Martina Johansson

Fru talman! Jag har nog aldrig hört Sverigedemokraterna prata så mycket och så gott om hbtqi-rörelsen. Det var helt nytt för mig att höra ledamoten prata sig varm för denna grupp. Jag vill påstå att Sverigedemokraterna inte direkt är kända för att jobba för hbtqi-personers rättigheter. Jag är beredd att säga att oavsett hur länge vi utreder denna fråga skulle Sverigedemokraterna aldrig rösta för ökade rättigheter för hbtqi-personer.

I sitt anförande nämner ledamoten Boulwén att förslaget innebär att barn och unga, det vill säga 16-åringar, ska få fatta beslut om könsidentitet. Jag tycker att detta är en bra väg att gå. Jag är helt övertygad om att 16åringar tillsammans med sina vårdnadshavare kan ta det beslutet.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna är emot en 16-årsgräns för detta beslut argumenterar de i andra sammanhang för att 13-åringar ska kunna dömas för brott som vuxna. Då är barn och unga tillräckligt vuxna för att fatta ett beslut. Jag tycker att ledamoten talar emot sig själv.

Jag har de senaste dagarna fått flera kommentarer från föräldrar till barn och unga med den här känslan. De vet att det är på allvar - det gäller liv och död för dessa barn och unga.

Frågan till ledamoten är därför: Är det verkligen så att 16-åringar inte klarar av att ta ett sådant här beslut?

Fru talman! Jag tackar ministern, men jag upplever att ministern undviker att svara.

Ja, det är viktigt med dialog mellan myndigheter, men det upplevs inte som att det fungerar. Människor som jag träffar, och andra människor som jag träffar i andra sammanhang, upplever att man inte är intresserad. Det kanske låter hårt, men det uppfattas som att man har perspektivet "nu har vi tänkt att vi ska göra så här - ni kan få överklaga om ni vill och peta lite i en ytterkant".

Det är klart att 15 miljoner i varje projekt blir väldigt mycket pengar, det kan vi vara helt överens om. Men jag är också övertygad om att man med en annan approach in i de här projekten kommer att spara pengar i andra änden. Man kommer att minska antalet överklaganden för att människor som bor så att de påverkas av ett projekt har fått vara med tidigare i processen.

Om man vänder på perspektivet kommer man att minska kostnader, tidsåtgång och kravet på och behovet av god kommunikation och duktiga kommunikatörer för att övertyga om att detta är det bästa. I det här fallet kostade det 15 miljoner för att det upplevdes som att man inte började från första början - pengar som man kanske hade kunnat använda i en annan ände.

Jag har inte bett ministern att uttala sig i ett enskilt ärende eller fatta beslut när det gäller vilken bro som ska bytas och vilken övergång som ska finnas. Det jag efterfrågar är strukturen och intresset av att rikta ljuset på frågan varje gång vid myndighetsdialog. För det upplevs inte som att det är så i dag för dem som träffar ministerns medarbetare.

Jag återkommer till frågan: Kommer ministern att försöka jobba lite mer med det lokala inflytandet så att det på riktigt blir människornas perspektiv när man pratar om det lokala inflytandet? Jag låter tjatig - jag vet det - men frågan är viktig. Steg ett skulle faktiskt vara att ta min utsträckta hand och följa med till Vrena och träffa dem som har tips och idéer på hur man skulle kunna göra.

Fru talman! Ja, våra myndigheter har instruktioner, rutiner, krav på en massa olika saker, lagar och förordningar att förhålla sig till vid samverkansprojekt. Men om människorna som bor i ett område uppfattar att de inte har något som helst inflytande måste man ha misslyckats någonstans. Mitt lokala engagemang, som ministern tycker är bra, har jag för människorna som bor i bygden. Mitt exempel är inte unikt, utan liknande finns på många ställen i landet. Alltså måste ministern se att allt inte fungerar så som jag hoppas och tror att ministern vill att det ska fungera.

Det ska finnas rutiner för att göra korrekta faktaunderlag, men på öppet hus fick ju de som bor i bygden tala om för medarbetarna att det inte var X2000-tåg som gick där. När detta sker på ett samråd är det något som inte fungerar.

Det finns även andra myndigheter. I min interpellation skrev jag att jag också skulle ta upp kraftledningen mellan Hedenlunda och Oxelösund, men den har jag inte gått in så mycket på. Jag har också fått exempel från andra delar av landet där det är likadant. Myndigheterna ritar ett streck, och sedan får de boende överklaga. I stället borde man besöka platsen där något ska göras, fråga vad som ger minst påverkan på de boende och sedan utgå från det.

Fru talman! Låt mig återgå till Vrena. Man kan fundera på hur många miljoner det är värt för samhället att ha fungerande och nöjda medborgare som inte ifrågasätter demokratins villkor. Nu hörde vi att det skulle ha kostat 15 miljoner att göra en tillfällig överfart. Jag tog upp en företagare och en familj, men hur mycket har det kostat alla som bor i Vrena att varken regeringen eller Trafikverket prioriterade en provisorisk överfart? Jag vet vilken överfart Trafikverket menade, och ja, den gick i villaområden. Men det finns äldre, nedlagda överfarter, för förr fanns många fler vägar. Man hade kanske kunnat välja en överfart som låg lite närmare samhället och inte innebar fyra mils omväg för att ta sig till jobbet.

Fru talman! Som minister ska man absolut inte fatta beslut i enskilda ärenden, och det begär jag inte heller. Det jag är ute efter är hur man strukturerat från regeringens håll ställer frågor och sätter lampan på det man vill se hända. Om man vill att människor ska få vara med och påverka sitt närområde, en för Centerpartiet otroligt viktig ingång, måste man ställa frågan: Vad gör Trafikverket? Varje gång ministern träffar generaldirektören, ställ frågan: Hur jobbar ni för att den lokala samverkan ska bli bättre?

När bankerna ska ta fram nya produkter för att minska äldrebedrägerierna kallar finansmarknadsminister Niklas Wykman till sig bankerna och frågar vad de tänker göra åt saken. Finansminister Elisabeth Svantesson kallade till sig matbutikerna och frågade hur de jobbade för att matpriserna inte skulle sticka iväg. Varför kan inte infrastrukturministern kalla till sig Trafikverket och säga: Vänd på perspektivet! Utgå från människan i stället för myndigheten!

