Teresa Carvalho

Fru talman! Jag tackar naturligtvis integrationsministern för svaret, men jag måste säga att jag tycker att det var uppseendeväckande idélöst. Ärligt talat hade jag förväntat mig, eller åtminstone hoppats på, lite mer. Jag vet inte om det beror på tidsbrist, låga ambitioner eller oenighet mellan partierna i regeringsunderlaget, men jag tycker att svaret var tunt.

Att bryta segregationen är en otroligt viktig fråga för mig och Socialdemokraterna. Vi strävar efter ett samhälle som håller ihop, och då kan vi inte ha några parallellsamhällen. I dag är det uppenbart att vi har en segregation som sliter sönder vår samhällsgemenskap, som ökar misstron till samhället och som göder kriminaliteten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi satt i regeringsställning påbörjade vi ett strategiskt arbete att vända på varje sten för att bryta segregationen. I det ingick bland annat en omläggning till en stram migrationspolitik. Vi gick till val på att växla upp arbetet med att bryta segregationen, och vi vill se en tvärpolitisk generalplan för att ta itu med segregationsproblemen från roten.

Det är upprinnelsen till den här interpellationsdebatten. Jag vill helt enkelt fråga vad regeringen avser att göra för att ta vid det arbetet.

Tyvärr har regeringen och Sverigedemokraterna inlett mandatperioden med att sänka ambitionerna på en rad områden, vilket sannolikt snarare kommer att bidra till en ökad segregation. Exempelvis har vi nedläggningen av Delegationen mot segregation och med den de statsbidrag som kommuner och andra aktörer kunde söka från myndigheten för segregationsmotverkande insatser. Ett annat exempel är det slopade investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter, som ju var viktigt för att rent fysiskt bygga bort segregationen. Ytterligare ett exempel är bosättningslagen, som enligt Tidöavtalet ska rivas upp så att rika kommuner utan en stor diaspora ska kunna slippa undan sin del av ansvaret för de nyanlända som ändå kommer. Vi ser också miljardneddragningar inom vuxenutbildning och arbetsmarknadsinsatser samtidigt som vi går in i lågkonjunktur.

Det sista tycker jag nästan är mest anmärkningsvärt, eftersom den kanske mest uppenbara anledningen till segregationen är att vi har personer som har kommit till Sverige som inte i tillräckligt hög utsträckning har lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Det gäller särskilt utrikes födda kvinnor.

Med all respekt för att regeringen vill bevara 5 miljoner kronor för att säkerställa och flytta data till Boverket när man lägger ned Delegationen mot segregation och med all respekt för de 50, förvisso viktiga och vällovliga, miljonerna till kvinnors organisering i utsatta områden, som vi socialdemokrater också står bakom, är det rätt klent och knappast en lösning för att bryta segregationen.

Det är annars rätt mycket tal från Tidöpartierna om paradigmskiften. Jag undrar: Var är paradigmskiftet för att bryta segregationen, Johan Pehrson? Jag hoppas att integrationsministern inser att lösningen på segregationen inte är att dra in tolkhjälp i vården eller att införa angiverilagar. Den typen av ynkliga förslag, som tydligt bär Sverigedemokraternas sigill, tar snarare sikte på en helt annat typ av paradigmskifte, nämligen det som rör samhällets anständighet.

Fru talman! Jag vill tacka Johan Pehrson för denna debatt. Detta är vår första interpellationsdebatt - det blir många kommande interpellationsdebatter - om arbetsmarknadspolitik.

Vi fick höra här på slutet att arbetsmarknadsministern försökte sätta bilden av att vi socialdemokrater försämrade möjligheterna för Arbetsförmedlingen under förra mandatperioden men att det nu ska råda lugn och ro. Jag vill påminna om att det som hände under förra mandatperioden var att vi, inte bara vid ett tillfälle utan vid två tillfällen, inte fick igenom vår budget. Det som i stället blev verklighet var ett rent alexanderhugg mot Arbetsförmedlingen. Det blev kraftigt försämrade möjligheter för Arbetsförmedlingen att möta de arbetslösa, särskilt där arbetslösheten är som störst.

Jag vet inte varifrån arbetsmarknadsministern får bilden att Arbetsförmedlingen nu står väl rustad. Jag möter i alla fall få som delar den bilden efter dessa kraftiga neddragningar.

Jag skulle återigen vilja påminna om att vi, även om vi är överens om att arbetslösheten är för hög, har en jämförelsevis hög sysselsättningsgrad. Och vid maktskiftet, när högerregeringen tog vid, såg vi faktiskt en sjunkande långtidsarbetslöshet för första gången på väldigt länge. Så vi socialdemokrater gjorde nog ändå något rätt i arbetsmarknadspolitiken. Vi gjorde säkert inte allt rätt men uppenbarligen något.

I den tid som vi nu möter, med lågkonjunktur, väljer alltså högerregeringen att skära ned på arbetsmarknadspolitiken. Det ska bli lika bra eller bättre stöd ändå, säger arbetsmarknadsministern. Kanske har han ett magiskt trollspö. Låt mig tvivla!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror, fru talman, att det är mer sannolikt att det vi nu bevittnar är ett klassiskt borgerligt önsketänkande eller i värsta fall en kapitulation inför arbetslösheten.

Fru talman! Låt mig först konstatera att jag inte heller nu fick något svar på vilka insatser som berörs av neddragningarna på 1,5 miljarder. Det är tydliga neddragningar. Om man lägger tabellen från årets budget bredvid tabellen från förra året ser man en tydlig skillnad på 1,5 miljarder, och inom vuxenutbildningen är det ungefär 1 miljard. Hur arbetsmarknadsministern kan få detta till en satsning är för mig obegripligt. Jag skulle vilja säga att det är oseriöst.

