Mona Olin

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan!

Vi har som du vet kämpat mycket för Sollefteå sjukhus. Det uppmärksammar du, och det uppskattar vi. Det finns stora utmaningar när det gäller hur sjukvården ska vara rustad inför krig och kris.

Du nämner att Västernorrland har en av de högsta siffrorna gällande hyrpersonal. Det är dock så att sjukhuset i Sollefteå nästan inte har någon hyrpersonal över huvud taget. Tvärtom är det en väldigt trogen personalskara som har jobbat där i många år. De vill fortsätta jobba där och vara anställda av sjukhuset. Sollefteå sjukhus lider alltså inte av detta problem, och det är väl en av anledningarna till att det är tråkigt att man väljer att skära ned just där.

Vi vill gärna att sjukhusen ska finnas kvar och att man ska rusta upp och ta emot fler patienter än i dag för att stå rustad när den dagen kommer.

Precis som Nils Seye Larsen påpekar behöver vi ha kompetens inom sjukvården. Det är något man behöver jobba med, och det kommer säkert att gå väldigt bra i samband med att vi ställer aktivitetskrav för försörjningsstöd eftersom fler då kommer i utbildning och förhoppningsvis aktivt väljer sjukvården.

Att människor utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd i Sverige inte ska jobba i Sverige borde vara enkelt att förstå.

Herr talman! Jag menar såklart Försvarsberedningen och inget annat.

Regionerna har det väldigt tufft med att få ekonomin att gå ihop. Det är därför vi också är intresserade av att delvis ta över det statliga huvudmannaskapet för sjukvården, precis som Christian Carlsson nämnde tidigare. Det skulle ge bättre förutsättningar för vården att fungera jämlikt över hela landet.

Jag vill också påpeka att regionerna ibland kanske tänker bakvänt när de vill spara pengar. Ett exempel är Sollefteå, där militären nu satsar jättemycket pengar på att bygga upp den militära beredskapen och även militärtjänstgöringen medan regionen med Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans med Centern väljer att lägga ned delar av sjukhuset för att spara 45 miljoner. Ganska snart efter beslutet insåg man att besparingen kanske skulle bli 22 miljoner. Det tycker jag är konstiga prioriteringar från regionens sida.

Jag kan bara vidhålla att om det fanns beslut om beredskapssjukhus skulle inte Sollefteå sjukhus ha blivit drabbat så som det nu blir. Även andra sjukhus, till exempel på Gotland och i Lycksele med flera orter som ledamoten nämnde, hade haft mycket bättre förutsättningar att finnas kvar och vara beredda på svåra situationer.

Herr talman! Jag tackar Anders W Jonsson för frågorna.

Jag vill börja med att säga att vi inte diskuterar utrikesutskottets betänkande här, utan vi diskuterar hälso- och sjukvårdens krisberedskap, så den frågan tänker jag inte bemöta.

Jag vill säga att vi inte har några problem med propositionen som lämnas fram i socialutskottet, men vi vill belysa vikten av att det finns beredskapssjukhus. Det är jätteviktigt att man satsar på sjukhus och militär parallellt för att bygga upp beredskap för krissituationer.

Propositionen reglerar skyldigheter mellan kommuner och regioner under fredstida krissituationer och höjd beredskap i katastroftillstånd samt skyldigheter att planera för svåra förhållanden med ett stort antal sjuka. Vi vill dock lyfta fram att för att man ska kunna fullgöra de här skyldigheterna måste man titta på om man ska välja att sätta upp beredskapssjukhus för att kunna möta kristider.

Det är också väldigt viktigt att man bygger upp hela sjukvården så att den fungerar på ett tillfredsställande sätt i fredstid, för som jag sa: Det man inte gör när det är fredstid kan man inte göra när det dyker upp tider av stora problem.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

I dag debatterar vi hälso- och sjukvårdens krisberedskap och den dynamik som finns i denna kontext mellan i första hand stat och region.

Låt mig till att börja med konstatera att Sveriges geopolitiska läge har förändrats drastiskt på grund av omständigheter i vår omvärld som vi inte kunde ha förutspått eller påverkat härifrån. Som vi med något varierande grad av entusiasm från vänster till höger kan notera har detta krattat manegen för ett svenskt Natomedlemskap, vilket vi nu konstaterar är ett faktum.

Krig i Sveriges närområde har egentligen aldrig kunnat uteslutas, men vi ser på de höjda försvarsanslagen, som samtliga partier står bakom, att vi i dag ser annorlunda på Sveriges säkerhet jämfört med för några år sedan.

Med undantag för Gotland ligger Sverige sannolikt inte i frontlinjen vid en militär konfrontation mellan Nato och Ryssland, men vi ligger inte långt ifrån. Finland och de baltiska staterna är våra allierade, och de är geografiskt exponerade. Detta är våra militärer och sakkunniga mycket väl medvetna om.

Herr talman! Av våra ukrainska kontakter har vi lärt oss följande: Det vi inte planerar för i fredstid har vi inte den dag kriget bryter ut. Det är mycket vi i dag önskar att vi hade tänkt på för tio år sedan, men då var militär och civil krisberedskap något av en budgetregulator. I dag vet vi bättre.