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, även om jag inte riktigt uppfattade att jag fick svar på mina frågor.

Mina frågor handlade om hur ministern planerar att följa upp att de som bor och verkar i en bygd kan påverka på riktigt och att detta fungerar på ett bra sätt samt hur ministern tänker att han kan följa upp saken om det nu är så att han upplever att det inte fungerar, det vill säga att människor inte kan påverka på riktigt. Jag hade även frågor om hur man arbetar för att det ska finnas korrekta faktaunderlag när beslut fattas. Om jag missade svaren, ge mig dem gärna igen!

Det jag funderade över och är osäker på är om ministern vill se de problem som jag återkommande försöker lyfta i den här typen av interpellationsdebatter. Det finns nämligen familjer som under det år då bron byttes ut fick åka 500 mil extra för att kunna ta sig till jobbet. Det har kostat pengar för familjerna, och det har kostat på miljön. Framför allt har det kostat väldigt mycket tid för de människor som bodde på fel sida om bron. Det finns också företag som har förlorat någonstans mellan 800 000 kronor och 1 miljon genom minskade intäkter, eftersom kunderna inte har kunnat ta sig dit, och genom ökade kostnader för transporter.

Det är ingen som ifrågasätter brobytet i sig, utan alla är jätteglada över att bytet blev av. Trafikverket höll också sin tidsplan; det tog elva månader. Det är alltså inte det som är problemet. Problemet är att man inte försökte få till en provisorisk överfart för biltrafiken under tiden då bron byttes ut.

På denna sträckning går det fyra godståg om dagen. Vi pratar alltså inte om en stambana där det går persontrafik stup i kvarten.

Vid de inledande samrådsträffarna med de boende sa man att det inte gick att ha biltrafik där det går X2000-tåg. När planeringen påbörjades kände de aktuella medarbetarna alltså inte till att det handlade om fyra godståg om dagen.

Det jag efterfrågar är ministerns svar på varför intresse inte finns att driva på myndigheterna att ha ett mänskligt perspektiv i stället för myndighetens perspektiv när man jobbar med samverkan och lokal närvaro. Om Kristdemokraterna menar allvar med hjärtlandet måste ni också se till de människor som bor och verkar på platsen för att förstå problematiken.

När vi senast sågs i kammaren, i juni, bjöd jag in ministern till Vrena för att han skulle få se vad det är som händer och fundera på hur man kan jobba för att Trafikverket ska få ett annat eller flexiblare uppdrag. Men tyvärr fick vi inte till något besök; varför vet jag inte. Men nu upprepar jag mitt erbjudande till ministern. Även om bron är på plats finns människorna kvar, och de skulle kunna delge ministern hur man kunde ha arbetat för att få till det på ett bättre sätt. Alla ville ju ha brobytet.

Hur kommer ministern att jobba för att säkerställa att det är människornas perspektiv och det lokala perspektivet som gäller vid planering av infrastruktur?

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation nummer 11, men jag står självklart bakom övriga reservationer från Centerpartiet.

Barn och unga inom socialtjänsten är ett stort och viktigt område. Det handlar om stöd och råd till familjer, barn och unga genom hela livet. Mycket görs på ett bra sätt runt om i landet när det gäller tidiga insatser och att kunna ge ett stöd till den unga oavsett om det handlar om dennes eget beteende eller föräldrarnas omsorgsbrister. Men jag saknar en helhet. Jag tycker att regeringen agerar reaktivt i stället för proaktivt i alla lägen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barn och unga inom socialtjänsten

Det finns många bra förslag och många bra beslut som vi gemensamt har fattat i kammaren för att förbättra. Ofta hör vi en hänvisning till att det snart kommer en ny socialtjänstlag som ska kräva evidensbaserade metoder och vara en bra lösning på många frågor. Det kommer den absolut att vara. Det är jag ganska övertygad om.

Men måste vi vänta på en ny lagstiftning? Är det inte så att regeringen till exempel skulle kunna be sin myndighet Socialstyrelsen att fokusera på forskning, metodval och implementering av dem i verksamheterna redan i dag? Eller ska det vara så att 290 kommuner ska forska och välja metoder själva? Det är inte riktigt så det går till i sjukvården.

Herr talman! Här undrar jag: Var är ledarskapet, och var är viljan att följa upp effekterna av de beslut som vi fattar? Gör det skillnad för det enskilda barnet eller den unga personen? Upplevs insatserna som vi fattar beslut om som att de gör skillnad för de riktiga barnen, som vi talar om i den här kammaren?

Inom hälso- och sjukvården finns det kvalitetsregister där man sätter lampan på olika frågeställningar. Man vill säkerställa att behandlingen och metoderna ger de effekter som man efterfrågar. Motsvarande finns inte när det gäller åtgärder för barn och unga. Vi skulle kunna införa det oavsett om det kommer en ny socialtjänstlag eller inte.

Men det finns ett område där regeringen ändå har vaknat för bara någon vecka sedan. Den har gett i uppdrag att se över hela socionomutbildningen och inte enbart den lilla del som gäller förebyggande arbete. Centerpartiet har motionerat om och föreslagit det under ganska många år. Jag välkomnar att detta nu ska ske.

Jag är ganska övertygad om att barn och unga behöver medarbetare i socialtjänsten som har kompetens och erfarenhet av att framför allt samtala med barn och unga för att höra och förstå vad som sägs men också för att kunna se bortom de ord som kommer från föräldrarna.

Socialtjänstens medarbetare behöver också fler verktyg både för att kunna fatta tydliga beslut och beskriva vad det är för tydliga beslut som man fattar men också för hur man riskbedömer.

Det är väldigt viktigt för barnet att det är tydligt. Vad är skälet till att det till exempel omplaceras eller placeras utanför hemmet? Det är också viktigt för föräldrarna att förstå varför det sker.

Det behövs också för att man ska kunna ställa krav. Vad ska förändras för att placeringen ska upphöra? Inom vilken tidsram talar vi om att det ska ske? Det skapar en trygghet för alla inblandade - för barnet, de biologiska föräldrarna och de eventuella familjehemsföräldrarna.

Barnet ska inte behöva känna rädsla att behöva flytta tillbaka till föräldrar som kanske missbrukar. Men det måste också vara tydligt för föräldrarna. Det är en trygghet att förstå vad det är som behöver förändras och under vilken tidsperiod.

