Torsten Elofsson (KD) svarade Ulrika Westerlund i en replik om Frihetsberövande påföljder för barn och unga i debatten ”Protokoll 2025/26:116 Onsdagen den 6 maj” den 6 maj 2026.
Ulrika WesterlundMP· i en replikJag tackar Torsten Elofsson för frågan. Låt mig klargöra att enligt barnkonventionen är alla under 18 år barn. Men jag är helt med på att vi ofta inte tänker på 16-åringar som barn eftersom vi använder orden tonåringar…Herr talman! Debatten går lite snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. En kollega sa till mig i går att det vore bra om den tog lite längre tid så att hon hinner avsluta sitt deltagande i ett panelsamtal. Vi får se om det här anförandet triggar några repliker – jag ska göra mitt bästa.
Miljöpartiet är av uppfattningen att samhället måste agera mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. Reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning – inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling.
Regeringens förslag att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott är djupt oroande av en mängd skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att inrätta ungdomsfängelser, eller snarare ungdomsavdelningar på vuxenfängelser.
När regeringen nu dessutom har aviserat att man tänker sänka straffbarhetsåldern, vilket innebär att barn så unga som 13 år kan sättas i fängelse, har även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken ifrågasatt förslaget. Kriminalvården har skrivit att de bedömer att de saknar resurser och kompetens för att hantera barn i den här åldern. Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet. Både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risken för tillämpningsproblem och rättsosäkerhet.
Dagens debatt handlar om att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott. Inrättande av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hör ihop; de kan inte hanteras som två helt separata frågor. Bland annat kan påpekas att utredningen själv skrev att det kan finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den yngsta ålderskategorin om straffmyndighetsåldern sänks.
Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: Barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men det ska ske på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.
Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till de ungas brist på mognad och impulskontroll och förmåga att bedöma konsekvenserna av sitt handlande.
Herr talman! Jag har nu kort redogjort för de grundläggande skälen till vårt avslag. Jag vill gå in särskilt på några områden och avslutningsvis även säga något om vad Miljöpartiet skulle vilja se i stället.
Först vill jag ta upp bristen på stöd i forskning eller erfarenhet. Frihetsberövande kan i sig vara en stark riskfaktor för fortsatt kriminalitet. Uppemot 90 procent av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom ett par år. Återfallen hänger ofta ihop med en fortsatt eller fördjupad kontakt med kriminella nätverk.
Regeringen anser att detta är ett argument för att inrätta ungdomsfängelser, men forskning visar tvärtom att risken för återfall kan minska vid öppnare former av straffavtjänande och en fungerande utslussning. Forskning har också visat att placering av barn i fängelse hotar deras trygghet, välmående och framtidsutsikter. Även detta innebär en ökad risk för återfall i brott och minskad sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället.
Den höga återfallsrisken bland unga som döms till sluten ungdomsvård är för oss ett tydligt skäl till att den slutna ungdomsvården måste stärkas betydligt. Vården måste leda till ett liv långt bort från kriminalitet, och utslussningen ska vara kontrollerad och trygg.
Ett annat problem är att detta förslag grundar sig på otillräcklig beredning. För oss i Miljöpartiet är beredningen av lagförslag, särskilt sådana som innebär ett drastiskt skifte och ett avsteg från tidigare praxis, väldigt viktig.
I en interpellationsdebatt med mig nyligen menade justitieministern att Miljöpartiets inställning visar att vi står för något som han kallade slow politics. Det tyckte jag var ett svepande, märkligt och nedlåtande omdöme, inte minst i en tid då debattartiklarna om hur regeringen monterar ned rättsstaten duggar tätt.
Jag ska också nämna något som redan har varit uppe i debatten, nämligen barns rätt till skolgång. Redan när utredningen om ungdomsfängelse presenterades uppstod frågor om hur barns rätt till skolgång enligt skollagen skulle kunna säkerställas för unga som döms till fängelse. I december presenterades en utredning som föreslår ändringar i skollagen för att barn i fängelse ska kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning i vissa fall.
