Ulrika Westerlund

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för frågan.

Låt mig klargöra att enligt barnkonventionen är alla under 18 år barn. Men jag är helt med på att vi ofta inte tänker på 16-åringar som barn eftersom vi använder orden tonåringar eller ungdomar. Men utifrån ett rättighetsperspektiv är 18 år gränsen för när man upphör att vara barn. Detta kan få en lite konstig effekt, för är man 17 år och 8 månader och gör något respektive 18 år och 1 månad och gör något blir reaktionerna och konsekvenserna från samhället väldigt olika. Men jag tänker att det nog måste vara så eftersom vi har bestämt att man blir myndig på sin 18-årsdag, och då slår samhället till med andra typer av åtgärder än man gör mot barn.

Jag vet inte om Torsten Elofsson tror att jag inte upprörs av den typ av händelser han redogör för. Givetvis är detta fruktansvärt och oacceptabelt, och samhällets svar måste vara att denna typ av brott får konsekvenser även för barn, också för 13-åringar. Men jag har märkt att när jag exempelvis lägger ut något i sociala medier om att Miljöpartiet inte tycker att 13-åringar ska sitta i fängelse får jag ofta reaktionen ”så du tycker att de ska vara ute och springa runt på gatan”. Nej, det tycker jag givetvis inte, och det tror jag inte att någon här tycker. En konsekvens måste det få.

Men det allra bästa hade såklart varit om dessa brott aldrig hade hänt, och därför ska vi med alla tänkbara insatser förhindra att de händer igen. Då är fokus på vad som verkligen funkar i brottspreventivt avseende intressant, därav vårt fokus. Det handlar inte i första hand om att ömma om gärningsmännen utan om att ömma om allas vår trygghet.

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för frågan.

Låt mig klargöra att enligt barnkonventionen är alla under 18 år barn. Men jag är helt med på att vi ofta inte tänker på 16-åringar som barn eftersom vi använder orden tonåringar eller ungdomar. Men utifrån ett rättighetsperspektiv är 18 år gränsen för när man upphör att vara barn. Detta kan få en lite konstig effekt, för är man 17 år och 8 månader och gör något respektive 18 år och 1 månad och gör något blir reaktionerna och konsekvenserna från samhället väldigt olika. Men jag tänker att det nog måste vara så eftersom vi har bestämt att man blir myndig på sin 18-årsdag, och då slår samhället till med andra typer av åtgärder än man gör mot barn.

Jag vet inte om Torsten Elofsson tror att jag inte upprörs av den typ av händelser han redogör för. Givetvis är detta fruktansvärt och oacceptabelt, och samhällets svar måste vara att denna typ av brott får konsekvenser även för barn, också för 13-åringar. Men jag har märkt att när jag exempelvis lägger ut något i sociala medier om att Miljöpartiet inte tycker att 13-åringar ska sitta i fängelse får jag ofta reaktionen ”så du tycker att de ska vara ute och springa runt på gatan”. Nej, det tycker jag givetvis inte, och det tror jag inte att någon här tycker. En konsekvens måste det få.

Men det allra bästa hade såklart varit om dessa brott aldrig hade hänt, och därför ska vi med alla tänkbara insatser förhindra att de händer igen. Då är fokus på vad som verkligen funkar i brottspreventivt avseende intressant, därav vårt fokus. Det handlar inte i första hand om att ömma om gärningsmännen utan om att ömma om allas vår trygghet.

Herr talman! Debatten går lite snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. En kollega sa till mig i går att det vore bra om den tog lite längre tid så att hon hinner avsluta sitt deltagande i ett panelsamtal. Vi får se om det här anförandet triggar några repliker – jag ska göra mitt bästa.

Miljöpartiet är av uppfattningen att samhället måste agera mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. Reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning – inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling.

Regeringens förslag att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott är djupt oroande av en mängd skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att inrätta ungdomsfängelser, eller snarare ungdomsavdelningar på vuxenfängelser.

När regeringen nu dessutom har aviserat att man tänker sänka straffbarhetsåldern, vilket innebär att barn så unga som 13 år kan sättas i fängelse, har även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken ifrågasatt förslaget. Kriminalvården har skrivit att de bedömer att de saknar resurser och kompetens för att hantera barn i den här åldern. Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet. Både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risken för tillämpningsproblem och rättsosäkerhet.

Dagens debatt handlar om att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott. Inrättande av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hör ihop; de kan inte hanteras som två helt separata frågor. Bland annat kan påpekas att utredningen själv skrev att det kan finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den yngsta ålderskategorin om straffmyndighetsåldern sänks.

Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: Barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men det ska ske på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till de ungas brist på mognad och impulskontroll och i fråga om att bedöma konsekvenserna av sitt handlande.

Herr talman! Jag har nu kort redogjort för de grundläggande skälen till vårt avslag. Jag vill gå in särskilt på några områden och avslutningsvis även säga något om vad Miljöpartiet skulle vilja se i stället.

Först vill jag ta upp bristen på stöd i forskning eller erfarenhet. Frihetsberövande kan i sig vara en stark riskfaktor för fortsatt kriminalitet. Uppemot 90 procent av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom ett par år. Återfallen hänger ofta ihop med en fortsatt eller fördjupad kontakt med kriminella nätverk.

Regeringen anser att detta är ett argument för att inrätta ungdomsfängelser, men forskning visar tvärtom att risken för återfall kan minska vid öppnare former av straffavtjänande och en fungerande utslussning. Forskning har också visat att placering av barn i fängelse hotar deras trygghet, välmående och framtidsutsikter. Även detta innebär ökad risk för återfall i brott och minskad sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället.

Den höga återfallsrisken bland unga som döms till sluten ungdomsvård är för oss ett tydligt skäl till att den slutna ungdomsvården måste stärkas betydligt. Vården måste leda till ett liv långt bort från kriminalitet, och utslussningen ska vara kontrollerad och trygg.

Ett annat problem är att detta förslag grundar sig på otillräcklig beredning. För oss i Miljöpartiet är beredningen av lagförslag, särskilt sådana som innebär ett drastiskt skifte och ett avsteg från tidigare praxis, väldigt viktig.

I en interpellationsdebatt med mig nyligen menade justitieministern att Miljöpartiets inställning visar att vi står för något som han kallade slow politics. Det tyckte jag var ett svepande, märkligt och nedlåtande omdöme, inte minst i en tid då debattartiklarna om hur regeringen monterar ned rättsstaten duggar tätt.

Jag ska också nämna något som redan har varit uppe i debatten, nämligen barns rätt till skolgång. Redan när utredningen om ungdomsfängelse presenterades uppstod frågor om hur barns rätt till skolgång enligt skollagen skulle kunna säkerställas för unga som döms till fängelse. I december presenterades en utredning som föreslår ändringar i skollagen för att barn i fängelse ska kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning i vissa fall.

För Miljöpartiet är det mycket oroande att intagna barn till skillnad från andra barn inte kommer att få den skolgång de har rätt till enligt skollagen. Som tidigare talare också har sagt är en fungerande skolgång en av de starkaste skyddsfaktorerna mot fortsatt kriminalitet, och detta borde därför prioriteras mycket högt. Det måste ses som mycket angeläget att barn som har begått brott ges en trygg och stabil skolgång med närvarande lärare. Dessutom vet vi att dessa barn ofta har stora svårigheter i skolan. Det är alltså inte vilka 14-åringar som helst, utan med stor sannolikhet är det 14-åringar med omfattande behov av stöd för att klara skolan som kommer att hamna på ungdomsavdelningarna.

Herr talman! Flera remissinstanser har också tagit upp att inrättandet av ungdomsavdelningar på fängelser kan strida mot barnkonventionen. För att värna barns rättigheter har regeringen i propositionen föreslagit vissa anpassningar. Till exempel föreslås en portalparagraf i fängelselagen om att alla åtgärder som rör intagna barn ska beakta barnets bästa och att socialnämnden ska utse en särskild handläggare till intagna barn.

För oss framstår dessa anpassningar som ett dåligt försök att dämpa den massiva kritiken. Om regeringen hade menat allvar med att säkra barns bästa skulle man inte inrätta dessa ungdomsavdelningar inom kriminalvården alls eller åtminstone inte iscensätta dem mycket tidigare än vad utredningen och Kriminalvården bedömt som möjligt med hänsyn tagen till barnrätten.

I detta sammanhang kan också nämnas att det finns en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom kriminalvården. Gruppen fängelsedömda flickor kommer att vara mycket liten. Även om andelen flickor inom den grova brottsligheten ökar är de fortfarande väldigt få. Utredningen uppmärksammar detta och drar slutsatsen att flickor under 18 år i många fall kommer att avtjäna sitt straff tillsammans med vuxna kvinnor upp till 21 år – en utformning som också den strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté är tydlig med att barn inte får placeras på samma anstalter som vuxna och att stater med barnfängelser bör inrätta separata anstalter för barn, med personal som har lämplig utbildning och arbetar enligt barnvänliga riktlinjer och metoder.