Herr talman! Barn har rätt att komma till tals, och barn har rätt att få stöd. Vi brukar i den här kammaren tala om, och regeringen talar också ofta om, barnkonventionen och barns rättigheter. Vad är det egentligen barnen säger? Vad är det barnen upplever?

Vi har Statens institutionsstyrelse som har fått väldigt mycket och stark kritik. Den har varit hårt kritiserad av Centerpartiet men också av regeringspartierna både under den förra mandatperioden och under den här mandatperioden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barn och unga inom socialtjänsten

Ändå får vi inte uppföljningen av att det faktiskt gör skillnad för de enskilda barnen. I stället får vi rapporter från andra organisationer. Bland annat Barnrättsbyrån har tidigare levererat rapporter som visar på det våld och den sexuella utsatthet som en del flickor utsätts för. Det här är någonting som vi måste bli mycket bättre på att följa upp.

Nu ska vi utreda Sis organisation. Men vad gör vi på vägen fram tills utredningen är klar? Dessa barn och ungdomar, flickorna och pojkarna, finns ju där även medan regeringen utreder. Det är här vi måste sätta lampan på att skapa trygghet och att följa upp kvalitetskraven.

Jag kommer tillbaka till barnens rätt att komma till tals och deras stöd. Jag har tidigare varit överens med regeringspartierna om vikten av det. Det finns ett förslag på regeringens bord. Det handlar bland annat om barns möjligheter att till exempel få oberoende ombud på Sis med hjälp av civilsamhället.

Det förslaget har funnits i sju månader på regeringens bord, men det har inte hänt någonting. Man kan tycka att det inte är så lång tid. Det brukar ta lite längre tid. Men detta handlar om att bygga barns rättigheter.

Man kan jämföra det med till exempel införande av visitationszoner, som handlar om att riva ned rättigheter för barn. Då kan regeringen agera på tre månader från förslag till beslut.

För mig handlar det om att regeringen inte prioriterar barns rättigheter när det tar så lång tid att bygga barns rättigheter jämfört med hur lång tid det tar att riva barns rättigheter.

Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för detta.

När jag ställer dessa frågor till regeringen får jag svaret att de bereds, att de är viktiga och att de prioriteras.

När regeringen samtidigt ska införa visitationszoner för att begränsa barns och ungas rättigheter bereds detta på tre månader.

Då har jag en följdfråga. Jag undrar om frågan om införande av visitationszoner inte är tillräckligt beredd, eftersom detta går på tre månader, eller om man faktiskt inte prioriterar barns och ungas rättigheter.

Fru talman! Barn i samhällets vård kan behöva stöd av en vuxen när det brister i vården, omsorgen och behandlingen eller när det fattas felaktiga beslut om barnets vård och behandling.

Det finns i dag förslag på regeringens bord om barnombud via civilsamhället för att ge detta stöd till bland andra flickor på Sis som utsätts för övergrepp. Detta är förslag som stärker barns och ungas rättigheter, och de har funnits hos regeringen i ungefär sju månader.

Min fråga till Camilla Waltersson Grönvall är: När kommer regeringen att prioritera denna fråga om att införa barnombud via civilsamhället och lägga fram förslag om det i riksdagen?

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag är väldigt stolt över att få verka i denna kammare och över att få driva barns rättigheter framåt i denna kammare. För mig handlar det mer om att förflytta en fråga i sak än att hålla på och fundera över vem som hade kunnat göra något när den ena eller den andra inte gjorde något. Om Sverigedemokraterna nu vill slå sig för bröstet och säga att de är så himla bra och starka i denna fråga undrar jag: Varför finns inte frågan i Tidöavtalet, som är grunden för regeringens arbete?

Men som sagt: Jag är stolt över mitt och Centerpartiets arbete och över att jag en gång har fått ministern att lova mig en utredning om bodelningsprocessen. Jag hoppas att jag någon gång ska få honom att lova mig även en utredning när det gäller barnets bästa i vårdnadstvister.

Ministern säger att man drar åt olika håll i den här utredningen om vad som är bra och vad som inte är bra. Då blir min följdfråga: Varför kan vi inte gå på djupet med frågan? Varför kan vi inte göra detta gemensamt? Det handlar om att titta på familjerättens ansvarsområde och deras uppdrag. Vad finns det för insatser att sätta in för att motverka att tvister går så långt som de gör? Då kanske vi slipper att diskutera frågan om hur det ska hanteras i domstol, för vi vill inte ha dem där. Det finns massor med saker vi kan göra på vägen dit. Det gäller kunskap, forskning, utvärdering och så vidare.

Jag vill avslutningsvis lyfta upp att det finns ett stort problem i dag. Det saknas riskbedömningar. Det saknas dokumentation. Det saknas skäl till bedömningar. Barn behöver skyddas i processen, inte från processen. Alla barn har rätt till egna företrädare. Man har det men inte i dessa situationer. Jämställdhetsmyndigheten visar på bristerna. Barnombudsmannen visar på bristerna.

När ska regeringen ta alla barns rättigheter på allvar? Någon måste stå på barnens sida. Fler barn ska inte behöva dö. Fler barn ska inte behöva förlora kontakten med en tillräckligt viktig och bra vuxen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Låt mig först vända mig till ledamoten från Sverigedemokraterna. Jag är i första hand här för att ha en diskussion med Gunnar Strömmer, och jag har lite svårt att köpa att vi även i de här frågorna ska ha blame game om vem som kunde ha gjort vad och när och om vem som har ingått i vilket regeringsunderlag. Jag känner att det inte riktigt hör hemma här.

Förra mandatperioden påbörjade jag en tidig diskussion om bodelningsfrågan, som ministern har lovat oss en utredning om 2024. Det har ändå visat att vi är ett parti som driver på sakfrågorna för att göra skillnad. Det kommer jag att fortsätta att göra, oavsett vem som följer mina förslag.

Ministern talar om att analysera vägen framåt. Det finns ungefär 5 360 sidor utredningsunderlag i fem olika utredningar - tre av dem har vi redan nämnt - som handlar om barns rättigheter. Frågorna är belysta på olika sätt, men just denna fråga har vi ändå inte klarat att gå vidare med, om det ska ske och i så fall hur.

