Ulrika Westerlund

Fru talman! Det är väldigt otacksamt för mig att komma sist, för nu har i princip allt som jag hade tänkt säga sagts av tidigare talare. Men jag tänker upprepa lite grann. Jag vill nämligen också säga någonting om Trygghetsberedningen.

Det var en bred utredning som skulle bistå regeringen med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik. Alla partier deltog. Beredningen överlämnade tre betänkanden till regeringen. Dessa har varit ute på remiss. Vi stod bakom förslagen då. Vi gör fortfarande det, och vi vill att regeringen går vidare med de här förslagen. De är förankrade i forskning och erfarenhet, och det är en styrka att de har ett brett stöd i riksdagen.

Särskilt angelägna förslag gäller till exempel förbättrad tillgänglighet till återfallsförebyggande hälso- och sjukvård, förstärkt samverkan för unga lagöverträdare samt åtgärder för att förbättra de intagnas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag tycker – precis som min namne, som just talade här – att bland annat den här debatten har varit klargörande när det gäller att se vad det är för skillnad i fråga om fokus. Jag tycker att regeringen väldigt ofta betonar straff. Fler ska sitta inne och så vidare. Det talas om hårdare straff, skärpta straff och utbyggnad.

Naturligtvis förespråkar inte Miljöpartiet – jag tror inte heller att något annat parti gör det – att dömda personer ska släppas ut i förtid eller vad det var som sades av en tidigare talare. Vi tycker däremot att det är viktigt att lägga mer fokus på förebyggande åtgärder och att man bedriver en kriminalvård som leder till minskad återfallsrisk. Det vi vill uppnå med vår kriminalpolitik är ju att färre brott ska begås. Det är liksom det övergripande syftet – inte att fler personer ska straffas hårdare. Straff ska naturligtvis utdömas när brott har begåtts. Men störst fokus måste ligga på att brott inte ska begås.

Fru talman! Jag hade också tänkt nämna någonting om kvinnors särskilda situation. Under senare tid har det ökade antalet kvinnor och även flickor som begår kriminella handlingar uppmärksammats, och det finns anledning att anta att det här är en situation som kommer att fortsätta. Ett ökat fokus från politikens sida är därför motiverat.

Vi fick en jättebra dragning i utskottet för en tid sedan av en rapportförfattare från Brå, som hade tagit fram en rapport som handlade just om flickor och kvinnor i kriminella nätverk. Brå hade där sett att det fanns både likheter och skillnader mellan kvinnor och flickor respektive pojkar och män vad gäller hur man är involverad i kriminella nätverk.

Brå anser att det är viktigt att dessa omständigheter beaktas både av de myndigheter som arbetar mot organiserad brottslighet och av de verksamheter som ska erbjuda hjälp och stöd till flickor och kvinnor i kriminella miljöer. Annars finns det en risk för att insatserna inte blir träffsäkra, eftersom bland annat kön spelar roll för hur människor svarar på olika åtgärder som man kan bli föremål för.

Brås rapport visar, skriver de i sin sammanfattning, att sociala relationer och en tidig normalisering av kriminalitet ofta är flickors och kvinnors väg in i kriminella miljöer. Samtidigt framkommer det att deras initiala förutsättningar, till exempel hemförhållanden, skola och olika former av utsatthet, också spelar en väsentlig roll för hur och varför relationer inleds med killkompisar och pojkvänner som är involverade i kriminella nätverk.

Många av de intervjuade flickorna och kvinnorna i rapporten har en uppväxt där nya lager av svårigheter successivt bygger på de tidigare, till exempel föräldrars missbruksproblem, sämre ekonomiska förhållanden, våldsutsatthet i hemmet och egen psykisk ohälsa. Många har också skolmisslyckanden bakom sig.

Pojkar och män som är involverade i kriminella nätverk har inte sällan ett intresse av att involvera sina kvinnliga vänner, till exempel för att få hjälp med att förvara och transportera narkotika, samtidigt som många av flickorna och kvinnorna också vill tjäna pengar och visa lojalitet med sina vänner. Det är också vanligt att man inleder en kärleksrelation med en äldre nätverksinvolverad kille som tillhör det kriminella nätverkets högre skikt. På så sätt kommer man själv in i kriminalitet.

Kunskapen om kvinnors särskilda villkor måste förbättras ytterligare, och samhället måste ta ansvar för att det finns rätt resurser och rätt kompetens för att hantera situationen och möjliggöra för kvinnor att ta sig ur den kriminella miljön på ett säkert, anpassat och effektivt sätt. Bland annat måste ett avhopparprogram som är anpassat för kvinnor komma på plats.

Vi har tidigare pratat om överbeläggningen inom kriminalvården. Det gäller också på kvinnoanstalterna, och det finns såklart en risk för att det här blir ännu värre när antalet intagna ökar ytterligare till följd av regeringens alla reformer. Det är därför viktigt att situationen för kvinnor uppmärksammas särskilt, i synnerhet inför den planerade expansionen av antalet anstaltsplatser.

Regeringen borde ta ett helhetsgrepp i frågan om en mer jämställd kriminalvård och göra en utredning av kvinnors situation och behov i kriminalvården i syfte att skapa förutsättningar för en jämställd kriminalvård.

Jag hade tänkt yrka bifall till reservation 1, men det gjordes alldeles nyss, så jag väljer i stället att yrka bifall till reservation 8, som handlar om det sista som jag pratade om – en utredning om kvinnors särskilda situation.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 april.)

Herr talman! Jag tänkte framför allt tala om det som vår reservation 10, som jag vill yrka bifall till, handlar om.

Missbruk av narkotika är en källa till många allvarliga samhällsproblem. Handel med narkotika driver kriminalitet. Missbruk av olika droger skadar och dödar människor, både dem som använder narkotika själva och dem som finns runt omkring. Det ligger alltså i samhällets intresse att med politiska styrmedel försöka minska skadan.

Då blir frågan om vi bedriver den effektivaste politiken för att uppnå detta. Det har ifrågasatts av många olika aktörer. Bland annat kan jag nämna Narkotikautredningen, som i sitt slutbetänkande Vi kan bättre! Föreslog att regeringen skulle överväga att föreslå riksdagen att ändra målet för narkotikapolitiken som helhet från ”ett samhälle fritt från narkotika” till ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Miljöpartiet menar att detta är ett förslag som man skulle kunnat ta vidare.

Narkotikapolitiskt Center, NPC, kritiserade i somras Straffreformutredningen för att man valde att inte stärka möjligheten till vårdinriktad påföljd när någon med narkotikaberoende döms för ringa narkotikabrott. NPC förordar inte legalisering eller generell avkriminalisering utan smartare påföljder som träffar mer rätt än enbart böter.

NPC pekar på Narkotikautredningens förslag att låta Polismyndigheten utveckla verktyget rapporteftergift oftare vid ingripande mot personer med beroende eller vid överdostillfällen som en väg att gå.

NPC menar att detta skulle få positiva effekter och konstaterar också att Narkotikautredningen inte hade möjlighet att föreslå ändringar i straffrätten på det sätt som Straffreformutredningen hade. NPC vill därför att en ny utredning tillsätts i syfte att lägga fram förslag om hur personer med beroendesjukdom i framtiden kan få annan påföljd än böter i form av någon typ av stöd eller behandling.

Vi i Miljöpartiet instämmer i att detta vore en positiv reform, men vi vill också att en ny utredning ska få i uppgift att förutsättningslöst utreda lagstiftningen på narkotikaområdet för att säkerställa att den är effektiv och bidrar till att uppnå målet om ett samhälle där skadorna av narkotikan minskar.

Därför yrkar jag bifall till reservation 10, som handlar om detta.

Herr talman! Under förra mandatperioden påbörjades den största tillväxten av Polismyndigheten någonsin. Det arbetet måste nu fortsätta. Det behövs fler välutbildade poliser och fler civila handläggare samtidigt som villkoren för dagens poliskår måste stärkas så att fler vill stanna i yrket. Det är tydligt i dagens debatt att flera kollegor i utskottet har sett samma behov.

Det är viktigt att polisen har goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande och trygghetsskapande, och för det behövs en ökad lokal polisiär närvaro i hela landet. Också detta har betonats av tidigare debattörer. Inte minst behövs detta i storstadsregioner och särskilt utsatta områden.

Miljöpartiet vill att det utbildas och anställs fler områdespoliser som kan fokusera på att arbeta långsiktigt, bygga relationer och öka människors tillit till polis och rättsväsen. På så sätt ökar vi tryggheten på gator och torg, stärker polisens förmåga att förhindra och upptäcka brott och underlättar människors möjlighet att komma i kontakt med polisen. Av detta skäl skrev vi särskilt att 500 miljoner kronor av anslaget till Polismyndigheten ska gå till att utbilda och anställa fler områdespoliser och mer civil personal. Vi har alltså samma nivå i vår budget som regeringen men vill särskilt peka ut att pengar ska satsas på just detta.

