Teresa Carvalho

Herr talman! Nu ökar arbetslösheten i Sverige. Sysselsättningen minskar. Fler skriver in sig på Arbetsförmedlingen som arbetssökande; färre går därifrån vidare ut i jobb. Antalet annonser efter ny personal minskar, och varslen står som spön i backen. Detta sker samtidigt som många branscher och hela arbetsmarknadsregioner paradoxalt nog brottas med personalbrist.

Av detta borde man rimligtvis dra slutsatsen att det nu behövs mer satsningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken, på insatser för att rusta arbetslösa för de jobb som finns och de som kommer att växa fram när det vänder. Men Johan Pehrson väljer en helt annan strategi. Han driver nu igenom stora nedskärningar på jobbpolitiken - det som han nyss beskrev som kostnadseffektiviseringar.

Regeringens så kallade jobbpolitik kritiseras numera från både höger, vänster och mitten. Både LO och Svenskt Näringsliv ger tummen ned, för att inte tala om alla de arbetslösa som arbetsmarknadsministern har anklagat för att vara latmaskar samtidigt som han drar undan rustande insatser som de behöver för att efterfrågas på arbetsmarknaden.

Johan Pehrson påstår också att han förstärker Arbetsförmedlingen. Men i regeringens egen budgettabell framgår klart och tydligt att Arbetsförmedlingen 2023 fick drygt 7,6 miljarder och nästa år får knappt 7,4 miljarder, alltså närmare bestämt 250 miljoner kronor mindre för att möta, hjälpa och ställa krav på de arbetssökande. Att Johan Pehrson kallar detta för en satsning beror bara på att han från början hade aviserat en mycket större nedskärning. Att nedskärningen nu inte blir fullt lika stor som han från början hade tänkt är knappast detsamma som en satsning.

Dessutom är det inte bara själva myndighetsanslaget som drabbas av Johan Pehrsons nedskärningar utan även verktygslådan.

Om man lägger ihop de senaste årens högerbudgetar är vi snart framme vid en punkt där vi närmar oss en halvering av anslagen för de arbetsmarknadspolitiska insatserna, som finansierar bland annat arbetsmarknadsutbildningar, vägledning, starta-eget-stöd, kompetenskartläggningar, matchning, arbetsträning, introduktionsjobb och så vidare.

Så, herr talman, regeringens svar på min fråga om vad regeringen har för plan för att möta den nu stigande arbetslösheten imponerar inte. Jag vet faktiskt inte vad som är fräckast - att arbetsmarknadsministern inte riktigt klarar av att stå upp för sina egna nedskärningar utan försöker beskriva dem som kostnadseffektiviseringar och rent av satsningar eller att han först skär ned på resurserna och sedan säger åt myndigheten att stärka arbetet med desamma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även Johan Pehrson måste inse att detta inte riktigt håller ihop. Ingen, inte heller liberaler, herr talman, kan både äta kakan och ha den kvar samtidigt.

Jag borde kanske ha ställt frågan annorlunda, så jag gör ett nytt försök: Har Johan Pehrson och regeringen en ambition att försöka trycka tillbaka arbetslösheten nu när den stiger, eller nöjer sig arbetsmarknadsministern med att följa arbetslösheten noga, för att citera svaret?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Praktik, arbetsträning och subventionerade anställningar är viktiga verktyg för att människor som står långt från arbetsmarknaden ska komma i arbete. Samtidigt är det otroligt viktigt att de subventionerade anställningarna, våra skattepengar, inte utnyttjas av oseriösa eller rentav kriminella aktörer.

Därför är samråden mellan Arbetsförmedlingen och arbetstagarorganisationerna otroligt viktiga för att hindra fusk och för att upprätthålla kontroll. Jag undrar på vilket sätt Sverige blir ett bättre och tryggare land av att regeringen och Sverigedemokraterna tar bort den statliga finansieringen för dessa samråd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Problemet, Johan Pehrson, är inte bara att det tar tid för regeringen utan även att det inte händer någonting under tiden - och för den delen att Sverigedemokraterna har deklarerat att detta är en förhandlingsfråga mellan Tidöpartierna.

Det är sanslöst att etableringsjobben hänger på en skör tråd. Johan Pehrson har fått reformen serverad på ett silverfat men klarar inte av att leverera därför att Sverigedemokraterna inte vill genomföra reformer som bidrar till att underlätta även för nyanländas etablering på arbetsmarknaden. Man bryr sig inte om att det innebär att man sätter krokben för alla andra långtidsarbetslösa.

Jag hör att arbetsmarknadsministern försöker skylla på parterna och gömma sig bakom EU, men det är obegripligt vad som egentligen menas med det. EU har nämligen redan gett sitt godkännande. Om det verkligen fanns genuina frågetecken kring om det godkännandet fortfarande gäller undrar jag varför regeringen inte har kontaktat kommissionen för att försöka reda ut det. I stället får vi höra att regeringen har suttit på sin kammare och funderat i ett halvår.

Att löner räknas upp är ju helt normalt. Det borde inte vara något konstigt eller överraskande - särskilt inte eftersom det dessutom fanns med i avsiktsförklaringen redan från början.

Alla kan se att Johan Pehrson gömmer sig bakom bortförklaringar här och att det verkliga hindret inte ligger hos EU utan hos regeringens och regeringsunderlagets största parti, det vill säga det parti som öppet och tydligt säger att det inte vill ha några etableringsjobb och att etableringsjobbens framtid är en förhandlingsfråga. Det vore ärligt om ministern åtminstone kunde erkänna att det förhåller sig på det sättet. Alla ser och förstår ju ändå vad det är som händer. Alla kan se att kejsaren är naken.