Anledningen till att jag så hårt driver att den här frågan behöver komma in är att vi har brister i mångas vägar framåt. Jag skulle önska att ministern kunde ge mig en halvdag. Då skulle vi kunna gå igenom många olika saker där det finns brister att åtgärda i familjerättens arbete, i deras uppdrag och när det gäller hur det fungerar i praktiken. Domstolar vill inte ha utbildning i barnkonventionen och barns rättigheter. Man måste hela tiden säkerställa att det finns dokumentation, riskbedömningar och en tydlig motivering där det tydligt framgår vad skälet är till att man föreslår som man gör.

Ministern brukar ha väldigt hög svansföring på andra områden när det handlar om att ha snabba utredningstider, till exempel när det gäller integritetsintrång mot personer eller att tränga undan grupper, ändra hur en lag ska förberedas eller att man ska ta hårdare tag mot barn med kriminella beteenden. Men han talar också väldigt mycket om förebyggande insatser, vilket jag ofta tolkar som att han menar repressalier snarare än tidiga insatser, som annars skulle göra skillnad.

Nu talar vi om insatser som skyddar barn - ett oskyddat barn i en tvist, ett barn som mår dåligt i en tvist. Barnet kan drabbas av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan leda till en sämre skolgång. Vi vet att en bra skolgång är en av de största skyddsfaktorerna för att förebygga, så att människor och barn ska må bra och inte hamna i kriminalitet och kriminella beteenden.

Man kanske kan koppla ihop de två olika roller som ministern har - att skydda de svaga barnen i en vårdnadstvist och att skydda barn så att de inte hamnar i kriminalitet. Man kan ju vända på frågan och säga: Skulle ett ombud i fråga om vårdnad, boende och umgänge kunna vara en förebyggande insats för att barn inte ska må dåligt och inte hamna i kriminalitet? Skulle ministern då kunna tänka sig att utreda frågan om barns rätt till eget ombud även i vårdnadstvister?

Herr talman! Jag tackar Gunnar Strömmer för det inledande anförandet, men jag kan inte påstå att jag fick svar på min fråga. Min fråga var om ministern är beredd att tillsätta en utredning om barns rätt till eget ombud i vårdnads, boende- och umgängesfrågor.

Jag har tidigare vid en muntlig frågestund fått svaret av ministern att frågan inte är tillräckligt belyst och att vi genom en dialog kan se var vi ska landa. Nu är det så att det enligt Rädda Barnens enkät är sju av åtta partier, alltså en stor majoritet i kammaren, som vill utreda frågan. De enda som inte har svarat att de vill utreda frågan är Moderaterna, ministerns eget parti.

Barnombudsmannen var i civilutskottet i går. Hon var väldigt tydlig och också väldigt kritisk gällande utredningar av vårdnad, boende och umgänge. Det saknas riskbedömningar. Det saknas dokumentation. Det saknas skäl till bedömningen av vad som är barnets bästa. Detta är inte så konstigt när vi inte har någon som företräder barnet. Domstolen har ett otroligt stort ansvar, anser jag, när ärenden har dragits så långt som till domstol. Jag hade önskat att de inte var där, men när de är där har domstolen ett ansvar.

Visst är det så att det 2021 gjordes ändringar som innebär att barn ska få rätt till information och att deras åsikter ska tillmätas betydelse. Men det är helt verkningslöst om ingen följer upp att så sker. Om det inte görs tidigare måste åtminstone domstolen göra detta. Barnombudsmannens kritik rörande avsaknad av rättigheter för barn gäller även efter de ändringar som gjordes 2021. I samband med diskussionen 2021 hade Centerpartiet gärna sett att vi även gjort andra insatser för att motverka att barn hamnar i domstol, för det är det sämsta för barnen, tror jag.

Herr talman! I ministerns interpellationssvar nämndes utredningar. En av de utredningarna hade inte i uppdrag att utreda eget ombud för barn men hade fått till sig att det inte får kosta någonting. Det är klart att man inte kan införa något nytt om förslagen inte får kosta något. I en av de andra utredningarna nämns det att man behöver utreda barns rätt till ombud mer, samtidigt som man lägger fram många andra förslag om att barn ska ha ombud, till exempel vid utredning av placering i familjehem. Den tredje utredningen har många bra förslag om barns trygghet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Fortfarande är det ingen som företräder barn i vårdnads, boende- och umgängestvister. Dessa kan vara infekterade och innehålla både fysiskt och psykiskt våld och andra typer av påtryckningar. Barn dör faktiskt i Sverige i dag på grund av att vi inte säkerställer barns perspektiv i de här tvisterna. Barn förlorar kontakt med en tillräckligt god förälder för att ingen företräder barnet och dess rättigheter. Någonting måste ju vara fel.

Återigen, Gunnar Strömmer: Varför inte utreda den här frågan och belysa helheten när ni bereder andra frågor i Regeringskansliet, så att jag inte behöver vara rädd för att det här kommer att ligga i en byrålåda? Varför har inte de här barnen rätt till ett eget ombud, när barn i andra situationer har det?

Fru talman! Nej, denna lagstiftning har inte börjat gälla än. Men vi har haft den här regeringen en ganska lång period nu. Regeringen har under lång tid haft möjlighet att börja ställa frågan och följa upp, oavsett vilka reformer vi pratar om, på individnivå inom dessa områden. Vi har varit överens om andra förändringar som görs, men hur följer vi upp att det faktiskt blir skillnad för det enskilda barnet?

Det är viktigt att barn får komma till tals när vi skriver direktiv och när vi utvärderar olika saker. Men hur säkerställer vi att rättigheterna stärks för det enskilda barnet i en insats? Det kan handla om skyddat boende, familjehemsplacering, Statens institutionsstyrelse eller HVB-hem; det finns många olika verksamheter där regeringen har ett ansvar. Jag ser inte att man har tagit itu med den frågan och jobbar med att följa upp att de förstärkningar som görs faktiskt gör skillnad och att de pengar som tilldelas olika verksamheter går till att stärka det enskilda barnets rättigheter.

Jag undrar därför hur regeringen kommer att följa upp att denna reform, även om den inte har börjat gälla, faktiskt ger det vi vill ha, nämligen att barn kommer till tals och får en trygg uppväxt.

