Mona Olin

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU38, som behandlar den proposition som till stor del är ett svar på ett av de mest tragiska barnärenden som Sverige har upplevt, nämligen fallet Lilla hjärtat. En liten flicka som hade funnit trygghet i sitt familjehem flyttades tillbaka till sina biologiska föräldrar och miste sedan livet. Ett sådant misslyckande får aldrig upprepas. Därför ställer Sverigedemokraterna sig bakom propositionen.

Att införa barnets anknytning som en självständig grund för fortsatt vård är i grunden rätt. Barn är inte flyttkartonger som kan flyttas fram och tillbaka utan konsekvenser. Om ett barn under lång tid byggt upp trygghet, relationer och sin vardag i ett familjehem måste detta tas i beaktande.

Jag vill samtidigt, fru talman, lyfta fram en annan viktig princip. För de allra flesta barn är den egna familjen den bästa platsen att växa upp på, tillsammans med de biologiska föräldrarna. Samhällets första uppgift måste därför alltid vara att hjälpa familjen att fungera, inte att skilja den åt.

När en orosanmälan kommer in ska socialtjänsten arbeta tidigt och förebyggande. Problemen ska identifieras. Föräldrar ska erbjudas stöd, behandling och andra insatser. Målet ska vara att familjen med rätt hjälp ska kunna fortsätta vara en trygg plats för barnet.

Socialtjänsten ska inte bara utreda familjer, utan den ska också ge familjer förutsättningar att lyckas. Det är först när stödinsatser inte räcker som samhället ska behöva ta till den yttersta åtgärden: ett omhändertagande enligt LVU. Men inte heller då får arbetet med familjen upphöra.

Återföreningsprincipen är fortfarande en viktig utgångspunkt. Socialtjänsten ska fortsätta arbeta med de brister som ledde till omhändertagandet och ge föräldrarna möjlighet att förändra sin situation. I den bästa av världar leder detta till att barnet tryggt kan återvända hem. Det målet får vi aldrig överge.

Fru talman! Vi bör också ha med oss den forskning som presenteras av Ronja Helénsdotter. Den visar att för de barn där det råder osäkerhet om huruvida ett omhändertagande är nödvändigt, de så kallade marginalfallen, är ett beslut om tvångsplacering förknippat med en väsentligt ökad risk för bland annat suicid och psykisk ohälsa under många år framöver.

Det betyder inte att barn som utsätts för allvarliga omsorgsbrister inte ska skyddas. Men det påminner oss om hur ingripande ett omhändertagande faktiskt är och hur avgörande det är att samhället fattar rätt beslut från början.

Ett omhändertagande enligt LVU är ett av de mest ingripande beslut samhället kan fatta. Därför måste varje utredning präglas av objektivitet, saklighet och rättssäkerhet. Det får aldrig finnas en känsla av att det bara lyfts fram sådant som stärker den egna utredarens bedömning och utelämnar information som talar i en annan riktning. Det handlar inte bara om rättssäkerhet för föräldrarna. Det handlar framför allt om rättssäkerhet för barnet.

Fru talman! Just därför innebär den här propositionen också ett stort ansvar. Ju större betydelse anknytningen får som grund för fortsatt vård, desto större blir kraven på att det första beslutet om omhändertagande verkligen blir rätt. Om ett barn placeras på felaktiga eller ofullständiga grunder kan en lång placering i sig skapa den anknytning som senare blir ett självständigt skäl för fortsatt placering.

Därför måste politikerna i socialnämnderna runt om i kommunerna säkerställa att utredningarna håller högsta kvalitet. Besluten ska vila på fakta, inte antaganden. De ska vara objektiva, fullständiga och rättssäkra.

Fru talman! Samtidigt finns det barn som inte kan återvända hem. Fallet med ”Lilla hjärtat” visar detta med fruktansvärd tydlighet. När ett barn under lång tid levt i ett familjehem, funnit trygghet, rotat sig i skolan och skapat relationer kan det vara barnet och inte de vuxna som får betala det högsta priset för ännu en flytt. Barnets bästa måste alltid vara avgörande.

Men ett starkare skydd för barn kräver också en starkare rättssäkerhet. Socialtjänsten ska arbeta förebyggande med tidiga insatser. Rättssäkerheten måste genomsyra hela processen, från den första orosanmälan till den slutliga bedömningen. Först då kan vi verkligen säga att vi har dragit lärdom av fallet med ”Lilla hjärtat”.

Fru talman! Jag vill se den här lagen som början på ett ännu större arbete – ett arbete som innebär att barn skyddas när det behövs, föräldrar och familjer får det stöd de behöver innan situationen blir ohållbar och varje beslut som innebär att ett barn skiljs från sina föräldrar fattas med största möjliga omsorg, objektivitet och rättssäkerhet. Det är så vi bygger ett samhälle som skyddar barnen, värnar rättsstaten och ökar tilliten till socialtjänsten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Jag skulle vilja avsluta med följande ord: Barn ska skyddas, men varje beslut att skilja ett barn från sina föräldrar måste vara ett beslut som samhället kan stå för, inte bara i dag utan också om 10 eller 20 år.

Fru talman! Vi diskuterar i dag betänkande 2025/26:SoU29 om aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd. Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslaget i betänkandet.

Vi gör det därför att arbete, egen försörjning och delaktighet är viktiga komponenter både för individen och för samhället. Försörjningsstöd ska vara ett skyddsnät när livet tillfälligt inte fungerar. Det ska finnas där när människor behöver hjälp, men det ska inte vara en permanent lösning som i förlängningen blir en livsstil som leder till utanförskap.

Det är därför rimligt att den som kan arbeta, studera eller delta i aktiviteter också förväntas göra det. Det handlar inte om att misstänkliggöra någon, utan det handlar om att stärka människor.

För många som levt med försörjningsstöd under lång tid leder det till passivitet, sämre självkänsla, ökad isolering, psykisk ohälsa och en allt svårare väg tillbaka till arbetsmarknaden. Detta kan aktivitetskravet bryta. Det kan handla om praktik, arbetsträning, språkutbildning, samhällsorientering, jobbsökande och kompetenshöjande insatser. Poängen är att människor ska komma närmare arbete och egen försörjning – inte längre bort.

