Ulrika Westerlund

Herr talman! Tack till Pontus Andersson Garpvall för anförandet!

Jag tänkte ta tillfället i akt att lyfta ett missförstånd som jag tycker ofta dyker upp i våra debatter. Det gäller det sista som Andersson Garpvall tog upp i sitt anförande, nämligen att man genom att prata om olika typer av strukturer skulle försöka frånta människor eget ansvar eller skicka signaler om att det inte är möjligt för människor att lyckas oavsett vilka förutsättningar de har. Jag tycker att det är olyckligt att vi förstår de diskussionerna så pass olika.

En beskrivning av maktstrukturer och hur de påverkar människors förutsättningar är, från mitt perspektiv, inte samma sak som att säga att personer inte har ett eget ansvar för hur de väljer att använda sina förutsättningar och vad de gör med sina liv. Det har självklart alla.

Det här är till exempel till hjälp när vi försöker vidta effektiva brottsförebyggande insatser. Enligt forskning har barn som har vissa typer av förutsättningar i sina liv en ökad risk för att dras in i kriminalitet. Då blir det från mitt perspektiv väldigt konstigt att försöka förneka att de olika förutsättningarna finns. Jag tänker att det är ett verktyg för oss som vill försöka bedriva ett effektivt brottsförebyggande arbete.

Jag vill gärna höra lite vad ledamoten tänker kring de här reflektionerna.

Herr talman! För Miljöpartiet är det mycket angeläget att fler brott kan upptäckas och utredas, att brottsoffer får upprättelse och att barn skyddas från att utnyttjas av kriminella. Jag håller såklart med om mycket av det som den socialdemokratiska ledamoten nyss sa. Fokus borde förändras, och mer resurser borde läggas på det förebyggande arbetet.

För er som har hört mig debattera några gånger när det gäller det här utskottet kommer det nu att bli en liten repris.

Lagstiftning som berör barn måste leva upp till högt ställda krav på rättssäkerhet, proportionalitet och träffsäkerhet. Det gäller särskilt förslag som innebär till exempel frihetsberövande och utökade tvångsmedel, som ju är det som vi i huvudsak pratar om här i dag.

Enligt vår mening finns det särskilt starka skäl att ifrågasätta förslag som handlar om utökade möjligheter att använda beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn, förlängd tid för kvarhållande av barn vid kroppsbesiktning, att biometriska underlag ska få tas upp från barn i registreringssyfte samt att det ska införas ett tvångsmedel för kvarhållande av en grupp personer för identifiering.

Gemensamt för alla de förslagen är att de innebär mycket ingripande åtgärder mot barn som inte ens är straffmyndiga utan att regeringen tillräckligt tydligt har visat att nyttan väger tyngre än intrånget.

Med detta sagt har vi landat lite olika i vårt ställningstagande gällande de olika förslagen.

Redan i dag är det möjligt att besluta om beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn som inte har fyllt 15 år. Regeringens förslag på området innebär alltså inte att helt nya tvångsmedel införs men att kravet på särskilda skäl tas bort i fler situationer. Det kan ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre förutsättningar att utreda brott och ingripa när barn utnyttjas i kriminella sammanhang, något som både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten välkomnar. Samtidigt innebär förslaget att den särskilda skyddströskel som hittills har gällt för barn under straffbar ålder sänks. Det är därför viktigt att framhålla att en sådan här förändring måste tillämpas med stor återhållsamhet.

När det gäller så ingripande åtgärder som att få sitt hem genomsökt eller sin kropp visiterad måste barnets bästa och en återhållsam bedömning väga tungt. Även om lagstiftningen ger utökade möjligheter får det inte leda till att tvångsmedlen används rutinmässigt mot barn. Remissutfallet visar också att frågan kräver noggranna avvägningar.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget, bland annat Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, flera tingsrätter och Hovrätten för Västra Sverige. Samtidigt har vissa domstolar pekat på behovet av tydliga skyddsgränser. Malmö tingsrätt anser att skälen för förändringen är övertygande men förordar att kravet på särskilda skäl behålls och att det i stället tydliggörs i lagtexten när sådana skäl ska anses finnas. Svea hovrätt framhåller att tvångsmedel mot barn även fortsättningsvis ska användas restriktivt och att särskild vikt måste läggas vid proportionalitetsbedömningen. Barnombudsmannen, Justitiekanslern och Justitieombudsmannen anser att dagens reglering i tillräcklig grad medger att dessa tvångsmedel kan riktas mot barn under 15 år vid misstanke om allvarliga brott. Unicef Sverige varnar för att förslaget kan drabba icke brottsmisstänkta barn, exempelvis syskon. Och Civil Rights Defenders framhåller att barn är särskilt sårbara för integritetsintrång och att förslaget riskerar att leda till stigmatisering och förstärkt kriminell identitet hos barn.

Miljöpartiet har förståelse för de brottsbekämpande myndigheternas behov av ändamålsenliga verktyg, inte minst för att kunna skydda barn från att utnyttjas av äldre kriminella och för att kunna säkra bevis eller återställa egendom till brottsoffer. Men just eftersom åtgärderna riktas mot barn som inte har uppnått straffbar ålder måste tillämpningen präglas av noggrannhet, proportionalitet och restriktivitet. Vi anser därför att de utökade möjligheterna bör tidsbegränsas och följas upp. Regeringen har inte föreslagit någon sådan begränsning, men eftersom det rör sig om ingripande åtgärder mot barn under 15 bör lagstiftningen inte gälla längre än nödvändigt.

En tidsbegränsning, förslagsvis fem år, skulle skapa bättre förutsättningar för att pröva om reformen faktiskt leder till att barn skyddas från att utnyttjas i allvarlig brottslighet och om åtgärderna används på ett rättssäkert och proportionerligt sätt. Regeringen bör därför återkomma med ett tidsbegränsat förslag och säkerställa att reformen utvärderas noggrant.

Herr talman! Enligt dagens ordning får barn under 15 år hållas kvar i högst tre timmar när man ska genomföra kroppsbesiktning i brottsutredande syfte. Regeringens förslag innebär att barn kan kvarhållas i ytterligare upp till sex timmar om det finns synnerliga skäl. Frågan gäller alltså inte om en sådan möjlighet ska införas utan om huruvida den tid som barn får hållas kvar ska förlängas.

Om polisen inte klarar att genomföra kroppsbesiktning inom dagens tidsramar bör utgångspunkten vara att man ska se över resurser, organisation och prioritering, inte att man ska ge myndigheterna utökade möjligheter att hålla kvar barn längre. Flera remissinstanser ifrågasätter också om behovet av förlängningen verkligen är visat, bland annat Svea hovrätt. Rädda Barnen pekar på att motivet bakom förslaget snarare verkar vara bristande resurser än ett verkligt behov av ny lagstiftning. Och Institutet för mänskliga rättigheter betonar att ett sådant kvarhållande är ett frihetsberövande som enligt barnkonventionen endast får användas som en sista utväg under kortast möjliga tid. Även Ecpat Sverige varnar för att förslaget innebär ytterligare inskränkningar i barns rörelsefrihet utan att det visats varför problemet inte i stället bör lösas genom ökade resurser.

Miljöpartiet delar dessa remissinstansers uppfattning i den här frågan. Barn ska inte bära kostnaden för myndigheters bristande kapacitet.

Herr talman! Miljöpartiet förordar också avslag på förslagen om att biometriska underlag ska få tas upp från barn i registreringssyfte samt att det ska införas ett tvångsmedel för kvarhållande av en grupp personer för identifiering. Registrering i biometriregister innebär ett långtgående och varaktigt integritetsintrång. Det riskerar också att stigmatisera barn som inte ens har uppnått straffbar ålder, vilket även Rädda Barnen framhåller. Särskilt allvarligt är detta när det gäller registrering efter bevistalan. Ett barn som inte är straffmyndigt ska inte behandlas som om det vore en dömd vuxen lagöverträdare.

Flera remissinstanser har också riktat tydlig kritik mot denna del av förslaget. Både Institutet för mänskliga rättigheter och Ecpat Sverige ifrågasätter om förslaget är förenligt med Europakonventionen och barnkonventionen. Civil Rights Defenders anser att det rör sig om ett oproportionerligt ingrepp i barns rätt till privatliv och integritet och betonar att biometriska uppgifter är särskilt känsliga personuppgifter. Miljöpartiet delar den bedömningen. Staten ska inte bygga ut registrering av barn på ett sätt som riskerar att få långvariga konsekvenser för deras framtid.