Miljöpartiet anser också att det är viktigt att arbeta för att stärka hela allmänhetens förtroende för polisen – detta bland annat för att säkerställa att brottsutsatta inte avstår från att anmäla brott. Som ett led i arbetet med detta borde insatserna som görs för att de som arbetar som poliser ska spegla befolkningen avseende kön och etnicitet intensifieras. En bred rekryteringsbas ger också bättre möjligheter för att polisen har rätt kompetens avseende kulturell och språklig förståelse med de förbättrade förmågor detta ger i såväl det brottsbekämpande som det förebyggande arbetet.

Herr talman! Detta breda betänkande innehåller ganska många angelägna frågor, och jag vill nämna ytterligare några av dem.

Miljöpartiet anser att arbetet med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten borde intensifieras. Detta krävs inte minst för att förbättra möjligheterna att komma åt den organiserade brottsligheten. Kriminella nätverk tvättar pengar, undviker skatt och bedriver tvivelaktiga verksamheter. Att se och förstå de företag som på ytan bedriver helt legitim verksamhet men samtidigt fyller centrala funktioner i det kriminella ekosystemet är svårt och kräver en särskild, ofta ingående branschkunskap och riktade verktyg och förmågor. Vi vill därför se en satsning på att utveckla Ekobrottsmyndighetens verksamhet ytterligare, och vi anser att möjligheten att inrätta en nationell insatsstyrka mot ekobrott bör utredas.

Miljöpartiet vill också att hotet från våldsbejakande extremism tas på allvar. En särskild fråga gäller fenomenet med så kallade aktivklubbar. Säkerhetspolisen beskriver att aktivklubbarna har en tydlig koppling till våldsbejakande högerextremism. Antalet aktiviteter fördubblades i landet under förra året, och Aktivklubb Sverige fortsätter att växa. Verksamheterna är inte alltid enkla att avslöja, och kommuner som hyr ut exempelvis gym eller andra idrottslokaler behöver fler verktyg för att upptäcka och stänga ned verksamheter. Nätverket har också visat sig komma nära beslutsfattare på allra högsta nivå. Vi efterlyser en samlad kunskap om aktivklubbarnas, högerextremismens och andra extrema rörelsers utbredning i Sverige i dag, inte minst för att kunna uppdatera lagstiftningen på området.

Herr talman! Det här är som sagt en bred debatt. Anledningen till att vi tycker att kommuner borde få större stöd från staten än vad de nu får är att de inte ska hamna i situationer som den i Stockholm där man lånar eller höjer skatten. Vi tycker att det ska finnas ett större stöd från staten, och det kan jag för tydlighetens skull också säga att vi har med i vår budget. Vi tänker att staten gör otillräckliga satsningar i statsbudgeten på att stödja kommunerna i deras viktiga brottsförebyggande arbete.

Jag tycker mig fortfarande inte höra något svar på exakt varför man har landat på just 13 år. Det finns de som säger att en ytterligare sänkning av straffmyndighetsåldern skulle kunna få brottsligheten att krypa ännu längre ned i åldrarna. Åtminstone vissa forskare menade att det syntes ganska tydligt när till exempel straffrabatten för unga vuxna togs bort. Det var ju också någonting som Miljöpartiet medverkade till. Då kröp brottsligheten ned i åldrarna. Det måste tas med i beaktandet.

Att beslutet att sänka straffmyndighetsåldern och överföra unga dömda till Kriminalvården har mötts av massiv kritik måste ministern ändå vidgå. Det är ingenting som Miljöpartiet har hittat på. Ett samlat civilsamhälle har sagt att de inte rekommenderar att dessa förändringar genomförs.

Ministern har nämnt i tidigare inlägg att man har vidtagit flera olika typer av åtgärder för att höja olika straff. En kritik mot den utredningen, som genomfördes av en väldigt kvalificerad person, var att det inte gjordes någon översyn av hela brottsbalken. Man har gjort lite här och där, och brottsbalken och straffen har blivit något av ett lapptäcke.

En grundfråga jag har är varför regeringen har så bråttom. Det pågår flera olika utredningar som inte är klara, till exempel av Sis, men regeringen hastar igenom och snabbar på förändringarna av brottsbalken. Det håller inte riktigt ihop. Man inför en väldigt genomgripande ändring med sänkt straffmyndighetsålder. Varför är det så bråttom?

Herr talman! Tack återigen för svaret, ministern!

Jag vill gå tillbaka till själva interpellationssvaret. Där nämner justitieministern den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder som exempel på åtgärder på det förebyggande området. Men möjligheterna att arbeta förebyggande är ju också beroende av ekonomiska resurser.

Regeringen har valt att inte ge kommunerna det de själva uppgett att de behöver. Det försvårar såklart för dem att leva upp till ett mycket viktigt inslag i den nya socialtjänstlagen, nämligen att arbeta brottsförebyggande i tillägg till allt annat som också ska utföras. Hur ska det vara möjligt när många kommuner dessutom saknar pengar till bland annat tillräckligt många förskolepedagoger och socialsekreterare? Deras arbete får naturligtvis också i förlängningen ses som brottsförebyggande, om än lite mer grundläggande.

Justitieministern nämner i sitt svar att det finns begränsat med forskning om hur man bäst bryter rekryteringen av barn till kriminalitet. Så är det. Däremot finns det en hel del erfarenhet från Sverige och andra länder från verksamheter som har visat på framgång. De har inte provats fullt ut i hela Sverige.

Om övervägandena som ligger bakom att just den här typen av åtgärder ska vidtas säger regeringen att det som har testats hittills inte har fungerat, att vi måste prova något nytt och så vidare. Men det här skulle också vara att göra något nytt. Man behöver inte bara sänka straffmyndighetsåldern och sätta 13-åringar i fängelse, utan man skulle storskaligt kunna prova på andra verksamheter, som jag vet att justitieministern känner till exempel på, bland annat polisens projekt Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs av Skandia i Idéer för livet, där en före detta polis har valt att engagera sig för att han tyckte att det var mer meningsfullt. Det finns verksamheter som Ung Trygg hos Magelungen, och så vidare.

Jag vet att ministern känner till dessa verksamheter väl. De betonar alla vikten av samma typer av insatser: att arbeta nära unga i riskzon tillsammans med hela deras nätverk och stötta upp det där det behövs, till exempel genom att se till att föräldrarna får arbete om de saknar det, säkerställa att barnet får tillgång till fritidsaktiviteter eller att hjälpa hela familjen att flytta och lämna en miljö där barnet har dragits in i kriminalitet. Allt detta kostar pengar. Men vi har inte provat fullt ut vad som händer om alla ungar som är i behov av den här typen av punktbevakning får det.

Herr talman! Det här är en debatt som har flera aspekter, och jag vill också säga någonting om barn i fängelse. Justitieministern har svarat att sänkningen av straffmyndighetsåldern görs för att vi befinner oss i ett mycket mörkt läge. Det gör vi, men varför regeringen landade på just 13 år saknar jag svar på. En utredning föreslog 14 år.

De som utredde frågan huruvida Kriminalvården skulle ta över ansvaret för dömda minderåriga betonade att de inte hade utrett detta med beaktande av en sänkt straffmyndighetsålder till vare sig 14 eller 13 år. Utredningen konstaterade dessutom att en eventuell sänkning skulle ge goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den här gruppen, alltså de yngre. Min fråga om vad man baserade straffmyndighetsåldern 13 år på kvarstår. Kan regeringen tänka sig att sänka den ytterligare? Varför stannade man vid just 13? Det är ett tydligt brott mot barnkonventionen, som ministern vet. Jag undrar också om det inte spelade någon roll. Det fanns ju inte med i övervägandena som regeringen gjorde.

Flytten av ansvaret för dömda unga till Kriminalvården känns också ganska förhastad när det samtidigt pågår en utredning om utformningen av Sis och hur Sis ska kunna förbättras. Jag är säker på att vi är överens om att det finns stor utvecklingspotential. Varför inte öka Sis möjligheter att förbättra eftervården i stället för att ge Kriminalvården ansvar för en helt ny grupp personer – väldigt unga personer – med andra behov än de den nu intagna gruppen har? Det gäller inte minst skolundervisningen. Hur tänker regeringen kring Kriminalvårdens möjligheter att bedriva fungerande skolundervisning för en grupp unga med mycket stora utmaningar?

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det innehåller flera delar som jag vill ta upp i den här diskussionen.

Justitieministern upprepar bland annat något som ofta återkommer i debatterna i justitieutskottet, nämligen att den här regeringen har ett brottsofferperspektiv medan tidigare regeringar på något sätt fokuserade på gärningsmannens intressen. Detta anser jag är ett tydligt missförstånd eller en vantolkning av de åtgärder som tidigare regeringar har vidtagit.