För Miljöpartiet är det mycket oroande att intagna barn till skillnad från andra barn inte kommer att få den skolgång de har rätt till enligt skollagen. Som tidigare talare också har sagt är en fungerande skolgång en av de starkaste skyddsfaktorerna mot fortsatt kriminalitet, och detta borde därför prioriteras mycket högt. Det måste ses som mycket angeläget att barn som har begått brott ges en trygg och stabil skolgång med närvarande lärare. Dessutom vet vi att dessa barn ofta har stora svårigheter i skolan. Det är alltså inte vilka 14-åringar som helst, utan med stor sannolikhet är det 14åringar med omfattande behov av stöd för att klara skolan som kommer att hamna på ungdomsavdelningarna.
Herr talman! Flera remissinstanser har också tagit upp att inrättandet av ungdomsavdelningar på fängelser kan strida mot barnkonventionen. För att värna barns rättigheter har regeringen i propositionen föreslagit vissa anpassningar. Till exempel föreslås en portalparagraf i fängelselagen om att alla åtgärder som rör intagna barn ska beakta barnets bästa och att socialnämnden ska utse en särskild handläggare till intagna barn.
För oss framstår dessa anpassningar som ett dåligt försök att dämpa den massiva kritiken. Om regeringen hade menat allvar med att säkra barns bästa skulle man inte inrätta dessa ungdomsavdelningar inom kriminalvården alls eller åtminstone inte iscensätta dem mycket tidigare än vad utredningen och Kriminalvården bedömt som möjligt med hänsyn tagen till barnrätten.
I detta sammanhang kan också nämnas att det finns en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom kriminalvården. Gruppen fängelsedömda flickor kommer att vara mycket liten. Även om andelen flickor inom den grova brottsligheten ökar är de fortfarande väldigt få. Utredningen uppmärksammar detta och drar slutsatsen att flickor under 18 år i många fall kommer att avtjäna sitt straff tillsammans med vuxna kvinnor upp till 21 år – en utformning som också den strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté är tydlig med att barn inte får placeras på samma anstalter som vuxna och att stater med barnfängelser bör inrätta separata anstalter för barn, med personal som har lämplig utbildning och arbetar enligt barnvänliga riktlinjer och metoder.
Herr talman! Miljöpartiet ställer sig alltså inte bakom regeringens förslag men har såklart egna. Vi vill liksom Vänsterpartiet behålla den slutna ungdomsvården och reformera insatserna hos Sis, och som tidigare talare nämnt pågår det ju sedan länge ett reformarbete. Sis och även tidigare regeringar har varit medvetna om bristerna, och Sis har differentierat sina anstalter. Antalet rymningar av barn som är dömda för brott har minskat kraftigt, och om jag minns rätt har det inte skett någon sådan på ett antal år då Sis har vidtagit olika åtgärder och differentierat sin verksamhet.
Det pågår dessutom en utredning om Sis, och jag är väldigt nyfiken på vad den kommer fram till. Det känns därför lite förhastat att fatta dagens beslut innan vi ser vad alternativet skulle kunna vara. Jag tror inte att någon här inne är nöjd med nuvarande situation, och vi tänker alla att något måste göras. Frågan är bara vad som ska göras och vad som får önskad effekt.
Miljöpartiet vill givetvis också se tidiga förebyggande insatser, stärkta insatser hos socialtjänsten och en trygg utslussning. Vi föreslår också en förlängning av den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård, som i dag är fyra år. I kombination med en stärkt vårdkedja och bättre utslussning skulle en sådan förändring göra det möjligt att ge unga längre tid för rehabilitering och möjlighet att lämna kriminaliteten.
Vidare vill vi se över om LSU ska omfattas av villkorlig frigivning. En sådan kan rätt utformad skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet, avhålla unga lagöverträdare från återfall i brott och ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället efter avtjänat straff.