Fru talman! Vi måste också tala om barnperspektivet i denna fråga. Vi vet att ett långvarigt bidragsberoende inte sällan går i arv mellan generationerna. Barn växer upp i miljöer där de aldrig ser sina föräldrar gå till ett arbete, och hela familjen lever på försörjningsstöd. Utanförskap riskerar att bli det normala.

Det är därför viktigt att reformen också stärker barnens möjligheter. När föräldrar deltar i aktiviteter och kommer närmare arbete får fler barn möjlighet att gå i förskola, tidigt komma in i samhället och lära sig det svenska språket. Kommunerna ska tillhandahålla förskola när föräldrarna deltar i aktiviteter, och det kommer att få stor betydelse för barnens framtid. Barn som tidigt lär sig svenska, får social gemenskap och förbereds inför skolstart får också bättre förutsättningar att själva lyckas längre fram i livet. Det handlar alltså inte bara om dagens försörjningsstöd utan också om att bryta framtida utanförskap.

Fru talman! Vi vet också att dagens system ibland utnyttjas och missbrukas. Det finns personer som uppbär försörjningsstöd samtidigt som de arbetar svart eller befinner sig helt utanför arbetsmarknadens kontrollsystem. Det är orättvist. Det är orättvist mot skattebetalarna, mot dem som arbetar och mot dem som faktiskt behöver stödet.

Tydliga aktivitetskrav kommer att bidra till att fler väljer att gå från bidrag till arbete – lagligt arbete. Det stärker både legitimiteten i välfärden och tilliten till våra system.

I min hemkommun Hörby införde vi aktivitetskrav i mitten av förra mandatperioden, och vi såg snabbt mycket fina resultat. Vissa personer slutade helt enkelt ansöka om bidrag när kommunen tydligt aviserade att alla misstänkta bidragsbrott skulle polisanmälas. Det var gott och väl, men det allra roligaste och mest positiva var att många som hade levt helt passiva liv och stått långt från arbetsmarknaden kom ur sitt utanförskap genom att delta i någon av de aktiviteter som kommunen erbjöd. De fick tillbaka ett sammanhang och en livsglädje och kunde i förlängningen gå vidare till arbetsmarknaden. Det var fantastiskt roligt att se denna utveckling!

Detta leder mig osökt in på människoperspektivet i denna åtgärd. Arbete handlar inte bara om lön, utan det handlar också om gemenskap, struktur, ansvar, självständighet och känslan av att behövas.

När människor går från långvarigt bidragsberoende till arbete förändras ofta hela livssituationen. Barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Människor får större frihet att påverka sina liv. Möjligheten att bli en del av samhället stärks. Det är i grunden positivt och socialt hållbart.

Fru talman! Samtidigt är det viktigt att aktivitetskravet används klokt. För vissa kommer det att ge resultat fort, medan andra kommer att behöva mer tid och utvecklas genom att ta många små steg. Människor har olika förutsättningar. Den som är sjuk, lider av psykisk ohälsa eller står långt från arbetsmarknaden behöver rätt stöd och rätt insatser.

Här är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar. Aktivitetskravet är inte bara något som ska läggas i famnen på en arbetslös som en uppgift att ta hem och lösa. Kommunerna får krav på sig att hjälpa alla ”sina” bidragstagare att komma närmare arbetsmarknaden för att i möjligaste mån bli självförsörjande. Kraven på den enskilda individen måste därför kombineras med individanpassning, rehabilitering, utbildning och tydlig uppföljning.

Alla människor kommer inte att kunna arbeta heltid eller deltid, och vissa kommer kanske inte att kunna arbeta alls, men alla har rätt till hjälp att se de möjligheter som finns för var och en, oavsett förutsättningar. Sverige behöver en socialpolitik som hjälper människor framåt och ser till att de inte fastnar i passivitet.

Fru talman! Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på både rättigheter och ansvar. Den som behöver stöd ska få stöd. Men samhället ska också förvänta sig att människor gör vad de kan för att komma vidare till en egen försörjning. Det är bra för individen, det är bra för samhället och det är inte minst bra för tilliten till välfärden.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Vi debatterar i dag SoU25 Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Vi ska prata om viktiga förändringar i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen och LSS. Det handlar om reformer som kanske inte är de största när man läser om dem. Men det är goda och rimliga förbättringar som kan göra stor skillnad i människors vardag, och ibland tänker jag att det är just där politiken ska vara.

Sverigedemokraterna står bakom dessa förslag eftersom de stärker tre grundläggande saker i välfärden. Det handlar om trygghet, kontinuitet och stöd till dem som bär ett stort ansvar.

Låt oss börja med förslaget om en fast omsorgskontakt för dem som bor i särskilt boende. Många äldre har under åratal känt sig anonyma och övergivna i systemet. Jag tänker på Ola. Han bor i ett särskilt boende. Varje dag möter han nya ansikten. Han vet inte riktigt vem han ska vända sig till. Information går förlorad. Små saker faller mellan stolarna. Med en fast omsorgskontakt förändras det. Då finns det en person som Ola vet att han kan vända sig till. Det är en person som känner Ola, som vet hur han vill ha sin vardag och som inte minst ser när något förändras. En fast omsorgskontakt skapar trygghet, kontinuitet och mänsklig närvaro. Det skapar något så enkelt och viktigt som igenkänning i vardagen.

Jag vill också tala om de anhöriga. Jag har den största respekt för det ansvar som många anhöriga tar för att vårda och stödja sina närstående. Vi talar ofta om välfärden som något som det offentliga ansvarar för, men i verkligheten är det i dag tusentals svenskar som vårdar sina närstående till priset av stora personliga uppoffringar.

Vi har till exempel Ingrid, som vårdar sin man hemma. Hon håller koll på mediciner som hennes man behöver ta, på vård- och läkarbesök som ska göras, på skötsel som han behöver och utöver det – förhoppningsvis – på sin egen vardag.