Fru talman! Arbetsmarknadens parter har under flera år slitit med att komma överens om en ny särskild anställningsform för att bryta långtidsarbetslösheten och för att upprätthålla arbetslinjen, där fler kan gå till jobbet och färre gå på bidrag. Det handlar både om att bryta utanförskapet och segregationen och om att underlätta företagens kompetensförsörjning.

Det är mycket riktigt så att reformen har tagit tid också under den socialdemokratiska regeringstiden. Det har varit många turer och hinder på vägen. Detta ska gudarna, och Liberalerna med för den delen, veta. Men vi jobbade mycket intensivt med reformen, och vi fick också regelverket på plats. Förra året gav också EU sitt godkännande till reformen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I början av december i fjol tecknade slutligen också parterna avtalet om etableringsjobben, och sedan dess är det enda som saknas för att rulla igång att regeringen justerar i den gällande förordningen. Detta borde vara tämligen snabbt och enkelt gjort, men nu ett halvår senare har fortfarande ingenting hänt.

Vi socialdemokrater har vid upprepade tillfällen frågat regeringen varför det dröjer. Vi kallade arbetsmarknadsministern till utskottet, men jag kan bara konstatera att vi inte har fått några begripliga svar utan bara svepande bortförklaringar om att parternas avtal kanske avviker från EU:s godkännande, vilket föranleder behov av nya analyser. Detta var vad vi fick höra här från talarstolen. Varför det i så fall inte har initierats någon process med EU för att reda ut det hela är i så fall helt obegripligt.

De juridiska analyser som Johan Pehrson redogör för i sitt svar här i dag framstår allt tydligare som svepskäl, fru talman, särskilt sedan Sverigedemokraterna faktiskt har bekräftat att etableringsjobben förhandlas mellan Tidöpartierna. Det är ju bekräftat.

Vi vet också att alla utom Sverigedemokraterna är överens om att etableringsjobben behövs. Att just Sverigedemokraterna vill motverka etableringsjobben beror på att det delvis - inte enbart, är det värt att understryka - är utrikes födda som kommer att anställas med den anställningsformen. Att främja integration och motverka segregation lirar ju inte direkt med Sverigedemokraternas filosofi; det tror jag att vi här inne är överens om.

Jag har alltså förståelse för att arbetsmarknadsministern har hamnat i en väldigt jobbig sits, klämd mellan vad han själv vill och vad Sverigedemokraterna kräver av regeringen. Vi socialdemokrater har försökt hjälpa regeringen att komma vidare genom att föreslå ett utskottsinitiativ i arbetsmarknadsutskottet. Där hade regeringspartierna kunnat ta vår utsträckta hand, men tyvärr avslog man initiativet.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill sabotera reformen, som är den kanske viktigaste och mest genomarbetade på åratal för att bryta långtidsarbetslösheten. Regeringen har därför förhalat starten av etableringsjobben i ett halvår nu. Om regeringen sjabblar bort etableringsjobben vore det ett enormt svek både mot de långtidsarbetslösa och mot arbetsmarknadens parter, som har satt sin tilltro till politiken.

Jag uppmanar därför arbetsmarknadsministern att trycka på startknappen nu. Låt inte denna reform, som så tydligt tar sikte på att bryta segregationen i vårt land, sjabblas bort eller tas som gisslan av Sverigedemokraterna och deras ovilja och parlamentariska pajaskonster.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern efterfrågade i slutet av sitt förra anförande vilka konkreta instruktioner vi socialdemokrater saknar i arbetsmarknadspolitiken. Låt mig nämna en sak: Jag saknar den skrivning som Socialdemokraterna hade i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen om ökad övergång till arbete bland utrikes födda kvinnor. Det har arbetsmarknadsministern suddat ut i regleringsbrevet.

I svaret på Serkan Köses interpellation liksom i svaret på min fråga i den förra interpellationsdebatten om arbetsmarknadsinsatserna hänvisar arbetsmarknadsministern till att Arbetsförmedlingens personalresurser förstärks med 50 miljoner kronor för att man ska kunna bemöta en ökad arbetslöshet.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag tycker att det är anmärkningsvärt att statsrådet fortsätter att kalla detta för en förstärkning när det i själva verket är en neddragning. Att först dra ned hundratals miljoner kronor och sedan skjuta till 50 miljoner kronor, som dessutom visar sig vara en omfördelning och inte några nya pengar, är per definition inte en förstärkning. Vi har tvärtom fått rapport efter rapport från Arbetsförmedlingen om varsel och uppsägningar. Det blir minskade resurser jämfört med förra året, alltså en nedskärning, på ren svenska. Jag tycker att det är smått obegripligt att arbetsmarknadsministern fortsätter att kalla det en förstärkning, vilket han gör i svaren här i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Johan Pehrson får gärna svara, nicka eller skaka på huvudet, som han sa till mig förut, eller se det som en retorisk fråga: Var går egentligen gränsen för vad man få kalla för en satsning?

Fru talman! Nyligen kom statistik över arbetsmarknadsläget, som glädjande nog visar att svensk arbetsmarknad fortfarande går bra. Det visar att den offensiva hanteringen av pandemin för att rädda svenska jobb och den aktiva arbetsmarknadspolitik vi förde därefter har gett effekt.

Tyvärr är vi på väg in i en lågkonjunktur, och till och med regeringen själv bedömer att arbetslösheten kommer att öka. Redan nu under våren har vi sett tydliga orosmoln i form av ökade varsel och fler som skriver in sig som arbetssökande och färre som går vidare till jobb från Arbetsförmedlingens insatser.