Miljöpartiet vill alltså se ett samhälle som både skyddar människor från grov brottslighet och ger barn en verklig chans att bryta med kriminalitet. Regeringens proposition riskerar att göra motsatsen: låsa in barn i en miljö som skapar stigma, försvåra skolgång, försvaga rehabilitering och i förlängningen öka återfall och pressa rekryteringen nedåt i åldrarna. I stället behövs mer av det som fungerar, såsom tidiga insatser, en socialtjänst med resurser, en skola som orkar se varje barn, en barn- och ungdomspsykiatri som kan ta emot och frihetsberövande insatser som faktiskt rehabiliterar. Om regeringen vill pröva något nytt borde man pröva stora satsningar på det preventiva arbetet och inte sätta barn i fängelse.
Jag yrkar bifall till reservation 2.
Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.
Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13−14-åringar utan om 15−17-åringar.
Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.
Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.
I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.
Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?
Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för frågan.
Låt mig klargöra att enligt barnkonventionen är alla under 18 år barn. Men jag är helt med på att vi ofta inte tänker på 16-åringar som barn eftersom vi använder orden tonåringar eller ungdomar. Men utifrån ett rättighetsperspektiv är 18 år gränsen för när man upphör att vara barn. Detta kan få en lite konstig effekt, för är man 17 år och 8 månader och gör något respektive 18 år och 1 månad och gör något blir reaktionerna och konsekvenserna från samhället väldigt olika. Men jag tänker att det nog måste vara så eftersom vi har bestämt att man blir myndig på sin 18-årsdag, och då slår samhället till med andra typer av åtgärder än man gör mot barn.
Jag vet inte om Torsten Elofsson tror att jag inte upprörs av den typ av händelser han redogör för. Givetvis är detta fruktansvärt och oacceptabelt, och samhällets svar måste vara att denna typ av brott får konsekvenser även för barn, också för 13-åringar. Men jag har märkt att när jag exempelvis lägger ut något i sociala medier om att Miljöpartiet inte tycker att 13-åringar ska sitta i fängelse får jag ofta reaktionen ”så du tycker att de ska vara ute och springa runt på gatan”. Nej, det tycker jag givetvis inte, och det tror jag inte att någon här tycker. En konsekvens måste det få.
Men det allra bästa hade såklart varit om dessa brott aldrig hade hänt, och därför ska vi med alla tänkbara insatser förhindra att de händer igen. Då är fokus på vad som verkligen funkar i brottspreventivt avseende intressant, därav vårt fokus. Det handlar inte i första hand om att ömma om gärningsmännen utan om att ömma om allas vår trygghet.
Herr talman! Tack för svaret, ledamoten!
Jag är mycket väl medveten om att barnkonventionen säger att man är barn tills man är 18 år. Jag vill poängtera att vi i dag inte debatterar 13 och 14-åringar, utan vi debatterar 15-åringar–17-åringar. Det finns redan i dag möjligheter att döma dessa till fängelse för de allra grövsta brotten. Man kan göra det.
Jag undrar om Miljöpartiet och Ulrika Westerlund motsätter sig de nuvarande bedömningarna och de påföljder som man kan drabbas av som 16 och 17-åring för de allra grövsta brotten. Ska vi gå tillbaka till att sätta dem i sluten ungdomsvård i stället? Hur är resonemanget där? Jag är lite nyfiken på att höra det.
Sedan kan jag instämma i att brottsförebyggande åtgärder givetvis är väldigt viktiga. Men brottsförebyggande åtgärder hjälper inte när brottet ändå har begåtts. Då handlar det mer om hur vi rättar till det.
Är det någon skillnad när det gäller Miljöpartiets syn på mördare som är 16 eller 17 år? Anser Miljöpartiet att de fortsatt inte ska dömas till fängelse utan i stället ska in i ungdomsvården och på Sis-hemmen?
Herr talman! Tack, återigen, för frågorna!