Hon vet inte vilka insatser som finns. Hon vet inte vart hon ska vända sig för stöd. Med de nya reglerna ska socialnämnden erbjuda henne information och vägledning. Dessutom ska Ingrid erbjudas en stödkontakt som utöver information och vägledning ska ge henne stöd när det gäller planering av åtgärder och när det gäller beslut som eventuellt kan behöva tas.

Detta kan vara skillnaden mellan att orka och att gå sönder. Om vi inte stöttar de anhöriga sviker vi också dem som vårdas.

Fru talman! Särskilt glädjande är de nya förtydligandena kring barnens behov. När en förälder eller ett syskon blir sjukt eller dör ska både socialtjänst och hälso- och sjukvård ha ett tydligt ansvar att stötta barnet.

Låt oss ta ett exempel. Det handlar om en pojke som heter Daniel och som är sju år. Hans mamma är svårt sjuk. Hemma är allt annorlunda. Det är oroligt, och det är ovisst. Men ingen frågar Daniel hur han mår. Ingen förklarar vad som händer. Den här lagändringen tydliggör att vården har ett ansvar att stödja det barn som har en sjuk förälder eller ett sjukt syskon. Socialtjänsten ska agera, och stöd ska erbjudas.

Det handlar om att ingen ska behöva vara det osynliga barnet i en svår situation. Barn ska inte behöva hamna i skymundan bara för att de inte själva skriker högt. Här sätter vi barnets bästa främst.

Vi ser också positivt på förändringen i LSS, där insatsen avlösarservice inte längre behöver ske i hemmet. Det kan låta som en liten förändring, men för många familjer är det avgörande. Om man tar en familj med ett barn med omfattande behov som exempel fungerar inte alltid avlösning i hemmet. Barnet kanske behöver komma ut, byta miljö och göra något annat. Detta ger en ökad flexibilitet och kan underlätta för både barnets behov och familjens situation.

Praktiska lösningar i stället för stelbent byråkrati är något sverigedemokrater alltid eftersträvar. Det är precis så välfärden ska fungera.

Fru talman! Den röda tråden i alla dessa förslag är tydlig: mer mänsklighet i systemen och mer anpassning efter verkligheten. Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på trygghet, värdighet och ansvar. De här förändringarna är tydliga steg i den riktningen. Det är reformer som inte syns i stora rubriker. Det är vardagens politik. Men för alla dem som vårdar sina anhöriga och som möter sin omsorgskontakt varje dag eller är barn i en svår livssituation kan det här vara ett avgörande stöd. Det är just därför det är så viktigt.

Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslagen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag SoU25 Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Vi ska prata om viktiga förändringar i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen och LSS. Det handlar om reformer som kanske inte är de största när man läser om dem. Men det är goda och rimliga förbättringar som kan göra stor skillnad i människors vardag, och ibland tänker jag att det är just där politiken ska vara.

Sverigedemokraterna står bakom dessa förslag eftersom de stärker tre grundläggande saker i välfärden. Det handlar om trygghet, kontinuitet och stöd till dem som bär ett stort ansvar.

Låt oss börja med förslaget om en fast omsorgskontakt för dem som bor i särskilt boende. Många äldre har under åratal känt sig anonyma och övergivna i systemet. Jag tänker på Ola. Han bor i ett särskilt boende. Varje dag möter han nya ansikten. Han vet inte riktigt vem han ska vända sig till. Information går förlorad. Små saker faller mellan stolarna. Med en fast omsorgskontakt förändras det. Då finns det en person som Ola vet att han kan vända sig till. Det är en person som känner Ola, som vet hur han vill ha sin vardag och som inte minst ser när något förändras. En fast omsorgskontakt skapar trygghet, kontinuitet och mänsklig närvaro. Det skapar något så enkelt och viktigt som igenkänning i vardagen.

Jag vill också tala om de anhöriga. Jag har den största respekt för det ansvar som många anhöriga tar för att vårda och stödja sina närstående. Vi talar ofta om välfärden som något som det offentliga ansvarar för, men i verkligheten är det i dag tusentals svenskar som vårdar sina närstående till priset av stora personliga uppoffringar.

Vi har till exempel Ingrid, som vårdar sin man hemma. Hon håller koll på mediciner som hennes man behöver ta, på vård- och läkarbesök som ska göras, på skötsel som han behöver och utöver det – förhoppningsvis – på sin egen vardag.

Hon vet inte vilka insatser som finns. Hon vet inte vart hon ska vända sig för stöd. Med de nya reglerna ska socialnämnden erbjuda henne information och vägledning. Dessutom ska Ingrid erbjudas en stödkontakt som utöver information och vägledning ska ge henne stöd när det gäller planering av åtgärder och när det gäller beslut som eventuellt kan behöva tas.

Detta kan vara skillnaden mellan att orka och att gå sönder. Om vi inte stöttar de anhöriga sviker vi också dem som vårdas.

Fru talman! Särskilt glädjande är de nya förtydligandena kring barnens behov. När en förälder eller ett syskon blir sjukt eller dör ska både socialtjänst och hälso- och sjukvård ha ett tydligt ansvar att stötta barnet.

Låt oss ta ett exempel. Det handlar om en pojke som heter Daniel och som är sju år. Hans mamma är svårt sjuk. Hemma är allt annorlunda. Det är oroligt, och det är ovisst. Men ingen frågar Daniel hur han mår. Ingen förklarar vad som händer. Den här lagändringen tydliggör att vården har ett ansvar att stödja det barn som har en sjuk förälder eller ett sjukt syskon. Socialtjänsten ska agera, och stöd ska erbjudas.

Det handlar om att ingen ska behöva vara det osynliga barnet i en svår situation. Barn ska inte behöva hamna i skymundan bara för att de inte själva skriker högt. Här sätter vi barnets bästa främst.

Vi ser också positivt på förändringen i LSS, där insatsen avlösarservice inte längre behöver ske i hemmet. Det kan låta som en liten förändring, men för många familjer är det avgörande. Om man tar en familj med ett barn med omfattande behov som exempel fungerar inte alltid avlösning i hemmet. Barnet kanske behöver komma ut, byta miljö och göra något annat. Detta ger en ökad flexibilitet och kan underlätta för både barnets behov och familjens situation.