Herr talman! Miljöpartiet ställer sig alltså inte bakom regeringens förslag men har såklart egna. Vi vill liksom Vänsterpartiet behålla den slutna ungdomsvården och reformera insatserna hos Sis, och som tidigare talare nämnt pågår det ju sedan länge ett reformarbete. Sis och även tidigare regeringar har varit medvetna om bristerna, och Sis har differentierat sina anstalter. Antalet rymningar av barn som är dömda för brott har minskat kraftigt, och om jag minns rätt har det inte skett någon sådan på ett antal år då Sis har vidtagit olika åtgärder och differentierat sin verksamhet.

Det pågår dessutom en utredning om Sis, och jag är väldigt nyfiken på vad den kommer fram till. Det känns därför lite förhastat att fatta dagens beslut innan vi ser vad alternativet skulle kunna vara. Jag tror inte att någon här inne är nöjd med nuvarande situation, och vi tänker alla att något måste göras. Frågan är bara vad som ska göras och vad som får önskad effekt.

Miljöpartiet vill givetvis också se tidiga förebyggande insatser, stärkta insatser hos socialtjänsten och en trygg utslussning. Vi föreslår också en förlängning av den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård, som i dag är fyra år. I kombination med en stärkt vårdkedja och bättre utslussning skulle en sådan förändring göra det möjligt att ge unga längre tid för rehabilitering och möjlighet att lämna kriminaliteten.

Vidare vill vi se över om LSU ska omfattas av villkorlig frigivning. En sådan kan rätt utformad skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet och avhålla unga lagöverträdare från återfall i brott och ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället efter avtjänat straff.

Miljöpartiet vill alltså se ett samhälle som både skyddar människor från grov brottslighet och ger barn en verklig chans att bryta med kriminalitet. Regeringens proposition riskerar att göra motsatsen: låsa in barn i en miljö som skapar stigma, försvåra skolgång, försvaga rehabilitering och i förlängningen öka återfall och pressa rekryteringen nedåt i åldrarna. I stället behövs mer av det som fungerar, såsom tidiga insatser, en socialtjänst med resurser, en skola som orkar se varje barn, en barn- och ungdomspsykiatri som kan ta emot och frihetsberövande insatser som faktiskt rehabiliterar. Om regeringen vill pröva något nytt borde man pröva stora satsningar på det preventiva arbetet och inte sätta barn i fängelse.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Debatten går lite snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. En kollega sa till mig i går att det vore bra om den tog lite längre tid så att hon hinner avsluta sitt deltagande i ett panelsamtal. Vi får se om det här anförandet triggar några repliker – jag ska göra mitt bästa.

Miljöpartiet är av uppfattningen att samhället måste agera mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. Reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning – inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling.

Regeringens förslag att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott är djupt oroande av en mängd skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att inrätta ungdomsfängelser, eller snarare ungdomsavdelningar på vuxenfängelser.

När regeringen nu dessutom har aviserat att man tänker sänka straffbarhetsåldern, vilket innebär att barn så unga som 13 år kan sättas i fängelse, har även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken ifrågasatt förslaget. Kriminalvården har skrivit att de bedömer att de saknar resurser och kompetens för att hantera barn i den här åldern. Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet. Både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risken för tillämpningsproblem och rättsosäkerhet.

Dagens debatt handlar om att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott. Inrättande av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hör ihop; de kan inte hanteras som två helt separata frågor. Bland annat kan påpekas att utredningen själv skrev att det kan finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den yngsta ålderskategorin om straffmyndighetsåldern sänks.

Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: Barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men det ska ske på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till de ungas brist på mognad och impulskontroll och förmåga att bedöma konsekvenserna av sitt handlande.

Herr talman! Jag har nu kort redogjort för de grundläggande skälen till vårt avslag. Jag vill gå in särskilt på några områden och avslutningsvis även säga något om vad Miljöpartiet skulle vilja se i stället.

Först vill jag ta upp bristen på stöd i forskning eller erfarenhet. Frihetsberövande kan i sig vara en stark riskfaktor för fortsatt kriminalitet. Uppemot 90 procent av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom ett par år. Återfallen hänger ofta ihop med en fortsatt eller fördjupad kontakt med kriminella nätverk.

Regeringen anser att detta är ett argument för att inrätta ungdomsfängelser, men forskning visar tvärtom att risken för återfall kan minska vid öppnare former av straffavtjänande och en fungerande utslussning. Forskning har också visat att placering av barn i fängelse hotar deras trygghet, välmående och framtidsutsikter. Även detta innebär en ökad risk för återfall i brott och minskad sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället.

Den höga återfallsrisken bland unga som döms till sluten ungdomsvård är för oss ett tydligt skäl till att den slutna ungdomsvården måste stärkas betydligt. Vården måste leda till ett liv långt bort från kriminalitet, och utslussningen ska vara kontrollerad och trygg.

Ett annat problem är att detta förslag grundar sig på otillräcklig beredning. För oss i Miljöpartiet är beredningen av lagförslag, särskilt sådana som innebär ett drastiskt skifte och ett avsteg från tidigare praxis, väldigt viktig.

I en interpellationsdebatt med mig nyligen menade justitieministern att Miljöpartiets inställning visar att vi står för något som han kallade slow politics. Det tyckte jag var ett svepande, märkligt och nedlåtande omdöme, inte minst i en tid då debattartiklarna om hur regeringen monterar ned rättsstaten duggar tätt.

Jag ska också nämna något som redan har varit uppe i debatten, nämligen barns rätt till skolgång. Redan när utredningen om ungdomsfängelse presenterades uppstod frågor om hur barns rätt till skolgång enligt skollagen skulle kunna säkerställas för unga som döms till fängelse. I december presenterades en utredning som föreslår ändringar i skollagen för att barn i fängelse ska kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning i vissa fall.

För Miljöpartiet är det mycket oroande att intagna barn till skillnad från andra barn inte kommer att få den skolgång de har rätt till enligt skollagen. Som tidigare talare också har sagt är en fungerande skolgång en av de starkaste skyddsfaktorerna mot fortsatt kriminalitet, och detta borde därför prioriteras mycket högt. Det måste ses som mycket angeläget att barn som har begått brott ges en trygg och stabil skolgång med närvarande lärare. Dessutom vet vi att dessa barn ofta har stora svårigheter i skolan. Det är alltså inte vilka 14-åringar som helst, utan med stor sannolikhet är det 14åringar med omfattande behov av stöd för att klara skolan som kommer att hamna på ungdomsavdelningarna.

Herr talman! Flera remissinstanser har också tagit upp att inrättandet av ungdomsavdelningar på fängelser kan strida mot barnkonventionen. För att värna barns rättigheter har regeringen i propositionen föreslagit vissa anpassningar. Till exempel föreslås en portalparagraf i fängelselagen om att alla åtgärder som rör intagna barn ska beakta barnets bästa och att socialnämnden ska utse en särskild handläggare till intagna barn.

För oss framstår dessa anpassningar som ett dåligt försök att dämpa den massiva kritiken. Om regeringen hade menat allvar med att säkra barns bästa skulle man inte inrätta dessa ungdomsavdelningar inom kriminalvården alls eller åtminstone inte iscensätta dem mycket tidigare än vad utredningen och Kriminalvården bedömt som möjligt med hänsyn tagen till barnrätten.

I detta sammanhang kan också nämnas att det finns en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom kriminalvården. Gruppen fängelsedömda flickor kommer att vara mycket liten. Även om andelen flickor inom den grova brottsligheten ökar är de fortfarande väldigt få. Utredningen uppmärksammar detta och drar slutsatsen att flickor under 18 år i många fall kommer att avtjäna sitt straff tillsammans med vuxna kvinnor upp till 21 år – en utformning som också den strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté är tydlig med att barn inte får placeras på samma anstalter som vuxna och att stater med barnfängelser bör inrätta separata anstalter för barn, med personal som har lämplig utbildning och arbetar enligt barnvänliga riktlinjer och metoder.

Herr talman! Miljöpartiet ställer sig alltså inte bakom regeringens förslag men har såklart egna. Vi vill liksom Vänsterpartiet behålla den slutna ungdomsvården och reformera insatserna hos Sis, och som tidigare talare nämnt pågår det ju sedan länge ett reformarbete. Sis och även tidigare regeringar har varit medvetna om bristerna, och Sis har differentierat sina anstalter. Antalet rymningar av barn som är dömda för brott har minskat kraftigt, och om jag minns rätt har det inte skett någon sådan på ett antal år då Sis har vidtagit olika åtgärder och differentierat sin verksamhet.