Jag utgår från att arbetsmarknadsministern vet om att regeringen faktiskt kan bestämma sig för att fortsätta med en satsning om man tycker att den är bra även om den tidigare har varit tidssatt. Så valde vi socialdemokrater att göra i vårt budgetalternativ, för vi ser att vi har en allvarlig matchningsproblematik på svensk arbetsmarknad. Jag trodde att vi var överens om det. Vi har arbetssökande som behöver rustas med insatser för att kunna ta de jobb som finns och som kommer att finnas när lågkonjunkturen vänder uppåt igen.

Sedan hör vi att arbetsmarknadsministern tycker att vi kan skära ned på arbetsmarknadspolitiken eftersom Arbetsförmedlingen inte har gjort av med alla pengar. Jag tycker att det blir en ganska märklig bortförklaring. Det är ju inte så att det inte finns ett behov. Det är ju inte därför det har blivit pengar över. Vi vet dessutom att behovet kommer att öka.

Men vad detta handlar om är Arbetsförmedlingens bristande anvisningskapacitet. I klartext handlar det om de neddragningar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag som högerpartierna lyckades driva igenom under förra mandatperioden, trots att man satt i opposition. De ledde till att Arbetsförmedlingen fick en så slimmad organisation att arbetsförmedlarna inte riktigt hinner med att möta de arbetssökande och hänvisa dem till de insatser som de behöver.

När exempelvis Polismyndigheten har gått med överskott har jag inte hört regeringspartierna säga att de vill skära ned på polisen. Då har det snarare hetat att polisen behöver långsiktiga kapacitetsförstärkningar för att kunna omsätta resurserna i arbete. Givetvis måste man möta Arbetsförmedlingens utmaningar på samma vis.

Alla förstår att detta handlar om att regeringspartierna och Sverigedemokraterna helt enkelt har väldigt låga ambitioner för arbetsmarknadspolitiken. Det är inte heller något nytt. Samtliga Tidöpartier har agerat på det sättet länge i den här kammaren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också säga något om detta att vi lägger mycket resurser på arbetsmarknadspolitiken sammantaget. Det är inget som jag som socialdemokrat skäms över, för vi strävar alltid efter full sysselsättning. Vi ser att både individen och samhället har ett ansvar här.

Vi är helt överens om att vi har alldeles för hög arbetslöshet. Men jag skulle också vilja påminna om att vi har den högsta sysselsättningsgraden på 30 år, som också är i EU:s toppskikt. Allting är alltså inte nattsvart, utan något gör vi också rätt.

Arbetsmarknadsministern säger också att regeringen är beredd att vidta åtgärder om arbetsmarknaden försämras under mandatperioden. Det är ändå lite glädjande, får man säga. Samtidigt kommer då följdfrågan: Hur hög ska arbetslösheten bli för att arbetsmarknadsministern ska vara villig att vidta aktiva åtgärder i stället för att bara göra nedskärningar? Och vilka är då dessa åtgärder, och hur förbereder sig regeringen på att möta den verkligheten? Alla, inklusive regeringen själv, gör ju ändå bedömningen att vi går mot en lågkonjunktur som också kommer att leda till en ökad arbetslöshet.

Fru talman! Jag vill naturligtvis börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret även om mina invändningar fortfarande kvarstår mot regeringens politik, som går ut på att skära ned på de aktiva arbetsmarknadsinsatserna samtidigt som vi går in i lågkonjunktur - helt enkelt för att jag befarar att detta kommer att spä på långtidsarbetslösheten ytterligare.

Men låt mig ändå börja med det som vi verkar vara överens om, nämligen att alla som kan jobba ska jobba och att vi ska ha högt ställda krav på den enskilde att göra allt i sin makt för att göra sig anställbar.

Det som skiljer oss åt är att vi socialdemokrater ser att krav och stöd är två sidor av samma mynt och därför lägger lika stor vikt vid den aktiva arbetsmarknadspolitiken som vid kravställandet på enskilda. Arbetsmarknadspolitiken blir, skulle jag vilja säga, särskilt viktig nu när vi ser hur kraven på arbetsmarknaden blir allt högre men också hur strukturomvandlingen går allt snabbare. Det är därför vi vill satsa mer på arbetsmarknadspolitiken medan regeringen i stället väljer att skära ned.

Vi hör att arbetsmarknadsministern försvarar neddragningarna med att insatserna ska vara kostnadseffektiva, och det tror jag att de flesta håller med om. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som den gamla socialdemokratiska socialministern Gustav Möller en gång uttryckte det.

Men det är inte alltid de billigaste insatserna som bäst hjälper personer med stora behov, utan det behövs rätt insatser, som är anpassade efter individens särskilda omständigheter. För vissa kan det ibland faktiskt i längden vara mer lönsamt att använda mer omfattande och personalintensiva insatser.

Jag tycker också, fru talman, att det är bra att vi verkar vara överens om problembilden - att Sverige har en omfattande matchningsproblematik. Vi har en hög efterfrågan på arbetskraft, vilket i grunden naturligtvis är otroligt positivt, men samtidigt många arbetslösa, som saknar de kompetenser, de färdigheter och den utbildning som arbetsgivarna efterfrågar.