Praktiska lösningar i stället för stelbent byråkrati är något sverigedemokrater alltid eftersträvar. Det är precis så välfärden ska fungera.

Fru talman! Den röda tråden i alla dessa förslag är tydlig: mer mänsklighet i systemen och mer anpassning efter verkligheten. Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på trygghet, värdighet och ansvar. De här förändringarna är tydliga steg i den riktningen. Det är reformer som inte syns i stora rubriker. Det är vardagens politik. Men för alla dem som vårdar sina anhöriga och som möter sin omsorgskontakt varje dag eller är barn i en svår livssituation kan det här vara ett avgörande stöd. Det är just därför det är så viktigt.

Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslagen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi SoUl8, Socialtjänstens arbete. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Sverige är ett fantastiskt land. En av sakerna som gör det fantastiskt är vår socialtjänst. Den finns för att stötta och hjälpa dem som är svaga och ensamma och som har det svårt och helt enkelt inte har någon som kan hjälpa dem igenom en tuff livssituation. Socialtjänsten stöttar de personer och familjer som av någon anledning befinner sig i en kris, eller i början av en eventuell kris.

Meningen med vår socialtjänstlag är att säkerställa att ingen lämnas utan stöd när livet sviktar. Socialtjänsten ansvarar för flera centrala delar av välfärden, såsom stöd till barn och unga och personer med funktionsnedsättning, äldreomsorg, missbruksvård och ekonomiskt bistånd. Den utgör samhällets skyddsnät och säkerställer att människor får det stöd de behöver för att kunna leva ett tryggt och värdigt liv. Den ska fungera som samhällets yttersta skyddsnät och garantera att människor får hjälp utifrån sina behov oavsett ekonomi, bakgrund eller livssituation.

Fru talman! Det bästa med vår socialtjänstlag är att den skapar trygghet och struktur i det offentliga ansvaret. Den gör det tydligt att det inte är fråga om välgörenhet utan om en rättighet – om att den som behöver stöd också ska kunna få det. Samtidigt ger lagen utrymme för individuella bedömningar, vilket gör att stödet kan anpassas efter varje människas enskilda behov och situation.

En annan styrka är att socialtjänsten inte bara ska reagera när något redan har gått fel utan också arbeta förebyggande, särskilt när det gäller barn och unga. Det gör att samhället kan ingripa tidigt, bryta negativa mönster och i bästa fall förhindra att problem växer sig stora.

Den nya socialtjänstlagen, som började gälla den 1 juli 2025, syftar till att göra socialtjänsten mer förebyggande, mer lättillgänglig och mer kunskapsbaserad. Det innebär ett tydligare fokus på att sätta in insatser tidigt, innan problem växer sig stora, vilket är en inriktning som länge har efterfrågats politiskt.

Fru talman! Offentliganställda, inte minst socialarbetare, utsätts alltför ofta för hot, våld och hot om våld. För att stärka tryggheten krävs säkrare arbetsmiljöer, bättre stöd efter utsatta situationer och tydliga rutiner för hur hot ska hanteras.

Sverigedemokraterna vill också stärka socialförvaltningen genom ökad kontinuitet och införandet av en nationell specialistutbildning för socialsekreterare som jobbar med barn och unga. Specialistsocionomer skulle bidra till högre kompetens och skapa tydligare karriärvägar. Vi är positiva till de budgetsatsningar som har gjorts under de senaste åren för att åstadkomma en förbättrad bemanning och kompetensutveckling.

Fru talman! Socialstyrelsen har fått ett omfattande uppdrag att stödja kommunerna i omställningen till den nya socialtjänstlagen. Myndigheten ska både fördela statsbidrag och planera nationella kompetenshöjande insatser, med utgångspunkt i lokala läges- och behovsanalyser. Samtidigt ska Socialstyrelsen utveckla och genomföra kompetensinsatser på nationell nivå, däribland ta fram användarvänliga digitala verktyg för individbaserad och systematisk uppföljning av socialtjänstens insatser.

Socialstyrelsen har också tagit fram nationella riktlinjer och rekommendationer för stöd vid adhd och autism, vilka kompletteras av vård- och insatsprogram samt annat stödmaterial. Därtill har regeringen i februari beslutat att inrätta ett nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism. Syftet är att samla och sprida kunskap, identifiera effektiva insatser och stödja kommuner och verksamheter i att införa nya arbetssätt.

Fru talman! Det har skett en tydlig skärpning av arbetet kring barn och unga i riskmiljöer. Socialtjänsten har fått ett tydligare uppdrag att agera tidigare och mer kraftfullt, inte minst i situationer där barn riskerar att dras in i kriminalitet. Här märks en förskjutning mot större ansvar och tydligare befogenheter.

Åtgärder har vidtagits för att stärka kontrollen och kvaliteten i verksamheter som exempelvis HVB-hem och andra placeringsformer. Det handlar om skärpt tillsyn, ökat fokus på oseriösa aktörer och en tydligare ambition för att säkerställa att offentliga medel går till verksamheter som håller hög kvalitet.

Arbetet med att förbättra samverkan mellan myndigheter har stärkts. Socialtjänsten förväntas i större utsträckning samverka med polis, skola och hälso- och sjukvård – särskilt i arbetet med barn och unga. Detta är avgörande för att skapa en helhet kring individen och för att insatserna ska få bra effekt.

Stödet till anhöriga har stärkts, och riktade medel ges till organisationer inom civilsamhället som erbjuder jourstöd och nödlinjer för anhöriga. Medel avsätts även för ett kompetenscentrum för anhöriga. Socialnämnden ska även erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående. Stödkontakten ska tillgodose den anhörigas behov av information och vägledning samt av hjälp att planera åtgärder som eventuellt kan behöva vidtas i framtiden.

Sammanfattningsvis har mandatperioden inneburit en tydligare styrning mot en mer förebyggande, mer ansvarstagande och mer samordnad socialtjänst med större fokus på både individens behov och samhällets skyddsintresse.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågorna, Christofer Bergenblock!

