Ulrika Liljeberg

Fru talman! Jag upprepar än en gång: Det här kommer inte att träda i kraft, och regeringen vet i nuläget inte när det ska ske. Det är det som är grejen.

När det som för oss är viktiga fundamenta i lagstiftningsprocessen kommer är vi beredda att säga ja. Men vi tycker att det vi i dag debatterar är ett sätt att lagstifta som inte hör hemma här inne i kammaren. Jag har tidigare liknat det vid sådant som man sysslar med i sitt presscenter när man har presskonferenser och talar om vad man vill.

Jag noterade också att ledamoten har ändrat sitt sätt att uttrycka det. Han har gått från att säga ”nu avskaffar vi det här” till att säga ”vi vill avskaffa det här”. Det är mer ärligt att säga att detta är vad man vill, men man måste också kunna skapa förutsättningar för det.

När man lägger förslag på riksdagens bord väntar sig svenska folket – detta är ju viktig lagstiftning – också att det ska finnas förutsättningar för att den ska kunna träda i kraft. Här sätter man en praxis som inte hör hemma i vårt svenska sätt att lagstifta. Detta är inte ett vedertaget sätt att lagstifta.

Så här gör man kanske när det handlar om beredskaps- och krislagar eller om det har krävts ett godkännande av något. När det handlar om att hyra fängelseplatser i Estland krävs det till exempel att vår avtalspart ska godkänna det. Det är en helt annan situation än nu.

Regeringen har rådighet över både lagstiftningen, resurserna och förmågorna för att detta ska träda i kraft. Då förväntar man sig att allt sådant ska finnas på plats inom överskådlig och rimlig tid när ett förslag läggs fram i riksdagen. Jag tänker inte läsa ur betänkandet för femte gången, men låt mig återigen säga: Regeringen vet inte när det hela kan träda i kraft.

Fru talman! Jag tror att folk hade tänkt att det vore bra om regeringen hade sett till att det fanns förutsättningar för att den här lagstiftningen skulle kunna gå igenom. Det är vad folk hade velat. Folk hade velat ha en regering som ser till att det här kan komma på en plats.

I stället konstaterar regeringen ”att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd”. Detta är fakta. Det ligger inte på oppositionen utan på nuvarande regering och dess samarbetspartier att se till att detta är möjligt.

Det här är något som behöver komma på plats. Det hade varit en annan sak om det hade funnits ett årtal eller så, men det här justerades i justitieutskottet med ledamoten som ordförande i går. Detta är det senaste – bläcket har knappt torkat. Vi vet inte när det här kan införas, trots andra utsagor i dag.

Verkligheten ser ju ut som ledamoten beskriver: Vi har flera flaskhalsar som någon ska ta sig igenom. Det kan vara att förundersökning inte inleds, för det ser inte ut att finnas någon anledning. Eller så kan det ske en förundersökningsbegränsning innan ärendet ens går till åtal. Vidare finns det en existerande mängdrabatt till och med för det som har gått till åtal.

Vi har alltså ett system med flera sådana möjligheter i Sverige. Därför tycker vi att ändrad mängdrabatt vore ett välkommet förslag. Men det finns inga förutsättningar för att detta ska kunna träda i kraft. Jag har upprepat det, och jag upprepar det gärna igen: Det går inte att förringa det inslaget i lagstiftningsprocessen – att det ska kunna träda i kraft.

I de här replikerna slås jag av att ingångsvärdet för ledamoten och andra kollegor är att det här kommer träda i kraft, men det kommer det inte att göra. Det är ingen som vet när, och detta är den stora bristen. Det är synd att vi som riksdag nu är tvungna att säga det till dem som ställer den högst relevanta fråga som ledamoten ställer.

Fru talman! Jag uppskattar den uppmaningen och hoppas också att vi kan ha ett fortsatt bra samarbete.

I mitt anförande tidigare tillstod jag att all lagstiftning inte är perfekt. Vi säger ja till en hel del fast det har fått skarp kritik. Man måste vara principfast, men som jag säger lever vi i en realitet där vi behöver hantera problem; där har vi många gånger varit pragmatiska. Det har vi varit i en stor mängd fall – jag ska inte återigen tynga debatten genom att läsa upp allt som Centerpartiet har varit för. Men jag sa också att vi drog en gräns här.

Det jag har påpekat, som jag ser som en stor brist – till och med en så stor brist att vi säger nej – är dels att det påstås att mängdrabatten avskaffas, vilket vi har olika semantiska tolkningar av, dels att man ger sken av att den avskaffas nu. Om man nu säger att den ändras spelar det ingen roll att det görs nu.

Jag har läst innantill, så jag kanske inte behöver göra det igen. Det man säger är att det inte går att fastställa vid vilken tidpunkt det finns tillräcklig kapacitet för att detta ska kunna träda i kraft. Om den grundläggande förutsättningen att lagstiftning inom rimlig tid ska kunna träda i kraft är fundamentet för mig upplevs det tydligen som en detalj för regeringen, och det gör mig bekymrad. Att skapa förutsättningar och förmågor för lagstiftningens genomförande är en viktig del av att styra och leda landet.

Jag har sagt tidigare att om man sagt att det ska ske inom en månad eller till och med ett år hade jag inte haft något problem att säga att det nu är genomfört. Men i det här fallet vet vi inte alls när det blir. Det är detta grundläggande krav som gör att Centerpartiet tyvärr nödgas säga nej i det här fallet.

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att också jag har uppskattat våra debatter. Rakhet och tydlighet är underskattat i politiken. Jag uppskattar verkligen det. Tack, ledamoten!

Det är bra att vi får det här klargjort. När vi talar om att avskaffa rabatten är det inte rabatten i sig som är problemet för mig, utan det är att man säger att man avskaffar den. När gemene man går till en affär där det finns vissa saker som är nedsatta och någon då säger ”Den här varan har ingen rabatt” tänker nog många, tror jag, att man betalar fullt pris – 100 procent.

Det är inte det som blir fallet här. Som ledamoten säger kommer det att finnas avräkning för att inte påföljder ska bli helt oproportionella så att många samlade brott med en lägre straffskala helt plötsligt ska ge ett längre straff än ett grövre brott. Det här finns också beskrivet på ett bra sätt i det betänkande som jag har tagit del av.

Jag tycker det vore mer korrekt att säga att det är en ändrad mängdrabatt. Jag tycker det beskrivs bra. Vi hört andra ledamöter ta upp det här. Jag tycker att ledamoten nu är betydligt mer balanserad i sin beskrivning än vad han har varit tidigare. Vi har hört från flera i talarstolen att den nu slopas eller avskaffas.

Det finns såklart olika sätt att uttrycka sig. Det finns politikerspråk, juristspråk och vardagligt språk. Men jag har svårt att tro att man skulle kunna missförstå när någon säger att man slopar eller avskaffar något och med det menar ”ändrar”.

Fru talman! Jag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad.

Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Jag vill inledningsvis säga att vi har en situation med en grov organiserad brottslighet som hotar att ha sönder vårt samhälles fundament. Skjutningar och sprängningar har blivit en del av vår vardag, men jag vill ändå säga att jag är den första att glädjas över den nuvarande minskningen av det våldet. Den var nödvändig.

Vi ser dock en fortsatt arbetslivskriminalitet som innebär att människor utnyttjas och som skapar osund konkurrens för hederliga företag. Den kriminella ekonomin beräknas uppgå till 350 miljarder kronor. Vi ser inte att den minskar nämnvärt. Narkotikan fortsätter skörda liv och ödelägga livssituationer. Välfärdssystemen riskerar att dräneras. Småföretag och enskilda drabbas fortfarande av mängdbrott.

Det som kanske är värst av allt är att barn och unga dras in i en våldsspiral som släcker framtidsdrömmar och liv. Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt.

För Centerpartiet är linjen klar. Vi ska vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer alltid att arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är alltid med den utgångspunkten vi granskar regeringens förslag.

Fru talman! Regeringen har lagt de här förslagen på bordet i dag, och jag vill säga att Centerpartiet i princip står bakom dem. Vi tycker inte alls att det är orimligt med en ny påföljd i form av villkorligt fängelse. Vi tycker att det är rimligt med ökad användning av hela straffskalan och en ändrad reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas för flera brott, det vill säga ändrad mängdrabatt. Vi är för slopade strafflindringsgrunder – de så kallade billighetsskälen. Det är rimlig lagstiftning – faktiskt särskilt den ändrade mängdrabatten och de slopade billighetsskälen.

Förslagen får förvisso kritik från Lagrådet för dålig beredning, att de inte är tillräckligt genomtänkta och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. Lagrådet har tidigare konstaterat att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning och att det är svårt att överblicka det här. Samtidigt är det ju så inom politiken att vi arbetar i realtid. Man behöver vara både principfast och pragmatisk. Därför har Centerpartiet sagt ja till det mesta som har lagts på riksdagens bord. Det har varit rekordmycket.

Vi har emellertid sagt nej till visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning med AI i realtid och sänkt straffbarhetsålder, som debatterats tidigare. Jag kan notera att visitationszoner använts en handfull gånger och att anonyma vittnen och ansiktsigenkänning mig veterligen inte använts alls. Vi kan konstatera att de verktygen, som vi var emot, inte blev någon game changer – vilket kanske numera är ett svenskt begrepp.

Vi har dock varit för väldigt mycket. Vi har varit för ökade resurser till rättsväsendet, och det var verkligen nödvändigt.

Vi har varit för preventiva och hemliga tvångsmedel, kameror i allmänhet, vistelseförbud och biometrisk lagstiftning. Vi har stått bakom förslaget att hyra fängelseplatser i Estland, ett femtiotal skärpta straff, förlängd villkorlig frigivning vid grova brott, livstid vid grova våldtäkter och säkerhetsförvaring. De två sista sakerna är helt klart sådant som man ska få rejäla straff för, på tal om slopad mängdrabatt.

Vi har varit för kriminalisering av rymning och mycket mer, och vi har nu meddelat att vi är för en förlängning av preventiva tvångsmedel till 2028.

Det finns dock grundläggande förutsättningar som behöver finnas på plats för att vi ska säga ja till lagstiftning som läggs på riksdagens bord. Nu kommer jag till skälen till att vi säger nej till dagens lagförslag.

Kan vi först stöka undan något? Det förslag som ligger på riksdagens bord innebär inte att man avskaffar mängdrabatten, utan det innebär att man förändrar den. Det var därför hedersamt av min kristdemokratiska kollega i justitieutskottet när han redogjorde för konstruktionen av den nya mängdrabatten. Den är ändrad men inte avskaffad.

Sedan vill jag ta upp något annat. Vi hade en debatt här tidigare i dag. För dem som inte såg den diskuterade vi med justitieministern om att man ska läsa handlingarna och att det är något som är bra. Det är nästan något vi skulle kunna uppmana till.

Därmed kommer jag till kärnpunkten. Vi säger nej till detta förslag för att det saknas resurser, förmågor, förutsättningar och tidsplan för att det här ska kunna träda i kraft. Jag trodde inte att det rådde någon oenighet om det.

Ute i presscentret är det det talade ordet som gäller, men här i kammaren gäller det skriftliga ordet. Jag inväntade betänkandet från justitieutskottet i går för att se vad som står där om ikraftträdande. Där står det som jag trodde att vi alla var överens om.

Låt mig läsa innantill: ”Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd.” Det är det som gäller och det vi har att utgå ifrån.

Nu kommer årtal och annat upp. Men jag tycker att det talade ordet och vallöftena hör hemma i just presscentret, men här i kammaren bör vi hålla oss till det justerade betänkande som antogs i går.

Om det hade kommit ett nytt besked hade jag respekterat och uppskattat det, men det gjorde det inte. Det här är Tidöregeringens officiella och enda inställning: Det går inte att fastställa tidpunkt.

Man kan inte låtsas att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte hänger ihop. En vital del av att leda ett land är att skapa ekonomiska och förmågemässiga förutsättningar för att nödvändig och viktig lagstiftning ska kunna träda i kraft vid en tidpunkt inom överskådlig tid.

Om man som parti ifrågasätter det och säger nej är man numera tydligen soft on crime. Men nej, det är att stå upp för en rättstradition, för vårt vedertagna sätt att lagstifta och för rimliga förväntningar på regeringens förmåga att styra och leda landet. Det är skälet till att vi säger nej.

Jag vill drista mig till att återge vad nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer ofta brukar säga när han bemöter kritik om hastiga lagstiftningsprocesser: Jag har aldrig blivit stoppad hemma i Ö-vik av folk som sagt att de vill att jag ska lagstifta lite långsammare.

Jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som tycker att jag ska lagstifta lite långsammare. Men jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som säger: ”Kan inte du verka för lagstiftning som man inte vet konsekvenserna av, som alla experter säger nej till, som myndigheterna inte är redo för eller som man inte vet när den ska träda i kraft?”

Det är klart att de inte frågar det, eftersom de förutsätter att vi inte gör det. De förutsätter att regeringen inte gör det. Det är ett stort ansvar att leda vårt land, och regeringen har i den här delen inte tagit det ansvaret.

Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas till fullo tidigast 2040. Det är inte jag som säger det, utan jag litar på det som står i betänkandet: att det inte går att säga när det här ska träda i kraft.

Domstolsverkets bedömning är att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och längre förhandlingstider. Jag noterar det, men jag läser också i betänkandet att regeringen inte vet när det här kan träda i kraft.

Det här är det grundläggande skälet till att Centerpartiet anser att regeringens förslag ska avslås. Vi välkomnar att man återkommer när båda delarna finns på plats – den materiella lagstiftningen med förmågor och förutsättningar och att det här kan träda i kraft. Det är viktigt, så jag välkomnar det.