När det här året inleddes, precis som framgått av den tidigare debatten, genomförde regeringen stora nedskärningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp. När vårändringsbudgeten så presenterades meddelade regeringen att det skulle tillföras 50 miljoner kronor till Arbetsförmedlingen för att möta den förväntat stigande arbetslösheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad som först verkade vara ett otillräckligt men ändå positivt besked visade sig dock vara en ren omfördelning mellan olika anslag till Arbetsförmedlingen. Det var alltså inte en enda ny krona till den samlade aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Men inte nog med det - det som arbetsmarknadsministern nyss kallade en resursförstärkning har i stället blivit ytterligare en besparing. Just i detta nu håller Arbetsförmedlingen, precis som min kollega Serkan Köse nyss redogjorde för, på med sparpaket för att förbereda för de ännu större neddragningar som regeringen har aviserat för nästa år. Därför vill jag ställa ett par frågor till arbetsmarknadsministern.

Vad har regeringen egentligen för plan och beredskap för att en varselvåg omsätts i ökad arbetslöshet? En sådan plan är ju otroligt viktig för hushållens ekonomi i det läge som vi nu befinner oss i. Tyvärr har regeringen satt arbetsmarknadspolitiken på en svältdiet samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur, så det bådar inte gott. Jag vill dock ändå veta vad det finns för plan och beredskap för att detta scenario blir verklighet.

Jag undrar också när ministern blev införstådd med att regeringens så kallade satsning på Arbetsförmedlingen i stället blir en besparing under innevarande år. Framför allt vill jag veta hur regeringen har tänkt agera nu med anledning av Arbetsförmedlingens besked om att det blir personalneddragningar i stället för resurstillskott. De 50 miljoner som regeringen aviserade i vårändringsbudgeten motiverades ju med att det behövdes personalförstärkningar, men nu blir det inte så. Det blir i stället ytterligare ett sparpaket. Vad är regeringens respons på det? Hur väljer regeringen att agera i detta läge?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det blev lite fylligare på slutet. Nu återstår det bara för regeringen att börja leverera i fråga om dessa saker, för fortfarande ekar det rätt tomt. Det har inte trillat ned en massa propositioner eller ens direktiv till utredningar som sedan ska bli propositioner på arbetsmarknadsområdet. Men vi ser fram emot fortsättningen.

Jag måste bara få bemöta det arbetsmarknadsministern säger. Han insinuerar att vi socialdemokrater i opposition har mer pengar att röra oss med jämfört med om vi hade suttit i regering och jämfört med den nuvarande regeringen. Men den enkla sanningen är att vi har lika mycket pengar, men vi prioriterar väldigt olika.

Regeringen satsade framför allt på en stor skattesänkning för höginkomsttagare, och vi socialdemokrater valde i stället välfärden och jobbpolitiken. Det är bland annat därför vi har mer resurser till arbetsmarknadsinsatserna.

Jag ska försöka summera denna debatt, fru talman. Jag kan konstatera att den SD-ledda regeringen inledde mandatperioden med att ta fram motorsågen och storsläggan mot arbetsmarknadspolitiken. Detta sker samtidigt som vi går in i lågkonjunktur.

Riksdagens utredningstjänst har som sagt jämfört våra budgetalternativ. Då ser vi skillnaden. Med regeringens politik får ungefär 20 000 färre personer i behov av stöd för att komma i arbete hjälp och insatser jämfört med vår politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsmarknadsministern talar svepande om effektiviseringar, men det verkar i sammanhanget mest vara kodord för billigt och privat. Vad som faktiskt svarar upp mot behovet på arbetsmarknaden verkar inte vara lika viktigt som att spara på arbetsmarknadspolitiken för att ha råd med skattesänkningar.

Jag inser att min talartid är slut, så jag får tacka för mig och denna debatt.

Fru talman! Johan Pehrson inledde sitt inlägg med att försöka vara lite rolig och säga att det finns 89 miljarder ägg i arbetsmarknadskorgen. Han hänvisar då till ungefär hur mycket pengar det finns i den totala arbetsmarknadspolitiken.

Men den fråga som vi diskuterar i den här interpellationsdebatten berör ju specifikt insatserna i anslaget 1.3. Där har vi i dag ungefär 7 miljarder, vilket är ungefär 2 miljarder mindre än förra året, för det är detta som regeringen skär ned på. När Johan Pehrson pratade om 89 miljarder inkluderade han exempelvis a-kassan. Så låt oss hålla oss till ämnet.

Jag kan ju konstatera att Johan Pehrson så här efter ett halvår som arbetsmarknadsminister inte kan svara klart och tydligt på vad konsekvenserna i praktiken blir av de neddragningar som jag nu ställer frågor om. Det är önsketänkande som vi får höra om. Vi får höra om effektiviseringar. Det är just ett önsketänkande, och det kommer att få konsekvenser.

Detta är inte heller första gången som jag ställer frågor om detta, och svaren har ju uteblivit, så också i dag. Därför har jag frågat riksdagens utredningstjänst och bett dem att titta på effekterna av Socialdemokraternas jobbsatsningar i budgeten i förhållande till regeringens. Det visar sig att cirka 20 000 fler skulle få stöd att komma i arbete med vår politik - med bibehållen fördelning mellan de olika insatserna, är väl bäst att tillägga.

Medan vi socialdemokrater vill växla upp väljer regeringen att tvärtom skära ned på de insatser som finns för att bryta långtidsarbetslösheten. Att bryta långtidsarbetslösheten är något vi måste göra för att bryta segregationen och öka samhällsgemenskapen.

I slutet av förra mandatperioden fick vi också se ett tydligt trendbrott. Trots flyktingkris, pandemi och krig i vårt närområde började faktiskt kurvorna peka åt rätt håll. Långtidsarbetslösheten började sjunka för första gången på mycket länge. Sysselsättningen ökade, och etableringstiden för nyanlända halverades dessutom. Det är denna utveckling som jag nu är rädd kommer att tvärnita med regeringens nedskärningar. Det sista Sverige behöver är ju mer segregation och utanförskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Johan Pehrson kanske har en okänd plan för jobben. Vad är regeringens strategi för att bryta långtidsarbetslösheten? Det är inte bara jag själv, vi socialdemokrater eller den samlade oppositionen som undrar detta, utan vi hör också att exempelvis Svenskt Näringsliv undrar vad som egentligen är regeringens jobbpolitik.