Många som jobbar inom omsorgen och vården kommer från andra länder. Många av dem gör jobbet väldigt bra. Men det finns problem när det gäller språket. Jag undrar vad ledamoten Christofer Bergenblock säger om det. Ska vi behålla människor här, som arbetar i vården men som inte kan språket, bara för att de arbetar i vården? Eller ska vi försöka utbilda människor som bor här och som borde kunna få jobb i vården och omsorgen?

Tidöpartierna kommer inte att ställa några krav på ökade löner. Men min personliga åsikt är att alla som jobbar inom vård och omsorg har för låga löner. Lönerna motsvarar inte det arbete som utförs och det värde som arbetet medför. De borde ha högre löner. Men givetvis kan man inte sätta som krav på en arbetsgivare att höja. Dessutom har vi inte någon statistik över hur stor del av personalen som har för låga löner. Det är nog ganska ovanligt att till exempel en sjuksköterska har under 33 000–34 000 i månadslön. Där ser jag alltså ingen risk över huvud taget.

Jag vet inte heller och har inte någon statistik över hur många av de 43 procenten och 37 procenten som faktiskt skulle bli utvisade om man gick igenom deras fall.

Herr talman! Tack för frågan, Christofer Bergenblock!

Det stämmer att det behövs personal i äldreomsorgen. Ibland handlar det om människor, och ibland handlar det om arbetssätt. I detta fall tror jag att det handlar om både och, det vill säga både om hur man lägger upp arbetet och om att man behöver anställa fler människor.

Christofer Bergenblock säger här att Sverigedemokraterna vill kasta ut personal som jobbar inom omsorgen. Faktum är att det är en bråkdel av dem som jobbar inom omsorgen och vården som inte får lov att stanna kvar. Får man inte stanna kvar beror det på att man inte uppfyller kriterierna. Om man har för låg lön får antingen arbetsgivaren betala en högre lön eller också får man lämna landet.

Vi har gjort detta för att vi ska kunna prioritera dem som är i Sverige och som behöver komma in på arbetsmarknaden. Människor som har varit här olagligt och arbetat har inte rätt att befinna sig i Sverige, och då ska de inte vara här även om de är snälla och trevliga och jobbar inom omsorgen. Är det olagligt uppehälle det handlar om ska de inte vara här. Så är det bara, vilket är krasst men sant. Vi får ju följa våra lagar.

När det gäller att hitta ny personal till äldreomsorgen finns det olika grepp att ta, men jag ser möjligheter att locka yngre till omsorgen genom olika insatser redan i grundskolan – att man får komma ut och besöka äldreomsorgen. Det handlar om att göra det mer attraktivt för människor att prova på detta. De flesta som jobbar i omsorgen har halkat in där av en slump, och det vore ju bra om fler kunde göra det.

Herr talman! Jag tackar Mikael Dahlqvist för en bra fråga.

Ledamoten nämner att Socialdemokraterna har suttit i opposition under hela den här mandatperioden och då verkligen prioriterat välfärden. Det är ju fint – men ni satt i regeringsställning i åtta år, Mikael Dahlqvist, och det lät som att ni prioriterade upp välfärden först när ni hamnade i opposition. Men det kanske var jag som missuppfattade ditt tonläge där.

Många kommuner har väldigt bra ekonomi i dag. De gör plusresultat. Gör man det tycker jag att man som kommun först och främst ska se över hur man lägger sin egen budget. Prioriterar kommunerna rätt eller fel när de går plus men ändå säger att de har för lite resurser till omsorg och äldreomsorg?

Vissa kommuner behöver säkert stöd, och vi har höjt stödet till kommuner och regioner. Men jag tycker inte att det är den enda lösningen att titta på. Man kan inte bara lägga ut mer och mer pengar och tro att systemfel löser sig själva bara för att man lägger ut mer pengar, utan man måste titta på hur de används – och man måste ställa krav på hur de ska användas. Därmed visar man att kommunerna kan få pengar men att det ska betyda någonting i slutändan.

Herr talman! Tack, Mikael Dahlqvist, för intressanta frågor! Det är roligt att höra att ledamoten kan ställa sig bakom mycket av det jag säger. Jag tror att även äldreomsorgen är en fråga som berör de flesta. Alla har samma mål, alltså att de äldre ska ha det bra och leva tryggt hela livet ut.

Vi har i dag haft forskningsdag, och vi har haft föreläsningar i utskottet. Där pratade man om äldre människor och om att vi lever allt längre. Man pratade om att vi lever med sjukdomar, och efter sjukdomar, men att vi ändå lever friskare.

Den ursprungliga bilden av att vården behöver öka för att vi är fler äldre har förändrats en aning, eftersom vi lever friskare liv. Jag kan däremot hålla med om att det är en demografisk fråga att det blir många äldre.

Inom alla verksamheter som berör äldre behövs personal. Det behöver göras insatser för att man ska kunna locka personal. Det handlar mycket om att man ska utbilda personalen och ge den möjligheter att lära sig nya medel och nya sätt att vårda de äldre, både när det handlar om demens och om somatiska sjukdomar.

Vi fortsätter till exempel med Äldreomsorgslyftet och satsar både 2026 och 2027 hela 1,8 miljarder på detta. Där ser jag stora möjligheter att man ska kunna erbjuda personalen vidareutveckling och bra förutsättningar.

Herr talman! Då var det dags att debattera SoU21 om äldreomsorgen. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Äldreomsorgen är en av välfärdens allra mest grundläggande uppgifter. Den handlar om värdighet, trygghet och respekt och om hur vi som samhälle behandlar dem som har byggt vårt land. Men verkligheten ser inte alltid ut så. Många äldre vittnar om otrygghet, ensamhet och brister i omsorgen. Personal saknas, tiden räcker inte till och kvaliteten varierar beroende på var i landet man bor. Det är inte värdigt ett land som Sverige.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: Äldreomsorgens fokus ska vara på de äldre. Vi vill att alla äldre, oavsett bostadsort, ska kunna påverka sin omsorg. Därför vill vi se en utveckling där valfriheten stärks och där fler får möjlighet att välja den utförare som passar deras behov bäst. Samtidigt måste kvaliteten säkras, och dåliga verksamheter ska kunna väljas bort.