Regeringen föreslår också ett nytt tvångsmedel, som gör det möjligt att hålla kvar en grupp personer för identifiering trots att det inte finns någon individuell misstanke mot var och en. Miljöpartiet anser att det förslaget, trots de begränsningar som regeringen föreslår, väcker allvarliga rättssäkerhetsfrågor. När tvångsmedel används utan individuell misstanke ökar risken för godtycke och för en tillämpning som är eller uppfattas som diskriminerande. Att åtgärden tar sikte på grupper gör den särskilt känslig ur ett rättsstatligt perspektiv. Liknande synpunkter har framförts av Civil Rights Defenders, Fryshuset, Justitiekanslern och Stockholms universitet.

Miljöpartiet anser att de rättssäkerhetsrisker som följer av ett kollektivt tvångsmedel utan individuell misstanke väger för tungt. Att staten får större möjligheter att ingripa mot grupper av människor utan hänsyn till den enskildes handlande är ett steg i fel riktning, menar vi.

För övrigt vill jag som vanligt tillägga att Miljöpartiet, liksom ett stort antal remissinstanser, önskar se en översyn av regelverket om hemliga tvångsmedel och andra integritetskränkande befogenheter, vilket under senare år har blivit så omfattande och komplicerat att det är svårt att överblicka lagstiftningens konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

Integritetsskyddsmyndigheten varnar på motsvarande sätt för att det sammantagna intrånget i den personliga integriteten kan bli större än vad varje enskilt lagförslag ger intryck av, och man efterlyser ett helhetsgrepp om integritetsfrågorna på det brottsbekämpande området. Vi instämmer i detta.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Att stärka brottsoffers rättigheter är en nyckelfråga för Miljöpartiet. Alla som utsätts för brott ska få det skydd, det stöd och den upprättelse som de har rätt till.

För att brottsoffer ska kunna hävda sina rättigheter krävs att regelverket är tydligt, tillgängligt och rättssäkert. I dag är reglerna ofta utspridda och svåröverskådliga, inte bara för den enskilde utan också för yrkesverksamma som möter brottsutsatta. Miljöpartiet vill därför se ett tydligare och mer sammanhållet brottsofferperspektiv i lagstiftningen.

Miljöpartiet har också länge drivit att staten ska ta ett större ansvar för att stärka brottsoffers ställning. Därför välkomnar vi de allra flesta förslagen från regeringen i den proposition som vi debatterar här i dag.

Staten bör i högre grad ansvara för att driva in skadestånd och brottsskadeersättning så att den som utsatts för brott kan fokusera på sin rehabilitering i stället för att själv behöva bära bördan av en komplicerad process.

Brottsofferjourer och andra stödverksamheter måste ha stabila förutsättningar, och de yrkesgrupper som möter brottsutsatta behöver bättre kunskap om olika brottsoffers särskilda behov, inte minst om situationen för barn, kvinnor, hbtqi-personer och personer med funktionsnedsättning. Här finns det fortfarande saker att göra, även om vi nu på onsdag kommer att rösta för det här förslaget.

Regeringens proposition innehåller flera välkomna förslag. Vi välkomnar särskilt förslaget om ett snabbare och enklare förfarande för att få brottsskadeersättning. Den som har utsatts för brott ska inte behöva möta onödiga hinder för att få den ersättning som hen har rätt till. När ett brottsoffer efter en lagakraftvunnen dom fortfarande tvingas ta sig genom ytterligare led för att få ut sin ersättning försvagas både upprättelsen och tilltron till rättssystemet. Detta är en viktig reform för att göra vägen till ersättning snabbare, enklare och mer rättssäker.

Herr talman! Miljöpartiet delar däremot inte regeringens bedömning att vårdnadshavares skadeståndsansvar ska skärpas genom en höjd beloppsgräns. Det är detta som vår reservation nummer 1 handlar om. Regeringen har valt att gå vidare med en skärpning trots att utredningen inte förordar någon allmän höjning av principalansvaret och trots att flera tunga remissinstanser har motsatt sig detta, däribland Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Nationellt centrum för kvinnofrid.

Det avgörande problemet är att det saknas empiriskt stöd för att ett skärpt ekonomiskt ansvar hos föräldrarna för de skador som deras barn orsakar skulle ha den brottsförebyggande effekt som regeringen hävdar.

Det särskilda skadeståndsansvar för vårdnadshavare i form av ett principalansvar, som infördes 2010, utvärderades av Brottsförebyggande rådet i en rapport 2017. Där fann man inget stöd för att principalansvaret hade lett till en minskad ungdomsbrottslighet. Brå fann dessutom inget stöd för att reformen haft någon positiv inverkan på brottsoffers möjlighet att faktiskt få skadestånd utbetalt. Regeringens utredning bedömer att dessa slutsatser fortfarande är gällande och att principalansvaret inte heller påverkat föräldrars ansvar och tillsyn. Utredningens bedömning bekräftas av de flesta remissinstanser.

Brottsoffermyndigheten, Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten har alla lyft fram att det saknas stöd för brottspreventiv verkan och att åtgärden snarare kan få motsatt effekt eftersom den riskerar att drabba ekonomiskt svaga föräldrar särskilt hårt. Den slutsatsen delas även av Nationellt centrum för kvinnofrid, som särskilt framhåller att ensamstående mammor riskerar att drabbas hårdare av ett sådant här skärpt ansvar.

Miljöpartiet delar självfallet uppfattningen att föräldrar har ett stort ansvar för sina barn. Men ett starkare föräldraansvar uppnås inte genom en repressiv politik som riskerar att pressa redan ekonomiskt utsatta familjer hårdare. Utredningen framhåller tvärtom att det generellt sett finns ett starkt engagemang hos föräldrar att vägleda sina barn rätt, oavsett deras förmåga att bära upp ett ekonomiskt ansvar om barnen begår brott. Även socialtjänstens erfarenheter, sådana de har redovisats för utredningen, pekar i samma riktning.

Som även Nationellt centrum för kvinnofrid lyfter fram finns det starka skäl att anta att de flesta föräldrar vidtar de åtgärder de förmår för att förebygga brottsligt beteende hos sina barn och att dessa insatser främst drivs av omsorg och ansvarskänsla snarare än av oro för ekonomiska konsekvenser. För att uppnå verklig brottsförebyggande effekt krävs därför andra åtgärder.

Nationellt centrum för kvinnofrid pekar särskilt på behovet av riktade stödprogram för familjer, tidiga och förebyggande insatser i skolan samt en socialtjänst med tillräckliga resurser och mandat att agera i ett tidigt skede. Miljöpartiet delar denna bedömning. Ska samhället bryta nyrekryteringen till kriminalitet krävs fungerande välfärd, tidiga och riktade insatser och stöd till familjer – inte skärpta ekonomiska sanktioner utan visad effekt.

Att lägga ett större ekonomiskt ansvar på redan pressade familjer utan tydligt stöd för att de förebygger brott eller förbättrar brottsoffrens möjlighet att få ersättning är fel väg att gå. I rättspolitiken är brottsofferperspektivet helt centralt. Det kan vara så samtidigt som den förda politiken är rättssäker, kunskapsbaserad och träffsäker.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om brottsofferlagen, som har debatterats här i dag. Miljöpartiet står bakom reservation 2, som handlar om att införa en brottsofferlag. Vi menar, trots de åtgärder som har vidtagits av regeringen, att en sådan lag skulle kunna underlätta ytterligare för brottsoffer att orientera sig och tillvarata sina rättigheter liksom att tydliggöra vilka instanser som är ansvariga för vad. Vi hoppas därför att regeringen tillsätter en utredning om detta.

Vi har två reservationer, 1 och 2. Det har redan yrkats bifall till dem, men för tydlighets skull yrkar jag också bifall till dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! Miljöpartiet står inte bakom regeringens förslag om att hyra anstaltsplatser i Estland. Tidigare har vi uppmärksammat hur förslaget är förenat med stora risker och ifrågasatt hur rättssäkerhet och svensk standard ska garanteras på anstalter utomlands. I regeringens proposition besvaras delvis de frågor som tidigare har funnits, men inte på ett tillfredsställande sätt, anser vi.

Förslaget i regeringens proposition innebär att den estländska kriminalvården ska ansvara för verkställigheten, att estnisk lag ska tillämpas och att anstalten i huvudsak ska bemannas med estnisk personal. Det står i tydlig kontrast till förslaget i den första promemorian Hyra anstaltsplatser utomlands från januari 2025, där bedömningen var att svensk lag skulle gälla även vid verkställighet i Estland. Utifrån den utgångspunkten har utredningen inte gjort en grundlig genomgång av den estniska lagstiftningen eller analyserat vilka delar av lagen som kommer att tillämpas.