Fru talman! Tack, Camilla Waltersson Grönvall, för ditt anförande tidigare! Vi är helt överens om att vi behöver förändra lagstiftningen och ta nya beslut för att säkra barns rättigheter. Men vi behöver också veta att det vi beslutar ger den effekt vi vill ha - att barn kommer till tals, vilket är en viktig faktor i utredningen Ett fönster av möjligheter, som visade på barns känsla av att inte vara viktiga och inte höra till.

Det är jättebra när vi har ramar och så vidare, men det jag saknar i regeringens arbete och som jag brukar återkomma till är att regeringen inte tar ett ledarskap och säger: Vi behöver få bra uppföljningsinstrument och enhetliga metoder. Ministern nämnde själv att det saknas rutiner för att ge hälso- och sjukvård till dessa barn. Hur jobbar då regeringen för att säkerställa att detta förändras? Hur följer regeringen upp att barn faktiskt får hälso- och sjukvård, inte bara att det finns en rutin för att det ska ske, och att barn inte fortsätter falla mellan stolarna utan faktiskt får komma till tals och att de får de insatser de behöver?

Vi är som sagt överens om att vi behöver ändra lagstiftningen och förtydliga och stärka barns rättigheter. Men hur följer regeringen upp att det blir på riktigt?

Fru talman! Äntligen finns det en proposition för att reglera det skyddade boendet. Jag säger "äntligen" framför allt för att barnet nu ska få ett eget beslut, få bli en egen person även när man befinner sig på ett skyddat boende. Det är viktigt att vi förändrar lagstiftningen för att barnen ska få de rättigheterna. Barnkonventionen genomsyrar tyvärr inte lagstiftningen och de handlingar som sker i dag.

Det är otroligt bra att det ska krävas tillstånd för att få bedriva de här verksamheterna, så att vi ska kunna följa upp kvalitet, göra uppföljningar och se till att det blir likvärdigt över hela landet. Återigen handlar det om att säkerställa barns rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

Mycket i lagförslaget är bra. Men jag saknar ändå saker. Jag saknar insikter och ledarskap som går hela vägen när det gäller barns rättigheter. I förslaget står det att man ska ompröva placeringsbeslutet var sjätte månad. Det tycker jag är bra. Men sex månader kan vara lång tid i ett barns liv. Jag vill inte se att man ifrågasätter sex månader när det gäller placeringsbeslutet men däremot när det gäller kravet på uppföljning under de sex månaderna. Hur följer man vårdplanen? Hur följer man genomförandeplaner?

Det handlar om att säkerställa att barnet som befinner sig på boendet faktiskt får de insatser som barnet behöver. Det räcker kanske inte alltid att få bara insatsen placering. Det behövs kanske andra typer av insatser när man är där. Det kan behöva säkerställas att barnet har tillgång till förskola, skola och fritidsaktiviteter eller kontakt med närstående som fortfarande är viktiga och som inte riskerar barnets säkerhet. Det tycker jag har missats.

När det gäller nationella riktlinjer brukar jag återkomma till att vi behöver säkerställa att det är rätt metoder som används, att rätt saker följs upp. Det har vi fortfarande inte gjort. Det är inte enhetliga arbetssätt. Vad är det egentligen som följs upp för att se att en insats faktiskt blir det vi förutsätter att den ska vara? Är det rätt behandling, stöd och insatser?

Barn är känsliga. Vi måste veta att det blir rätt saker från början. Jag har svårt att förstå varför regeringen inte kan ta ledningen, påpeka de sakerna och se till att det blir enhetligt hela vägen.

Fru talman! Det finns ett förslag om att kunna hemlighålla vistelseort. Det är ett otroligt viktigt beslut just när det är två vårdnadshavare där den ena behöver placera sig och sitt barn i ett skyddat boende. Men här hade jag också önskat att utskottet hade gått med på Centerpartiets förslag: att ställa krav på tydliggörande i den typen av beslut, på vad skälen är för att hemlighålla vistelseorten. Då blir det tydligt för alla inblandade varför det här barnet behöver placeras på ett särskilt boende.

Det behövs för att det ska vara rättssäkert för alla inblandade. Det behövs för tryggheten för både barnet och de vuxna. Barnet behöver också kunna backa tillbaka och se vad som gjorde att man behövde vara placerad på det sättet.

Fru talman! Mycket är som sagt bra. Men det hade kunnat vara ännu bättre.

I utredningen Tryggare hem för barn finns det en föreskrift om att Domstolsverket behöver utbildning för att kunna riskbedöma i familjemål. Det är alltså fler än jag som har uppmärksammat behovet av utbildningsinsatser. Även i de här delarna hade man kunnat komma mycket längre för att se till att det blir rätt utbildningar och rätt riskbedömningar så att det verkligen blir rätt beslut hela vägen.

Det kommer att behövas inom fler områden. Jag noterar att det förhoppningsvis kommer att finnas majoritet i kammaren på fler områden för att stärka barns rättigheter att komma till tals. Men det får vi återkomma till längre fram.

Fru talman! När jag tittar i betänkandet och läser utskottets argument för att avslå Centerpartiets förslag ser jag inte några starka motargument när det gäller till exempel hemlighållande av vistelseort, som jag var inne på förut. Man hänvisar till att det redan i dag finns motsvarande sådana bestämmelser i lagen om vård av unga. Men vi vet att det finns otydliga sådana beslut i dag. Det är inte tydligt för alla inblandade vad skälen är för omhändertagande eller för att det ska upphöra. Det är därför jag tycker att det är viktigt. Jag saknar som sagt ett ledarskap som visar på helheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

Fru talman! Sammanfattningsvis tycker jag ändå i grund och botten att det här är ett bra förslag. Men det hade kunnat förstärkas på några ställen.

Jag står självklart bakom Centerpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation nummer 9.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för ett engagerat arbete och för engagerade insatser i dessa frågor. Jag delar ministerns engagemang för våra barn och unga. Det gäller att vi hittar vägar framåt.

Jag gillar konstruktiva arbeten. Ett av skälen till att jag väljer att delta i en interpellationsdebatt är att jag då kan grotta ned mig i en av otroligt många frågeställningar för att hela tiden flytta frågorna framåt.

Det kändes skönt att höra ministern säga att de möjligheter som finns ska användas, men hur säkerställer ministern detta? Enligt rapporteringen polisanmäler man ju i dag inte det som finns.