Jag är glad att arbetsmarknadsministern pekar särskilt på just matchningsproblemet, men det gör det samtidigt ännu svårare att begripa varför regeringen väljer att skära ned på just de rustande arbetsmarknadsinsatserna med 1 ½ miljard och därtill på vuxenutbildningen med 1 miljard, särskilt i en tid när vi går mot lågkonjunktur och dessa resurser behövs mer än någonsin. Till skillnad från Johan Pehrson drar jag slutsatsen att Sverige borde satsa mer på arbetsmarknadspolitiken och utbildningen för vuxna, för att rusta människor med de färdigheter som kommer att efterfrågas när kurvorna sedan vänder uppåt igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Enligt arbetsmarknadsministern ska det bli mer och bättre stöd till enskilda, trots de kraftiga neddragningarna. Det går inte ihop, särskilt inte när de privata matchningstjänsterna och arbetsmarknadsutbildningarna ska fredas från neddragningarna.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern om han kan garantera att det inte kommer att bli färre personer i arbetsmarknadsutbildningar under det här året. Och i så fall, vad är det då som ska bort när anslaget 1:3 inom utgiftsområde 14 ska få en neddragning på 1 ½ miljard? För trovärdighetens skull tror jag att arbetsmarknadsministern skulle behöva precisera om det är anställningsstöd, stöd för den som vill starta eget, kompetenskartläggning, vägledning, förberedande insatser eller kanske arbetsträning som Arbetsförmedlingen ska dra ned på?

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för svaret, även om jag nog tycker att det ekar rätt tomt. Det är inte så konstigt, för sanningen är ju att regeringen inte gör något här och nu för att möta den arbetslöshet som väntas stiga nästa år, inget annat än att skära ned på resurserna till arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Nu säger Oliver Rosengren att man satsar på vuxenutbildningen. Men sanningen är ju att det är 1 miljard mindre som avsätts nästa år jämfört med i år.

Man kan inte påstå att de högerkonservativa genomför ett skolboksexempel direkt på hur man bäst hanterar en lågkonjunktur, herr talman. I stället för att gasa i uppförsbacke och använda tiden till att rusta de arbetssökande med de färdigheter som kommer att krävas när konjunkturen så småningom vänder igen väljer regeringen och Sverigedemokraterna att bromsa och skära ned.

Samtidigt hör vi här hur man förväntar sig att få ut mer effekt av mindre resurser. I bästa fall är det ett klassiskt borgerligt önsketänkande. Men i värsta fall, herr talman, är det vi bevittnar nu en ren kapitulation inför arbetslösheten. I så fall är jag bekymrad på riktigt.

Vi hör också Oliver Rosengren säga att pengar blir över hos Arbetsförmedlingen. Ja, det stämmer, herr talman. Och det beror till stor del på de stora alexanderhugg som Moderaterna och de övriga högerkonservativa genomförde förra året och 2019, så till den grad att Arbetsförmedlingens egen anvisningskapacitet minskade så att man inte längre har möjlighet att möta arbetssökande i den utsträckning som krävs.

Lite bättre konsekvenstänk vore nog bra från högerpartierna.

Herr talman! Jag vill tacka Oliver Rosengren för hans anförande. Det var ett anförande som minst sagt förpliktar inför denna mandatperiod då Moderaterna leder regeringen.

Vi är överens om att arbetslösheten i vårt land är för hög. Men om vi nu ska beskriva verkligheten som råder vid den tidpunkt då regeringen har tagit över makten tycker jag inte att vi bara ska titta på arbetslösheten. Jag tycker också att det förtjänar att uppmärksammas att vi har den högsta sysselsättningsgraden på 30 år och som också är i det absoluta toppskiktet i Europa. Vi ska inte heller glömma bort att vi under den föregående mandatperioden hade en omfattande krissituation med en pandemi som lamslog stora delar av världen, då den socialdemokratiska regeringen förde en aktiv politik och satte in åtskilliga krispaket som räddade tusentals jobb.

Om läget är så nattsvart som Oliver Rosengren målar upp det som blir min fråga varför regeringen inte gör någonting här och nu för att mota bort den arbetslöshet som väntas stiga nästa år.

Vi hör om att regeringen, om ekonomin så tillåter, kanske kommer att återkomma med utredningar och förslag som rör skatter och bidrag. Men vad gör regeringen här och nu för att mota bort arbetslösheten?

Sanningen är att man inte gör någonting mer än att skära ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Då undrar jag hur regeringen har tänkt när man skär ned med miljardbelopp samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste faktiskt börja med att bemöta lögnen som kom i slutet av Viktor Wärnicks replik. Han säger att vi socialdemokrater vill höja skatten för 1 miljon löntagare. Det är ren och skär lögn, fru talman.

Vi socialdemokrater höjer inga skatter i vårt budgetalternativ. Det vi gör är att vi säger nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Det står jag för, med stolthet. Vi säger i detta tuffa läge nej till stora skattesänkningar för samhällets mest välbeställda för att i stället satsa de resurserna på ett utökat barnbidrag till familjerna runt om i vårt land och till ett tankstöd till personer i glesbygden som är beroende av bil. Vi stärker välfärden.

Viktor Wärnick säger att vi vill höja skatten. Det är lögn; det stämmer inte.

Fru talman! Jag skäms inte ett ögonblick för att vi socialdemokrater har en historia av att ha höga ambitioner och höga målsättningar för att bekämpa arbetslösheten i vårt land. Jag skäms inte ett ögonblick för det.

Det skulle vara intressant att höra om Viktor Wärnick har några tankar om vilken nivå på arbetslösheten som han tycker är acceptabel, om han själv har eller vågar ha några målsättningar och framför allt vad han är beredd att göra för att bekämpa den arbetslöshet som alla, inklusive regeringen, bedömer kommer nästa år. Det enda man gör är att man skär ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och på vuxenutbildningen, som är till för att rusta människor i dåliga tider så att de står bättre rustade när det så småningom vänder uppåt igen.

Fru talman! Högerregeringen och Sverigedemokraterna har tagit över makten i ett läge då sysselsättningsgraden är den högsta på 30 år och dessutom i EU:s absoluta toppskikt. Glädjande nog är också arbetslösheten lägre än när vi gick in i pandemin. Vi har förvisso för hög arbetslöshet. Det vill jag vara tydlig med att jag också tycker. Men det är ändå utifrån en styrkeposition på arbetsmarknaden, med sjunkande arbetslöshet, som den här regeringen har tagit över.