När regeringens egen utredning pekar i en riktning och propositionen i en annan är det uppenbart att grundläggande frågor om rättssäkerhet inte är utredda. Trots att man i den här första departementsskrivelsen från januari 2025 gör bedömningen att svensk lag ska kunna gälla för intagna i estniska fängelser riktar ändå flera tunga remissinstanser skarp kritik mot utredningens förslag, bland annat Institutet för mänskliga rättigheter, Justitiekanslern, Sveriges advokatsamfund och Lunds universitet. De bedömer att verkställigheten av ett svenskt fängelsestraff vid anstalt utomlands inte kommer att bli likvärdig med verkställighet vid en anstalt i Sverige.

Justitieombudsmannen är tydlig med att det ska råda likvärdighet i formerna för olika fängelsestraff, oavsett om de avtjänas i Sverige eller utomlands. När regeringen nu går fram med ett förslag där svensk lag inte ska gälla vid verkställighet i Estland är det uppenbart att likvärdigheten inte kan garanteras.

Herr talman! I promemorian Tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands från september 2025 står det: ”Den 18 juni 2025 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland … Avtalet innebär bl.a. att den estländska kriminalvårdsmyndigheten ska ansvara för verkställigheten och att estländsk lagstiftning som utgångspunkt ska gälla.”

I promemorian ges förslag på lagstiftning som behövs för att möjliggöra ett genomförande av avtalet med Estland och andra liknande avtalskonstruktioner. Trots att vi nu främst har avtalet med Estland på bordet kan det framöver också bli fråga om att de svenska intagna ska placeras i andra länder. Regeringen skriver i propositionen att lagen föreslås vara generellt utformad för att kunna tillämpas i förhållande till samtliga stater som Sverige har ingått eller kan komma att ingå motsvarande överenskommelser med.

Institutet för mänskliga rättigheter framhåller i sitt remissvar på den andra promemorian att det är av yttersta vikt att svensk verkställighetslag tillämpas vid verkställighet utomlands och att den ordning som innebär att det mottagande landets lagstiftning tillämpas inte kan anses förenlig med krav på rättssäkerhet, förutsebarhet och likvärdighet. Regeringen väljer att inte ta hänsyn till det och skriver i propositionen bland annat att man sammantaget, till skillnad från Institutet för mänskliga rättigheter, anser att en tillämpning av Estlands verkställighetslagstiftning med de anpassningar som har gjorts i avtalet är förenlig med krav på rättssäkerhet, förutsebarhet och likvärdighet.

Vidare anser regeringen att det inte krävs någon närmare redogörelse för innebörden av den estländska lagstiftningen, till exempel gällande besök och elektronisk kommunikation, på det sätt som Förvaltningsrätten i Linköping, juridiska institutionen vid Umeå universitet, Justitiekanslern och Värmlands tingsrätt efterfrågar.

Herr talman! Förslaget om att svensk lag inte ska gälla på estniska anstalter där intagna från Sverige ska avtjäna sina straff är bara en av många brister i regeringens förslag som bidrar till att Miljöpartiet inte kan ställa sig bakom propositionen.

Både Institutet för mänskliga rättigheter och Advokatsamfundet avstyrker förslagen i sin helhet. Institutet varnar för risken att internationella standarder för frihetsberövande inte efterlevs i estniska fängelser och att svenska tillsynsmöjligheter försvagas betydligt. Sveriges advokatsamfund framhåller att rätten till ett effektivt överklagande riskerar att urholkas och att permissioner och utslussningsåtgärder försämras när intagna ska placeras utanför Sveriges gränser. Miljöpartiet delar den kritik som dessa och många fler remissinstanser lyfter.

De faktum att estnisk lag ska gälla för intagna från Sverige, att svenska myndigheters möjligheter att utöva tillsyn begränsas, att möjligheterna till överklagande, permissioner och utslussning riskerar att försvagas, att rätten till privat- och familjeliv inskränks och att förslagets förenlighet med EU-rätten ifrågasätts innebär sammantaget att vi inte kan stödja det här förslaget.

Herr talman! Situationen på svenska häkten och anstalter är akut med överbeläggningar och hög arbetsbelastning, vilket medför risker för personal och intagna. Miljöpartiet anser att Kriminalvården ska avlastas genom hållbara reformer i Sverige, inte genom rättsosäkra lösningar utomlands. Vi vill stärka Kriminalvårdens förutsättningar att anställa och utbilda mer personal, minska dubbelbeläggningar och förbättra rehabilitering, vård och återfallsförebyggande arbete så att färre återfaller i brott.

Miljöpartiet vill också minska belastningen på anstalterna genom att fler som är lämpliga för det ska kunna avtjäna straff med elektronisk övervakning. Samtidigt motsätter vi oss förslag från regeringen som fyller på anstalterna i en snabbare takt än Kriminalvården kan hantera och som saknar tillräckligt stöd i forskning och tillräcklig hänsyn till Kriminalvårdens kapacitet. Det gäller bland annat förslagen om att inrätta ungdomsfängelser, sänka straffmyndighetsåldern och införa dubbla straff för gängkriminella.

Lagrådet anser att den föreslagna lagen bör tidsbegränsas. Flera remissinstanser, som juridiska institutionen vid Umeå universitet, lyfter även fram att lagen bör följas upp med en ordentlig utvärdering. Det är en rimlig och nödvändig ordning som Miljöpartiet ställer sig bakom.

När lagstiftaren inför en lag som kommer att vara så ingripande för de intagna som ska omfattas, deras anhöriga och även svenska skattebetalare måste det finnas en tydlig mekanism för att se över om lagen verkligen varit nödvändig och om den gett avsedda resultat samt vilka konsekvenser den fått för rättssäkerheten och de grundläggande fri- och rättigheterna.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Att antalet rymningar är få är något som utredningen själv konstaterar. Det var en sak jag refererade till, men det är inte hela anledningen till vår reservation gällande den här delen. Utan det handlar mer om effektiviteten och om vi kan förvänta oss att antalet rymningar minskar till följd av en kriminalisering.

Det är oftast det som man är ute efter med sina kriminalpolitiska förslag och åtgärder. Man vill att olika typer av brottslighet och klandervärda beteenden ska minska. Det är syftet. Här verkar alla instanser som har uttalat sig ifrågasätta om det kommer att bli konsekvensen.

Återigen: Det här är ett klandervärt beteende. Man ska inte rymma. Det får redan konsekvenser. Det handlar inte bara om indragna permissioner, utan det kan även bli förflyttning till en anstalt med högre säkerhetsklass. Man kan också få olika förmåner indragna.

Lagrådet säger också att det här är något som såklart använder samhällets resurser, som då behöver gå till förundersökning, domstolsprocess och så vidare. Det kan därför innebära en reaktion som kommer sent. I praktiken verkställs den kanske först efter att den intagne redan har blivit villkorligt frigiven. Det vore dumt.

Det är bättre om det blir en konsekvens direkt: Du rymde, så nu blir det inga fler permissioner. Nu får du inte bli villkorligt frigiven, utan vi hanterar det på en gång.

För att parafrasera det som ledamoten sa: Vill man ha åtgärder som får effekt, där vi tar hänsyn till vad olika expertinstanser och Lagrådet säger, även i kriminalpolitiken, kan man rösta på Miljöpartiet i nästa val.

Herr talman! Jag kände att jag var tvungen att säga någonting eftersom det gjordes en märklig jämförelse med domar för grova våldtäkter där det framstod som att de situationerna skulle vara jämförbara.

Det låter som att ledamoten inte lyssnade på mitt anförande, där jag försökte förklara varför vi inte tycker att det här är en god idé. Det är inte så att det inte blir någon konsekvens om man rymmer i dag. Det är inte heller så att Miljöpartiet tänker att det inte ska bli någon konsekvens, precis som att vi självklart inte tycker att det inte ska bli någon konsekvens för personer som begår grova brott. Det finns ingenting i vår kriminalpolitik som tyder på det.

Vi försöker hela tiden hitta en balans och se om de åtgärder som man föreslår får önskad effekt. Här har synpunkterna från till exempel själva utredningen, som ligger till grund för förslaget, och alla remissinstanser som har brytt sig om att svara på just den här delen varit kritiska. Och Lagrådet har ifrågasatt om det får den önskade effekten. Det är anledningen till vår reservation – inte att vi tycker att det skulle vara ett bra beteende eller ett beteende som inte ska leda till någon konsekvens.