Det är jättebra att ha många insatser. Jag gillar arbetet med att barn och unga ska ha en fristående klagoperson. Vi måste lyssna på barn och unga. Min andra käpphäst i detta uppdrag är att barn ska komma till tals. De har rätt att komma till tals. Oavsett om det handlar om socialtjänstens utredningar i dessa frågor eller om familjerättens utredningar när det gäller vårdnadstvister måste vi stärka barnens rättigheter.

Det gäller att vara tydlig mot Socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet. Hur utvecklar vi rätt metoder för att undvika denna typ av brott? En sak är lagstiftning och att förbjuda mobiltelefoner, men det handlar också om metodutveckling för att möta barn och unga i deras frustration. Det kan ju bli så att de tar till våld i stället för ord, så metoderna behöver också utvecklas.

Jag vill tacka för ett konstruktivt samtal här och för samtalet i morse. Jag tror att vi kan ta frågorna framåt, även om vi inte alltid är helt överens om vilken ände vi ska börja i.

Fru talman! Jag tackar återigen Camilla Waltersson Grönvall för svaret.

Situationen är ju otroligt tuff på många olika områden, och som ministern sa är detta inte någonting som har uppstått över en natt. Situationen är svår för många barn och unga som befinner sig i - eller utanför - samhällets vård. Vi kan inte ändra detta över en natt; det är jag fullt medveten om.

Min interpellation handlar om möjligheten att polisanmäla brott som begås inne på institutionerna. Vi är överens om många av regeringens åtgärder, förslag och utredningar, och jag ser fram emot att vi gemensamt arbetar vidare med alla lagförslag för att det ska bli så bra som möjligt. Denna interpellation handlar dock om vad som görs här och nu när det gäller möjligheten att polisanmäla.

Det finns möjligheter att polisanmäla. Alla myndigheter kan inte göra precis allt man vill, men regeringens utredning har sagt att det är möjligt att polisanmäla även om det inte är precis så som man vill ha det. Det jag är ute efter är hur regeringen agerar i dag för att använda det utrymme som finns i dagens lagstiftning i väntan på att kunna göra det ännu bättre. Det ska ju vara självklart, och ingen ska behöva tveka. Här har vi fått påpekat att möjligheten finns. Då måste regeringen se till att regelverket används, så att vi inte behöver vänta på en förändring. Vi måste få nolltolerans för att barn och unga drabbas av brott inne på institutioner.

För mig handlar det väldigt mycket om ledarskap. Det finns olika ledarskap på nationell och lokal nivå. Som politiker har vi ett ansvar att hela tiden göra uppföljningar och ställa frågor till de tjänstemän vi möter på olika nivåer. Vi har ett ansvar att säkerställa barnens trygghet, och allt som går att begränsa ska begränsas med nuvarande lagstiftning.

Jag tycker inte riktigt att jag fick svar på hur ministern kommer att följa upp detta med polisanmälningar, vilket ju är vad interpellationen handlar om. Oavsett om det handlar om nuvarande eller framtida regler gäller det att de efterföljs - att medarbetarna efterföljer ny lagstiftning.

Jag är också lite nyfiken på om ministern har någon tanke om hur hon kan hålla riksdagen uppdaterad om hur situationen successivt förbättras. Det är ju det vi håller på med - vi gör detta därför att vi vill förbättra situationen för alla barn och unga, oavsett skäl till att de har hamnat i samhällets vård. Helst ska de inte ens vara där, men vi måste se till att de som är där har det bra.

Kommer ministern att säkerställa att alla brott polisanmäls, nu och i framtiden? Och hur kommer hon att hålla oss i riksdagen uppdaterade för att säkra barns och ungas trygghet?

Fru talman! Jag tackar minister Camilla Waltersson Grönvall för svaret.

Interpellationen har sin grund i den rapportering vi hörde före jul om att det under 2023 var minst 30 fall av misshandel inom Statens institutionsstyrelse som inte anmäldes. Detta har alltså skett under den tid då ministern har haft ansvaret för just den verksamheten.

Samhällsvården måste ju vara bättre än den omsorg som en ung person placeras inom Sis för att komma bort ifrån, och då kan våld inte vara en del av vardagen. Oavsett om personen befinner sig på Sis-hem eller i någon annan form av verksamhet måste det vara nolltolerans mot våld. Därför krävs det en förändring här och nu - helst i går!

Fru talman! I ministerns svar säger hon att det redan i dag är möjligt för bland annat Sis att anmäla brott men att det inte görs. För mig blir detta därför en fråga om ett tydligt ledarskap - om att tydligt säga till sina myndigheter att de ska använda de möjligheter som finns redan i dag. Även om möjligheterna inte är helt perfekta finns det ett utrymme, och vi - eller rättare sagt de unga personerna - kan inte vänta. Använd det utrymme som finns!

Den utredning som nu är på gång och som ska göra detta tydligare kan uppfattas som något som tar kort tid i en regerings arbete, men för den unga person som är placerad på en institution är det lång tid. Vi kan alltså inte vänta på den utredningen. Använd i stället det utrymme som redan finns!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med facit i hand, eller snarare utifrån det svar jag får, blir min fråga egentligen ännu mer aktuell. Frågeställningen handlar om att det i dag är möjligt att anmäla brott på institutioner men att det inte görs. Då blir ju frågan hur ministern säkerställer att de brott som eventuellt begås efter att utredningen genomförts och ett förtydligande av uppdraget har gjorts faktiskt anmäls. De anmäls nämligen inte i dag, trots att det finns möjlighet.

Frågeställningen är därför: Kommer ministern att jobba med detta? På vilket sätt kommer ministern att följa upp detta så att man börjar redan nu, med nuvarande regelverk? Hur kommer ministern att följa upp både på kort, medellång och lång sikt att förändringen faktiskt sker så att man börjar polisanmäla brott som begås på våra institutioner?

Fru talman! Området ekonomisk trygghet vid sjukdom, skada eller funktionsnedsättning omfattar många kronor och berör väldigt många människor.

Målet är att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska vara långsiktigt stabil och på en låg nivå. Det innebär att vi inte ska ha stora skillnader under året om det inte är säsongsbetonat och influensatider.