Än så länge har det varit rätt mycket snack och väldigt lite verkstad, får man säga. Det har varit väldigt mycket prao och väldigt få initiativ, förslag och propositioner.

Mycket kan sägas om detta, men för att avsluta kan jag konstatera att arbetsmarknadsministern med envishet håller fast vid påståendet att fler ska kunna få stöd trots att så mycket resurser försvinner från arbetsmarknadsinsatserna. Därför vill jag återigen ställa denna tämligen enkla fråga till arbetsmarknadsministern: Hur ska fler få stöd att komma i arbete när det är färre insatser som erbjuds? Det går ju helt enkelt inte ihop!

Jag synar arbetsmarknadsministerns bluff med hjälp av riksdagens utredningstjänst. Med regeringens budget är det i år 20 000 färre som kommer att få insatser för att komma i arbete jämfört med Socialdemokraternas alternativ.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret, även om jag väl inte anser att jag fick ett tillräckligt heltäckande svar på mina frågor. Det ska vi förhoppningsvis lösa här under debattens gång.

Det jag ställt frågor om är kort och gott vad konsekvenserna för arbetsmarknadsinsatserna blir av regeringens budget, som ju innehåller en nedskärning med miljardbelopp på anslaget för den aktiva arbetsmarknadspolitiken samtidigt som vi går in i lågkonjunktur.

Regeringen har tidigare, liksom i svaret vi fick höra här från arbetsmarknadsministern, varit tydlig med att neddragningarna inte ska leda till färre platser i arbetsmarknadsutbildning eller de privata matchningstjänsterna. Tydligen ska det rent av bli fler som får stöd. Nu när halva året har gått vill jag helt enkelt veta om regeringen fortfarande gör bedömningen att det här kommer att uppnås. Vilka insatser är det då som färre ska kunna ta del av? I logikens namn måste ju någonting påverkas när miljardbelopp försvinner.

Fru talman! Jag kan tillstå att rätt utformade kan de privata matchningstjänsterna säkert hjälpa vissa grupper av arbetssökande. Men mycket tyder på att det är fel åtgärd för de långtidsarbetslösa som framför allt är i behov av mer omfattande och rustande insatser.

Många långtidsarbetslösa saknar utbildning. Det var anledningen till att vi socialdemokrater byggde ut Kunskapslyftet under vår tid i regering, inte minst med vuxenutbildningsplatser. Det är också anledningen till att vi inom arbetsmarknadspolitiken vill satsa mer på kortare arbetsmarknadsutbildningar, som faktiskt efterfrågas på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förutom att det behövs fler utbildningsplatser förstår vi socialdemokrater att många långtidsarbetslösa som saknar utbildning och kanske därtill har bristfälliga språkkunskaper och kort arbetslivserfarenhet kan behöva förberedande insatser för att i nästa steg vara bättre rustade att tillgodogöra sig en utbildning. Men det är precis det som Johan Pehrson blundar för. Det är precis det han skär ned på. I stället tror han att långtidsarbetslösheten beror på att det är för fett att vara arbetslös.

Vi är helt överens om att det ska ställas höga krav på arbetssökande att göra sig anställbara. Men kraven måste ackompanjeras av stöd som rustar människor med de kompetenser som arbetsgivarna efterfrågar. Där är vi mindre överens; det ser vi i den budget som gäller för det här året.

Jag kan också påminna om skillnaderna mot budgeten förra året, det vill säga året då Liberalerna inte satt i regeringsställning utan lade fram en egen budget här i riksdagen. Då föreslog Liberalerna en ganska kraftig neddragning på arbetsmarknadsutbildningarna specifikt. Så det är ändå legitimt att ifrågasätta hur viktigt det egentligen är för Johan Pehrson, när han nu säger sig vilja freda arbetsmarknadsutbildningarna från regeringens neddragningar på den övriga arbetsmarknadspolitiken.

Men det kanske är en genuin omsvängning från Liberalernas sida, och det är ju bra i så fall. Jag oroas dock fortfarande av att regeringens politik i praktiken ändå kan leda till att färre får möjligheten, eftersom man skär ned så kraftigt på det anslag som finansierar större delen av arbetsmarknadsinsatserna, inklusive arbetsmarknadsutbildningarna.

Jag hoppas som sagt att ministern vill utveckla sitt svar om vilka insatser det dras in på det här året. Han får gärna också säga något om hur många färre totalt som kommer att få stöd för att komma i arbete.

Herr talman! Först och främst - tack, migrationsministern, för tydliggörandet av att regeringspartierna inte har fått betala något pris för att skrota arbetsmarknadsprövningen utan att regeringspartierna och Sverigedemokraterna är rörande överens om detta, som ministern sa.

Jag vill, som föregående talare var inne på, också passa på att tydliggöra och svara på frågan från ministern om varför Socialdemokraterna inte gjorde mer, snabbare, för att skärpa upp arbetskraftsinvandringen under vår tid vid regeringsmakten. Det berodde helt enkelt på det parlamentariska läget. Det var också en väsentlig skillnad jämfört med hur det är nu eftersom den här regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, inom ramen för Tidöavtalet faktiskt har en majoritet i kammaren. Det är ett bra tydliggörande att man är helt överens och att det inte har betalats något pris.

Herr talman! Jag vill också konstatera att invandringen till Sverige paradoxalt nog kan komma att öka detta år. Det beror på regeringens och Sverigedemokraternas senfärdighet när det gäller att just skärpa arbetskraftsinvandringen. Med andra ord är det så kallade paradigmskiftet mest snack. Vi socialdemokrater gjorde den stora omläggningen av migrationspolitiken. Det regeringen och Sverigedemokraterna nu gör är mest symbolpolitik.