Vi säger inte nej för att det är fel eller undermåligt i sak utan för att regeringens förmåga att skapa förutsättningar för dess införande är både fel och undermålig.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Det är ändå bra att ledamoten nu medger att ändringen inte införs nu. Ledamoten vidhåller att mängdrabatten avskaffas, men det är inte heller rätt. Mängdrabatter kommer att finnas kvar.

Jag håller med om att det är en ovanlig situation. Det som är ovanligt är att regeringen vill att riksdagen ska låtsas som att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte alls hänger ihop.

Jag har full respekt för att man säger att ”Nu sänker vi straffbarhetsåldern” när det sker den 10 september. Jag skulle ha full respekt om ledamoten hade sagt ”Nu gör vi detta” om ett ikraftträdande hade skett vid årsskiftet eller till och med nästa sommar, för då har vi en tidpunkt.

Nu framkommer det att det ska ske under nästa mandatperiod. Men i alla handlingar och i det som gäller står det att man inte vet med säkerhet när det kan ske. Det är detta som särskiljer förslaget.

Vi kan inte låtsas som att det kan likställas med att ha datumsatta ikraftträdanden, som till exempel när något avtal med någon internationell organisation ska vara uppfyllt eller att lagstiftning till exempel träder i kraft vid krig.

Det är en helt annan situation när regeringen lägger fram ett stort straffreformpaket på riksdagens bord och man inte alls vet när det kan träda i kraft. Ändå står ledamoten här och säger att mängdrabatten nu avskaffas. Det är dubbelfel. Det är det ovanliga i den här situationen.

Det är anmärkningsvärt att det faktum att lagstiftningen inte kan genomföras under överskådlig tid förminskas på det sätt som det görs av ett parti som har ambitionen att styra det här landet.

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att Centerpartiet säger nej till dagens förslag, men det är inte för att det är orimliga förslag. Vi ser positivt på och tycker att det är rimligt att införa villkorligt fängelsestraff som ny påföljd, att utnyttja hela straffskalan och att slopa billighetsskälen och ändra mängdrabatten.

Vi säger nej för att det är orimligt att lägga fram lagstiftning som inte kan införas inom överskådlig tid. Det är orimligt att regeringen och samarbetspartierna inte har skapat resurser och förmågor för dess ikraftträdande. Det har nu blivit en högljudd debatt om detta.

Vi har krav och ambitioner om att lagstiftningen ska vara tydlig så att alla som befinner sig i Sverige vet vilka lagar och regler som gäller. Det är normativt, allmänpreventivt och bra för alla. Nu befinner vi oss i en valrörelse där vi har väljare och medborgare att fokusera på. Då anser jag att det är viktigt med tydlighet även här.

Vi har hört ledamoten, tillika ordförande i justitieutskottet, stå och säga: I dag avskaffas mängdrabatten. Hur kan ledamoten påstå att mängdrabatten nu avskaffas när den för det första inte alls avskaffas utan ändras? Det kommer att finnas en mängdrabatt kvar.

För det andra sker det inte alls nu, utan det sker högst oklart någon gång i framtiden. Kan ledamoten förstå att ledamotens uttalande kan uppfattas som att mängdrabatten avskaffas och att detta genomförs nu? Vi vet ju båda att det inte är fallet.

Fru talman! Om detta är vi eniga. Vi har båda ett stort förtroende för Kriminalvården och dess verksamhet och den ungdomsverksamhet eller barnverksamhet som nu startas. Vi har också stått bakom de lättnader i sekretess som är en förutsättning för att hela samhället ska kunna skjuta ihop stolarna och hjälpa de här unga.

Något kvarstår ändå. Jag har inte något betänkande med mig här, för jag trodde att det här var lite ostridigt. Där står ju ändå att ungdomsreduktionen är 80 procent för de här unga. Sedan får vi veta att det är en schablon. Det betyder att den skulle kunna vara både mindre och större.

I mitt exempel hade jag redan tagit höjd för att det eventuellt hade kunnat vara dubbla straff utifrån straffvärdet. Vi tog exemplet med ett straffvärde på tio års fängelse om det hade varit en vuxen. Det kvarstår ändå att det är fråga om 10, 20 eller 30 procent i normalfallet för en 14-åring som har begått ett brott med ett straffvärde på tio år.

Det vi befarar är att de här insatserna – hur kompetenta de än må vara – är mycket kortare än vad det ges sken av. Många gånger skulle det vara bättre att få insatser på Sis, som ju har gjort en välbehövlig omstart med ny ledning och så vidare. De kan pågå under längre tid.

Vi ska ju också hedra principen att man när man har avtjänat ett straff också har avtjänat det. Vi kan inte säga att man ska fortsätta att få insatser med anledning av ett brott när man har avtjänat sitt straff.

Även om det finns tolkningsutrymme är det så att en 14-åring som begår ett brott kommer att vara ute på gator och torg igen ganska snabbt med nuvarande förslag.

Herr talman! Jag kan inleda med att säga att om statsrådet hade hedrat riksdagen med sin närvaro när debatten inleddes skulle statsrådet ha hört att Centerpartiet visst är för att det ska skapas ett register för dessa bevistalansbeslut och domar. Vi tycker däremot inte att belastningsregistret är rätt register. Rätt ska vara rätt!

Jag går nu över till att tala om ungdomsreduktionen. Jag får väl även där upprepa att Centerpartiet är för de föreslagna ändringarna i ungdomsreduktionen för 15–17-åringar. Vi är för borttagandet av reduktionen för unga vuxna myndiga.

Men låt oss titta på verkligheten, som det heter, som den ser ut. För en 14-åring kommer ungdomsreduktionen att vara 80 procent. Som exempel kan vi ta ett brott som en 14-åring har begått och som har tio års straffvärde. Det kan vara antingen ett brott som i sig självt ger tio år eller som ger dubbelt från fem år, om det är i kriminella nätverk. Vi har nu en situation där unga sitter häktade i kanske nio månader. Då blir det med de här tio åren, 80 procents rabatt och två års avtjänande i fängelse ungefär nio månader i anstalt innan man sedan villkorligt friges. Det innebär att man med Tidöregeringen och efter ett brott med ett straffvärde på tio år är ute och går på gatorna när man är 15 ½ år.

I vår modell tycker vi inte att de här barnen som är 14 år är straffmyndiga men att de kräver en lång vård om de har hamnat där. Med LVU har de möjlighet att vara där och få vård med numera ganska mycket större tvång tills de är 21 år.

Jag vill gärna ha statsrådets kommentar till den här skillnaden i verkligheten, som den ser ut.

Herr talman! De dödliga skjutningarna och sprängningarna har de senaste åren drabbat Sverige hårt. Vi ser nu en välkommen nedgång, men faran är inte över. Vi vet att den organiserade brottsligheten och framför allt narkotikahandeln som driver våldet är långtifrån besegrad.

Det är mycket kvar att göra inom arbetslivskriminalitet, svart arbetskraft, trafficking och människohandel. Vi ser narkotika- och vapenhandel som inte minskar, välfärdsbrott som hotar samhällskontraktet och mängdbrott som drabbar både enskilda och företagare i vårt land. Centerpartiet har därför sagt ja till alla resursförstärkningar och de flesta förslagen inom rättsområdet när vi har funnit att insatserna har varit effektiva, rättssäkra och evidensbaserade.