Det pågår dessutom en utredning om Sis, och jag är väldigt nyfiken på vad den kommer fram till. Det känns därför lite förhastat att fatta dagens beslut innan vi ser vad alternativet skulle kunna vara. Jag tror inte att någon här inne är nöjd med nuvarande situation, och vi tänker alla att något måste göras. Frågan är bara vad som ska göras och vad som får önskad effekt.

Miljöpartiet vill givetvis också se tidiga förebyggande insatser, stärkta insatser hos socialtjänsten och en trygg utslussning. Vi föreslår också en förlängning av den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård, som i dag är fyra år. I kombination med en stärkt vårdkedja och bättre utslussning skulle en sådan förändring göra det möjligt att ge unga längre tid för rehabilitering och möjlighet att lämna kriminaliteten.

Vidare vill vi se över om LSU ska omfattas av villkorlig frigivning. En sådan kan rätt utformad skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet, avhålla unga lagöverträdare från återfall i brott och ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället efter avtjänat straff.

Miljöpartiet vill alltså se ett samhälle som både skyddar människor från grov brottslighet och ger barn en verklig chans att bryta med kriminalitet. Regeringens proposition riskerar att göra motsatsen: låsa in barn i en miljö som skapar stigma, försvåra skolgång, försvaga rehabilitering och i förlängningen öka återfall och pressa rekryteringen nedåt i åldrarna. I stället behövs mer av det som fungerar, såsom tidiga insatser, en socialtjänst med resurser, en skola som orkar se varje barn, en barn- och ungdomspsykiatri som kan ta emot och frihetsberövande insatser som faktiskt rehabiliterar. Om regeringen vill pröva något nytt borde man pröva stora satsningar på det preventiva arbetet och inte sätta barn i fängelse.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Naturligtvis kan vi ha en semantisk diskussion om vad skillnaden är mellan obligatorisk och tvång. Jag vidhåller att vår tanke inte är att åka hem till människor och med våld ta deras egendom. Jag har inte heller sett något förslag från Miljöpartiet – jag betvivlar att det skulle komma – som handlar om att tvångsinlösa annan egendom, till exempel bensinbilar. Jag själv äger en sådan.

Det jag däremot kan notera är att den här regeringen inte är främmande för att rucka på principen om positiva myndighetsbeslut. Nu vet jag att det här är en diskussion om just vapenlagen, men för min del är det betydligt värre att man funderar över eller lägger fram konkreta förslag om att riva upp till exempel permanenta uppehållstillstånd eller medborgarskap. Det är också positiva myndighetsbeslut som den här regeringen absolut inte backar för att dra tillbaka.

Anledningen till att vi förordar en obligatorisk inlösen av vapnen är att vi väger olika intressen mot varandra. Att någon äger en bensinbil är inget som potentiellt sett kan leda till en akut samhällsfara, men vi menar att vapnen inte har någon plats i jakt och att det är svårt att motivera intresset att ha vapnen kvar jämfört med den potentiella risk som de kan innebära.

Vi tycker att det är betydligt värre att man är villig att riva upp andra positiva myndighetsbeslut på helt andra politikområden – som den här regeringen vill göra.

Herr talman! Jag tackar Sten Bergheden för frågorna.

Det är naturligtvis mycket olyckligt att det inte är vår huvudsakliga talare i dessa frågor, Emma Nohrén, som står här. Då skulle Sten Bergheden få mycket bättre svar. Det är Emma Nohrén som har skrivit den motion som helt ligger till grund för mitt anförande, och jag har ingen som helst anledning att betvivla de uppgifter som finns i den. Till skillnad från mig är Emma Nohrén själv jägare och resonerar på detta sätt baserat på den erfarenheten.

Det är inte ovanligt att ett parti i opposition är tydligare med vad som är partiets helt egna politik än när man ingår i ett regeringssamarbete och då naturligtvis diskuterar, förhandlar och gör olika eftergifter åt varandras politik för att det ska vara möjligt att få ihop samarbetet. Om jag ska försöka räkna ut vad som hänt, när Sten Bergheden har så detaljerad kunskap om Miljöpartiets tidigare ställningstaganden, får jag anta att det handlar om detta.

Sedan använder Sten Bergheden ordet tvångsinlösen. Det kan man absolut göra. Obligatorisk inlösen är det ordval vi har använt. Tvångsinlösen låter som att vi skulle lägga pengar på att någon ska åka hem till olika personer och med våld ta deras vapen. Jag har svårt att tro att det skulle kunna fungera. Att däremot skicka en tydlig signal – ni som redan har sådana här vapen uppmanas att lämna in dem mot ersättning – är någonting som är möjligt att göra.

Sedan tror jag inte att det ska vara eftersök på alla eventuella vapen som kan finnas i omlopp. Det kan bli svårt.

Herr talman! Miljöpartiet står i stora delar bakom regeringens förslag till en ny vapenlag. Vi välkomnar särskilt att reglerna för lämplighetsprövning förtydligas och att till exempel ålder, kunskap, färdigheter, laglydnad och medicinska omständigheter ska beaktas vid en bedömning. Vi står också bakom att regeringen går fram med ett nytt tillsynsförfarande, att ett förbud införs mot vissa halvautomatiska vapen och att de som löser in sina halvautomatiska vapen ersätts fullt ut.

Miljöpartiet hade däremot velat gå längre än regeringen och också förbjuda och lösa in de halvautomatiska vapen för jakt som redan finns i omlopp. Vi ställer oss därför inte bakom regeringens förslag om frivillig inlösen av vissa halvautomatiska vapen utan förordar i stället utredningens förslag, och det som regeringen själv tidigare kommunicerade, nämligen att alla halvautomatiska vapen som förbjuds också ska lösas in – självklart mot full ersättning.

Sedan den 1 augusti 2023 är det tillåtet att få licens för halvautomatiska vapen för jakt trots att de har ett militärt utseende; det mest kända exemplet är AR-15. Sedan detta tilläts har det enligt Polismyndigheten beviljats ett stort antal tillstånd för sådana vapen.

Miljöpartiet har vid flera tillfällen varit tydligt med att vi vill förbjuda användningen av militärliknande vapen. Det finns inga prestandaskäl för att tillåta AR-vapen och ingen anledning att vara i skogen med vapen som för tanken till krig och skolskjutningar. Det är stor skillnad om man på hundpromenaden eller svampturen möter en jägare med brutet vapen eller slutstycket i hölstret jämfört med att se någon med ett vapen som för tankarna till skolskjutningar.

Miljöpartiet har efterfrågat en lagändring som innebär att man inte får licens för eller kan använda halvautomatiska vapen med militärt utseende för jakt. AR-15 har ett uppenbart militärt utseende och har ingenting i skogen att göra.

Miljöpartiet välkomnar en skärpt vapenlagstiftning och ett förbud mot vissa halvautomatiska vapen men anser alltså att förbudet måste följas av obligatorisk inlösen av samtliga förbjudna vapen mot full ersättning.

I betänkandet har vi också ställt oss bakom det yrkande som ursprungligen kom från Socialdemokraterna om att ordningen med femårstillstånd för helautomatiska skjutvapen och enhandsvapen för flerskott ska återinföras.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Det är väldigt otacksamt för mig att komma sist, för nu har i princip allt som jag hade tänkt säga sagts av tidigare talare. Men jag tänker upprepa lite grann. Jag vill nämligen också säga någonting om Trygghetsberedningen.

Det var en bred utredning som skulle bistå regeringen med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik. Alla partier deltog. Beredningen överlämnade tre betänkanden till regeringen. Dessa har varit ute på remiss. Vi stod bakom förslagen då. Vi gör fortfarande det, och vi vill att regeringen går vidare med de här förslagen. De är förankrade i forskning och erfarenhet, och det är en styrka att de har ett brett stöd i riksdagen.

Särskilt angelägna förslag gäller till exempel förbättrad tillgänglighet till återfallsförebyggande hälso- och sjukvård, förstärkt samverkan för unga lagöverträdare samt åtgärder för att förbättra de intagnas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag tycker – precis som min namne, som just talade här – att bland annat den här debatten har varit klargörande när det gäller att se vad det är för skillnad i fråga om fokus. Jag tycker att regeringen väldigt ofta betonar straff. Fler ska sitta inne och så vidare. Det talas om hårdare straff, skärpta straff och utbyggnad.

