Sara Gille

Herr talman! Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen gör väldigt mycket på det här området, men det finns mycket mer att göra. Det vi debatterar nu är ändå regeringens svar på rapporten som kommit in.

Det är anmärkningsvärt att svaret är som det är från regeringen. Det känns som om regeringen inte tar skrivelsen på tillräckligt stort allvar. Sverigedemokraterna har alltså valt att väcka en följdmotion eftersom vi inte kan ställa oss bakom regeringens svar. Vi anser inte att regeringen gör tillräckligt kring den här frågan. Det finns mycket mer att göra.

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna levererar visserligen betydligt mycket mer än den tidigare, rödgröna regeringen gjorde. Men det finns mycket mer att göra. Jag anser att svaret från regeringen inte var tillräckligt.

Herr talman! Jag håller med ledamoten om att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna absolut gör väldigt mycket kring den här frågan, men vi gör inte tillräckligt. Under det tidsspann som ledamoten pratar om är det ändå två år som den här regeringen har styrt.

Resterande år har de rödgröna styrt, och det tar väldigt lång tid att städa upp efter den förra regeringen. Så är det. Men det som vi debatterar i dag är rapporten, och det jag nämnde i mitt anförande är regeringens svar gällande rapporten. Regeringen sopar egentligen bara rapporten under mattan och säger att det här är slutbehandlat. Det är det jag nämner i mitt anförande.

Jag vet att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har gjort och gör väldigt mycket på det här området och att det kommer att komma ännu mer. Så är det absolut. Men det är ändå rapporten vi debatterar i dag.

Herr talman! Jag står självklart bakom Sverigedemokraternas följdmotion i sin helhet, men eftersom det är kutym att man yrkar bifall till endast en reservation yrkar jag bifall till reservation 4.

Jag skulle vilja börja med att säga att den här regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har gjort och gör väldigt mycket inom områden som handlar om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck och så vidare. Men det finns mer att göra.

I dag behandlar vi regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens rapport. Den ger sken av att frågan om ekonomiskt våld i nära relationer är färdigbehandlad. Regeringen konstaterar egentligen att ärendet är helt slutbehandlat. Det är ett mycket långtgående ställningstagande, och det är just därför som Sverigedemokraterna har valt att lämna in en följdmotion och reservera sig i det här betänkandet.

Riksrevisionens rapport lämnar nämligen inget utrymme för den slutsats som regeringen drar. Tvärtom visar rapporten att statens arbete mot ekonomiskt våld präglas av grundläggande brister. Den visar på brister i styrning, brister i samordning, brister i uppföljning och brister i regeringens egen kontroll över hur myndigheternas uppdrag faktiskt genomförs.

Ekonomiskt våld, herr talman, är inget nytt fenomen. Nej, det är ett område som länge har behandlats som ett bihang till annat våld. Riksrevisionens rapport visar tydligt att detta har fått konsekvenser. När ekonomiskt våld inte definieras tydligt, inte syns i statistik och inte beaktas i lagstiftningsprocesser och när ansvarsfördelningen är oklar blir statens insatser fragmentariska. Och när statens insatser är fragmentariska blir de utsatta ensamma.

Herr talman! Det är faktiskt väldigt viktigt att förstå vad ekonomiskt våld innebär i praktiken. Det handlar om en människa som förlorar kontrollen över sitt eget liv och om skulder som byggs upp i den utsattas namn. Det handlar om bankkonton som spärras, om ersättningar som hålls tillbaka och om försörjning som systematiskt saboteras. Det handlar också, herr talman, om att varje försök att ta sig ur en sådan relation möts av nya ekonomiska hinder.

Mot den bakgrunden är det faktiskt väldigt anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse inte presenterar några nya åtgärder. I stället hänvisar man till redan beslutade uppdrag och till arbete som pågår. Men, herr talman, Riksrevisionens kritik handlar inte om att ingenting görs, för saker görs.

Kritiken handlar om att regeringen inte har säkerställt och följt upp tidigare uppdrag på ett tillräckligt sätt. Man har inte analyserat resultaten, inte säkerställt samordning mellan berörda departement och inte utvärderat om styrsignalerna har lett till faktiska förbättringar för de utsatta.

Herr talman! Det är allvarlig kritik, och den är riktad direkt mot Regeringskansliet. Trots detta väljer regeringen att betrakta ärendet som avslutat. Det är i praktiken ett sätt att avfärda Riksrevisionens iakttagelser. Det är att säga att de brister som har identifierats inte kräver politisk handling.

Sverigedemokraterna håller inte med om det. När Riksrevisionen pekar på systemfel har vi en skyldighet att agera. Då handlar det inte om att hänvisa till ambitioner utan om att ta ansvar för styrningen. Detta innebär att tydligt peka ut ansvariga aktörer, säkerställa samordning och kräva uppföljning som fokuserar på resultat och inte bara på genomförda aktiviteter.

Vår följdmotion har därför ett tydligt syfte: Den pekar på det som saknas och vad som behöver göras för att staten inte ska fortsätta att svika människor som lever under detta ekonomiska förtryck.

Herr talman! Vi pekar på behovet av tydlighet. När myndigheter arbetar utifrån olika definitioner och olika förståelser av ekonomiskt våld blir arbetet spretigt och svårt att följa upp. Vi pekar också på behovet av att se över lagstiftningen eftersom dagens regelverk i flera fall kan utnyttjas av förövare. Vi pekar på behovet av skydd mot ekonomiskt eftervåld, där förtrycket fortsätter långt efter en separation. Framför allt, herr talman, pekar vi på behovet av fungerande styrning.