Även om brott begångna av barn generellt sett minskar har vi ett antal barn, både under och över 15 år, som begår grova brott. För den som blir svårt skadad eller vars anhörig blir mördad spelar det absolut ingen roll hur gammal gärningspersonen är eller om den är äldre eller yngre än 15 år. Brottet är lika fruktansvärt och drabbar lika hårt.

Vi har sett att barn som är 12, 13 eller 14 år skjuter, mördar, spränger och levererar sprängmedel i en utsträckning som vi aldrig tidigare skådat. Det är ett misslyckande för vårt land. Under denna mandatperiod i riksdagen har Centerpartiet därför röstat ja till bevistalan för barn yngre än 15 år som begår grova brott. Det innebär att förundersökning och rättegång genomförs som vanligt för att klarlägga och utröna vad som har hänt, för att ge de drabbade klarhet.

Vi i Centerpartiet har även ställt oss bakom förslaget om att kunna använda preventiva tvångsmedel för barn under 15 år. Vi har också meddelat att vi är positiva till en förlängning av detta – allt i syfte att kunna förhindra och utreda brott och ge brottsoffer klarhet men också för att kunna hitta och straffa dem som rekryterar barn till att begå brott.

Vi har sagt ja till nedtagning av annonser för onlinerekrytering. Vi har sagt ja till de så kallade ungdomsfängelserna för barn mellan 15 och 17 år. Vi har sagt ja till att ta bort sluten ungdomsvård. Vi har sagt ja till lättnader i sekretessen.

Vi säger även ja till den nu aktuella propositionen – att ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga och att den minskas för barn mellan 15 och 17 år samt att påföljden ungdomsövervakning och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps.

Vi har sagt ja till det här och annat därför att vi anser att det är effektiva, evidensbaserade och rättssäkra verktyg för att bekämpa dessa grova brott och återskapa tryggheten.

Vi säger dock nej till att straffmaximum för barn under 18 år höjs från 14 till 18 år samt att man avskaffar påföljden ungdomsvård, alltså inte sluten ungdomsvård utan bara ungdomsvård. Vi anser att det är bra att det finns alternativ för att hitta det som är lämpligast för den unge.

Registrering av bevistalan i belastningsregistret anser vi också är fel tänkt. Om man inte är straffmyndig ska man inte hamna i belastningsregistret. Men det behöver registreras, och det bör därmed utredas var detta ska ske på det lämpligaste sättet, både för de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna och för barnet.

Nu kommer jag till det kanske viktigaste: Vi säger nej till förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Centerpartiet är emot en sänkning till 14 år, precis som vi tidigare var emot en sänkning till 13 år.

Senast i går kväll fick jag frågan av en journalist om det inte var okej nu när regeringen ändrat sig till 14 år och tvingats backa från 13 år. Nu kommer jag till det som vi tycker: Det är skillnad mellan 13 år, 14 år och 15 år. Jag har sagt någon gång att vi ibland pratar om det som om det vore samma skillnad som mellan 43, 44 och 45 år, men det är det inte. Den generella utvecklingen mellan 13, 14 och 15 år är stor.

Förslaget att sänka straffbarhetsåldern har mött ett motstånd utan motstycke från akademin, myndigheter och civilsamhällets organisationer. De säger nej till 14 år. De sa nej till 13 år. Jag vet att förslaget i dag är 14 år, men vi vet alla att Tidöregeringen vill ha 13 år. De bedömde dock att de inte hade en majoritet i riksdagen, och därför är det nu 14 år som ligger på riksdagens bord.

Bland dem som har reagerat negativt på förslaget finns polisen, åklagarna, domstolarna, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Många remissinstanser har reagerat på förslaget både för dess konsekvenser och för dess bristande rättssäkerhet.

Polisen säger att man tror att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn. I vintras skrev 26 erfarna och rutinerade åklagare med lång erfarenhet och protesterade. De lyfte fram alla problem som finns med förslaget utifrån deras arbete och profession. Det är alltså människor som har som jobb att åtala och lagföra folk, inte människor som vi dagligdags säger är mjuka mot brott.

Herr talman! I stället för att sänka straffbarhetsåldern behöver vi byta perspektiv i Sverige. Vi behöver först och främst bekämpa den grova brottslighet som gör att barn och unga går in i, lockas eller tvingas till fruktansvärda handlingar. På samma sätt som de kriminella gängen rekryterar barn – vi brukar säga att de har Sveriges bästa HR-avdelningar – behöver vi från den goda sidan och det laglydiga samhället rekrytera barnen till en verklighet där det finns framtidsutsikter, trygga vuxna och ett samhälle som går att lita på.

Centerpartiet konstaterar självklart att det finns starka skäl till att barn successivt och stegvis under sin uppväxt får ta ett större ansvar, men vi vet att till exempel gränsen för våldtäkt mot barn är 15 år och att det är olagligt att ha sex före 15 år. Det är samma barn och samma utvecklingsnivå som vi bedömer. Vi har till exempel 18 år för att köra bil och rösta.

Detta är baserat på att barn inte har en vuxens konsekvenstänk och erfarenhet. Det är skälet till att det inte primärt är straff som avhåller 13 eller 14åriga barn från att begå brott. De har inte det konsekvenstänket. Detta insåg man på 1860talet, och det gäller fortfarande. Man insåg då som nu att barn under 15 inte kan förstå och råda över sina handlingar på ett tillräkneligt sätt utifrån straffrätten.

Som sagt har vi barn under 15 som begår grova brott, och vi har en regering som säger att något måste göras. Då säger Centerpartiet: Gör något effektivt, något som inte alla experter säger nej till!

Centerpartiet anser att vi måste göra det här genom en skola där man får ägna sig åt att ge barn och unga en utbildning, genom en socialtjänst som finns nära familjerna redan under mödravårds- och barnavårdscentralerna och genom en fungerande psykiatri för både barn och vuxna. Det handlar också om ett nära samarbete mellan alla som möter barnen: polisen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, förskolan och skolan.

Det handlar om en uppväxt fri från våld. Vi vet vilken stark koppling det är mellan att ha varit utsatt eller upplevt våld och att hamna i gängen. Att skydda barnen från våld är en av samhällets kärnuppgifter. Vi vet också att en fungerande skolgång och stöd vid diagnoser är enorma skyddsfaktorer. Varje anständigt samhälle måste sträva efter att ge alla barn rätt förutsättningar och en ljus framtid, inte en fängelsecell.

Centerpartiet har därför föreslagit traumascreening för alla barn, larmnummer för barn och anhöriga som riskerar att rekryteras, en kontaktperson som samordnar alla insatser samt ännu skarpare straff för dem som involverar barn i brottslighet.