Det beror till stor del på att vi socialdemokrater har bedrivit en offensiv och aktiv arbetsmarknadspolitik med en bred uppsättning åtgärder anpassade efter de arbetssökandes behov i kombination med tydligare krav på den enskilda om vad som förväntas för att göra sig anställbar.

Fru talman! Nu går vi dock mot en lågkonjunktur. Alla, inklusive regeringen själv, gör bedömningen att arbetslösheten kommer att öka nästa år. Vi socialdemokrater väljer då att satsa på arbetsmarknadspolitiken och på vuxenutbildningen för att rusta människor, så att de står redo när det så småningom vänder igen. Men regeringspartierna och Sverigedemokraterna gör precis tvärtom. De skär ned.

Min enkla fråga till ledamoten från Moderaterna är: Hur tänker regeringen när man skär ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur?

Fru talman! Jag ska svara väldigt konkret: Nej, jag och Socialdemokraterna är inte intresserade av att frisera någon statistik. Det som vi är intresserade av är att få så många människor som möjligt in i reguljärt arbete.

Vad gäller extratjänsterna har vi aldrig sagt att det är en realistisk målsättning att 100 procent av alla som har fått en extratjänst går vidare direkt till ett reguljärt arbete.

För många är vägen in till arbetsmarknaden krokig. Den är inte alltid spikrak, utan det kan behövas en kedja av olika insatser under en längre tid. Vi får aldrig tappa hoppet om människor. Som socialdemokrat kommer jag aldrig att kapitulera inför arbetslösheten. Det behövs en bred palett av insatser. Och just extratjänsterna var ett sådant verktyg som vi såg framför allt riktas till utrikes födda kvinnor som ett bra verktyg för att få dem närmare egenförsörjning. Ibland kunde ett första steg vidare från extratjänsten vara att man kunde tillgodogöra sig en annan insats, exempelvis en arbetsmarknadsutbildning. Men det var en meningsfull sysselsättning, en meningsfull erfarenhet och ett viktigt stöd i klivet mot den reguljära arbetsmarknaden.

När jag talar med arbetsförmedlare och kommuner säger de väldigt unisont: Vad synd att de försvann. Vi hoppas att de kommer tillbaka.

Vi socialdemokrater vill, som sagt, återinföra extratjänsterna. Vi vill också lägga mer resurser på den övriga arbetsmarknadspolitiken - arbetsmarknadsutbildningar och så vidare - därför att människor är olika med olika behov. Därför behövs olika insatser, så också extratjänster.

Jag vill avsluta med att säga att extratjänsterna och andra subventionerade anställningar också är ett sätt att upprätthålla arbetslinjen därför att de sätter arbete som en väldigt tydlig norm om att man i Sverige förväntas gå till jobbet och försörja sig och sina barn. Ibland kan det första steget vara en subventionerad anställning för att ta klivet vidare till en reguljär.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Magnus Persson, för att du ger mig möjligheten att förtydliga detta!

Det är mycket riktigt så att vi socialdemokrater omfördelar 1 miljard från 1:13 som finansierar nystartsjobb och etableringsjobb till 1:3 där bland annat extratjänsterna låg men också andra viktiga arbetsmarknadspolitiska insatser som exempelvis arbetsmarknadsutbildningar med mera.

Anledningen till att vi gör denna omfördelning, utöver att vi säger nej till de neddragningar som Sverigedemokraterna och regeringen genomför av arbetsmarknadspolitiken, är att vi exempelvis ser att alla resurser som har avsatts för nystartsjobben inte har använts. Samtidigt är det så att nystartsjobben i mycket stor utsträckning går till personer som också utan stödet hade kunnat få dessa jobb. Det är ett stöd riktat till arbetsgivare för att sänka anställningskostnaderna. Och jag säger inte att det är dåligt. Vi står också bakom att vi ska ha nystartsjobben.

Men vi tycker att det är en obalans i fördelningen mellan anslagen. Och om man lyssnar på arbetsförmedlare och kommuner runt om i landet är det väldigt många som säger att om det är någonting som behövs är det att verktygslådan fylls på med mer förberedande insatser, och extratjänsterna var just ett sådant väldigt viktigt verktyg. Därför säger vi att eftersom allt ändå inte går åt av det som är avsatt för nystartsjobben omfördelar vi lite resurser där för att återinföra extratjänsterna. Samtidigt säger vi alltså nej till neddragningarna av det anslag som finansierar bland annat arbetsmarknadsutbildningar.

För att svara väldigt konkret på Magnus Perssons fråga är det alltså inte etableringsjobben som ska få mindre resurser.

Fru talman! Nu ska jag komma direkt till saken så att Oliver Rosengren får sitt svar. Vi har också en politik på det här området.

Det är lite svårt att bemöta svepande exempel från kommuner när jag inte känner till vad som ligger bakom. Jag kan konstatera att det var den förra regeringen som tillsatte en utredning för att få på plats en aktivitetsplikt inom försörjningsstödet. Det är den nya regeringen varmt välkommen att fullfölja så att det blir verklighet av det.

Men det är inte bara det. Vi har också infört en utbildningsplikt för nyanlända som är i behov av utbildning för att komma i arbete. Därtill såg vi till att etableringsinsatserna blev en skyldighet och inte bara en rättighet som Moderaterna införde senast de satt i regeringsställning.

Vi har många goda exempel på vad vi har gjort för att ställa krav, som jag uppfattar att Oliver Rosengren far efter här. Men det är två sidor av myntet.

Det låter som att vi är relativt överens om att vi ska ställa krav på att människor ska göra allt vad de kan för att göra sig anställbara. Men det behövs också stöd. Det är uppenbart att det är här vi skiljer oss åt.