Detta är vad reservationen vid punkt 4 handlar om. Jag yrkar bifall till denna reservation, som markerar att regeringen inte har tagit sitt ansvar för att leda och samordna arbetet mot ekonomiskt våld. Den markerar att uppdrag inte räcker om de inte följs upp. Den markerar också att Regeringskansliet inte kan undandra sig ansvar när myndigheternas arbete brister och att staten måste sluta nöja sig med processer och i stället börja leverera resultat.

Herr talman! För Sverigedemokraterna är detta en grundläggande princip. Staten ska fungera. Skattefinansierad verksamhet ska ge effekt. När människor söker skydd från våld och förtryck ska de inte mötas av otydliga ansvarsförhållanden och långsamma processer.

Att regeringen i detta läge väljer att avsluta ärendet utan att presentera en tydlig plan för hur Riksrevisionens kritik ska åtgärdas är djupt problematiskt. Det riskerar att cementera ett system där ekonomiskt våld fortsätter att hamna mellan stolarna och där utsatta kvinnor fortsätter att bära konsekvenserna av statens bristande styrning.

Herr talman! Ekonomiskt våld är ofta det som gör våldet möjligt att upprätthålla över tid. Den som saknar ekonomisk frihet saknar ofta också reell möjlighet till självbestämmande. Det är därför staten måste ta denna fråga på största allvar.

Sverigedemokraternas följdmotion och vår reservation vid punkt 4 är ett uttryck för just detta ansvarstagande. Vi anser inte att frågan ska betraktas som slutbehandlad, eftersom problemen kvarstår.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 4.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska bortse från det sista ledamoten sa och försöka hålla mig lite sansad i debatten. Det tycker jag att vi ska vara.

Om vi ska prata om insatser som inte har varit tillräckliga kan vi gå till ledamotens partis insatser. När ni styrde i regering var ni beroende av tidsbegränsade projektmedel. Ni införde endast tidsbegränsade projekt. Det var stora skillnader mellan olika kommuner i fråga om stöd och skydd.

Om ni skulle ta över finns det en risk att hedersförtrycket åter blir ett sidospår, att det åter hanteras inom breda mål och att det blir ett ökat beroende av projekt och tillfälliga satsningar. Det blir en mindre tydlig uppföljning med ledamotens parti.

Regeringens budget, däremot, innebär permanenta förstärkningar inom befintliga anslag, vilket också stärker strukturen. Det är stor skillnad på var man lägger medlen.

Vi har kommit mycket längre än att svartmåla partier i kammaren. Jag vill ändå avsluta mitt anförande med att önska ledamoten en riktigt god jul.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag blir lite förbryllad. Att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck handlar inte om hat och hot. Jag har svårt att förstå det. Här handlar det om att faktiskt försvara de grundläggande fri- och rättigheterna. Om ni tycker att det handlar om hat och hot behöver ni se över er politik ytterligare – vilket jag tycker ändå.

Sedan var det fråga om nedskärningar. Nej, det handlar om var resurserna läggs. Vi anser att man ska lägga resurserna där de behövs. Det är inte så att vi skär ned och tar bort helt och hållet, utan vi prioriterar om och fördelar om medlen.

Fru talman! Jag kommer i den här debatten att fokusera på jämställdhetspolitiken inom utgiftsområde 13. Min kollega Ann-Christine Frohm kommer att beröra ämnena diskriminering och integration.

Jag vill inleda med att yrka bifall till regeringens förslag till anslagsfördelning inom utgiftsområde 13.

Jämställdhetspolitikens övergripande mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Sverige står sig väl i internationella jämförelser, men trots detta kvarstår allvarliga problem. Det gäller särskilt mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck. Det är mot denna bakgrund regeringens förslag till anslagsfördelning inom utgiftsområde 13 ska bedömas.

Sverigedemokraterna står bakom den här budgeten eftersom den adresserar väl identifierade brister i det nuvarande systemet och stärker de delar av jämställdhetspolitiken där behovet är som störst.

Ett centralt inslag i budgeten är förstärkningen av arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Hedersrelaterat våld och förtryck innebär en allvarlig kränkning av grundläggande fri- och rättigheter. Det tar sig ofta kollektiva uttryck och skiljer sig i sin karaktär från andra former av våld. Denna särart har under lång tid varit otillräckligt synlig i den statliga styrningen trots att konsekvenserna för utsatta flickor och kvinnor varit väl kända.

Regeringens beslut att införa ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål om att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra innebär därför en väldigt viktig förändring. Ett eget delmål skapar tydlighet i ansvarsfördelningen och ger bättre förutsättningar för uppföljning, styrning och samordning mellan myndigheter, kommuner och regioner.

Till detta kopplas en nationell handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck för perioden 2026–2028. Handlingsplanen ska konkretisera arbetet, identifiera prioriterade insatser och säkerställa att stödet till utsatta personer blir mer likvärdigt över landet.

Regeringen skalar samtidigt upp satsningen på regionala resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet är att säkerställa att barn, unga och vuxna som är eller riskerar att bli utsatta får tillgång till specialiserat och anpassat stöd oavsett vistelseort. För att möjliggöra detta tillförs kommuner och regioner permanenta medel för att stärka och utveckla det regionala och lokala arbetet.