Vi kan inte straffa barnen när det är vuxensamhället som har brustit. Därför måste vi vuxna och vi i samhället ställa oss på barnens sida och säkerställa att de får stöd och hjälp till ett liv utan kriminalitet och ge dem förutsättningar att bli ansvarsfulla medborgare som i sin tur bidrar till det gemensamma efter bästa förmåga.

Att vara tuff mot brott är att fatta nödvändiga beslut, men att vara smart mot brott är att göra det som fungerar. Regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder, som stöds av Sverigedemokraterna, är varken eller. Låt oss i stället samlas kring en politik som bygger på kunskap, som är både tuff och smart och som ger våra barn en framtid i stället för en fängelsecell.

Jag står bakom Centerpartiets reservationer och avslag på propositionen i de delar som rör sänkt straffbarhetsålder, höjt straffmaximum, avskaffandet av ungdomsvård samt registrering i belastningsregistret, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 5.

Herr talman! Det är just tillgängligheten för rekrytering vi pratar om, och i mitt exempel är den unge åter möjlig att rekrytera för gängen vid 15 ½ års ålder. Jag har den största respekt för kriminalvårdens verksamhet och kompetens, och vi är för att man ska ta bort sluten ungdomsvård och i stället införa ungdomsfängelse från 15 år. Men nu pratar vi om sänkningen till 14 år, och då får vi barn som från 15 ½ eller 16 år åter är tillgängliga efter att ha begått ett brott med ett straffvärde på tio år. Detta stämmer inte överens med talet om brottsofferperspektiv och möjlighet till rehabilitering.

Vi menar att man inte har möjlighet att ta det straffrättsliga ansvaret vid 14 års ålder. Man har till exempel inte rätt att köra bil, och gränsen för våldtäkt av barn är satt till 15 år eftersom man då kan ta ansvar för sina handlingar.

Min fråga kvarstår: Tycker Sverigedemokraterna och regeringen att det är rimligt att unga som har begått brott är tillgängliga för gängen att rekrytera vid 15 ½ års ålder?

I valrörelsen säger Tidöpartierna att saker kan diskuteras. Men låt mig påminna om att det regeringen har lagt på riksdagens bord och som vi nu debatterar är att dessa unga kommer att släppas ut väldigt tidigt.

Herr talman! Centerpartiet säger som bekant nej till en sänkning av straffbarhetsåldern. Här är vi till och med mer nostalgiska än Sverigedemokraterna och vilar tungt på att man redan på 1860-talet bedömde att 15 år är en lämplig ålder när man kan ta ansvar för sina handlingar straffrättsligt.

Det finns dock barn under 15 år som begår grova brott, och enligt vårt synsätt ska det då ske en bevistalan, vilket är viktigt för klarhet och upprättelse, och barnet ska omhändertas enligt LVU på grund av eget beteende.

Låt mig ta ett exempel med en 14åring som begår ett brott med ett straffvärde på tio år – det kan vara enskilt tio år eller fem år med dubbelt straff på grund av gängkriminalitet. Med vårt system kan man bli omhändertagen genom LVU tills man är 21 år. Nu för tiden har vi bra lagar som gör att man under hela tiden kan vara inlåst och inte ha tillgång till teknik. Med det nya systemet får 14åringar en straffreduktion på 80 procent, vilket innebär att två år av straffet kvarstår. Häktningstiden kan vara nio månader, och sedan sitter man nio månader på anstalt innan man blir villkorligt frigiven vid 15 ½ år, max 16 år. Då är man ute på gatan och fri. I vårt fall kan man som sagt vara inlåst tills man är 21 år.

Hur ser Sverigedemokraterna på denna skillnad utifrån ett brottsofferperspektiv och möjligheten att ge unga under 15 år en reell möjlighet till vård?

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att Centerpartiet stöder förslaget i det här betänkandet och den här propositionen. Vi tar ställning utifrån vår kompass att rättspolitiken ska vara kraftfull, smart och kunskapsbaserad och att den ska lösa verkliga samhällsproblem och inte bara producera löpsedlar.

Det här förslaget gör just det. Det adresserar ett faktiskt och dokumenterat problem, nämligen att kriminella nätverk annonserar om brott digitalt och rekryterar barn via sociala medier och spelplattformar. Det är inte ett påhittat problem. Det är vardag i dag för alltför många familjer i Sverige.

Centerpartiet yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Med den nya lagen om avlägsnande av rekryteringsinnehåll online skapas ett rättsligt instrument som hittills saknats. En behörig myndighet ska kunna förelägga en värdtjänstleverantör att ta bort rekryteringsinnehåll. Och det ska ske snabbt, senast inom en timme. Sanktionsavgifter kan drabba plattformar som inte följer besluten.

Den här modellen är beprövad inom terrorlagstiftningen, och det finns goda skäl att tillämpa den även mot gängens rekryteringsannonser.

Det här är inte ett förslag som är utan brister, men vi ser det som ett nödvändigt verktyg i den brottsbekämpande verktygslådan.

Jag vill lite kort sätta det här beslutet i ett större sammanhang.

Jag vill lyfta några av Centerpartiets förslag, som vi också anser behövs för att lösa det här problemet.

För det första vill vi dubbla straffet för rekrytering av underårig i brottslighet. Vi har redan beslutat att straffet kommer att höjas från fyra till sex år. Vi hade yrkat på en dubblering, till åtta år, för att markera var det grundläggande ansvaret ligger vid rekryteringen – på de vuxna och inte på 13-åringarna.

För det andra vill vi införa ett barnens larmnummer. Man ska vara försiktig med att införa nya larmnummer, men sju av tio föräldrar vet inte vart de ska vända sig om de är oroliga för att deras eller andras barn kommer i kontakt med gängen. Det behöver tas på allvar. Sverige behöver ett larmnummer dit både unga och vuxna kan ringa med sina misstankar och sedan slussas rätt. Det behövs om vi menar allvar med att krossa gängen.

För det tredje behövs det en barnansvarig för varje barn i riskzonen – en ansvarig som håller ihop insatserna. Vi har sett exempel på unga som på bara någon vecka gått från att stå helt utanför den kriminella miljön till att begå grova brott. Vi vet samtidigt att en stor majoritet av de barn som begår brott är kända sedan tidigare av socialtjänsten. Samordningen av insatserna behöver bli bättre. Att ha en ansvarig person per barn i riskzon tror vi är en av pusselbitarna. Det är ju inte alltid brist på resurser utan snarare brist på samordning och träffsäkerhet.

Slutligen vill vi se ett nationellt screeningprogram för våld mot barn eftersom kopplingen är alltför stark mellan barn som upplevt eller utsatts för våld under sin uppväxt och dem som sedan begår brott. Man behöver bli bättre på att se detta och agera så att brottets bana bryts för de här barnen. Deras bana från offer till förövare behöver stoppas. Precis som man kollar alla barns syn och hörsel behöver man screena deras utsatthet. Det görs på vissa håll, men det behöver göras för alla barn i hela Sverige.

Avslutningsvis vill jag önska talmannen, ledamöterna och medarbetarna en trevlig midsommar och sedan en fin sommar.