Jag vet att den straffmyndighetsålder som gäller nu är 15 år. Det är vad Miljöpartiet fortsatt skulle önska se. Situationen som vi befinner oss i gör att det blir lite märkligt att bortse från det. 13 år som straffmyndighetsålder riskerar att bli verklighet redan i sommar, om ungefär en månad. Då kommer detta att gälla även yngre barn.
Det är därför som jag menar att det är omöjligt att helt frikoppla de diskussionerna från varandra. Det är anledningen till att jag nämner det. Utredningen som utredde frågan om ungdomsfängelser nämnde detta särskilt. Om det är så att åldersgränsen sänks har de inte egentligen tittat på det i sin utredning. Man skulle kunna säga att den frågan inte heller har beretts, men nu befinner vi oss ändå här.
Självklart hjälper inte brottsförebyggande åtgärder mot redan begångna brott. Det handlar om att försöka hindra personer som de facto redan har begått ett brott från att begå nya brott. Det handlar också om hur vi förhindrar rekrytering, där ännu fler unga personer kommer in i en kriminell livsstil och karriär, så att vi kan förhindra kommande brott. Det är fokus för verksamheten.
Jag har inte hittat något förslag från oss som handlar om att göra om det system som finns nu med att 16- och 17-åringar i undantagsfall kan dömas till fängelse. Det har vi inte drivit. Däremot är jag verkligen för att vi ser över allt detta ordentligt.
Jag är på riktigt nyfiken på vad utredningen som ska utreda Sis kommer fram till. Jag skulle vilja få se Sis fullfölja sitt reformarbete som de redan har jobbat med under flera års tid. Det har varit relativt framgångsrikt, men de behöver mer resurser.
Vi skulle alla behöva fokusera mer på hur vi tar hand om personer som kommer ut efter avtjänat straff oavsett om det är från Kriminalvården eller från Sis. Det är i eftervården det brister i otroligt stor utsträckning. Det är ingenting som Kriminalvården kommer att kunna lösa bara för att vi flyttar över personer dit.
Herr talman! Vi tog ledamotens uppmaning på allvar, så att vi inte avslutar debatten alltför tidigt. Det vore tråkigt. Jag tänker först göra ett par kommentarer till Ulrika Westerlunds inlägg.
När det gäller ungas särbehandling kan man konstatera att det fortsatt finns en tydlig särbehandling av unga personer i straffrättsligt hänseende. Det gäller påföljdernas längd.
Vi har straffrabatter – även om det kommer att revideras i kommande lagstiftningsärende – som gör att unga personer, de allra yngsta, får betydligt kortare påföljder än dem som är myndiga. På det sättet sker en särbehandling av unga.
Vad gäller ungdomsfängelserna är det särskilda avdelningar som är helt avskilda från vuxna. Det är inte en verksamhet som sker tillsammans. Det är högre personaltäthet och särskilda hänsyn till barns särskilda förutsättningar.
Det som egentligen föranledde min replik var att Ulrika Westerlund efterfrågade mer öppna insatser i stället för slutna insatser. Vi vet att de som i dag blir dömda till sluten ungdomsvård, eller dömda till fängelse i framtiden, är personer som har begått väldigt allvarliga brott. Det krävs väldigt allvarliga brott för att bli dömd till en frihetsberövande påföljd som minderårig person.
Min fråga till Ulrika Westerlund är om Miljöpartiet anser att fler av de unga som begår väldigt allvarliga brott borde omfattas av öppna insatser i stället för slutna insatser.
Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna och kommentarerna!
Det här är ett område där olika intressen står mot varandra. Då menar inte jag gärningspersonens intressen, med fokus på den unga personens väl och ve, som vi diskuterar här i dag. Jag försöker att ha fokus på samhällets intressen av olika saker. Här finns det olika typer av intressen, som är det som hela kriminalvården går ut på.
En person som har begått ett brott måste också få ett straff. Om den inte får det rubbar vi alla människors tilltro till samhället. För mig är det lite därför som vi har mycket av kriminalvården.