Fru talman! Det här är en oerhört viktig åtgärd. Bristande tillgång till specialiserad kompetens har länge varit ett problem, särskilt i mindre kommuner. Genom tydligare struktur och långsiktig finansiering förbättras förutsättningarna för yrkesverksamma att hantera komplexa ärenden och att ge ett mer rättssäkert stöd till de utsatta.

Regeringen renodlar även myndighetsansvaret genom att föra över vissa nationella uppgifter från Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck till Jämställdhetsmyndigheten. Detta stärker den statliga samordningen och bidrar till ökad effektivitet i arbetet.

Fru talman! Budgeten innehåller även en tydlig förstärkning av arbetet mot prostitution och människohandel. Människohandel innebär ett systematiskt utnyttjande av människor i utsatta situationer och är i många fall kopplat till organiserad brottslighet. Arbetet mot prostitution och människohandel är därför både en jämställdhetsfråga och en fråga om att bekämpa kriminalitet.

Handlingsplanen mot prostitution och människohandel stärks för att ge ett mer sammanhållet och effektivt stöd till personer som utsatts för exploatering. Detta förbättrar kommuners och regioners möjligheter att ge stöd till dem som vill lämna utsatthet. Handlingsplanen omfattar personer som utsatts för människohandel för alla ändamål, även om de medel som avsätts inom detta utgiftsområde avser insatser inom jämställdhetspolitikens ram.

Satsningen har också ett särskilt fokus på barn och unga. Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen även gett flera myndigheter uppdrag som syftar till att stärka stödet till barn som utsatts för våld, sexuell exploatering och människohandel. Detta är en nödvändig prioritering, då barn ofta befinner sig i en särskilt sårbar situation och har begränsade möjligheter att själva söka hjälp.

Fru talman! Kvinno- och tjejjourer samt andra brottsofferstödjande organisationer utgör ett oerhört viktigt komplement till kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen. De spelar en central roll i att ge stöd till kvinnor och barn som utsatts för våld, hot och övergrepp. Regeringen höjer därför det permanenta stödet till kvinno- och tjejjourer och till vissa andra ideella organisationer. Genom förstärkningen förbättras förutsättningarna för långsiktig verksamhet, kompetensuppbyggnad och tillgänglighet.

En betydande andel av de organisationer som omfattas av bidraget bedriver riktad verksamhet för kvinnor och flickor i särskilt utsatta situationer, inklusive de som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Det är samtidigt väldigt viktigt att tydliggöra ansvarsfördelningen. Skyddat boende är en insats enligt socialtjänstlagen och ytterst ett kommunalt ansvar.

Det nya regelverk som trädde i kraft den 1 april 2024 innebär skärpta kvalitetskrav, tillståndsplikt och stärkta rättigheter för barn i skyddat boende. Regeringen har också gett flera myndigheter i uppdrag att stödja kommunerna i genomförandet av reformen.

Fru talman! Regeringens förslag innebär sammantaget en tydligare inriktning av jämställdhetspolitiken. Fokus ligger på områden där behoven är väl belagda och där tidigare insatser visat sig otillräckliga. Genom nya mål, bättre styrning, permanenta resurser och ökad samordning stärks förutsättningarna för ett effektivare och mer likvärdigt arbete i hela landet.

Sverigedemokraterna står bakom detta för att budgeten bygger på identifierade problem, tydliga prioriteringar och konkreta åtgärder och därför att den innebär ett steg i den riktning vi länge har förespråkat inom jämställdhetspolitiken. Det är en ansvarsfull inriktning som stärker skyddet för utsatta flickor, kvinnor och barn och som förbättrar förutsättningarna för att jämställdhetspolitikens mål ska kunna uppnås i praktiken.

Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att önska samtliga i kammaren en riktigt god jul.

(Applåder)

Herr talman! Förskolan ska vara en trygg plats där barn får vara just barn. Därför är det väldigt oroande när förskolor introducerar prideteman för mycket små barn samtidigt som flickor i samma verksamhet bär slöja av skäl som handlar om kontroll och könsrelaterade begränsningar. Det här innebär att förskolan både sexualiserar barnkulturen genom vuxenidentitetspolitik och accepterar hedersnormer utan att reagera. Detta skapar en inkonsekvent och otrygg värdegrund för barnen, som möter helt motsatta signaler.

Hur avser utbildnings- och integrationsministern att säkerställa att förskolan inte blir en arena för vuxnas identitetspolitik utan en miljö som fokuserar på barns trygghet och frihet från både prideaktivism och hederskulturella klädkrav?

Herr talman! Det är väldigt intressant att lyssna på ministern. Jag är enig med ministern om att vi gör jättemycket – mycket mer än den tidigare regeringen. Men när det gäller just detta är det som om man sopar allting under mattan inför att det kommer gäster. Man hinner inte ta reda på det, men problemet finns fortfarande kvar. Man måste ta tag i själva grundproblemet. Det aktuella plagget är en del av det.

I Sverige måste medborgarna tydligt visa ansiktet vid till exempel säkerhetskontroller. När vi går igenom en säkerhetskontroll ska vi ta av oss keps, mössa och liknande – men inte burka och niqab. Då är det inga problem. Men det är en självklarhet för tryggheten att det ska vara samma sak med sådana. De här människorna tillåts röra sig heltäckta med bara ögonen synliga i offentliga miljöer. Det är inkonsekvent och undergräver de säkerhetsprinciper som alla måste följa.