Herr talman! Vi debatterar ju i dag regeringens proposition om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar.

Centerpartiet delar regeringens ambition att bekämpa korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan. Men en god ambition är inte alltid en garanti för god lagstiftning. I den här propositionen ser vi tyvärr ett exempel där regeringen i sin iver att visa handlingskraft presenterar ett förslag som är ogenomtänkt och rättsosäkert och som riskerar att orsaka mer skada än nytta.

Regeringens förslag kretsar kring införandet av ett nytt gradindelat brott, missbruk av offentlig ställning. Avsikten är att täppa till de luckor som finns i dagens lagstiftning, där ageranden som inte sker vid direkt myndighetsutövning kan falla utanför det straffbara området. Det är lovvärt.

Problemet är att förslaget är alldeles för brett och otydligt. Flera tunga remissinstanser – Brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt och inte minst Lagrådet – har varnat för att bestämmelsen är så vag att den riskerar att strida mot legalitetsprincipens grundläggande krav på förutsägbarhet. När inte ens landets främsta jurister kan avgöra var gränsen för det straffbara går, hur ska då en enskild socialsekreterare, tillståndshandläggare eller upphandlare kunna göra det?

Jag vill bemöta det påstående som kommit att det enbart handlar om uppsåtliga brott, så det är alltså ingen fara. Men samtidigt är det så att vi alla förväntas kunna lagen. Om man då säger ”jag visste inte att jag gjorde något olagligt, för det var så luddig lagstiftning” är det inget försvar om man har begått en sådan här gärning. Blanda inte ihop uppsåt och luddig lagstiftning!

Vi ska också komma ihåg att brott som förskingring, trolöshet mot huvudman, stöld, osant intygande och annat fortfarande finns. Det här är inte ett oreglerat område. I stället finns det uppenbara risker med dagens förslag.

I stället för att stärka förvaltningen riskerar vi att skapa en rädsla för att göra fel. Det riskerar att bli en tystnadskultur där man inte vågar påtala brister och en försiktighetskultur där handläggningstiderna drar ut på tiden för att ingen vågar fatta svåra men nödvändiga beslut.

Våra offentliganställda, som varje dag arbetar i medborgarnas tjänst, förtjänar vårt fulla stöd. De verkliga hoten mot vår förvaltning i dag är den organiserade brottslighetens infiltration, den ökande utsattheten för hot och våld mot tjänsteman och den växande byråkratin.

Det som behövs är ett helhetsgrepp. Vi behöver stärka skyddet för våra offentliganställda. Sedan behöver vi självklart bättre förebyggande arbete och skarpare kontrollmekanismer för att stoppa korruption, inte minst vid offentlig upphandling, som omsätter enormt stora belopp.

Med risk för en viss ämnesflykt vill jag ta tillfället i akt att nämna skydd av offentligt anställda. Det är det en svaghet att det enbart är poliser som har möjlighet att i vissa situationer med påtaglig risk för våld kunna vara anonyma. Om hela samhället och hela den offentliga sektorn ska bekämpa den organiserade brottsligheten behöver vi skydda fler och mer.

Att slippa ha sitt namn på det papper som skickas hem med underrättelse om ett beslut, den lagstiftning som vi fick förra året, är inte värt så mycket eftersom någon kan ringa till växeln och fråga vems namn som står på beslutet.

Från Centerpartiets sida kommer vi att driva på för fortsatt skydd. Det handlar om kronofogdar, bygglovshandläggare, brandinspektörer och biståndshandläggare – alla de som behövs i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. De behöver vårt skydd också i utsatta situationer.

Men det behövs samtidigt ett arbete mot infiltration och möjliggörare med kontroller och uppföljning så att brott inte kan begås. Det är därför som riksdagen behöver gå vidare med de konkreta och genomarbetade förslag som utredningen Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel faktiskt lade på regeringens bord, förslag som regeringen av oförklarlig anledning har valt att inte gå vidare med.

Centerpartiet vill se en smart och tuff rättspolitik som är grundad i kunskap och rättssäkerhet. Regeringens förslag når inte riktigt upp till detta. Det är ett typexempel på symbolpolitik som ser bra ut som rubrik men riskerar att skapa fler problem än det löser.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu en proposition som rör några av de absolut tyngsta frågorna i vårt samhälle: den organiserade brottsligheten, de grövsta brotten och hur vi skyddar de mest utsatta.

Skjutningar och sprängningar har trots en viss nedgång blivit en del av vår vardag. Vi har en arbetslivskriminalitet som utnyttjar människor och skapar osund konkurrens, och välfärdssystem utmanas och utnyttjas. Det kanske värsta av allt är att vi har barn och unga som dras in i en våldsspiral som släcker både liv och framtidsdrömmar.

Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt. För Centerpartiet är linjen klar: Vi behöver vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer att fortsätta arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är med denna utgångspunkt som vi har tagit ställning till regeringens förslag, och det är därför vi ställer oss bakom det femtiotal straffskärpningar som regeringen föreslår.

Vi säger ja till att höja straffen för en rad allvarliga brott samt till att det sammanlagda straffet vid flerfaldig brottslighet ska kunna bli längre än i dag. Samhällets svar måste stå i proportion till allmänhetens syn på brottets allvar.

Vi säger också ja till att livstids fängelse ska kunna dömas ut som ett gemensamt straff för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott. Här behöver vi dock få ett förtydligande om hur det här ska användas i relation till den nyligen införda påföljden säkerhetsförvaring. Detta måste vara tydligt i lagstiftningen.

Vi säger också ja till att presumtionen för häktning utvidgas till att omfatta brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck.

Det är viktigt att inleda med det som vi är för eftersom vi samtidigt anser att propositionen har allvarliga brister, herr talman. Den missar målet på centrala punkter samtidigt som den introducerar symbolpolitik som ibland är otydlig. Lagrådet, som alltså är Sveriges främsta juridiska experter, kallar den remiss de fick för ett hastverk. De menar att den inte är tillräckligt genomtänkt och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. De konstaterar att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning, vilket gör det hart när omöjligt att överblicka konsekvenserna.

Det som är beklagligt är att när vi från oppositionen lyfter det här får vi till svar från regeringen att vi vill ha långsam lagstiftning. Men nej, vi ser problemen. Vi vill ha snabb lagstiftning, men vi vill ha skicklig lagstiftning. Det anstår varje regering att ha högre ambitioner för sina förslag än att Lagrådet ska säga att de är ett hastverk som inte går att bedöma och där Lagrådet i sina yttranden får ha lektioner i straffrätt.

Vi säger ja till förslagen för att Sverige behöver dem, men vi hade gärna sett robustare lösningar att säga ja till.

Nu kommer jag till en del av lagändringarna som vi ifrågasätter. Vi vill gå längre i någon del, och dessutom saknar vi vissa brott.

Låt mig börja med det mesta akuta: skyddet av våra barn. Vi ser hur 13åringar och 14åringar – ibland ännu yngre barn – utnyttjas som verktyg av kriminella nätverk. De är inte hjärnorna bakom dåden. De är utan tvekan förövare, men de är också förbrukningsvaror i ett cyniskt spel.