Det verkliga paradigmskifte som nu pågår inom ramen för Tidöavtalet är snarare ett paradigmskifte vad gäller samhällets anständighet. Det är inte en stram migrationspolitik som är den stora konfliktfrågan i svensk politik utan viljan att bryta segregationen. Där hade en arbetsmarknadsprövning varit en viktig pusselbit.

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Maria Malmer Stenergard till att ha fått Sverigedemokraterna att vika ned sig vad gäller planerna på att införa en arbetsmarknadsprövning eller en behovsprövad arbetskraftsinvandring.

Vi socialdemokrater har ju kämpat länge - i motvind, får man väl säga - för att strama åt dagens otroligt liberala regelverk för arbetskraftsinvandring, som kom till under alliansregeringen 2008. Men till slut lyckades vi få stöd för att ta flera viktiga steg framåt och flera viktiga initiativ såsom bindande anställningsavtal och höjt försörjningskrav för anhöriga och en lag som möjliggör ett lönegolv. Den lagen finns nu på plats, men regeringen och Sverigedemokraterna har ännu inte fattat de beslut som krävs för att implementera själva lönegolvet. I stället håller de på och tjafsar internt om vilka kryphål och undantag som samtidigt ska införas.

Det mest verkningsfulla för att få ordning och reda i arbetskraftsinvandringen är att införa en behovsprövning. Vi socialdemokrater tillsatte också en utredning för att få det på plats.

Det här är en fråga som Sverigedemokraterna haft otroligt hög svansföring i tidigare, så jag misstänker att det har stått Moderaterna dyrt att få med dem på att nu skrota och begrava planerna på en sådan behovsprövning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska erkänna att jag är lite nyfiken på vilket pris Moderaterna fått betala. Jag misstänker att Maria Malmer Stenergard inte vill svara på det, men jag vill ändå erkänna att jag är lite nyfiken. Jag tänker att det kanske är det här med a-kassan. Vi vet ju att Moderaterna gärna hade haft en betydligt lägre nivå i a-kassan än den som nu tack och lov blir. Detta trots att vi går in i lågkonjunktur och många förväntas bli arbetslösa och därmed beroende av a-kassa en period.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå det här djupa motståndet mot behovsprövad arbetskraftsinvandring. Det svarar ju faktiskt upp mot båda de problembilder som vi fått beskrivna här under kvällen. Det svarar upp både mot lönedumpning och fusk och mot det behov som faktiskt finns av att ta hit högkvalificerad, specialiserad arbetskraft för att exempelvis möta den gröna omställning som nu sker inte minst i norra Sverige.

Det finns som jag ser det egentligen bara ett skäl att motsätta sig en behovsprövning, nämligen att man vill bidra till att företag ska kunna konkurrera med lägre löner för att pressa kostnaderna. Detta även om det sker till priset av att personer som redan lever i vårt land trängs undan från möjligheten att ta jobb som företag i stället tar hit arbetskraft för från andra sidan jordklotet, eller till priset av det skrupelfria utnyttjande som dagens system bäddar för och som jag vet att migrationsministern är fullt medveten om och som jag hör att hon vill motverka.

Det som skulle vara verkningsfullt är som sagt en behovsprövad arbetskraftsinvandring, men så långt är inte migrationsministern beredd att gå. Jag beklagar det, för regeringens naiva syn på arbetskraftsinvandringen - som Sverigedemokraterna nu tycks acceptera - har liksom blivit en mekanism i gödandet av arbetslivskriminaliteten.

Varför vill inte Maria Malmer Stenergard och regeringen göra det som krävs för att stoppa den arbetslivsrelaterade kriminaliteten? Varför detta motstånd mot en behovsprövad arbetskraftsinvandring?

Fru talman! Johan Pehrson har synpunkter på tonläget från Socialdemokraterna när vi påpekar att segregationen sliter sönder vårt land och att det behövs fler insatser för att bryta segregationen och öka jämställdheten. Jag tycker att det är ganska magstarkt, särskilt när ministern inte svarar på de konkreta frågor jag ställer om varför ministern först pekar ut att det som är mest verkningsfullt för att bekämpa långtidsarbetslösheten i vårt land är att sätta extra fokus på utrikes födda kvinnor och sedan suddar bort de skrivningar som fanns om just detta i regleringsbrevet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är helt fel att påstå att det är ett sent uppvaknande från Socialdemokraternas sida att vi ser att det behövs både krav och stöd för enskilda. Det är helt uppenbart fel med tanke på att vi har genomfört flera reformer för att öka både kraven och stöden.

Jag vill också påminna om att etableringstiden har sjunkit rejält under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten. Sysselsättningsgraden har gått upp. Allt har alltså inte varit fel. Men jag är den första att understryka att långtidsarbetslösheten är för hög. Vi är inte nöjda, naturligtvis inte. Det behövs fler insatser.

Det är därför vi är så vansinnigt kritiska till att regeringen skär ned på vuxenutbildningen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken och nu dessutom tar bort styrningen mot just den här gruppen i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen. Vi kan ju se att den styrning som vi hade gav resultat. Det blev ju fler kvinnor i arbetsmarknadsutbildning när vi skrev in det i regleringsbrevet. Om arbetsmarknadsministern nu vill att det ska vara extra fokus på den här gruppen, varför tar man då bort den styrningen från regleringsbrevet?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att ministern inte har något bra svar på hur han ska fokusera helhjärtat på att få fler utrikes födda kvinnor i arbete samtidigt som han plockar bort de mål som vi hade i Arbetsförmedlingens regleringsbrev. Han plockar bort det som fanns i regleringsbrevet. Dessutom påminner jag om att han skär ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och på vuxenutbildningen med miljardbelopp.