Det har dokumenterats hur burka och niqab används för att undvika identifiering och för att smuggla både vapen och personer. Säpo konstaterar dessutom att ansiktstäckning försvårar övervakning och identifiering och även riskbedömning.

Forskning visar att dolda ansikten skapar otrygghet och minskar tilliten i samhället. Hur kan regeringen motivera att svenska medborgare måste visa ansiktet vid säkerhetskontroller, medan burka och niqab tillåts i offentliga miljöer trots att Europol, Säpo och Europadomstolen slår fast att det är en säkerhetsrisk?

Herr talman! Jag håller med ministern om att det inte är första gången vi diskuterar frågan här i kammaren. Det kommer säkert inte heller att vara den sista – tyvärr. Jag kommer att fortsätta trycka på den här frågan tills jag faktiskt ser en förändring. Jag hoppas att ministern kan förstå det och att hon kanske kan ta till sig det.

Herr talman! UN Women visar att kvinnor i Iran som trotsar slöjtvånget riskerar att förlora vårdnaden om sina barn, att förlora jobbet, att gripas, att fängslas eller till och med att bli misshandlade eller mördade.

Human Rights Watch dokumenterar hur kvinnor i Pakistan och Afghanistan förlorar arvsrätt, utsätts för familjeråd, tvingas in i äktenskap och så vidare när de vägrar bära slöja. Det handlar om maktutövning, inte frihet. Och detta tillåter vi komma till Sverige.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att flickor i Europa lever under samma hederslogik, där familjens heder väger tyngre än flickans vilja. Det är inte en fjärran verklighet. Den finns också här i Sverige.

Länsstyrelsen i Östergötland har visat att slöjtvång är ett vanligt inslag i hedersförtryck. Flickor vittnar om övervakning till och från skolan och i skolan och om krav på att bära slöja under idrott och så vidare med risk för bestraffning om de trotsar det.

Socialtjänsten har hanterat fall där barn har skickats utomlands för att disciplineras och så vidare. Hedersrelaterat våld och förtryck är ett enormt problem. Det behöver arbetas hårt med det.

Skolor rapporterar om elever som hindras från moment där slöjan måste tas av.

När kvinnor världen över riskerar arbete, utbildning och ibland till och med livet för att visa sitt ansikte säger det något om hur långt ifrån frivillighet dessa normer faktiskt ligger. Forskningen visar samma sak. Kvinnor bär inte slöja av fri vilja. Så är det. Det handlar om rädsla för sociala och familjerelaterade konsekvenser.

Barnkonventionen förbjuder religiöst tvång och sedvänjor som begränsar barns utveckling. Återigen handlar det om rätten att tro och rätten att slippa tro.

När flickor tvingas täcka ansiktet försvinner också de tecken som skola och myndigheter behöver för att upptäcka utsatthet. Osynliga barn blir svårare att skydda.

Kallar man dessa plagg frivilliga ignorerar man hederskulturens logik. Slöjan är ofta den första indikatorn på att flickans framtid kommer att begränsas i fråga om val av utbildning, umgänge, arbete och äktenskap.

Herr talman! Sverige har ett väldigt stort ansvar för att skydda de här flickorna, som inte kan skydda sig själva. Därför är det väldigt anmärkningsvärt att ministern talar om frivillighet utan att beakta den press och de sanktioner som följer när flickorna faktiskt trotsar familjens krav.

Jag skulle vilja fråga ministern: Hur kan regeringen tala om frivillighet när FN, EU och svenska myndigheter visar att flickor riskerar våld, hot, isolering, tvångsäktenskap och så vidare när de tar av slöjan? Vilken del av detta anser ministern är förenlig med svensk jämställdhetspolitik?

Herr talman! Tack till ministern för svaret!

Det ska råda nolltolerans mot hedersrelaterat våld och förtryck, men samtidigt tillåter vi de här plaggen i samhället. Det rimmar väldigt illa för mig.

Ingen tung internationell institution beskriver burka och niqab som frihet. FN, Europadomstolen, Amnesty, Human Rights Watch och UN Women är eniga: heltäckande slöjor används för kontroll, segregation och kvinnlig underordning.

FN:s kvinnokommission beskriver burkan som ett sätt att radera kvinnan ur det offentliga rummet. UN Women konstaterar att heltäckande slöjor gör kvinnan oidentifierbar och underställd manliga auktoriteter. Human Rights Watch beskriver dem som centrala i könsapartheid.

Efter talibanernas återkomst har FN dokumenterat att kvinnor har piskats och gripits för att burkan inte suttit rätt. I Iran har moralpolisen gjort över 80 000 kontroller av kvinnors klädsel på två år, och över 22 000 kvinnor har frihetsberövats. Amnesty visar hur kvinnor i Pakistan och Somalia fått sina ansikten förstörda av syra för att de vägrat att täcka ansiktena.

De religiösa argument som ofta används bygger på Koranen. Men ingenstans står det att kvinnan ska dölja sitt ansikte. Burka och niqab nämns inte i Koranen. Det är patriarkala konstruktioner som begränsar kvinnornas frihet. Flera muslimska länder – bland annat Tunisien och Syrien – har själva infört begränsningar mot heltäckande slöjor eftersom de hindrar kvinnornas samhällsdeltagande.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att ministern i sitt svar inte alls nämner ansiktstäckning över huvud taget, trots att hela interpellationen egentligen handlar om det. Jag vet inte om det är för att ministern inte vågar ta i frågan, men det är väldigt anmärkningsvärt.