Krig i vårt geografiska närområde kan innebära att vi med kort varsel behöver ta hand om både civila och militärer som akut behöver intensivvård, samtidigt som vårt eget land befinner sig i ett så kallat skymningsläge. På samma gång vet vi att regionerna har stora ekonomiska utmaningar och att många sjukhus rullar stora budgetunderskott framför sig som växande snöbollar. De skulle inte göra vågen om rikspolitiken hör av sig och ber dem bygga operationssalar under jord.

Ett robust totalförsvar förutsätter att både civil och militär beredskap utvecklas och samordnas. Hela den här situationen ropar nationella beredskapssjukhus, givet att enskilda regioner inte på egen hand kan planera för angelägenheter som berör kungariket som helhet.

Det finns synergier här. Man kan argumentera för att nationella beredskapssjukhus ska förläggas utanför storstäderna och därmed bidra till investeringar och utveckling på mindre orter. Inte minst kan man leta efter platser med militär närvaro och planering för ökande militär närvaro.

Herr talman! Vissa blir upprörda när man lyfter fram särskilda orter, och därför gör jag inte det. Men om jag säger att jag tänker på en ort som börjar på S och slutar på ollefteå har vi åtminstone ett exempel på en ort med stor potentiell synergi mellan militärens och sjukvårdens behov. Detta är ett exempel på hur totalförsvaret skulle kunna samordnas med hälso och sjukvårdens planering. Detta ligger i sjukvårdens och militärens intresse och även i samhällets intresse. Givetvis utesluter vi inte andra orter här i dag.

Herr talman! Det är inte en resa till Mars eller ens en månlandning vi diskuterar nu, utan det handlar om ett engagemang för sjukvård som i någon mån tar höjd för oväntade händelser. Det engagemanget behövs här och nu, när vi har möjlighet att planera, inte sedan. Då kan det vara för sent.

Fru talman! Vi diskuterar i dag regeringens svar på Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret i funktionshinderspolitiken. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Den viktiga frågan är hur vi säkerställer att funktionshinderspolitiken inte bara stannar vid goda ambitioner utan faktiskt når fram i alla samhällssektorer. Jag tänker nu belysa tre aspekter: Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer, regeringens påbörjade arbete och skrivelser samt varför jag ställer mig bakom utskottets förslag till beslut.

Jag börjar med Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer. Riksrevisionen konstaterar att de sektorsansvariga myndigheterna delvis bidrar till att nå målen för funktionshinderspolitiken, vilket är positivt, men att insatserna inte räcker för att bryta hinder i verkligheten. En central kritik är att regeringens styrning är för vag. Strategin för systematisk uppföljning är inte tillräckligt konkret, och sektorsansvaret tolkas och omsätts på olika sätt av olika myndigheter.

Rekommendationerna till regeringen är tydliga. Riksrevisionen menar att regeringen ska överväga att ge sektorsansvar till fler myndigheter i sektorer där det i dag saknas. Strategins roll och styrning, inklusive sektorsansvarets roll, i den kommande handlingsplanen 2026–2031 behöver konkretiseras. Regeringen ska ge de sektorsansvariga myndigheterna i uppdrag att beskriva hur sektorsansvar ska beaktas i handlingsplanen. Kvaliteten och enhetligheten i återrapporteringen ska förbättras så att man kan mäta om utvecklingen faktiskt går framåt.

Vi går vidare till regeringens bedömning och vidtagna åtgärder. Regeringen välkomnar rapporten och håller med om att flera iakttagelser är både riktiga och rimliga. Att funktionshindersfrågor lyfts fram och uppmärksammas hos myndigheter tack vare strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken är en positiv utveckling. Detta vill man ta fasta på, och man delar också slutsatsen att styrningen behöver bli tydligare och sektorsansvaret måste konkretiseras, särskilt inför nästa period i handlingsplanen för funktionshinderspolitiken.

Myndigheten för delaktighet, MFD, har fått i uppdrag att stödja sektorsmyndigheterna vid uppföljning. MFD:s strategiska råd har också gjort det lättare för myndigheter att uppmärksamma frågor som rör personer med funktionsnedsättning och har bidragit till att fler myndigheter arbetar för att nå målet med funktionshinderspolitiken.

Ett arbete med att ta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken, med krav på analyser av sektorsansvar och uppföljning, har inletts. Man har tagit initiativ för att stärka statistiken om levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning genom att ge SCB i uppdrag att utveckla registerbaserad statistik.

Regeringen menar att de redan vidtagna åtgärderna är tillräckliga i nuläget och anser att frågan om ytterligare åtgärder bör behandlas i samband med utformningen av handlingsplanen.

Jag stöder utskottets förslag till beslut. Mot denna bakgrund tänker jag att Riksrevisionens kritik är motiverad. Det behövs en skarpare styrning och ansvarsfördelning mellan myndigheter och sektorer. Utskottets linje att avslå motionsyrkandena och lägga skrivelsen till handlingarna är rimlig och ger regeringen mandat att fortsätta sitt arbete samtidigt som vi signalerar att vi kommer att följa upp de påbörjade arbetena och se till att de förverkligas.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det fortfarande finns många områden inom funktionshinderspolitiken som behöver förbättras. Jag är glad att Riksrevisionen gjorde denna granskning och att regeringen genom sitt svar visar att man är medveten om de brister som påtalats, att åtgärder vidtagits och att arbete redan pågår för att komma till rätta med de svagheter som Riksrevisionen lyft fram.