Men valfrihet räcker inte om tryggheten brister. I dag ser vi problem på många särskilda boenden. Bland annat är nattbemanningen ofta otillräcklig, vilket innebär att äldre inte får hjälp i tid. Det är oacceptabelt. Trygghet ska gälla dygnet runt, alltid.

En annan fråga är maten. Undernäring är ett omfattande problem inom gruppen äldre. Regeringen har därför med stöd av Sverigedemokraterna gett Livsmedelsverket i uppdrag att sammanställa och sprida information och kunskap om matens och måltidens betydelse för att förebygga ohälsa hos äldre. Det handlar om att höja kvaliteten, öka kunskapen och säkerställa att måltiderna bidrar till både hälsa och livskvalitet. Inte minst handlar det om att nattfastan inte ska bli för lång.

Vi vill se en äldreomsorg som tar hänsyn till hela människan och där social gemenskap, trivsel och individens behov står i centrum. Det kan handla om nya boendeformer, som demensbyar, eller om möjligheten att även på äldre dagar leva med sitt husdjur.

Herr talman! Under denna mandatperiod har även andra viktiga steg tagits gällande till exempel förebyggande hälsa. Ett särskilt vaccinationsprogram mot pneumokocker har exempelvis införts för personer över 75 år. Det är ett första steg mot ett bredare och mer jämlikt vaccinationsskydd för äldre. Tillgången till olika vaccin varierar dock mellan regioner, och det är inte förenligt med jämlik vård. Därför vill vi gå vidare och utreda ett nationellt vaccinationsprogram för alla över 65 år.

Propositionen Ett språkkrav inom äldreomsorgen kommer att tas upp senare under våren. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram ett stöd till kommuner och verksamheter som bedriver äldreomsorg gällande hur de kan arbeta för att personalen ska nå den kunskapsnivå i svenska språket som behövs för att kunna utföra arbetet inom omsorgen. Äldreomsorgslyftet förlängs och utvidgas så att medel bland annat kan användas för språkutveckling inom äldreomsorgen. Det här är bra saker.

Vi måste dock också tala om det som är allra svårast. De övergrepp som på senare tid uppmärksammats inom äldreomsorgen är djupt upprörande. Äldre människor i beroendeställning har utsatts för allvarliga brott av personer som haft i uppgift att ge vård och omsorg.

Vi har sett konkreta fall där en och samma person i sin roll inom hemtjänsten har kunnat utsätta flera äldre kvinnor för övergrepp under lång tid. I ett uppmärksammat fall dömdes en anställd för att ha förgripit sig på flera kvinnor i deras hem – hemmet som borde vara den tryggaste platsen i livet. Det här är inte enstaka händelser. Det är ett systemfel.

Herr talman! Ansvarsfulla åtgärder har vidtagits. Riksdagen har beslutat om utökade möjligheter till registerkontroll vid anställning i kommunal verksamhet, vilket innebär att kommuner nu får bättre förutsättningar att kontrollera belastningsregister inför anställning. Det gäller särskilt i verksamheter som hemtjänst.

Även den nya socialtjänstlagen innebär en viktig förändring. Fokus flyttas mot ett mer förebyggande arbete där insatser kan sättas in tidigare och där individens delaktighet stärks. För äldre innebär det bättre möjligheter att få stöd i tid, att behålla sin självständighet längre och att undvika mer ingripande insatser längre fram.

Äldreomsorgen är ett mått på vårt samhälles anständighet. Efter ett långt liv av arbete ska ingen behöva känna otrygghet, ensamhet eller brist på omsorg. Vi vill se en äldreomsorg där alla är trygga, där kvaliteten är hög och likvärdig i hela landet och där varje människa möts med respekt och värdighet.

Jag vill återigen säga att Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: Äldreomsorgens fokus ska vara de äldre.

Herr talman! Tack för frågan, Christofer Bergenblock!

Som ledamoten säger hade vi väldigt mycket att rätta till efter förra mandatperioden eller de senaste tio åren av misskötsel av Sverige. Nu står ledamoten här och säger att det nu finns ännu mer att rätta till. Det ställer jag mig frågande till. Vi vet alla att en havererad invandringspolitik har ställt många saker på sin spets i det här landet och har gjort det svårt för många att klara sig. Man har fått utstå kriminalitet och så vidare. Jag tycker att det är viktigt att komma till rätta med de här frågorna.

Vad gäller budgeten är vi fyra partier som ska komma överens. Vi ska nå fram till ett mål. Förra året fick vi upp schablonbeloppet 3 procent. Om det bara är ett parti som kräver någonting är det väldigt svårt att få igenom det i budgeten, eftersom det är fyra partier som ska enas. Man får ge och man får ta. Det är ju så ett samarbete ser ut. Hur diskussionerna har gått i de förhandlingarna varken vet jag eller kan jag tala om här.

Jag säger som jag sa innan: Sverigedemokraterna behövs i en regering för att lösningar på dessa frågor ska komma till stånd. Det har regeringarna under de senaste två tre mandatperioderna inte rott i hamn.

Herr talman! Tack så mycket, Christofer Bergenblock, för frågan!

Efter förra valet, när det gjordes ett Tidöavtal, fanns det enorma problem i samhället. Det berodde på många olika faktorer. Vi hade kriminalitet, arbetslöshet, invandrings- och integrationsproblem och så vidare. Sverigedemokraterna valde då att fokusera på de mest akuta sakerna, det som behövde åtgärdas för att man skulle kunna börja vända skutan Sverige åt rätt håll igen.

Själv hade jag önskat att funktionshinderspolitiken kom högre upp, men det var så här man valde att göra. Man var tvungen att ”pinpointa” ett par områden, som var de allra viktigaste just då.

Sedan kan jag säga att när det gäller det som inte står i Tidöavtalet, alltså alla områden som inte berörs i Tidöavtalet, är Sverigedemokraterna fria att gå samman med oppositionen eller inte. Vi såg tillsammans med oppositionen till att det blev ett tillkännagivande om både ledsagning och indexering 2024. Förra året gick vi inte på den linjen, utan då försökte vi få diskussioner med departementet i stället.