Även i Sverige är slöjtvång en del av hedersrelaterat våld och förtryck. Ska man få bukt med det måste man också ta hand om den här frågan. Länsstyrelsen i Östergötland dokumenterar att kontroll av kvinnors klädsel är ett tidigt varningstecken.

Vi hör om skolor som rapporterar om flickor som hindras från idrott och simning för att plaggen inte får tas av. Detta strider mot barnkonventionen. Vi har rätten att tro, men vi har också rätten att slippa tro. Det svenska samhället bygger på öppenhet och synlighet. Heltäckande slöjor hör inte hemma i ett demokratiskt offentligt rum.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till ministern med tanke på att FN och Europaparlamentet definierar burka och niqab som verktyg för kvinnoförtryck, vilket de faktiskt är, och att flera europeiska länder redan infört begränsningar. Anser ministern att Sverige ska fortsätta att vara ett av de mest tillåtande länderna i Europa när det gäller heltäckande slöjor?

Fru talman! Ministern framhåller att staten inte ska stödja organisationer som kränker människors frihet och rättigheter. Men verkligheten ser annorlunda ut; den visar att just sådana miljöer faktiskt har kunnat växa i Sverige under lång tid. Det handlar om religiösa normsystem där kvinnans underordning är central, där våld mot kvinnor rättfärdigas och där islamistiska idéer ges utrymme med religionen som täckmantel.

Fru talman! Att uppmana män att slå kvinnor är inte bara brottsligt utan även ett uttryck för ett synsätt som saknar plats i ett modernt samhälle. Det är också ett synsätt som vi har sett återkomma i moskéer, muslimska föreningar och skolor där konservativa islamiska normer styr. Länder som Frankrike och Österrike har redan vidtagit betydligt hårdare åtgärder mot islamistiska miljöer, just därför att ideologin är organiserad, strategisk och oförenlig med västerländska värden.

Reaktionen måste vara omedelbar: Frys alla medel! Frys alla bidrag och stäng dörren! Dra åt regelverket så hårt att dessa miljöer inte längre kan använda svensk välfärd som finansieringskälla! Svårare än så är det inte. När tänker regeringen införa ett omedelbart stopp för alla bidrag till religiösa miljöer där religiöst motiverade kränkningar av kvinnor förekommer, och när får svenska folket se verkliga konsekvenser för imamer och organisationer som legitimerar våld?

Fru talman! Ministern säger att uppmaningar till våld aldrig ska accepteras. Ändå är det precis det som har skett i Sverige.

Det här är ett synsätt där kvinnan förväntas lyda mannen och där vissa imamer till och med använder Koranen som ett argument för att en man har rätt att slå sin hustru om hon inte gör som han säger. Sådana idéer hör inte hemma här i Sverige. De kommer aldrig att kunna samexistera med ett samhälle som bygger på frihet, lag och jämställdhet.

Det som nu har avslöjats i denna moské är samma mekanismer som vi har sett i Iran, i Afghanistan, i Qatar och i stora delar av Mellanöstern, där den religiösa lagen används som ett sätt att kuva kvinnor. Den som tror att dessa värderingar mirakulöst försvinner när de flyttar in i svenska lokaler förstår helt enkelt inte vad vi pratar om. Vi har haft moskéer där predikanter legitimerat våld, där kvinnors frihet begränsats och där islamism tillåtits ta plats under radarn medan staten har fortsatt betala ut sitt stöd.

När ministern hänvisar till en starkare demokratikravsförordning och till myndighetens pågående utredning missar han den centrala poängen: Sverige har byggt upp ett system där religiösa samfund betraktas som neutrala aktörer trots att flera av dem drivs av värderingar som står i direkt konflikt med svensk lag och med de principer som håller vårt samhälle samman.

Fru talman! Det finns research från Brå, Säkerhetspolisen, EU:s antiterrororgan och flera europeiska regeringar som beskriver hur islamistiska organisationer systematiskt använder västländer för att få ekonomiskt stöd och en organisatorisk plattform. Muslimska brödraskapet är kanske det mest kända exemplet. Deras strategi bygger på långsam infiltration genom föreningsliv, skolor och trossamfund.

Fru talman! Det här är officiella analyser framtagna av säkerhetstjänster. Problemet är större än enskilda individer. Det handlar om islamistiska normer som i sin mest extrema form legitimerar våld, kränker kvinnors frihet och utmanar demokratins fundament. Staten ska inte främja religiösa miljöer som sprider kvinnofientliga läror. Bidragen måste frysas vid första indikation, och utländsk finansiering måste stoppas omedelbart.

Fru talman! Vi vill se total transparens, fullständig kartläggning av nätverk och snabba, kännbara sanktioner. Sverige ska inte vara en fristad för ideologier som förtrycker kvinnor och splittrar samhällen.

Jag skulle vilja fråga ministern om ministern kan garantera att staten aldrig mer kommer att finansiera miljöer som sprider shariabaserade tolkningar där män uppmanas att utöva våld.

Herr talman! Det hjälper inte att antalet poliser ökar om kompetensen inte följer med. Det hjälper inte med regleringsbrev om regionerna inte lyckas omvandla dem till verkliga resultat i frontlinjen.