Det ska inte skilja regionalt hur stor sjukskrivningen är och inte heller skilja mellan män och kvinnor. De två skillnaderna behöver fortsätta minska.

Fru talman! I dag har vi ganska låga nivåer när det gäller sjukfrånvaro, vilket är bra. Men för att det ska fortsätta krävs det att vi säkerställer att det finns ett stöd för att återgå i arbete för den som blir sjuk.

Det handlar om att man tillåts vara hemma den första tiden för att läka, men på sikt måste man få stöd för att så fort som möjligt komma tillbaka därför att det i längden skadar mer än det hjälper att vara hemma. Det ser vi på forskning.

För att behålla en låg nivå måste vi också förstå vad det är som gör att det är fler sjukskrivna i Värmland än i Norrbotten. Varför har vi regionala skillnader när det gäller sjukfrånvaro? Vad är det de gör bra i Norrbotten som man kan lära av i andra delar av landet? Det är något som vi behöver skapa mer kunskap om.

Det är samma sak när det gäller skillnaden i sjukfrånvaro mellan män och kvinnor. Det är fler kvinnor än män som har en längre sjukfrånvaro. I ett tidigare anförande pratade man om psykisk ohälsa, och vi behöver mer kunskap om det här för att veta om det är det som är svaret på varför fler kvinnor än män är sjukskrivna och i så fall hur vi jobbar gemensamt för att minska den typen av sjukfrånvaro. Det handlar om arbetsgivaren men också om hur samhället i övrigt är uppbyggt och fungerar.

Detsamma gäller arbetsskadeförsäkringen, där färre kvinnor än män blir beviljade ersättning. Det sägs att kvinnor också får en sämre utredning när det gäller arbetsskadeersättning. Även här behöver vi öka kunskapen.

Fru talman! Centerpartiet vill se en bred samling av reformer och ökad kunskap för att kunna adressera skillnaderna regionalt men också skillnaderna mellan män och kvinnor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Vi tror att samordning krävs för framför allt dem med den största komplexa sjukdomsbilden för att de ska kunna återgå i arbete. Här krävs det att rehabiliteringsplaneringen kommer igång mycket snabbare än den gör i dag, och här behöver regeringen sätta press på Försäkringskassan så att den steppar upp ännu mer. Det är där samordningsansvaret ligger, och då måste Försäkringskassan ta det ansvaret.

Det gäller även den förebyggande sjukpenningen. Den bör användas mycket mer så att vi kan förebygga den långa sjukskrivningen. Återigen behöver Försäkringskassan jobba med detta.

Här finns det en utredning som de allra flesta partier står bakom. Men det händer ingenting. Varför har inte regeringen presenterat en proposition på det här området så att vi faktiskt kommer vidare med frågorna?

Jag saknar regeringens ledarskap och kliv framåt när det gäller att hjälpa den enskilda människan i vardagen. Regeringen har fokus på väldigt många olika saker men inte på det som är nära människan.

Jag undrar också var förslagen är om den flexibla sjukskrivningen - att det inte ska vara fasta former med 25, 50, 75 och 100 procent. Jag är överens med flera partier i regeringen om att det borde vara så.

Men vad händer med regeringen när fyra partier går ihop? Jo, det blir lite av en mess av alltihop. Jag tänker på tidigare anföranden i dag. Risken är att partier får välja att prioritera ned en del av sina åsikter. Men jag tycker att det är bra med många olika partier och olika förslag. Annars skulle vi kunna ha ett tvåpartisystem, vilket jag inte tror på.

När det gäller småföretagande är det faktiskt där fyra av fem jobb skapas. Men om man som småföretagare blir sjuk finns det faktiskt risk att man inte klarar av att återuppta sitt företag efter att sjukskrivningen är över. Om man ska följa dagens regelverk får man nämligen inte jobba med sitt företag alls under tiden då man uppbär sjukpenning. Men det kanske är administration som behöver göras. Även om man inte kan sälja sina varor och tjänster kanske man behöver göra saker i sitt företag för att det ska överleva under tiden man är borta på grund av sjukdom.

Man kan göra detta delvis när det gäller föräldrapenning för småföretagare men inte när man är sjukskriven. Jag undrar var regeringens småföretagarpolitik är på det här området.

Dessutom har regeringen nu slopat ersättningen för höga sjuklönekostnader, som också skulle hjälpa småföretagaren att kunna fortsätta med sin verksamhet även om medarbetarna har hög sjukfrånvaro. Vilken företagare vågar satsa på den som har en sjukdomshistorik om inte vi som samhälle kan stötta upp och hjälpa till med de höga sjuklönekostnaderna? På Svenskt Näringsliv är man ganska snabb att kritisera även den här frågan.

Jag undrar alltså vart regeringens företagarpolitik har tagit vägen i regeringssamarbetet.

Fru talman! Det hörs röster om att luckra upp rehabkedjan. Det är inte bra, för det är den som är förutsättningen för att man ska kunna återgå i arbete. Det är här Försäkringskassan måste steppa upp när det gäller samordningen så att fokus blir på att planera för en återgång - på 10 procent, 35 procent eller 100 procent.

Att sätta mer fokus på samordning, rehabilitering, förebyggande arbete, kunskap om osakliga skillnader och mer flexibilitet tror jag och Centerpartiet är ett sätt att få ut fler friska arbetstagare på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Jag är stolt över att vi i Centerpartiet driver vår politik och pratar om vad vi vill göra för att förbättra samhället. Det är viktigare än att fundera över vem som ska förhandla med vem efter nästa val, för det är därför vi är här - för att driva den politik vi vill se för Sverige framöver.

Med det vill jag hänvisa till det särskilda yttrande som vi har i betänkandet och önska alla här god jul och gott nytt år.

Fru talman! Ekonomisk familjepolitik handlar till stor del om föräldraförsäkringen, och den ska gå till föräldrar så att de ska få tid för sina barn under tiden de är små. Den ska underlätta familjelivet och yrkeslivet för båda föräldrarna, både mammor och pappor. Men det handlar också om att vi vill att man ska kunna gå tillbaka till arbetet snabbt. En lång frånvaro från arbetsmarknaden skapar ojämställdhet i nästa steg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Vad gäller det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen fastnar vi lite i diskussionen om vad som är orsaken till det ojämställda uttaget. Vi pratar ofta om att knyta fler dagar till pappan så att han ska vara hemma. Men gjorda undersökningar visar att när papporna är hemma mer är inte kvinnorna hemma mindre.