Regeringens svar var fram till i torsdags klockan 09.45 att sänka straffbarhetsåldern till 13 år, men regeringen är ju inte längre en majoritetsregering inom rättsområdet, så nu är förslaget 14 år.

Centerpartiet säger nej även till det. En 14åring är fortfarande ett barn som behöver vård, utbildning och ingripande sociala insatser – inte en fängelsecell. Och ja, det är skillnad på en 13åring och en 14åring och en 15åring.

Om vi verkligen vill skydda barnen och samtidigt slå mot gängens innersta kärna måste vi rikta in oss på de vuxna som medvetet förstör unga liv och ser till att barn förstör andras liv, de som rekryterar, de som beordrar i flera led uppåt och de som tjänar pengar på att barn begår brott. Det är där vi behöver sätta in stöten, och det är obegripligt att regeringen inte höjer straffen mer för de här brotten.

I Centerpartiets följdmotion yrkar vi på att maximistraffet för brottet involverande av underårig i brottslighet dubblas och höjs till åtta års fängelse och inte till sex år, som regeringen föreslår. Det är här vi behöver ha fokus.

Jag kommer nu till det som gäller dubbla straff, och där har Centerpartiet främst tre invändningar. Vi tycker att det ska vara straffskärpande att brott begås inom gängkriminalitet. Det är därför som vi sedan 2023 har en extra straffskärpningsgrund för gängens brott.

Det finns en straffskärpningsgrund för brott som har utgjort ett allvarligt ingrepp på liv, hälsa och trygghet, som har innefattat skjutvapen och sprängämnen eller som har sin bakgrund i konflikten mellan grupper av kriminella. Detta ska ses som synnerligen försvårande omständigheter. Man överlämnar dock till domstolarna att göra en individuell prövning i varje fall – inte som i dag, då man ska dubbla straffet även om det kan få konstiga konsekvenser i det enskilda målet. Det finns alltså redan en straffskärpningsgrund.

För det andra är den föreslagna definitionen av kriminella nätverk alltför vid och allmän. Det saknas en tydlig definition av vad en verksamhet inom en grupp av personer som utövat allvarlig brottslighet är, det vill säga: Vad är ett kriminellt nätverk? Vad är ett gäng? Det här öppnar upp för godtycke, och vi vet att polisen har klassat fotbollssupportrar i Sverige som kriminella nätverk. Vi tycker inte att det är rimligt.

Nu till det tredje och kanske mest uppseendeväckande med förslaget om dubbla straff, som leder till fullständigt orimliga konsekvenser som strider mot allmänhetens rättskänsla: Brottsoffer för samma gärning kommer att bedömas olika. Jag hade tänkt nämna ett exempel, eftersom det är så stötande, gällande att en man som är gängmedlem och misshandlar en annan gängmedlem ska straffas dubbelt så hårt som om han misshandlar sin fru. Vi har dock här i debatten fått ett höra ett exempel gällande en våldtäkt som var en hämndreaktion i kriminella nätverk. En sådan våldtäkt kommer att ge ett dubbelt så högt straff som en våldtäkt som begås i ett annat sammanhang.

Vi har nu fått svar från både Sverigedemokraterna och Moderaterna att de tycker att det är fullt rimligt att en våldtäkt inom gängen ska leda till dubbla straffet och att en annan våldtäkt kan leda till halva detta straff. Jag tycker att det är ett viktigt budskap till brottsoffer för våldtäkt.

Centerpartiet ser i stället att vi som land behöver bekämpa gängen smartare än i dag. Den kriminella ekonomin omsätter 350 miljarder kronor. Med den nya förverkandelagstiftningen har man tagit in 82 miljoner. Det är bra men alldeles för lite; de pengarna skulle inte ens räcka till att driva Polismyndigheten under en dag.

Vi behöver stoppa pengarna innan brotten begås. Bedrägeriannonserna behöver stoppas från plattformarna, och vi behöver syna bankernas arbete mot bedrägerier. Vi behöver stoppa den svarta arbetskraft som i bästa fall inte betalar skatt och i sämsta fall har sitt ursprung i ren människohandel. Vi behöver stoppa narkotikan som skördar liv. Vi behöver göra mer och smartare saker, och det behöver också synas i straffskalorna. Som jag inledde med att säga är det mycket som är bra, men vi kan mer. Sverige kan mer.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 6 om att dubbla straffet för involverande av underårig.

Herr talman! Det var detta svar jag förväntade mig att få.

Jag håller med om att narkotikabrott är en del av de kriminella nätverken och att straffen för narkotikabrott bör skärpas. Konsekvensen av detta resonemang blir dock att brottsoffer som utsatts för samma brott bedöms olika.

Den linje som ledamoten verkar företräda är att brott som oftast begås av kriminella nätverk, till exempel narkotikabrott, ska bestraffas dubbelt. Tidigare hörde vi en ledamot tala om en våldtäkt som var en del av en kriminell uppgörelse. En annan, lika fruktansvärd, våldtäkt skulle med det här förslaget bestraffas hälften så hårt. Hur kan Moderaterna se så olika på brottsoffer? Varför är en våldtäkt som sker utanför gängkontexten inte lika straffvärd?

Herr talman! Jag vill inleda med att kommentera det Mikael Damsgaard sa om en splittrad opposition. Det är ändå lite ironiskt – vi är en opposition som inte ens försöker att samordna sig utan går till val som enskilda partier. Vi kan konstatera att Sverige har en regering som efter fyra år inte längre har en majoritet inom rättspolitiken.

Ledamoten nämnde att den andra delen av den här lagstiftningen kommer i augusti. Det kommer väl ändå inga förslag på ytterligare straffskärpningar? Vi talar om att de villkorliga fängelsedomarna och mängdrabatten slopas, om att använda hela straffskalan och om att billighetsskälen till viss del slopas. Det är ju de straffskärpningar som vi debatterar i dag som kommer från regeringen.

Jag undrar hur Moderaterna ser på narkotikabrotten och varför man under tio år inte har höjt maxstraffen för dessa. Man vilar väldigt tungt på att det ska gå att konstatera vad som är ett kriminellt nätverk. Vi vet dock att fotbollssupportrar, i dessa fotbolls-VM-tider, liknas vid kriminella nätverk. Det riktas skarp kritik mot att definitionen är vag och att den ibland kan bli svår att göra. Jag undrar varför Moderaterna inte vill skärpa straffen för narkotikabrott, som vi vet driver skjutningar och sprängningar.

Herr talman! Det är lovvärt att ledamoten säger att han även skulle vilja se dubbla straff för våldtäkter och grov misshandel inom relationer. Men nu är det ju inte detta som föreslås. Nu står ledamoten här som företrädare för en regering som har lagt fram ett helt annat förslag.