Vi vet att polisens utredningar av relationsvåld fortfarande har stora brister. Under fjolåret lades mer än 60 procent av anmälningarna om misshandel i nära relation ned utan åtal.

I flera av de kvinnomord som inträffat de senaste två åren fanns tidigare anmälningar, larm och kontakter med myndigheter, men hanteringen var inte tillräckligt kraftfull.

När jag själv kallade på polis när det var väldigt våldsamt med mitt ex utfrågades jag med mitt ex intill, vilket gjorde att jag inte kunde prata fritt. Polisen vet alltså inte hur de ska handha dessa fall.

Detta visar att problemet inte enkom är brist på utbildning. Det handlar också om resurser och om prioritering i vardagen. Det är svårt att göra riskbedömningar och bygga säkra förundersökningar när utredare sitter med ohållbart många ärenden. Det är svårt att agera skarpt när förutsättningarna inte matchar regeringens ambitioner.

Regeringen säger att detta ska prioriteras, och då måste det också märkas i praktiken. Det ska märkas i fler specialiserade utredare, bättre bemannade jourer och fler poliser som kan ställa de komplexa frågorna. När kommer detta att ske? Hur säkerställer regeringen att de styrsignaler som anges i regleringsbreven inte stannar i skrivbordslådan utan omvandlas till konkret kapacitet som räddar liv?

Herr talman! Ministern beskriver i svaret att grundutbildningen om våld i nära relationer är obligatorisk. Det är bra och jätteviktigt. Men det ministern själv också konstaterar är att det inte finns några nationella krav på den fördjupade kompetensutveckling som är avgörande för en likvärdig och rättssäker hantering. Det är precis där problemet ligger. Grundläggande utbildning ger som jag nämnde tidigare en bas, men det är de svåra, komplexa och farliga fallen som kräver betydligt mer än en bas.

Det är här skillnaderna blir tydliga mellan olika regioner. När avancerad utbildning inte är obligatorisk blir den nämligen en kostnads- och prioriteringsfråga. Det betyder att vissa regioner satsar och att andra inte gör det. Vissa har specialistkompetens, och andra saknar den. Detta innebär att rättssäkerheten varierar väldigt mycket beroende på var kvinnan bor – vad hennes postnummer är.

Det är en ordning som vi aldrig hade accepterat i andra delar av rättskedjan. Ingen skulle till exempel acceptera att våldtäktsutredningar höll olika nivå beroende på region eller att narkotikaärenden höll olika kvalitet beroende på geografiskt läge. Men när det gäller våld i nära relationer släpper vi igenom just detta.

Brå visar att våld i nära relationer ofta är upprepat, att det föregås av riskbedömningar som gång på gång missats och att de kvinnor som dödats i flera fall hade haft tidigare kontakter med polisen.

Jag har själv mött kvinnor som berättat att deras anmälningar inte togs på allvar första gången, att hotbilden inte bedömdes rätt, att bevisning inte säkrades och att polisen kom först när det redan var för sent. Jag har själv upplevt detta, alltså att man kallat på polis och sedan inte får den hjälp och det stöd man behöver för att ta sig därifrån. I stället lämnas man gång på gång kvar, och då blir det värre eftersom man faktiskt var den som larmade polisen. Detta leder i sin tur till att man inte vågar larma. Det blir bara värre. Det är inte lönt. Ingen ser, ingen hör och ingen bryr sig.

Brå har i flera år pekat på skillnader i kvalitet, skillnader i riskbedömningar, skillnader i uppföljning och skillnader i lagföringsgrad. Vi vet samtidigt att mäns våld mot kvinnor är ett av våra mest återkommande och dödligaste brottsområden. Statistiken när det gäller det här är tragisk.

I genomsnitt dödas 13–20 kvinnor varje år av en man de har levt med eller lever med. I flera av de senaste fallen har det funnits tidigare varningssignaler. Det har funnits kontakter där fördjupad kompetens hade kunnat göra skillnad.

Det är därför nationella krav behövs: för att säkerställa att varje utsatt kvinna och varje utsatt barn får samma chans, oavsett vilket postnummer de har. Det handlar om att kunna fatta beslut i stunden som avgör en kvinnas och ett barns chanser att överleva. Det är därför den här interpellation ställs.

Varför ska kompetensen fortsatt vara beroende av regionernas egna prioriteringar? Varför blir det inte ett nationellt krav på fördjupad kompetens?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

Det är jättebra att vi har den här grundutbildningen om våld i nära relationer och att den, som ministern nämner, ingår i den obligatoriska grundutbildningen för poliser och civilanställda utredare. Men det är inte tillräckligt. Det är inte det Noa har flaggat för och varnat för. Deras kritik handlar inte om grundutbildningen. Den handlar om den fördjupade, specialiserade kompetens som krävs för att hantera dessa ärenden på ett rättssäkert sätt och om att alldeles för få poliser får just den utbildningen.

Grundutbildningen är just en grund – en bas. När poliser möter en kvinna som levt åratal i normaliserat våld, när barn berättar fragmentariskt om övergrepp och när gärningsmannen är manipulativ och välorganiserad räcker dock inte en grundläggande modul i utbildningen. Då krävs den avancerade kompetens som Noa efterfrågar.