Vad är det som gör att vi gör dessa val? Det är klart att de val vi gör beror på de normer och värderingar vi har med oss. Jag tror inte att svaret är så enkelt som att säga att vi ska knyta fler dagar till ena föräldern, utan vi måste jobba med flera saker samtidigt.

Jag anser att köksbordsbesluten är riktiga, nödvändiga och viktiga. Men vi måste jobba med innebörden av de olika valen. Vad innebär det att vara hemma föräldraledig utan ersättning? Vad betyder det för min pension i framtiden? Det är inte dagarna med föräldrapenning som är problemet, utan det är dagarna jag är hemma utan att ta ut ersättning. Där har vi den stora boven i dramat när det gäller pensionerna och ojämställdheten.

Vi måste våga se vad det faktiskt är. Vi kanske måste tvinga mamman att gå tillbaka till arbete; det kanske handlar om detta snarare än om att tvinga pappan att vara hemma. Det är ett nytt sätt att se på samma frågeställning.

Dubbeldagar tror jag är väldigt bra för den gemensamma familjen. Centerpartiet skulle egentligen vilja att detta var ett rent köksbordsbeslut och att antalet dagar som föräldrarna kan vara hemma dubbelt var obegränsat. Vi får väl vara nöjda med att regeringen i alla fall tar några steg framåt och fördubblar antalet dagar som man har möjlighet att göra detta.

Centerpartiet har sedan lång tid tillbaka drivit på för en mer flexibel föräldrapenning som man kan dela med fler vuxna än de vuxna som är vårdnadshavare. Vi ser att det finns familjer med fler än två föräldrar som faktiskt behöver detta. Det handlar också om att den som är ensamstående eller småföretagare ska kunna ge sina barn en god trygghet.

Jag tycker att det är en bra reform som regeringen går fram med.

Fru talman! Bostadsbidraget är någonting som vi behöver se över så att det fungerar på ett bra sätt. Centerpartiet står bakom den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget, men frågan är hur länge den är tillfällig. Nu har höjningen varit tillfällig ganska länge. Vi behöver göra en översyn här. När dessa pengar hamnar i barnfamiljens händer räknas de av mot försörjningsstödet om familjen har sådant, så detta ger egentligen inga pengar i plånboken för de allra fattigaste.

Vi i Centerpartiet har med i vår budget att vi vill skriva in att detta inte ska räknas av mot försörjningsstödet, just för att det ska ge den effekt som alla vill att det ska ge. Detta är någonting som regeringen kanske behöver ta med sig. Om man ska fortsätta att ha en tillfällig höjning kanske man ska säkerställa att det blir pengar i plånboken i slutändan.

Bostadsbidraget är bra i grunden. Det ska nå barnfamiljer som har små ekonomiska medel. Det behöver dock ses över, vilket tidigare talare har varit inne på. Vi behöver se över hur nivåerna ser ut. Vi behöver också se över hur det styrs, för det är i dag ett konfliktdrivande bidrag. Regelverket när det gäller hur många dagar ett barn ska bo hemma och storleken på bostaden kan driva på en vårdnadstvist när föräldrarna har separerat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Jag har länge efterfrågat månadsavstämningar när det gäller bostadsbidraget, och nu levererar regeringen på detta område. Äntligen, tänker många barnfamiljer, behöver vi inte bli satta i skuld för att vi tog emot ett bidrag under våren. Detta är en viktig reform, och jag är glad att regeringen har lyssnat på bland annat Centerpartiet och drivit igenom den. Den ska vara på plats 2026. Jag kommer att följa upp detta och se att den verkligen kommer på plats.

Eftersom vi tidigare har fattat beslut om ramarna har jag ingen reservation utan hänvisar i stället till Centerpartiets särskilda yttrande.

Fru talman! Det handlar om att vi ska lägga pengar där de gör skillnad så att vi inte behöver omhänderta barn. Vi lägger förstärkningar på socialtjänsten så att vi kan motverka att barn hamnar i samhällets vård. Där lägger vi pengar. Vi har även valt att stärka rättskedjorna så att vi får bättre utredningar och bättre omhändertagande av de personer som begår brott - så att vi gör rätt insatser vid rätt tillfälle.

Vi kan vara överens om att vi behöver göra begränsningsåtgärder när det gäller elektronisk hantering. Det är dock en lagstiftningsfråga och inte en pengafråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

För oss handlar det om att satsa pengar tidigt så att vi inte behöver omhänderta fler. Jag noterade att regeringen vid olika tillfällen har pratat om att vi behöver stärka LVU och att åklagare ska ha rätt att omhänderta barn, men då handlar det ju om att omhänderta fler. Vi vill i stället lägga resurserna så att de inte behöver omhändertas. Det är vår poäng, för det är den trygga familjen som är det bästa för barnet.

Fru talman! Jag tackar Christian Carlsson för frågan.

MFoF - förkortningen går fortare att säga än det fullständiga namnet på myndigheten - är en avknoppning från Socialstyrelsen sedan tidigare. Vi ser inte något skäl till att ha dubbla myndigheter som faktiskt delvis gör ett dubbelt arbete och som inte riktigt räcker till för det arbete som de ska göra.

Jag hör vittnesmål och träffar medarbetare inom familjerätten som inte får det stöd i metodutveckling som deras kollegor får som jobbar med barn och unga inom socialtjänsten där man får uppdraget från Socialstyrelsen. Vi ser också hur myndigheten har övertagit en del av det som låg inom Socialstyrelsen, men man har inte vidareutvecklat arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Sedan är föräldraskapsstödet i sig viktigt. Det behöver ske riktat till olika kulturella bakgrunder, för vi behöver förstå föräldraskap ur olika perspektiv för att det ska fungera i praktiken.

Vi ska inte ha fler myndigheter i Sverige än vad vi verkligen behöver. Det blir otroligt stora overheadkostnader som vi i stället kan använda till att utveckla metoder, stötta medarbetare och ta fram utbildningar så att insatser kan ske redan när barnen är små, så att de aldrig hamnar i samhällets vård, som ledamoten själv var inne på, utan kan bo i sina ursprungsfamiljer och växa upp i trygghet.