Naturligtvis förespråkar inte Miljöpartiet – jag tror inte heller att något annat parti gör det – att dömda personer ska släppas ut i förtid eller vad det var som sades av en tidigare talare. Vi tycker däremot att det är viktigt att lägga mer fokus på förebyggande åtgärder och att man bedriver en kriminalvård som leder till minskad återfallsrisk. Det vi vill uppnå med vår kriminalpolitik är ju att färre brott ska begås. Det är liksom det övergripande syftet – inte att fler personer ska straffas hårdare. Straff ska naturligtvis utdömas när brott har begåtts. Men störst fokus måste ligga på att brott inte ska begås.

Fru talman! Jag hade också tänkt nämna någonting om kvinnors särskilda situation. Under senare tid har det ökade antalet kvinnor och även flickor som begår kriminella handlingar uppmärksammats, och det finns anledning att anta att det här är en situation som kommer att fortsätta. Ett ökat fokus från politikens sida är därför motiverat.

Vi fick en jättebra dragning i utskottet för en tid sedan av en rapportförfattare från Brå, som hade tagit fram en rapport som handlade just om flickor och kvinnor i kriminella nätverk. Brå hade där sett att det fanns både likheter och skillnader mellan kvinnor och flickor respektive pojkar och män vad gäller hur man är involverad i kriminella nätverk.

Brå anser att det är viktigt att dessa omständigheter beaktas både av de myndigheter som arbetar mot organiserad brottslighet och av de verksamheter som ska erbjuda hjälp och stöd till flickor och kvinnor i kriminella miljöer. Annars finns det en risk för att insatserna inte blir träffsäkra, eftersom bland annat kön spelar roll för hur människor svarar på olika åtgärder som man kan bli föremål för.

Brås rapport visar, skriver de i sin sammanfattning, att sociala relationer och en tidig normalisering av kriminalitet ofta är flickors och kvinnors väg in i kriminella miljöer. Samtidigt framkommer det att deras initiala förutsättningar, till exempel hemförhållanden, skola och olika former av utsatthet, också spelar en väsentlig roll för hur och varför relationer inleds med killkompisar och pojkvänner som är involverade i kriminella nätverk.

Många av de intervjuade flickorna och kvinnorna i rapporten har en uppväxt där nya lager av svårigheter successivt bygger på de tidigare, till exempel föräldrars missbruksproblem, sämre ekonomiska förhållanden, våldsutsatthet i hemmet och egen psykisk ohälsa. Många har också skolmisslyckanden bakom sig.

Pojkar och män som är involverade i kriminella nätverk har inte sällan ett intresse av att involvera sina kvinnliga vänner, till exempel för att få hjälp med att förvara och transportera narkotika, samtidigt som många av flickorna och kvinnorna också vill tjäna pengar och visa lojalitet med sina vänner. Det är också vanligt att man inleder en kärleksrelation med en äldre nätverksinvolverad kille som tillhör det kriminella nätverkets högre skikt. På så sätt kommer man själv in i kriminalitet.

Kunskapen om kvinnors särskilda villkor måste förbättras ytterligare, och samhället måste ta ansvar för att det finns rätt resurser och rätt kompetens för att hantera situationen och möjliggöra för kvinnor att ta sig ur den kriminella miljön på ett säkert, anpassat och effektivt sätt. Bland annat måste ett avhopparprogram som är anpassat för kvinnor komma på plats.

Vi har tidigare pratat om överbeläggningen inom kriminalvården. Det gäller också på kvinnoanstalterna, och det finns såklart en risk för att det här blir ännu värre när antalet intagna ökar ytterligare till följd av regeringens alla reformer. Det är därför viktigt att situationen för kvinnor uppmärksammas särskilt, i synnerhet inför den planerade expansionen av antalet anstaltsplatser.

Regeringen borde ta ett helhetsgrepp i frågan om en mer jämställd kriminalvård och göra en utredning av kvinnors situation och behov i kriminalvården i syfte att skapa förutsättningar för en jämställd kriminalvård.

Jag hade tänkt yrka bifall till reservation 1, men det gjordes alldeles nyss, så jag väljer i stället att yrka bifall till reservation 8, som handlar om det sista som jag pratade om – en utredning om kvinnors särskilda situation.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 april.)

Herr talman! Jag tänkte framför allt tala om det som vår reservation 10, som jag vill yrka bifall till, handlar om.

Missbruk av narkotika är en källa till många allvarliga samhällsproblem. Handel med narkotika driver kriminalitet. Missbruk av olika droger skadar och dödar människor, både dem som använder narkotika själva och dem som finns runt omkring. Det ligger alltså i samhällets intresse att med politiska styrmedel försöka minska skadan.

Då blir frågan om vi bedriver den effektivaste politiken för att uppnå detta. Det har ifrågasatts av många olika aktörer. Bland annat kan jag nämna Narkotikautredningen, som i sitt slutbetänkande Vi kan bättre! Föreslog att regeringen skulle överväga att föreslå riksdagen att ändra målet för narkotikapolitiken som helhet från ”ett samhälle fritt från narkotika” till ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Miljöpartiet menar att detta är ett förslag som man skulle kunnat ta vidare.

Narkotikapolitiskt Center, NPC, kritiserade i somras Straffreformutredningen för att man valde att inte stärka möjligheten till vårdinriktad påföljd när någon med narkotikaberoende döms för ringa narkotikabrott. NPC förordar inte legalisering eller generell avkriminalisering utan smartare påföljder som träffar mer rätt än enbart böter.

NPC pekar på Narkotikautredningens förslag att låta Polismyndigheten utveckla verktyget rapporteftergift oftare vid ingripande mot personer med beroende eller vid överdostillfällen som en väg att gå.

NPC menar att detta skulle få positiva effekter och konstaterar också att Narkotikautredningen inte hade möjlighet att föreslå ändringar i straffrätten på det sätt som Straffreformutredningen hade. NPC vill därför att en ny utredning tillsätts i syfte att lägga fram förslag om hur personer med beroendesjukdom i framtiden kan få annan påföljd än böter i form av någon typ av stöd eller behandling.

Vi i Miljöpartiet instämmer i att detta vore en positiv reform, men vi vill också att en ny utredning ska få i uppgift att förutsättningslöst utreda lagstiftningen på narkotikaområdet för att säkerställa att den är effektiv och bidrar till att uppnå målet om ett samhälle där skadorna av narkotikan minskar.

Därför yrkar jag bifall till reservation 10, som handlar om detta.

Herr talman! Under förra mandatperioden påbörjades den största tillväxten av Polismyndigheten någonsin. Det arbetet måste nu fortsätta. Det behövs fler välutbildade poliser och fler civila handläggare samtidigt som villkoren för dagens poliskår måste stärkas så att fler vill stanna i yrket. Det är tydligt i dagens debatt att flera kollegor i utskottet har sett samma behov.

Det är viktigt att polisen har goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande och trygghetsskapande, och för det behövs en ökad lokal polisiär närvaro i hela landet. Också detta har betonats av tidigare debattörer. Inte minst behövs detta i storstadsregioner och särskilt utsatta områden.

Miljöpartiet vill att det utbildas och anställs fler områdespoliser som kan fokusera på att arbeta långsiktigt, bygga relationer och öka människors tillit till polis och rättsväsen. På så sätt ökar vi tryggheten på gator och torg, stärker polisens förmåga att förhindra och upptäcka brott och underlättar människors möjlighet att komma i kontakt med polisen. Av detta skäl skrev vi särskilt att 500 miljoner kronor av anslaget till Polismyndigheten ska gå till att utbilda och anställa fler områdespoliser och mer civil personal. Vi har alltså samma nivå i vår budget som regeringen men vill särskilt peka ut att pengar ska satsas på just detta.

Miljöpartiet anser också att det är viktigt att arbeta för att stärka hela allmänhetens förtroende för polisen – detta bland annat för att säkerställa att brottsutsatta inte avstår från att anmäla brott. Som ett led i arbetet med detta borde insatserna som görs för att de som arbetar som poliser ska spegla befolkningen avseende kön och etnicitet intensifieras. En bred rekryteringsbas ger också bättre möjligheter för att polisen har rätt kompetens avseende kulturell och språklig förståelse med de förbättrade förmågor detta ger i såväl det brottsbekämpande som det förebyggande arbetet.

Herr talman! Detta breda betänkande innehåller ganska många angelägna frågor, och jag vill nämna ytterligare några av dem.

Miljöpartiet anser att arbetet med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten borde intensifieras. Detta krävs inte minst för att förbättra möjligheterna att komma åt den organiserade brottsligheten. Kriminella nätverk tvättar pengar, undviker skatt och bedriver tvivelaktiga verksamheter. Att se och förstå de företag som på ytan bedriver helt legitim verksamhet men samtidigt fyller centrala funktioner i det kriminella ekosystemet är svårt och kräver en särskild, ofta ingående branschkunskap och riktade verktyg och förmågor. Vi vill därför se en satsning på att utveckla Ekobrottsmyndighetens verksamhet ytterligare, och vi anser att möjligheten att inrätta en nationell insatsstyrka mot ekobrott bör utredas.