När vi nu går in i en lågkonjunktur väljer vi att fortsätta att satsa på arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Då väljer de högerkonservativa att skära ned med miljardbelopp.

På vilket sätt tror Oliver Rosengren att det kommer att få fler människor in i arbete?

Fru talman! Vi socialdemokrater gör ganska många olika saker här i riksdagen för att se till att människor ska komma i arbete. Det ligger i socialdemokratins dna att sträva mot full sysselsättning och att bekämpa arbetslösheten.

Det kanske inte kommer som någon chock att jag säger att vi socialdemokrater allra helst sitter i regeringsställning. Det är därifrån vi allra bäst kan påverka samhället och göra samhället lite bättre.

Oavsett om vi sitter i regering eller i opposition är vi alltid i opposition mot orättvisorna. Få orättvisor är så tydliga som de som har sin botten i just arbetslösheten. Därför är det en av våra absolut viktigaste frågor att ständigt bekämpa arbetslösheten.

Vi gör en rad olika saker för att bekämpa arbetslösheten. Det gjorde vi i regeringsställning, och vi kommer naturligtvis att fortsätta att vara en konstruktiv kraft också i opposition.

Låt mig nämna några saker där vi skiljer oss åt från regeringen och Sverigedemokraterna. Vi kan börja med välfärden. Vi satsar dubbelt så mycket som högerpartierna på de generella statsbidragen. De är en grundförutsättning för att kommunerna ska kunna behålla de anställda i välfärden. Det gäller till exempel undersköterskor och barnskötare, för att inte tala om personalen som sliter i vården. Det är en sak.

En annan är att vi satsar mer pengar på Arbetsförmedlingen för att den ska kunna utföra sitt arbete. Det handlar om att den ska kunna möta de arbetssökande och finnas i hela landet. Vi kommer ihåg Alexanderhugget från högerpartier som innebar att Arbetsförmedlingen fick stänga ned kontor runt om i landet. Vi vill att den ska finnas i hela landet och kunna möta arbetssökande i hela landet.

Nu inser jag, fru talman, att min talartid är slut. Jag får återkomma i nästa replik.

Fru talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har lagt en budgetproposition på riksdagens bord som inte möter den oroliga tid vi lever i och lågkonjunkturen vi står inför.

Vi socialdemokrater har lagt fram en budgetmotion med rejäla investeringar för att skydda välfärden och hushållens ekonomi och för att öka tryggheten i hela Sverige. Eftersom vi har ett budgetalternativ med ett större anslag till utgiftsområdet Arbetsmarknad och arbetsliv vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken tar vi socialdemokrater vår utgångspunkt i målet om full sysselsättning. Med det menar vi att alla som kan jobba ska jobba. Arbete är förstås en förutsättning för den egna försörjningen och det som ger människor frihet att forma sitt eget liv.

Tillväxt och rättvis fördelning genom generell välfärd och robusta trygghetssystem är bara möjligt när människor har jobb och betalar skatt. Det är jobb med sjysta villkor, trygga anställningar och löner som går att leva på som möjliggör en bra och jämlik skola för våra barn, en god omsorg om våra äldre och en offentligt finansierad hälso- och sjukvård i världsklass.

Fru talman! I Sverige har vi en tämligen unik arbetsmarknadsmodell, där en bärande del är att arbetsmarknadens parter - det vill säga arbetsgivarna och fackföreningarna - förhandlar om löner och villkor, som tecknas i kollektivavtal. Kollektivavtalen ger löntagarna trygghet och arbetsgivarna arbetsfred, och på så sätt skapar de ordning och reda och förutsägbarhet på arbetsmarknaden.

Även om jag som socialdemokrat givetvis värnar helheten i arbetsmarknadsmodellen tänker jag inte sticka under stol med vilkas intressen jag sätter främst. Mitt parti Socialdemokraterna föddes ur fackföreningsrörelsen för att driva löntagarnas intressen också politiskt, och på samma vis är det än i dag en bärande del av vår politik att värna den svenska modellen och söka stärka arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden.

För att nå full sysselsättning behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik. Människor är olika och har olika behov, och därför behöver det finnas en bred uppsättning av olika arbetsmarknadspolitiska verktyg. Det handlar bland annat om arbetsmarknadsutbildning, subventionerade anställningar, matchningsstöd, praktik, arbetslivsinriktad rehabilitering, kompetenskartläggning och vägledning.

För att få människor som står långt från arbetsmarknaden att komma närmare den kan det ofta behövas en kedja av insatser där man kombinerar olika verktyg. Vi får inte heller glömma arbetsförmedlarnas roll. Att bli respektfullt bemött och sedd som en tillgång - som en hel människa - är också en betydelsefull del i kedjan.

Jag vill samtidigt understryka att det svenska samhällskontraktet inte bara vilar på rättigheter. Att göra sig anställbar kan inte vara valfritt, utan den som saknar nödvändig utbildning eller talar otillräcklig svenska ska ta del av de åtgärder som erbjuds. Det var därför vi socialdemokrater bland annat införde utbildningsplikt och tog initiativ till en aktivitetsplikt för den med försörjningsstöd. Krav och stöd är nämligen två sidor av samma mynt. Det räcker inte att göra bara det ena eller det andra.

Fru talman! Nu går vi mot en lågkonjunktur. Arbetslösheten spås stiga nästa år samtidigt som inflation och högre räntor redan gröper ur hushållens köpkraft. Det som behövs nu är en stark och solidarisk arbetslöshetsförsäkring så att de som drabbas av arbetslöshet inte dessutom kastas ut i fattigdom.