Jag yrkar som sagt bifall till utskottets förslag att lägga skrivelsen till handlingarna.

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande 2024/25:SoU23 En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I en tid då samhällets utmaningar växer, kriminaliteten breder ut sig, ensamheten bland äldre ökar och sociala problem fördjupas är det viktigare än någonsin att vi har en socialtjänst som fungerar – en socialtjänst som inte bara larmar när något går fel utan förhindrar att problemen uppstår från första början. Därför är det mycket välkommet att vi nu står inför en ny, moderniserad socialtjänstlag. Det är en lag som på allvar möter vår tids behov. Regeringens proposition 2024/25:89 visar att man har lyssnat på både forskning och praktik men också på kommunerna och medborgarna.

Låt mig lyfta några delar som vi ser som särskilt positiva.

Först och främst har lagen fått en helt ny struktur. Den är indelad i avdelningar, vilket gör lagen mer pedagogisk, mer överskådlig och lättare att uppdatera. Detta är viktigt. Socialtjänsten är ett område som ständigt utvecklas och förändras. Nu får vi en lag som både är stabil och anpassbar.

Utredningens ambition har varit att återgå till lagens ursprungliga idé, nämligen att vara en ramlag – en lag som inte styr i detalj utan ger riktning, mål och ansvar men lämnar utrymme för lokala lösningar. Det är en klok och nödvändig förändring.

Herr talman! En av de andra viktiga förändringarna är att förebyggande arbete lyfts fram som en kärnuppgift. Socialtjänsten ska inte bara rycka ut när skadan redan är skedd – den ska upptäcka och se problemen innan de blir akuta. Det gäller allt från stöd till äldre, yngre och familjer till arbete mot missbruk och psykisk ohälsa.

Vi vet att tidiga insatser ger effekt. De minskar mänskligt lidande, och det är väl investerade skattemedel som ger effekt längre fram. Det är sunt förnuft, och det är ett arbetssätt vi i Sverigedemokraterna länge efterfrågat.

En annan viktig förändring är att socialtjänsten ska bli lätt tillgänglig. Det ska vara enkelt att ta kontakt, även för den som kanske känner skam inför att söka hjälp, vilket många tyvärr fortfarande gör. Det ska vara enkelt även om man inte vet exakt hur man går till väga.

En utåtriktad socialtjänst som har ett gott bemötande och är synlig i samhället bygger tillit. Och med tillit kommer fler att våga söka hjälp i tid. Detta är avgörande för att skyddsnätet ska fungera.

Kommunernas ansvar för att planera socialtjänstens insatser utvidgas nu till att omfatta hela verksamhetsområdet. Detta innebär att flera instanser måste samverka. Det behövs samverkan mellan socialtjänsten, hälso och sjukvården, skolan, polisen och det civila samhället. Detta är något vi sverigedemokrater har efterlyst länge, för vi vet alla att problem sällan följer myndighetsgränser.

Socialnämnden får dessutom möjlighet att erbjuda vissa insatser utan att först göra en omfattande behovsprövning. Detta ger socialtjänsten större handlingsutrymme och möjlighet att hjälpa människor snabbare, enklare och mer på deras villkor. I praktiken betyder detta att människor kan få stöd innan ett ärende öppnats, och det är ofta just det som gör skillnaden.

Lagen slår också fast att socialtjänsten ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är glädjande, för på ett område som påverkar så många människors liv, ofta i utsatta lägen, ska vi inte experimentera. Vi ska använda metoder som fungerar. Det har man all rätt att förvänta sig, precis som när man besöker sjukvården för att träffa en läkare.

Detta kräver också rätt kompetens. Därför förtydligas nu att personalen ska ha lämplig utbildning och erfarenhet. Det gäller samtliga delar av socialtjänsten.

Herr talman! I det nya lagförslaget får socialnämnden ett uppdrag att arbeta förebyggande mot kriminalitet. Detta är en självklar men viktig markering, för vi ser alla hur kriminella nätverk rekryterar allt yngre barn.

Lagen betonar att samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och polis inte är något som kan ske utan något som ska ske. För att skyddsnätet ska fungera måste alla – skola, socialtjänst, polis och sjukvård – dra åt samma håll. Här blir socialtjänstens roll särskilt viktig: att upptäcka, reagera och agera innan det är för sent.

Kommunerna får också bättre verktyg för att följa upp och kontrollera vad utförare faktiskt levererar. Detta är en förutsättning för att skattepengar ska användas rätt och kvaliteten hållas hög. Det handlar om ansvar och om transparens.

Alla orosanmälningar som gäller barn ska bli sökbara. Detta är jätteviktigt. I stället för att förhandsbedömningar sätts i en pärm och riskerar att inte sökas igenom varje gång en orosanmälan kommer in kommer det att skapas en digital, sökbar akt, vilket gör att risker kan upptäckas i tid och att barn får hjälp innan något allvarligt händer. Detta är ett tydligt exempel på hur modern teknik kan hjälpa exempelvis ett barn innan det blir för sent.