Miljöpartiet vill också att hotet från våldsbejakande extremism tas på allvar. En särskild fråga gäller fenomenet med så kallade aktivklubbar. Säkerhetspolisen beskriver att aktivklubbarna har en tydlig koppling till våldsbejakande högerextremism. Antalet aktiviteter fördubblades i landet under förra året, och Aktivklubb Sverige fortsätter att växa. Verksamheterna är inte alltid enkla att avslöja, och kommuner som hyr ut exempelvis gym eller andra idrottslokaler behöver fler verktyg för att upptäcka och stänga ned verksamheter. Nätverket har också visat sig komma nära beslutsfattare på allra högsta nivå. Vi efterlyser en samlad kunskap om aktivklubbarnas, högerextremismens och andra extrema rörelsers utbredning i Sverige i dag, inte minst för att kunna uppdatera lagstiftningen på området.

Herr talman! Det här är som sagt en bred debatt. Anledningen till att vi tycker att kommuner borde få större stöd från staten än vad de nu får är att de inte ska hamna i situationer som den i Stockholm där man lånar eller höjer skatten. Vi tycker att det ska finnas ett större stöd från staten, och det kan jag för tydlighetens skull också säga att vi har med i vår budget. Vi tänker att staten gör otillräckliga satsningar i statsbudgeten på att stödja kommunerna i deras viktiga brottsförebyggande arbete.

Jag tycker mig fortfarande inte höra något svar på exakt varför man har landat på just 13 år. Det finns de som säger att en ytterligare sänkning av straffmyndighetsåldern skulle kunna få brottsligheten att krypa ännu längre ned i åldrarna. Åtminstone vissa forskare menade att det syntes ganska tydligt när till exempel straffrabatten för unga vuxna togs bort. Det var ju också någonting som Miljöpartiet medverkade till. Då kröp brottsligheten ned i åldrarna. Det måste tas med i beaktandet.

Att beslutet att sänka straffmyndighetsåldern och överföra unga dömda till Kriminalvården har mötts av massiv kritik måste ministern ändå vidgå. Det är ingenting som Miljöpartiet har hittat på. Ett samlat civilsamhälle har sagt att de inte rekommenderar att dessa förändringar genomförs.

Ministern har nämnt i tidigare inlägg att man har vidtagit flera olika typer av åtgärder för att höja olika straff. En kritik mot den utredningen, som genomfördes av en väldigt kvalificerad person, var att det inte gjordes någon översyn av hela brottsbalken. Man har gjort lite här och där, och brottsbalken och straffen har blivit något av ett lapptäcke.

En grundfråga jag har är varför regeringen har så bråttom. Det pågår flera olika utredningar som inte är klara, till exempel av Sis, men regeringen hastar igenom och snabbar på förändringarna av brottsbalken. Det håller inte riktigt ihop. Man inför en väldigt genomgripande ändring med sänkt straffmyndighetsålder. Varför är det så bråttom?

Herr talman! Tack återigen för svaret, ministern!

Jag vill gå tillbaka till själva interpellationssvaret. Där nämner justitieministern den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder som exempel på åtgärder på det förebyggande området. Men möjligheterna att arbeta förebyggande är ju också beroende av ekonomiska resurser.

Regeringen har valt att inte ge kommunerna det de själva uppgett att de behöver. Det försvårar såklart för dem att leva upp till ett mycket viktigt inslag i den nya socialtjänstlagen, nämligen att arbeta brottsförebyggande i tillägg till allt annat som också ska utföras. Hur ska det vara möjligt när många kommuner dessutom saknar pengar till bland annat tillräckligt många förskolepedagoger och socialsekreterare? Deras arbete får naturligtvis också i förlängningen ses som brottsförebyggande, om än lite mer grundläggande.

Justitieministern nämner i sitt svar att det finns begränsat med forskning om hur man bäst bryter rekryteringen av barn till kriminalitet. Så är det. Däremot finns det en hel del erfarenhet från Sverige och andra länder från verksamheter som har visat på framgång. De har inte provats fullt ut i hela Sverige.

Om övervägandena som ligger bakom att just den här typen av åtgärder ska vidtas säger regeringen att det som har testats hittills inte har fungerat, att vi måste prova något nytt och så vidare. Men det här skulle också vara att göra något nytt. Man behöver inte bara sänka straffmyndighetsåldern och sätta 13-åringar i fängelse, utan man skulle storskaligt kunna prova på andra verksamheter, som jag vet att justitieministern känner till exempel på, bland annat polisens projekt Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs av Skandia i Idéer för livet, där en före detta polis har valt att engagera sig för att han tyckte att det var mer meningsfullt. Det finns verksamheter som Ung Trygg hos Magelungen, och så vidare.

Jag vet att ministern känner till dessa verksamheter väl. De betonar alla vikten av samma typer av insatser: att arbeta nära unga i riskzon tillsammans med hela deras nätverk och stötta upp det där det behövs, till exempel genom att se till att föräldrarna får arbete om de saknar det, säkerställa att barnet får tillgång till fritidsaktiviteter eller att hjälpa hela familjen att flytta och lämna en miljö där barnet har dragits in i kriminalitet. Allt detta kostar pengar. Men vi har inte provat fullt ut vad som händer om alla ungar som är i behov av den här typen av punktbevakning får det.

Herr talman! Det här är en debatt som har flera aspekter, och jag vill också säga någonting om barn i fängelse. Justitieministern har svarat att sänkningen av straffmyndighetsåldern görs för att vi befinner oss i ett mycket mörkt läge. Det gör vi, men varför regeringen landade på just 13 år saknar jag svar på. En utredning föreslog 14 år.

De som utredde frågan huruvida Kriminalvården skulle ta över ansvaret för dömda minderåriga betonade att de inte hade utrett detta med beaktande av en sänkt straffmyndighetsålder till vare sig 14 eller 13 år. Utredningen konstaterade dessutom att en eventuell sänkning skulle ge goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den här gruppen, alltså de yngre. Min fråga om vad man baserade straffmyndighetsåldern 13 år på kvarstår. Kan regeringen tänka sig att sänka den ytterligare? Varför stannade man vid just 13? Det är ett tydligt brott mot barnkonventionen, som ministern vet. Jag undrar också om det inte spelade någon roll. Det fanns ju inte med i övervägandena som regeringen gjorde.

Flytten av ansvaret för dömda unga till Kriminalvården känns också ganska förhastad när det samtidigt pågår en utredning om utformningen av Sis och hur Sis ska kunna förbättras. Jag är säker på att vi är överens om att det finns stor utvecklingspotential. Varför inte öka Sis möjligheter att förbättra eftervården i stället för att ge Kriminalvården ansvar för en helt ny grupp personer – väldigt unga personer – med andra behov än de den nu intagna gruppen har? Det gäller inte minst skolundervisningen. Hur tänker regeringen kring Kriminalvårdens möjligheter att bedriva fungerande skolundervisning för en grupp unga med mycket stora utmaningar?

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det innehåller flera delar som jag vill ta upp i den här diskussionen.

Justitieministern upprepar bland annat något som ofta återkommer i debatterna i justitieutskottet, nämligen att den här regeringen har ett brottsofferperspektiv medan tidigare regeringar på något sätt fokuserade på gärningsmannens intressen. Detta anser jag är ett tydligt missförstånd eller en vantolkning av de åtgärder som tidigare regeringar har vidtagit.

Regeringen tycks mena att straffskärpningarna i sig själva innebär ett brottsofferperspektiv. Detta kan kraftigt ifrågasättas eftersom brottsoffer inte är en homogen grupp och hårdare straff inte nödvändigtvis är vad alla önskar sig.

Jag utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten att vara ett brottsoffer. Då måste hänsyn tas till fler aspekter än bara förbättrad upprättelse i form av hårdare straff efter att ett brott redan har begåtts. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då blir det intressant att fokusera också på Kriminalvårdens möjligheter att bedriva rehabiliterande behandling så att en tidigare dömd person kan återanpassas till samhället och komma bort från ett liv i kriminalitet.

Att sitta i fängelse innebär i sig självt flera risker, till exempel att en kriminell identitet stärks eller att fler kriminella kontakter knyts. Det innebär också en ökad risk för återfall. Chansen att motverka detta minskar om belastningen på Kriminalvården ökar – vilket den kommer att göra, kraftigt, med regeringens förslag. Kriminalvården uppskattar det ökade behovet av platser till nästan en tredubbling jämfört med i dag om alla regeringens reformer genomförs.

Bland andra MR-institutet har också påpekat att Sverige om allt detta blir verklighet skulle komma att ha fängelsepopulationer per capita i nivå med Ryssland och Turkiet.