Låt mig åter nämna det jag sa i mitt anförande. Kriminalvården kan redan i dag ingripa snabbt och tydligt mot personer som rymmer. Villkorlig frigivning kan skjutas upp. Man kan flyttas till en anstalt med högre säkerhetsklass. Man kan få permissioner indragna, och man kan få sina frigivningsförberedande åtgärder stoppade. Man kan också få andra typer av förmåner indragna eller påverkade på olika sätt, till exempel rätten att studera eller ha kontakt med sin familj. Detta får alltså redan en konsekvens.

Vår invändning är huruvida detta är effektivt eller inte. Eller blir det bara en signalpolitik som inte får önskad effekt? Det är orsaken till reservationen.

Herr talman! Propositionen som vi debatterar i dag innehåller flera förslag, och Miljöpartiet ställer sig bakom alla utom ett. Bland annat menar vi att återfall i brott ska få större betydelse vid straffmätningen och att vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden. Med det sagt kommer resten av mitt anförande att handla om vår reservation och att vi inte tycker att det är en bra idé att kriminalisera rymning från häkten och anstalter. Även om vi också anser att det är rimligt att samhället reagerar när ett frihetsberövande inte fullföljs kan det ifrågasättas om en ny kriminalisering är den mest ändamålsenliga och effektiva vägen framåt.

Regeringens egen utredning bedömer att det inte finns tillräckligt starka skäl för att kriminalisera rymning. Utredningen pekar bland annat på att det är oklart i vilken utsträckning en kriminalisering faktiskt skulle innebära att intagna avhöll sig från att rymma och därmed förebygga rymningar. Utredningen konstaterar också att antalet rymningar är få och att kriminalvården redan i dag har ett fungerande och effektivt sanktionssystem vid olika former av misskötsamhet under verkställigheten.

För att motverka rymningar och avvikelser har kriminalvården under lång tid stärkt säkerheten i verksamheten, bland annat genom förbättrad säkerhet i lokaler och rastgårdar, skärpta rutiner för förflyttningar inom anstalt, ökad kontroll av besök och fler visitationer. Dessutom genomförs riskbedömningar av återfall i brott för samtliga intagna.

De avvikelser som förekommer från öppna anstalter i säkerhetsklass 3 är ofta av impulsiv karaktär och kopplade till plötsligt uppkomna problem utanför anstalten, exempelvis i familjen. Vid sådan misskötsamhet kan kriminalvården redan i dag ingripa snabbt och tydligt inom ramen för den pågående verkställigheten. Villkorlig frigivning kan skjutas upp, den intagne kan flyttas till en anstalt med högre säkerhetsklass, permissioner kan dras in och frigivningsförberedande åtgärder kan stoppas. Även studier, yrkesutbildning och möjligheter till kontakt med anhöriga kan påverkas. Om brott begås i samband med avvikelsen leder detta därutöver, såklart, till polisutredning och ny påföljd.

Herr talman! Eftersom det i utredningens uppdrag ändå ingick att lämna förslag på kriminalisering presenterades ett sådant förslag. Förslaget har remissbehandlats, och samtliga remissinstanser som har yttrat sig om just det förslaget ifrågasätter om en kriminalisering skulle vara effektiv. Remissinstanserna pekar på att det redan finns konsekvenser vid rymning, och de framhåller att det ofta är bättre för den enskilde och för samhället att konsekvenserna hanteras inom ramen för den pågående verkställigheten i stället för genom ytterligare en brottmålsprocess.

Även kriminalvården instämmer i att det saknas tillräckligt starka skäl för att kriminalisera rymning och anser att en kriminalisering skulle vara förenad med tillämpningssvårigheter. Trots utredningens bedömning och remissinstansernas synpunkter går regeringen vidare med förslaget. Som skäl för den bedömningen anges att det är av stor vikt för straffsystemets trovärdighet, legitimitet och effektivitet att intagna på anstalt eller häkte inte avviker. Det är ett resonemang som Miljöpartiet delvis håller med om, men samtidigt visar utredningens slutsatser och remissinstansernas synpunkter att det är oklart i vilken utsträckning en kriminalisering skulle vara en effektiv åtgärd för att motverka rymningar och att antalet rymningar är få.

Lagrådet avstyrker förslaget, eftersom de anser att det är mycket tveksamt att förslaget skulle tillgodose det uttalade syftet: att mer effektivt än i dag motverka rymningar. De framhåller också att dagens ordning med till exempel beslut om uppskjuten villkorlig frigivning har betydande fördelar som reaktion på en rymning. Reaktionen kan komma snabbt, och förfarandet är inte särskilt resurskrävande. En dom för rymning måste däremot föregås av förundersökning och domstolsprocess, vilket kräver mer tid och resurser. En sådan reaktion riskerar dessutom att komma så sent att den i praktiken verkställs först efter att den intagne redan har blivit villkorligt frigiven.

Mot den bakgrunden menar Miljöpartiet att regeringen inte har visat att en ny kriminalisering är den mest effektiva och proportionerliga vägen framåt. Det finns ett värde i tydliga reaktioner, men sådana reaktioner måste också vara väl underbyggda och fungera i praktiken. Om regeringen vill gå vidare med en kriminalisering bör den återkomma med ett mer genomarbetat förslag som tydligt hanterar de invändningar som utredningen, remissinstanser och Lagrådet har lyft upp.

Jag yrkar alltså bifall till Miljöpartiets reservation.

Fru talman! Tack, före detta kollegor i socialutskottet! Det är trevligt att få komma hit som ersättare och gästtala över detta angelägna, viktiga ämne.

Miljöpartiet välkomnar att det införs en lagstiftning som gör att samhället på ett mer systematiskt sätt ska kunna dra lärdom av suicid och av dödsfall där dödssättet är oklart. Det ligger väl i linje med vår politik. Vi har länge drivit på för ett starkare, mer sammanhållet och mer förebyggande arbete mot psykisk ohälsa och suicid. Man behöver ta lärdom av det som har hänt, se mönster, identifiera brister och förändra arbetssätt så att fler liv kan räddas.

Propositionen innebär att en utredning alltid ska genomföras när ett barn under 18 år avlidit i suicid. Det är angeläget. När ett barn tar sitt liv måste samhället göra allt vi kan för att förstå vad som har hänt och vad som hade kunnat göras annorlunda. Utredningarna ska klarlägga och analysera omständigheter som kan ha haft betydelse, och de ska analysera vilka åtgärder som vidtagits eller hade kunnat vidtas för att förebygga dödsfallet. Detta är rätt inriktning.

Det är också rätt att utredningarna ska kunna omfatta fler aktörer än bara hälso- och sjukvården. Suicidprevention är inte en fråga för en enda verksamhet. Det kan handla om vården, socialtjänsten, skolan, arbetslivet, rättsväsendet, civilsamhället och närstående. Ofta är det just i övergångarna mellan olika verksamheter som brister uppstår. Därför behövs en nationell funktion som kan se helheten.

Fru talman! Miljöpartiet står bakom regeringens lagförslag, men vi anser också att propositionen borde ha gått lite längre. Därför har vi anslutit oss till Centerpartiets reservation, vilket även Vänsterpartiet har gjort. Jag yrkar alltså bifall till den reservationen. Den handlar om att den obligatoriska utredningsskyldigheten inte bör stanna vid barn under 18 år. Den bör omfatta barn och unga vuxna upp till 25 år. Skälet till det är enkelt, tänker vi. Övergången från tonåren till vuxenlivet är en mycket sårbar period. Det är en tid då många lämnar skolan, flyttar hemifrån och söker arbete eller studier. Samtidigt förväntas de klara allt mer på egen hand.

Vi vet att övergången mellan bup och vuxenpsykiatrin inte alltid fungerar. I vår egen motion om förbättrad psykisk hälsa och stärkt folkhälsa har Miljöpartiet lyft fram just glappet mellan bup och vuxenpsykiatrin. För vissa fungerar övergången bra, men för andra innebär den att vårdkontakten blir osäker, att ansvaret blir otydligt eller att den unga vuxna själv förväntas navigera i ett system som redan från början är svårt att förstå. Det är inte rimligt, anser vi.

Ingen 18-åring som mår mycket dåligt ska lämnas ensam med att hitta rätt i vuxenpsykiatrin. Därför vill vi se bättre rutiner för övergången från bup till vuxenvården, till exempel gemensamma överlämningsmöten, dubbla vårdkontakter under en övergångsperiod eller särskilda mottagningar för unga vuxna. Samma logik bör gälla den nationella utredningsfunktionen. Om man menar allvar med att förstå vad som brister för unga människor måste man också systematiskt utreda suicid bland unga vuxna.

Fru talman! Miljöpartiet har även lämnat ett särskilt yttrande i betänkandet. Där tydliggör vi att även om propositionen är välkommen anser vi att den borde omfatta mer.