Herr talman! Det görs stora finansiella satsningar. Regeringen och Sverigedemokraterna backar upp lagen med stora belopp i budgeten från 2024 till 2028. Satsningarna syftar till att möjliggöra en omställning av socialtjänsten till ett mer förebyggande och kunskapsbaserat arbetssätt men också till att stärka kommunernas förutsättningar att implementera den nya lagen. Det är en investering i trygghet, effektivitet och människovärde.

Herr talman! Den nya socialtjänstlagen är ett stort steg framåt. Den är modern, ansvarstagande och inriktad på det som verkligen gör skillnad: förebyggande arbete, kunskap, tillgänglighet och trygghet. Det är en lag som ger oss verktyg att hjälpa fler, tidigare och bättre, utan att tappa kontrollen eller öka byråkratin. Och det är en lag som ställer krav men också visar tillit till kommunerna, till professionen och till medborgarna.

Detta välkomnar vi, för det är så man bygger en starkare socialtjänst – och ett starkare Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till Ebba Busch, som i dag besvarar allmänpolitiska frågor.

Vi har med bestörtning tagit del av händelser i Umeå och Uppsala där män utan kvalifikationer och med bristande språkkunskaper har tillåtits arbeta inom äldreomsorgen med ensamma äldre kvinnor.

Detta har lett till grova sexuella övergrepp och till och med våldtäkt. Det handlar inte om enskilda företeelser, utan verkar snarare ha varit toppen av ett isberg.

När samhället brister i krav, kontroll och riskbedömning inom äldreomsorgen, särskilt för vårdtagare som inte kan föra sin egen talan, uppstår en farlig tystnad där övergrepp kan ske och upprepas.

Att äldre kvinnor ska behöva frukta dem som är satta att skydda och hjälpa dem är ett svek mot hela vår välfärdsmodell. Värdighet och trygghet får aldrig kompromissas bort.

Min fråga är vilka åtgärder som nu vidtas för att äldre kvinnor med omedelbar verkan ska kunna känna sig trygga med sin hemtjänstpersonal.

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande nummer 20 om socialtjänstens ansvar för våldsutsatta. Vi står bakom alla våra reservationer men vill särskilt lyfta och yrka bifall till reservation nummer 14.

Tyvärr ökar våldsutsattheten i samhället för alla. Ingen ska behöva bli utsatt för våld, varken på offentliga platser, i skolan, i hemmet eller i nära relationer.

Våld i nära relation är ett stort samhälls- och folkhälsoproblem och ett brott mot mänskliga rättigheter. Den som ska stå en allra närmast kan vara den som utsätter sin respektive eller sina familjemedlemmar för våld i olika former.

Våld i nära relationer har alltid funnits men har på senare tid fått ökad uppmärksamhet i medier och forskning. Anmälningarna om misshandel och grov kvinnofridskränkning ökar. Mörkertalet är stort – man uppskattar att endast en fjärdedel av våldet i nära relationer anmäls.

Herr talman! Samhället har successivt fokuserat mer på att förebygga olika former av brott, vilket tydligt återspeglas i den nya socialtjänstlagen. Lagen har reformerats för att prioritera det brottsförebyggande arbetet. Fler öppna stödformer ska inrättas, exempelvis genom utbyggnad av familjecentraler. Dessutom kommer kommunernas brottsförebyggande ansvar att regleras i lag.

Samtidigt finns allvarliga brister i samhällets förmåga att hantera relationsvåld. Det är svårt att bekämpa våldet om information saknas och om missförhållanden uppmärksammas först när våldet har inträffat. Om vi effektivt ska kunna förebygga våld i nära relationer krävs kraftfulla åtgärder för att öka tillgången till information och identifiera risker i ett tidigt skede. Ett grundläggande problem är att socialtjänsten ofta saknar insyn i de missförhållanden som kan resultera i våld i nära relationer, och detta försvårar möjligheten att ingripa i tid och att arbeta förebyggande.

Herr talman! Det finns ett lagstadgat krav på offentliganställda att anmäla oro för barn som far illa – en orosanmälan, helt enkelt. Denna skyldighet gäller dock endast barn, vilket innebär att anmälningsplikten upphör när en 17-åring fyller 18. Detsamma gäller om en vuxen, exempelvis en mamma, utsätts för våld i stället för barnet. Detta är inte rimligt och utgör ett hinder i arbetet med att förebygga våld i nära relationer.

Lagkravet på orosanmälan bör utvidgas till att omfatta även vuxna i en relation, oavsett om barn finns med i bilden. Detta skulle ge samhället möjlighet att identifiera missförhållanden och ingripa i ett tidigt skede, innan våldet eskalerar eller både eskalerar och drabbar fler.

Tidigare i dag mötte jag Emma, en 35-årig kvinna. När hon var i 20årsåldern lämnade hon sin pojkvän. Han misshandlade henne så svårt att hon nätt och jämnt överlevde. Hon lever i dag med en kronisk hjärnskada. Jag säger inte att det hade kunnat garanteras att detta inte skulle hända, men det är vårt ansvar att göra allt vi kan för att det inte ska hända fler.

I dag är det för många, inte bara offentliganställda, en självklarhet att anmäla oro för barn som far illa. För att socialtjänsten ska kunna arbeta förebyggande borde samma princip gälla för våld i vuxna relationer. Alla bör uppmanas att anmäla misstankar om våld eller övergrepp.