Det är bra att den nya regeringen har accepterat de förstärkningar av akassan som Socialdemokraterna genomförde under pandemin och gick till val på att permanenta. Däremot vänder vi oss med kraft emot de högerkonservativas ansvarslösa neddragningar av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det är ju nu vi ska rusta människor för att de ska kunna ta de jobb som finns när det så småningom vänder uppåt igen.

Tack vare en ansvarsfull socialdemokratisk ekonomisk politik möter Sverige ändå lågkonjunkturen utifrån en styrkeposition på arbetsmarknaden. Det är 450 000 fler som arbetar i dag jämfört med 2014. Sysselsättningsgraden är den högsta på 30 år och ligger dessutom i EU:s absoluta toppskikt. Långtidsarbetslösheten har minskat för första gången på många år, och arbetslösheten är lägre än när vi gick in i pandemin.

För att åstadkomma detta har vi skruvat på flera kranar. Vi skapade nya extratjänster, vi byggde ut Kunskapslyftet och utbildningsplatserna och vi har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att utöka sin lokala närvaro. Samtidigt passade vi på att lägga grunden för världens bästa omställningsstöd.

Socialdemokraterna genomförde även satsningar på att ställa om industrin, vilket vi nu ser resultatet av: Det tillverkas fossilfritt stål i Sverige, och nedlagda industrier blir till batterifabriker. Det skapar tusentals jobb och ny framtidstro på platser som länge har kämpat med hög arbetslöshet.

Den svenska industrin spelar en nyckelroll i vårt samhällsbygge och kommer att vara avgörande både för att utsläppen ska minska snabbare och för att jobb inte ska försvinna till andra länder. Det är ett helt annat förhållningssätt som råder än senast Moderaterna ledde en regering, då dåvarande statsministern deklarerade att industrin i Sverige var "basically gone". Den styrkeposition som Sverige nu har återtagit får inte försakas.

Nu har vi dock fått en ny högerregering, som tillsammans med Sverigedemokraterna sänker ambitionerna för jobbpolitiken. Anslagen till Arbetsförmedlingen minskar, och i en handvändning försvinner ytterligare 1 ½ miljard från verktygslådan. Regeringen skär dessutom ned på vuxenutbildningen, vilket resulterar i en dubbelstöt mot dem som behöver stärka sin ställning på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsministern hävdar att stödet till arbetslösa ska förbli lika bra, eller till och med bli bättre, trots neddragningarna. Jag tänker att han antingen har ett magiskt trollspö, eller också - och det är kanske mer sannolikt - är detta återigen ett prov på klassiskt borgerligt önsketänkande. Senast vi hade en borgerlig arbetsmarknadsminister fördrevs uppemot en halv miljon svenskar från a-kassan. Dessutom såg fas 3 dagens ljus - minns ni det? Jag hoppas att regeringspartierna har lärt sig av sina misstag och inte upprepar dem.

Vi socialdemokrater väljer i stället den motsatta vägen. Märk väl att vi har samma pengar att röra oss med som regeringen! Vi eldar således inte på någon inflation, men vi prioriterar de resurser som finns helt annorlunda.

Vi säger nej till stora skattesänkningar för samhällets mer välbeställda och satsar i stället dubbelt så mycket på generella statsbidrag till välfärden, alltså till skolan, omsorgen, vården och det brottsförebyggande arbete som sker runt om i våra kommuner.

Vi behåller också pengarna till arbetsmarknadspolitiken och skjuter till medel för att Arbetsförmedlingen ska kunna ha en lokal närvaro i hela landet, särskilt där arbetslösheten är som högst.

Vi återinför även extratjänsterna, som högerpartierna tog bort förra året. Ja, de satt ju i opposition men lyckades ändå samla en majoritet i kammaren för detta när de fick igenom som budget. Det var väldigt synd, tycker jag, för det visade sig att extratjänsterna var ett viktigt verktyg för att få människor - inte minst utrikesfödda kvinnor - närmare arbetsmarknaden och slutligen i egen försörjning.

Därtill vill jag säga att vi även satsar pengar på Arbetsmiljöverket för att ytterligare växla upp arbetet mot arbetslivskriminaliteten. Det kommer en kollega till mig att återkomma till lite längre fram i debatten.

Att regeringen och Sverigedemokraterna skär ned kraftigt på jobbpolitiken är minst sagt olyckligt och bekymmersamt men tyvärr inte alls oväntat, fru talman.

Vi socialdemokrater menar allvar med att vi vill bryta segregationen. Där spelar arbetsmarknadspolitiken en nyckelroll. Sverige ska nämligen vara ett land där barn får se både sina mammor och pappor gå till jobbet och där människor kan leva på sin lön och ha trygga anställningsvillkor.

Människors arbete är Sveriges främsta tillgång. Det ger också individen egenmakt att forma sitt liv. Därför är de här frågorna otroligt viktiga för oss socialdemokrater.

Med det sagt vill jag önska fru talmannen, utskottets ledamöter, kansliet, åhörare i kammaren och alla andra som kan tänkas lyssna på debatten en god jul.

(Applåder)

Fru talman! Som vi nyss fick höra från Magnus Persson var det mycket riktigt en väsentlig skillnad mellan den socialdemokratiska regeringen och den regering vi har nu eftersom vi inte hade en majoritet bakom vår politik för arbetskraftsinvandringen här i kammaren. Den nuvarande regeringen har ju en majoritet tack vare samarbetet med Sverigedemokraterna. Vi hade helt enkelt inte möjlighet att driva igenom vår politik på det här området när vi satt i regeringen, till skillnad från den nuvarande regeringen - om det nu är så att regeringspartierna håller med Sverigedemokraterna om problembilden.

