tveksam till om personerna som säger dessa saker själva egentligen tror på det de säger. Jag får intrycket att de använder sig av framför allt transpersoner som ett verktyg för att plocka poäng och vinna gillande i vissa väljargrupper. Det tycker jag är djupt problematiskt.

Jag vill återkomma till den rapport som MUCF presenterade 2022, som har nämnts flera gånger i debatten. Där intervjuade vi unga hbtqi-personer. Något av det sorgligaste var att unga hbtqi-personer presterade sämre än andra unga på alla områden. De uppgav själva att de hade sämre hälsa. Allting var utmaningar för unga hbtqi-personer.

På ett område utmärkte sig unga hbtqi-personer positivt. De hade ett större politiskt engagemang än andra unga, kanske på grund av att de känt ett behov av att engagera sig. Något annat sorgligt var dock att väldigt många uppgav för oss att de hade slutat att ta del av nyheter, eftersom de mådde så dåligt av det. Det kunde låta så här: Så fort jag öppnar tidningen är det någon politiker som säger något negativt om transpersoner, så jag vill inte längre vara delaktig i samhällsdebatten och ta del av politiska nyheter, trots att det är ett stort intresse för mig.

Det här har ju inte på något sätt blivit bättre. Finns det planer från de regeringsföreträdare som har ett starkt engagemang för allas lika rättigheter – jag räknar definitivt utbildningsministern dit – att kommentera eller lämna yttranden om vikten av respekt för hbtqi-personers och transpersoners rättigheter för att väga upp uttalanden som görs av andra regeringsföreträdare, till exempel om att riva upp olika lagar som nyligen har antagits?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag håller med om att vi måste stå enade och försöka att hitta bred samsyn när det kommer till att slå vakt om värdegrunder. Det handlar också om att slå fast vad som är en värdegrund, för likt det min kollega Ulrika Westerlund slår fast handlar värderingar väldigt mycket om att vi alla också vågar uttrycka dem.

Värderingar är inget som är beständigt över tid utan någonting som vi måste vinna hela tiden, och den utveckling som vi ser i den svenska skolan är nog en fingervisning om att vi är långt ifrån där vi vill vara när det kommer till vilka värderingar som ska prägla den svenska demokratin.

Om vi uppehåller oss vid demokratin är hbtqi-personers mänskliga rättigheter en vital del av en välfungerande och robust demokrati, och i Sverige är det den svenska skolan som har demokratiuppdraget. Det är där framtidens demokratiska medborgare ska bildas och utvecklas för att i framtiden kunna fortsätta att slå vakt om demokratin.

Herr talman! Vad är det då för samhälle som unga hbtqi-personer har sett bara under de här tre åren? Från Sverigedemokraternas sida började man med att hetsa mot dragqueens, i de kommuner där man styr har man valt att ta ned Prideflaggan och i debatten om könstillhörighetslagen förlöjligade man i den här talarstolen, i den här kammaren, transpersoner inför hela svenska folket.

Samtidigt har samarbetet mellan Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna intensifierats och fördjupats. Det är klart att det sänder signaler till unga hbtqi-personer. Jag tror nog att statsrådet och jag är ganska eniga gällande vilka värderingar som vi vill ska prägla den svenska demokratin. Problemet är att det faktiska politiska utfallet och vem man samarbetar med skickar helt andra signaler till landets unga hbtqi-personer.

Om vi ska fokusera på skolans demokratiuppdrag ser vi att vi har långt kvar till en likvärdig och jämlik skola i Sverige i dag, inte minst för att skolan är hårt ansatt av religiösa friskolor och aktiebolag som driver skolor i vinstintresse i stället för exempelvis ett intresse för demokratiuppdraget. Det här skapar en ojämlikhet som regeringen inte gör någonting åt. I stället bedriver man en politik som inte ger elever en likvärdig skolgång, och i längden är det den svenska demokratin som drabbas djupt av detta.

Herr talman! I mitt tidigare inlägg var jag inne på en del åtgärder som regeringen själv skulle kunna göra och som kanske inte handlar om vilka man samarbetar med. Om man nu har en handlingsplan, utse då en hbtqi-samordnare som får jobba myndighetsöverskridande och som har mandatet att samla de olika departementen som berörs för att se till att de uppdrag som ges också följs upp och genomförs.