Herr talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som kräver kraftfulla åtgärder. Trots omfattande myndighetsinsatser har denna typ av våld och förtryck ökat i Sverige. Många utsätts för hot, trakasserier och våld från dem som borde vara deras närmaste stöd, allt i hederns namn. I vissa fall kan de tvingas att själva delta i att utöva förtrycket, och i extrema fall kan detta leda till så kallade hedersmord.

Skolans och socialtjänstens personal har en central roll i att upptäcka och agera vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck. Det är glädjande att Linköpings universitet nu får medel för att sprida information om orosanmälningar i skola och förskola, med fokus på hedersrelaterat våld och förtryck. En specialanpassad arbetsplatsutbildning har tagits fram genom ett samarbete med Haninge kommun. Målet är att informationen ska spridas till och användas av kommuner i hela landet.

Det är också glädjande att det enligt dagens presskonferens tillsätts en ny utredning för att stärka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck i förskola och skola.

Herr talman! Den nya tillståndslagen för skyddade boenden, som trädde i kraft den 1 april 2024, kräver att alla skyddade boenden som tar emot personer utsatta för våld eller förföljelse ska ha ett särskilt tillstånd från Ivo för att kunna bedriva verksamhet. Lagen ställer tydliga krav på dessa boenden; det handlar om säkerhet, personalens kompetens och andra viktiga kvalitetskrav. Personal på skyddade boenden måste ha den nödvändiga kompetensen inom områden som psykisk hälsa, våld i nära relationer och säkerhetsrutiner för att kunna hantera de specifika behoven hos de utsatta individerna. Socialstyrelsen ansvarar för att bedriva tillsyn över att boendena uppfyller sina krav.

Syftet med den nya lagen är att förbättra kvaliteten och säkerheten i verksamheterna och därmed ge utsatta individer bättre förutsättningar att återfå kontrollen över sina liv. Vi får dock inte glömma att kontinuerlig uppföljning av det nya regelverket och återrapportering av hur den nya lagen fungerar är viktigt.

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Lantz!

När det gäller frågan om ungdomskriminalitetsnämnder är det sagt att man skulle pröva det systemet. Att pröva det innebär att undersöka det. Detta har varit ute på remiss. Det handlar om hur flera olika instanser ser på att använda den typen av system. Genom remissvaren har man kommit till slutsatsen att det kanske inte är den vägen vi ska gå. Vi stöttar socialtjänstministern i den frågan. Vi måste försöka hitta vägar som fungerar för alla, och vi ska använda de bästa vägarna. De svar som har kommit in visar på att det borde finnas andra sätt att genomföra detta.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU19 Barn och unga inom socialtjänsten. Sverigedemokraterna står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till vår reservation nummer 13.

Alla barn borde få en trygg och säker uppväxt, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. När det sätts in stödinsatser som rör barn måste barnens bästa alltid stå i fokus. Socialtjänstens uppdrag är bland annat att erbjuda hjälp och stöd för att skapa en trygg uppväxtmiljö och förebygga social problematik.

Vi vet att effekterna av detta arbete inte syns förrän långt senare, men det gör inte arbetet mindre viktigt. Tvärtom är det avgörande för att ge enskilda barn och unga ett verktyg för framtiden och vuxenlivet. Målet är, och måste alltid vara, att barn ska få växa upp i goda förhållanden och skyddas från kriminalitet, missbruk och hedersrelaterat våld. Samhället har ett ansvar och måste aktivt arbeta för att upptäcka och skydda de barn och unga som far illa.

Fru talman! Det offentliga har genom socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att skydda och hjälpa barn. Men det räcker inte alltid till. Ibland kan ideella organisationer och föreningar göra ett nog så bra arbete, och ibland till och med ett bättre arbete.

Flera organisationer som arbetar för barns bästa ger ett ovärderligt stöd, till exempel Bris, som erbjuder hjälplinjer och stöd vid våld och insatser för att motverka psykisk ohälsa. Vi har Ecpat, som bekämpar sexuell exploatering av barn genom anmälningsfunktioner och samverkan med polis. Maskrosbarn är en organisation som stöttar barn till föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa genom samtal, gruppstöd och stärkande aktiviteter.

Dessa och andra ideella organisationer är ofta beroende av gåvor och bidrag. Med tanke på deras viktiga arbete har Sverigedemokraterna och regeringen i budgeten förlängt den tillfälliga satsningen och tillför ytterligare medel till ideella barnrättsorganisationer under de närmaste tre åren.

Fru talman! Barn i behov av samhällsvård kan placeras i jour- eller familjehem, där familjer tar emot dem antingen tillfälligt eller långsiktigt. Dessa hem utses av kommunens socialtjänst. Enligt lag ska socialtjänsten anmäla till Ivo om fler än tre barn placeras i samma hem. Men det finns ingen övre gräns för hur många barn som samtidigt får bo i ett och samma familjehem. Om flera kommuner placerar barn i samma hem kan ansvaret gentemot Ivo missas, vilket gör det svårt för den enskilda kommunens socialtjänst att säkerställa att placeringen faktiskt är lämplig för det enskilda barnet.

När barn omhändertas är syftet att de ska få en tryggare tillvaro med omsorg, stöd och familjekänsla.