I den kontexten borde det vara viktigt att veta att reformerna får en effekt som gör att alla dessa risker vägs upp. Så är det dock inte. Lagrådet har påpekat att regeringen inte presenterat något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få detta resultat, alltså att brottsligheten ska minska och tryggheten öka – vilket såklart är det vi alla vill.

I sitt svar påpekar ministern bland annat att en person som sitter i fängelse inte kan begå nya brott. Så är det naturligtvis, i alla fall oftast. Men det är ju också minst sagt intressant vad som händer när personen kommer ut igen.

Dessutom är samhällets resurser inte oändliga. De mycket stora kostnader som regeringen nu lägger på skattebetalarna, cirka 17 miljarder per år, hade i stället eller åtminstone delvis kunnat läggas på kraftiga förebyggande insatser. Det är ju också ett brottsofferperspektiv: att färre personer ens ska bli brottsoffer.

Om regeringen hade velat understryka sitt brottsofferperspektiv hade den också med fördel kunnat öka stödet till brottsofferjourerna med den i sammanhanget väldigt lilla summa, 15 miljoner, som de bedömde att de behövde för att upprätthålla verksamheten.

Herr talman! För tydlighets skull kan jag nämna att också tidigare regeringar, bland annat den där Miljöpartiet ingick, vidtog åtgärder som resulterade i höjda straff och kriminalisering av företeelser som tidigare inte var kriminaliserade, till exempel att rekrytera barn till att begå brott. Vi fokuserade också på att skärpa straff för sexualbrott.

Jag säger detta för att betona att jag självklart också förstår att politiska åtgärder kan vidtas utan att det finns stöd i forskning, till exempel för att en regering upptäcker ett behov av ny lagstiftning. Vi ser dock inget egenvärde i höjda straff, vilket mitt intryck av regeringens åtgärder är att regeringen gör.

När man genomför en så här genomgripande reform, som regeringen själv menar är den största reformen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken infördes, blir bevisbördan tung vad gäller effektivitet och resultat. När kritiken då är så tung och så omfattande borde regeringen backa och ta till sig av kritiken i stället för att forcera igenom förändringarna.

Jag undrar därför hur övervägandena såg ut. Och varför satsas inte mer resurser på ett förebyggande arbete?

Fru talman! Jag ber om ursäkt till mina utskottskollegor för att jag missade inledningen av debatten på grund av andra åtaganden som drabbar det lilla partiet när det är samma person som ska vara på flera platser. Över till dagens debatt.

Terrorism är ett allvarligt hot mot det fria demokratiska samhället. Arbetet mot terror måste bedrivas såväl i och av Sverige ensamt som i samarbete med andra länder. Våldsbejakande extremister är organiserade i olika grad, men några har en global spännvidd.

Säkerhetspolisen ansvarar för terrorbekämpningen i Sverige. Säpos resurser har stärkts, och flera nya lagar har kommit på plats för att förhindra terror. Det är angeläget också framöver att Säpo har tillräckliga resurser för att arbeta effektivt med terrorbekämpning.

I takt med att uppdraget utvidgas och blir mer komplext måste vi även stärka den interna granskningen av myndighetens arbete så att insatserna och utredningarna sker på ett rättssäkert sätt.

Att förhindra radikalisering till våldsbejakande extremism är att förebygga terror. År 2017 inrättades Centrum mot våldsbejakande extremism, och Miljöpartiet vill att det ska stärkas ytterligare. Samarbete med kommunerna är avgörande för att i tid upptäcka radikaliseringsprocesser hos grupper eller individer och platser där det finns särskilt stor risk att radikalisering kan ske.

Vi bör även satsa särskilt på att motarbeta finansiering av terrorism. Där gäller det både att bekämpa finansiering av terrororganisationer inom Sverige och att förhindra att pengar från Sverige bidrar till terror utomlands.

I relation till de målen är det internationella samarbetet oerhört viktigt särskilt inom EU och inom Europol för att kartlägga finansieringskällor och överföringsmetoder. För att bekämpa terrorfinansiering effektivt behöver vi även stärka arbetet mot penningtvätt.

Fru talman! Vi behöver också ett kraftfullt förebyggande arbete för att minska risken att utsatta, marginaliserade människor blir indragna i extremistiska miljöer. Det kräver långsiktighet och att åtgärder som genomförs inte är enskilda och lösryckta.

Människor ska inte behöva känna sig så trängda socialt och ekonomiskt att de finner extremistiska miljöer attraktiva. Därför vill vi se en grundläggande social rättvisa som kompletteras med ett nationellt program. Det nationella programmet för avhoppare ska vara ett komplement till den verksamhet som bedrivs i olika regioner för att underlätta avhopp från extremistmiljöer. Därmed yrkar jag bifall till reservation 2 som handlar om just det.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans förtydliganden.

Vi har ju skrivit att en utredning skulle kunna titta på olika sätt att utforma ramtiden. Där fanns detta med som ett exempel på något som man skulle kunna göra. Det betyder ju inte att en utredning landar i just detta. Vi är öppna för att den skulle kunna förlängas flera gånger, men hur skulle det i så fall utformas? Det är så detta ska läsas.

Jag vill upprepa det jag sa i mitt anförande: Det finns ju också andra påföljder som kan komma i fråga. Livstidsstraff för fler brott än vad som nu är fallet är ibland kanske ett bättre alternativ för att skydda samhället. Ni har föreslagit att möjligheterna till villkorlig frigivning ska begränsas om man bedömer att återfallsrisken är mycket stor, och vi har gått med på det.

Detta är ett exempel på att flera av regeringens olika lagförslag överlappar varandra, vilket man också själv har konstaterat. Det kommer att bli väldigt svårt att se exakt vilka som kommer att dömas till det nya säkerhetsförvaringsstraffet, vilka som kommer att dömas till livstid, hur den nya möjligheten att begränsa villkorlig frigivning kommer att användas och så vidare.

Allt detta sammantaget är en anledning till att det skulle vara bra med en tidsbegränsning och en utvärdering för att säkerställa att vi träffar rätt när vi inför en ny typ av möjlighet.

Jag vill återigen nämna den föreslagna översynen av den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning. Antalet personer som döms till just den påföljden har minskat. Ligger vi rätt där, eller finns det anledning att se över detta? Det är någonting som Miljöpartiet skulle vilja se i samma sammanhang som den här diskussionen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, men jag är lite osäker på om vi förstår varandra rätt.

Vi i Miljöpartiet är helt med på att samhället behöver skydda sig från vissa människor. Det kan alltså vara så att vissa individer kommer att behöva vara inlåsta hela sina liv, därför att samhällsskyddet väger så pass tungt. Det vi tycker är lite otydligt är exakt hur utformningen av förlängningen av ramtiden ska se ut. Vi har därför föreslagit att det ska göras en utredning av det. Vi säger alltså inte nej till att ramtiden skulle kunna förlängas flera gånger, men vi tycker att det behöver utredas exakt hur det ska gå till.

Jag tolkar dessutom regeringens lagförslag som att detta inte gäller endast återfallsförbrytare utan även personer som har begått flera brott men inte återfallit i brott. Det är det vi föreslår i vår följdmotion, det vill säga att det skulle vara vid just återfall som säkerhetsförvaring skulle kunna komma i fråga. Jag uppfattar det inte som att det är så regeringens lagförslag är utformat, och därför är det med i vårt förslag.

Vi har alltså verkligen försökt läsa förslaget noga, och vi har kommit med olika tillägg som vi upplever skulle innebära förbättringar som möjliggör denna nya typ av straff som ett alternativ i Sverige. Vi försöker skydda samhället mot de allra farligaste personerna men ändå säkerställa rättssäkerhetsprinciper.

Fru talman! I likhet med regeringen ser Miljöpartiet en lucka i dagens lagstiftning. I vissa fall finns det ett behov av samhällsskydd mot personer som har hög risk för återfall i allvarlig brottslighet men inte i lagens mening anses vara allvarligt psykiskt störda eller där livstids fängelse inte aktualiseras. Det finns situationer där samhällets skyddsbehov är mycket starkt.

Samtidigt ser vi, liksom ett stort antal remissinstanser och Lagrådet, att en tidsobestämd påföljd utgör ett systemskifte där samhällsskydd ges företräde på ett sätt som är svårt att förena med centrala straffrättsliga principer. Lagrådet ifrågasätter bland annat om förslaget kan leva upp till principer om proportionalitet och likabehandling och om domstolar kan göra tillräckligt tillförlitliga återfallsprognoser.