Ministern pratar här om ökade krav och säger att han är glad över att vi socialdemokrater har piggnat till i opposition - att vi nu ser att det behöver ställas krav på människor. Jag vill vara tydlig och påminna arbetsmarknadsministern om att vi socialdemokrater skruvade på flera kranar samtidigt när vi satt i regeringen under förra mandatperioden. Vi ökade stöden och kraven. Bland annat införde vi en utbildningsplikt för nyanlända som behöver det. Vi gjorde etableringsinsatserna till en skyldighet, inte bara en rättighet - som den tidigare alliansregeringen gjorde. Det var vi som initierade aktivitetsplikten inom försörjningsstödet. Vi får se om den nuvarande regeringen fullföljer detta. Vi socialdemokrater anser att det behövs både stöd och krav, men regeringen stirrar sig blind på kraven och sänker stöden. Det tycker vi är fel.

Låt mig gå tillbaka till min fråga om regleringsbrevet och de utrikes födda kvinnorna. Jag tänker inte ge mig här, utan det är Johan Pehrson som ska svara på frågorna.

Hur sätter Johan Pehrson ett helhjärtat fokus på att få fler utrikes födda kvinnor i arbete när man tar bort styrningen från regleringsbrevet? Hur ska den ansvariga myndigheten förstå att Johan Pehrson vill ha mer fokus, inte mindre fokus, när han plockar bort de skrivningar som fanns tidigare? Hur kommer det sig att Johan Pehrson så lättvindigt bytt fot om inriktningen i arbetsmarknadspolitiken? Först var det tydligt, och nu hör vi ingenting. Det syns inte heller i regleringsbrevet. Kan det måhända vara så att det finns en koppling till att Sverigedemokraterna skrev en kommittémotion till arbetsmarknadsutskottet med förslag om att regeringen ska se över och på sikt avveckla det man kallar särlösningar baserade på födelseland?

Nu förstår alla att det inte är så det fungerar, det vill säga olika insatser baserat på vilket land man är född i. Men det går inte att tolka på annat sätt än att det Sverigedemokraterna är ute efter är att det inte ska läggas resurser och insatser på utrikes födda, trots att det många gånger är precis samma insatser som också riktas till andra långtidsarbetslösa.

Jag kan konstatera att Johan Pehrson i november drog slutsatsen att det mest verkningsfulla för att bekämpa långtidsarbetslösheten är att se till att fler utrikes födda kvinnor kommer i arbete. Det är där fokus ska ligga. Men sedan har han uppenbarligen svängt, troligtvis på Sverigedemokraternas order.

Jag tycker att detta är ett svek mot de utrikes födda kvinnorna i vårt land, som troligtvis kommer att få det svårare att komma i arbete, det vill säga egen försörjning. Det är grunden för frihet och jämställdhet. Men det är inte bara ett svek mot de kvinnorna utan det är ett svek mot hela Sverige när regeringen inte gör allt den kan för att bryta den segregation som sliter sönder vårt land för att i stället öka jämställdheten.

(Applåder)

Fru talman! I morgon är det internationella kvinnodagen, och tyvärr ser vi att den ekonomiska ojämställdheten ökar för första gången på väldigt länge.

Få politikområden påverkar jämställdheten så mycket som arbetsmarknadspolitiken, och det finns både glädjeämnen och orosmoln, kan vi konstatera. Sverige ligger i topp inom EU när det kommer till kvinnors sysselsättningsgrad och arbetskraftsdeltagande. Men vi har också en alldeles för hög långtidsarbetslöshet, särskilt bland utrikes födda kvinnor med kort utbildningsbakgrund.

Eftersom vi samtidigt har en hög efterfrågan på arbetskraft drar vi socialdemokrater slutsatsen att det behövs mer utbildning och andra individanpassade stödinsatser för att få också dessa kvinnor närmare arbetsmarknaden och slutligen i jobb och egen försörjning. Men regeringen och Sverigedemokraterna väljer tvärtom att skära ned på vuxenutbildningen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i lågkonjunktur.

Mot denna bakgrund har jag frågat arbetsmarknads- och integrationsministern vad regeringen tänker göra för att fler utrikes födda kvinnor ska komma i arbete. Vad fick jag för svar uppläst nyss? Jo, på sikt finns tankar om en bidragsreform. Varför regeringen inte sätter igång med den nu framgår inte. Annars fanns det inget konkret om nya reformer. Det mesta ska tugga på som tidigare men med mindre resurser. Detta icke-svar tycker jag är ganska symtomatiskt.

Den som följer Johan Pehrson i sociala medier har fått ta del av både pizzabak och semmelfika, men politiskt krafttag för att få fler i arbete lyser samtidigt med sin frånvaro. Den 18 november gjorde arbetsmarknadsministern ändå ett inlägg där han deklarerade att han i sin nya roll tänker lägga extra fokus, ja till och med sitt helhjärtade fokus, på utrikes födda kvinnor, som har halkat efter på arbetsmarknaden. Så döm om min förvåning när jag läste regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen och fann att arbetsmarknadsministern nu tvärtom har suddat ut just den styrningen. Det blev alltså inte fler mål eller skarpare styrning, som man kan förvänta sig av ett extra fokus, utan i stället har de tidigare skrivningarna försvunnit.

Jag instämmer naturligtvis till fullo i arbetsmarknadsministerns slutsats i inlägget från den 18 november, att det behövs ett särskilt fokus på utrikes födda kvinnor och deras möjligheter att komma i egen försörjning och arbete, eftersom det är en grupp som har halkat efter på arbetsmarknaden och eftersom vi ser i uppföljningen att gruppen har fått oproportionerligt lite stöd från Arbetsförmedlingen.