När det gäller detta är siffrorna tyvärr mycket tydliga. Förra året hade cirka 300 poliser gått den fördjupade utbildningen om relationsvåld och brottsoffer. Det är alltså 300 poliser i en organisation med över 23 000 poliser. Det är skillnaden – gapet – som är det akuta problemet.

Grundutbildningen kan inte lära ut allt. Det är inte möjligt. Den kan inte ge hela den verktygslåda som krävs för att känna igen det eskalerade våldet, göra dessa riskbedömningar, möta offren på rätt sätt samt säkra bevis på rätt sätt och leda utredningar som faktiskt håller i en domstol. Det är just därför det fortfarande finns varningssignaler som missas, hotbilder som underskattas och bedömningar som inte fångar våldets dynamik. Kvinnor dör fortfarande – trots tidigare kontakt med polis och andra myndigheter. Det, herr talman, är verkligheten som visar att den obligatoriska grundutbildningen inte räcker.

Brå har återkommande visat samma sak: Våldet är ofta upprepat. Många gärningsmän är kända hos polisen sedan tidigare, och många kvinnor har redan sökt hjälp gång på gång. Många av morden hade föregåtts av kontakter där polisen saknade förutsättningar att göra rätt bedömning.

Varje år dödas 13–20 kvinnor av en man de har levt eller lever med. Ett antal av dessa ärenden hade kunnat se helt annorlunda ut om fler poliser hade haft den fördjupade kompetens som Noa efterfrågar. Det är därför Noa säger ifrån, och det är därför frågan måste lyftas. Det är också därför den här interpellationen ställs.

Min fråga är inte om grundutbildningen existerar. Det är inte den jag efterfrågar, herr talman, för det vet vi att den gör. Min fråga är: Hur säkerställer regeringen att den fördjupade och specialiserade utbildning som Noa efterlyser når fler än bara 300 poliser så att de som står i frontlinjen har den avancerade kompetens som krävs för att faktiskt kunna rädda liv?

Herr talman! Inget av det som jag har lyft i den här debatten är nytt. Det här har varit en verklighet inte bara för mig utan också för tusentals andra kvinnor i landet. De lämnar relationen. De flyttar och lever gömda. De byter nummer och isolerar sig från familj och vänner. Men rädslan finns fortfarande kvar – de blir inte fria. Det är detta debatten handlar om. Det handlar inte om att de inte försöker skydda sig utan om att skyddet inte räcker till.

Vi har ett rättssystem där kvinnan förväntas lita på att kontaktförbudet ska skydda henne. Men sanningen är att alltför många kvinnor, inklusive jag själv, lever med samma rädsla. Jag är aldrig fri. Man är egentligen inte fri förrän förövaren dör, för att vara krass.

Jag har turen att min förövare sitter i fängelse. Han har fått ett långt fängelsestraff, men han kommer att släppas en dag. Den dagen bävar jag för, och jag kommer att ha en klump i magen; då börjar det om igen. Den känslan försvinner när staten ligger steget före, inte steget efter.

Det är därför frågan om gps-larm för den utsatta inte handlar om teknik och så vidare. Den handlar om att en kvinna som redan utsatts för våld ska få möjlighet att leva ett liv som inte kretsar kring rädsla – om att staten tar hennes säkerhet på allvar, som hon själv gjort i varje steg för att kunna komma ur relationen.

Jag undrar varför andra länder kan införa det här systemet men inte Sverige. Är det något ministern funderar på att införa?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Kontaktförbud i all ära – det är självklart bra att det finns – men vi får inte glömma bort att det egentligen bara är ett papper. Om en förövare är intresserad av att till exempel skada en annan människa och har gjort det under en längre tid hindrar kanske inte ett papper den personen. Jag vet förstås att det kan bli påföljder av det, men det är inte alltid att ett papper stoppar en förövare.

Angående kontaktförbud tycker jag ändå att offren glöms bort på något sätt. Det jag syftar på i interpellationen handlar om möjligheten att gå vidare i livet, att kunna leva ett liv utan rädsla, att inte behöva titta över axeln och att slippa leva med en fängelsekänsla.

Jag vet att jag i talarstolen tidigare har tagit upp att jag själv har levt i en relation som var väldigt destruktiv. Jag vet dock inte om jag har nämnt det för ministern. Det var väldigt mycket våld med i bilden. Polisen blev kallad till vårt hem men körde tillbaka oss dit. Vi fick helt enkelt inte hjälp utifrån för att kunna bli fria.

När jag väl lämnade honom lyckades jag få kontaktförbud beviljat. Men kontaktförbudet hjälpte inte, utan han stalkade mig och höll sig runt huset. Av Brå fick jag uppmaningen att ladda ned 112-appen för att bara kunna trycka på knappen i appen när jag till exempel skulle gå ut med soporna. Det är jobbigt att leva på det sättet, att inte kunna våga vara ens i sitt eget hem utan att vara rädd för att någon står och tittar in och kan göra någonting.

Jag vill också säga något om en annan sak som är anmärkningsvärd. Jag vet att jag vid flera tillfällen förut har pratat med ministern om kontaktförbud och just gps-övervakning. I Spanien har man sedan 2009 använt gps-baserad övervakning av personer som har kontaktförbud. Systemet heter Cometa och går ut på att förövaren bär en gps-sändare och offret en mottagare som ger en varningssignal när förövaren kommer inom en viss fastställd radie. Personen i fråga kan därigenom leva utan att behöva oroa sig. Så fort det piper vet hon att hon kan springa och gömma sig eller springa till sin granne. Men när det inte piper kan hon leva i lugn och ro, för då är han inte i närheten. Det gör mycket för den psykiska ohälsan. Samtidigt larmas också polisens central.