Regeringen tycks mena att straffskärpningarna i sig själva innebär ett brottsofferperspektiv. Detta kan kraftigt ifrågasättas eftersom brottsoffer inte är en homogen grupp och hårdare straff inte nödvändigtvis är vad alla önskar sig.

Jag utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten att vara ett brottsoffer. Då måste hänsyn tas till fler aspekter än bara förbättrad upprättelse i form av hårdare straff efter att ett brott redan har begåtts. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då blir det intressant att fokusera också på Kriminalvårdens möjligheter att bedriva rehabiliterande behandling så att en tidigare dömd person kan återanpassas till samhället och komma bort från ett liv i kriminalitet.

Att sitta i fängelse innebär i sig självt flera risker, till exempel att en kriminell identitet stärks eller att fler kriminella kontakter knyts. Det innebär också en ökad risk för återfall. Chansen att motverka detta minskar om belastningen på Kriminalvården ökar – vilket den kommer att göra, kraftigt, med regeringens förslag. Kriminalvården uppskattar det ökade behovet av platser till nästan en tredubbling jämfört med i dag om alla regeringens reformer genomförs.

Bland andra MR-institutet har också påpekat att Sverige om allt detta blir verklighet skulle komma att ha fängelsepopulationer per capita i nivå med Ryssland och Turkiet.

I den kontexten borde det vara viktigt att veta att reformerna får en effekt som gör att alla dessa risker vägs upp. Så är det dock inte. Lagrådet har påpekat att regeringen inte presenterat något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få detta resultat, alltså att brottsligheten ska minska och tryggheten öka – vilket såklart är det vi alla vill.

I sitt svar påpekar ministern bland annat att en person som sitter i fängelse inte kan begå nya brott. Så är det naturligtvis, i alla fall oftast. Men det är ju också minst sagt intressant vad som händer när personen kommer ut igen.

Dessutom är samhällets resurser inte oändliga. De mycket stora kostnader som regeringen nu lägger på skattebetalarna, cirka 17 miljarder per år, hade i stället eller åtminstone delvis kunnat läggas på kraftiga förebyggande insatser. Det är ju också ett brottsofferperspektiv: att färre personer ens ska bli brottsoffer.

Om regeringen hade velat understryka sitt brottsofferperspektiv hade den också med fördel kunnat öka stödet till brottsofferjourerna med den i sammanhanget väldigt lilla summa, 15 miljoner, som de bedömde att de behövde för att upprätthålla verksamheten.

Herr talman! För tydlighets skull kan jag nämna att också tidigare regeringar, bland annat den där Miljöpartiet ingick, vidtog åtgärder som resulterade i höjda straff och kriminalisering av företeelser som tidigare inte var kriminaliserade, till exempel att rekrytera barn till att begå brott. Vi fokuserade också på att skärpa straff för sexualbrott.

Jag säger detta för att betona att jag självklart också förstår att politiska åtgärder kan vidtas utan att det finns stöd i forskning, till exempel för att en regering upptäcker ett behov av ny lagstiftning. Vi ser dock inget egenvärde i höjda straff, vilket mitt intryck av regeringens åtgärder är att regeringen gör.

När man genomför en så här genomgripande reform, som regeringen själv menar är den största reformen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken infördes, blir bevisbördan tung vad gäller effektivitet och resultat. När kritiken då är så tung och så omfattande borde regeringen backa och ta till sig av kritiken i stället för att forcera igenom förändringarna.

Jag undrar därför hur övervägandena såg ut. Och varför satsas inte mer resurser på ett förebyggande arbete?

Fru talman! Jag ber om ursäkt till mina utskottskollegor för att jag missade inledningen av debatten på grund av andra åtaganden som drabbar det lilla partiet när det är samma person som ska vara på flera platser. Över till dagens debatt.

Terrorism är ett allvarligt hot mot det fria demokratiska samhället. Arbetet mot terror måste bedrivas såväl i och av Sverige ensamt som i samarbete med andra länder. Våldsbejakande extremister är organiserade i olika grad, men några har en global spännvidd.

Säkerhetspolisen ansvarar för terrorbekämpningen i Sverige. Säpos resurser har stärkts, och flera nya lagar har kommit på plats för att förhindra terror. Det är angeläget också framöver att Säpo har tillräckliga resurser för att arbeta effektivt med terrorbekämpning.

I takt med att uppdraget utvidgas och blir mer komplext måste vi även stärka den interna granskningen av myndighetens arbete så att insatserna och utredningarna sker på ett rättssäkert sätt.

Att förhindra radikalisering till våldsbejakande extremism är att förebygga terror. År 2017 inrättades Centrum mot våldsbejakande extremism, och Miljöpartiet vill att det ska stärkas ytterligare. Samarbete med kommunerna är avgörande för att i tid upptäcka radikaliseringsprocesser hos grupper eller individer och platser där det finns särskilt stor risk att radikalisering kan ske.

Vi bör även satsa särskilt på att motarbeta finansiering av terrorism. Där gäller det både att bekämpa finansiering av terrororganisationer inom Sverige och att förhindra att pengar från Sverige bidrar till terror utomlands.

I relation till de målen är det internationella samarbetet oerhört viktigt särskilt inom EU och inom Europol för att kartlägga finansieringskällor och överföringsmetoder. För att bekämpa terrorfinansiering effektivt behöver vi även stärka arbetet mot penningtvätt.

Fru talman! Vi behöver också ett kraftfullt förebyggande arbete för att minska risken att utsatta, marginaliserade människor blir indragna i extremistiska miljöer. Det kräver långsiktighet och att åtgärder som genomförs inte är enskilda och lösryckta.

Människor ska inte behöva känna sig så trängda socialt och ekonomiskt att de finner extremistiska miljöer attraktiva. Därför vill vi se en grundläggande social rättvisa som kompletteras med ett nationellt program. Det nationella programmet för avhoppare ska vara ett komplement till den verksamhet som bedrivs i olika regioner för att underlätta avhopp från extremistmiljöer. Därmed yrkar jag bifall till reservation 2 som handlar om just det.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans förtydliganden.

Vi har ju skrivit att en utredning skulle kunna titta på olika sätt att utforma ramtiden. Där fanns detta med som ett exempel på något som man skulle kunna göra. Det betyder ju inte att en utredning landar i just detta. Vi är öppna för att den skulle kunna förlängas flera gånger, men hur skulle det i så fall utformas? Det är så detta ska läsas.

Jag vill upprepa det jag sa i mitt anförande: Det finns ju också andra påföljder som kan komma i fråga. Livstidsstraff för fler brott än vad som nu är fallet är ibland kanske ett bättre alternativ för att skydda samhället. Ni har föreslagit att möjligheterna till villkorlig frigivning ska begränsas om man bedömer att återfallsrisken är mycket stor, och vi har gått med på det.

Detta är ett exempel på att flera av regeringens olika lagförslag överlappar varandra, vilket man också själv har konstaterat. Det kommer att bli väldigt svårt att se exakt vilka som kommer att dömas till det nya säkerhetsförvaringsstraffet, vilka som kommer att dömas till livstid, hur den nya möjligheten att begränsa villkorlig frigivning kommer att användas och så vidare.

Allt detta sammantaget är en anledning till att det skulle vara bra med en tidsbegränsning och en utvärdering för att säkerställa att vi träffar rätt när vi inför en ny typ av möjlighet.

Jag vill återigen nämna den föreslagna översynen av den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning. Antalet personer som döms till just den påföljden har minskat. Ligger vi rätt där, eller finns det anledning att se över detta? Det är någonting som Miljöpartiet skulle vilja se i samma sammanhang som den här diskussionen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, men jag är lite osäker på om vi förstår varandra rätt.

Vi i Miljöpartiet är helt med på att samhället behöver skydda sig från vissa människor. Det kan alltså vara så att vissa individer kommer att behöva vara inlåsta hela sina liv, därför att samhällsskyddet väger så pass tungt. Det vi tycker är lite otydligt är exakt hur utformningen av förlängningen av ramtiden ska se ut. Vi har därför föreslagit att det ska göras en utredning av det. Vi säger alltså inte nej till att ramtiden skulle kunna förlängas flera gånger, men vi tycker att det behöver utredas exakt hur det ska gå till.

Jag tolkar dessutom regeringens lagförslag som att detta inte gäller endast återfallsförbrytare utan även personer som har begått flera brott men inte återfallit i brott. Det är det vi föreslår i vår följdmotion, det vill säga att det skulle vara vid just återfall som säkerhetsförvaring skulle kunna komma i fråga. Jag uppfattar det inte som att det är så regeringens lagförslag är utformat, och därför är det med i vårt förslag.

Vi har alltså verkligen försökt läsa förslaget noga, och vi har kommit med olika tillägg som vi upplever skulle innebära förbättringar som möjliggör denna nya typ av straff som ett alternativ i Sverige. Vi försöker skydda samhället mot de allra farligaste personerna men ändå säkerställa rättssäkerhetsprinciper.