För det första anser vi att utredningsfunktionen framöver bör kunna omfatta även suicidförsök. Det föreslog vi även i en tidigare motion, 2025/26:3544. Ett suicidförsök är en mycket allvarlig händelse, men det är också en möjlighet för samhället att lära innan det är för sent. Om en människa har varit nära att ta sitt liv behöver vården och andra berörda verksamheter kunna analysera vad som hände. Fanns det brister i tillgängligheten? Var väntetiderna för långa? Fanns det signaler som inte fångades upp? Fanns det stöd som borde ha satts in tidigare?

För det andra menar vi att det på sikt bör övervägas om utredningar ska vara obligatoriska vid samtliga suicid oavsett ålder. Vi förstår att det skulle kunna bli en mycket omfattande verksamhet, men vi vill ändå lansera den idén. Regeringens proposition innebär att suicid bland vuxna får utredas om utredningsmyndigheten bedömer att det kan bidra till suicidpreventivt lärande. Det är naturligtvis bättre än att inte utreda alls, men det finns en risk med att vuxensuicid behandlas mer selektivt. Majoriteten av dem som dör i suicid är ju vuxna. Om man inte systematiskt lär av dessa fall riskerar man att missa viktiga mönster, särskilt när det gäller grupper som redan i dag har sämre tillgång till stöd och skydd.

För det tredje vill vi lyfta fram särskilt utsatta grupper. Suicidprevention måste vara jämlik. Det betyder att man måste se de grupper där risken är förhöjd och där tillgången till stöd är sämre. Det kan handla om unga hbtqi-personer, äldre män, personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med beroendeproblematik, personer med NPF, människor i social utsatthet eller personer som lever i ofrivillig ensamhet. Ett förebyggande arbete som inte ser skillnader i livsvillkor riskerar att missa dem som behöver stödet mest.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen; den är ett steg framåt. Men vi behöver också vara tydliga med att arbetet inte är färdigt. Man behöver lära mer av suicid bland unga vuxna. Man behöver kunna ta lärdomar även av suicidförsök. Man behöver på sikt bygga upp en mer heltäckande kunskap om suicid i alla åldrar. Framför allt behöver det förebyggande arbetet stärkas i vården, skolan, socialtjänsten, civilsamhället och samhället i stort.

När någon tar sitt liv är det ett mänskligt lidande som inte går att fullt ut beskriva i ett betänkande eller en proposition, men politiken har ett ansvar att göra det vi kan och bygga system som ser problemen tidigare, agerar snabbare och lär mer systematiskt. Därför stöder Miljöpartiet den här propositionen, därför yrkar jag bifall till reservationen och därför kommer partiet att fortsätta driva på för ett starkare, bredare och mer jämlikt suicidpreventivt arbete.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar också att regeringen nu går vidare och kriminaliserar psykiskt våld. Vi har, liksom flera här inne, länge drivit att straffansvaret behöver ses över för att stärka skyddet för den som utsätts. Flera nordiska grannländer har redan infört liknande lagstiftning, och det ligger i linje med Istanbulkonventionen.

Jag tänkte lägga lite tid på att prata om det som min namne just har använt en del av sin talartid till, nämligen förbud mot omvändelseförsök.

Regeringen har valt att baka in förbudet i lagstiftningen mot psykiskt våld. Regeringen motiverar detta med att de kränkningar som omfattas av förslaget om psykiskt våld även kan träffa omvändelseförsök och att befintliga straffbestämmelser som olaga tvång, misshandel och olaga hot redan ger goda möjligheter att ingripa mot olika former av omvändelseförsök.

Samtidigt är det tydligt att den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld främst tar sikte på upprepade kränkningar, hot eller otillbörligt tvång. Den träffar heller inte alla situationer som kan utgöra omvändelseförsök, till exempel när någon uttrycker en åsikt om hur en annan person bör ge uttryck för sin könsidentitet eller sexuella läggning i syfte att få personen att ändra den.

Vi i Miljöpartiet ser en uppenbar risk för att regleringen inte blir tillräckligt träffsäker och att vissa former av omvändelseförsök faller utanför bestämmelsen om psykiskt våld. Detta betonar också RFSL och RFSL Ungdom, som framhåller exempelvis att det inte bör krävas att kränkningarna har varit upprepade. De föreslår också en särskild kriminalisering av omvändelseförsök.

Regeringen hänvisar i sin bedömning till utredningen, som fick ett tilläggsuppdrag av den tidigare regeringen sommaren 2022. Utredningen landade i att en kriminalisering av omvändelseförsök inte behövs eftersom de allvarligaste formerna av omvändelseförsök redan är kriminaliserade genom till exempel misshandel och olaga tvång.

Vi delar inte utredningens slutsats. Precis som vid hedersrelaterad brottslighet finns ett värde i att lagstiftningen inte bara fångar upp de enskilda handlingarna utan också själva syftet med dem, i detta fall att förneka en person rätten till sitt sexuella och kroppsliga självbestämmande och att pressa någon att förändra eller undertrycka sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Ett särskilt omvändelsebrott skulle dessutom kunna få en viktig normerande effekt och tydligt markera hur lagstiftaren ser på dessa handlingar samt bidra till ökad kännedom om att omvändelseförsök är oacceptabla och kränkande. Kanske är den normerande effekten det allra viktigaste när det gäller brott som oftast sker i det dolda.

Fru talman! Problemet med omvändelseförsök är inte försumbart i Sverige. Nästan var femte ung hbtq-person i Sverige uppgav i MUCF:s kartläggning 2022 att de utsatts för någon form av omvändelseförsök i dess bredaste bemärkelse. FN jämställer omvändelseförsök med tortyr, och forskning visar att det kan leda till depression, posttraumatiskt stressyndrom och självmordstankar.

Omvändelseförsök kan ske i många olika former, allt från religiösa praktiker, tvångsäktenskap och exorcism till mer subtila men pressande samtal som syftar till att förändra eller dölja en persons identitet. RFSL och Miljöpartiet menar att dagens lagstiftning inte täcker alla uttryck och att ett förbud därför behöver omfatta försök att förändra såväl sexuell läggning som könsidentitet och könsuttryck, även när det handlar om enskilda och isolerade händelser.

Omvändelseförsök kan vara ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck på samma sätt som till exempel oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, och de borde därför behandlas gemensamt. Det var olyckligt att utredningen inte föreslog kriminalisering och att regeringen gick på utredningens linje. Det hade varit bättre med ett samlat och tydligt lagförslag där det framgår klart att alla omvändelseförsök av hbtqi-personer är förbjudna.

Vi vill dock också liksom RFSL påpeka att omvändelseförsök kan förekomma även i sammanhang som inte vanligtvis ses som hedersrelaterade. Det är viktigt att alla utsatta får tillgång till stöd och hjälp och att det är tydligt vad som utgör ett brott, oavsett om omvändelseförsöket skett inom en hederskontext eller i ett annat sammanhang.

Det är klarlagt att omvändelseförsök är skadliga såväl för den som utsätts som för hbtqi-personer som grupp och att det kan leda till bland annat stigmatisering, psykisk ohälsa och självmordsförsök, även om det inte är de redan kriminaliserade metoderna som används.

Personer som har utsatts för omvändelseförsök i Sverige har bland annat berättat om total social utfrysning ur ett, ofta religiöst, sammanhang som har varit personens hela värld, ständiga verbala påtryckningar om förändring och andra handlingar som syftar till att skapa skam och skuld och försök till omvändelse. Detta är oacceptabelt. Det är dessutom sannolikt att omvändelseförsök kan ta sin början i denna typ av företeelser och sedan gå vidare till grövre handlingar. Ett förbud mot omvändelseförsök skulle vara en lagstiftning med normerande effekt, och den borde komma på plats.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga något om den oro som lyfts upp av några tidigare talare när det gäller själva straffbestämmelsen psykiskt våld. Bland andra Sveriges advokatsamfund, Åklagarmyndigheten, Roks, Sveriges Kvinnoorganisationer och Unizon har lyft fram att straffbestämmelsen psykiskt våld kan komma att missbrukas, till exempel i samband med vårdnadstvister eller för att bortförklara förekomsten av fysiskt våld. Justitiekanslern och Roks lyfter också fram att det komma att bli fråga om betydande tillämpningsproblem, och flera ytterligare remissinstanser efterfrågar förtydliganden av lagen.