Nu är det snart val. Jag hoppas verkligen att väljarna inser att det behövs ett annat parti i Regeringskansliet. Varken förra mandatperioden eller denna har man lyckats genomföra någon av dessa åtgärder.

Herr talman! Jag tackar Agneta Nilsson för frågan – det är dessutom en mycket bra fråga.

När det gäller hur vi jobbar med assistansersättningen inför vårändringsbudgeten kan jag bara bekräfta att Sverigedemokraterna har jobbat jättehårt för att det ska komma in en ändring i vårändringsbudgeten. Huruvida det blir så eller inte kan jag inte svara på. Jag varken känner till det eller får lov att prata om det. Men jag kan garantera att vi har kämpat jättemycket för att det ska bli en ändring i vårändringsbudgeten när det gäller assistansersättningen.

Vi kommer inom Sverigedemokraterna att fortsätta att jobba för att det ska bli rimliga höjningar och en indexering som gör det möjligt för alla som behöver assistansen att leva med långsiktiga planer och mål.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Nej, jag är absolut inte nöjd med 1,5 procent. Jag tycker precis som Nils Seye Larsen att det är katastrofalt lågt.

Men när det är fyra partier som ska enas om en budget handlar det om att man får ge och ta. Vi hade ju en höjning med 3 procent året innan. Därför fick vi helt enkelt stå tillbaka i denna fråga denna gång. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Att indexeringen uteblev var något som många av partierna i socialutskottet inte ens kände till innan budgeten kom. Det var också en väldigt stor besvikelse. Vi trodde verkligen och hade en visshet om att det skulle komma en indexering, men Camilla Waltersson Grönvall hävdar alltså att den inte hann blir färdig i tid. Det kan man väl i och för sig respektera, för det är bättre att man låter det vänta och ser till att det blir riktigt bra än att man slänger in något halvfärdigt som ändå måste göras om senare. Man jag håller med om att det borde indexeras. Så är det.

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan.

Detta är ju frågor där många partier egentligen känner och tycker väldigt lika. Det stämmer att vi är ett Tidöparti, men vi är inte ett regeringsparti. I just denna fråga är vi inte samordnade – ledsagningen är inte en punkt i Tidöavtalet.

Jag kan bara beklaga att regeringen inte har tagit fasta på det tillkännagivande som gjordes 2024. Förra året, när vi hade denna fråga uppe i utskottet, vill jag minnas att regeringen sa att man jobbade på det och att det bereddes inom departementet. Jag är lika besviken som många andra över att det inte har hänt mer där. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att denna fråga inte kommer längre upp på agendan på departementet.

Detta är ett problem som har pågått under en lång tid. Förra mandatperioden gjordes inget för att lösa det. Denna mandatperiod har det gjorts ett tillkännagivande, men det har tyvärr inte gett resultat. Vi i Sverigedemokraterna har drivit på och ställt frågor om detta till ministern flera gånger utan att ärendet har gått framåt.

Det enda jag kan säga är att det behövs ett nytt parti i Regeringskansliet.

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande SoU15 Stöd till personer med funktionsnedsättning. Det är ett område som rymmer många viktiga frågor och har stor betydelse för människors vardag.

Att leva ett fritt, självständigt och värdigt liv är något som alla ska kunna göra vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Alla människor ska ha samma möjligheter att studera, arbeta, bilda familj och delta i samhället.

Under lång tid har vi sett hur de ursprungliga intentionerna bakom LSS gradvis har urholkats. Bedömningarna har blivit snävare, färre får stöd och många vittnar om rättsosäkerhet – livsviktiga insatser kan förändras eller försvinna. Detta är en utveckling som vi måste ta på allvar.

Herr talman! När LSS infördes var tanken tydlig: Personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle kunna leva ett liv som andra, med självbestämmande och möjlighet att delta i samhället. Det perspektivet måste återupprättas. Stödet från samhället ska vara just ett stöd, inte ett hinder eller ett system att kämpa mot.

I debatten talas det ofta om kostnader, men det finns även andra perspektiv. Forskning och analyser visar att LSS-insatser ofta skapar betydande samhällsekonomiska värden. När människor får rätt stöd kan de själva arbeta, studera och leva mer självständigt. Att investera i människors självständighet är inte en belastning för samhället – det är en möjlighet och en investering i både livskvalitet och samhällsekonomi.

Herr talman! En av de största utmaningarna i dag handlar om långsiktigheten i assistansen. Assistansersättningen har under lång tid inte räknats upp i takt med löner och kostnader. Resultatet har blivit en växande underfinansiering som påverkar både kvaliteten och stabiliteten i systemet.

Assistansanordnare saknar rimliga förutsättningar att planera långsiktigt. När ersättningen inte följer kostnadsutvecklingen blir det svårt att höja löner, rekrytera personal och arbeta med kompetensutveckling och kvalitetsarbete. I längden riskerar man att tappa erfaren personal.

Det skapar också en stor osäkerhet för dem som är beroende av assistansen. Människors möjlighet att planera sin vardag, sina studier eller sitt arbete hänger direkt samman med att assistansen är stabil och långsiktigt säkerställd. För utförare, personal och framför allt de människor som är beroende av assistansen skapar detta stor osäkerhet. Därför behövs det en långsiktigt hållbar finansieringsmodell.

Jag kan bara konstatera att vi återigen står här och pratar om indexering av schablonbeloppet. Sverigedemokraterna menar att en indexerad modell för assistansersättningen måste införas. Ersättningen behöver följa den faktiska kostnadsutvecklingen i samhället, på samma sätt som många andra offentliga ersättningar. Det handlar om att skapa förutsägbarhet, säkerställa stabilitet och inte minst ge trygghet till de människor som är beroende av personlig assistans i sin vardag.