Om du begår ett brott som är brottsligt enligt en lag som vi har stiftat i Sverige måste det få en konsekvens. Om det inte får någon konsekvens förstår man inte vad som ska gälla i samhället, och då rubbas samhällskontraktet. Det måste alltså få en konsekvens.
Sedan är det ganska lätt att ta till det. Det ska vara inlåsning, och det ska vara inlåsning länge. Då visar man krafttag. Det upplevs som att man vidtar åtgärder där man verkligen tar brottsoffrens perspektiv på allvar.
Problemet är att det inte är det som forskning visar är mest effektivt för att förhindra återfall. Här gäller det att väga olika insatser mot varandra.
Det är inte realistiskt att tro att ett barn, en ungdom, som har begått ett grovt brott, till exempel dödat någon annan person, inte ska vara inlåst. Jag tror att de personerna alltid kommer att behöva vara inlåsta under en viss tid.
Frågan är med vad vi ska kombinera den inlåsningen för att skydda samhället. Människor ska uppleva att vi tar brottslighet på allvar och att vi gör vårt yttersta för att förhindra att det ska hända igen. Det gäller att samtidigt kombinera det med öppna former av straffavtjänande och utslussning i slutet av ett straff. Det kanske till exempel ska ske under en ganska lång period för att i möjligaste mån försöka förhindra att personen kommer ut och begår grova brott igen. Det är vad vi verkligen vill undvika.
Herr talman! Här öppnar den formen sådana möjligheter genom införande av villkorlig frigivning, övervakning och att man kopplar på frivårdens verktygslåda och resurser. Frivården finns också över hela landet på ett helt annat sätt än Statens institutionsstyrelse gör i dag.
För den som blir dömd till fängelse som ung skapar vi i slutet av verkställigheten, om det inte finns särskilda skäl för att skjuta upp den villkorliga frigivningen, förutsättningar för utslussning och övervakning och därmed också goda förutsättningar för en övergång från den slutna tillvaron till den öppna tillvaron.
Vi vet att Kriminalvården är oerhört skicklig. De har lång erfarenhet inte minst inom frivården av att bedriva den här verksamheten. När jag har besökt frivården har jag blivit oerhört imponerad av det arbete de bedriver. Det finns behandlingsprogram som är väldigt beprövade och väl utformade.
I och med reformen att överföra ansvaret från Statens institutionsstyrelse, som i dag inte fullt ut klarar sitt uppdrag, till Kriminalvården, som har erfarenhet och resurser, skapar vi bättre förutsättningar för att de här unga personerna, som har begått väldigt allvarliga brott, ska få både en påföljd och förutsättningar att komma tillbaka till ett liv utan brottslighet.
Herr talman och Mikael Damsgaard! Nu börjar vi närma oss kärnan i vad debatten egentligen handlar om, och det är jättebra. Det är nämligen absolut inte så här det låter i den offentliga debatten, utan där råder stor förvirring om vad diskussionen egentligen gäller.
Vi i Miljöpartiet är helt för det som Mikael Damsgaard nämner nu: mer satsningar på och förstärkning av villkorlig frigivning, övervakning av och kanske fotboja på några personer efter att de har kommit ut för att möjliggöra öppna insatser, men under övervakning, och så vidare. Det är jättebra, och det vill vi också satsa mer på. Som jag sa vill vi även se över möjligheten till villkorlig frigivning i kombination med LSU.
Skillnaden är att vi menar att ansvaret borde ligga kvar på Sis. De borde få de här resurserna och möjligheterna, för det som Sis har och som Kriminalvården inte har är just erfarenheten av ungdomar. Här blir det väl en diskussion om vilken erfarenhet som vi viktar högst och som vi tror kommer att få störst påverkan på utfallet.