Det här är synpunkter som är av stor vikt och som borde ha fått större genomslag i regeringens beredning av ärendet. Vi står bakom att en straffbestämmelse för psykiskt våld införs, men vi har förståelse för den oro som lyfts upp av vissa remissinstanser. Vi anser att regeringen noggrant måste följa hur lagstiftningen tillämpas och säkerställa att eventuella brister och oönskade konsekvenser åtgärdas.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar också att regeringen nu går vidare och kriminaliserar psykiskt våld. Vi har, liksom flera här inne, länge drivit att straffansvaret behöver ses över för att stärka skyddet för den som utsätts. Flera nordiska grannländer har redan infört liknande lagstiftning, och det ligger i linje med Istanbulkonventionen.

Jag tänkte lägga lite tid på att prata om det som min namne just har använt en del av sin talartid till, nämligen förbud mot omvändelseförsök.

Regeringen har valt att baka in förbudet i lagstiftningen mot psykiskt våld. Regeringen motiverar detta med att de kränkningar som omfattas av förslaget om psykiskt våld även kan träffa omvändelseförsök och att befintliga straffbestämmelser som olaga tvång, misshandel och olaga hot redan ger goda möjligheter att ingripa mot olika former av omvändelseförsök.

Samtidigt är det tydligt att den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld främst tar sikte på upprepade kränkningar, hot eller otillbörligt tvång. Den träffar heller inte alla situationer som kan utgöra omvändelseförsök, till exempel när någon uttrycker en åsikt om hur en annan person bör ge uttryck för sin könsidentitet eller sexuella läggning i syfte att få personen att ändra den.

Vi i Miljöpartiet ser en uppenbar risk för att regleringen inte blir tillräckligt träffsäker och att vissa former av omvändelseförsök faller utanför bestämmelsen om psykiskt våld. Detta betonar också RFSL och RFSL Ungdom, som framhåller exempelvis att det inte bör krävas att kränkningarna har varit upprepade. De föreslår också en särskild kriminalisering av omvändelseförsök.

Regeringen hänvisar i sin bedömning till utredningen, som fick ett tilläggsuppdrag av den tidigare regeringen sommaren 2022. Utredningen landade i att en kriminalisering av omvändelseförsök inte behövs eftersom de allvarligaste formerna av omvändelseförsök redan är kriminaliserade genom till exempel misshandel och olaga tvång.

Vi delar inte utredningens slutsats. Precis som vid hedersrelaterad brottslighet finns ett värde i att lagstiftningen inte bara fångar upp de enskilda handlingarna utan också själva syftet med dem, i detta fall att förneka en person rätten till sitt sexuella och kroppsliga självbestämmande och att pressa någon att förändra eller undertrycka sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Ett särskilt omvändelsebrott skulle dessutom kunna få en viktig normerande effekt och tydligt markera hur lagstiftaren ser på dessa handlingar samt bidra till ökad kännedom om att omvändelseförsök är oacceptabla och kränkande. Kanske är den normerande effekten det allra viktigaste när det gäller brott som oftast sker i det dolda.

Fru talman! Problemet med omvändelseförsök är inte försumbart i Sverige. Nästan var femte ung hbtq-person i Sverige uppgav i MUCF:s kartläggning 2022 att de utsatts för någon form av omvändelseförsök i dess bredaste bemärkelse. FN jämställer omvändelseförsök med tortyr, och forskning visar att det kan leda till depression, posttraumatiskt stresssyndrom och självmordstankar.

Omvändelseförsök kan ske i många olika former, allt från religiösa praktiker, tvångsäktenskap och exorcism till mer subtila men pressande samtal som syftar till att förändra eller dölja en persons identitet. RFSL och Miljöpartiet menar att dagens lagstiftning inte täcker alla uttryck och att ett förbud därför behöver omfatta försök att förändra såväl sexuell läggning som könsidentitet och könsuttryck, även när det handlar om enskilda och isolerade händelser.

Omvändelseförsök kan vara ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck på samma sätt som till exempel oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, och de borde därför behandlas gemensamt. Det var olyckligt att utredningen inte föreslog kriminalisering och att regeringen gick på utredningens linje. Det hade varit bättre med ett samlat och tydligt lagförslag där det framgår klart att alla omvändelseförsök av hbtqi-personer är förbjudna.

Vi vill dock också liksom RFSL påpeka att omvändelseförsök kan förekomma även i sammanhang som inte vanligtvis ses som hedersrelaterade. Det är viktigt att alla utsatta får tillgång till stöd och hjälp och att det är tydligt vad som utgör ett brott, oavsett om omvändelseförsöket skett inom en hederskontext eller i ett annat sammanhang.

Det är klarlagt att omvändelseförsök är skadliga såväl för den som utsätts som för hbtqi-personer som grupp och att det kan leda till bland annat stigmatisering, psykisk ohälsa och självmordsförsök, även om det inte är de redan kriminaliserade metoderna som används.

Personer som har utsatts för omvändelseförsök i Sverige har bland annat berättat om total social utfrysning ur ett, ofta religiöst, sammanhang som har varit personens hela värld, ständiga verbala påtryckningar om förändring och andra handlingar som syftar till att skapa skam och skuld och försök till omvändelse. Detta är oacceptabelt. Det är dessutom sannolikt att omvändelseförsök kan ta sin början i denna typ av företeelser och sedan gå vidare till grövre handlingar. Ett förbud mot omvändelseförsök skulle vara en lagstiftning med normerande effekt, och den borde komma på plats.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga något om den oro som lyfts upp av några tidigare talare när det gäller själva straffbestämmelsen psykiskt våld. Bland andra Sveriges advokatsamfund, Åklagarmyndigheten, Roks, Sveriges Kvinnoorganisationer och Unizon har lyft fram att straffbestämmelsen psykiskt våld kan komma att missbrukas, till exempel i samband med vårdnadstvister eller för att bortförklara förekomsten av fysiskt våld. Justitiekanslern och Roks lyfter också fram att det komma att bli fråga om betydande tillämpningsproblem, och flera ytterligare remissinstanser efterfrågar förtydliganden av lagen.

Det här är synpunkter som är av stor vikt och som borde ha fått större genomslag i regeringens beredning av ärendet. Vi står bakom att en straffbestämmelse för psykiskt våld införs, men vi har förståelse för den oro som lyfts upp av vissa remissinstanser. Vi anser att regeringen noggrant måste följa hur lagstiftningen tillämpas och säkerställa att eventuella brister och oönskade konsekvenser åtgärdas.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Herr talman och Adam Marttinen! Det praktiska problemet med skolundervisningen är alltså utformningen, inte tiden. Det är det som är problemet, och det kvarstår. Det här är inte utrett, utan det är som det är.

En lyckad skolgång är en av de absolut viktigaste sakerna för att inte återfalla i kriminalitet. Det är därför det här är så viktigt.

Sis är den konsekvens som nu finns för personer som är unga och begår grova brott, och det är den som Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla. Nu har jag upprepat detta väldigt många gånger, och jag säger det en gång till: Begår en ungdom ett grovt brott tycker vi att konsekvensen måste vara att man blir intagen. I nuvarande situation är det Sis som är ansvarig för vårdandet av unga brottslingar, och vi tycker att Sis ska få mer resurser och möjligheter att utveckla sin verksamhet.

Vi är positivt inställda till att Sis har differentierat sin verksamhet. Det sker inga rymningar från Sis just nu av personer som är där just nu för att de är dömda. Sis har jobbat med säkerheten och differentierat hur de olika anstalterna i Sis ser ut. Man skiljer på olika grupper av intagna i mycket större utsträckning.

Det här anser vi att Sis ska få möjlighet att fortsätta med, och det beror på att vi måste ta hand om unga personer som har begått grova brott. Det är ett baskrav, som jag tror att vi alla är överens om. Alla måste kunna känna sig trygga och säkra med att en person som begår grova brott inte kommer att komma ut på gatan snabbt igen.

Det intressanta med att i stället döma unga till fängelse är att straffen blir ganska korta, vilket nämndes av tidigare talare. Det kommer inte att bli samma längd på straffen för en 14-årig mördare som det hade blivit för en 28-årig mördare. Då är frågan: Hinner Kriminalvården med sitt rehabiliterande uppdrag för de här unga personerna? Det är ju ändå det som är det allra viktigaste. Det kommer att bli en konsekvens, men fokus måste också ligga på att säkerställa att rehabiliteringen blir så bra som möjligt för allas vår trygghet.

Herr talman och Adam Marttinen! Det praktiska problemet med skolundervisningen är alltså utformningen, inte tiden. Det är det som är problemet, och det kvarstår. Det här är inte utrett, utan det är som det är.