Dagens regelverk är otillräckligt. Vi behöver ett mer kvalitetssäkrat system – detta för att säkerställa statistik och registrering av hur många barn ett familjehem faktiskt har placerade hos sig. Utredningen om barn och unga i samhällets vård föreslår att Ivo ska upprätta ett register över familjehem. Sverigedemokraterna ser detta som ett viktigt första steg mot en tryggare och mer fungerande placeringsverksamhet.

Fru talman! Barn som placeras i samhällets vård har det ofta svårt i skolan. Enligt Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorg – Lägesrapport 2024 var endast hälften av dessa barn behöriga till gymnasiet vid 17 års ålder. Detta kan jämföras med 85 procent av icke-placerade barn. Vid 20 års ålder hade mer än 80 procent av de icke-placerade en treårig gymnasieutbildning medan endast 45 procent av de placerade hade det. Resultaten har sett ungefär likadana ut i flera år.

Skolmisslyckanden bland placerade barn beror ofta på deras tidigare utsatthet, luckor i skolgången, stress och låga förväntningar.

En framgångsrik modell har varit ett djupare samarbete mellan skola och socialtjänst för att följa upp de placerade barnens skolgång. Vi har också de skolsociala teamen, som visat sig fungera väl. I vissa kommuner där man har arbetat med exempelvis Skolfam, en satsning för barn i familjehem, har man sett goda resultat.

Detta visar att resultaten går att förbättra, och forskning visar att godkända skolresultat har en stor skyddande effekt för dessa barn. Socialstyrelsen har också, tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket, utvecklat ett särskilt stöd för socialtjänsten just för att säkerställa kontinuerlig skolgång för barn som byter skola vid placering.

Det behöver vidtas åtgärder för att säkerställa att barn som är placerade i samhällets vård får det stöd som krävs för att de ska klara skolan och skapa goda förutsättningar inför vuxenlivet.

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Vikström!

Det fanns färdiga utredningar om språkkrav. Men på departementet ansågs det att det behövdes fler aspekter i utredningarna, om konsekvenser om man väljer att inte förbättra sina språkfärdigheter. Därav tillsattes en ny utredning.

Vi får se hur det ser ut när remissvaren kommer tillbaka. Men jag är övertygad om att med alla aktiviteter och ansatser som görs för att personalen inom äldreomsorgen faktiskt ska förbättra och höja sina språkkunskaper – jag menar dock inte att alla måste ligga på en väldigt hög nivå – kommer vi en ganska bra bit på vägen mot att göra vården säkrare och arbetsplatsen till en bättre miljö.

Fru talman! Tack, ledamoten Anna Vikström, för din fråga!

Ja, varsel och personalminskningar pågår inom äldreomsorgen. All den verksamheten sker i kommunal regi och ligger inte under regeringen. Regeringen har stöttat både regioner och kommuner genom Äldreomsorgslyftet. Det har lagts väldigt mycket pengar i det som kommunerna kan använda för att säkra sin personalstyrka. Det är svårt för regeringen att gå in och styra om kommuner väljer att faktiskt minska sina personalstyrkor.

Däremot håller jag verkligen med ledamoten Vikström om att det är ytterst viktigt att vi försöker få människor att se det positiva med att jobba i äldreomsorgen. Vi glömmer ofta att lyfta fram de goda exemplen. Det finns många människor som har jobbat inom äldreomsorgen i både 30 och 40 år och som älskar det. Men de historierna får vi aldrig höra. De måste komma fram för att fler unga ska bli intresserade av att närma sig yrket. Det är viktigt att försöka lyfta fram dem så att vi får en tillströmning av arbetskraft till äldreomsorgen.

Fru talman! I dag debatterar vi SoU21 om äldreomsorg. För oss i Sverigedemokraterna är en trygg och värdig ålderdom en mycket viktig fråga. De som har byggt upp Sveriges välfärd förtjänar den bästa möjliga vården och omsorgen, oavsett var de bor. Äldre ska kunna leva ett självständigt liv under trygga förhållanden, med respekt för självbestämmande och integritet. De ska känna delaktighet och gemenskap och bemötas med värdighet.

Omsorgen ska präglas av trygghet, kontinuitet och tillgänglighet, med särskilda boenden som är bemannade dygnet runt. En individuell plan ska upprättas från dag ett för att säkerställa rätt insatser från början. Vi vill även att äldreomsorgen ska ha en stabil personalstyrka för att undvika att omsorgstagare möter alltför många olika medarbetare.

Runt om i landet finns många engagerade medarbetare som varje dag arbetar hårt och gör ett fantastiskt jobb för att ge den bästa möjliga vården och omsorgen till våra äldre. Men vi är alla medvetna om att det råder brist på yrkesutbildad personal inom området, och behovet väntas öka i takt med den demografiska utvecklingen. Staten, huvudmän och privata utförare måste samverka för att stärka kompetensförsörjningen och höja omsorgens kvalitet.

För att göra yrket mer attraktivt måste personalens arbetsvillkor förbättras. Oflexibla scheman, delade turer och oönskat skiftarbete sliter på både kropp och sinne. Anställda inom vården bör ha större inflytande över sina arbetstider och rätt till både heltid och deltid, vilket gynnar både dem och verksamheten.