Förhöjd assistansersättning är en annan fråga som jag återigen vill uppmärksamma. Det är den extra ersättning som kan sökas när schablonersättningen inte räcker till. Oftast handlar det om att en stor del av assistansen utförs under obekväm arbetstid. Tidigare godkändes i princip alla ansökningar när mer än 50 procent av assistanstiden låg på obekväm arbetstid. Sedan hösten 2023 har det blivit allt svårare att få ansökningar godkända, och under 2024 blev det i praktiken nästan stopp.

Jag hade kontakt med en assistansanordnare så sent som i går och fick då information om att inga ansökningar numera godkänns av Försäkringskassan. De hävdar att obekväm arbetstid på upp till 80 procent ska rymmas inom schablonersättningen. De har inte fått denna siffra i vare sig en förordning eller ett regleringsbrev, utan det rör sig om deras egna föreskrifter. Eftersom så gott som alla ansökningar avslås avstår numera många från att ens söka. Man kan fråga sig vad målet är. Vi pratar trots allt om en rättighetslag, LSS.

Herr talman! Nu vill jag lyfta situationen för personer med synnedsättning och frågan om ledsagning. För att personer med synnedsättning ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv krävs fungerande ledsagarservice. Det handlar om att kunna ta sig till arbetet, handla mat eller träffa vänner – sådant som många av oss tar för givet. Att ofrivilligt bli isolerad i sitt hem påverkar en människas livskvalitet negativt.

Tyvärr är det just detta som allt fler med synnedsättning upplever i dag. Rätten till ledsagning har successivt försvagats, inte genom lagändringar utan genom förändrade tolkningar av lagen. Personer som haft ledsagning under många år får sina insatser indragna trots att deras behov är oförändrade. Det enda som har ändrats är hur lagen tolkas. När en blind person nekas ledsagning med motiveringen att hon kan förflytta sig själv blir det uppenbart hur orimliga vissa tolkningar kan bli. Problemet är inte benen; det är att hon inte ser vart hon ska gå. Det är hög tid att förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning regleras i en särskild lag.

Herr talman! Även dövas situation förtjänar större uppmärksamhet. För döva och många hörselskadade är teckenspråk inte bara ett hjälpmedel, utan det är deras språk. Det är ett språk som i Sverige är erkänt men som i praktiken inte får den ställning som det borde ha.

Tillgången till teckenspråkstolkning varierar, och hinder uppstår ofta i mötet med myndigheter, utbildning och arbetsliv. Inom sjukvården kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, till exempel när en döv kvinna inte har tillgång till teckenspråkstolk när hon ska föda barn, vilket faktiskt händer i vissa regioner. Det kan också hända att en döv patient inför en komplicerad hjärtoperation inte har tillgång till tolk och därför inte kan ställa frågor eller få information om sin egen behandling.

Detta strider mot både patientsäkerhetslagen och patientlagen, och dessutom diskrimineras den enskilda individen. Vidare skrivs det inte heller en avvikelserapport när en tolk uteblir från ett bokat möte inom vården. Det saknas alltså statistik om detta.

Detta är inte bara fel och olagligt. Det är ovärdigt. Om teckenspråk ska vara ett levande språk i Sverige måste samhället också säkerställa att människor faktiskt kan använda det, genom utbildning, tolkning och tillgänglig samhällsinformation.

Herr talman! En annan viktig fråga är tryggheten. Personer med funktionsnedsättning står ofta i beroendeställning till dem som arbetar inom vård och omsorg. Därför är det avgörande att vi skyddar dem från övergrepp och missförhållanden.

Riksdagen har nyligen beslutat om utökade möjligheter till registerkontroller vid anställning i kommunal verksamhet, bland annat för arbete i människors hem. Detta är ett viktigt steg, för människor som är beroende av andras hjälp ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem.

Politiken för personer med funktionsnedsättning handlar i grunden om något som är större än enskilda regler. Det jag pratar om är det mest självklara: frihet, delaktighet, människovärde och rätten att leva ett liv som andra och inte ett liv som styrs av samhällets villkor.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbeta för ett system som är rättssäkert och långsiktigt och som sätter individens behov i centrum.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (-).

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Under hösten uppmärksammades det att flera ehandelsföretag sysslade med försäljning av sexdockor med barnlikt utseende. Detta väckte stark kritik, inte minst på grund av risken att potentiellt normalisera sexuella övergrepp på barn. Idén är både vidrig och oanständig.

Socialtjänstministern engagerade sig direkt i frågan och kallade till möte med ehandelsföretag, barnrättsorganisationer och berörda myndigheter för att diskutera problemet och möjliga åtgärder. Regeringen sa sig vara beredd att gå vidare med lagstiftning eller andra rättsliga verktyg om ehandelsföretagen inte själva tar bort produkterna och förebygger sådan försäljning.

Med anledning av detta vill jag fråga vilken uppföljning som har gjorts och vilka åtgärder som har vidtagits för att denna handel ska upphöra.

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan! Det stämmer att Sollefteå sjukhus ursprungligen var ett beredskapssjukhus, och det borde rimligtvis fortsätta att vara det.

När vi vänder oss till äldreomsorgen i Norrland hör vi att detta är ett stort problem, men vi har samtidigt många människor i Sverige som står utan arbete och som har möjlighet att utbilda sig, flytta på sig, byta hemort och ta jobb på annan ort än där de bor i dag.

Jag tycker också att man ska se möjligheter att på annat sätt locka yngre människor att bli intresserade av vårdyrken genom mer besök i vården och prao i vården redan när man går i högstadiet. De allra flesta som arbetar i vården har halkat in där på ett bananskal. De skulle bara jobba över sommaren och upptäckte sedan att de tycker om det. Vi behöver öppna möjligheten för fler att upptäcka att det kanske är trivsamt att jobba där. Vi ska hjälpa fler att halka in i den branschen. Det är ett sätt att möta kompetensproblemen inom vård och omsorg.

Det behövs mycket pengar för att regionerna ska sköta och klara av att åta sig de här skyldigheterna. Frågan om man kan satsa på beredskapssjukhus är väl också något man ska lyfta i samarbete med upprustning av militären. Militär upprustning handlar nämligen inte bara om insatser. Det handlar också om beredskap inom vård.