Även remissinstanser som Civil Rights Defenders, Brå, Domstolsverket, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten samt flera universitet, hovrätter och tingsrätter lyfter flera risker med förslaget, till exempel svårigheten att bedöma risken för återfall i allvarliga brott. Man menar att förslaget därmed inte är tillräckligt träffsäkert och därför kan leda till godtycke, minskad förutsägbarhet och en bredare användning än avsett. Vi noterar också att det är relativt få instanser som entydigt tillstyrker regeringens förslag i dess helhet.

Mot den bakgrunden är Miljöpartiets hållning att samhället måste kunna skydda människor från de värsta återfallsförövarna men att det måste ske på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutsägbarhet, proportionalitet och likvärdighet. Det här är särskilt viktigt eftersom förslaget innebär ett principiellt skifte där frihetsberövande i praktiken kan motiveras preventivt, utifrån bedömningar av framtida risk, snarare än enbart utifrån gärningens straffvärde.

Fru talman! En central rättssäkerhetsinvändning mot säkerhetsförvaring är att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle ha begåtts. Remissinstanser och Lagrådet pekar som sagt på att återfallsprognoser är osäkra, särskilt på individnivå, och på att fel kan leda till frihetsberövanden som inte motsvarar brottets straffvärde. Till och med själva utredningen bedömer att den nya påföljden kan komma att innebära att personer frihetsberövas utan att de faktiskt skulle ha återfallit.

Mot den bakgrunden bedömer vi att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut när en person som tidigare har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet. Redan i dag gör domstolarna och Kriminalvården bedömningar av risken för återfall i brott, och här finns alltså en uppbyggd erfarenhet och kompetens hos domstolarna.

Vi i Miljöpartiet föreslår också några andra förändringar av regeringens förslag.

Vi vill se en koncentration av prövningar gällande förlängning till ett fåtal domstolar med möjlighet att bygga särskild kompetens.

Vi vill också se en obligatorisk återfallsriskutredning från Rättsmedicinalverket i varje fall, detta för att säkerställa att beslutsunderlaget är robust och likartat mellan domstolar.

Vi vill se en tydligare brottskatalog över brott där det nya straffet kan komma i fråga, för att säkerställa förutsägbarheten.

Vi vill även se en utredning som ser över utformningen av ramtiden och förlängningen av denna.

Vi menar också att en så här omfattande reform, som innebär ett skifte i svensk straffrätt, borde tidsbegränsas och utvärderas – detta eftersom säkerhetsförvaring alltså innebär att vi går från en ordning där frihetsberövandets längd i huvudsak avgörs av den begångna gärningen och dess straffvärde till en ordning där prognoser om framtida risk, som är svåra att göra, får större betydelse för hur länge en människa kan hållas frihetsberövad.

Fru talman! Säkerhetsförvaring riskerar också att medföra att fokus flyttas från de åtgärder som bevisligen minskar återfall, såsom fungerande kriminalvård, behandlingsinsatser, missbruksvård och stöd vid utslussning, till en ordning där frihetsberövande i sig självt förväntas lösa problemet. Vi i Miljöpartiet delar målet – jag upprepar detta för att det ska vara tydligt – att samhället ska skyddas mot allvarliga återfallsförbrytare, men av goda skäl känner vi en osäkerhet kring om den föreslagna påföljden faktiskt kommer att minska återfall eller om den i stället riskerar att bli en kostsam och rättsosäker lösning som tränger undan mer träffsäkra insatser.

Vi vill också vara tydliga med att säkerhetsförvaringsstraffet måste ses i ett sammanhang där även andra straff för och konsekvenser av begångna brott fortsatt finns. Vi vill till exempel påminna om vårt utskottsinitiativ, som handlade om att göra en bred översyn av kriterierna för den rättspsykiatriska vården. Kanske borde fler personer dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning?

Miljöpartiet är inte heller främmande för att fler personer som gör sig skyldiga till allvarliga brott skulle kunna dömas till livstids fängelse än vad som sker i dag. Vi stod också bakom förslaget att begränsa möjligheten till villkorlig frigivning när det finns risk för återfall i brott. Utredningen konstaterar själv att det är svårt att bedöma behovet av den nya påföljden bland annat eftersom återfall är vanligare bland personer som avtjänat kortare straff än längre. Dessutom har möjligheten till villkorlig frigivning som sagt begränsats.

Regeringen går nu fram med en stor mängd lagförslag, i hög takt men inte samtidigt, och det är svårt att överblicka helheten. Redan framlagda förslag och kommande förslag överlappar varandra. Det förslag vi debatterar här i dag innebär alltså dessutom att vi inför en helt ny typ av straff som inte bara är en påföljd utan också kopplat till osäkra återfallsprognoser och därmed utmanar grundläggande straffrättsliga principer.

När staten inför en så pass ingripande påföljd borde åtminstone en tidsbegränsning och en utvärdering införas för att säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen har permanentats.

Vi har flera reservationer som jag står bakom, men jag yrkar bifall enbart till reservation 3.

Fru talman! Befogenheterna för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att använda hemliga tvångsmedel har successivt utökats över tid, och det har haft brett stöd i riksdagen.

Av regeringens skrivelse, som vi nu pratar om, framgår att användningen av hemliga tvångsmedel fortsätter att öka och att även nivåerna under 2024 låg på en hög nivå. Utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel har länge efterfrågats av de brottsbekämpande myndigheterna och bedöms vara ett viktigt verktyg i arbetet mot den organiserade och gängrelaterade brottsligheten. Mot bakgrund av detta har också Miljöpartiet medverkat till utvecklingen där användningen av hemliga tvångsmedel har ökat.

Genom att användning av hemliga tvångsmedel, även i preventivt syfte, har möjliggjorts har polisens förmåga att förhindra och utreda allvarliga våldsbrott samt lagföra gärningspersoner stärkts. Tvångsmedlen är därmed betydelsefulla för den allmänna tryggheten i samhället, för att ge brottsoffer upprättelse och ur ett bredare brottsförebyggande perspektiv.

Av årets redovisning framgår också att hemliga tvångsmedel huvudsakligen används inom förundersökningar som rör allvarlig brottslighet, till exempel grov organiserad kriminalitet, narkotikabrott och våldsbrott.

Mot denna bakgrund delar Miljöpartiet i huvudsak regeringens bedömning att den nuvarande ordningen för användning och kontroll av hemliga tvångsmedel i grunden fungerar väl och att de utökade befogenheterna i huvudsak riktas mot grov brottslighet.

Samtidigt menar Miljöpartiet att en fortsatt utbyggnad av tvångsmedelsanvändningen måste gå hand i hand med ett starkt och konsekvent fokus på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. I takt med att användningen ökar, ökar också kraven på uppföljning, insyn och effektiv tillsyn.

Den årliga redovisningen till riksdagen, som vi pratar om här, blir därför allt viktigare som ett verktyg för demokratisk kontroll.

Miljöpartiet konstaterar att regeringens skrivelse också i år uppvisar vissa brister när det gäller transparens och möjligheten för riksdagen att fullt ut bedöma konsekvenserna för enskilda. När hemliga tvångsmedel används i stor omfattning och i många fall riktas mot personer som senare inte lagförs är det av särskild vikt att riksdagen har tillgång till ett tillräckligt och heltäckande underlag för att kunna utöva sin kontrollmakt.

Fru talman! En brist rör underrättelser till enskilda. I dag redovisas statistik över hur många underrättelser som inte lämnas på grund av sekretess, men regeringen redovisar inte hur många personer som faktiskt underrättas om att de har varit föremål för hemliga tvångsmedel. Avsaknaden av sådan statistik försvårar en samlad bedömning av hur underrättelseskyldigheten tillämpas i praktiken.

Miljöpartiet önskar därför att regeringen återkommer med statistik som tydligt visar hur ofta underrättelser lämnas respektive uteblir.

Vidare anser Miljöpartiet att den nuvarande tidsgränsen om ett år och sex månader för när en underrättelse inte längre behöver lämnas på grund av sekretess är alltför snäv. För den enskilde kan det ha ett betydande värde att i efterhand få kännedom om att hemliga tvångsmedel har använts, även om lång tid har förflutit. När användningen av hemliga tvångsmedel ökar bör också kraven på öppenhet och möjlighet till insyn stärkas. Tidsgränsen bör därför höjas till åtminstone tio år.

Jag kan i sammanhanget säga att vi välkomnar den utredning som regeringen har tillsatt och som nu har i uppdrag att se över hur dagens system med underrättelser fungerar i praktiken. Vi ser fram emot att i maj, tror jag att det var, ta del av utredningens slutsatser.

Miljöpartiet konstaterar också att en ökad användning av hemliga tvångsmedel ställer höga krav på att lagstiftningen tillämpas korrekt. Regeringens skrivelse ger begränsad information om felaktig användning och om hur ansvarsfrågor hanteras. För att stärka rättssäkerheten bör regeringen därför tillsätta ännu en utredning eller ge tilläggsuppdrag till den nuvarande i syfte att minska utrymmet för vilka tjänstefel som kan anses ringa, och därmed straffria, när det gäller användning av hemliga tvångsmedel.