Fru talman! För de allra flesta människor är möjligheten att själv välja en grundläggande frihet, oavsett livssituation eller ålder. Detta gäller även äldre, där valfrihet spelar en avgörande roll. Genom att ge äldre och deras anhöriga större inflytande över vilken vård och omsorg de får stärks deras rätt att bestämma över sina egna liv och sin vardag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Möjligheten att välja vårdgivare och tillgången till privata alternativ inom äldreomsorgen är en positiv utveckling som bidrar till bättre kvalitet och ökad anpassning efter individuella behov. Det är dock avgörande att alla vårdgivare upprätthåller en hög kvalitetsstandard oavsett om vården drivs i privat eller offentlig regi.

Sverigedemokraterna anser att kvalitet alltid ska gå före pris vid upphandling av äldreomsorg. När äldre själva får bestämma vem som ska bistå dem i vardagen och ge dem den omsorg och service de behöver ökar både självbestämmandet och nöjdheten. Därför anser vi att vad som framgår av LOV ska finnas tillgängligt i alla kommuner i hela Sverige. Rätten att välja sitt eget boende på äldre dar borde vara lika självklar som möjligheten att välja sin mataffär, sitt apotek eller sin vårdcentral. Att behålla kontrollen över sina livsval, även på ålderns höst, är en fråga om värdighet och respekt.

Fru talman! Språkkravet i Tidöavtalet förväntas stärka äldreomsorgen genom ökad patientsäkerhet och en bättre arbetsmiljö för personalen. Sverigedemokraterna har varit en drivande kraft i denna fråga. Socialdepartementet fick i uppdrag att utreda och ta fram förslag på hur ett språkkrav skulle kunna genomföras, och förslaget är nu ute på remiss.

Våld mot äldre är fullständigt oacceptabelt och måste tas på största allvar. Studier visar att förövaren ofta är någon i den äldres närhet såsom en partner, en släkting eller vård- och omsorgspersonal. Samtidigt underrapporterar äldre sin våldsutsatthet, vilket gör det svårt att upptäcka den. Underrapporteringen kan bero på att deras beroende av förövaren för till exempel vård och omsorg står i vägen och försvårar situationen.

Tyvärr förekommer det att personal inom äldreomsorgen utsätter vårdtagare för olika typer av våld. Vi har upprepade gånger fått läsa om vårdtagare som utsatts för våld eller övergrepp av vårdanställda, som trots tidigare domar fått anställning inom äldreomsorgen. Striktare kontroller av belastningsregistret hade kunnat skydda många äldre från dessa fruktansvärda övergrepp. Det är därför av största vikt att införa tydliga krav och regelbundna kontroller för alla som arbetar, praktiserar eller studerar inom äldreomsorgen – både vid nyanställning och löpande under anställningen. Målet måste vara att i största möjliga utsträckning förhindra att personer med våldsbrott i bagaget får arbeta med våra äldre.

Fru talman! En allt större del av den åldrande befolkningen drabbas av demens, och det är viktigt att metoder och arbetssätt anpassas för att passa målgruppen. Vi tycker att det är positivt att en ny demensstrategi presenterades i januari. Den innebär bland annat att socialtjänstens och hälso och sjukvårdens insatser för personer med demenssjukdom ska anpassas efter individens unika förutsättningar och behov. Insatserna ska vara samordnade för att främja hälsa och förebygga ohälsa. Personal inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård ska arbeta utifrån evidens och beprövad erfarenhet. Dessutom ska anhöriga till personer med demens erbjudas stöd och kunskap för att kunna utföra frivillig anhörigvård på ett hållbart och effektivt sätt.

De fyra ledorden för palliativ vård är närhet, helhet, kunskap och empati. Därför är det avgörande att personalen inom äldreomsorgen har rätt kompetens och tillgång till nödvändiga resurser och verktyg för att kunna identifiera och tillgodose dessa behov – både i ett tidigt skede och i livets slutskede. En god palliativ vård ska vara tillgänglig för alla som behöver den, oavsett bostadsort eller diagnos. Majoriteten av dem som får vård inom äldreomsorgen har i större eller mindre utsträckning palliativa vårdbehov. Man behöver utreda möjligheten att införa ett nationellt ansvar för palliativ vård och säkerställa att verktyg och kunskapsstöd finns tillgängliga så att en relevant och personcentrerad palliativ vård kan integreras i äldreomsorgen på ett effektivt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Här vill jag också passa på att yrka bifall till vår reservation 8 under punkt 7 om just palliativ vård i äldreomsorgen.

Herr talman! Tack, ledamoten Sundin, för dina frågor!

Vi vill att dessa fyra frågor ska lösas så fort det någonsin går. Men vi vet alla att det kan ta tid på departementen. Det är många saker som har legat och malt under tidigare regeringar. Det kan ta tid även under den här regeringstiden. Vi har drivit igenom fler beslut under denna mandatperiod än många regeringar har gjort under flera mandatperioder. Det jobbas stenhårt på att lösa frågor.

Vi tycker att ledsagningen är jätteviktig. Och jag tycker att det har framgått med all önskvärd tydlighet var Sverigedemokraterna står i frågan. Och det är precis likadant med schablonersättningen. Vi vill att det ska drivas, och vi vill att det ska komma framåt så fort som möjligt.