Fru talman! Jag skulle vilja be arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson att förtydliga hur han avser att fokusera "helhjärtat" på utrikes födda kvinnor när han samtidigt plockar bort de mål och skrivningar som styr mot just det från regleringsbrevet till den ansvariga myndigheten.

Fru talman! Vill man vara generös och snälltolka, vilket man väl ska, kan man ju se positivt på att arbetsmarknadsministern verkar ge uttryck för en positiv syn på den gröna omställning som sker i norra Sverige och den potential som kommer därmed. Johan Pehrson verkar dessutom dela vår analys från interpellanthållet om att det behövs mer utbildning. Arbetsmarknadsministern sa inte så mycket om bostäder, men han verkar hålla med om att det behövs mer fossilfri el för att möta nyindustrialiseringen och för att Sverige ska kunna ligga i framkant och få tiotusentals nya jobb i stället för att de går till andra länder. Gott så!

Problemet är väl att arbetsmarknadsministern inte riktigt verkar ta till sig vad som är hans och regeringens ansvar när det gäller att skapa förutsättningar för att den gröna omställningen ska lyckas. Arbetsmarknadsministern säger att han fokuserar på utbildning, men utbildningsplatserna blir drastiskt färre än förra året. Bostäder verkar i första hand vara någon annans ansvar. Vad gäller el håller arbetsmarknadsministern med om att vi behöver all el - både kärnkraft och vindkraft. Jag konstaterar dock att regeringen och Sverigedemokraterna tycks ha snurrat in sig i ett kulturkrig som handlingsförlamar dem när det gäller att snabbt växla upp elproduktionen, vilket vindkraften faktiskt kan bidra till.

Jag måste säga att regeringen överlag ger ett ganska yrvaket intryck i dessa frågor. Det börjar bli dags att vakna nu. Kasta bort de ideologiska skygglapparna, rikta blicken norrut och gör det som krävs! Jag lovar att jag kommer att heja på och önska regeringen lycka till - för hela Sveriges skull.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka mina kollegor från Norrbottensbänken för viktiga interpellationer.

Jag begärde ordet för att understryka att den nyindustrialisering som nu sker i bland annat Norrbotten och som skapar tillväxt, jobb och framtidstro i norra Sverige inte bara är en angelägenhet för Norrland utan för hela Sverige, också för oss i Östergötland.

Hur denna nyindustrialisering hanteras i dag kommer att ha ett mycket stort inflytande över vårt lands utveckling. Vad vi gör nu avgör om vi kommer att kunna skörda frukterna av att ha varit i framkant eller låta en fantastisk potential gå förlorad.

Fru talman! För ett par veckor sedan besökte vi socialdemokratiska riksdagsledamöter i arbetsmarknadsutskottet Kiruna för att just ta del av den fantastiska gröna omställningen som sker där och på många andra platser runt om i norra Sverige men också såklart de utmaningar som finns på vägen.

Det var en otroligt givande resa, inte bara för att Kiruna är en otroligt vacker plats i vårt land utan också för att vi fick ta del av allt det spännande som sker där. Vi besökte samtliga tre basnäringar - gruvan såklart, turismen och rymdindustrin - och såklart även den offentliga servicen.

Problemet i Kiruna och på andra platser runt omkring är inte arbetslöshet utan brist på arbetskraft. Brist är det även på bostäder. Det kommer också att bli brist på el för att fortsätta att ta fram fossilfritt järn och stål, som kan minska Sveriges totala koldioxidutsläpp med ansenliga mängder.

På vår korta men intensiva resa fick vi tre väldigt tydliga medskick.

För det första: Det behövs utbildningar för att rusta människor så att de kan ta de jobb som finns och de som kommer att finnas i framtiden. Det behövs alltifrån kortare yrkesutbildningar till avancerade universitetsutbildningar.

För det andra: Det behövs bostäder så att folk har någonstans att bo när de flyttar dit där jobben finns. Bostadsbristen är redan ett bekymmer, men det blir ett allt skarpare läge.

För det tredje: Satsa på vindkraften eftersom det kan ge mer billig el redan på kort sikt! Så sa de. Vi har inte råd att vänta, sa de också.

Det är rimliga medskick, tycker jag. Men vad tycker arbetsmarknadsministern? Tyvärr verkar inte högerregeringen riktigt ha förstått vad det är som står på spel här. Vad är annars skälet till att regeringen skär ned på vuxenutbildningen, avskaffar investeringsstödet för att bygga fler hyresrätter och försämrar förutsättningarna för den havsbaserade vindkraften? Det är raka motsatsen till det som behövs för att Sverige ska befästa ledarpositionen i den gröna omställningen för att säkra fler, tusentals, nya jobb till Sverige och föra vårt land framåt.

Fru talman! Det är jättebra att regeringen har svängt och öppnat upp för att intervenera, men vi tycker inte att det räcker att regeringen gör en preliminär bedömning att det bör kunna gå, som ståndpunkten lyder - särskilt inte med tanke på att regeringens besked så sent som i början av förra veckan var att man inte ville intervenera. Vad är det som säger att regeringen inte kommer att ändra sig igen?

Den svenska arbetsmarknadsmodellen, som har gynnat svenska löntagare, behöver skyddas. Vi hoppas naturligtvis att regeringen och Sverigedemokraterna ytterligare tydliggör sin position och går från ord till handling.

Fru talman! EU ska inte lägga sig i lönerna i Sverige, utan dem ska parterna på den svenska arbetsmarknaden sköta. Detta har alla partier i Sveriges riksdag varit överens om när EU har drivit på i frågan om att lagstadga om minimilöner, och vi röstade unisont nej till minimilönsdirektivet.