Systemet används i över 3 000 aktiva fall. Enligt Spaniens inrikesdepartement har inte en enda kvinna med aktiv gps-enhet mördats av sin tidigare partner. Det är väldigt anmärkningsvärt. Liknande modeller används i Portugal, Frankrike och Italien. Frankrike införde sitt system 2021 efter att en lång rad kvinnor mördats av en tidigare partner trots kontaktförbud. Resultatet blev att antalet dödliga överträdelser minskade kraftigt redan första året, vilket är jättebra. Storbritannien har sedan 2023 ett gps-baserat varningssystem som testas i London och Manchester. Varför saknar Sverige liknande system? Varför går inte signalen till kvinnan?

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag välkomnar de reformer som har genomförts och de som är på gång. Men jag kan också konstatera att problemet kvarstår. För den våldsutsatta kvinnan saknas fortfarande trygghet i realtid.

I Sverige dödas varje år 13–17 kvinnor av personer som de antingen har eller har haft en relation med. I nästan alla fall har varningssignaler funnits tidigare i form av polisanmälningar, upprepade hot, tidigare våld eller till och med ett brutet kontaktförbud.

Det här handlar egentligen inte om bristen på kunskap. Det är inte det som dödar kvinnorna, utan det är bristen på handling i tid. Skyddet aktiveras först när skadan redan är på väg att ske, inte innan.

Kontaktförbud kan i vissa fall kombineras med elektronisk övervakning, så kallad fotboja. Det är jättebra. Det är ett steg i rätt riktning. Men det förändrar fortfarande inte grundproblemet. Det är passivt för offret. Kvinnan får ingen varningssignal och ingen möjlighet att agera i tid. Det är det interpellationen handlar om. Kvinnan blir helt enkelt beroende av att polisen hinner fram i tid. Vi vet att polisen inte alltid hinner fram, speciellt inte ute i glesbygden.

Enligt Brå bryts vart fjärde kontaktförbud. I mer än 2 000 fall årligen trotsar förövaren lagen och närmar sig kvinnan om och om igen.

Herr talman! Att lämna ett destruktivt förhållande betyder inte alltid att du blir fri, utan du kan fortfarande leva i ett helvete trots att du har lämnat den partnern. Han kanske kommer efter dig, jagar dig och stalkar dig och fortfarande utgör ett hot.

Det handlar om det mentala för kvinnan och om möjligheten att gå vidare. Kvinnan vet inte om förövaren står bakom husknuten eller om han ligger på stranden i Thailand och solar. Hon har ingen aning om var han är och får leva med den oron.

För år 2024 har Polismyndigheten gått ut med att antalet kontaktförbud med fotboja var anmärkningsvärt lågt – endast 200 fall. Med tanke på att över 8 000 kontaktförbud utfärdas varje år betyder det att mer än 95 procent av kvinnorna fortfarande står utan tekniskt skydd. Det är väldigt anmärkningsvärt, herr talman.

Riksrevisionens rapport Statens skydd av hotade personer, som gäller 2024, anger att skyddsåtgärder ofta sätts in för sent. Informationsdelningen mellan myndigheter brister, och många utsatta uppger att de upplever ett falskt skydd.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga ministern varför det ser ut så här. Det här räcker inte. Vad kommer ministern att göra för att säkerställa att dessa kvinnor kan känna att de har ett riktigt skydd och att de har staten på sin sida?

Fru talman! Barn som lever med våld i hemmet får inte alltid det skydd de behöver. Socialtjänsten har stora skillnader i bedömning och uppföljning mellan olika kommuner runt om i landet. Resultatet blir att barn som redan är traumatiserade möter en socialtjänst som i vissa delar av landet är snabb och kompetent men i andra delar passiv, osäker och kanske till och med underbemannad.

Det är oacceptabelt att barns säkerhet avgörs av vilken kommun som råkar ha hand om deras ärende. Ett barn ska aldrig behöva förlita sig på tur för att staten ska klara att ta sitt ansvar. En nationell standard och tydliga krav är nödvändiga om vi ska säkerställa att alla barn, oavsett bostadsort, får det skydd de behöver.

När avser socialtjänstministern att säkerställa att barn som bevittnar våld får likvärdigt skydd oavsett var i landet de bor?

Fru talman! Niqab och burka är kvinnoförtryckande plagg. Det är plagg som handlar om att styra flickor och kvinnor och deras sexualitet för att männen inte kan hålla sig i styr.

Här i Sverige kämpar vi emot hedersrelaterat våld och förtryck. Om vi verkligen vill få bukt med detta på riktigt kan vi inte tillåta dessa plagg i Sverige. Det är samma plagg som kvinnor och flickor i andra länder dödas för om de tar av sig dem. Sverigedemokraternas linje är tydlig: Kvinnors frihet står alltid över religiösa och kulturella påbud. Sverige är en sekulär demokrati, och svensk lag och jämställdhet gäller alla utan undantag.

Fru talman! Det är svårt att ta ledamoten Lorena Delgado Varas jämställdhetsretorik på allvar när hon gång på gång sätter ideologi före verklighet.