Slutligen konstaterar Miljöpartiet att de sänkta trösklarna för användning av hemliga tvångsmedel, i kombination med att de nu även används i preventivt syfte, har lett till en kraftigt ökad arbetsbelastning för tillsynsmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Detta har bland annat redovisats i samband med nämndens besök i justitieutskottet i november 2024.

Miljöpartiet menar därför att myndigheten behöver förstärkas, både resursmässigt och befogenhetsmässigt. När hemliga tvångsmedel, inklusive hemlig dataavläsning, används i allt större omfattning måste tillsynsmyndigheten ha goda förutsättningar att bedriva en effektiv och kvalificerad tillsyn så att tvångsmedel inte används på felaktiga eller oproportionerliga grunder.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Det som oroar mig är just den här typen av desinformation och det som Ebba Busch framför i rollen som vice statsminister. Nyligen skrev vice statsministern ett öppet brev till Socialdemokraterna där hon mörkade Kriminalvårdens möjligheter att förhindra förflyttningar mellan olika anstalter om man gör bedömningen att någon ändrar juridiskt kön endast i syfte att bli förflyttad.

Jag undrar fortsatt om det förs samtal inom regeringen om vikten av att inte sprida felaktigheter som riskerar att göra en utsatt grupp ännu mer utsatt.

Fru talman! Även jag har en fråga till jämställdhetsminister Nina Larsson.

Vice statsminister Ebba Busch har flera gånger pratat om förändringen av könstillhörighetslagen, som trädde i kraft i somras. Enligt Busch har samhället bland annat rört sig från ett könskrig till en könlöshet. Det yttersta tecknet på detta var förändringen av könstillhörighetslagen. Busch har bland annat sagt att vi nu genom lag försöker att utplåna biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Samtidigt menar hon att sociala skillnader mellan män och kvinnor har cementerats i och med denna lagändring. Vice statsministern har inte förklarat vad hon menar med dessa märkliga påståenden.

Vice statsministern har också upprepade gånger fortsatt att ge allmänheten felaktiga intryck av vad ändringen av könstillhörighetslagen har inneburit. Bland annat verkar hon mena att det fruktansvärda mordet i Rönninge på något sätt berodde på könstillhörighetslagen.

Med anledning av detta vill jag fråga Nina Larsson vad hon gör för att motverka den desinformation som sprids från andra medlemmar av regeringen.

Fru talman! I november 2024 var jag på ILGA:s världskonferens i Kapstaden i Sydafrika. ILGA är den globala hbtqi-rörelsens paraplyorganisation. Det här var strax efter valet i USA, och alla samtal jag deltog i handlade om detta val och om andra, kommande, val i andra länder som har en viktig roll att fylla i det internationella biståndssamarbetet.

Jag minns särskilt ett inlägg i en paneldebatt. Talaren ville få oss att inse allvaret, men jag tror inte att han lyckades fullt ut. Hans budskap var att valet av Donald Trump till USA:s president en andra gång skulle innebära förändringar i det internationella biståndssamarbetet på en nivå som vi inte skulle kunna föreställa oss. Vi försökte nog verkligen föreställa oss, men talaren fick rätt. Vi trodde inte att det skulle bli riktigt så här illa.

Som ni vet var en av de första åtgärder som Trump vidtog när han hade tillträtt att pausa allt bistånd för att säkerställa att de som får ta del av biståndet har värderingar som överensstämmer med USA:s – alltså USA:s nya värderingar, för att förtydliga.

Inte helt överraskande återinförde USA sedan Mexico City-policyn, alltså den så kallade global gag rule, som omöjliggör bistånd till någon aktör som tillhandahåller abortvård. Eftersom abortvård ofta är en del av verksamheten hos aktörer som också arbetar brett med mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning drabbas väldigt många olika typer av verksamhet av ett sådant här förbud.

Efter de här första snabba besluten av Trumpadministrationen har de drastiska besluten fortsatt. Mest känt är sannolikt nedläggningen av USAID, vilket utraderade decenniers arbete med och kunskap om bland annat kvinnors och hbtqi-personers situation runt om i världen. The Lancet uppskattade i en artikel i somras att antalet undvikbara dödsfall på grund av dessa beslut från USA fram till 2030 kan komma att uppgå till 14 miljoner, varav 4,5 miljoner är barn under fem år.

Samtalen om vad resten av världen ska göra för att försöka mildra konsekvenserna av Trumpadministrationens beslut har fortsatt. I maj förra året var jag lite överraskande tillbaka i Kapstaden för ett möte med europeiska och afrikanska politiker om hur vi skulle hantera konsekvenserna av USA:s beslut. De närvarande politikerna från olika afrikanska stater konstaterade att de befann sig i en mycket svår situation.

I vissa länder hade biståndet från USA stått för en väldigt stor andel av budgeten till sjukvården. Dessa pengar hade nu i princip försvunnit, och även om politikerna var överens om att det är rimligt att framöver säkerställa att man som land inte är helt beroende av bistånd för en så grundläggande verksamhet som sjukvård framhöll de också att det var helt omöjligt för dem att helt plötsligt med egna medel ersätta allt det bistånd man tidigare hade fått.

I juni förra året var jag på World Pride i Washington DC, alltså en stor internationell pridefestival för hbtqi-personers rättigheter. Det var en lätt chockad huvudstad som hanterade helt nya erfarenheter av att arrangera en stor pridefestival i en miljö som nyligen hade blivit fientlig. Också här fördes samtal om USA:s indragna bistånd och naturligtvis också om den nya inrikes- och utrikespolitiken och dess konsekvenser för kvinnor och hbtqi-personer. Förtvivlade pridefirare berättade om situationer i sina hemländer, där sjukvårdsbudgetar helt hade utraderats.

Inför den debatt som vi har här i dag frågade jag chefen för ILGA World vad som är den enskilt största utmaningen för hbtqi-personer i världen just nu. Hon svarade att USA:s indragna bistånd – och även indraget bistånd från andra länder – absolut är bland de största utmaningarna, men att det måste ses i kontexten av att USA inte bara dragit in pengarna utan också gått från att vara en allierad i stort i hbtqi-frågor till att bli en uttalad fiende. Det har fått enorma politiska konsekvenser, inte bara ekonomiska konsekvenser.

I sammanhanget minns jag ett annat samtal i Kapstaden där i november 2024. En ugandisk parlamentariker – den enda som röstade nej till Ugandas lag som bland annat kan innebära dödsstraff för samkönade sexuella handlingar – berättade om ett samtal han haft med en ugandisk hbtqi-aktivist när valresultatet i USA hade kommit. Aktivisten grät, inte i första hand för att han såg framför sig indraget bistånd utan för att han var livrädd för vad USA:s nya anti-hbtqi-retorik skulle få för konsekvenser globalt. Det spelar stor roll vad politiska företrädare säger. Det inspirerar andra till uttalanden och handlingar.

Avslutningsvis vill jag säga något om det som hände alldeles nyligen i USA och som kommer att göra situationen än svårare för många av dem jag har pratat med under de senaste åren. I januari i år utvidgades nämligen the global gag rule till att omfatta i princip allt bistånd från USA.

De organisationer som tar emot biståndsmedel från USA förbjuds nu att erbjuda abortrelaterade tjänster eller rådgivning, även om de finansierar det med egna pengar. De riskerar också att förlora finansiering om de arbetar med frågor som rör jämställdhet i stort, genus, hbtqi-rättigheter eller så kallad DEI, vilket står för diversity, equity and inclusion och är ett slags mångfaldsarbete och arbete för lika rättigheter.

Kritiken är förstås hård från civilsamhället. Tidningen Global Bar rapporterar om bland andra Amnesty International, som beskriver den nya expansionen av the global gag rule som en attack på mänskliga rättigheter som dömer miljontals människor till sämre hälsa och begränsade rättigheter.

De varnar också för att biståndsorganisationer ställs inför det omöjliga valet mellan att begränsa vård eller förlora finansiering. Många organisationer kommer att tvingas välja mellan stöd från USA – det lilla som finns kvar – och stöd från andra givare. De nya reglerna innebär också problem för de organisationer som ska hantera de 2 miljarder dollar i humanitärt bistånd som USA nyligen aviserat.

I den här situationen faller ansvaret tungt på de få andra länder, inklusive Sverige, som är villiga att ingå i internationella biståndssamarbeten där stöd till SRHR, alltså sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och kvinnors och hbtqi-personers rättigheter ingår. Här hoppas jag att Sverige vill ta på sig ledartröjan och säkerställa att strategiska samtal förs med andra givarländer.

(Applåder)