Fru talman! I likhet med regeringen ser Miljöpartiet en lucka i dagens lagstiftning. I vissa fall finns det ett behov av samhällsskydd mot personer som har hög risk för återfall i allvarlig brottslighet men inte i lagens mening anses vara allvarligt psykiskt störda eller där livstids fängelse inte aktualiseras. Det finns situationer där samhällets skyddsbehov är mycket starkt.

Samtidigt ser vi, liksom ett stort antal remissinstanser och Lagrådet, att en tidsobestämd påföljd utgör ett systemskifte där samhällsskydd ges företräde på ett sätt som är svårt att förena med centrala straffrättsliga principer. Lagrådet ifrågasätter bland annat om förslaget kan leva upp till principer om proportionalitet och likabehandling och om domstolar kan göra tillräckligt tillförlitliga återfallsprognoser.

Även remissinstanser som Civil Rights Defenders, Brå, Domstolsverket, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten samt flera universitet, hovrätter och tingsrätter lyfter flera risker med förslaget, till exempel svårigheten att bedöma risken för återfall i allvarliga brott. Man menar att förslaget därmed inte är tillräckligt träffsäkert och därför kan leda till godtycke, minskad förutsägbarhet och en bredare användning än avsett. Vi noterar också att det är relativt få instanser som entydigt tillstyrker regeringens förslag i dess helhet.

Mot den bakgrunden är Miljöpartiets hållning att samhället måste kunna skydda människor från de värsta återfallsförövarna men att det måste ske på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutsägbarhet, proportionalitet och likvärdighet. Det här är särskilt viktigt eftersom förslaget innebär ett principiellt skifte där frihetsberövande i praktiken kan motiveras preventivt, utifrån bedömningar av framtida risk, snarare än enbart utifrån gärningens straffvärde.

Fru talman! En central rättssäkerhetsinvändning mot säkerhetsförvaring är att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle ha begåtts. Remissinstanser och Lagrådet pekar som sagt på att återfallsprognoser är osäkra, särskilt på individnivå, och på att fel kan leda till frihetsberövanden som inte motsvarar brottets straffvärde. Till och med själva utredningen bedömer att den nya påföljden kan komma att innebära att personer frihetsberövas utan att de faktiskt skulle ha återfallit.

Mot den bakgrunden bedömer vi att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut när en person som tidigare har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet. Redan i dag gör domstolarna och Kriminalvården bedömningar av risken för återfall i brott, och här finns alltså en uppbyggd erfarenhet och kompetens hos domstolarna.

Vi i Miljöpartiet föreslår också några andra förändringar av regeringens förslag.

Vi vill se en koncentration av prövningar gällande förlängning till ett fåtal domstolar med möjlighet att bygga särskild kompetens.

Vi vill också se en obligatorisk återfallsriskutredning från Rättsmedicinalverket i varje fall, detta för att säkerställa att beslutsunderlaget är robust och likartat mellan domstolar.

Vi vill se en tydligare brottskatalog över brott där det nya straffet kan komma i fråga, för att säkerställa förutsägbarheten.

Vi vill även se en utredning som ser över utformningen av ramtiden och förlängningen av denna.

Vi menar också att en så här omfattande reform, som innebär ett skifte i svensk straffrätt, borde tidsbegränsas och utvärderas – detta eftersom säkerhetsförvaring alltså innebär att vi går från en ordning där frihetsberövandets längd i huvudsak avgörs av den begångna gärningen och dess straffvärde till en ordning där prognoser om framtida risk, som är svåra att göra, får större betydelse för hur länge en människa kan hållas frihetsberövad.

Fru talman! Säkerhetsförvaring riskerar också att medföra att fokus flyttas från de åtgärder som bevisligen minskar återfall, såsom fungerande kriminalvård, behandlingsinsatser, missbruksvård och stöd vid utslussning, till en ordning där frihetsberövande i sig självt förväntas lösa problemet. Vi i Miljöpartiet delar målet – jag upprepar detta för att det ska vara tydligt – att samhället ska skyddas mot allvarliga återfallsförbrytare, men av goda skäl känner vi en osäkerhet kring om den föreslagna påföljden faktiskt kommer att minska återfall eller om den i stället riskerar att bli en kostsam och rättsosäker lösning som tränger undan mer träffsäkra insatser.

Vi vill också vara tydliga med att säkerhetsförvaringsstraffet måste ses i ett sammanhang där även andra straff för och konsekvenser av begångna brott fortsatt finns. Vi vill till exempel påminna om vårt utskottsinitiativ, som handlade om att göra en bred översyn av kriterierna för den rättspsykiatriska vården. Kanske borde fler personer dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning?

Miljöpartiet är inte heller främmande för att fler personer som gör sig skyldiga till allvarliga brott skulle kunna dömas till livstids fängelse än vad som sker i dag. Vi stod också bakom förslaget att begränsa möjligheten till villkorlig frigivning när det finns risk för återfall i brott. Utredningen konstaterar själv att det är svårt att bedöma behovet av den nya påföljden bland annat eftersom återfall är vanligare bland personer som avtjänat kortare straff än längre. Dessutom har möjligheten till villkorlig frigivning som sagt begränsats.

Regeringen går nu fram med en stor mängd lagförslag, i hög takt men inte samtidigt, och det är svårt att överblicka helheten. Redan framlagda förslag och kommande förslag överlappar varandra. Det förslag vi debatterar här i dag innebär alltså dessutom att vi inför en helt ny typ av straff som inte bara är en påföljd utan också kopplat till osäkra återfallsprognoser och därmed utmanar grundläggande straffrättsliga principer.

När staten inför en så pass ingripande påföljd borde åtminstone en tidsbegränsning och en utvärdering införas för att säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen har permanentats.

Vi har flera reservationer som jag står bakom, men jag yrkar bifall enbart till reservation 3.

Fru talman! Befogenheterna för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att använda hemliga tvångsmedel har successivt utökats över tid, och det har haft brett stöd i riksdagen.

Av regeringens skrivelse, som vi nu pratar om, framgår att användningen av hemliga tvångsmedel fortsätter att öka och att även nivåerna under 2024 låg på en hög nivå. Utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel har länge efterfrågats av de brottsbekämpande myndigheterna och bedöms vara ett viktigt verktyg i arbetet mot den organiserade och gängrelaterade brottsligheten. Mot bakgrund av detta har också Miljöpartiet medverkat till utvecklingen där användningen av hemliga tvångsmedel har ökat.

Genom att användning av hemliga tvångsmedel, även i preventivt syfte, har möjliggjorts har polisens förmåga att förhindra och utreda allvarliga våldsbrott samt lagföra gärningspersoner stärkts. Tvångsmedlen är därmed betydelsefulla för den allmänna tryggheten i samhället, för att ge brottsoffer upprättelse och ur ett bredare brottsförebyggande perspektiv.

Av årets redovisning framgår också att hemliga tvångsmedel huvudsakligen används inom förundersökningar som rör allvarlig brottslighet, till exempel grov organiserad kriminalitet, narkotikabrott och våldsbrott.

Mot denna bakgrund delar Miljöpartiet i huvudsak regeringens bedömning att den nuvarande ordningen för användning och kontroll av hemliga tvångsmedel i grunden fungerar väl och att de utökade befogenheterna i huvudsak riktas mot grov brottslighet.

Samtidigt menar Miljöpartiet att en fortsatt utbyggnad av tvångsmedelsanvändningen måste gå hand i hand med ett starkt och konsekvent fokus på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. I takt med att användningen ökar, ökar också kraven på uppföljning, insyn och effektiv tillsyn.

Den årliga redovisningen till riksdagen, som vi pratar om här, blir därför allt viktigare som ett verktyg för demokratisk kontroll.

Miljöpartiet konstaterar att regeringens skrivelse också i år uppvisar vissa brister när det gäller transparens och möjligheten för riksdagen att fullt ut bedöma konsekvenserna för enskilda. När hemliga tvångsmedel används i stor omfattning och i många fall riktas mot personer som senare inte lagförs är det av särskild vikt att riksdagen har tillgång till ett tillräckligt och heltäckande underlag för att kunna utöva sin kontrollmakt.

Fru talman! En brist rör underrättelser till enskilda. I dag redovisas statistik över hur många underrättelser som inte lämnas på grund av sekretess, men regeringen redovisar inte hur många personer som faktiskt underrättas om att de har varit föremål för hemliga tvångsmedel. Avsaknaden av sådan statistik försvårar en samlad bedömning av hur underrättelseskyldigheten tillämpas i praktiken.

Miljöpartiet önskar därför att regeringen återkommer med statistik som tydligt visar hur ofta underrättelser lämnas respektive uteblir.

Vidare anser Miljöpartiet att den nuvarande tidsgränsen om ett år och sex månader för när en underrättelse inte längre behöver lämnas på grund av sekretess är alltför snäv. För den enskilde kan det ha ett betydande värde att i efterhand få kännedom om att hemliga tvångsmedel har använts, även om lång tid har förflutit. När användningen av hemliga tvångsmedel ökar bör också kraven på öppenhet och möjlighet till insyn stärkas. Tidsgränsen bör därför höjas till åtminstone tio år.