Vi i Miljöpartiet har landat i att vi menar att det är erfarenheten av att vårda ungdomar som borde ha fått väga tyngst, inte minst när det gäller det här med skolan. Kriminalvården är skicklig på att vårda vuxna personer och att jobba med deras liv efter tiden som intagna i fängelse, medan Sis har stor erfarenhet av ungdomar. Det som Sis inte alltid har fått är tillräckliga resurser eller tillräckliga verktyg.
Utredningen pågår fortfarande, och man kan undra vad den kommer att föreslå. Miljöpartiet hade velat göra de satsningar och möjliggöra det som nu lyfts fram av bland andra Mikael Damsgaard och ge detta till Sis, för vi tror att erfarenheten av att vårda just barn är oerhört central för att det ska bli ett bra utfall.
Herr talman! Det förekommer en del kritik från oppositionen när det gäller inrättandet av ungdomsfängelser.
Det har flera gånger riktats kritik här när det gäller skola och utbildning. Man nämner brister i detta och att det inte finns möjlighet att få skola och utbildning på plats. Om man läser propositionen ser man att det står andra datum där än vad Socialdemokraterna redogjorde för. Det är alltså den 1 mars 2027 som alla lagändringar som gör att det här ska fungera bra kommer att finnas på plats, och det är mindre än tio månader dit.
Vilka praktiska problem ser Miljöpartiet i verkligheten med detta tidsspann? Det är alltså mindre än tio månader, och det handlar om att någon ska begå ett allvarligt brott som ska utredas och processas i domstol, och därefter ska straffet verkställas. Vilka praktiska problem ser Miljöpartiet med att vi har allting på plats inom tio månader när det kommer till att erbjuda skola och annan utbildning?
Miljöpartisten säger också att man inte helt kan frikoppla detta från sänkt straffbarhetsålder. Jag tycker att det är en kul debatt att ta. Sverigedemokraterna har inget problem med att sänka straffbarhetsåldern och inrätta ungdomsfängelser. Det betyder att det med vår politik är möjligt att döma exempelvis 14-åringar som begår grov våldtäkt, låt oss säga gruppvåldtäkt, till straffrättsligt ansvar och ungdomsfängelse.
Eftersom Miljöpartiet är emot att sänka straffbarhetsåldern och emot att inrätta ungdomsfängelser undrar jag vad det får för konsekvens i Miljöpartiets värld när exempelvis 14-åringar begår allvarliga brott som grov våldtäkt eller gruppvåldtäkt.
Herr talman och Adam Marttinen! Nu är vi nästan tillbaka till hur det brukar låta i kommentarsfälten på Facebook. Jag tyckte att jag pratade väldigt mycket om de här sakerna i mitt anförande.
Jag vill först nämna skolan. Det som oroar oss är den utredning som regeringen har tillsatt och som har lämnat över sitt betänkande. Det handlar om att ändra i skollagen så att barn i fängelse skulle kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning.
Det handlar alltså inte riktigt om tiden och om huruvida detta kommer att kunna finnas på plats om tio månader, för det kommer det säkert att kunna göra. Men Kriminalvården har uppenbarligen sett utmaningen i att kunna erbjuda skolundervisning på plats med en lärare i rummet för alla intagna barn. Det är det som oroar oss, och inte tiden.
Barn som har svårigheter i skolan utgör en otroligt stor del av den här gruppen. När Sis besökte oss i justitieutskottet sa man att något i stil med 95 procent har svårigheter att klara skolgången och behöver väldigt mycket stöd.
Det är just den gruppen ungdomar som har väldigt svårt att ta till sig undervisning som inte bedrivs på plats av en lärare som är i samma rum som de själva. Ganska ofta kan det till och med vara fråga om att det är en utmaning att få ungdomarna att ens infinna sig till undervisningen. Det ingår att säga saker som: Nu är det skola, och det är i det här rummet. Här är läraren, och här är du. Vi säkerställer att du verkligen är där! Det är det här jag tänker på som problemet.