Man kan också ta fram en konkret plan för hur man ska leva upp till demokratiuppdraget i varenda skola i vårt land. Det kan ju inte vara så att du som hbtqi-person i en del av landet ska ha en helt annan erfarenhet än en hbtqi-person i en annan del av landet. Men det är exakt så det är i dag.

Någonting som jag särskilt vill lyfta fram är den kompetensutveckling och fortbildning som krävs för Sveriges lärare om just hbtqi-personers mänskliga rättigheter och vidare hur man kan samla in data för att se effekter och resultat.

Det här var några av mina förslag, herr talman. Jag skulle gärna vilja att statsrådet ger svar om dem.

Herr talman! Jag ska hålla mig väldigt kort, för det är tydligt att vi alla önskar få höra lite mer om några frågor som återkommer.

Vi har diskuterat sexualundervisningen, och den kommer regeringen att återkomma om. Just nu vet vi inte exakt hur de här kursplanerna ska se ut och om regeringen väljer att lyssna på alla kritiska remissinstanser. Jag hoppas att man gör det, men jag förstår att det är någonting som är under arbete nu.

Vi har också hört om de redan pågående uppdragen och den existerande handlingsplanen. Allt det här är såklart välkommet, men jag tror att det som skaver mest för mig är den märkliga kombinationen av att man dels har en ganska hög ambitionsnivå när det gäller att driva fram hbtqi-politiska reformer, dels att partier som är en stor del av regeringsunderlaget också bidrar till försämringen i samhällsdebatten. Jag tror att det är därför som vi fortsätter att återkomma till just den diskrepansen i den här debatten.

Jag har välkomnat många av de förändringar som har genomförts av regeringen, inte minst när det gäller könstillhörighetslagen. Nu kommer också förbud mot omvändelseförsök, och även om inte det blev en egen lag – vilket jag tror hade varit bättre av normerande skäl – är det ändå ett fall framåt att det nu kommer att kriminaliseras och också inkludera transpersoner. Det kom med precis på slutet, vilket är mycket välkommet.

Regeringen genomför alltså en hel del reformer. Samtidigt finns det representanter för regeringsunderlaget som bidrar till en försämrad livskvalitet för Sveriges hbtqi-personer helt enkelt genom sina publika problematiska uttalanden här i kammaren och i medier.

Om det går att få någon typ av reflektion kring vad andra krafter i regeringen kanske skulle kunna göra för att motverka det här välkomnar jag det.

Herr talman! Jag kan börja med att svara på några av de här frågorna. Det är återkommande när vi pratar om demokrati och trygghet att skulden läggs på eleverna och att de ska stängas av. Men man ger ju inga möjligheter för elever att ha inflytande i den svenska skolan och öka deras vetskap och kunnande om demokrati. Man gör ingenting för att stärka civilsamhället, som är en vital del av den svenska demokratin. Det är civilsamhället som genomför skolinformationer. De säger att de inte kan göra det längre på grund av otryggheten men får svaret att man stänger av elever i stället för att inkludera civilsamhället.

Jag ställde en fråga i förra interpellationsdebatten om sexualundervisning om varför regeringen inte för dialog med civilsamhället om hur tryggheten i den svenska skolan kan stärkas för hbtqi-personer. Så länge vi har en ojämlik skola, herr talman, kommer tryggheten att vara lidande. Om vi inte klarar av demokratiuppdraget kommer inte bara tryggheten för hbtqi-personer att bli lidande utan själva existensberättigandet, för som jag sa tidigare är hbtqi-personers mänskliga rättigheter en vital del av en fungerande demokrati. Det är det som är hotat i dag.

Just nu kommer hatet, vilket även RFSL vittnar om, främst från högerextremism. Det tar sig uttryck i den här kammaren genom Sverigedemokraterna. Man kommer liksom inte runt det. Det är verkligheten i samhället i dag. Hur många unga ska behöva ta del av exempelvis Sverigedemokraternas hån mot transpersoner innan regeringen agerar?

Herr talman! Händelser i samhället präglar den svenska skolan. Det är helt uppenbart. Regeringen tycks inte ha en plan för att långsiktigt finansiera civilsamhället. Det finns ingen plan för att systematiskt arbeta med hbtqi-kunskapshöjande insatser. Samtidigt har man gjort sig beroende av Sveriges mest hbtqi-fientliga parti. Det kan jag bara beklaga, för det är unga hbtqi-personer som kommer att få betala det högsta priset för det.