Centerpartiet tycker att vi i stället ska fokusera på de brott som är specifika för gängen. Vi tycker att det blir ologiskt när till exempel en våldtäkt av det slag som ledamoten tog upp i sitt anförande ska leda till dubbla straff medan samma våldtäkt alltså bara har halva straffvärdet om den sker utanför en gängkontext. Vi tycker att det är ologiskt. Det är fel sätt att värdera brottsoffer.

Det finns däremot brott som nästan enbart begås av kriminella gäng. Det vet vi. Det står i propositionen. I polisens myndighetsgemensamma lägesbild säger man att det är narkotikabrott, penningtvätt och vapensmuggling. Det är dessa brott som i stort sett driver skjutningarna och sprängningarna.

Då kan man börja leta i rullorna efter hur Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har sett på narkotikabrotten. Narkotika nämns inte alls. Vi har haft samma maxstraff för synnerligen grovt narkotikabrott sedan den 1 juli 2016. Och just synnerligen grovt narkotikabrott är inget brott där brottsoffer drabbas olika. Det är alltid kriminella nätverk som begår dessa brott. Jag undrar varför Sverigedemokraterna inte vill bekämpa den här brottsligheten på riktigt.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Andersson Garpvall för de avslutande orden om vinnarmentalitet och hur viktigt det är, om att vi ska ses som individer och inte ska dömas utifrån vårt ursprung och vår bakgrund och om att vi ska ses som resurser med stor potential. Jag uppskattar verkligen dem. Men jag förvarnar ändå om att jag kanske kommer att erinra Sverigedemokraterna om detta, för det är viktigt att komma ihåg.

Jag vill också säga att Centerpartiet kommer att rösta ja till de flesta av de förslag som vi debatterar i dag. Men det jag vill fråga ledamoten om är detta med dubbla straff för brott inom kriminella nätverk, som enligt mig och Centerpartiet slår sönder proportionalitetsprincipen och urholkar brottsofferperspektivet.

Med dagens förslag kommer brottsoffer som utsatts för exakt samma brott att bedömas olika. Om en man som är gängmedlem misshandlar en annan gängmedlem ska han straffas dubbelt så hårt som om han till exempel åker hem och misshandlar sin fru på exakt samma sätt. Vi tycker att detta är stötande; vi tycker inte att det är rätt linje. Jag undrar hur regeringen och Sverigedemokraterna, som talar sig varma för brottsofferperspektivet, kan försvara en ordning som innebär att brottsoffer värderas så olika.

Herr talman! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Det är ett välkommet betänkande. De förslag som läggs fram handlar om snabbare brottsskadeersättning, skärpt ansvar för vårdnadshavare och bättre möjligheter att driva in skadestånd. Det är alla viktiga steg i rätt riktning. Det är steg som stärker brottsoffrens ställning och minskar skadeverkningarna av brott. Därför kommer jag att yrka bifall till utskottets förslag. Men de här stegen är inte tillräckliga. Även om de är viktiga är de delar i ett system som i grunden är fragmenterat och svåröverskådligt för den som drabbas hårdast, det vill säga brottsoffret.

Debatten om brott och straff domineras med rätta av det grova våldet – skjutningarna och sprängningarna. Det är brott som skakar vårt samhälle i grunden. Att förlora ett barn, ett syskon, en förälder eller en nära vän genom ett mord måste vara en av de värsta upplevelserna, om inte den värsta, i livet. För dem som drabbas känns det extra välkommet att inte behöva ha kontakt med de skyldiga för att till exempel få ut skadestånd.

I skuggan av rubrikerna finns en annan mer dämpad men ofta lika smärtsam verklighet. Det är verkligheten för de otaliga offer för de brott som sällan når löpsedlarna men som drabbar många.

De mest skyddslösa offren är barnen. Brottsstatistiken är mörk läsning. Tusentals barn utsätts varje år för misshandel, hot och ofredanden. Flickor är kraftigt överpresenterade när det gäller sexualbrott, en brottslighet som i allt större utsträckning sker i den digitala miljön. Hemmet, som ska vara den tryggaste av platser, är för många en brottsplats. Skolan, som ska vara en plats för lärande och utveckling, är för många en plats för våld och kränkningar.

Mycket har gjorts i form av ökade resurser till rättsväsendet och skärpta lagar, men det räcker inte ända fram. Det jag vill säga när vi pratar om brottsoffer är att vi måste bli bättre på att skydda alla, och synnerhet barnen, från att alls bli offer. Vi behöver se det brottsförebyggande arbetet – som ofta ifrågasätts i den här kammaren – som ett brottsofferförebyggande arbete. Det förebyggande arbetet är helt avgörande. Det bästa sättet att hjälpa brottsoffer är att se till att brott förhindras och att brott aldrig sker. Här kan vi som land göra mer.

Herr talman! Jag vill också passa på att lyfta fram alla de brottsoffer som drabbas av den utbredda mängdbrottsligheten. Vi pratar om stölder, bedrägerier och skadegörelse. Det är brott som många, bland annat Riksrevisionen, konstaterat att polisen inte hanterar effektivt och där uppklaringsprocenten i värsta fall är så låg som några procent.

Brottsförebyggande rådet visar att andelen uppklarade mängdbrott inte har förbättrats trots en historisk satsning på fler polisanställda. För den enskilde företagaren som upprepade gånger blivit bestulen i sin butik, för den äldre som blivit lurad på sina besparingar och för familjen som har haft inbrott i sitt hem är det inte bara mängdbrott. De är i allra högsta grad viktiga brottsoffer. Brotten innebär en djup kränkning, en förlust av trygghet och ofta en känsla av att man blivit övergiven av samhället. Mängdbrotten är polisens akilleshäl och något som i förlängningen riskerar samhällskontraktet.

Jag tycker att det är viktigt att ta tillfället i akt att lyfta fram alla sorters brott och se alla brottsoffer. Därför yrkar jag inte bara bifall till förslagen i betänkandet, som är bra och välkommet, utan även till reservation 2. Förslagen i propositionen är bra, men de lagar och regler som rör brottsoffers rättigheter är utspridda, svåröverskådliga och fragmenterade. För den enskilde som kanske just utsatts för ett trauma är det en omöjlig uppgift att navigera i det här systemet.

Brottsofferjourer och en rad andra remissinstanser har länge pekat på att samhällets stöd inte är likvärdigt i landet och att samordningen brister. Vi misslyckas både med det brottsförebyggande arbetet och med arbetet med de utsatta – brottsoffren. Det är därför Centerpartiet vill utreda möjligheten att samla brottsoffers rättigheter i en enda brottsofferlag som juridiskt men också pedagogiskt sätter offrens behov i centrum, tydliggör rättigheter och skyldigheter för alla inblandade parter och gör det enklare för både brottsoffer och dem som arbetar med och för brottsoffer att förstå vad som gäller.

En viktig aspekt är också att säkerställa att alla brottsoffer, oavsett var i landet de bor eller vilka brott de utsatts för, får det stöd och skydd och den upprättelse de har rätt till. Det är en fråga om rättvisa och anständighet. Med det anförda yrkar jag återigen bifall till förslagen i civilutskottets betänkande och även till reservation 2.

(Applåder)