Jag kan i sammanhanget säga att vi välkomnar den utredning som regeringen har tillsatt och som nu har i uppdrag att se över hur dagens system med underrättelser fungerar i praktiken. Vi ser fram emot att i maj, tror jag att det var, ta del av utredningens slutsatser.

Miljöpartiet konstaterar också att en ökad användning av hemliga tvångsmedel ställer höga krav på att lagstiftningen tillämpas korrekt. Regeringens skrivelse ger begränsad information om felaktig användning och om hur ansvarsfrågor hanteras. För att stärka rättssäkerheten bör regeringen därför tillsätta ännu en utredning eller ge tilläggsuppdrag till den nuvarande i syfte att minska utrymmet för vilka tjänstefel som kan anses ringa, och därmed straffria, när det gäller användning av hemliga tvångsmedel.

Slutligen konstaterar Miljöpartiet att de sänkta trösklarna för användning av hemliga tvångsmedel, i kombination med att de nu även används i preventivt syfte, har lett till en kraftigt ökad arbetsbelastning för tillsynsmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Detta har bland annat redovisats i samband med nämndens besök i justitieutskottet i november 2024.

Miljöpartiet menar därför att myndigheten behöver förstärkas, både resursmässigt och befogenhetsmässigt. När hemliga tvångsmedel, inklusive hemlig dataavläsning, används i allt större omfattning måste tillsynsmyndigheten ha goda förutsättningar att bedriva en effektiv och kvalificerad tillsyn så att tvångsmedel inte används på felaktiga eller oproportionerliga grunder.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Det som oroar mig är just den här typen av desinformation och det som Ebba Busch framför i rollen som vice statsminister. Nyligen skrev vice statsministern ett öppet brev till Socialdemokraterna där hon mörkade Kriminalvårdens möjligheter att förhindra förflyttningar mellan olika anstalter om man gör bedömningen att någon ändrar juridiskt kön endast i syfte att bli förflyttad.

Jag undrar fortsatt om det förs samtal inom regeringen om vikten av att inte sprida felaktigheter som riskerar att göra en utsatt grupp ännu mer utsatt.

Fru talman! Även jag har en fråga till jämställdhetsminister Nina Larsson.

Vice statsminister Ebba Busch har flera gånger pratat om förändringen av könstillhörighetslagen, som trädde i kraft i somras. Enligt Busch har samhället bland annat rört sig från ett könskrig till en könlöshet. Det yttersta tecknet på detta var förändringen av könstillhörighetslagen. Busch har bland annat sagt att vi nu genom lag försöker att utplåna biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Samtidigt menar hon att sociala skillnader mellan män och kvinnor har cementerats i och med denna lagändring. Vice statsministern har inte förklarat vad hon menar med dessa märkliga påståenden.

Vice statsministern har också upprepade gånger fortsatt att ge allmänheten felaktiga intryck av vad ändringen av könstillhörighetslagen har inneburit. Bland annat verkar hon mena att det fruktansvärda mordet i Rönninge på något sätt berodde på könstillhörighetslagen.

Med anledning av detta vill jag fråga Nina Larsson vad hon gör för att motverka den desinformation som sprids från andra medlemmar av regeringen.

Fru talman! I november 2024 var jag på ILGA:s världskonferens i Kapstaden i Sydafrika. ILGA är den globala hbtqi-rörelsens paraplyorganisation. Det här var strax efter valet i USA, och alla samtal jag deltog i handlade om detta val och om andra, kommande, val i andra länder som har en viktig roll att fylla i det internationella biståndssamarbetet.

Jag minns särskilt ett inlägg i en paneldebatt. Talaren ville få oss att inse allvaret, men jag tror inte att han lyckades fullt ut. Hans budskap var att valet av Donald Trump till USA:s president en andra gång skulle innebära förändringar i det internationella biståndssamarbetet på en nivå som vi inte skulle kunna föreställa oss. Vi försökte nog verkligen föreställa oss, men talaren fick rätt. Vi trodde inte att det skulle bli riktigt så här illa.

Som ni vet var en av de första åtgärder som Trump vidtog när han hade tillträtt att pausa allt bistånd för att säkerställa att de som får ta del av biståndet har värderingar som överensstämmer med USA:s – alltså USA:s nya värderingar, för att förtydliga.

Inte helt överraskande återinförde USA sedan Mexico City-policyn, alltså den så kallade global gag rule, som omöjliggör bistånd till någon aktör som tillhandahåller abortvård. Eftersom abortvård ofta är en del av verksamheten hos aktörer som också arbetar brett med mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning drabbas väldigt många olika typer av verksamhet av ett sådant här förbud.

Efter de här första snabba besluten av Trumpadministrationen har de drastiska besluten fortsatt. Mest känt är sannolikt nedläggningen av USAID, vilket utraderade decenniers arbete med och kunskap om bland annat kvinnors och hbtqi-personers situation runt om i världen. The Lancet uppskattade i en artikel i somras att antalet undvikbara dödsfall på grund av dessa beslut från USA fram till 2030 kan komma att uppgå till 14 miljoner, varav 4,5 miljoner är barn under fem år.

Samtalen om vad resten av världen ska göra för att försöka mildra konsekvenserna av Trumpadministrationens beslut har fortsatt. I maj förra året var jag lite överraskande tillbaka i Kapstaden för ett möte med europeiska och afrikanska politiker om hur vi skulle hantera konsekvenserna av USA:s beslut. De närvarande politikerna från olika afrikanska stater konstaterade att de befann sig i en mycket svår situation.

I vissa länder hade biståndet från USA stått för en väldigt stor andel av budgeten till sjukvården. Dessa pengar hade nu i princip försvunnit, och även om politikerna var överens om att det är rimligt att framöver säkerställa att man som land inte är helt beroende av bistånd för en så grundläggande verksamhet som sjukvård framhöll de också att det var helt omöjligt för dem att helt plötsligt med egna medel ersätta allt det bistånd man tidigare hade fått.

I juni förra året var jag på World Pride i Washington DC, alltså en stor internationell pridefestival för hbtqi-personers rättigheter. Det var en lätt chockad huvudstad som hanterade helt nya erfarenheter av att arrangera en stor pridefestival i en miljö som nyligen hade blivit fientlig. Också här fördes samtal om USA:s indragna bistånd och naturligtvis också om den nya inrikes- och utrikespolitiken och dess konsekvenser för kvinnor och hbtqi-personer. Förtvivlade pridefirare berättade om situationer i sina hemländer, där sjukvårdsbudgetar helt hade utraderats.

Inför den debatt som vi har här i dag frågade jag chefen för ILGA World vad som är den enskilt största utmaningen för hbtqi-personer i världen just nu. Hon svarade att USA:s indragna bistånd – och även indraget bistånd från andra länder – absolut är bland de största utmaningarna, men att det måste ses i kontexten av att USA inte bara dragit in pengarna utan också gått från att vara en allierad i stort i hbtqi-frågor till att bli en uttalad fiende. Det har fått enorma politiska konsekvenser, inte bara ekonomiska konsekvenser.

I sammanhanget minns jag ett annat samtal i Kapstaden där i november 2024. En ugandisk parlamentariker – den enda som röstade nej till Ugandas lag som bland annat kan innebära dödsstraff för samkönade sexuella handlingar – berättade om ett samtal han haft med en ugandisk hbtqi-aktivist när valresultatet i USA hade kommit. Aktivisten grät, inte i första hand för att han såg framför sig indraget bistånd utan för att han var livrädd för vad USA:s nya anti-hbtqi-retorik skulle få för konsekvenser globalt. Det spelar stor roll vad politiska företrädare säger. Det inspirerar andra till uttalanden och handlingar.

Avslutningsvis vill jag säga något om det som hände alldeles nyligen i USA och som kommer att göra situationen än svårare för många av dem jag har pratat med under de senaste åren. I januari i år utvidgades nämligen the global gag rule till att omfatta i princip allt bistånd från USA.

De organisationer som tar emot biståndsmedel från USA förbjuds nu att erbjuda abortrelaterade tjänster eller rådgivning, även om de finansierar det med egna pengar. De riskerar också att förlora finansiering om de arbetar med frågor som rör jämställdhet i stort, genus, hbtqi-rättigheter eller så kallad DEI, vilket står för diversity, equity and inclusion och är ett slags mångfaldsarbete och arbete för lika rättigheter.

Kritiken är förstås hård från civilsamhället. Tidningen Global Bar rapporterar om bland andra Amnesty International, som beskriver den nya expansionen av the global gag rule som en attack på mänskliga rättigheter som dömer miljontals människor till sämre hälsa och begränsade rättigheter.