Hur vi sköter våra diskussioner inom Tidöpartierna är definitivt ingenting som jag kommer att stå och redogöra för här i kammaren. Det är något som görs på vår kammare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Vi står bakom att dessa frågor ska drivas och att de ska komma i hamn. Det förväntar vi oss också att de gör.

Herr talman! Tack, ledamoten Sundin, för dina frågor!

Jag förstår att det kan kännas frustrerande att det inte blir ett tillkännagivande även denna gång, och jag förstår att oppositionspartierna står bakom sina reservationer.

Som jag redan har förklarat är detta frågor som vi inte på något sätt släpper eller inte tycker är viktiga. Vi tycker att de är jätteviktiga, och vi vill se en lösning när det gäller både ledsagning och indexering av schablonersättningar.

Precis som ni säger har det kanske inte hänt mycket. Men varför skulle det hända mer för att det blir ett tillkännagivande till? Det är som att läraren ställer samma fråga en gång till när eleven ändå inte svarar. Då får vi försöka med andra vägar, och det gör vi nu genom att diskutera med våra Tidökollegor och försöka driva det på det sättet.

Det är jätteviktiga frågor. Ingen vill mer än jag se att det fattas beslut om både ledsagningen och schablonfrågorna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Awad för hennes frågor.

Det lät lite annorlunda nu, att vi ändå har åstadkommit någonting under mandatperioden. Det är trevligt att ledamoten Awad faktiskt ser att det händer saker och att det inte står helt stilla.

Jag får återkomma till att problemen med att bedöma assistansbehov har funnits långt tidigare. Det startade inte med något nytt regleringsbrev när Tidöpartierna kom till makten. Det är något som har utvecklats under en lång tid. I stället för att fatta beslut som följer LSS väljer man att pröva lagen i domstol. Det är ett felaktigt sätt att använda lagen. Lagen är en rättighetslag, och den ska inte prövas på så sätt att man ska bevisa sina behov. Lagen ska erbjuda assistans. Den är en rättighetslag. Man ska inte behöva kämpa och överklaga beslut. Det är helt felaktigt.

Om man hade slopat alla prejudicerande domar och gått tillbaka till LSS som den ser ut precis nu hade man kommit ifrån många av problemen. Det är inte sittande regering som har skapat problemen.

Vad gäller ledamoten Awads påstående att vi ser till de våra först, ser vi inte till någon först när det gäller de med funktionsnedsättning. Vi ser till alla, och det kvittar om man råkar ha svensk bakgrund eller annan bakgrund. Alla som har funktionsnedsättningar ska få den hjälp de behöver.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för frågorna från ledamoten Awad.

Vi jobbar ständigt, och har jobbat ända sedan den dag vi kom in i riksdagen, med att göra det bättre för människor med funktionsnedsättning. Carina Herrstedt har sedan dag ett kämpat för deras rättigheter, och hon har också fått igenom många olika saker på vägen hit. Det var inte särskilt mycket medvind från något annat parti i början, men så småningom har vi ändå lyckats driva igenom flera saker.

Under denna mandatperiod har vi bland annat inrättat ett nationellt kompetenscentrum för frågor om intellektuell funktionsnedsättning och autism. Vi har tagit ett nytt steg för att implementera nationella mål för funktionshinderspolitiken.

Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att förbättra förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning att komma i arbete. Jag tycker att vi har kommit fram med flera olika saker som gör det bättre för människor med funktionsnedsättning. Alla de saker som ledamoten Awad staplade på varandra om indragna assistanstimmar är ingenting som startade i september 2022. Detta har pågått under en lång tid, och nu sitter vi här med stora problem i samhället och med problem inom assistans och ledsagning och så vidare. Detta är saker som har pågått under en lång tid. Vi i Sverigedemokraterna driver dessa frågor, precis som ni har hört under mitt tidigare anförande.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan.

Vi stod inte bara bakom tillkännagivandet i fjol, utan det var faktiskt vårt yrkande som oppositionen valde att stödja. Det är värt att poängtera i denna församling. Vi har drivit frågan i många år, och vi fortsätter att driva den. Frågan är viktig, och vi vill att det ska hända saker fort. Men jag är inte säker på att ytterligare ett tillkännagivande hade gjort att det hade blivit en snabbare hantering.

Som jag sa har Tidöpartierna möten, och vi hedrar samarbetet med varandra. Då måste man förlita sig på vad som sägs mellan partierna. Om jag får besked om att det pågår en beredning, då pågår en beredning. Det finns ingen tidsplan, och det kan inte jag kontrollera i deras böcker. Men jag kan fortsätta att driva frågan och ligga på tidsmässigt.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Bergenblock, för din fråga! Den är viktig.

Ledsagning är också viktigt. Det är jätteviktigt för Sverigedemokraterna att detta adresseras och blir löst så fort som möjligt. Jag kan inte nog poängtera att alla måste ha möjlighet att delta i samhällslivet på samma villkor, oavsett om man har en synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar.

Jag har poängterat att Sverigedemokraterna driver denna fråga. När vi lade fram vår kommittémotion var det ett knappt halvår efter tillkännagivandet. Vi har därefter fått information om att beredning pågår på departementet, och enligt vad som sägs i utskottets betänkande kan vi se fram emot ett svar inom kort. Därför väljer vi att fortsätta diskussionerna med ansvarig minister och lägga press från det hållet.