Jag har upprepade gånger sagt att det självklart blir fråga om konsekvenser om en 14-åring våldtar eller mördar någon annan person. Denna person kommer självfallet inte att kunna vara ute på gatan, utan samhället måste reagera. Det vi diskuterar här och nu är vilken myndighet som ska vara ansvarig för vården av den unga personen. Jag tror inte att det är någon som förespråkar att det inte ska bli någon konsekvens och att det på något sätt ska vara fri lek efter att man har begått ett brott. Det gör inte heller vi.
Herr talman! Då kan vi konstatera att den kritik som har förekommit i debatten är av ganska marginell betydelse om man ser till de problem som vi vill bekämpa genom reformen.
Lagändringarna kommer att vara på plats inom tio månader, så det kommer inte att vara ett praktiskt problem i någon större utsträckning. Däremot kommer vi att kunna erbjuda unga personer som har en grov kriminell identitet en annan tillvaro i ungdomsanstalter i stället för att de ska sitta på Sis-hem och vara tillgängliga för gängkriminella och kunna rymma och begå nya brott. Det är bara positivt att vi kan gå fram med detta så snabbt som vi gör.
När det kommer till konsekvenser och när Miljöpartiet inte vill sänka straffbarhetsåldern blir frågan hängande i luften. Jag vill gärna ha ett väldigt konkret exempel. Vad blir det för konsekvens för den 14-åring som gruppvåldtar och gör sig skyldig till grov våldtäkt? Vilken konsekvens är det Miljöpartiet erbjuder? Jag vill gärna ha det exemplifierat.
Med Sverigedemokraternas politik kommer vi att öppna möjligheten till ett straffrättsligt ansvar för en sådan handling. Det säger Miljöpartiet nej till. Vi kommer också genom vår politik att kunna erbjuda ungdomsfängelser för dem som begår den typen av allvarliga brott. Det vill inte Miljöpartiet.
Frågan är: Vilken typ av konsekvens blir det för de 14-åringar som begår gruppvåldtäkt och gör sig skyldiga till grov våldtäkt? Beskriv den för väljarna! Jag tror att många är intresserade av det.
Herr talman och Adam Marttinen! Det praktiska problemet med skolundervisningen är alltså utformningen, inte tiden. Det är det som är problemet, och det kvarstår. Det här är inte utrett, utan det är som det är.
En lyckad skolgång är en av de absolut viktigaste sakerna för att inte återfalla i kriminalitet. Det är därför det här är så viktigt.
Sis är den konsekvens som nu finns för personer som är unga och begår grova brott, och det är den som Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla. Nu har jag upprepat detta väldigt många gånger, och jag säger det en gång till: Begår en ungdom ett grovt brott tycker vi att konsekvensen måste vara att man blir intagen. I nuvarande situation är det Sis som är ansvarig för vårdandet av unga brottslingar, och vi tycker att Sis ska få mer resurser och möjligheter att utveckla sin verksamhet.
Vi är positivt inställda till att Sis har differentierat sin verksamhet. Det sker inga rymningar från Sis just nu av personer som är där för att de är dömda. Sis har jobbat med säkerheten och differentierat hur de olika anstalterna i Sis ser ut. Man skiljer på olika grupper av intagna i mycket större utsträckning.
Det här anser vi att Sis ska få möjlighet att fortsätta med, och det beror på att vi måste ta hand om unga personer som har begått grova brott. Det är ett baskrav, som jag tror att vi alla är överens om. Alla måste kunna känna sig trygga och säkra med att en person som begår grova brott inte kommer att komma ut på gatan snabbt igen.
Det intressanta med att i stället döma unga till fängelse är att straffen blir ganska korta, vilket nämndes av tidigare talare. Det kommer inte att bli samma längd på straffen för en 14-årig mördare som det hade blivit för en 28-årig mördare. Då är frågan: Hinner Kriminalvården med sitt rehabiliterande uppdrag för de här unga personerna? Det är ju ändå det som är det allra viktigaste. Det kommer att bli en konsekvens, men fokus måste också ligga på att säkerställa att rehabiliteringen blir så bra som möjligt för allas vår trygghet.