Vi agerade som sagt när det började öppna upp sig i slutet av den förra mandatperioden, och jag vidhåller att den allra viktigaste åtgärden för att komma åt fusket och låglönekonkurrensen är just behovsprövning. Det har även Sverigedemokraterna tyckt, och jag förstår på Magnus Persson att han fortfarande tycker det. Sverigedemokraternas representant stod också här i en debatt i arbetsmarknadsutskottet för ett år sedan och sa att det var den allra viktigaste åtgärden för att bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Om det nu är så att Sverigedemokraterna trots sitt inflytande över regeringen väljer att inte agera innebär det bevisligen att det paradigmskifte som det talas om mest är snack. Paradoxalt nog kan vi få en situation där invandringen till Sverige ökar nästa år på grund av att arbetskraftsinvandringen nu ökar. Jag tror att många med mig undrar varför Sverigedemokraterna inte agerar. Kan det vara så att det är för att arbetsgivarna och näringslivet trots allt vill ha kvar de liberala reglerna för att hålla nere lönenivåerna? Kan det, fru talman, möjligtvis vara så att när näringslivet knackar på Sverigedemokraternas dörr är det väldigt svårt att säga nej, eftersom det smäller högre att komma in i den värmen än att stå upp för svenska arbetstagares sjysta villkor och löner?

Herr talman! En stor del av invandringen till Sverige utgörs av arbetskraftsinvandrare. Nu kommer signaler om att arbetskraftsinvandringen ökar, och jag noterar att det inte är någonting som Magnus Persson nämner i sitt anförande.

Dagens regelverk för arbetskraftsinvandring kom ju till under alliansregeringens tid, och det är svårt att hitta andra länder som har så liberala regler som Sverige. Det är någonting som vi socialdemokrater hela tiden har varit emot, eftersom vi anser att arbetskraftsinvandring i första hand ska användas när det inte går att hitta rätt kompetens i Sverige. Det ska inte användas som ett sätt att konkurrera med låga löner och dåliga villkor.

Vi socialdemokrater har länge kämpat i motvind i de här frågorna. Men när fältet började öppna sig under förra mandatperioden såg vi i regeringsställning naturligtvis till att agera och införde ett försörjningskrav, bland annat. Framför allt tillsatte vi en utredning för att ta fram förslag på hur en modern arbetsmarknadsprövning kan utformas, för det är trots allt det mest effektiva sättet att få ordning och reda inom arbetskraftsinvandringen.

Nu väljer Sverigedemokraterna att skjuta på implementeringen av viktiga delar på framtiden, och någon behovsprövning vid arbetskraftsinvandring verkar inte bli av.

Då undrar jag varför Sverigedemokraterna inte kräver det av regeringen. Det är ju Sverigedemokraterna, fick vi höra här under anförandet, som dikterar villkoren för regeringen. Men varför ska det inte införas någon arbetsmarknadsprövning, så att vi får stopp på fusket och arbetslivskriminaliteten och så att vi kan sluta att ta hit billig arbetskraft och i stället se till att de arbetssökande personer som redan finns här i Sverige kan ta de jobben?

Herr talman! Och jag tycker att det vore klädsamt om ledamoten från Moderaterna kunde lyssna på vilken fråga jag faktiskt ställde, nämligen vad Moderaterna har för idé för att bryta segregationen. Inte heller har jag eller Socialdemokraterna föreslagit ett ökat antal kvotflyktingar, vilket vi nu hörde påståenden om.

Men det blir uppenbart att Moderaterna inte vill prata om konsekvenserna av sin egen politik, det vill säga den nedmonterade arbetsmarknadspolitiken och de konsekvenser det får för främjandet av integrationen. Jag fick här en uppmaning om att reflektera över de år som har varit, och som jag har sagt flera gånger är det precis vad vi har gjort. Och vi konstaterar rakryggat att vi behöver en stramare migrationspolitik än vad som har varit rådande under många år i Sverige, under både socialdemokratiska och moderatledda regeringar. Det är således inte där den stora skiljelinjen finns i dag utan snarare i synen på integration och segregation.

Etableringstiden för nyanlända har avsevärt kortats under vår tid vid makten. Jag är på intet sätt nöjd med hur det ser ut i dag; det vill jag vara tydlig med. Men man kan ändå konstatera att den har halverats under vår tid vid makten. Vi kommer såklart även att granska och följa upp hur utvecklingen ser ut under de kommande fyra åren, var så säker!

Vi kan i alla fall också konstatera att vi i dag har arbetslösa som har kommit till Sverige och att vi samtidigt har branscher som skriker efter arbetskraft. Det är inte alltid så att man behöver ha lång utbildning för de här jobben, men man kanske behöver en kortare yrkesutbildning och tala tillräcklig svenska.

Då kommer jag tillbaka till min utgångsfråga: Hur har regeringen tänkt att få in fler människor i arbete som undersköterska eller busschaufför, för att ta två exempel, när man skär ned på just det anslag i budgeten som finansierar arbetsmarknadsutbildningar och andra aktiva insatser för att rusta människor - hur? Kan vi få något enda förslag på hur Moderaterna har tänkt bryta segregationen?

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har inlett mandatperioden med att rada upp förslag som kommer att spä på segregationen. Jag har redan nämnt några av dem tidigare i denna debatt, men jag upprepar dem gärna. Det handlar exempelvis om nedläggningen av den myndighet som hade det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregation, om den upprivna bosättningslagen som fördelar ansvaret för de nyanlända som kommer till Sverige, om slopat investeringsstöd för byggandet av nya hyresrätter som behövs för att rent fysiskt bygga bort segregationen och om nedmonteringen av arbetsmarknadsinsatser och vuxenutbildning.

Jag får intrycket att regeringen inte har någon ambition att bryta segregationen, men jag vill ändå ge ledamoten från regeringens största parti en chans att svara. Det är inte regeringsunderlagets största parti - vi vet alla vilka det är som står utanför regeringen och dikterar villkoren - men jag tänker att någon från de partier som sitter i regeringen behöver svara. Hur har högerpartierna tänkt bryta segregationen? Det gäller alltså den segregation som redan finns i vårt samhälle i dag, inte den som eventuellt skulle kunna tänkas uppstå längre fram, beroende på vilken migrationspolitik vi har.