De varnar också för att biståndsorganisationer ställs inför det omöjliga valet mellan att begränsa vård eller förlora finansiering. Många organisationer kommer att tvingas välja mellan stöd från USA – det lilla som finns kvar – och stöd från andra givare. De nya reglerna innebär också problem för de organisationer som ska hantera de 2 miljarder dollar i humanitärt bistånd som USA nyligen aviserat.

I den här situationen faller ansvaret tungt på de få andra länder, inklusive Sverige, som är villiga att ingå i internationella biståndssamarbeten där stöd till SRHR, alltså sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och kvinnors och hbtqi-personers rättigheter ingår. Här hoppas jag att Sverige vill ta på sig ledartröjan och säkerställa att strategiska samtal förs med andra givarländer.

(Applåder)

Herr talman! Kära kollegor! God kväll! Jag kommer i mitt anförande att fokusera på Miljöpartiets reservation. Det ämne som vi debatterar i kväll är mycket brett, men jag kommer i huvudsak att prata om Miljöpartiets reservation. Ärendet handlar om hemliga och preventiva tvångsmedel.

Under det senaste decenniet har Miljöpartiet medverkat till att utveckla polisens möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Det har varit starkt efterfrågat av brottsbekämpande myndigheter och bedömts som avgörande för att bekämpa kriminella gäng. Med bättre möjligheter att använda hemliga tvångsmedel även i preventivt syfte har polisens förmåga att förhindra och utreda allvarliga våldsbrott och lagföra gärningspersoner stärkts. Därmed är användningen av tvångsmedel viktig för den allmänna tryggheten i samhället och för att ge brottsoffer upprättelse men också ur ett brottsförebyggande perspektiv.

Detta är viktigt för Miljöpartiet. Men vad som också är mycket viktiga principer för Miljöpartiet är proportionaliteten och effektiviteten. De måste finnas, och de ska stå i rimlig proportion till varandra.

Samtidigt som hemliga och preventiva tvångsmedel är och har varit ett effektivt verktyg i Polismyndighetens arbete är det avgörande att tvångsmedelsanvändningen regleras inom tydliga ramar för att trygga rättssäkerheten.

En ständig avvägning måste göras mellan effektivitet och proportionalitet, och användningen av hemliga tvångsmedel ska alltid stå i rimlig proportion till ingreppet i den personliga integriteten.

Därför har Miljöpartiet också sagt nej till ett antal av regeringens förslag som vi anser har gått för långt. Bland annat har vi betonat vikten av att begränsa och tydliggöra möjligheterna att använda överskottsinformation. Ibland har vi delvis instämt; vi instämde till exempel med utredningens förslag om hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn, men vi tyckte att regeringens förslag var för långtgående.

Förra hösten gjorde DN en sammanställning av hur många procent av frågorna som Miljöpartiet hade instämt med regeringen i. De menade att det var 43 procent på rättspolitikens område. Det vore intressant om det gjordes en uppdatering av den artikeln, eftersom det ibland låter som att Miljöpartiet säger nej till allt, vilket alltså inte stämmer.

Vi har däremot betonat vikten av att lagstiftningen om hemliga tvångsmedel kontinuerligt utvärderas, så att regleringen kan göras tydligare och mer träffsäker. Dessvärre menar vi att detta inte har skett i önskad utsträckning. Med tiden har regelverket i stället blivit alltmer svåröverskådligt och komplicerat. Det har också återkommande uppmärksammats av flera myndigheter och organisationer.

Bland annat Lagrådet har uttryckt sig kritiskt och skrivit att ett mycket stort antal ändringar i bestämmelserna om hemliga tvångsmedel har gjorts och att det samlade regelverket till följd av det blivit mycket komplicerat. Det har därmed också blivit svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och av omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som enskilda kan drabbas av. Mot den bakgrunden har Lagrådet efterlyst att det inom en snar framtid görs en samlad översyn, i ljuset av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen och artikel 8 i Europakonventionen, av hur hemliga tvångsmedel ska kunna användas. Vid en sådan översyn bör det givetvis också kunna övervägas att jämka villkoren för användningen av ett eller flera hemliga tvångsmedel.

Att en samlad översyn skulle behövas har också flera andra aktörer påpekat, till exempel Civil Rights Defenders, Centrum för rättvisa och Stockholms tingsrätt.

Fru talman! Miljöpartiet noterar att regeringen har gett en utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av de utökade möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel och kartlägga den nytta som de har inneburit för brottsbekämpningen i stort. I direktiven till utredningen konstaterar regeringen att regleringen är svåröverskådlig och komplex och att det därför kan finnas behov av att samla reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel i en lag. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj i år.

Vi välkomnar såklart denna utredning. Samtidigt ifrågasätter vi regeringens intention med uppdraget och om det verkligen är att stärka integritetsperspektivet och rättssäkerheten i lagstiftningen – detta eftersom samma utredning har fått i uppdrag att se över hur tillståndsprocesserna kan förenklas och föreslå hur användningen av till exempel hemlig avlyssning och övervakning kan utökas.

I utredningsdirektiven går det bland annat att läsa att positionerna måste flyttas fram ytterligare när det gäller de rättsliga förutsättningarna för att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Utredningen bör därför överväga om det går att uppnå en större flexibilitet i regleringen om hemliga och preventiva tvångsmedel, så att tvångsmedel kan användas när det framstår som motiverat.

För Miljöpartiets del framstår det som motsägelsefullt att en och samma utredning ska både utvärdera och utöka lagstiftningen. Vi ser en uppenbar risk för att utvärderingsuppdraget hämmas från att föreslå hur lagstiftningen eventuellt bör begränsas. En utvärdering av tvångsmedelsanvändningen måste ha fullt mandat att föreslå de regleringar som anses nödvändiga. Den bör inte innehålla krav på att användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel ska utökas om så inte bedöms som rimligt eller nödvändigt.

Att implementera ny lagstiftning efter att utvärderingen genomförts riskerar dessutom att den genomförda utvärderingen blir betydelselös eftersom den inte har kunnat ta hänsyn till den nya lagstiftningens utfall och konsekvenser.

Miljöpartiet anser därför att det finns skäl för ett tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen genom en regelbunden utvärdering bör säkerställa att tillämpningen av hemliga tvångsmedel sker rättssäkert och proportionerligt och att ny lagstiftning om hemliga tvångsmedel alltid ska möta högt ställda krav på rättssäkerhet.

Det är detta som vår reservation 1 handlar om, och jag yrkar alltså bifall till den.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Herr talman! Nu blir det mycket upprepningar.

Miljöpartiet välkomnar också regeringens förslag till två nya lagar om registerkontroll vid arbete i hemmet åt äldre personer eller vuxna personer med funktionsnedsättning, registerkontroll vid anställning till ledande befattningar i kommuner samt förslag till ändringar i bland annat lagen om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.

Det är bra, tycker även vi, att kommuner i fler fall än i dag ska kunna ta del av information från belastningsregistret och i vissa fall även misstankeregistret innan de anställer någon. Syftet är såklart att motverka att personer med brottsliga eller skadliga intentioner tar anställning i kommunala verksamheter.

Miljöpartiet har också anslutit sig till Centerpartiets reservation om att ytterligare utvidga denna reglering för framtiden. Vi blev glada när vi såg den här motionen, eftersom det finns några aspekter av den som ofta har lyfts med mig av medlemmar i Miljöpartiet, som till exempel arbetar i olika kommuner. Det behövs en möjlighet att göra löpande eller återkommande registerkontroller under pågående anställning, och därför är det positivt att regeringen har gett Utredningen om bakgrundskontroller i uppdrag att lämna förslag på ett ändamålsenligt, proportionerligt och rättssäkert regelverk för uppföljande bakgrundskontroller under pågående anställning eller uppdrag. Det är därför viktigt att regeringen prioriterar arbetet med att bereda de förslag som utredningen lämnar så att dessa så snart som möjligt kan resultera i en konkret och rättssäker lagstiftning.

Vi håller också med Centerpartiet – och, är jag säker på, fler partier här – om att utvecklingen av den grova organiserade brottsligheten, den kriminella ekonomin och försök till infiltration av välfärdens verksamheter har skapat ett behov av att bredda katalogerna över vilka brottstyper som ska framgå av ett registerutdrag. Det bör omfatta brott som kan antas påverka lämpligheten för en anställning som innefattar myndighetsutövning eller som ger tillgång till känsliga uppgifter, ekonomiska resurser eller utsatta individer. Självklart måste förändringen uppfylla nödvändiga krav på proportionalitet och integritetsskydd för den enskilde.

Vi instämmer slutligen också i Centerpartiets reservation vad gäller behovet av att det i alla slags verksamheter finns en möjlighet till registerkontroll av personer som i sitt uppdrag har direkt eller regelbunden kontakt med vuxna personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Vi vill alltså att regeringen ser till att den utredning som redan jobbar även ska titta på den frågan.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Kära kollegor som fortfarande är kvar i rummet! Jag uppskattar att vi i utskottet stannar och lyssnar till the bitter end och hör allas inlägg. Tack till er som fortfarande är här!