En lyckad skolgång är en av de absolut viktigaste sakerna för att inte återfalla i kriminalitet. Det är därför det här är så viktigt.

Sis är den konsekvens som nu finns för personer som är unga och begår grova brott, och det är den som Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla. Nu har jag upprepat detta väldigt många gånger, och jag säger det en gång till: Begår en ungdom ett grovt brott tycker vi att konsekvensen måste vara att man blir intagen. I nuvarande situation är det Sis som är ansvarig för vårdandet av unga brottslingar, och vi tycker att Sis ska få mer resurser och möjligheter att utveckla sin verksamhet.

Vi är positivt inställda till att Sis har differentierat sin verksamhet. Det sker inga rymningar från Sis just nu av personer som är där för att de är dömda. Sis har jobbat med säkerheten och differentierat hur de olika anstalterna i Sis ser ut. Man skiljer på olika grupper av intagna i mycket större utsträckning.

Det här anser vi att Sis ska få möjlighet att fortsätta med, och det beror på att vi måste ta hand om unga personer som har begått grova brott. Det är ett baskrav, som jag tror att vi alla är överens om. Alla måste kunna känna sig trygga och säkra med att en person som begår grova brott inte kommer att komma ut på gatan snabbt igen.

Det intressanta med att i stället döma unga till fängelse är att straffen blir ganska korta, vilket nämndes av tidigare talare. Det kommer inte att bli samma längd på straffen för en 14-årig mördare som det hade blivit för en 28-årig mördare. Då är frågan: Hinner Kriminalvården med sitt rehabiliterande uppdrag för de här unga personerna? Det är ju ändå det som är det allra viktigaste. Det kommer att bli en konsekvens, men fokus måste också ligga på att säkerställa att rehabiliteringen blir så bra som möjligt för allas vår trygghet.

Herr talman och Adam Marttinen! Nu är vi nästan tillbaka till hur det brukar låta i kommentarsfälten på Facebook. Jag tyckte att jag pratade väldigt mycket om de här sakerna i mitt anförande.

Jag vill först nämna skolan. Det som oroar oss är den utredning som regeringen har tillsatt och som har lämnat över sitt betänkande. Det handlar om att ändra i skollagen så att barn i fängelse skulle kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning.

Det handlar alltså inte riktigt om tiden och om huruvida detta kommer att kunna finnas på plats om tio månader, för det kommer det säkert att kunna göra. Men Kriminalvården har uppenbarligen sett utmaningen i att kunna erbjuda skolundervisning på plats med en lärare i rummet för alla intagna barn. Det är det som oroar oss, och inte tiden.

Barn som har svårigheter i skolan utgör en otroligt stor del av den här gruppen. När Sis besökte oss i justitieutskottet sa man att något i stil med 95 procent har svårigheter att klara skolgången och behöver väldigt mycket stöd.

Det är just den gruppen ungdomar som har väldigt svårt att ta till sig undervisning som inte bedrivs på plats av en lärare som är i samma rum som de själva. Ganska ofta kan det till och med vara fråga om att det är en utmaning att få ungdomarna att ens infinna sig till undervisningen. Det ingår att säga saker som: Nu är det skola, och det är i det här rummet. Här är läraren, och här är du. Vi säkerställer att du verkligen är där! Det är det här jag tänker på som problemet.

Jag har upprepade gånger sagt att det självklart blir fråga om konsekvenser om en 14-åring våldtar eller mördar någon annan person. Denna person kommer självfallet inte att kunna vara ute på gatan, utan samhället måste reagera. Det vi diskuterar här och nu är vilken myndighet som ska vara ansvarig för vården av den unga personen. Jag tror inte att det är någon som förespråkar att det inte ska bli någon konsekvens och att det på något sätt ska vara fri lek efter att man har begått ett brott. Det gör inte heller vi.

Herr talman och Adam Marttinen! Nu är vi nästan tillbaka till hur det brukar låta i kommentarsfälten på Facebook. Jag tyckte att jag pratade väldigt mycket om de här sakerna i mitt anförande.

Jag vill först nämna skolan. Det som oroar oss är den utredning som regeringen har tillsatt och som har lämnat över sitt betänkande. Det handlar om att ändra i skollagen så att barn i fängelse skulle kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning.

Det handlar alltså inte riktigt om tiden och om huruvida detta kommer att kunna finnas på plats om tio månader, för det kommer det säkert att kunna göra. Men Kriminalvården har uppenbarligen sett utmaningen i att kunna erbjuda skolundervisning på plats med en lärare i rummet för alla intagna barn. Det är det som oroar oss, och inte tiden.

Barn som har svårigheter i skolan utgör en otroligt stor del av den här gruppen. När Sis besökte oss i justitieutskottet sa man att något i stil med 95 procent har svårigheter att klara skolgången och behöver väldigt mycket stöd.

Det är just den gruppen ungdomar som har väldigt svårt att ta till sig undervisning som inte bedrivs på plats av en lärare som är i samma rum som de själva. Ganska ofta kan det till och med vara fråga om att det är en utmaning att få ungdomarna att ens infinna sig till undervisningen. Det ingår att säga saker som: Nu är det skola, och det är i det här rummet. Här är läraren, och här är du. Vi säkerställer att du verkligen är där! Det är det här jag tänker på som problemet.

Jag har upprepade gånger sagt att det självklart blir fråga om konsekvenser om en 14-åring våldtar eller mördar någon annan person. Denna person kommer självfallet inte att kunna vara ute på gatan, utan samhället måste reagera. Det vi diskuterar här och nu är vilken myndighet som ska vara ansvarig för vården av den unga personen. Jag tror inte att det är någon som förespråkar att det inte ska bli någon konsekvens och att det på något sätt ska vara fri lek efter att man har begått ett brott. Det gör inte heller vi.

Herr talman och Mikael Damsgaard! Nu börjar vi närma oss kärnan i vad debatten egentligen handlar om, och det är jättebra. Det är nämligen absolut inte så här det låter i den offentliga debatten, utan där råder stor förvirring om vad diskussionen egentligen gäller.

Vi i Miljöpartiet är helt för det som Mikael Damsgaard nämner nu: mer satsningar på och förstärkning av villkorlig frigivning, övervakning av och kanske fotboja på några personer efter att de har kommit ut för att möjliggöra öppna insatser, men under övervakning, och så vidare. Det är jättebra, och det vill vi också satsa mer på. Som jag sa vill vi även se över möjligheten till villkorlig frigivning i kombination med LSU.

Skillnaden är att vi menar att ansvaret borde ligga kvar på Sis. De borde få de här resurserna och möjligheterna, för det som Sis har och som Kriminalvården inte har är just erfarenheten av ungdomar. Här blir det väl en diskussion om vilken erfarenhet som vi viktar högst och som vi tror kommer att få störst påverkan på utfallet.

Vi i Miljöpartiet har landat i att vi menar att det är erfarenheten av att vårda ungdomar som borde ha fått väga tyngst, inte minst när det gäller det här med skolan. Kriminalvården är skicklig på att vårda vuxna personer och att jobba med deras liv efter tiden som intagna i fängelse, medan Sis har stor erfarenhet av ungdomar. Det som Sis inte alltid har fått är tillräckliga resurser eller tillräckliga verktyg.

Utredningen pågår fortfarande, och man kan undra vad den kommer att föreslå. Miljöpartiet hade velat göra de satsningar och möjliggöra det som nu lyfts fram av bland andra Mikael Damsgaard och ge detta till Sis, för vi tror att erfarenheten av att vårda just barn är oerhört central för att det ska bli ett bra utfall.

Herr talman och Mikael Damsgaard! Nu börjar vi närma oss kärnan i vad debatten egentligen handlar om, och det är jättebra. Det är nämligen absolut inte så här det låter i den offentliga debatten, utan där råder stor förvirring om vad diskussionen egentligen gäller.

Vi i Miljöpartiet är helt för det som Mikael Damsgaard nämner nu: mer satsningar på och förstärkning av villkorlig frigivning, övervakning av och kanske fotboja på några personer efter att de har kommit ut för att möjliggöra öppna insatser, men under övervakning, och så vidare. Det är jättebra, och det vill vi också satsa mer på. Som jag sa vill vi även se över möjligheten till villkorlig frigivning i kombination med LSU.

Skillnaden är att vi menar att ansvaret borde ligga kvar på Sis. De borde få de här resurserna och möjligheterna, för det som Sis har och som Kriminalvården inte har är just erfarenheten av ungdomar. Här blir det väl en diskussion om vilken erfarenhet som vi viktar högst och som vi tror kommer att få störst påverkan på utfallet.