Vi är som sagt i stora stycken överens om att vi behöver ha en stram migrationspolitik. Men oaktat detta har vi ju en segregation här och nu. Vad är då högerpartiernas svar på hur den ska brytas? Eller är detta inte en ambition som finns på dagordningen för Moderaterna och deras kompisar i regeringsunderlaget?

Herr talman! Då fick vi till sist höra det som många av oss har haft på känn: Kristdemokraterna tycker att välfärden har tillräckligt med resurser. Jag är av en helt annan uppfattning, och många av de förskollärare och undersköterskor som jag har mött under hösten har vittnat om en helt annan bild.

Vi har också fått höra att om man säger nej till skattesänkningar för höginkomsttagare kommer köpkraften att minska för denna grupp. Jag är betydligt mer bekymrad över köpkraften hos landets låginkomsttagare - vanligt folk - som nu oroar sig över hur de ska klara att betala elräkningen när elkompensationen eller högkostnadsskyddet mot höga elräkningar, som skulle vara på plats den 1 november, dröjer. Det var ett vallöfte från regeringspartierna och Sverigedemokraterna, men vi har inte sett något av det ännu. Detta oroar mig mycket mer.

Vi säger mycket riktigt nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare, som vi tror klarar sin köpkraft ändå. I stället väljer vi att lägga pengarna på tillfälligt barnbidrag, på tankningskompensation för dem som bor i glesbygd och är beroende av bilen samt på välfärden. Vi lägger också pengar på arbetsmarknadspolitiken för att människor ska komma i jobb och för att vi ska använda denna tid till att rusta människor så att de får de färdigheter som behövs när det vänder uppåt igen.

Vad gäller vuxenutbildningen, herr talman, kan vi väl vara överens om att vi kan kalla en spade för en spade. När man tar bort 1 miljard kallar jag det för en neddragning. Vi säger för övrigt nej till denna neddragning.

Till sist, vad gäller regeringsunderlaget vet jag inte om ledamoten från Kristdemokraterna har missat detta, men nu är det hans parti som sitter i regeringen och inte vi socialdemokrater. Jag tar ansvar för Socialdemokraternas politik, ingen annans.

(Applåder)

Herr talman! Oj, detta var en bit utanför utgiftsområde 13, får man säga! Men jag ska med glädje ta mig an detta replikskifte också, så att Kristdemokraterna ska få svar på dessa frågor.

Låt oss börja med välfärden. Vi fick höra av ledamoten här att det i debatten hade påståtts - jag tolkar det som att han syftade på att jag skulle ha sagt det, men det kan ha varit någon annan - att regeringen drar ned på bidragen till kommunerna för att finansiera välfärden. Jag sa ingenting sådant.

Däremot kan jag med glädje kommentera att det förvisso inte är direkta neddragningar, men stödet till kommunerna och regionerna är så pass litet att det i praktiken kommer att innebära neddragningar i välfärden. Så är det ju. Kommunerna kommer inte att ha råd att bevara ens nuvarande nivå på välfärden. Det kommer att bli antingen skattehöjningar eller neddragningar i välfärden. Det är vad regeringens och Sverigedemokraternas politik bidrar till.

Det mest anmärkningsvärda vi fick höra var dock att vi höjer skatterna. Nu minns jag inte vilken siffra ledamoten nämnde här, men detta är en lögn! Vi socialdemokrater höjer inga skatter i vårt budgetalternativ. Det vi gör är att vi säger nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi säger att de pengarna behövs i välfärden, och de behövs på arbetsmarknadsområdet i stället.

Vi har inga skattehöjningar, men vi säger nej till skattesänkningar för dem som tjänar väldigt mycket.

Till sist vill jag kommentera detta med vuxenutbildningen. Det skiljer alltså 1 miljard om man jämför 2022 och 2023 i regeringens budget. Det är i alla fall vad jag kallar en neddragning.

Herr talman! Jag svarade på frågan om antalet kvotflyktingar i första replikskiftet, men jag kan upprepa att jag inte ser att det finns en magisk siffra som är den absolut rätta.

Men jag kan konstatera att vi mycket riktigt har kvar nivån på 5 000 i vårt budgetalternativ, som ju är det som vi kom överens om mellan flera partier tidigare. Detta är en mindre del av de flyktingar som kommer till Sverige, och det är de som har de absolut största behoven. Vi ser alltså inte att det i första hand är just antalet kvotflyktingar som behöver minska. I övrigt står vi dock för att vi behöver ha en betydligt mer stram migrationspolitik än vi har haft under de senaste decennierna.

Nu handlar den här debatten egentligen om integration och segregation. Jag noterar att Viktor Wärnick ändå kom till detta på slutet. Det uppskattar jag.

Det var ju inte så mycket egna förslag som lyftes fram, men det kanske kommer i anförandet senare. Men jag passar väl på att ställa frågan helt enkelt: Utöver den strama migrationen, som vi i stora stycken är överens om, vad ser Moderaterna är det som kommer att snabba på etableringen och minska eller helst bryta segregationen?

Som jag läser det är det här som vi har de stora konfliktlinjerna. De finns inte i migrationspolitiken, hur gärna Viktor Wärnick ändå vill debattera detta politikområde och måla upp det som den stora konflikten. Men det är snarare i integrations- och segregationspolitiken som skiljelinjerna går.

Hittills har vi sett en rad förslag om hur högerpartierna avser att spä på segregationen. Finns det något som man har tänkt göra för att bryta segregationen, eller är detta, herr talman, inte någonting som står på de högerkonservativas agenda för den här mandatperioden?