Nu har Danmark, som delar vår syn och oro, väckt en ogiltighetstalan mot direktivet. Det innebär att EU-domstolen kommer att pröva huruvida direktivet strider mot EU-fördraget, vilket vi alltså anser att det gör. Vi socialdemokrater anser också att det vore tjänstefel om Sverige inte var med hela vägen i den här domstolsprocessen.

Så sent som i förra veckan var beskedet från statsrådet Brandberg att regeringen inte hade för avsikt att agera, men efter våra påtryckningar vacklade regeringen. I dag hade vi en överläggning i arbetsmarknadsutskottet, och efter det står det fortfarande inte helt klart hur regeringen faktiskt kommer att agera. Kan vi få ett tydligare besked här i dag? Kommer regeringen att intervenera till stöd för den danska stämningsansökan?

Fru talman! Jag tackar integrationsministern för att vi har kunnat ha denna viktiga debatt i dag. Att bryta segregationen är en otroligt viktig och högt prioriterad fråga för mig och för Socialdemokraterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag beklagar verkligen att regeringen inte förmådde formulera tydligare ambitioner i det interpellationssvar som jag har fått. Det är också lite förvånande med tanke på att det numera råder en tämligen bred samsyn bland experterna om att det vid sidan av de repressiva åtgärderna, som vi alla är överens om behövs för att knäcka gängen, också krävs att vi bryter segregationen.

Vi är också överens om att det behövs en fortsatt stram migrationspolitik och högt ställda krav på den enskilde att göra vad man kan för att etablera sig i Sverige och på den svenska arbetsmarknaden. Det är förutsättningar för att vi ska klara av att bryta segregationen.

Men det råder inte heller någon tvekan om att vi skiljer oss åt när det kommer till ambitionen för samhällets aktiva insatser. Då tänker jag framför allt på att vi socialdemokrater vill satsa på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen, medan regeringen väljer att skära ned där.

Jag är övertygad om att Liberalernas partiledare Johan Pehrson har en genuin vilja att förbättra integrationen. Men frågan som gnager i mig är om regeringen, som är styrd av Sverigedemokraterna, har en plan, eller ens en intention, att bryta segregationen.

Jag tog mig också friheten att för säkerhets skull söka på ordet segregation i Tidöavtalet och i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen. Jag fick noll träffar - ingenting. Det är ganska talande. Kanske är det också det som är förklaringen till det tämligen idéfattiga svar som jag fick inledningsvis.

Fru talman! Det var jag själv som öppnade upp för att detta delvis skulle bli en migrationsdebatt, så jag förstår att Johan Pehrson ägnade en stor del av sitt svar åt det. Jag kan haka på det. Det är helt sant att Sverige under lång tid och under många regeringar har haft en otillräcklig migrationspolitik, vilket också har påverkat integrationen negativt.

Jag har inga problem med att säga att det är uppenbart att samhällets förmåga att erbjuda bostäder, utbildning, jobb, samhällsintroduktion och samhällsgemenskap har brustit, med segregation, trångboddhet, utanförskap och sociala spänningar som konsekvens. Det var därför vi socialdemokrater lade om till en stram migrationspolitik under vår tid i regeringsställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppfattade, fru talman, att Socialdemokraterna och Liberalerna stod varandra ganska nära i Migrationskommittén. Det är inte migrationspolitiken som utgör den stora skiljelinjen i svensk politik, utan det är snarare viljan att på riktigt ta tag i integrationen och bryta segregationen. En stram migration är förvisso en förutsättning för att vi ska klara att bryta segregationen, men det räcker inte här och nu.

Det behövs också en offensiv integrationspolitik. Detta verkar vi vara överens om, åtminstone när det gäller ordalag, men den behöver innehålla både stöd och krav. Min poäng är att den behöver innehålla båda. Myntet har två sidor, och det funkar inte att bara göra det ena eller det andra. Det var därför vi socialdemokrater gjorde det till en skyldighet att delta i etableringsinsatser, inte bara till en rättighet, som alliansregeringen gjorde. Vi införde också en utbildningsplikt för nyanlända som behöver utbildning för att komma i arbete, men kraven behöver som sagt ackompanjeras av stöd, inte av neddragningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen.

Utan att försöka skönmåla eller på något sätt blunda för bristerna och problemen kan jag konstatera att trots det rekordhöga mottagandet vid flyktingkrisen 2015 halverades etableringstiden under den socialdemokratiska regeringen, så något gjorde vi rätt i arbetsmarknadspolitiken för att få fler nyanlända i arbete.

Vi ska naturligtvis granska och följa upp hur det går för den nya regeringen, och jag önskar genuint lycka till, för Sveriges skull. Men jag befarar att vi snarare kommer att få se en utveckling med en långsammare etableringstid, med tanke på de kraftigt beskurna resurserna till de aktiva insatserna.

Fru talman! Det går inte att nog understryka vikten av att alla barn får se sina mammor och pappor gå till jobbet. Jag tror att det är det bästa vi kan göra för att bryta segregationen och i förlängningen också bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Sedan behövs såklart också ett bredare grepp, med en politik för att minska de ekonomiska klyftorna, för att lyfta de utsatta bostadsområdena och för att se till att mammorna och papporna kan leva på sin lön och inte bara ha ett jobb. Det behövs också främjande av en starkare samhällsgemenskap.

På punkt efter punkt har vi sett att regeringen, som jag nämnde inledningsvis, vidtar åtgärder som kommer att öka segregationen. Nu hör vi att arbetsmarknads- och integrationsministern pekar på skolan. Vi är helt överens om att den är en viktig del i arbetet för att bryta segregationen, men återigen: Jag hade hoppats på mer och på lite mer konkreta tankar.

Avslutningsvis måste jag säga att skolan är särskilt intressant med tanke på den skolsegregation vi har och att integrationsministern väljer att fokusera på skolans del i integrationsarbetet.