Precis som Vänsterpartiets representant gjorde i sitt anförande kommer jag att fokusera på det som ligger till grund för reservation 6. Det handlar om sänkningen av straffmyndighetsåldern. I några anföranden har en mängd olika andra frågor tagits upp; vi kanske får tillfälle att debattera dessa under resten av mandatperioden.

Jag vill återigen lyfta fram lite av den kritik som har kommit fram till varför straffmyndighetsåldern inte bör sänkas. Mycket av detta har nämnts tidigare, men jag kommer ändå att gå in på det.

År 2023 granskades Sverige av FN:s barnrättskommitté. Man gjorde väldigt klart att en sänkning av straffmyndighetsåldern strider mot barnkonventionen och skrev bland annat så här: Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern. Kommittén är också oroad över barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar och lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder från brottsbekämpande myndigheter.

Kommittén påminde om sin allmänna kommentar, nummer 24, från 2019. Man uppmuntrade Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år och att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet som är baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet – särskilt organiserad brottslighet – samt säkerställa att denna strategi omfattar både tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer och stöd till deras familjer. Vidare uppmuntrade man Sverige att aktivt främja användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst, och att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg och under kortast möjliga tid.

Dessa rekommendationer lämnades alltså 2023. Nu, 2026, står det klart att regeringen kommer att föreslå att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 13 år, även om vi ännu inte har sett den slutgiltiga propositionen. En utredning föreslog 14 år för vissa brott, men regeringen har nu alltså gått längre och föreslagit 13 år för vissa brott.

När denna utredning presenterades var kritiken massiv, vilket några av de tidigare talarna har nämnt. Jag kan räkna upp några av de civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som var väldigt kritiska: Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Bris, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Seko, Akademikerförbundet SSR, Socialstyrelsen, Sis, Skolverket, Fryshuset, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges advokatsamfund och Unicef Sverige.

Flera av dessa remissinstanser påminner om att en sänkning är oförenlig med barnkonventionen.

Brå lyfter fram att det saknas stöd för att en sänkning har någon brottsförebyggande effekt och att en differentierad straffbarhetsålder – alltså att man gör skillnad på olika brott – kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem.

Barnombudsmannen anser att det är anmärkningsvärt att utredningen föreslår så genomgripande förändringar som sänkt straffmyndighetsålder trots att den själv konstaterar att det saknas evidens för att en sådan åtgärd minskar brottsligheten.

Institutet för mänskliga rättigheter kallar förslaget ett radikalt brott mot en lång svensk tradition av att med utgångspunkt i kunskap om barns utveckling arbeta långsiktigt med förslag som är förankrade i barns rättigheter och kunskap om vad som är verkningsfulla åtgärder.

Även bland remissinstanser som inte rakt av avstyrker förslaget är många tydliga med att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder inte bör genomföras.

Polismyndigheten anser att en differentierad straffmyndighetsålder skulle orsaka betydande praktiska svårigheter i polisens verksamhet. Man ser även en risk för att ännu yngre barn än i dag involveras i brottslighet.

Kriminalvården uppger att man inte är rustad för att ta hand om barn som är så unga som 14 år, vilket nu alltså kommer att bli 13 år, och att en sänkning ytterligare skulle försämra de praktiska förutsättningarna för att inrätta ungdomsfängelser.

Justitiekanslern skriver att man inte kan tillstyrka förslaget eftersom det inger betydande betänkligheter både principiellt och praktiskt. Man anser att det finns skäl att avvakta och utvärdera utfallet av redan genomförda reformer innan nya åtgärder införs.

Inte heller Justitieombudsmannen vill tillstyrka förslaget, bland annat mot bakgrund av att nästan ingen av utredningens experter står bakom förslaget att sänka straffmyndighetsåldern.

Fru talman! Förra veckan deltog jag och några andra ledamöter, från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, i en demonstration mot sänkt straffmyndighetsålder. Mynttorget var fullt. Barnrättsorganisationer, Sveriges kristna råd och fackförbund talade. Flera talare framhöll att regeringen genom att ignorera remissinstanserna urholkar den svenska tradition med utredningsväsen och remissförfarande som syftar till att vi med gemensamma krafter ska fatta kloka beslut. Jag håller med.

Bland annat i sociala medier har jag fått frågor om vad vi i Miljöpartiet vill göra i stället för att sänka straffmyndighetsåldern. Ibland låter det på frågeställarna som om de tror att vårt motstånd mot sänkt straffmyndighetsålder betyder att vi menar att ingenting alls ska göras när ett barn begår ett allvarligt brott. Det stämmer förstås inte, och så ser det heller inte ut i dag. Sis har nämnts här. Det är den institution som i dag tar emot barn som har begått svåra brott.

Det stämmer inte heller att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är något vi måste genomföra därför att vi har provat allt annat. Det har vi inte gjort. Tidigare nämndes olika projekt, bland annat projektet Rätt kurva, som syftar till att minska nyrekryteringen av unga till kriminalitet. De når dock inte alla unga som skulle behöva nås. Det skulle vi kunna satsa på om syftet nu är att få ned kriminaliteten.

Dessutom behöver vi förstås förbättra åtgärderna för de barn som redan har begått brott. Det är tydligt att det också här finns stor förbättringspotential.

Jag vill avsluta med att återge vad Rädda Barnen skriver som svar på frågan vad vi borde göra i stället när det gäller de barn som redan har begått brott.

Rädda Barnen skriver att vi bör satsa på en trygg, säker och evidensbaserad vård och att det är viktigt att brottsliga handlingar får konsekvenser. För barn i kriminalitet innebär det rätt insatser och att brottsoffer och samhället skyddas mot fortsatt brottslighet.

Rädda Barnen anser att barn som begår allvarliga brott ska få en trygg och säker vård som bygger på det som forskningen säger fungerar. Målet är rehabilitering för att personen ska kunna leva ett bra liv och inte begå nya brott. Att straffa barn som vuxna och sätta dem i fängelse kommer inte att ge denna effekt.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Som vanligt i dessa debatter väcker svaren ibland fler frågor, och vi skulle behöva ha en ny debatt direkt efter denna för att kunna följa upp allt. Jag blir väldigt nyfiken på vad den fortsatta, fördjupade analysen gällande införandet av jämlikhetsdata innebär. Pågår det alltså något sådant i syfte att eventuellt införa jämlikhetsdata? Detta får ministern gärna kommentera.

Jag kommer nu att fokusera på processen i arbetet med att följa upp rekommendationerna och förbättra Sveriges arbete mot diskriminering och hatbrott. På ett flertal ställen i kommitténs rapport nämns vikten av samråd med civilsamhället på ett strukturerat sätt under hela processen med bland annat nästa rapport från Sverige och i arbetet med rekommendationerna som har getts till Sverige och uppföljningen av dem. Kommittén är också inne på att det finns en brist i hur olika handlingsplaner implementeras och att civilsamhället inte heller där konsulteras tillräckligt. Detta har också kollegorna här nämnt.

Kommittén uppmanar därför Sverige att säkerställa att civilsamhället inkluderas på ett meningsfullt sätt generellt i arbetet mot rasism.

Ibland säger civilsamhällesorganisationer att regeringar kallar till ett möte inför en granskning och sedan kanske igen när rekommendationerna har kommit men att det däremellan inte sker så mycket. Det skulle alltså behövas en strukturerad process så att man jobbar tillsammans under hela perioden fram till nästa granskning. Detta skulle förmodligen göra arbetet mer effektivt och säkerställa att regeringar plockar upp allt de skulle behöva ta fasta på i sina egna rapporter.

Svaret på min fråga om diskrimineringslagen var att ni ska återkomma. Men låt mig åter nämna det jag inte fick svar på: MR-granskningen av Tidöavtalet, åtgärder på skolans område och andra områden som rör barn samt behovet av mer kompetens hos polis och åklagare.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det innehöll inte svar på mina frågor, så jag överlåter åt kollegorna här att kommentera det.

Jag går vidare och återkommer kanske till de frågor jag ställde inledningsvis. Nu vill jag prata om någonting som fanns med i granskningen av Sverige och som tidigare inte har funnits på detta tydliga sätt, nämligen ett barnperspektiv.

I höstas hade riksdagens nätverk för mänskliga rättigheter i Sverige ett möte. Vi fick dragningar av olika organisationer som hade arbetat med rapporter inför granskningen. Bland andra deltog Rädda Barnens ungdomsförbund. Många av oss som var där blev nog berörda av citaten från barn i deras rapport, som jag rekommenderar för läsning om ministern inte redan har läst den. Bland annat fanns ett citat från ett barn som menade att alla har minst en rasistisk lärare. Ett annat barn konstaterade att rasism blir till vardag när de med makt inte reagerar.