Vi i Miljöpartiet har landat i att vi menar att det är erfarenheten av att vårda ungdomar som borde ha fått väga tyngst, inte minst när det gäller det här med skolan. Kriminalvården är skicklig på att vårda vuxna personer och att jobba med deras liv efter tiden som intagna i fängelse, medan Sis har stor erfarenhet av ungdomar. Det som Sis inte alltid har fått är tillräckliga resurser eller tillräckliga verktyg.

Utredningen pågår fortfarande, och man kan undra vad den kommer att föreslå. Miljöpartiet hade velat göra de satsningar och möjliggöra det som nu lyfts fram av bland andra Mikael Damsgaard och ge detta till Sis, för vi tror att erfarenheten av att vårda just barn är oerhört central för att det ska bli ett bra utfall.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna och kommentarerna!

Det här är ett område där olika intressen står mot varandra. Då menar inte jag gärningspersonens intressen, med fokus på den unga personens väl och ve, som vi diskuterar här i dag. Jag försöker att ha fokus på samhällets intressen av olika saker. Här finns det olika typer av intressen, som är det som hela kriminalvården går ut på.

En person som har begått ett brott måste också få ett straff. Om den inte får det rubbar vi alla människors tilltro till samhället. För mig är det lite därför som vi har mycket av kriminalvården.

Om du begår ett brott som är brottsligt enligt en lag som vi har stiftat i Sverige måste det få en konsekvens. Om det inte får någon konsekvens förstår man inte vad som ska gälla i samhället, och då rubbas samhällskontraktet. Det måste alltså få en konsekvens.

Sedan är det ganska lätt att ta till det. Det ska vara inlåsning, och det ska vara inlåsning länge. Då visar man krafttag. Det upplevs som att man vidtar åtgärder där man verkligen tar brottsoffrens perspektiv på allvar.

Problemet är att det inte är det som forskning visar är mest effektivt för att förhindra återfall. Här gäller det att väga olika insatser mot varandra.

Det är inte realistiskt att tro att ett barn, en ungdom, som har begått ett grovt brott, till exempel dödat någon annan person, inte ska vara inlåst. Jag tror att de personerna alltid kommer att behöva vara inlåsta under en viss tid.

Frågan är med vad vi ska kombinera den inlåsningen för att skydda samhället. Människor ska uppleva att vi tar brottslighet på allvar och att vi gör vårt yttersta för att förhindra att det ska hända igen. Det gäller att samtidigt kombinera det med öppna former av straffavtjänande och utslussning i slutet av ett straff. Det kanske till exempel ska ske under en ganska lång period för att i möjligaste mån försöka förhindra att personen kommer ut och begår grova brott igen. Det är vad vi verkligen vill undvika.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna och kommentarerna!

Det här är ett område där olika intressen står mot varandra. Då menar inte jag gärningspersonens intressen, med fokus på den unga personens väl och ve, som vi diskuterar här i dag. Jag försöker att ha fokus på samhällets intressen av olika saker. Här finns det olika typer av intressen, som är det som hela kriminalvården går ut på.

En person som har begått ett brott måste också få ett straff. Om den inte får det rubbar vi alla människors tilltro till samhället. För mig är det lite därför som vi har mycket av kriminalvården.

Om du begår ett brott som är brottsligt enligt en lag som vi har stiftat i Sverige måste det få en konsekvens. Om det inte får någon konsekvens förstår man inte vad som ska gälla i samhället, och då rubbas samhällskontraktet. Det måste alltså få en konsekvens.

Sedan är det ganska lätt att ta till det. Det ska vara inlåsning, och det ska vara inlåsning länge. Då visar man krafttag. Det upplevs som att man vidtar åtgärder där man verkligen tar brottsoffrens perspektiv på allvar.

Problemet är att det inte är det som forskning visar är mest effektivt för att förhindra återfall. Här gäller det att väga olika insatser mot varandra.

Det är inte realistiskt att tro att ett barn, en ungdom, som har begått ett grovt brott, till exempel dödat någon annan person, inte ska vara inlåst. Jag tror att de personerna alltid kommer att behöva vara inlåsta under en viss tid.

Frågan är med vad vi ska kombinera den inlåsningen för att skydda samhället. Människor ska uppleva att vi tar brottslighet på allvar och att vi gör vårt yttersta för att förhindra att det ska hända igen. Det gäller att samtidigt kombinera det med öppna former av straffavtjänande och utslussning i slutet av ett straff. Det kanske till exempel ska ske under en ganska lång period för att i möjligaste mån försöka förhindra att personen kommer ut och begår grova brott igen. Det är vad vi verkligen vill undvika.

Herr talman! Tack, återigen, för frågorna!

Jag vet att den straffmyndighetsålder som gäller nu är 15 år. Det är vad Miljöpartiet fortsatt skulle önska se. Situationen som vi befinner oss i gör att det blir lite märkligt att bortse från det. 13 år som straffmyndighetsålder riskerar att bli verklighet redan i sommar, om ungefär en månad. Då kommer detta att gälla även yngre barn.

Det är därför som jag menar att det är omöjligt att helt frikoppla de diskussionerna från varandra. Det är anledningen till att jag nämner det. Utredningen som utredde frågan om ungdomsfängelser nämnde detta särskilt. Om det är så att åldersgränsen sänks har de inte egentligen tittat på det i sin utredning. Man skulle kunna säga att den frågan inte heller har beretts, men nu befinner vi oss ändå här.

Självklart hjälper inte brottsförebyggande åtgärder mot redan begångna brott. Det handlar om att försöka hindra personer som de facto redan har begått ett brott från att begå nya brott. Det handlar också om hur vi förhindrar rekrytering, där ännu fler unga personer kommer in i en kriminell livsstil och karriär, så att vi kan förhindra kommande brott. Det är fokus för verksamheten.

Jag har inte hittat något förslag från oss som handlar om att göra om det system som finns nu med att 16- och 17-åringar i undantagsfall kan dömas till fängelse. Det har vi inte drivit. Däremot är jag verkligen för att vi ser över allt detta ordentligt.

Jag är på riktigt nyfiken på vad utredningen som ska utreda Sis kommer fram till. Jag skulle vilja få se Sis fullfölja sitt reformarbete som de redan har jobbat med under flera års tid. Det har varit relativt framgångsrikt, men de behöver mer resurser.

Vi skulle alla behöva fokusera mer på hur vi tar hand om personer som kommer ut efter avtjänat straff oavsett om det är från Kriminalvården eller från Sis. Det är i eftervården det brister i otroligt stor utsträckning. Det är ingenting som Kriminalvården kommer att kunna lösa bara för att vi flyttar över personer dit.

Herr talman! Tack, återigen, för frågorna!

Jag vet att den straffmyndighetsålder som gäller nu är 15 år. Det är vad Miljöpartiet fortsatt skulle önska se. Situationen som vi befinner oss i gör att det blir lite märkligt att bortse från det. 13 år som straffmyndighetsålder riskerar att bli verklighet redan i sommar, om ungefär en månad. Då kommer detta att gälla även yngre barn.

Det är därför som jag menar att det är omöjligt att helt frikoppla de diskussionerna från varandra. Det är anledningen till att jag nämner det. Utredningen som utredde frågan om ungdomsfängelser nämnde detta särskilt. Om det är så att åldersgränsen sänks har de inte egentligen tittat på det i sin utredning. Man skulle kunna säga att den frågan inte heller har beretts, men nu befinner vi oss ändå här.

Självklart hjälper inte brottsförebyggande åtgärder mot redan begångna brott. Det handlar om att försöka hindra personer som de facto redan har begått ett brott från att begå nya brott. Det handlar också om hur vi förhindrar rekrytering, där ännu fler unga personer kommer in i en kriminell livsstil och karriär, så att vi kan förhindra kommande brott. Det är fokus för verksamheten.

Jag har inte hittat något förslag från oss som handlar om att göra om det system som finns nu med att 16- och 17-åringar i undantagsfall kan dömas till fängelse. Det har vi inte drivit. Däremot är jag verkligen för att vi ser över allt detta ordentligt.

Jag är på riktigt nyfiken på vad utredningen som ska utreda Sis kommer fram till. Jag skulle vilja få se Sis fullfölja sitt reformarbete som de redan har jobbat med under flera års tid. Det har varit relativt framgångsrikt, men de behöver mer resurser.

Vi skulle alla behöva fokusera mer på hur vi tar hand om personer som kommer ut efter avtjänat straff oavsett om det är från Kriminalvården eller från Sis. Det är i eftervården det brister i otroligt stor utsträckning. Det är ingenting som Kriminalvården kommer att kunna lösa bara för att vi flyttar över personer dit.