Kommittén skriver i sin granskning, i avsnittet om barns situation, bland annat att man oroar sig över rapporter om rasdiskriminering och hatbrott som drabbar barn i Sverige, också i skolan, och att hanteringen av dessa attacker inte är tillfredsställande. Här, och genomgående i rapporten, nämns särskilt muslimska och romska barn, barn med ursprung i Afrika eller Asien och barn som är samer. Kommittén nämner också i det här sammanhanget visitationszonerna och hur de drabbar barn ur vissa specifika grupper.

Även här finns ett gäng rekommendationer till Sverige med anledning av iakttagelserna. Bland annat uppmanar man Sverige att säkerställa att diskrimineringslagen verkligen tillämpas effektivt i skolan och att de som utsätts för diskriminering kan få upprättelse. Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att Sverige ska få bukt med diskriminering, hets och hatbrott i skolan. Kommittén har fått rapporter om att detta är något som elever från de nämnda grupperna utsätts för både av andra elever och av lärare.

Kommittén vill se ett system där barn som utsätts för diskriminering och hatbrott, och deras föräldrar, lätt kan rapportera det. Det här systemet ska vara barnvänligt.

Kommittén vill också att Sverige ska samla in information om klagomål om rasdiskriminering och hatbrott i skolor och redovisa det i nästa rapport till kommittén. Statistiken ska innehålla information om etnicitet, ålder, religion och så vidare samt information om vad som gjordes efter det att brotten rapporterades in. Hur utreddes de? Vad ledde det till? Hur fick offren upprättelse? Här är kommittén inne på det som vi brukar kalla jämlikhetsdata. Det vore intressant att höra en kommentar till detta.

Kommittén rekommenderar också Sverige att utveckla och implementera obligatorisk utbildning för lärare och skolpersonal för att motverka diskriminering och hatbrott. Man vill förstås också att Sverige ska se över lagstiftningen om visitationszonerna.

Med anledning av alla dessa rekommendationer vill jag fråga ministern hur planerna ser ut för att vidta åtgärder också på barnens och skolans område i enlighet med rekommendationerna.

Det vore intressant att få veta hur regeringen kommer att gå till väga för att inkludera barn i arbetet mot rasism. Det här är generella kommentarer av den typ som denna och andra FN-kommittéer ofta kommer med. Involveringen av berörda grupper är för dålig; det gäller också gruppen barn. Att lyssna på barns vittnesmål kan vara ett sätt att säkerställa att åtgärder som man har vidtagit faktiskt har fått effekt.

Jag påminner avslutningsvis om några av de andra frågorna, om MR-granskning av Tidöavtalet och vad som händer med förändringen av diskrimineringslagstiftningen.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det handlade framför allt om processen, så jag tänkte gräva ned mig lite grann i olika teman från de rekommendationer och kommentarer som Sverige fick av rasdiskrimineringskommittén.

Inledningsvis vill jag prata lite om framför allt det som rör Tidöavtalet. Som ministern känner till skriver kommittén bland annat att den är oroad över de inrapporterade diskriminerande effekter som avtalet har fått för vissa grupper i Sverige och de negativa konsekvenser som de här grupperna har drabbats av när Tidöavtalet har börjat resultera i olika lagändringar. Särskilt nämner kommittén muslimer, romer, människor med bakgrund i Afrika eller Asien, samer och människor som inte har medborgarskap i Sverige, som statslösa, papperslösa, asylsökande och flyktingar.

Kommittén oroar sig över Sveriges bristande förmåga att skydda gruppernas möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter fullt ut och då särskilt rätten till säkerhet och skydd, rätten till rörelsefrihet och rätten till åsikts- och yttrandefrihet och hälsa. Sedan radar kommittén upp några konkreta exempel som Tidöavtalet har resulterat i och som de finner särskilt oroande, till exempel kravet på offentliganställda att rapportera in papperslösa som de kommer i kontakt med till polisen och migrationsmyndigheterna, det som vi i oppositionen har kallat för angiverilagen. Nu har regeringen backat från det ursprungliga förslaget som inkluderade även exempelvis vårdpersonal. Förslaget gäller nu bara anställda på vissa myndigheter, men det här har också mötts av stark kritik från fackföreningsrörelsen. Hur har regeringen resonerat här? Kommer förslaget att tas vidare?

Rasdiskrimineringskommittén lyfter också fram bland annat Tidöavtalets förslag om att dra in betald tolkning till svenska för personer som har varit här en längre tid, inklusive inom sjukvården. Det här ligger på en propositionslista, såg jag nyligen, och ska komma upp i mars.

Kommittén kritiserar även det beslut som vi redan har om att införa så kallade säkerhets- eller visitationszoner. Inför den här granskningen var det väldigt många civilsamhällesorganisationer som var engagerade och skrev egna rapporter till kommittén. Civil Rights Defenders inriktade sig på bland annat visitationszonerna och konstaterade att även barn under 15 år kan bli föremål för visitation och att lagen kraftigt ökar risken för godtyckliga ingripanden av polisen. Det här är särskilt allvarligt, eftersom polisen saknar tydliga riktlinjer om hur man ska arbeta utan att riskera att diskriminera.

Det här är också allvarligt eftersom det inte är möjligt för dem som utsätts för den här typen av rasprofilering och blir visiterade i de här zonerna att driva sina fall, eftersom diskriminerande åtgärder av polisen inte är förbjudna i diskrimineringslagen. Det fanns ett sådant förslag i en utredning som den förra regeringen tillsatte, men det har inte tagits vidare av regeringen. Det är väldigt allvarligt, skriver Civil Rights Defenders.

Civil Rights Defenders berör även konsekvenserna av Tidöavtalet – inte bara av själva förslagen utan också av effekterna av regeringens politik på det offentliga samtalet. Bland annat ger de några exempel på hur representanter för regeringspartierna och Sverigedemokraterna riktat in sig på muslimer genom att publikt uttala sig om att alla moskébyggen ska stoppas, antyda att muslimer som grupp inte har samma grundläggande värderingar som andra i EU och att det är ett problem, eller att det är ett problem att islam sprider sig i Sverige.

Kommittén rekommenderade, med anledning av några av de problem som jag har lyft fram, att Sverige ska göra en granskning ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv av de lagändringar som genomförts med anledning av Tidöavtalet för att säkerställa att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden. Jag undrar om regeringen avser att genomföra en sådan granskning.

Jag undrar också över den specifika förändringen i diskrimineringslagen. Jag hittade ett uttalande från ministerns företrädare, Paulina Brandberg, från april 2024, där hon sa att det skulle hända. Jag hittade inget mer än det. Det gör mig såklart nyfiken.

Fru talman! Jag tackar för svaret! Det verkade nästan som att ministern hade hört mitt sista inlägg, för jag tänkte nu komma in lite grann på vissa andra typer av farhågor som ibland har framförts i relation till den här lagen. Ministern tog upp den här oron som gäller kvinnors rättigheter.

Det var också någonting som vice statsministern touchade vid i sitt inlägg på ert riksting. Där verkade hon dock mena att lagen skulle handla om att utplåna biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Då blev jag såklart nyfiken, eftersom den här lagen inte handlar om biologiskt kön. Den handlar ju om möjligheter att ändra juridiskt kön, vilket är någonting helt annat.

Vice statsministern menade också att lagen skulle förstärka sociala skillnader mellan kvinnor och män och även cementera dessa. Här förstår jag ingenting, får jag väl erkänna. På vilket sätt skulle det här ske för att vi har en lag som gör det möjligt att ändra juridiskt kön utan att få en diagnos men fortfarande efter kontakt med sjukvården? På vilket sätt berörs andra människor – andra kvinnor och män – i Sverige av det här?

Vice statsministern verkade också mena att lagen skulle bidra till något slags fiendskap mellan män och kvinnor. Det ställer jag mig också väldigt frågande till. Vad menade hon? På vilket sätt skulle det vara möjligt?

När det gäller att man känner en rädsla för att kvinnors rättigheter skulle vara utsatta vill jag verkligen uppmuntra ministern och andra företrädare för hennes parti – och kanske även regeringen – att titta på varifrån sådana påståenden kommer.

Det framförs ganska ofta och väldigt ogrundat till exempel att ändringen av könstillhörighetslagen skulle leda till att män som är dömda för våldtäkt per något slags automatik skulle kunna bli flyttade till ett kvinnofängelse i stället. Det stämmer inte, visar det sig vid kontakt med kriminalvården. Det är inte heller så att Riksidrottsförbundet förespråkar att man till exempel ska få möjlighet att tävla i kvinnokategori bara för att man just har ändrat juridiskt kön.

Det är alltså viktigt att titta på detaljerna när man diskuterar den här lagstiftningen. Det är någonting som jag verkligen hoppas att vi kommer att få se ett ansvarstagande för från regeringen och de olika partierna som ingår.

Jag är glad att ministern säger att detta inte kommer att drivas under den här mandatperioden. Jag hoppas samtidigt att det här inte blir en valfråga för ministerns parti.

(Applåder)